Twiggy Frostbite biografi 2006-2014 - I ett ruggigt London startades Twiggy Frostbite 2006 startade Elin Lindfors (The Deer Tracks) och Anna-Karin Berglund (livemusiker i The Deer Tracks) Twiggy Frostbite. De hade tidigare spelat tillsammans i bandet Loai, men då bandet upplöstes valde Anna-Karin att flytta med Elin då hon skulle göra ett projektarbete i London under fyra månader. Projektarbetet gick ut på att skriva musik, och det var där som önskan om att starta ett nytt band började växa. De delade rum i en lägenhet i stadsdelen Marylebone, som ägdes av en kvinna som arbetade som Mel B-look-a-like. Elen var dyr, så det var endast tillåtet att ha på värmen en timme per dag. Kanske var det Londons råa kyla som gav dem inspiration. De satt i alla fall i sina sängar i det lilla rummet, inlindade i filtar då de kom på bandnamnet Twiggy Frostbite. Namnet kändes naturligt och de började skriva och spela in låtar i en studio i Angel. Väl tillbaka i Sverige i hemstaden Gävle utökades bandet med trummisen David Kramer (Grizzly Twister), samt gitarristen Joel Thedéen. Att hitta en basist var svårare. Elin -Efter att ha provat spela med basister från olika genres, kom vi på att vi kanske skulle provspela med en kvinnlig basist. Vi hittade Emma Sjöberg genom Vasaskolans Jazzlinje där även jag och Anna-Karin gått på gymnasiet. Emma - Jag fick en demo hemskickad att lyssna på och jag fastnade för musiken från dag ett. Det kändes som att jag hört musiken förut, men inte som om någon spelat den för mig, utan som om den funnits inom mig hela tiden. De spelade in debutalbumet Through Fire (2008, Despotz Records) med Magnus Björk och David Lehnberg och första singeln Heroes fick rotation på Sveriges Radio P3. 2010 så flyttade David Kramer och Joel Thedéen söderut, men Elin, Emma och Anna-Karin ville ändå fortsätta. De experimenterade sig fram som trio. Emma -Vi repade och nötte låtarna men vi insåg att det saknades ett viktigt element, vi saknade trummis. Vi provspelade tillsammans med ett par nya som vi visste var bra, men ingen tycktes riktigt förstå vad vi var ute efter. "Spela enklare" sa vi till alla men det är inte så lätt när man får feeling. En dag kom vi på den briljanta idén att lägga in en kagge själva på låten Chimera. Den saknades ju, och hur svårt kunde det vara? Elin -Vi började utreda vem som hade en hand eller fot över på låtarna, och det var så vi delade upp trumsetet oss emellan. Emma -Elin och Anna-Karin stod för varsin puka och jag spelade kagge. Det var det absolut roligaste vi gjort och snart började vi även arrangera nya låtar efter detta primitiva trumspel.
2010 kom de in som band på högskoleutbildningen Boom Town Music Education i Borlänge. De bodde där i två år, och det var i Borlänge som de träffade Sofia Stolpe (Pole Siblings). Hon är uppvuxen i Vasa i Finland och hamnade i Dalarna när hon följde sitt hjärta efter en lång tids runt-flyttande. Kameran var något som kändes som ett tryggt medium för kreativiteten, och även om uppväxten var omringad av musik, var det en väl dold dröm att våga. Sofia anlitades att fotografera Twiggys pressbilder 2011, men det var först senare som de blev varse om hennes otroliga musikalitet. Det var då deras gemensamma vänner i bandet Francis bjöd med Twiggy till ett hus i Kättbo. En sen kväll då endast Elin och Sofia var vakna, satte sig Sofia vid pianot och började sjunga. Det var det vackraste Elin någonsin hört. Slutet, en inbjudan, och början på något nytt Elin, Emma och Anna-Karin gick färdigt utbildningen 2011 och flyttade sedan tillbaka till Gävle. Av både flera anledningar och ingen anledning alls, skaffade de aldrig någon ny replokal. Luften hade gått ur dem alla, och Twiggy Frostbite verkade ha runnit ut i sanden. Elin och Anna-Karin turnerade mycket med The Deer Tracks och Emma gjorde sin barndomsdröm verklig och skaffade en häst. Men så i november 2013 fick de ett oväntat mejl. Det var ett universitet i Hong Kong som ville boka in Twiggy Frostbite, som en utav två internationella akter till deras festival. Det golvade hela bandet totalt av häpnad, att någon efter så lång tids tystnad fortfarande mindes dem. Efter en liten uppmuntrande knuff från skivbolaget (Despotz records) beslutades det att Twiggy Frostbite skulle under 2015 släppa ett nytt album. Emma -Musiken stod still i tre år, men lågan fanns fortfarande kvar djupt inne. Jag saknade det. Jag saknade musiken, saknade bandet, jag saknade gemenskapen vi hade. Men jag visste inte om det. Året började med en intensivt kreativ period för Emma, Elin och Anna-Karin. Inte bara skulle de skriva material till ett nytt album, de skulle även hitta tillbaka till varandra och till musiken. Alla tre gick in med en energi som tidigare aldrig funnits, och det var som att Twiggy Frostbite i hemlighet hade växt under vilan. Emma-Det var precis som om vi gått och samlat på oss inspiration, kreativitet och energi under de år som varit fyllda med annat. Två veckor innan inspelningen skulle äga rum hamnade de i en svacka. Det var något som inte kändes helt rätt, något som saknades. Elin kom att tänka på Sofia och de bjöd in henne att gästspela på ett par låtar med sång, ukulele och virvel. De insåg ganska snabbt att Sofia var det som Twiggy tidigare saknat, och de blev en glädje utan dess like då Sofia tackade jag till att bli den fjärde medlemmen i Twiggy Frostbite. Under Mars 2014 har bandet spelat in tillsammans med Kristofer Jönson (Jeniferever) i Korså bruk utanför Hofors i en stuga utan rinnande vatten men med tillhörande utedass. Mobiltäckningen där var obefintlig och all vaken tid ägnades åt att spela in. Skivan mixades och mastrades sedan av Magnus Lindberg productions och beräknas att släppas under hösten 2014.
Varför gör ni musik? Elin- Ja, varför gör vi musik? Ibland är det lika automatiskt för kroppen att skapa musik som att den andas. Ibland är det lika kärvt att hitta inspirationen som att lyckas ta sig upp i tid på morgonen. Det vi har märkt är att även om känslorna kring skapandet av musiken varierar, är kärleken till den konstant. Fia- Musiken för mig fungerar som en skorsten för huset som det eldas i. Om jag inte får släppa ut musiken blir jag alldeles förgiftad och kvävs. Anna-Karin -När jag inte varit i replokalen och spelat på ett tag börjar det krypa i kroppen på mig. Jag börjar känna mig onormal, som att någonting saknas. För mig är det som ett äventyr som kan ta mig precis var som helt, som att ge mig ut på en resa utan att fysiskt förflytta mig nånstans. Emma- Det är som att bege sig ut i skogen och bara vara. Det stillar själen. Kreativiteten vill ut, och om någon tycker om det man gör blir det extra stimulerande. Vilka musiker/vilken musik inspirerar er? Anna-Karin -Jag älskar texter. När jag fastnar för någon musik så är det oftast på grund av en formulering som beskriver exakt hur jag känner, vad jag tycker eller hur världen är. Det känns som att jag får en karta att följa men en väg som leder till en okänd plats. Jag tycker om att lyssna på musik som gör att det känns som att jag flyger. Musik som sprider ut sig runt omkring mig och fyller upp varenda liten cell. Emma -Jag lyssnar på och inspireras av samma gamla favoritband som jag haft sedan högstadiet. Mew kommer alltid att vara närmast hjärtat. Sofia -Starka kvinnliga artister som Pj Harvey, Sharon van Etten, Nellie Mckay och Björk inspirerar mig att göra det jag vill med musiken. Jag inspireras av musik som får mig att reagera känslomässigt på ett eller annat sätt. När jag känner att någon öppnar upp och står där och visar mig en del av sitt inre om det nu sen än är fult, svettigt, desperat eller skört, viktigaste att det är ärligt, då är jag uppfylld. Hur skapas er musik? Emma -Oftast kommer någon med en låtidé och utifrån denna kan vi arbeta vidare och se om det är en bra idé. De flesta idéer är bra idéer och de flesta idéer blir det någonting av. Vi arrangerar ofta om och strukturerar om låtarna en hel del innan vi känner oss nöjda. Allt görs tillsammans och alla texter godkänns av alla. Anna-Karin -Vi bidrar allihop med små fragment som till slut blir en helhet. Där någon av oss slutar tar en annan vid och hjälper till att skapa något som känns i hela kroppen, från minsta hjärncell till de många blodkärlen i hjärtat och ner i tårna. Vi
flyttar runt alla de olika små beståndsdelarna och provar alla möjliga vinklar, innan varenda sekund har hittat sin alldeles egna unika plats. Ingen detalj är för liten när musiken tar form. Elin -Det fantastiskt roligt att skriva musik tillsammans, men helt friktionsfritt är det inte alla gånger. Det är härliga starka viljor inblandade, men vi håller alla med om att konsten och livet får vara hårt ibland. I viken sinnesstämning befinner ni er oftast i när ni skapar musik? Elin - Det kan vara mitt uppe i en promenad eller i svängarna i slalombacken. Till rytmer hör en melodi. Emma -Vi träffas när vi har tid, och har man mycket på dagarna finns det inte så mycket möjligheter att få lust. Vi tar oss lusten helt enkelt, och om det är sju på morgonen eller mitt i natten är lite olika. Anna-Karin - Det bästa med att vara med i detta band, är att det inte spelar någon roll vilken sinnesstämning jag är i så kommer jag alltid må bättre, känna mig lugnare och vara gladare när jag går från replokalen än innan jag kom dit. Det finns inget bättre än att repa om man är på lite dåligt humör eller är lite arg, musiken brukar få en extra liten nerv då plus att det går att leva ut känslorna på ett icke-destruktivt sätt genom musiken. Hur är det att spela i ett band med bara kvinnor? Emma -Vi gillar våra vänner och vill gärna framhäva fler kvinnliga konstnärer. Men framförallt har vi frågat dem för att de är så sjukt bra på det de gör. Sofia -Otroligt skönt och befriande, jag känner att jag redan har utvecklats musikaliskt och på en personlig nivå på bara dessa två månader. Jag tror inte att jag skulle säga vad jag tyckte och tänkte lika mycket i ett band med bara män, sorgligt nog. Elin -Fantastiskt, utvecklande och framför allt roligt! Anna-Karin- Inte mycket skillnad än annars misstänker jag. Anledningen till att vi spelar ihop har inte att med vårt kön att göra, utan snarare våra sinnen och personligheter. Vår största styrka är när vi samarbetar och ser till den större bilden, då prestige och ego får stå åt sidan för det bästa för låten, eller det bästa för bandet. Jag blir oerhört taggad och inspirerad av det driv som vi allihop har inom oss. Hur skulle ni beskriva er musik? Elin -Som musiken till en vacker, rätt kuslig och mörk film, med inslag av glädje och
humor. Emma -Kargt och explosivt, hjärtskärande och ljuvt. Anna-Karin -Som en paradox. Vackert möter fult, lugnt möter stormigt, mjukt möter kantigt och hårt. Jag ser oftast våra låtar som små historier som berättats om och om igen och som formas och vrider sig med tiden, poleras som stenar av ett hav tills alla orenheter och allt onödigt slitits bort och kvar är en diamant. Planer för framtiden? Elin -Vår milstolpe just nu att göra det bästa albumet vi förmår, och att vi blir de bästa musiker och människor som vi förmår. Anna-Karin -Att vara med i ett band är att uppfostra ett barn tillsammans. På samma sätt är jag lika nyfiken på framtiden för Twiggy som för någon utomstående. Det känns som att Twiggy har ett eget liv och en egen vilja som för oss vidare, uppåt, framåt mot okända mål. Utvecklas och går igenom alla olika faser man gör i verkliga livet. Nu står vi inför första äventyret efter studenten. Då man ger sig i väg ut i världen och letar efter livet. Bor på vandrarhem och lär känna nya märkliga människor, stannar uppe sent på nätterna och hittar nya delar av sin personlighet som man inte visste fanns där innan. Sofia -Utforska vad det här nya samarbetet kan ge och vad jag kan få ge till dessa underbara kvinnor och alla människor vi kommer möta igenom musiken. Varför väljer ni att till mestadels arbeta med kvinnor? Elin -För att vi har så många grymma talangfulla kvinnor runt omkring oss att det vore en skam att inte dra nytta av varandra. Och för att Twiggy Frostbite alltid har känts som en kvinna som gärna arbetar ihop med andra kvinnor. Vad gör ni när ni inte håller på med musik? Emma -Jag har ett litet arabiskt fullblod hemma som behöver stimulans varje dag. Hon är mitt lilla barn och jag gör mitt allra bästa för att hon ska ha ett så bra liv som möjligt. Elin -Åker slalom, spelar tennis, skriver texter, letar efter vintage-fynd. Anna-Karin -Laborerar fram det mest perfekta tillvägagångssättet för de mest perfekta popcornen. Drömmer om havet och hur fett en vattenburen turné skulle vara. Sofia -Fotograferar så mycket jag hinner och umgås med mina närmaste, försöker komma ut i naturen så mycket som möjligt. Skriver som bäst c-uppsats om demokratifrågor i förskolan.
Vilken är den mest inspirerande spelning ni gjort? Emma -Allt vi gjort sedan nystarten är det mest inspirerande vi gjort. Det är så otroligt roligt alltihop och jag orkar inte ens tänka på det vi gjort förr. Vi är nya, fräscha och bäst. Elin - Vi var nyligen förband till Jenny Wilson och hennes konsert var ju om något inspirerande! Anna-Karin -Det roligaste med Twiggy Frostbite är att vi inte räds några utmaningar när det kommer till ställen eller sammanhang att spela eller synas i. Ett exempel är i vintras då vi genomförde en spelning där hela scenen och även vi var klädda helt i vitt. Vi hade vita peruker, vitt smink i ansikte och på händer. Resultatet blev kusligt vackert med snöns vita inramning och musiken fick ta fokus helt.