Vår referens: EKR/SBM Socialdepartementet Er referens: 103 33 Stockholm S2003/2775/SF Stockholm, 2003-03-27 Remissyttrande Författningsförslag med anledning av Riksförsäkringsverkets remissyttrande över promemorian Starkare ekonomiska drivkrafter för arbetsgivare att minska sjukfrånvaron (Ds 2002:63) Föreningen Svenskt Näringsliv avstyrker bestämt att förslaget genomförs. Genomförandet av förslaget leder inte till minskad sjukfrånvaro. Förslaget kommer däremot att leda till färre nyanställningar och ökade svårigheter på arbetsmarknaden för många människor. Härtill kommer att kvaliteten på förslaget är så bristfällig att det är uppseendeväckande att det över huvud taget presenteras. Svenskt Näringsliv kan inte dra någon annan slutsats än att det enda motivet till att förslaget läggs fram är att regeringen är i desperat behov av åtgärder för att säkerställa det s.k. utgiftstaket. I dagens system betalar arbetsgivarna sammanlagt ca 170 miljarder kronor under innevarande år i inkomstersättningar vid sjukfrånvaro. Av detta belopp betalas 25 miljarder kronor direkt till arbetstagarna i form av sjuklön enligt lag eller avtal. Övriga 145 miljarder betalas i form av enhetliga premier till socialförsäkringarna och de avtalade försäkringarna. Till detta skall läggas att arbetsgivarna betalar semesterlön upp till tre år även om något arbete inte utförs. De försäkrade betalar däremot ingen försäkringspremie alls till de lagstadgade och avtalade sjukförsäkringarna. Genom förslaget vill regeringen lägga på arbetsgivarna en ytterligare självrisk på upp emot 15 miljarder kronor i sjukersättning direkt till de anställda. Denna nya självrisk är dessutom, helt i strid med försäkringsrättsliga principer, inte definierbar. Arbetsgivarnas självrisk mångfaldigas genom den föreslagna modellen. Oavsett hur mycket en arbetsgivare satsar på arbetsmiljö och arbetar med att få tillbaka sina sjuka anställda i arbete, påverkar detta inte i någon högre grad
sjukskrivningarna och deras längd. Dessa påverkas till stor del av andra faktorer, såsom ändrade attityder till hur sjukförsäkringen skall användas, ersättningsnivån för individen, ineffektivitet hos försäkringskassorna i form av bristande bedömningar och uppföljning samt ineffektivitet i sjukvården i form av bristande medicinskt underlag för sjukskrivning och långa köer till undersökning och behandling. Effektiviteten i sjukförsäkringen motverkas av att arbetstagarens självrisk är låg samt att arbetsgivarens kontrollmöjligheter är så gott som obefintliga. Att lägga en högre ekonomisk börda vid sjukskrivning på arbetsgivarna leder inte till målet att få tillbaka människor i arbete. Däremot innebär förslaget att företagen belastas med kostnader för sjukfrånvaro som de har mycket små möjligheter att påverka. Att lägga över ytterligare kostnadsansvar på arbetsgivarna riskerar att leda till att de på olika sätt kommer att försöka undvika den ökade ekonomiska risken genom att vara restriktiva med nyanställningar. Vissa grupper, t ex äldre och partiellt arbetsföra, drabbas speciellt hårt av detta vilket kan leda till ökad selektering på arbetsmarknaden. Det är mycket olyckligt att regeringen väljer att lägga detta förslag vid ett tillfälle då sysselsättningen minskar och arbetslösheten ökar. Istället behövs arbetsstimulerande åtgärder och mer dynamik på arbetsmarknaden. Den redan nu låga rörligheten på arbetsmarknaden kommer genom förslaget att drastiskt försämras. Färre nyanställningar i kombination med försämrad rörlighet leder till lägre tillväxt. Temo har på uppdrag av Svenskt Näringsliv genomfört två undersökningar om sjukfrånvaron. Den ena undersökningen riktar sig till arbetsgivare och den andra till allmänheten. Undersökningarna berör några olika frågor med anknytning till regeringens förslag om att arbetsgivarna skall betala en del av sjukpenningen för de som är sjukskrivna längre än 14 dagar. Målgrupp för undersökningen var privata företag med tio eller fler anställda. Bland allmänheten har 1000 telefonintervjuer med ett representativt urval svenskar 16 år och äldre utförts. Av de intervjuade arbetsgivarna tror 71 procent att förslaget om en förlängd sjuklöneperiod skulle göra att man inom det egna företaget blev mer försiktig att anställa personer som t ex är rökare eller har en riskfylld hobby. 81 procent tror att man skulle bli mer försiktig att anställa personer med kroniska sjukdomar. Av allmänheten tror 44 procent att regeringens förslag skulle göra det svårare för anställda att byta arbete. Bland de äldre i arbetslivet (45 till 59 år) tror en majoritet (52 %) att förslaget skulle göra det svårare att byta arbete. Kollektivavtalsbundna företag har i regel skyldighet att redan idag på grund av kollektivavtal betala kompletterande ersättningar vid sjukdom. Sådana kompletterande sjukersättningar regleras i ett stort antal avtal om allmänna anställningsvillkor för tjänstemän inom olika branscher samt i avtalen om ITP och AGS. Dessa kollektivavtal löper antingen med flera års giltighetstid utan att uppsägning är möjlig före giltighetstidens utgång, eller med långa uppsägningstider. Det faktum att förslaget utgår från olika beräkningsgrunder för försäkringskassans respektive arbetsgivarens ersättning får absurda konsekvenser för tjänstemän med lön
över 7,5 bb. Följden blir nämligen att den totala ersättningsnivån, inklusive sjukersättning från arbetsgivaren enligt gällande kollektivavtal, på löner över 7,5 bb kan bli mycket hög. I många fall kommer den att överskrida 90 % och i vissa fall t.o.m. över 100 %, vilket är fullständigt orimligt. För arbetstagare inom LO:s område med lön som understiger 7,5 bb kommer resultatet däremot att bli att ersättningen i jämförelse med dagens regler blir lägre. Sammantaget kommer skillnaden i total ersättning mellan arbetare och tjänstemän jämfört med idag att öka till tjänstemännens fördel. Konsekvenserna framgår närmare av bilaga. Regeringens förslag grundar sig på en enskild remissinstans yttrande över ett helt annat förslag, byggt på andra förutsättningar. Det åtföljs inte av några som helst motiveringar och det finns vidare ingen genomförd konsekvensanalys vare sig det gäller ekonomiska konsekvenser eller konsekvenser för små- och medelstora företag. Förslaget återspeglar över huvud taget inte regeringens ambition att förbättra företagsklimatet för dessa företag. Istället innebär ett genomförande av förslaget en oacceptabel ökning av såväl administrativ som ekonomisk börda, under förevändning att detta skulle minska sjukfrånvaron. Vidare uppfyller inte förslagen till författningsändringar de mest elementära krav som skall ställas på enkelhet och begriplighet. Med hänsyn till att förslaget, om det genomförs, kan få mycket allvarliga konsekvenser på den svenska arbetsmarknaden, är det oacceptabelt att presentera det utan vederbörlig utredning, remisshantering eller lagrådsbehandling. Det är uppenbart att regeringen inte är medveten om väsentliga delar av innebörden och konsekvenserna av förslaget. Detta gäller inte minst beräkningen av högkostnadsskyddet och de ekonomiska konsekvenserna av den beräkningsgrund som föreslås för den förlängda sjuklöneperioden i förhållande till olika grupper av anställda på arbetsmarknaden. Än mer anmärkningsvärt är att storleken på sänkningen av sjukförsäkringsavgiften inte tillkännages varför det för samtliga remissinstanser är omöjligt att beräkna förslagets ekonomiska konsekvenser. Förslaget innebär en kollision med kollektivavtalen och medför att arbetsgivarna under lång tid framöver kommer att belastas av ytterligare kostnader vilka inte går att frigöra sig från förrän samtliga avtal löpt ut eller efter uppsägningstid upphört att gälla. De lagstadgade försäkringarna utgör grunden för det sociala skyddet. Parterna har sedan kompletterat detta genom kollektivavtalade tilläggsförsäkringar. Det nu framlagda förslaget innebär så genomgripande förändringar av grundförutsättningarna att de två systemen blir oförenliga. Detta innebär att Svenskt Näringsliv kan tvingas att säga upp gällande kollektivavtal. De föreslagna ändringarna i lagen (1991:1047) om sjuklön 4 Det föreslagna tillägget i kombination med 28 SjlL får till konsekvens att arbetsgivaren, som på grundval av försäkringskassans beslut blir ekonomiskt
ansvarig för en obegränsad tid, inte ges någon möjlighet att begära överprövning av eller på annat sätt ifrågasätta försäkringskassans beslut. Svenskt Näringsliv anser att det är oacceptabelt att den enskilde arbetsgivaren på detta sätt berövas möjligheten till överprövning av ett beslut som medför så omfattande ekonomiska konsekvenser. 7 1 st 3 Formuleringen för samma nedsättning av arbetsförmågan. uppfyller inte de krav på tydlighet som måste ställas i detta sammanhang. I synnerhet gäller detta de fall då arbetstagaren samtidigt har flera anställningar. 8 För arbetsgivarens skyldighet att betala sjuklön från och med den femtonde dagen finns enligt detta förslag inget krav på att arbetstagaren hos arbetsgivaren styrker nedsättningen av arbetsförmågan genom läkarintyg. Arbetsgivaren har heller ingen möjlighet att få någon som helst information om sjukdomsorsaken. Regeringens syfte har uppgetts vara att genom ökade ekonomiska incitament förmå arbetsgivare att i större utsträckning vidta åtgärder för att få tillbaka sjukfrånvarande anställda i arbete. Detta förslag ger inte arbetsgivarna erforderliga verktyg, såsom att kunna begära läkarintyg från första dag, anvisa läkare samt att ha rätt att underlåta betala sjuklön om dessa villkor inte uppfylls. 17 a Företag med en sammanlagd lönesumma om upp till 160 prisbasbelopp skall omfattas av ett högkostnadsskydd. Väsentligt för detta skydd är vad som benämns den årliga sjuklönekvoten. De flesta sjukfall avslutas inom den nu gällande sjuklöneperioden om fjorton dagar och endast en del av dessa kommer till Riksförsäkringsverkets kännedom. Det finns därför inga uppgifter om någon total årlig sjuklönekvot. I kontakter med Riksförsäkringsverket har det faktum att det inte finns några uppgifter som kan ligga till grund för en med verkligheten överensstämmande sjuklönekvot bekräftats. Regeringen har inte heller kunnat meddela hur beräkningen av denna kvot skall gå till. Enligt uppgift från Riksförsäkringsverket skall beräkningen till en början endast grunda sig på schablonbedömningar. Sjukfrånvaron varierar stort över riket och mellan sektorer och branscher. I förhållande till offentlig sektor har det privata näringslivet i allmänhet en lägre sjukfrånvaro. Det faktum att högkostnadsskyddet vilar på en total rikskvot innebär att sektorer med betydligt högre sjukfrånvaro inbegrips i fastställandet av den totala rikskvoten. Detta leder till att skyddet för många arbetsgivare i det privata näringslivet kommer att vara dåligt. Den ekonomiska risk som arbetsgivarna åläggs är varken begränsad i tid eller i storlek. Högkostnadsskyddet föreslås dock, i motsats till sjuklönen, vara behäftat med ett övre tak avseende återbetalningsbelopp.
Rätten till högkostnadsskyddet skall utgå från en arbetsgivares samlade kostnader för sjuklön. Arbetsgivaren skall, som det får förstås, i samband med fastställandet av den egna kvoten, endast medräkna sådan ersättning som understiger 80 respektive 20 procent av högsta belopp för sjukpenninggrundande inkomst. Sjuklönebelopp som överstiger detta tak skall inte medräknas i den totala sjuklönekostnaden trots att de har utbetalats. Detta får, förutom en ohanterlig administrativ börda för den enskilde arbetsgivaren, som konsekvens att en arbetsgivare aldrig kan vara garanterad att få hela, eller ens någon del av sjuklönekostnaden som överstiger 75 procent av riksgenomsnittet av sjuklönekvoten återbetald. Omfattningen av skyddet kommer att variera kraftigt beroende på vilken lön de sjukfrånvarande anställda har. Arbetsgivare med hög lönenivå, t.ex. kunskapsföretag, kommer enligt denna konstruktion få ett lägre skydd än andra. Dessutom utbetalas skyddet enligt förslaget till arbetsgivaren i efterhand vilket förutom byråkratiskt krångel, kan leda till likviditetsproblem för många arbetsgivare. Svenskt Näringsliv ifrågasätter vidare om försäkringskassorna har de nödvändiga resurser som krävs för att administrera och handlägga den stora mängd ansökningar som förslaget medför. Svenskt Näringsliv avvisar bestämt konstruktionen av det föreslagna högkostnadsskyddet. Det erbjuder inte ett skydd som är tillnärmelsevis i paritet med det ekonomiska ansvar som åläggs arbetsgivarna. Förslag till lag om ändring i socialavgiftslagen (2000:980) 2 kap. 26 Det är anmärkningsvärt att regeringen fordrar att arbetsgivarna skall kunna ta ställning till ett förslag med mycket stora konsekvenser utan att det har försetts med de variabler som erfordras för att ha en rimlig möjlighet att räkna på de ekonomiska konsekvenser som förslaget medför. Att utelämna storleken på avgiftssänkningen i samband med remissbehandlingen av ett förslag av denna dignitet är helt oacceptabelt. Svenskt Näringsliv och dess medlemsföretag saknar tilltro till stabiliteten och långsiktigheten när det gäller politiska beslut rörande arbetsgivaravgifterna. Det skulle kunna vara tillräckligt att konstatera att sjukförsäkringsavgiften så sent som för drygt två månader sedan höjdes med så mycket som 2,28 procentenheter. Men företagen har många historiska skäl att misstro regeringens utfästelser i fråga om arbetsgivaravgifter, bl a följande. När lagen om sjuklön trädde i kraft 1992 sänktes sjukförsäkringsavgiften med 2,3 procentenheter för att kompensera arbetsgivarna fullt ut. Regeringen hade då först föreslagit att sänkning skulle ske med en enda procentenhet. Full kompensation skulle dock ha motsvarat en avgiftssänkning om ca 3,5 procentenheter. 1993 infördes en karensdag. Samtidigt höjdes sjukförsäkringsavgiften med 0,63 procentenheter pga. att Riksdagen ansåg att besparingen skulle tillfalla statskassan och inte arbetsgivarna. 1996 sänktes ersättningsnivåerna vid sjukdom till 75 procent inkl
sjuklönen från arbetsgivaren, men för att besparingen skulle tillfalla staten och inte arbetsgivarna höjdes samtidigt sjukförsäkringsavgiften. Under två år i mitten av 90-talet gjordes överuttag till sjukförsäkringen med i storleksordningen 20 mdr per år. 1997 förlängdes sjuklöneperioden från 14 till 28 dagar och sjukförsäkringsavgiften sänktes med 0,14 procentenheter. SAF:s beräkningar visade att förlängningen ökade företagens kostnader med ca 0,4 procentenheter. Samma år skedde även en omfördelning av arbetsgivaravgifter och egenavgifter från sjukförsäkringen till den allmänna löneavgiften. Trots att utgifterna för sjukförsäkringen hade minskat kraftigt under en rad år skedde således ingen sammantagen sänkning av arbetsgivaravgifterna. 1998 höjdes ersättningsnivån för sjuklön och sjukpenning till 80 procent. Arbetsgivarna fick, i strid med tidigare löfte, ingen kompensation för den kostnadsökning som uppkommit med anledning av den höjda sjuklönen. 2000 beslöts att den nya allmänna pensionen som finansieras genom en avgift om 18,5 %, lika delar arbetsgivaravgift och egenavgift, tillfälligt under året skulle finansieras genom en höjning av arbetsgivarens avgift från 6,40 till 10,21 %. Med anledning av att regeringen inte klarat av den s.k. avgiftsväxlingen mellan arbetstagare och arbetsgivare har denna tillfälliga lösning blivit permanent. Arbetsgivaren fortsätter således att finansiera merparten av avgiften, helt i strid med överenskommelsen bakom reformen. Regeringen har vidare under en rad år använt höjningar av allmän löneavgift för att upprätthålla den sammantagna nivån på arbetsgivaravgifterna utan att behov förelegat. Mot bakgrund av ovanstående anser vi vår misstro berättigad. Stockholm som ovan FÖRENINGEN SVENSKT NÄRINGSLIV Jan-Peter Duker Ulla-Britt Fräjdin-Hellqvist