FÖDlliLSE
Sven B. Ek STADENS FÖDELSE Eslövs museums skriftserie 3
Tredje upplagan bmtracb Eslöv J 9 7 8
Inledning. Järnvägen kom 1858. Eslövs stationsplats bröt sig ur den sekelgamla sockengemenskapen. Sallerupsborna blev eslövsbor. Idag kan rnan inregistrera detta som ett statistiskt faktum. Men vad innebar det för den tidens människor? Hurudan var den miljö man lämnade, och hur formades den man kom till? På vad sätt skilde sig den gamla och den nya livsföringen? Hur de inflyttade lantborna den gången upplevde det nya samhället kan man inte få veta mycket om idag. Vissa grundläggande skillnader inom den folkliga livsföringen i bygden och i tätorten kan dock iakttagas, och detta ger en uppfattning om hur genomgripande omställningen var för de enskilda. Hur man hade levat sitt liv i eslövsbygden och hur man formade det efter inflyttningen till Eslöv under grundläggningsperioden 1860-1880 är temat för denna undersökning, som tillkommit på uppdrag av Eslövs museum. Det är mig angeläget att rikta ett tack till Joel Sallius, den mest eminente kännaren av det moderna Eslöv, och till Allan Arvastson, som, likaledes beredvilligt, ställt sina djupa insikter om det kyrkliga livet till mitt förfogande. 3
Vem blev Eslövsbo? "Den första större färd, som jag med min far utförde, var då j ag som sexåring åkte häst och vagn f rån Sireköpinge till dåvarande byn Eslöv år 1863. Min morfar var inspektor på Sireköpinge gård, och mina föräldrar hade ett arrendeställe alldeles intill. Min far hade hört, att Eslöv skulle vara stadd i tillväxt och ha stora möjligheter. Min första resa företogs därför av den anledningen, att min far ville se på en lämplig plats att uppföra något litet affärshus på, i närheten av den nya järnvägsstationen." (Sallius) Berättaren är Gustaf Doren, en av det nya Eslövs första invånare. I all sin knapphändighet är hans erinringar en utmärkt illustration till vad som hände vid den tiden inte bara i Eslöv utan över hela landet. En ny tid hade kommit, landets industrialisering och urbanisering började taga fart. Överbefolkning och ekonomiska kriser satte landsbygdsbefolkningen i rörelse. Många slog sig ner i gamla eller nya tätorter för att utnyttja de ekonomiska fördelar som de klart insåg; men antagligen var det ännu fler, som drog dit i en allmän och vag förhoppning om att där gå ett bättre liv till mötes. Industriidkare, handelsmän och hantverkare utgjorde väl främst den förra gruppen och landsbygdens arbetargrupper den senare. I allmänhet var det så, att inflyttarna först och främst utgjordes av sådana, som fötts eller arbetat inom tätortens gamla handelsområde. Men det gamla Eslöv hade bara varit en vanlig bondby och det nya, som växte upp kring stationen, hade ursprungligen inget omland alls. V ar if rån kom då de nya inbyggarna i Eslöv? 5
V.G~GE 1 e 2 RÖNNE 3-5 6-8 -9-10 28-30 VEMMENHÖG Fig. l. Födelseo1'temtz för den manliga v11xenbefolkningen clr 187 5. En kartläggning av de nyblivna köpingsbornas födelseorter visar, att det också i detta fall Va'r den närmaste byg_ dens befolkning som framför andra slog sig ner i tätorten, se kartorna fig. l och 2. Inom ett litet område i Harjagers, Onsjö och Frosta härader med mindre än en och en halv mils radie från Eslöv var inte mindre än 36 % av den här undersökta vuxenbefolkningen orn 582 personer födda. Socknarna Torrlösa i väster, Billinge i norr och Gudrnundtorp i öster, vilka samtliga hade givit köpingen viktiga befolkningstillskott, ligger då vid cirkelsegmentets periferi. Det var ett i if råga om natur- och kulturgeografi~ område. folkligt språk och folklig livsföring besläktat Utom från de nämnda socknarna rekryterades befolkningen främst f rån V. Sallerup i Harjager, Bosarp, Res löv, 6
V.GÖINGE 1 2 6-8 -9-10 28-30 JÄRRESTAD Fig. 2. Födelseortema för den kvinnliga vuxe11befolkningeu /Jr 1875. Stehag och Trolienäs i Onsjö samt Borlunda, Gårdstånga och Skarhult i Frosta. En mycket stor del av jofden inom dessa socknar - med undantag för Reslöv - låg under godsen och detta kan ha verkat stimulerande på utflytt-. n1ngen. I V. Sallerup var inte mindre än 10 % av de vuxna köpingsborna födda> och av dessa kom ca fjärdedelen av männen och nästan hälften av kvinnorna ifrån byn Eslöv. I övrigt spelade Harjagers härad ingen större roll för befolkningsrekryteringen. Från Eslövs modersocken stammade flera människor än f rån alla de andra socknarna i häradet tillhopa. Sin största betydelse f i ck den nya tätorten för onsjöborna. Inte mindre än 94 personer - 16 % - var födda i Onsjö härad och av dessa kom 86 ifrån cirkel- 7
omkretsen. I Frosta härad hade 67 personer - 12 % - sina födelseorter, varav 46 inom cirkelsektorn. Det område som här har fastställts efter de viktigaste rekryteringssocknarna i väster, norr och öster - med Kävlingeån som naturlig gräns i söder - sammanfaller påfallande väl med stadens handelsomland och Eslövs Sparbanks låneomkrets sjuttiofem år senare, alltså omkring år 1940. Detta var vad man,kan kalla för eslövsbygden, ett område som således tidigt tycks ha fått sina fasta gränser. Beträffande befolkningens hemorter utgjorde dock Kävlingeån ingen skarp gräns. Snarare har den förenat än skilt befolkningen i de olika häraderna. De norra och västra delarna av Torna kom att utgöra ett betydelsefullt rekryteringsomland trots Lunds dragningskraft. Sydvästskånes roll för befolkningsbildningen i Eslöv är ganska anmärkningsvärd. Söderslätt fungerade som en ganska viktig rekryteringsbas för den nya stationsorten. Oxie kom på femte plats bland häraderna såsom inflyttningsområde, före de mera närbelägna Rännebergs och Bara härader, vilka kom därnäst i betydelse. Det var alltså inte bara närheten till stationsorten som var bestämmande för inflyttningen. Själva järnvägen hade öppnat nya flyttningsvägar. - Detta framgår tydligt av kartan fig. 3 över inflyttningen till Eslöv år 1875. - Det förhållandevis starka inslaget sydvästskåningar får förklaras sålunda: dels följde ursprungliga malmöbor stambanan norrut till den stadslika köpingen, dels valde till Malmö inflyttade söderslättbor samma väg. Att så pass många av eslövsborna hade sina födelseorter på den sydvästskånska landsbygden berodde således i grunden på att den delen av landskapet utgjorde Malmö omland och inflyttningsområde. Men en direktinflyttning ägde också rum från landsbygden som framgår av kartan fig. 3, och detta tyder på att Eslöv redan år 1875 hade blivit ett begrepp på Söderslätt. Södra stambanan skulle alltså ha haft en viss betydelse för befolkningssammansättningen i Eslöv. Järnvägens roll 8
V. GÖINGE'. 1 3 t. s.7 6 e a e s.15 VEMMENHÖG Fig. 3. Inflyttningen till Eslöv t1r 1875. vid rekryteringen skymtar svagt på kartorna också på annat sätt. Man anar ett samband mellan födelseorternas grupperingar och stambanans sträckning åt norr samt Eslöv - Ystadjärnvägen åt söder. Det var en liten del av eslövsbefolkningen, som haft sina bopålar öster om den s k skånska diagonalen mellan landskapets nordväst- och sydöstspetsar. Relativt många eslövsbor var däremot födda utanför Skåne, ca 14 % av den vuxna befolkningen, av vilka en tredjedel var smålänningar. Äv~n i det fallet har järnvägen säkerligen haft särskild betydelse. Drygt tredjedelen av köpingsborna kom således ursprungligen f rån eslövsbygden och över hälften f rån den mellersta delen av det västskånska slättlandskapet. Men inom befolkningen fanns det skillnader. Vad som ovan har sagts gäller hela befolkningsmassan liksom för arbetargrupperna. An- 9
.l.2.3.4-9.l.2.3.4 JÄRRESTAD VEMMENHÖG Fig. 4. Hantt.Jerkarnas och de högre samhäl/sklctsse1 nas födelseorter år 1875. Fylld cirkel bejecknar hantverktlre. norlunda förhöll det sig med de samhällsgrupper, som var de tongivande i samhället. På karta fig. 4 har utlagts födelseorterna i Skåne dels för hantverkare och småföretagare, dels för handels- och industrimän, högre tjänstemän, utövare av manschettyrken och andra ur de s. k. högsta socialgrupperna. Ifrån eslövsbygden i Harjager, Onsjö och Frosta' kom ungefär lika stor del av hantverkarklassen som av befolkningen i dess helhet, nämligen 40 % av 70 stycken. Ä ven i detta fall var V. Sallerup den viktigaste inflyttningssocknen och svarade ensamt för 16 %. Vad hantverkarna och småföretagarna beträffade kunde alltså eslövsbygden ganska väl täcka den nya tätortens behov. Så långt överensstämmer resultatet med totalbefolkningens födelseorter. På annat sätt avviker emellertid hant- 10
verkargruppen. Särskilt påfallande är det att relativt många kom från östra Skåne. Eftersom en del av dessa östskånska hantverkare var gifta med kvinnor från samma område, är det tydligt, att just denna grupp utgjorde en betydande del av den totala köpingsbefolkningen med födelseorter i landskapets östra härader. Antagligen står man här inför en parallellföreteelse till folkförflyttningen i våra dagar: den gick f rån öster till väster. Hantverkarna med sitt traditionellt rörliga livsmönster tillhörde de grupper, som gick i spetsen. De uppsvenska hantverkarna däremot spelade knappast någon roll i Eslöv, då de endast utgjorde 4 % Att eslövsbygden i så stor utsträckning kunde svara för hantverkarrekryteringen berodde givetvis på att landsbygden av ålder hade underhållit vissa hantverkstyper, t ex skräddare, skomakare och smeder. Förutsättningarna vid denna tidpunkt att fostra utövare av högre yrken och fria företagare av betydenhet var däretnot sämre. Det visar sig också, att bygden endast svarade för 20 % av denna grupp om 50 personer. Också i det fallet har förhållandevis tnånga haft sina födelseorter i den östra hälften av Skåne. Födelseorterna uppvisar för de högre socialgrupperna en tämligen stor spridning, dock med påfallande skillnader mellan landskapets sydvästra och sydöstra hörn. Av större intresse är emellertid det stora inslaget uppsvenskar. Dessa - inklusive ett par utlänningar - utgjorde inte mindre än 40 % av de berörda samhällsgrupperna. En fråga av visst intresse är, hur pass stor del av eslövsbefolkningen som var född i städer. Det visar sig, att endast 11 % av eslövsborna var infödda stadsbor, en siffra som Yäl svarar mot stadsbefolkningens andel av rikets folkmängd. Däremot svarade städerna för inte mindre än 26 % av direktinflyttningen till köpingen år 1875. Nu är denna siffra visserligen inte direkt jämförbar med den för födelseorterna, eftersom den senare anger andelen av dem som bodde i Eslöv vid ingången av år 1875 och den förra andelen av de under året inflyttade. skillnaden är dock så stor, att den kan II
sägas bestyrka vad som ovan sagts: städerna tjänstgjorde som mellanlandningsplatser för lantborna varför åtskilliga landsbygdsbor kom till Eslöv sedan de först i någon mån hade bekantat sig med tätortsliv på annan ort. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att bortemot två femtedelar av Eslövs befolkning hade sina rötter i eslövsbygden och att, lågt räknat, tre fjärdedelar - småfolket - hade en likartad social och ekonomisk bakgrund. Ifråga om nedärvd livssyn och kulturell bakgrund bör befolkningen ha varit förhållandevis homogen. 12
Handelsorten v äxer fram. "Bönderna i V. Sallerup brukade köra till Malmö med sin säd. Vid dessa äckor användes vagnar med lösa häckar, ett slags bolstervagnar utan fjädrar och på dessa lässades i allmänhet fyra tunnor på lasset. När man körde i äckor så körde man vid 1- eller 2-tiden på natten och kom vanligen ej igen förrän efter mörkrets inbrott påföljande kväll så en dylik resa tog i det närmaste ett helt dygn." Uppgifterna om sallerupsböndernas handelsfärder före järnvägen har lämnats av en sagesman som var född år 1841. De kan kompletteras med en annan upplysning, som ställer den efterföljande utvecklingen i skarp relief. 4 "Här var en rätt lustig sed förr i tiden. När folk gick från kyrkan, så gick de in och handlade hos Borgarens vid Backen. De gick alltid in och handlade hos honom, när mässan var slut. En stor del av inköpen gjordes faktiskt om söndagarna efter gudstjänsten. De gamla handlade nästan aldrig utom om söndagarna."19 Borgarens lanthandel, som omtalas även av den förre sagesmannen, utgjorde alltså före järnvägen centrum för V. Sallerups närhandel Men snart och snabbt skulle en omvälvning drabba socknens handel. Eslövs handelsframväxt har givetvis sin förutsättning i järnvägens tillkomst. Det har ofta framhållits, att särskilt de anknytande järnvägslinjer som tillkom 1865 och 1866 - Landskrona-Hälsingborgbanan och Ystadjärnvägen - lade grunden för det nya samhällets utbildande. I huvudsak är detta säkerligen riktigt. Men det är tydligt, att platsen redan dessförinnan, såsom stationsanhalt på stambanan i en rik trakt, hade fått betydelse för bygdens handel och 13
ekonomi. Redan citatet från Gustaf Don~n ovan ger en antydan om detta. I en rapport från Onsjö norra länsmansdistrikt för åren 1861-65 heter det, att kreaturen där if rån avyttrades på marknaderna i Lund, Malmö, Höör och Eslöv. I kronofogderapporten för samma period omtalas att framför allt städerna var avsättningsorter för fögderiets produkter. Men "en ej obetydlig del spannmål avsättes vid järnbanestationerna där uppköpare från städerna under vissa tider på året uppehålla sig, och av övriga livsförnödenheter avyttras många å de torgdagar, vilka hållas på åtskilliga ställen. A v dessa senare hava de i Eslöv visat sig vara av ganska väsentlig nytta för orten." I rapporten understrykes vidare, att Eslöv hade den största rörelsen av fögderiets stationer. Här fanns också fögderiets enda postexpedition med särskild posttjänsteman. Likaså fanns här en skjutsanstalt, som f ö redan år 1868 blev knuten till eslövkungen Christian Nilssons hotell. Det ekonomisk-geografiska läget var således nog för att ge stationsanhalten en god handelsposition, men med de anknytande j ärovägarna befästes naturligtvis Eslövs ekonomiska särställning i fögderiet. Kronofogderapporten för åren 1871-75, då inga egentliga marknader längre hölls i fögderiet, omtalar de s k månadstorgdagarna för handel med kreatur och lantmannaprodukter i Eslövs köping samt vid Tågarps gästgivargård. Därjämte förekom torgdagar två gånger i månaden i Ottarp, Kävlinge och Löddeköpinge samt en gång i veckan i Ask och Eslöv. Det heter att '' obetydlig rörelse därvid förekommer utom i Eslöv." Förhållandet var oförändrat vid slutet av undersökningsperioden, alltså 1876-80. Vid den tidpunkten var Eslöv sedan länge ett begrepp bl a för d~ danska uppköparna. ''De första marknaderna i Eslöv var det inte mycket med. Där var endast några bönder med kvastar, korgar och smör. Men sedan, när stormarknaderna kom till blev där mycket livligt." 6 Berättaren har här tydligen syftat på torgdagarna. Av dessa var veckatorgdagarna på varje helg- 14
fri lördag viktigast för närhandeln och då inte minst för tätortsbefolkningens upphandling av livsmedel. Detta påpekas också i hantverksföreningens skrivelse till Eslövs kommunalstämma den 5 arpil 1886. -Tidpunkten ligger visserligen några år efter den period, som undersökes här, men förhållandena har varit desamma. - Man anför, att ännu en torgdag hade varit till gagn "för de mindre bemedlade som därigenom skulle beredas fördelen att lättare och billigare kunna köpa sina förnödenheter å salutorget, vilket de nu efter sin ringa förmåga nödgas tillhandla sig hos hökare till förhöjda priser." Men naturligtvis hade föreningen inte främst oegennyttiga intressen, och det gav den sig inte heller ut för att ha. Det anföres, att handlarna och en stor del hantverkare skulle komma att "vinna ytterligare kunder och därigenom förökade inkomster så att vårt samhälle i sin helhet bereds därigenom såväl nytta som fördelar." De s k månadstorgdagarna, som inträffade på månadens fjärde onsdag och var avsedda främst för kreaturshandeln, spelade en central roll för fjärrhandeln. Redan från begynnelsen år 1867 har de säkerligen lockat uppköpare både från de skånska städerna och Danmark, eftersom sådana troget infann sig till den samtida men mindre viktiga midsommarmarknaden i Eslöv. Vikten av dessa månatliga s k kreatursmarknader framgår av att de utländska uppköparna infann sig så talrikt. Så nämner tidningen Framåt, att kreatursmarknaden i augusti 1871 hade besökts av ett femtontal danska slaktare. Ytterst viktig för fjärrhandeln var spannmålskommersen vid stationen - den s k Eslövs börs. Egentligen var denna obunden av torgdagarna,. men man kan förmoda, att de stora kreatursmarknaderna verkade attraherande också på spannmålshan del n. Den periodiska handelns betydelse för Eslövs framväxt har uppenbarligen varit stor, man kan nog t o m säga grundläggande. Dess omfattning var i hög grad bestäm- 15
mande för den storlek och differentiering, som den permanenta affärsverksamheten i Eslöv skulle få. Handeln, hantverkerierna, affärerna och serviceinrättningarna i stationssamhället hade ju till stor del byggts ut med tanke på bygdens behov. Den periodiska handeln hade till följd att den stationära affärsverksamheten också snart blev verkligt betydande. Koncentrationen av affärer och hantverksföretag till Eslöv var iögonfallande och karakteristisk vid jämförelsen med bygden. Ett annat drag var företagsamhetens större differentiering i förhållande till landsbygden. Detta gällde inte enbart för de talrika handelsföretagen. Enligt statistiska uppgifter för Onsjö södra distr.ikt år 1878, vilka dock ej är helt uttömmande, fanns i Eslöv distriktets enda bagare - sex stycken - bokbindare, bryggare, kopparslagare, slaktare, svarvare, stenhuggare och tunnbindare. Typiska tätortsföretag, som nämndes redan i Framåts debutnummer år 1871, var t ex bokhandeln, guldsmedsverkstaden och fotografiateljeerna. Vidare kan nämnas - efter uppgifterna för köpingen år 1878 - barberare, färgare och hattmakare. Bygdens företagsamhet var i jämförelse härmed betydligt mer enkelriktad. Hantverket dominerades av de traditionellt viktiga hantverksyrkena för bondebefolkningens konsumtion, således skomakare, skräddare, smeder och snickare. Eslövs industrialisering hade däremot ännu blott liten omfattning. Vid 1870-talets utgång fanns endast fyra officiellt registrerade industriföretag. Tillsammans sysselsatte de ett fyrtiotal anställda, av vilka ett tiotal var underåriga, dvs yngre än 18 år. Knappt tio kvinnor hade varaktigt arbete vid eslövsindustrierna och av dem var hälften underåriga. Den mesta kvinnliga och underåriga arbetskraften hade sitt arbete i bröderna Reneks yllefabrik, vilken med ett tjugotal anställda vid 1870-talets slut var den störste arbetsgivaren. Drivkraften till tjugotre större redskap och maskiner lämnades här av en ångmaskin - I6
en s k lokomobil - om 6 hästkrafter. En mindre ångmaskin för tre svarvar, två borrmaskiner och en hyvel hörde till den näst största industrin, Ljungbergs gjuteri med tolv anställda. Strängt taget var gjuteriet väl dock mer ett hantverksföretag än en industri efter dagens begrepp, och detta avspeglade sig också i det yttre. Ännu år 1879 hade gjuteriet spåntak trots ångmaskinen, såsom omtalas i ett av byggnadsnämndens protokoll. Än blygsammare var A. J. Wahlgrens garveri med sex arbetare år 1879. Kraftkällan här var en hästvandring. Ättiksfabriken, som var den sista i storleksordningen av de officiella eslövsindustrierna, uppges ha haft endast en anställd år 1878. Utöver dessa fyra officiellt registrerade industriföretag fanns ytterligare ett par, av vilka Eslöfs Mejeri-aktiebolag var det viktigaste. Utbyggnaden av industrin hade således ännu inte hunnit så långt, vilket inte heller var att vänta. Eftersom speciella naturförutsättningar saknades, blev det inte aktuellt för företagare att etablera industrier förrän man sett, att samhället hade stabiliserats. Det var alltså oundvikligt, att handeln skulle få betydelse före industrin. En tillgång för eventuella industrier hade det nya samhället dock - det fanns gott om folk. Det fanns långt fler arbetare än som kunde sysselsättas med reguljärt arbete. Samhällets attraktionskraft var med andra ord större än dess egentliga försörjningskapacitet De försök, som gjordes i V. Sallerup år 1868 - och år 1881 efter köpingens frånskiljande - att skaffa sig kontroll över inflyttningen av meddellöst arbetsfolk lyckades lika litet där som på andra håll. Nödhjälpsarbeten blev nödvändiga; det blev att slå sten åt kommunen. Så var det i V. Sallerup år 1868 och så i köpingen år 1879. 2 17
Bebyggelse och miljö. Järnvägsstationens placering och själva stationshusets orientering blev f ramför allt bestämmande för åt vilket väderstreck det nya samhället skulle utbreda sig. Banområdet verkade österut som en barriär, medan det åt väster vända. stationshuset blev den mittpunkt, från vilken bebyggelsen skulle utstråla. Att spannmålshandeln och serviceföretag såsom hotellen och den fortfarande så viktiga skjutsstationen skulle förläggas till stationens omedelbara närhet var givet. Eftersom den gamla landsvägen gick vinkelrätt mot järnvägen ett stycke norr om stationen, tycktes det lämpligare att uppföra de nya inrättningarna längs den tnindre väg, som f rån landsvägen förde ner till stationen. Härigenom kom Storgatan att utbildas parallellt med järnvägen. Också för hantverksföretagen erbjöd gatan ett fördelaktigt läge. Från början gles tätnade Storgatans husrad snabbt. Torget attraherades likaledes av järnvägen och uppstod på Storgatans baksida på en gammal byallmänning. Den periodiska torghandeln här torde, såsom f ram gått, ursprungligen ha varit den viktigaste, något som avspeglar sig i de fasta marknadsbodar, som kvarstod på torget ännu efter köpingsbildningen. Med stationsortens ökade betydelse för omlandets inköp av konsumtionsvaror, utensilier och redskap förökades emellertid de permanenta handelsföretagen. Eftersom torget var själva kontaktpunkten för handelsutbytet mellan tätort och omland förlades naturligtvis affärerna dit i så stor utsträckning som möjligt. Också hantverksföretagen drogs till torget, men de fick till stor 18
del noja sig med en något mindre central placering. Den nya tendensen i samhällets utveckling vid köpingsbildningen var, att det höll på att uppstå en hantverkarregion vid torgets sydliga förlängningsarmar, dvs nuvarande Köpmansgatan samt Södergatan, som då knappt var mer än en stig. Det är denna oreglerade utveckling som är orsaken till den trekantsartade kvartersbildning, som ännu idag är ett så f rapperande inslag i stadsbilden söder om torget. Ar 1875 var huvudbebyggelsen koncentrerad till Storgatan och Stora torg. Mest expansivt var det senare. En viss byggnadsverksamhet hade t ex börjat äga rum på ömse sidor om Västergatans mynning vid torget. Man kan säga att ortens gamla centrum - järnvägsstationen - redan hade ersatts av ett annat, som var en bättre funktionell utgångspunkt för den fortsatta tätortsbildningen. Tre smärre hussamlingar låg utanför samhällets kärna. Det var byggnaderna omedelbart öster om järnvägen i anslutning till kastbergavägen - egentlige~ det äldsta bebyggelseområdet på platsen, då det tillhörde tiden före järnvägen - samt husraderna längs Trulsagatan, dvs nuvarande Västerlånggatan. Vidare fanns en liten huskoncentration strax sydöst om banområdet Mest anmärkningsvärd var den tämligen snabbt växande bebyggelsen vid Trulsagatan. Att denna uppstått så pass långt från centrum kan delvis förklaras av lägre tomtpriser men har framför allt berott på att marken mellan Stora torg och Trulsagatan var kärraktig. Som en folkdelare i köpingen gick mitt i mossen "Sura gropen", dagens Kanalgata. Vid mitten av 1870-talet bestod det nya samhället av flera sociala bebyggelsezoner - se fig. 5 - som naturligtvis egentligen till mycket stor del var beroende av den ekonomiska funktion, som områdena hade. Arbetarhushållen var så gott som allenarådande vid Trulsagatan, detta var alltså det utpräglade småfolksområdet Den lilla hussamlingen sydöst om järnvägen hade samma karaktär. Hantverkarna dominerade kraftigt vid torget och i den bebyggel- 19
l l l l l ----- --.. - -. l l l l l l j \ \ o -- -... ' o l l l ) F i g. 5. H cmtverkarnas och de högre samhällsgruppernas bosättning. Fylld cirkel betecknclr hantt,erkarhushåll. 20
se åt norr och framför allt åt söder, som utgick från torget. En del arbetarhushåll var dock insprängda i hantverkarnas bostadsområde. De s k högre klasserna - handelsmän, industriidkare, utövare av manschettyrken osv - var f ramför allt bosatta vid Storgatan. Inte heller denna bostadszon var dock så socialt ensartad som Trulsagatan. Både arbetarhushåll och hantverkare förekom här. Detsamma gäller om bosättningen längs nuvarande Västeroch östergatorna, där de högre socialgrupperna likaledes hade etablerat sig. En viss social blandning fanns således överallt i bebyggelsen utom i Trulsagatan och var i verkligheten betydligt större, om man tar hänsyn till det stora antal anställda - arbetskarlar, drängar och pigor av skilda slag - som bodde hos sina arbetsgivare. Trots detta kan man säga att socialgruppszonerna var väl avgränsade. I Storgatan har nämligen de insprängda hantverkar- och arbetarhushållen säkerligen spelat en undanskymd roll och de övriga varit tongivande. Man kan med andra ord räkna med att de socialt och numerärt dominerande grupperna i Storgatan respektive torgregionen har satt sin prägel på den folkliga livsföringen. I Topografiska kårens uppgifter om Eslöv år 1873 heter det bl a: "Det yttre utseendet tillkännagiver ett samhälle i snabbaste utveckling. Stora och välbyggda nya stenhus ligga sida vid sida med korsvirkes- och trähus från platsens första bebyggande. G ator och torg äro under anläggning, somliga redan stenlagda, andra endast dyiga vägar." U p p giften ger vid handen, att stationsortens byggnadsbestånd skulle ha utvecklats f rån småhus av traditionellt slag till stötte hus av stadsmässig karaktär. Detta är emellertid inte helt riktigt. Flera av stenhusen, uppförda av byggherrar som förutsåg utvecklingen efter 1865, tillhörde ju i själva verket det äldsta byggnadsbeståndet D et som topografiska kåren hade uppfattat som en kronologisk skillnad var egentligen mer en social. 21
Albert Sahlin har uppgivit, att fem av den unga köpingens två våningshus låg vid Storgatan och fyra vid torget. (Eslövs sparbank). Därutöver fanns ytterligare bara tre tvåvåningshus på skilda platser. stenhusbebyggelsen var koncentrerad till Storgatan och Stora torg såsom kartan av år 1872 visar, således till den ekonomiskt och socialt mest betydelsefulla men ingalunda yngsta delen av samhället. Låga, enkla trähus och korsvirkesbyggnader var dock inkilade mellan torgets stenhus och tillhörde där i varje fall delvis den äldsta delen av byggnadsbeståndet I Trulsagatans srnåfolksområde var korsvirkes- och trähus allenarådande. Husen var av på landsbygden gängse småfolkstyp och i ett eller annat fall som smärre mangårdar. Det var samhällets ekonomiska och sociala struktur som bestämde de olika byggnadsteknikernas och hustypernas utbredning. Husen vid Trulsagatan hade sin motsvarighet i den vildvuxna arbetarbebyggelsen strax utanför köpingsområdet Denna vållade köpingen ett visst och inte omotiverat bekyrnrner. I en skrivelse från byggnadsnämnden till befallningshavanden den 23 maj 1876 påpekades, att husen dels utgjorde en eldfara för köpingen dels skulle bli till hinder för köpingens framtida utveckling, varför V. Sallerups socken borde åläggas att iakttaga byggnadsordning och göra upp stadsplan för området. skrivelsens ingress ger en viss belysning av den perifera bebyggelseutvecklingen. "Under senare åren hava i de delar av Sallerups socken som gränsar intill Eslövs köping, särdeles invid den till köpingen ledande allmänna landsvägen samt norr och nordväst därom, uppförts en mängd tätt intill varandra belägna boningshus och andra byggnader vilka i allmänhet blivit uppförda av dåliga materialer utan ordentlig grundgrävning samt täckta med spån och andra eldfarliga ämnen." Beskrivningen kunde lika gärna ha gällt den tidiga arbetarbosättningen i köpingen. Den yttre miljön under 1860-70-talen präglades långt ifrån av någon storstadsmässighet Stora moss- och fälads- 22.
marker samt smärre skogsdungar i och inpå köpingen utgjorde ett framträdande drag i landskapsbilden. Till en del hussamlingar och mellan vissa kvarter gick det snarare stigar och smala gränder än gator. stensättningen av gator och gångbanor tog nämligen sin början på allvar först efter ett fullmäktigebeslut år 1878. Då var torgets västsida ännu inte stensatt. Inom köpingsområdet förekom bondgårdar såsom mjölnare Otterstedts gård på tomt nr 133. Här fanns ännu 1879 en länga med halmtak, lagårdslängan gick f ram till gatan och gödselstan gränsade omedelbart till tre andra tomter. Stall, särskilt hållstall fanns på åtskilliga andra håll i köpingens centrala delar. Svinstior var ännu vid 1870-talets början allmänna, i något fall direkt gränsande till torget. Om arbetarbebyggelsen vid Trulsagatan, som hade karaktär av bygata, gällde att de trånga gårdarna ännu efter köpingsbildningen överlag innehöll svinstior och gödselstäder samt hade brunnar i mossen med "ytterst dåligt och orent vatten". Sammanfattningsvis kan sägas att Eslöv till stora delar vid 1870-talets utgång till den yttre miljön präglades av samhällsframväxtens spontanitet, av medförda landsbygdstraditioner och av orörda naturpartier. Steget till modern tätort var ännu ganska långt vad miljön beträffar. 23
Bonde och köpingsbo. Doktor Walter Ström, en av Eslövs grundläggare, har 1 ett tal vid Eslövs sparbanks tjugoårsjubileum sökt skildra stämningen i stationsorten så som han upplevde den är 1866. (Eslövs sparbank) Han erinrar först om hur föga bekant platsen varit före järnvägen för att sedan göra en liknelse mellan Eslöv s utveckling och "amerikansk verksamhet." Den skildring han ger av eslövsbornas mentalitet bär den lokalpatriotiska hänförelsens prägel. "Man började lägga grund till en mängd små hus, man öppnade små handelsbodar, små yrkesidkare etablerade sig - allt var smått utom förhoppningarna - man började känna, att man behövde alltmera, och strävade att få dessa behov fyllda det ena efter det andra, man sökte småningom inrätta sig allt mera bekvämt, och - främst av allt - man hyste nästan obegränsade förhoppningar på f ram tiden. Nästan i varje liten stuga spekulerades över huru man bäst skulle draga nytta av denna ljusnande framtid och på samma gång föra samhället framåt för att därigenom åter skaffa sig själv flera kunder och bättre framgång. Den ene hittade på en sak, den andre en annan." Nu var förstås denna mentalitet inte gemensam för alla i det nya samhället. Snarare var den kännetecknande dels för de handlingskraftiga män som förstod att draga fördelarna av det liberala och kapitalistiska systemet och dels för den idealistiska elit, som Ström själv tillhörde. Men även om den starka tron på framtiden och viljan att forma denna endast var en svag avspegling, ett beskedligt hopp hos flertalet av eslövsborna, så var nog den framåtblickande synen all-
man och i stort sett karakteristisk för tätortsborna. Den var denna som hade fört dem samman till ett samhälle) där man liksom fick börja från noll. Men hurudant var då det samhälle sallerupsbon och andra hade lämnat? Utmärkta intervjuer med sådana som själva upplevt 1860-70-talen i eslövsbygden ger möjlighet att rätt väl lära känna det. Detta intervjumaterial visar klart att traditionsfastheten var överraskande stark vid den här tiden. Man kan väl visserligen inte säga att det tillbakablickande perspektivet var lika karakteristiskt för eslövsbygden som det framåtblickande för tätorten; den nya tiden hade ju också börjat vinna insteg på landsbygden i form av nya redskap, brukningsmetoder, byggnads- och dräktmoden osv. Men det är uppenbart att vare sig tidigt genomförda enskiften och laga skiften eller goda konjunkturer hade raserat det gamla samhällsbyggnaden eller förintat det traditionella. Ä ven om många nya kulturelement raskt införlivades med folkkulturen, var den fäderneärvda livsstilen i viktiga avseenden oförändrad. Det gamla bondesamhället hade kännetecknat sig för en sträng fasthet i de sociala formerna, inte bara de olika socialgrupperna emellan utan också i det enskilda hushållet. Stundom kunde dessa former te sig som symboler för en oföränderlighetens åskådning. Ett exempel på detta var den graderande placeringen i högsäte och vid långbordet. Det var en gårdssed, som i eslövsbygden var levande ännu efter 1880 såsom ett par uppteckningar omvittnar. En lantbrukare från en större gård i N. Nöbbelöv ger följande skildring: "På ena kortändan satt far och mor. På fars vänstra sida på långändan satt först förste drängen sedan andre drängen, halvkarlen, vaktepågen och ryktaren. Vid mors högra sida vid långändan satt äldsta barnet och sedan de andra i åldersordning. På andra sidan om barnen satt pigorna. J J 27 Det kunde t o m hända att barnen och pigorna fick stå och äta vid denna tid.19, 24 Man kan kalla det en intern sed men liksom de yttre sederna var den 25
beroende av den gängse synen i bondesamhället. För alla normer gäller ju att det enskilda och det allmänna är inflätat i vartannat. Iakttagandet av gamla seder och normer var nu ingalunde begränsat till det undangömda privatlivet. Här kan nämnas ett ålderdomligt sedkomplex, som hade sin förutsättning i en kollektivt omfattad traditionalism och tog sig lysande yttre former. Det gäller bröllopen, som i varje fall på sina håll fortfarande följde gammalt mönster. Vid min systers bröllop år 1867 åkte man i en lång rad med skjutsar till V. Sallerups kyrka med spelemännen i täten, berättar en kastbergakvinna. Fjädervagnarna hade ännu inte kommit på modet utan man for i s k kistevagnar och satt på uppstoppade säckar som höljts över med "vackert färgade täcken".15 Blåmålade säten med dekor i rosor och tulpaner hängde i remmar på en del av vagnarna. Ceremoniel och fraser hade en folkligt stereotyp karaktär: "Innan de steg av vagnarna sade talmannen: Ja, go vänner, vi reste bort med en piga och en dräng, men vi har kommit igen med en kvinja å en man. När han sagt detta fingo gästerna stiga av vagnarna och måltiden vidtog efter åtskilligt trugande och krusande, som man sade."lo Bröllopsgästerna var som medagerande i ett spel för vilket samhörigheten uppställt reglerna. Särskilt tydligt framträder detta kanske i brudskänksinstitutionen. Brudskänken sorri kan betecknas som ett slags bosättningsbidrag från släkt och grannar, uppbars av talmannen av var och en av gästerna. Ceremoniöst överbringades gåvan till bruden, varvid talmannen högt omtalade inte bara från vem gåvan kom utan också hur stor den var. Också detta var ett uttryck för den samhörighet som ännu var så levande; hur mycket man gav var inte en personlig angelägenhet utan något som självklart borde underkastas de församlades kontroll. Det förefaller dock som om en förändring inträffade mot undersökningsperiodens slut, så att man började överlämna skänken till bruden personligen, när man tog av- 26
sked på bröllopskvällen. - Måhända förekom detta emellertid främst till en början vid bröllop i mindre välbärgade släkter, vilket en av sagesmännen antyder.5 - Det skall tilläggas att de utförliga bröllopsskildringar, som här kortfattat har refererats, samtliga är f rån Kastberga. Detta är kanske inte en tillfällighet. Folkkulturen i den frälseägda byn utmärkte sig för en påfallande traditionsbundenhet som kanske inte hade sin fulla motsvarighet annorstädes i eslövsbygden. Dock har samma bröllopsmönster beskrivits också ifrån Värlinge by i Stehag omkring år 1870.3 Nu skall man av de givna exemplen inte förledas att tro, att bondekulturen i eslövsbygden var opåverkad av den nya tiden. Förändringarna kom, såsom ovan antytts, fast med olika snabbhet inom olika delar av folkkulturen och det geografiska området. Ett exempel på det senare är att emnarödskvinnorna i Stehag ännu på 1870-talets slut bar klut, när modet i bygden annars var silkesduk.9 Själva förändringsprocessen var ofta komplicerad. En ny tid bröt t ex otvivelaktigt in både inom byggnadsskick och möblering. Men detta innebar inte, att traditionskomplexet kring bostaden och dess funktioner omedelbart upplöstes. Också i de nybyggda manbyggnaderna kunde man ha öppen skorsten och murad bakugn, även om denna nu var inbyggd. Först in på 1900-talet började man taga bort den öppna skorstenen och bakugnen, omtalas det f rån Remmarlöv.23 Sandningen av golven är ett annat exempel på traditionsfastheten mitt i föränderligheten. Trasmattor och trägolv tillhörde de nya kulturelement som snart vann allmän spridning. Trots detta var det sed ännu efter 1880 att sanda golven och strö enekvistar sommartid och vid högtidliga tillfällen. Seden iakttogs t ex på en år 1885 uppförd manbyggnad i N. Nöbbelöv om vilken det uppges att den var den "modernaste" i trakten.27; även 25, 26, 29 Den emotionella förklaringen ger en remmarlövsbo född så sent som 1887. "När det var städat och nysandat med finhackat enris i, då var det en helgstämning som inte 27
kan framkallas med dammsugare och golvbonare på parkettgolv."23 Givetvis gav de mattbelagda trägolven en impuls till den gamla sedens övergivande men kanske betydde en senare uppfattning att det var "bondskt" att sanda ändå mer för den kommande utvecklingen. Dessa drag av eslövsbygdens folkkultur må här vara tillräckliga som en introduktion. Konturerna blir i det följande fastare, när olika av delar av bygdens liv ställs i kontrast till tätortsförhållandena. 28
Samhörighet och klasser. I en tidig uppteckning berättar en gammal skarhultskvinna, att hon hade "slad åpp många vägga når där böjdes po hela gossed."2 Vad var detta för hus kvinnorna "slog upp" väggarna till? Det rör sig om de ålderdomliga klinehusen. Redan i en kronofogdeberättelse för åren 1856-60, då Eslöv ännu inte alls uppmärksammades i rapporterna, omtalas visserligen att det brända teglet höll på att ersätta klinetekniken. Detsamma sägs i den länsmansrapport för 1871-75 som skildrar just Eslövs omgivningar. Men det fanns ett viktigt undantag. På frälsejorden hade det nya byggnadsmodet svårare att slå igenom. I det fallet kan man utpeka en direkt anledning. Där man inte själv rådde om sin jord och gård var man inte så benägen att bygga beständigt. Nu var skarhultskvinnan ingen byggnadsarbetare till professionen. Hon var bara en av de många i grannelaget, som samlades för att hjälpa den byggande. Det var emellertid inte bara hårt arbete för många händer - och fötter, eftersom leran trampades. Efteråt följde gillet under mer eller mindre påkostade former. "Mångastans där såmm va stårre hus fick di danse. Där va en såmm spela po fiol å en såmm blauste. Då hade di valsa å kadrillor å polketor å sånnt. Di va ente så höjdrana då. Di dansa i träsko. D i s lo träskona ihob så de small." Y ng re sagesmän har upplevt klinehusbyggen och gillen från V. Sallerup, Trolienäs och Reslöv.7, 17, 20, 21 Den gamla byggnadstekniken och byahjälpen vid husbygget ingick i ett tekniskt-socialt mönster. Man kan säga, att själva tekniken 29
bidrog till att vidmakthålla den gamla samhörigheten, som i sin tur var en förutsättning för att tekniken skulle utnyttjas. Till de nya tegelbyggnaderna måste fackmän anlitas, och grannelagets betydelse var reducerad. Klinegillenas förekomst blir för eftervärlden en mätare på hur stark gernenskapskänslan var byborna emellan vid den tiden. Eftersom det fanns speciella förutsättningar i detta fall kan man kanske dock ifrågasätta allmängiltigheten. Samma anmärkning kunde fällas om den torvtäkt i blandade lag - kvinnor och män - vilken förekom i V. Sallerup, Trolienäs och Stehag. 6, 17, 16 Antagligen har mossarna fortfarande varit i byaägo; härigenom kan det samfällda ägandet ha verkat konserverande på det fortsatta sambruket. Men inte alla arbetslag hade en sådan bakgrund. Utbyte av arbetskraft samt festliga gillen förekom oftare helt på frivillighetens grund. Sådana arbetsgillen är omtalade t ex i samband med linbrytningen i V. Sallerup, Trolienäs och Skarhult. 6, 20, 14, 17, 2 De förekom vid skäktningen i Skarhult och Trollenäs2, 17 samt vid kardningen i V. Sallerup, Trollenäs, Stehag och Skarhult.6,17,5,2 Ett citat ur en uppteckning kan här tjäna till att illustrera, hur dessa arbetsgillen upplevdes. "Pigor och gåradöttrar" gick från det ena stället till det andra för att hjälpa till vid kardningen, berättar en skräddardotter f rån Gry by i Borlunda socken. "Vi brugte å ha rolit. Iblann sjång vi å så talte vi om va rolit vi vesste. Vi brukte meed å sjånga "Rocken snårrar, lampan brinner, vinterkvällen är så lång", får de va en visa som vi täckte om. Fårr de mästa brukte di å va gott sams i byalaged. Vi hade allti ett redit gille når vi karda." Det mest påfallande med det arbetssociala mönstret är att det dominerades av de yngre kvinnornas lagarbete så långt materialet visar, även om kvinnorna, såsom vid linbrytningen, hjälptes av den manliga ungdomen. Säkert är detta en riktig bild av verkligheten. Det manliga 30
samarbetet hade vilat på en praktisk grund, som till större delen hade slagits sönder genom skiftet. Byastämman hade inte längre så många gemensamma ekonomiska uppgifter utan hade främst fått en umgängesfunktion. Aldersmansgillen hölls dock fortfarande. Från Kastberga omtalas de omkring år 1860, och enligt en yngre sagesman tillmättes de även senare stor betydelse i eslövstrakten. I Eslövs by och Trolienäs skall gillet ha ägt rum på våren, medan Mårten uppges ha varit gängse tidpunkt i byarna runt omkring. 17, 19, 21 Hos en av sagesmännen - född år 1851 - heter det: ''Al dermansgillen spelade en ganska stor roll när jag var flicka, men nu äro de alldeles försvunna. Gubbarna brukade sålunda samlas i Kastberga. Lars Andersson, hos vilken jag tjänade, var med i ett sådant åldermansgille, och huj vilka anstalter det var när de skulle ha något sammanträde. Då skulle gubben ut, och huset sattes i rörelse som aldrig förr. Speciellt vid Mårten hade gillet sin stora sammankornst, och då skulle det skickas gäss till gillesstugan. " Männens samfällda arbeten hade dock inte upphört helt. Dels förekom av godsen dirigerat lagarbete för arrendatorerna vilket omtalas från Trolienäs och Ellinge,11, 14 en arbetsform som trots att den var påtvingad, ändå kan ha bidragit till att levandehålla gemenskapskänslan. Dels förekom frivillig samslåtter med efterföljande gillen i varje fall i det konservativa Kastberga.5, 13 Bondesamhällets sociala struktur avspeglar sig också i nöjeslivet. Den ogifta ungdomen drog under traditionella former kring till gårdarna för att få traktering eller bidrag till sin sällskapliga verksamhet. Seden förutsatte givetvis, att gårdarnas husbondfolk accepterade den och medverkade som bidragsgivare. Majsjungningen hade betydande omfattning och omtalas av sagesmännen från V. Sallerup, Reslöv, Skarhult, Skrävlinge, Trolienäs och ö. Karaby. Luka 1955; 21, l, 17, 8 Om trakteringen uteblev, sattes de hedersamma lövruskorna inte upp utan man grep till en 3 I
nidstrof, som i skarhult hade en drastisk formulering: ''A ligg, å ligg du lade stud te krågor å ramma di bär de ud, å där växor to på din höna å fjär på din katt, å ligg te f ro e-natt." Ä ven om den säkert inte åhördes med större förtjusning av dem som blev föremål för den, betraktades det som helt korrekt att framföra den. Kringgång förekom också vid Tjugondag Knut i V. Sallerup, Trolienäs och Stehag.2o, 17 Motiv och bakgrund var desamma som vid majsjungningen, men det kan noteras, att det traditionella bruket inte var oberört av den nya tiden. Från Eslövs byområde, där en hel rad av de traditionella festsederna och upptågen länge tycks ha varit i bruk, omtalas att man klädde ut sig med masker f rån en billighetsbasar. Gemenskapskänslan höll samman ungdomslaget som på nöjeslivets område kan sägas ha varit självförsörjande. Att nöjeslivet till allra största delen fortfarande byggde på obrutna traditioner både till organisation och uttrycksformer är väl omvittnat i uppteckningsmaterialet :.tvfan tog en svängom i skogsbrynet till fiolen eller senare harmonikan. Och dansen i vägkorset är ingalunda en litterär uppfinning; särskilt om man inte var jämna par på förhand var det strategiskt att förlägga dansen till vägskälet, såsom en av sagesmännen påpekar.19 Ett karakteristiskt drag för umgänget var den unisona sångens betydelse. Detta gäller också för något senare tider, när det kornmersialiserade nöjeslivet måste ha fått en viss betydelse. "När man gick hem från en tillställning gick man gärna alla i ett sällskap upptagande hela vägen och då sjöngs det alltid gånglåtar. Man sjöng betydligt mer i hemmen, när flickorna satt vid spinnrocken, och även vid andra arbeten klingade sången, någon kärleksvisa eller tragedi."23 Det ungdomliga nöjeslivet i dessa former ingick i det gamla samhällets sociala mönster. Hur fast förstår man av den häftiga reaktionen, när en köpingsbo år 1880 uppförde en dansbana i Eslövs by. Sedan församlingens präst 32
fört frågan på tal, var V. Sallerups kommunalstämma inte sen att besluta om generellt förbud i socknen mot offentliga danstillställningar. Även om man därvid krasst tänkte på faran för tjänstefolkets del - nattsudd med sämre arbetsprestationer som följd - så bottnade reaktionen säkerligen också i att ett kommersialiserat nöjesliv var oförenligt med det egna samhällets uppbyggnad. Sammantagna ger alla dessa upplysningar ett obestridligt bevis för att det gamla mönstret ännu präglade det sociala livet i eslövsbygden. Människorna var delaktiga i en gemenskap, som kunde skapa känslor av social trygghet och rotfasthet. Visserligen var det framför allt de yngre, som direkt deltog i lagarbeten och gillen. Men då det var husbondfolkens arbete, som utfördes på detta sätt och då husbondfolken stod för gillesmat och lokaler, utgjorde dessa i själva verket samfällighetens grund. Framför allt var det den egentliga bondeklassen, som bildade detta sociala kollektiv, men också tjänstefolket var i de flesta avseenden delaktigt. Normalt sköttes gårdsbruket ännu med hjälp av de lagstadda tjänarna, omtalar kronofogderapporten för 1866-70. - Dagfolk anlitades främst för "hösten", varvid de naturligtvis också deltog i de långt fram i tiden gängse höstagillena. - Följande omdöme och skildring från Remmarlöv mot 1800-talets slut har säkerligen gällt för eslövsbygden i gemen under perioden 1860-80; det förhållande som skildras var ju en del av det mönster, vars övriga delar väl kan beläggas. " På bondjordbruk där man hade ogift folk var man i de flesta fall som en f ami l j. På vintern samlades alla inne i stugan på kvällen sedan arbetet ute var slut och sista måltiden för dagen var äten. Kvinnorna fortsatte så sitt arbete vid spinnrocken eller vilket arbete som var igång. Under dessa kvällstimmar, arbetet pågick till 8 då, tog man gärna en trall eller berättade någon spökhistoria, så det var stundom lite kusligt att sedan gå ut i sin skumma och kalla kammare för att lägga sig."23 3 3 3
Tjänstefolket utgjorde också en del av ungdomslaget, vilket traditionellt omfattade alla ogifta oavsett deras ekonomiska och sociala ställning i byn. Dock fanns det ju i verkligheten en avsevärd statusskillnad mellan bondfolk och tjänstefolk, och det är väl delvis detta som förklarar att tjänstefolket också bildade egna lag. Sådana lag fungerade under ålderdomliga gillesformer ännu vid denna tid. Från Trolienäs berättas följande: ''Välkomstgille skulle hållas när de nya tjänarna var komna i tjänst om mikaeli. Det gick till på det viset att en förman valdes. Där skulle väljas ny förman vart år och det blev en av de nyinflytttade störstedrängarna. Förmanssysslan gick omkring på vart ställe i byn efter nummerordning. Det var detsamma med gillena, de.skulle hållas så att de gick omkring på vart ställe. Då skulle de köpa ett årslamm. Det var brukligt att de skulle ha fårkött till middag. Sen skulle husbonden på det stället gillet hölls bjuda på kvällsmat och det var för det mesta sill och pantofflor. Så fick vi kaffe och brännvin och så dansa vi på logen."ll Även om tjänarlaget hade en i viss mån sluten karaktär, var det således inordnat i den vidare sociala getneoskapen; husbönderna upplät inte bara rum till laget utan svarade också för en del av trakteringen. Tyvärr är upplysningarna få om en tredje, viktig socialgrupp, nämligen godsens och storbondegårdarnas statare samt de s k husmännen. I en uppteckning från Remmarlöv ställes förhållandet mellan bonde-tjänstefolk och godsägare-statare i kontrast till varandra.23 statarnas ställning var naturligtvis den sämre. Särskilt gällde detta på de mindre storgårdarna enligt sagesmannen. Där hamnade ofta de statare, som gick från gård till gård. Där det fanns en gammal arbetarstam och arbetet ärvdes från far till son kunde relationerna mellan arbetsgivare och anställda vara bättre. Att ett gott patriarkaliskt förhållande verkligen stundom förekom bekräftar en lantarbetare f rån Stora Harrie.24 Detta har dock inte inneburit, att det var ett in- 34
tensivt umgänge mellan arbetsgivaren och hans folk. Däremot heter det, att de anställda på gården flitigt umgicks med varandra. Man samlades på kvällen för att spela kort, prata och taga en kaffegök. Uttalandet stämmer med vad man vet från senare tider och andra håll. Man kan därför antaga, att samma sociala mönster förekom bland statarna i eslövsbygden under perioden 1860-80. Dvs att männen var med i sällskapslag, som baserade sig på anställningsförhållandena. Också gårdsfolkets kvinnor har väl utgjort en social gemenskap, men dess intensitet och former undandrar sig här bedömande. Beträffande husmännen slutligen gällde, att de ingick i byakollektivet såtillvida att de var ekonomiskt beroende av bönderna och därigenom underkastades dessas kontroll. * * * Hur gestaltade sig då det sociala livet för inflyttarna i Eslövs stationssamhälle? I byarna hade i varje fall större delen av befolkningen i olika grader ingått i ett kollektiv, vars yttersta förutsättning var den ekonomiska intresselikheten med kvardröjande uttryck för den tidigare nödvändiga arbetsgemenskapen. I motsats härtill var stationsorten i grunden ett individualismens samhälle. Ansvaret i det ekonomiska l i vet låg helt på den enskilde arbetsgivaren. Även om han var beroende av samarbete var det under lösare, av traditioner i stort sett obundna former. Tjänster byttes inte utan köptes för pengar. Skillnaderna i arbetsuppgifter mellan arbetsgivare och arbetstagare var avsevärda; arbetslivets intimitet hade gått förlorad eller starkt reducerats. De talrika inflyttade drängarna och pigorna var i det nya samhället i avsaknad av den trängre gemenskap som hade utmärkt bondehushållet Särskilt märkbart blev detta för alla dem som hade sin bostad utanför arbetsplatsen, men i allmänhet blev avståndet mellan tjänare och husbondfolk säkerligen mycket större än förr också i andra fall. 35
Nu är människan emellertid en social varelse, i vars väsen det tycks ligga att sträva efter en kontakt- och gemenskapskänsla, som sträcker sig utanför den egna familjen. Också i det nya samhället tog detta sig påtagliga uttryck. Med hjälp av spridda notiser är det därför möjligt att till en del rekonstruera de sociala bildningarna i stationsorten. Man kan se, att det tidigt uppstod en samhällsskiktning, en gruppexklusivitet som inte längre var infattad inom en den yttre gemenskapens ram. Det högsta samhällsskiktet, utan gemensamma lokaltraditioner eller i övrigt en enhetlig bakgrund, slöt sig snart samman. Den ekonomiska och sociala ställningen blev dess givna plattform. Klart avspeglar sig skiktets slutenhet i några notiser om ortens nöjesliv. I tidningen. Framåt kan man läsa år 1879 : "Ännu ett slädparti har varit ifråga i dessa dagar. Endast det finfina Eslöv skulle däri deltaga har man sagt." Något senare heter det: "Ett tjog slädar förde en elegant samling 'l slädpartister' l, vilka hamnade på en varm och livad bal, som hölls på Nilssons hotell." Slädpartiet hade karakteristiskt nog inte varit öppet för alllnänheten. Därigenom skilde det sig från ett annat som hantverksföreningen hade anordnat samtidigt. Också detta slöts med bal som bl a bevistades av 'l några lantboar' l. Tendensen till social slutenhet inom det högsta samhällsskiktet fanns förmodligen från samhällets begynnelse. Redan år 1871 nämner Framåt t ex, att Eslövs "ungherrar" hade ordnat med en "dramatisk soiree med bal" för särskilt inbjudna familjer. Att ungherrarna varken var arbetare eller hantverkargesäller är uppenbart. slutligen bildades en formlig förening, som antagligen hade ren sällskapskaraktär, för medlemmar i de högsta socialgrupperna. Dess verksamhet är föga känd, men att föreningen har existerat kan konstateras av en kortfattad runa i Framåt 1878: "Rosa-föreningen, som för tre a fyra år sedan sammanhöll den finare delen av köpingens befolkning, har upphört att existera."
Inom det ekonomiskt och politiskt ledande samhällsskiktet kan man på allmänna grunder förutsätta, att det fanns vissa grupperingar. När Hultmanska septetten ur Skånska dragonregementet höll konsert på Hotell Nilsson år 1880, drog den ett sextiotal åhörare som under konserten serverades vid småbord. Publiken har antagligen bestått av folk ur hantverkarklassen och de högsta socialgrupperna. Men när något senare tenoren Hafgren och sopranen Malmgren spred sitt välljud för eslövsborna hade endast ett fåtal lockats dit. Ganska säkert var åhörarna till större delen s k bildade människor, i vilkas beteendemönster det ingick att favorisera s k god konst. Hantverkarna var en numerärt och politiskt betydande samhällsgrupp i Eslöv. Tidigt fann de fasta former för sin sociala samhörighet. Detta är nu inte så egendomligt. Visserligen tillhörde skråväsendet nu formellt historien, men dess traditioner var i mångt levande. Yrket och inte orten var basen för hantverkarnas gemenskap vare sig man befann sig i ett nytt eller gammalt samhälle. Det var därför givet, att man också i Eslöv skulle försöka samla sig i kooperativa sammanslutningar. Av det förhållandevis starka hautverkarinslaget i olika föreningssammanhang kan man förstå gruppens och yrkestraditionernas betydelse för organisationernas uppkomst i Eslöv. Inte minst på det sociala området gjorde de en betydelsefull insats, så mycket viktigare som ett par föreningar, vilkas bildande de medverkade till, var öppna även för de egentliga arbetarna. Tillkomsten av Eslövs första kända intresseförening, den allmänna sjuk- och begravningskassan, är ett utmärkt exempel på detta. Redan vid årsskiftet 1871/72 hade man börjat intressera sig för att bilda en kassa i stationsorten. Enligt Framåt skulle initiativet ha utgått f rån "arbetarna". Dagen före nyårsafton hade ett möte hållits, till vilket åtskilliga av samhällets ledande män och grundare hade infunnit sig. Diskussionen tycks ha varit häftig och enighet uppnåddes inte; 37
bl a frågan om kvinnors rätt att vara med var alltför svårlöst. Ett nytt upprop gjordes vid början av 1872 undertecknat av trettiotalet eslövsbor. Hantverkarna och sådana arbetargrupper, som vid den tidpunkten stod hantverkarna nära såsom timmermän och murare, utgjorde den övervägande delen av undertecknarna. Också fem arbetskarlar fanns med, men av dessa kom ingen in i den senare konstituerade niomannastyrelsen. Initiativtagarnas syfte var att "medverka till en sann och verklig förening mellan arbetarna". Det bör dock påpekas att "arbetare" - liksom ovan i Framåt - hade en vidare innebörd än senare; snarare var föreningen till för arbetstagare av olika slag och vissa småföretagare. I den på föråret bildade EsLövs allmänna sjuk- och begravningskassa ägde också kvinnor rätt att inträda och gränsen för inträdesåldern var satt till 16 år. Nu kom kassan knappast att fylla sitt angivna syfte att vara en folkets förening. Anslutningen var ringa vid undersökningsperiodens utgång och det fanns år 1879 fler större företagare i styrelsen än hantverkare. Hantverkarna spelade emellertid en viktig roll för tillkomsten av en annan förening med liknande syfte, nämligen Eslövs hundramannaförening som stiftades år 1876. Denna blev i högre grad en småfolkets sjukkassa, vilket avspeglar sig också i valet av funktionärer år 1879. Småhantverkare och lägre tjänstemän innehade då till stor del förtroendeposterna, medan arbetarna var orepresenterade. Hundramannaföreningen hade också en annan social uppgift än sjukkassans. Den och dess efterföljare organiserade utflykter för sina medlemmar, 20, 22 och detta har varit betydelsefullt inte minst för de egentliga arbetarna, som annars saknade sällskapsinstitutioner vid denna tid. Den tredje av 1870-talets föreningar var Eslövs hantverksförening som hade tillkommit år 1874 och syftade till "industrins uppmuntran och hjälp till behövande medlemmar tn m inom Eslövs köping." Föreningen, i vars
styrelse från början satt flera kommunalfullmäktigeledamöter och andra kommunala styrelseledamöter, var ett fackligt, ekonomiskt och socialt intresseorgan för hantverksföretagarna. Ett av föreningens mål var att verka för yrkesskicklighetens höjande bland arbetstagarna, och ett önskemål var att ingen skulle antagas till gesäll som inte först hade avlagt gesällprovet. Ett sextiotal gesällbrev hade hunnit utfärdas inom föreningen redan fram till 1878. Aktiviteten på det fackliga området stod givetvis i direkt samband med skråväsendets ideal. Men de kooperativa ideerna tog sig också andra ekonomiska former. En tid höll tnan sig med egen tnjölkbutik och senare träffades överenskommelse med en handlare, att denne skulle sälja mjölk till lägre pris åt föreningsmedlemmarna. Ar 1879 hade man hunnit så långt i sina strävanden att hävda sig som en ekonomisk kooperation att man bör j a de diskutera möjligheten till gemensamma inköp av viktigare konsumtionsvaror såsom ved, kol och potatis. På försök beslöt man nu inköpa en vagnslast stenkol. I vissa avseenden utgjorde således hantverkarna en exklusiv grupp såsotn företagare. På det sociala området visade man dock en öppenhet, som kontrasterade mot det högsta samhällsskiktets slutenhet. Men så var de sociala gränserna för hantverkarna i samhällets mittskikt ganska obestämda. Sammanfattar man de upplysningar materialet ger, kommer man till sist fram till att inflyttningen till Eslöv - f rån stad eller land - för hantverkarnas del inte medförde större omställningsproblem, i varje fall vad det sociala livet angår. Den tredje stora samhällskategorien utgjordes av arbetargrupperna i Eslöv, de människor som till så stor del kom ifrån den traditionsfasta eslövsbygden och som där i olika grader ingått i byagemenskapen. Vilka sociala uttrycksformer skapade de sig i det nya samhället, hur kunde dessa - bondsöner, drängar, pigor och småfolk - föra de traditionella, kollektivt oinfattades sederna vidare? 39
Om detta tiger materialet i stort sett, och i det fallet är det nog en talande tystnad. Före de politiska och fackliga arbetarorganisationernas tillkomst saknade småfolket en social bas. Likheten i bostadsstandard, ekonomiska omständigheter och dylikt kunde väl skapa en viss känsla av samhörighet t ex mellan de mer bofasta grannarna i Trulsagatan eller - kanske i ännu högre grad - i de mer utpräglat halvagrara arbetarområdena utanför köpingens gränser. Men detta var en ytligare gemenskap. För de kollektivt utövade sederna, som inte bara var uttryck för samhörigheten utan också tjänade till att underhålla denna, betydde inflyttningen ett sammanbrott. Inte bara tidningarnas och arkivaliernas tystnad utan också direkta utsagor av samtida meddelare vittnar om detta. Kanske kan vissa traditionella seder ha aktiverats någon gång såsom tillfälliga upptåg men de ingick varken i samhällets eller gruppens mönster. En lärarinna, som flyttat till Eslöv år 1886, har omtalat att majsjungningen inte förekom vid den tidpunkten.18 Det var en sed som upptogs vid sekelskiftet, men den var då organiserad av skolan och avsåg att inbringa pengar till skolkolonier o dyl. Majsjungningen har av andra uppfattats som en helt ny företeelse eller i alla fall en sed som fått större omfattning först i senare tider. Om kringgången och upptågen vid Tjugondagen heter det hos en infödd eslövsbo: "Några stjärngossar i ordets egentliga bemärkelse har jag inte sett, men ute på landsbygden brukade de förr mycket gå omkring som julaspöke."22 Gamla seder övergavs således helt eller också återuppstod de under nya organisationsformer. Ännu ett exempel på det senare tycks leken "slå katten ur tunnan" vara. Leken förekom vid denna tid här och var i eslövsbygden, t o m in på köpingens knutar som i Vasavång.zo Men från själva stationsorten säger ett par sagesmän, säkert helt riktigt, att man inte slog katten ur tunnan i äldre tid.21 Leken utövades dock senare i Skytteskogen. "Men det är
ingen gammal tradition. Det är ett upptåg som återupptagits, emedan det var roligt." Förmodligen är det en förening av något slag som har infört seden i köpingen. De seder det här är f råga om kan sägas ha haft sin yttersta förutsättning i den bofasthet, som krävdes för att vidmakthålla laget, och i den ekonomiska gemenskap som i byarna förenade de unga med de gamla samt arbetstagarna rned arbetsgivarna. Men i stationsorten fanns vare sig den vida ekonomiska enheten eller bofastheten. - Träffande har en år 1880 inflyttad eslövsbo sagt, att det nästan hörde till "ordningen och rutinen" att arbetarna i Jerusalemsområdet skulle flytta den l oktober. (Eslöv i reportage) - En annan viktig faktor för nedbrytandet av de traditionella sederna av den här arten - egentligen också den en följd av tätortens samhällsstruktur - var det ungdomliga nöjeslivets kommersialisering. Redan i sin ämbetsberättelse år 1863 klagar pastor Lundegård över dansbanan invid stationen. Bl a sades den bidraga till dryckenskaps- och kortspelslasterna. - Ägaren till den s k saloonen var f ö möllaren Otterstedt, som hade en viss betydelse för samhällets utveckling men inte enbart företrädde liberalismens positiva sidor. - I stationsorten där hantverkare, handelsmän och industriidkare spelade en så viktig ekonomisk roll föll det sig naturligt att uppmuntra just det kommersialiserade nöjesliv, som man på moraliska och traditionella grunder bekämpade i bygden. När man efter köpingsbildningen fått frihet att förverkliga sina intentioner gjorde man det också. När kommunalnämnden år 1877 förbjuder hustrun Elna Nilsson "att emot någon som helst avgift framledes upplåta sina lokaler för lekstugor eller andra nöjen", med hänvisningen till ordningsstadgan för rikets städer, så är det just mot det icke kommersialiserade och beskattningsbara nöjeslivet man vänder sig. Kontrasten mellan bygd och tätort visar sig särskilt tydligt ifråga om inställningen till offentliga dansbanor år 1880. Sedan pastor Edelberg påpekat dansbanans
moraliska vådlighet hade stämman i V. Sallerup varit snar att förbjuda den, men i köpingen var man inte lika mottaglig för hans argument. Samtidigt som banan i Eslövs by förbjöds beviljades en i köpingen. Den senare var kombinerad med kägelbana och det serverades något så otraditionellt som saft. U n der detta tidiga skede i det moderna Eslöv s historia saknade alltså arbetarklassen i motsats till övriga samhällsklasser fastare sociala institutioner. Den vidare gemenskapen utgjordes dels av det tillfälliga grannumgänget dels av medlemskapet i sjukkassorna - främst hundramannaföreningen - med den samvaro dessa sporadiskt kunde erbjuda. Uppbrottet från eslövsbygden med dess starka lokala band hade resulterat i en ofrivillig individualism. Familjeutflykter till Per Pers skog, gemensamrna besök på marknaden, teaterföreställningar och andra kommersialiserade folknöjen torde ha utgjort den främsta ersättningen. Mot slutet av perioden skymtar dock tendenser till en social och ekonomisk samhörighetskänsla. Så t ex när en idyllisk strejk inträffar på Dahls målarverkstad år 1879. Tvistefrågan var här kosten. Arbetsnedläggelsen upphörde i och med att gesällerna utlovades bättre smörgåsar; för lärpojkarnas del fick det förbli vid det gamla. Samma år omtalar Eslövs Tidningar en händelse som är av intresse i detta sammanhang. En söndagskväll drabbade gesäller och lärpojkar samman med bygdens drängar, när dessa var på sin sedvanliga söndagstur till Eslöv. "Val platsen var mitt för skräddare Jönssons. Man påstod att stenarna ven o i luften som gevärskulor." Sammanstötningen, som kan ha föregåtts av andra och som i varje fall senare följdes av liknande intermezzon, omtalade t ex i prästens ämbetsberättelse år 1888, resulterade i att två män och många blodfläckar var kvar som synliga bevis för den tillkallade polisen. Händelsen var givetvis ett uttryck för
gruppanimositet men kan också hänföras till tidens folkliga nöjen. Men den vittnar således också om att det i varje fall fanns ansatser till lagbildningar bland den yngre arbetarbefolkningen, väl att märka då inom den grupp, som stod hantverkarna närmast. 43
Dirigerade och frivilliga förändringar. I det föregående har framför allt skildrats den allmänna sociala olikheten mellan bygden och Eslöv och konsekvenserna av dessa skillnader för inflyttarnas del. Man kan också separat studera förändringen av en rad olika kulturelement Också i dessa fall rör det sig om en omvandling av gamla seder, som i olika grad varit beroende av bystruktur och byanormer. Resultatet av de många förändringarna blev ett nytt kulturmönster, som de inflyttade inpassades i. Men naturligtvis var det inte så att man medvetet och plötsligt lade sig till med en ny livsstil i och med inflyttningen. Säkerligen hade många av de nyvordna eslövsborna aldrig ens tänkt sig annat än att de skulle leva ungefär som de hade g j ort på landet. De gamla sederna och bruken övergavs ofta omedvetet som en frivillig anpassning till de nya sociala och materiella förhållandena eller - ofta motvilligt - till följd av samhällets dirigerande åtgärder. Mest betydde naturligtvis de spontana förändringarna, vilka här skall exemplifieras från skilda sektorer, först den religiösa. På det materiella området och ifråga om socialstrukturen i dess helhet har visats, hur traditionsfast och kollektivpräglad livsstilen var i eslövsbygden. Detsamma gällde för de religiösa sederna. I Stehags socken lär det, enligt en uppteckning från 1930-talet, i sen tid ha varit bruk- 44
ligt bland äldre kvinnor, att de "kysste på kjolen" vid besök i prästgården; detta var ett tacksamhets- och ödmjukhetsbevis, som kanske dock inte var helt fritt från andra motiv. Tacksamhetskyssar på handen kunde vid uppteckningstillfället ännu förekomma. 9 Samma sed iakttogs av äldre kvinnor i Troilenäs åtminstone på 1860-talet.12 Vid lördagens helgmålsringning, säger en sagesman f rån Remmarlöv, gick modern gärna ut och lyssnade, och detta gjorde man mangrant på högtidskvällarna. "Man såg ofta åtminstone äldre män ta av sig hatten, då de hörde kyrkklockorna."23 Då uppgiften i detta fall gäller en något senare tid än 1880 kan man lugnt antaga, att seden var än mer levande tidigare. Kyrktagningen omtalas från V. Sallerup av en år 1841 född kvinna. Det var, sägs det, en allmän sed att kvinnan skulle kyrktagas sex veckor efter födelsen. "Innan denna ceremoni var undanstökad fick barnsängskvinnan icke gå bort till något främmande ställe."4 Pastoratets ämbetsberättelser från 1860-70-talen bekräftar, att kyrktagningen ännu var sed. Sällan ägde den rum i hemmet, och ännu så sent som i berättelsen av år 1878 säger prosten Sylvan, att kyrktagningen var allmän, även om några nu hade övergivit seden. I eslövstidningen Framåt beröres kyrktagningsseden år 1871. Från Norrviddinge i eslövsbygdens periferi skriver en indignerad korrespondent: "Församlingens pastor marscherade med värdiga steg längs stora gången igenom den fullsatta kyrkan ned till den öppna kyrkodörren, där en kvinna - hustru till en ansedd bonde - knäföll, som det syntes, på stentrappan; men måhända man bringat dit en pall. U n der det att pastor med dryg hållning och ton läste upp den vanliga bönen, låg kvinnan där såsom en arm botgörerska, och först när prästen uttalat sitt: Herren bevare Din ingång och utgång, fick hon taga plats bland hederliga församlingsbor." I sin kommentar säger tidningens arbetarliberale redaktör, att kyrktagningen ingenstädes förekom i "vidrigare form" 45
an i vissa socknar i Harjagers härad, och bönderna i gemen får beteckningen konservativa. Som ett berömvärt exempel anför han, att några kvinnor i Malmö nu hade brutit mot seden. Ny och gammal tid, tätort och landsbygd ställes således mot varandra och detta med rätta. - Tilläggas bör, att kyrktagningen i V. Sallerup skedde under likartade former. Själva kyrksamheten är ett annat tecken på traditionsstyrkan i eslövsbygden. I flera av uppteckningarna betonas det att det var sed - ännu efter 1880 - att någon eller några av gårdsfolket skulle gå i kyrkan, "troende eller ej". Detta var helt enkelt ett socialt anständighetskrav. Men det var väl också så att många - som det antydes i en uppteckning av något yngre datum - mera betraktade kyrkobesöket och samvaron i samband med detta såsom en "festhögtid" än som en religiös ceremoni. Lundegårds och Sylvans ämbetsberättelser rapporterar, att allmänheten flitigt bevistade söndagsgudstjänsterna. V. Sallerups kyrka, där det hävdvunna bänkindelningssystemet vidmakthölls, var till trängsel fylld, heter det i visitationsprotokollet år 1869. Om husförhören uppges ännu i ämbetsberättelsen år 1878 att de i allmänhet var talrikt besökta på landsbygden i V. Sallerup och Remmarlöv. Det religiösa engagementet kunde också ta sig andra uttryck. Från V. Sallerup uppges det, att det ännu fram mot sekelskiftet var vanligt, att man samlades till en andaktsstund på söndagen. ''Man brukade då vara samlade kring långbordet i storstugan, som även kallas folkastua. Männen sutto på den väggfasta långbänken, som också var inredd till gåsabänk med olika fack och dörrar. K vinnorna sutto på andra sidan på vanliga brädstolar. Husfar och husmor sutto vid bordändan. Vanligen var det husfadern som läste något ur Bibeln." (Luka 1955) En allmän sed torde husandakten knappast ha varit - den förutsatte ju också vissa personliga egenskaper hos husfadern
- men ännu ämbetsberättelsen av år 1878 uppger, att husandakt hölls i många familjer. Nästan i allt fick det religiösa livet i Eslöv en annan prägel. "I Eslövs helgedom, P. Olssons spannmålsmagasin, utbröt sist!. tisdag eldsvåda, men släcktes denna snart." Den inte litet elaka gliringen mot den i Lunds närhet framväxande tätorten serverades år 1872 i Folkets tidning. Lundaredaktören Biilow gav uttryck åt den lundensiska överlägsenhetskänslan gentemot nybyggarsamhället. Men han har också berört ett karakteristiskt drag i Eslövs kyrkliga aktivitet - frikyrkornas betydelse. Redan i Sylvans ämbetsberättelse av år 1869 påtalas att några "från annat håll inflyttade personer" var mormoner eller baptister. De enda konventiklar som förekom i pastoratet ägde rum i Eslöv, där även kolportörer var verksamma. Enligt 1878 års ämbetsberättelse hade visserligen både mormoner och baptister försvunnit men i gengäld fanns metodister och anhängare av andra frikyrkor, förmodligen framför allt Frälsningsarmen, som senare fick stor betydelse. Då, liksom år 1883, var det endast i köpingen konventiklarna hölls. I missionshuset, som omtalas i länsmansrapporten redan för perioden 1871-75, framträdde både präster och lekmän, medan det var uteslutande lekmän vid konventiklarna. Vilken omfattning frikyrkoröreisen hade fått kan man inte nu bestämma siffermässigt, men den stigande irritation varmed den omtalades i ämbetsberättelserna talar sitt tydliga språk. Så heter det t ex år 1883 om frikyrkorörelsen att frukterna a v verksamheten var ''påtaglig kyrkofientlighet och böjelse för separatism." Frikyrklighetens utbredning var ett karakteristiskt drag vid tätortsbildningen överhuvudtaget. Ett annat var allmänhetens ringa kyrkliga aktivitet. Den katolske konvertiten A. J. Hellqvist, som inte var en vän av statskyrkan eller dess prästerskap, har i sin skildring "Skånska prest- 47
och knekthistorier" givit vad som förefaller vara en nidteckning av husförhören i Eslöv. Prosten Sylvan hade indelat samhället i två husförhörsrotar. Då Sylvan uppdrog åt sin adjunkt att hålla förhören, förberedde han denne på att kanske ingen skulle komma. I Hellqvists version, som är för lång och poänglös för att citeras här, kom till det ena förhöret ingen och till det andra tre sjuttioåriga gummor. I sak är skildringen nog inte så överdriven som kunde misstänkas. En anvisning om detta ger ämbetsberättelsen år 1878. Det omtalas, att sommar och höst ett femtontal husförhör hölls i V. Sallerup och två i Remmarlöv "och de äro, med undantag av de i Eslövs köping, i allmänhet talrikt besökta." Senare, när gudstjänster började hållas i köpingens skolhus, heter det visserligen, att de brukade vara talrikt besökta. Men man kan misstänka, att omdömet mer grundade sig på en uppskattning av de församlades talrikhet i förhållande till skollokalens utrymme än till ortens invånarantal. Dock skall det inte bestridas, att statskyrkligheten redan då kan ha fått ett bättre grepp om tätortsborna än tidigare. Frikyrklighet och låg kyrklig aktivitet ingick alltså i stationsortens religiösa mönster i stark kontrast till eslövsbygdens. Inflyttningen gav tydligen upphov till ett nytt religiöst beteende och - vad beträffar det frikyrkliga engagementet - en annan religiös upplevelse. Detta var en utveckling på frivillighetens grund. Men den djupast liggande orsaken var att den sociala strukturen nu var en annan. Den höga kyrkligheten och trofastheten mot statskyrkan på landsbygden berodde till stor del på att människorna levde i ett stabilt samhälle, där det krävdes att man rättade sig efter de gamla normerna. Den s k sociala kontrollen var sträng. I det snabbt skiftande och socialt instabila stationssamhället hade de traditionella normerna inte fängre den fasta, sociala ramen. En förändring av i grunden närbesläktat slag ger hästköttsätaodet i Eslöv exempel på. Under förra århundra-
det - och delvis än idag - fanns en utbredd fördom mot hästkött. Det var inte bara så, att hästköttet var en föda, som borde undvikas utan det kunde därtill uppfattas som något skändligt och socialt deklasserande att äta köttet. Fördomen hade starka rötter på landsbygden. Nu hade väl visserligen en uppmjukning av detta födatabu börjat göra sig gällande under 1800-talets senare hälft, men eftersom motviljan mot hästköttet omtalas i flera av de yngre uppteckningarna från eslövstrakten, kan man förmoda, att fördomen var tämligen stark bland bönderna ännu på 1860-80-talen.24, 25, 27 Inställningen till hästköttet var till stor del beroende av kollektivets normer. I tätorten, där den gamla kontrollen hade upphört att fungera, fanns emellertid inte längre samma förutsättningar för fördomen att överleva som en social norm. Den 11 oktober 1871 öppnades i Eslöv ett hästslakteri, där det dagligen försåldes hästkött och hästkorv. Att det fanns en marknad bevisas av att slakteriet fortsatte annonsera under flera år och senare, när det lades ner, ersattes av ett annat. Med inflyttningen till tätorten hade fördomen brutits, om inte individuellt så socialt. Det finns inga direkta upplysningar om vilka hästköttsätarna var. De s k högre klasserna hade i själva verket tidigare gått i spetsen för brytaodet av fördomen. Men detta hade skett i pedagogiskt nit - man ville visa de fattigare klasserna, att här fanns en fullgod föda, som dessa borde tillvarataga. Det lilla överklasskiktet i Eslöv kan emellertid knappast misstänkas ha utgjort huvuddelen av hästköttskonsumenterna. Man har större anledning att vänta sig att arbetarbefolkningen och andra mindre välställda sa1nhällsgrupper var intresserade av det billigare köttet. Att det verkligen förhöll sig så, bekräftas av att hästslakteriet i Eslöv låg väster om mossen just i den renodlade arbetarzonen. Nu skall det dock sägas, att det kanske i själva verket 49
inte var fråga om en ny inställning bland arbetarbefolkningen. Den stora skillnaden för deras del kan i stället ha legat i att de nu öppet kunde utnyttja det billiga kött, som de tidigare hade undvikit av rädsla för böndernas förkastelsedom. Ä ven under sådana förhållanden ledde emellertid inflyttningen till en förändring av själva kostseden. Såsom påpekats hängde de ovan berörda förändringarna nära samman med tätortens annorlunda socialstruktur. Andra omställningar hade främst praktiska orsaker. I en annons i Framåt år 1871 heter det: "Den som i Eslöv har 2 rum och kök samt en mindre bagarstuga med rum behagade därom underrätta" etc. Synbarligen åsyftas med "bagarstuga" en uthuslänga med bakugn och andra ekonomiutrymn1en. Annonsören har alltså tänkt fortsätta med det traditionella hembaket av bröd. Men detta var i längden oförenligt med det nya samhällets specialiserade uppbyggnad. En egen spannmålsproduktion saknades därtill som regel eller var alltför obetydlig för att hålla traditionen vid liv. Samma år som annonsen i Framåt stod att läsa fanns inte mindre än sex brödbagerier i stationssamhället, vilket är ett tydligt bevis för hur allmänt man på denna. punkt hade övergivit den gamla självhushållningstypen. Långt innan man i eslövsbygden slutade att uppföra nya manbyggnader med bakugn, började man i tätorten riva ut bakugnar för att i stället ge plats åt garderober såsom framkommer av ett protokoll i byggnadsnämnden år 1876. Det traditionella hembryggandet har förmodligen uppgivits på samma sätt; redan år 1~71 fanns två bryggerier i Eslöv och i någon uppteckning poängteras att hembrygden hörde "bondlandet" till. Ä ven om omställningen till de nya tätortsbetingelserna tycks ha kunnat ske förhållandevis snabbt, vad angår den traditionella hushållningen, är det emellertid inte så säkert, att detta gällde för alla eslövsbor. I administrativt hänseende var Eslöv efter köpingsbildningen en enhet, 50
men det fanns stora reella skillnader mellan Eslövs centrum och den perifera småfolksbebyggelsen. Hade det varit möjligt att närmre studera förhållandena bland arbetarbefolkningen i köpingens utkanter skulle man säkerligen ha funnit, att deras livsföring i högre grad erinrade om böndernas och arbetarnas i Eslövs allra - närmaste omgivning. En skräddarson från "Vasa vång" säger: "Vi bakade själva. De flesta hade egen bakugn. Vi brukade baka grovt bröd, sursött, fint och kavring. Vi slaktade också. Vi hade två grisar hemma i samma hus. Vi bryggde också drickat hemma. Först tog vi öl och av resten blev det dricka."20 Likartade upplysningar har lämnats från andra håll och av betydligt yngre sagesmän, t ex från Norregatan och Jerusalemsområdet.28, 30, 31 I det år 1894 bildade V. Sallerups municipalområde tycks det ha varit vanligt bland arbetarna - som ofta var anställda i själva Eslöv - att hålla sig n1ed svin eller t o m får och baka sitt eget matbröd. Det förekom också, att man fortsatte att brygga sitt dricka. I köpingens reella ytterzon men utanför dess formella gräns levde ännu mycket av den traditionella självhushållningen kvar. Den traditionella självhushållningen tycks dock på det hela taget ganska snabbt ha trängts undan i själva Eslöv. Men anledningen till detta var inte bara det frivilliga utnyttjandet av tätortens specialistinrättningar. I en uppteckning orntalas det att smålotter hyrdes bort i Eslöv.2o Hantverkarna och småfolket använde dem till att sätta potatis på, en del höll t o m kreatur där. Särskilt svinhållningen i det äldsta Eslöv visar, hur nära man ännu stod den traditionella hushållningstypen. Ännu på 1870- talets senare hälft hörde det till att man höll svin, naturligtvis om man hade lägenhet till det. Till de tätt liggande arbetarfastigheterna i Trulsagatan hörde svinstior och gödselstäder. Då flera arbetarhushåll tillsammans bebodde en fastighet blev det alltså flera svinstior, så fanns det tre stycken på nr 46. Men svinhållningen var ingalunda besr
gränsad till arbetarklassen. Ett stort antal hantverkare var också antecknade för svinstior liksom flera ur köpingens översta samhällsskikt. Men när regementsläkaren R. Schultz företog sin sundhetsinspektion av Eslöv i juli månad år 1885 fanns det bara femton svinhållare kvar. Även om man får räkna med att antalet steg något under höstens gång är det en markant skillnad mot förhållandena ett knappt tiotal år tidigare. Varav kom sig då denna hastiga förändring? Man skulle kunna misstänka, att det var ett utslag av de nyvordna köpingsbornas högfärd, men det var nu inte det som låg bakom. Svinhållningens tillbakagång var en följd av hälsovårdsnämndens dirigerande åtgärder. En del av svinstiorna hade förbjudits, därför att de låg alltför centralt och andra därför att gårdstomterna var för små för att fylla hälsovårdsstadgans krav på avstånd mellan boningshus och svinstia. De ovillkorliga kraven på cementering av golven och på tillfredsställande anordningar för upptagande av spillningen spelade emellertid säkerligen den största rollen för utvecklingen. Det blev helt enkelt för besvärligt och kostsamt med svinen. Hälsovårdsnämndens protokoll vittnar dock vältaligt om att de påbjudna förändringarna ingalunda kunde genomföras utan motstånd. Motivet för hälsovårdsnämnden var naturligtvis inte att komma åt hushållningstypen i och för sig; åtgärderna var ett led i dess strävan att skapa drägliga hygieniska förhållanden i tätorten. På det området g j ord e nämnden en omfattande insats. Protokollen visar på många punkter, att omställningen från glesbygds- till tätortstillvaro var mycket stor och uppenbarligen mödosam just ifråga om hygienen. Den glesare bebyggelsen på landsbygden och avsaknaden av komn1unala hälsovårdsorgan hade gett upphov till ett hygieniskt mönster, som blev till fara och obehag för omgivningen, då det medfördes till en tätort. Byggnadsnämnden var en annan kommunal institution, som bidrog till att förändra den medförda traditionella 52
kulturen. Dess befogenheter var stora. Under den här behandlade perioden verkade den omformande särskilt i ett avseende, nämligen ifråga om taktäckningen. Taktäckningen avspeglade ursprungligen tydligt tätortsbornas byggnadstekniska beroende av traditioner och moden på landsbygden. En sagesman, född i Reslöv år 1856, säger om stationsplatsen: "Husen hade halmtak på 60- talet, men då började de också försvinna och de lade i stället spåntak."21 Uppgiften är helt korrekt. Ännu i ett byggnadsnämndsprotokoll från år 1876 omtalas, att de flesta av köpingshusen var täckta med spån, stickor eller halm. Av dessa material har säkerligen den tjockare spånen legat på de förnämare husen, medan de tunna stickorna, som var taktäckningsmaterialet på modet ute på landsbygden, lades på de enklare husen. Halmtaken hade starkt reducerats mot 1870-talets slut. En rapport från år 1878 omtalar, att det då endast fanns fem fastigheter med halmtak i köpingen. Dessa och sticktaken var på tillbakagång, och omkring år 1880 hade Eslöv blivit en asfalttakens ort. Att eslövsborna så snabbt och allmänt övergav landsbygdens taktäckningsmetoder var en direkt följd av byggnadsnämndens påbud. Med stöd i byggnadsordningen hade nämnden genomdrivit förändringen för eldfarans skull. Men inte heller i detta fall förlöpte processen smärtfritt. Opposition och tredska mötte också nu de kommunala påbuden, och den sista tidsgränsen för halm- och sticktakens lovlighet måste framskjutas. Att det blev asfaltpapp och inte tegel eller skiffer, som lades på eslövshusen, berodde dock inte på byggnadsnämnden. Här spelade i stället byggnadstekniska otnständigheter in; de takstolar som var avsedda för halm eller stickor var för klena för de tyngre takmaterialen. 53
Bygdens centrum. Det har f ram gått, att Eslöv tidigt kom att fungera som bygdens ekonomiska centrum. Spannmålshandeln vid stationen, vecko- och månadstorgdagarna var den främsta anledningen. Ä ven på annat sätt kom det nya samhället emellertid att bli eslövsbygdens mittpunkt. Kreaturstorgdagen på månadens fjärde onsdag kom i folkligt tal att kallas för "marknad". Egentligen ägde emellertid bara en officiell marknad rum i Eslöv. Den har sitt särskilda intresse, därför att den hittills varit föga observerad och emedan den representerade en helt annan typ av marknad än torgdagarna ursprungligen gjorde. Eslövs enda riktiga marknad har också en säregen bakgrund, då den kan sägas ha varit centralt skapad. Till landstinget år 1864 hade Måns Andersson i Trää inlämnat en motion om att en marknad måtte beviljas 1 Eslöv i stället för den år 1844 avskaffade marknaden i Annelöv. Motionären tänkte sig, att den skulle få pågå i två dagar med kreatursmarknad första dagen och s k industrimarknad den andra. Han påpekade, att torgdag redan hölls på orten samt att järnvägsförbindelse med alla de skånska städerna snart skulle ha kommit till stånd. "Själva smålänningen" skulle bekvämligen kunna komma dit med stål- och järnprodukter, kreatur m m. Som ett alternativ kunde Norrvidinge tänkas. Med 47 röster mot 21 beslöt landstinget göra en f ramställning till landshövdingen. Redan i början av 1865 beslöt kommerskollegium att en marknad fick hållas i Eslöv i början av juli, dock bara under en dag. 54
I slutet av juni samma år - således innan Landskrana Hälsingborganknytningen invigts - hölls den första marknaden på Lars Perssons ägor å nr 2, sedan de olika taxorna fastställts för träbodar, tält och ståndsplatser. Den ekonomiska framgången var dock ringa såsom framgår av ett kronofogdebrev av den l juli till befallningshavanden. Folktillströn1ningen var visserligen stor och tillförseln av djur betydande men köplusten dålig. Troligen berodde detta på att de inarbetade marknaderna i Malmö och Hörby skulle hållas strax efter. Rapporten om 1866 års marknad är likartad. De största uppköpen gjordes av danskar, men handeln var överlag obetydlig. I gengäld fanns fyra karusellgungor, "konstförevisningsställen" samt - ficktjuvar. Inte minst närheten till midsommaren gjorde tydligen, att marknaden från början fick prägel av folkfest. Slaktare från Danmark och de skånska städerna gjorde en del uppköp, heter det om marknaden 1867, men kreaturstillförseln var nu mindre. Som skäl härför anges Eslövs egen månatliga kreaturstorgdag. Nöjen spelade däremot en stor roll. Bland handlarna hade judar tillkommit. När folket "i massor samlade sig vid järnvägsstationen, för att avvakta eftermiddagstågens avgång" härjade ficktjuvarna. Med marknaden år 1868 var tiden redan mogen att avskaffa inrättningen. Antalet handlare och hantverkare hade nu ytterligare avtagit. Trots detta klagades det allmänt på de dåliga inkomsterna, vilka enligt kronofogdens förmodan, knappt täckte resekostnaderna. På folktillströmningens storlek fanns det dock tydligen ingen anledning att klaga. Ater var det nöjen som lockade, nu bl a också menagerier. Tryckta plakat om att "Allmänheten varnas för ficktjuvar" hade satts upp på lämpliga platser, men det hjälpte inte mot fickstölderna. Så mycket "dåligt folk" hade inte förekommit förr på eslövsmarknaden, säger kronofogden, som hade möda att upprätthålla ordningen trots att han hade hjälp av 3 länsmän och 16 fjärdingsmän. Uppgifterna om de häktade har sitt speciella intresse, därför att 55
de vtsar, vilken attraktionskraft denna folkfest hade. Bl a hade personer från Slimminge i södra och Västanå i östra Skåne införpassats i häkte liksom en smålänning från Sun~ nerbo. V. Sallerups kommunalstämma hade försökt avskaffa marknaden redan år 1867, men detta hade alltså inte lyckats. I en förnyad framställning samma år till Konungen stödde man sig främst på sociala skäl. "Önskan om indragningen av junimarknaden grundar sig därpå, att erfarenheten till~ räckligt visat, att själva handeln då icke företer någon ovanlig livlighet, men väl att tävlande karuseller, menagerier, teaterföreställningar, marketenterier och synnerligen fick~ tjuverier m m giva betydelse åt denna marknad, men tyvärr en betydelse, som för den besökande ungdomen särskilt torde medföra en förvillelse, vilken man icke önskar må bliva befordrad." Likartat heter det i en motion till landstinget av Ola Nilsson i Borlunda år 1868 angående avskaffaodet av marknaden, att denna ledde till oordentligheter "där~ igenom att en del löst slödder samlas minst åtta dagar före marknaden och jämväl stryka häromkring lika lång tid efter marknaden". Den 20 oktober 1868 kom äntligen kommerskollegiets beslut, att marknaden skulle få avlysas. Det var en seger för det konservativa bondesamfundet men ett nederlag för stationsortens handelsintressenter av olika slag. Det betydde också, att Eslöv blivit en nyskapad folkfest fattigare. Men stationssamhället skulle snart nog ge kom~ pensatian för detta. Genom sin storlek och attraktionskraft på långväga be~ sökare bar de månatliga kreatursmarknaderna f röet till en annan utvecklingslinje än den rent ekonomiska, nämligen den sociala. Tidningen Framåt rapporterar i augusti 1871: "Man såg vid denna n1arknad en tillstymmelse till de gamla vanliga marknadsnöjena. Ett akrobatsällskap förevisade sina konster i en gård vid torget och "Gubben Herrlin" skulle på aftonen låta en luftballong uppstiga, vartill han utsänt
en tryckt inbjudning av följande lydelse: Kom och se hur ballongen går! I luften reser alla om några år." Det kommersialiserade nöjeslivet utnyttjade således marknadstillfällena, men det var inte det ensamt som skapade Eslövs förnämsta "marknad". Tidningen Framåt påpekar om oktobermarknaden 1871 att den var särdeles talrikt besökt. Med morgontågen hade ca 1500 personer anlänt för vilka det blev svårt att få plats på aftontågen. Två tredjedelar av de besökande var enligt tidningens uppskattning pigor och drängar. Detta var den s k mikaelimarknaden, den i särklass viktigaste av månadstorgdagarna ur social synpunkt. I uppteckningsmaterialet har denna och andra marknader omtalats åtskilliga gånger. En av dem som tidigt upplevde dem och just i egenskap av piga säger: "Mikaelimarknaden var så högtidlig så. Här var bara ett kafe som Blombergs innehade och dit in gick alla och drack sitt marknadskaffe, och därinne var det också trevligt. Drängarna bjöd alltid oss pigor på kaffe när det var marknad, och sedan gick vi ut på vägarna och spatserade. Vid niotiden gick vi hem, nöjda och belåtna med vår dag." En av de äldsta sagesmännen, som f ö alldeles riktigt har uppgivit att den första stormarknaden hölls år 1865, säger: " För ungdomen i trakten var det en extra högtidsdag, men så var det också förutom bodar och stånd med allehanda grannlåter i även nöjestillställningar med menageri, panoptikon, björnförare, apförevisare, positivspelare, vissångare med mycket annat i brokig omväxling. Marknaderna var också talrikt besökta a v tattare och zigenare och dessa hade alltid sitt intresse hos den manliga ungdomen."7 Den s k mikaelimarknaden var således en viktig lokal folkfest, som spelade sin främsta roll för böndernas tjänstefolk. Redan år 1871 kan tidningen Framåt med tillfredsställelse meddela, att traktens drängar numera förbehöll sig rätten till fridagar för oktobermarknaden i Eslöv, när de stadde sig, dvs tog tjänst. Därmed hade Eslöv konkurrerat ut Hörby, som tidigare hade dragit till sig eslövsbyg- 57
dens tjänstefolk till mikaelimarknaden. Anledningarna till att just månadstorgdagen i oktober fick denna starka ställning har skymtat i uppteckningarna. Det var vid denna tid tjänstefolket bytte plats och erhöll lön. Och det var just vid denna tid tjänarna av hävd firade sina fridagar med marknadsbesök och fester. Det traditionella mönstret levde kvar; man hade bara bytt ut platsen för firandet och därvid ironiskt nog valt stationsorten Eslöv, som alltigenom var en den nya tidens skapelse. Också vid andra tillfällen kunde emellertid Eslöv bli platsen för lantbefolkningens nöjesliv. I en uppteckning omtalas, att de vuxna drack "märg i benen" den förste maj. "De skulle alltid på hotellet, framför allt Rumpan, dvs nuvarande stadshotellet. Där byttes knivar, där slogs och där spelades fiol och allt möjligt. Där drack de också märg i benen. Jag var och såg på en gång. Det var ena supstockar allesammans som var där", heter det i den drastiska skildringen.20 Nu kan man knappast upphöja märgdrickandet till värdighet av sed på grund av en enda notis. U p p giften kan dock tagas såsom ett tecken på Eslövs betydelse för umgänget på landsbygden. Tätortens specialiserade inrättningar influerade på formerna för landsbygdens nöjesliv. If råga om mikaelimarknaden utgjorde Eslöv bygdens centrum främst i geografisk bemärkelse. Av större betydelse och intresse är naturligtvis i vilken utsträckning stationssamhället också var utgångspunkt för impulser till förändringar av bygdens kultur. På allmänna grunder kan man antaga att Eslöv tidigt tenderade att fungera som ett impulscentrum. Så bör ju t. ex. många av tätortsaffärernas industrivaror snart nog ha funnit vägen till bygden. Detta gäller inte enbart de lantbruksredskap, som salufördes i Eslöv med tanke på bygdens behov. Också för en del sådana varor, som kan sägas ha utformats med tanke på tätorternas och de övre klassernas behov, förhöll det sig väl på samma sätt. Försöken att intressera lantborna för s k onyttiga tätortsvaror kunde taga
sig rena propagandauttryck Ett exempel på det finner man i ett av Eslövs tidningars julnummer år 1879. Tidningen räknar upp en hel rad " rikhaltiga och smakfulla" julutställningar - vilka naturligtvis alla haje sin Inatsvarighet på annonssidan - och fortsätter: "Vi tillråda lantboarna att göra en " titt in" i utställningarna, varifrån man säkert ej går, förrän man "lagt sig till med" en och annan av de små tingestar, som där så vackert presentera sig." Parantetiskt kan nämnas att det i en gammal uppteckning omtalas, att pärlkransarna till gravarna inköptes i Eslöv eller Lund. Tidningen Framåt påpekade 1871, att lantbor hade besökt hantverksföreningens vinterbal I en uppteckning, som säkerligen har giltighet för vår undersökningsperiod fast den är något yngre, omtalar en lantbrukare lantbornas torgförsäljning av småprodukter och samtidiga uppköp. "Som en följd av dessa täta besök i satnhället utvecklades närmare bekantskap och vänskap mellan lantbefolkningen och städernas handlande och hantverkare, som i många fall gav till resultat att gilleslag mellan stad och lantbefolkningen kom till stånd."23 Att det är lantbornas umgänge med just handlande och hantverkare som utpekas är ingen tillfällighet. Det var ju med dessa man hade de ekonomiska kontakterna. De personliga förbindelser som på detta sätt uppstod mellan Eslöv och bygden bör också ha bidragit till att bereda väg för tätortsföreteelser. Inte ens genom det närmre umgänget uppstod emellertid en ensartad livsföring. Den ovan anförde lantbrukaren säger, att bjudningarna kunde föranleda eslövsborna "som nog kände sig litet överlägsna i f råga om dietiska omväxlingar till sådana yttranden som: idag ska vi ut på landet och få bruna bönor och stekt fläsk och sviskonsoppa." I det senare uppteckningsmaterialet påpekas t ex skillnader i dräktskicket, och ett allmänt socialt motsatsförhållande mellan bygden och tätorten f ramskymtar ibland. Mer än till antaganden och antydningar om Eslövs betydelse som impulscentrum vid den här tiden eller om det 59
traditionsbundna bondesamhällets motstånd räcker vårt material inte. Den viktiga frågan får här lämnas öppen. Men med tanke på vad som framkommit i undersökningen kan man våga förmoda, att trycket från tätorten inte blev särskilt verksamt förrän efter perioden 1860-80, då en särpräglad tätortskultur och livsstil hade hunnit utvecklas till fullo i Eslöv. 60
Sammanfattning. Perioden 1860-1880 kan betecknas som Eslövs stads födelsetid. På den skulle följa en viss stagnation, men dennas effekt blev inte nedbrytande. På två decennier hade ett helt nytt samhälle uppstått och nått en sådan stabilitet, att dess vidare utveckling inte kunde hindras av tillfälliga bakslag. En viktig del av Skåne hade äntligen fått ett nödvändigt och naturligt centrum för sina ekonomiska behov. Inte ens mätt med dåtida mått företedde Eslöv emellertid en stads yttre. Den vildvuxna uppkomsten bidrog till detta, men än större roll spelade de traditioner som medförts från landsbygden. Den traditionella livsföringen kunde först så succesivt ersättas med den moderna tätortens. Den första periodens Eslöv befann sig ännu mitt emellan den gamla och den nya tiden. Frivillig anpassning efter tätortens speciella förutsättningar växlade med motstånd mot dess nödvändiga krav. För vissa grupper - det högsta samhällsskiktet och hantverkarna - vilka främst formade Eslövs utveckling blev tillvaron i det nya samhället mindre svår på så vis, att de snart fann en social samhörighet. Men den större delen av Eslövs befolkning förlorade med inflyttningen det sociala fästet. För arbetargrupperna blev det en rotlöshetens och den ofrivilliga individualismens tid. Religiösa beteenden och andra seder, som ännu hade en fast förankring i eslövsbygdens traditionsbundna folkkultur, gick snabbt under i stationssamhället. 6I
Otryckta källor. Folklivsarkivet vid Lunds universitet (Luf): Nedanstående förteckning upptar endast de uppteckningar vilka direkt åberopas i texten. D et rör sig inte här om ett traditionsmaterial i egentlig mening, då de använda uppgifterna uteslutande bygger på sådant som sagesmännen själva upplevt. D en här angivna platsuppgiften anger den ort sagesmannen främst behandlar. Flera av de äldsta meddelarna har dock varit bosatta i olika delar av eslövsbygd en och lämnar uppgifter om skilda lokaler. D en inledande siffran är referensnumret i texten. l Luf M 2269 T jänstekvinna f 1864. Skarhult. 2 2270 Hustru till kördräng f 1839. Skarhult. 3 3228 Väverska f 1847. Stehag. 4 3237 Spettekaksbagerska f 1841. V. Sallerup. 5 3238 Fru f 1858. V. Sallerup. 6 3239 Fru f 1848. Borlunda. 7 3241 Kyrkavaktmästare f 1846. V. Sallerup. 8 3242 Lantbrukare f 1847. Eslövsbygden. 9 3246 Uppteckningar efter kyrkoherde A. H elgesson. Stehag. 10 3361 Bonddotter f 1853. V. Sallerup. 11 3367 Lantbrukare f 1861. Trollenäs. 12 3368 Skomakare f 1859. Trollenäs. 13.. 4094 D iverse minnesuppgifter. V. Sallerup. 14 4095 D iverse minnesuppgifter. Eslövsbygden. 15 4205 Fru f 1854. V. Sallerup. 16 4209 Lantbrukare f ca 1850-60. Reslöv. 17 8417 Bonddotter f 1863. Trolienäs och Eslöv. 18. 8418 Lärarinna. Till Eslöv 1886. 19 8419 Bonddotter f 1851. V. Sallerup. 20 8420 skräddarson f 1866. V. Sallerup. 21 8421 Byggmästare f 1856. Reslöv och Eslöv. 22 8426 Murare f 1866. Eslöv och V. Sallerup. 23 11803 Lantbrukare f 1887. Remmarlöv. 62
24 16613 Lantarbetare f 1869. St. Harrie. 25 16614 Lantbrukare f 1879. V. Sallerup. 26 16615 Torpare f 1883. V. Sallerup. 27 16616 Lantbrukare f 1887. V. Sallerup. 28 16617 Arbetare f 1888. Eslöv. 29 16618 Lantbrukare f 1890. Bosarp. 30 16619 Arbetare f 1892. Eslöv. 31 16620 Arbetare f 1895. Eslöv. Lunds universitets kyrkohistoriska arkiv (Luka): Uppteckningar. Eslövs stads arkiv: Byggnadsnämndens protokoll 1875-. Hälsovårdsnämndens protokoll 1876-. V. Sallerups kommunalstämmoprotokoll 1862-. V. Sallerups kommunalnämnds protokoll 1879-. Eslövs köpings kommunalstämmas protokoll 1875-. Eslövs köpings kommunalnämnds protokoll 1875-. Eslövs stadsingenjörskontor: Kartor och kartbeskrivningar. Eslövs kyrkoarkiv: Biskops- och prostvisitationsprotokoll för V. Sallerup 1851-. In- och utflyttningslängder. Husför hörs! ängder. Malmöhus läns landstings arkiv: Förhandlingar och protokoll 1864-. Landsarkivet i Lund: Landskansliet. Brevböcker. Diarier över ankomna och avgående brev. Kronofogdarnas brev. Resolutioner. Kronofogdearkivet Brev konceptböcker. Femårsberättelser. Handlingar till femårsberättelser. V. Sallerups sockenarkiv. Sockenstämmoprotokoll 18 57-. Husför hörslängder.
Tryckta källor. Arvastson, A., Evald Lundegårds sångförening, Onsjöbygden 1959. Eslövs Sparbank 1866-1941. Eslöv 1941. Nilsson, E. - Olsson, E., Eslöv i reportage. Eslöv 1961. Sallius (Jönsson), J., Ur Eslövs historia. Eslöv 1935. Sallius, J., När järnvägen kom till byn, Eslövs museums skriftserie l (1957). Sallius, ]., Johannesson, G., Arvastson, A., Fälad blev stad. Eslöv 1961. Topografiska kårens uppgifter för Malmöhus län. Lund 1874.
The birth of the town. An acculturation study of Eslöv 1860-1880. by Sven B. Ek. Modern Eslöv, nowadays a town of 12,000 inhabitants in the heart of Skåne, began to develop in 1858 to the east of the old village of the same name. It was spurred on by the railway halt made there. At the middle of the 1860s, people began to flock to the new trading centre, and the growth continued during the 1870s. The population comprised largely those country folk horn in the surrounding rural district. A comparison of this migration area ( Fig. 1-3) with the trad i ng area of the town around the year 1940 shows that they coincide remarkably well. From the beginning, clearly distinguishable residential zones arose in Eslöv (see Fig. 5). Farthest to the w est, liv ed a homogeneous worker population, separated from the others by a bog. The master craftsmen dominated at the Square, and the highest social strata at the High Street, the first residential area where brick-built and two-story houses also had the highest frequency. Even towards the end of the period under review, the environment was dominated by uncontrolled natural growth : bogs and groves lay within the borders of the borough- Eslöv became a borough in 1875- as well as a few farms, several stables, and numerous pigstyes. The Popular Culture in the environments of Eslöv was characterized in important respects by a conspicuously stable tradition. Here, can be referred to a large number of old customs that persisted, despite the fact that many of the material innovations of the industrial society had found acceptance. Weddings could be celebrated in the fashion of day s go n e by. B read was bak ed in the borne. Baking ovens and kitchens with hearth and open chimneys were built also in new dwelling houses. So-called working guilds were common among the women engaged in
various kinds of textile work. The young people created their own amusements. An outdoor dancing floar in Västra Sallerup, Eslöv's mother parish, was forbidden on moral grounds in 1880; that same y ear, one was permitted in Eslöv. Am o ng the servants, special guilds &c. were created. All this shows that the old social structure, originally based upon the worker community, still remained largely intact. In the countryside, one lived in a collective, where the combini ng element was as y et mo re powerful t han the social status differences that existed. The new Eslöv-a community of individualism-contrasted with the countryside. Services were not exchanged but bought, and the work assignments for employers and employees were of quite different kinds. The intimacy of working life had been lost, and the counterpart to the solidarity of the farming household was missillg. Social groupings quickly arose with in the new community. Items in the newspapers clearly indicate that the members of the highest social strata grouped themselves into, among other things, exclusive, regular. social gatherings. The economic and social status became the basis for the feeling of affinity. The members of the group had otherwise the most heterogeneous background geographically. Th<: master craftsmen were united from old times not by place but by occupation. They, too, soon became socially organized. Their health insurance offices had great importance. They were open also to the workers. An exclusive union of master craftsmen st rov e to i nerease the skill of the workers and al so act ed as an intemal economic trade association. What social form of expression was then found by the workers, who formed most of the population and mainly came from the tradition-bound rural district around Eslöv? The sources here observe a conspicuous silence. A common forum was still lacking. For the customs collectively adopted in the countryside, the migration brought about a breakdown, as witnessed by direct information from memory sources. The commercial forms of amusements were a substitute for the traditional ones, and the workers were forced into individualism. Towards the end of the period, however. attempts to form associations by those workers who stood dosest to the master craftsmen were noted. The change in the culturat pattern brought from the countryside is further illustrated in the investigation by concrete examples. The national church had a powerful influence in the countryside, the parish catechetical meetings being well attended. Then the F ree Church was established in Eslöv, and the pari sh catechetical 66
meetings acttvtty deteriorated. The reason is mainly to be found in the fact that the social control lost its hold in the individualistic conglomeration. The abandonment of the old taboo on eating horse flesh had, at!east in part, the same background. Other changes, such as purchasing bread instead of home baking, were a consequence of the specialization in the conglomeration. Long before baking ovens ceased to be built in the countryside, the oven spaces in the homes in Eslöv were converted into wardrobes. Not all changes, however, came about voluntarily. Communal organs were forced to assist in breaking down the culture imported from the countryside. This concerns, for instance, pig keeping, which towards the end of the 1870s was common in the borough, but which in 1885 was considerably reduced. The replacement of straw-thatched and shingle roofs by more fireproof roofs was another enforced change. w hi ch, similar to the former, at first met with public opposition. The investigation finally discusses Eslöv as the centre of the district. Among other things. it points out that the so-called Michaelmas market in Eslöv was a truly popular fete, attended mainly by the servants in the district. Many culturat elements wen:, of course, supplied b}' Eslöv to the countryside, but Eslöv cannot have had time to become an impulse centre during the period 1860-1880. Eslöv lay as yet between old and new times, between countryside and town. The pressure from the conglameration would become more active later.
l. Sallius, J.: När järnvägen kom till byn. 2. Ek, Sven B.: Tre svartkonstböcker. 3. Ek, Sven B.: Stadens födelse. 4. Tveiten, Hallvard: Karaby-Jensoch hans visor. 5. Arvastson, Allan: På Diickrarnas tid. 6. Sallius, J.: Gatunamn i Eslöv. 7. Sållius, J.: Gatunamn i Eslöv. Del II. 8. Andersson, Ebba: Dagligt liv i gamla Eslöv. 9. Sallius, J.: Metallarbetarna i Eslöv. 10. Sallius, J.: Gamla eslövsbor berättar. 11. Sahlin, Ellen: En märkeskvinna i Eslöv.