VENTILEN TUMLARNAS ORGAN Nya styrelsen Dykning i Västindien Teknisk dykning NR.1 2002 ÅRGÅNG 31 1
Redaktionens ruta Ett nytt dykår har börjat och Ventilen har fått en ny, eller snarare nygammal, redaktion. Lottis, som utgjorde förra årets enmannaredaktion har nu fått sällskap av Marie, **dykare med smak för UV-foto och koraller. Dessutom fortsätter Peter Wigren att göra layouten till tidningen. Peter var med och startade Ventilen för 30 år sedan och är alltså fortfarande aktiv med tidningen fastän han inte längre dyker. Dyker gör däremot Lottis och Marie, och vi hoppas att det blir mycket av den varan när vattnet och luften så småningom börjar bli lite varmare. Just nu känns det lite kymigt att hoppa i, men vem vet, isdykning ska visst vara kul! I väntan på att säsongen ska dra igång på riktigt får ni läsa Ventilen, se över utrustningen och drömma om fantastiska dyk. Dessutom får ni gärna skriva till Ventilen och berätta om intressanta saker ni har gjort under det gångna året eller saker som är på gång. I DETTA NUMMER REDAKTIONENS RUTA 2 ÅRETS STYRELSE 3 KALENDARIUM 4 BLAND VRAK OCH SKÖLDPADDOR... 6 LÅNA UTRUSTNING 10 TECHDYKNING I GISTAD GRUVA 12 PUMPSCHEMA 14 FUNKTIONÄRSLISTA 15 Lottis och Marie, redaktion Framsidan: Apparatdykarna kom och stal showen vid fridykarnas traditionsenliga luciatåg på Fyrishov. Vi blev rikskändisar på kuppen och hamnade både i UNT och Metro. Men Luciakronan var lite rymningsbenägen... Foto: Marie Olsson VENTILEN Organ för UDK Tumlaren. Utkommer c:a 4 gånger per år. Redaktion: Charlotte Ersson, Marie Ohlsson Layout: Peter Wigren Mailadressen till redaktionen är: m.olsson@ink.se Manusstopp till nästa nummer är 15 maj 2
Årets styrelse: I denna ruta brukar klubbens ordförande skriva någonting, men denna gång kommer vi istället att presentera den nya styrelsen. Ordförande: Fredrik Palm Dykt sedan: 1990 Cert: **instruktör CMAS Arbetar: doktorand på BMC och kelar med små råttor Vice ordf: Charlotte Ersson Dykt sedan: 1997 Cert: CMAS** Arbetar: biträdande vårdenhetschef på kirurgen, UAS Sekr: Johanna Ekström Dykt sedan: 1993 Cert: ***instruktör CMAS Arbetar: SSDF (100% dykning) Kassör: Pontus Levander Dykt sedan: 1990 Cert: Cocktail-Naui Arbetar: bl.a ekonom Ledamot: Leif Kuzavas Dykt sedan: 1995 Cert: CMAS** Arbetar: Ericsson Ledamot: Camilla Andersson Dykt sedan: 2000 Cert: CMAS* Arbetar: geovetare på länsstyrelsen Ledamot: Russell Brown Dykt sedan: 2001 Cert: CMAS* Arbetar: doktorand inom njurfysiologi 3
Kalendarium våren 2002 Mer information kommer på hemsidan och via maillistan. 30 april Forsränning, Tumlaren ställer som vanligt upp som dykare i Fyrisån 2-10 mars Dyk- och båtmässa i Stockholm Maj Juni Sommar Badplatsrensning Dykresa till Röda Havet/Hurghada ev. Dykresa till Norge/Trondheim Funktionärsträff Se hit alla funktionärer, instruktörer och sektionsansvariga! Den 24 mars kl. 17.00 samlas vi vid receptionen på Fyrishov för årets första funktionärsträff. Anmäl dig till Russell (se funk.lista) så får du mer information. Du är väl med i Tumlarens maillista? Där skickar vi ut aktuell information och du kan även skicka mail till alla andra medlemmar i klubben. För att gå med skickar du ett mail till tumlaren-subscribe@yahoogroups.com eller går in på http://groups.yahoo.com/group/tumlaren/join 4
5
Bland vrak och sköldpaddor på Curaçao Text och foto: Marie Olsson Alla som någon gång har spelat det gamla goda dataspelet Pirates vet inte bara var Curaçao ligger, de har även intagit dess huvudstad, fäktats med guvernören och druckit te med hans dotter. För de flesta andra tycks det vara en likör eller en Povel Ramel-sång. På ett föredrag med Micke från Dyk- och resespecialisten fick Peter och jag uppfattningen att det nog är ett bra dykställe också och bestämde oss för att testa. Vi fick med oss två kompisar, Per och Håkan, och drog iväg från höstrusket i slutet av september med fullpackade dykväskor. Att flyga är aldrig särskilt kul, och att flyga över Atlanten är faktiskt riktigt mördande tråkigt. Det tog dryga nio timmar att korsa pölen och då hade vi först flugit från Arlanda till Amsterdam och sedan stått i kö på Schiphol i tre timmar för att visa pass och bli muddrade innan vi fick borda planet. Vi var med andra ord ruggigt möra när vi klev av på Hato Airport på den lilla ön strax norr om Venezuela. Lägenhetshotellet Sun Reef i fiskarbyn Sint Michiel var över all förväntan och den första halvtimmen gick vi bara omkring och stirrade och undrade Är allt det här vårt?. Lägenheten var enorm och hade dessutom en stor utegård som vette mot havet. Där fanns en trappa ned till en solaltan som låg på klipporna ca tre meter rakt över det inbjudande varma blå. Altanen hade en stege ned i havet så det var inga problem att komma både i och ur med dykutrustning på. När vi fått frukost och kommit tillrätta den första dagen fick vi nycklarna till den hyrbil som ingick i resans pris. Vi hade varit lite oroliga, vi var ju fyra stycken med stora dykutrustningar - skulle vi verkligen få plats i en enda bil? Det hade den holländska hotellma damen också tänkt på och hon gav oss den största bilen de hade, en minibuss av märket Suzuki Super Carry. Den döptes snabbt till The Eggmobile, eftersom den var högre än den var lång och mest liknande ett svart, dammigt ägg. Bilen blev något av ett kultföremål under resan: vänster backspegel hängde och dinglade, man fick ta kurvor varsamt för att inte välta, den hade aldrig ens hört talas om servo och den tog sig med möda och svårartade protester upp i 110 km/h, men den var helt klart en värdig dykbil. Åtta flaskor och fyra dykväskor gick utan problem in i skuffen tillsammans med reservhjulet. Vi dök i stort sett helt på egen hand. Vi hämtade så många flaskor vi behövde på dykcentret, lastade bilen och drog iväg. Vi hade köpt en karta, Drive & Dive Curaçao Roadmap, och personalen på dykcentret berättade en del om dykplatserna och markerade de bästa. I de flesta fall låg dykplatsen vid en strand, ofta där man fick betala inträde, och var markerad med en röd- och vitmålad sten så det var lätt att hitta. Curaçao är en avlång ö, ca 6 mil lång, och dykningen sker på den södra kusten som ligger i lä. Vi bodde ungefär mitt på sydkusten, så det var nära till allt. Att köra till öns nordvästspets tog 45 minuter. Till sydöstspetsen åkte vi aldrig eftersom det just inte fanns några vägar där enligt kartan och alla dykplatser var markerade som båtdyk. Vi började med att utforska den västliga delen av kusten och åkte till Playa Kalki nästan längst i nordväst. Vi hade tittat på kartan och tänkt oss en stor, turistfylld strand med parasoller och solstolar och barn i drivor, ja ni vet. När vi kom fram möttes vi av en tom och vit strand mellan klippväggarna, där det visserligen fanns ett dykcenter, men det såg inte ut att ha varit öppet på länge. En ensam pelikan bevakade oss på avstånd och några andra dykare kom och gick medan vi var där, men annars var det förvånansvärt lugnt och skönt. Vi turades om att dyka så att ett par kunde hålla koll på bilen och prylarna och fungera som 6
dykledare medan det andra paret dök. Vattnet höll gudomliga 28 grader och en shorty räckte bra, till och med för mig som är en riktig fryslort. Jag är inget vidare på att bedöma avstånd, men sikten var väl ungefär 20-25 meter. Korallerna var väldigt fina, fast inte lika färggranna som i Röda havet. Många av dem påminde om ormbunkar eller små träd som vajade i den svaga strömmen, men det fanns även hårdkoraller i stora svampliknande formationer. Om färgerna var något mindre slående här än i Röda havet så var fisklivet desto mäktigare. Det fanns visserligen inte så mycket stor fisk, men överallt simmade jättelika stim av småfiskar som ibland omslöt oss helt. Vi testade även att dyka på husrevet, dvs rakt utanför hotellet. Det var inte ens markerat som en dykplats på kartan, men visade sig faktiskt vara ett suveränt dykställe. Efter ett ganska långt ytsim gick vi ned vid revkanten där det fanns en vägg som gick från 10-15 meters djup till en bra bit över 30. Här fanns gott om små muränor, papegojfisk, skorpionfisk, trumpetfisk, plattfisk och blåsfisk. Dessutom såg vi flera gånger en übersöt liten Hawksbill-sköldpadda på husrevet, ungefär en halvmeter lång. Vi försökte komma så nära den som möjligt utan att skrämma den för att få några bra bilder, men det var svårt. Peter kom dock så nära vid ett tillfälle att han kunde röra vid den. Senare hämnades havsgudarna på honom för detta otillbörliga tafsande genom att lägga ut en stor hummer i hans väg när han snorklade. Den satt under en sten och Peter som aldrig kan hålla fingrarna i styr försökte locka ut den på sandbottnen genom att peta med snorkeln mot hummerns stjärt. Det måste ha legat något slags klägg med nässelceller där bakom hummern, för när han satte snorkeln i munnen igen sved det något fruktansvärt och svedan gick inte över förrän sent på kvällen. Vi gjorde oftast två dyk om dagen, mer orkade vi inte. Det jobbiga med den här sporten är ju allt kånkande och släpande och rengörande av utrustning. På kvällarna åkte vi antingen ned till dykcentret och åt på deras utmärkta restaurang eller så tog vi bilen in till huvudstaden Willemstad och försökte hitta någon annanstans att äta. Vi visste att det skulle vara ganska dyrt på Curaçao, men vi fick ändå en chock när vi skulle äta första gången. 10 dollar för en hamburgare var ungefär det billigaste man kom undan med! Efter den upplevelsen blev det rätt mycket Burger King och liknande, och lunch lagade vi själva på hotellet. Befolkningen på Curaçao består till stor del av slavättlingar och de allra flesta är svarta. Ön har varit en holländsk koloni och de flesta turister är holländare, så blekfisar som vi antogs oftast vara holländare och tilltalades på holländska tills vi protesterade på engelska. Man klarar sig bra på engelska eller spanska, tack och lov. Det officiella språket är dock papiamentu, en skön blandning av spanska, portugisiska, holländska, engelska och franska med något västafrikanskt språk som grund. Curaçao har ungefär lika många invånare som Uppsala, och huvudstaden med förorter täcker nästan en tredjedel av ön. Resten består av kaktusar, taggbuskar, klippor, grus, saltsjöar, spetsiga berg och småbyar lite här och var. Fint men kargt, och ingen natur man vill ut och vandra i direkt. Överallt finns små landhuis, plantagegårdar. Man tänker sig ju att en plantage ska ha ett stort och vackert vitt hus där små damer i krinolin springer omkring ungefär, men de här plantagegårdarna var pyttesmå och färggranna och såg ut att kunna hysa två personer och en get. Jag vet faktiskt inte vad det var man odlade på Curaçao förr, men med tanke på det hårda landskapet kan det inte ha gått så otroligt bra. Vi tycks inte kunna åka på en resa utan att 7
något elände händer och den här gången drabbade det Håkan. Efter en vecka fick han ont i örat en natt och kunde inte dyka nästa morgon. Undertryck, sa doktorn och skrev ut några svindyra droppar som tyvärr inte hjälpte förrän vi redan kommit hem till Sverige igen. Det blev ingen mer dykning för Håkan den semestern, och det var på något vis extra tragiskt att det drabbade honom som hade tagit dykcert samma sommar bara för att kunna följa med på den här resan. Efter det dök vi i trojka med Håkan som bilvakt och det fungerade bra det också. Den bästa dykningen på Curaçao var vrakdykningen. Jag har aldrig varit någon stor vrakfantast, men efter det här känner jag att jag nog skulle kunna bli en. Vi dök dels på vraket efter ett litet fyrsitsigt sportplan och dels på två skeppsvrak. Flygplansvraket låg i Santa Marthabaai på 6 meters djup, med vingarna på 15 meter. Själva kroppen var tämligen hel och man såg verkligen formerna på planet som fortfarande stod på landningsstället. På samma ställe hade någon dessutom sänkt flera ankare, en kvinnostaty och en Heineken-skylt i form av en gubbe i naturlig storlek. Det första skeppsvraket vi dök på var Superior Producer, ett ca 60 meter långt lastfartyg som sjönk för 24 år sedan. Den sjönk alldeles u- tanför Willemstad och plundrades omgående på allt innehåll, och då menar jag verkligen allt. Inte en pryl fanns kvar, vilket ju är toppen för oss dykare eftersom det innebär att det inte finns något skräp man kan fastna i. Första gången vi dök där gick vi till vårt dykcenter och bad att få följa med på en utfärd. Vi visste ju inte exakt var det låg, bara att igångsplatsen låg nästan mitt inne i staden. Vi åkte med dykcentrets ägarinna, Yolanda Wederfoort, och fyra divemasters från Holland. Det vågade riktigt rejält vid igångsplatsen, men Yolanda sa Ni har tur, det är lugnare än vanligt. Jättevågorna slog in över stranden och tre svenska dykare började undra vad de gett sig in på. Att ta sig ut till bojen som visade var skeppet låg var dock inte så besvärligt som det såg ut. Vi höll i varandra hela tiden och simmade lugnt konverserande ut. Yolanda hade dessutom en pondus som var stor som en valhaj, och det var bara att lyda när hon kommenderade. Vi gick ned vid bojen och på 10 meters djup började man se konturerna av ett vrak. Vi kom ned vid fören och sikten var god nog att man kunde ana större delen av skeppet. Det var precis hur läckert som helst! Vi simmade runt fören och sedan ner i lastutrymmet som numera bara hade några bjälkar som tak. På 28 meter fanns en liten luftficka där man kunde stanna och prata med varandra en stund. Eftersom vi inte kunde vara på det här djupet så länge simmade vi snabbt vidare mot aktern och in i navigationshytten. Där fanns det gott om plats och fem personer kunde utan problem samsas där inne. En i taget simmade vi sedan upp genom en lucka i taket till nästa hytt, styrhytten, som också var stor och rymlig. Våra 15 minuter började nu ta slut och det var dags att bege sig upp igen. På väg bort frånvraket fick Peter syn på en gigantisk Jewfish som nog 8
kunde ha vägt sina modiga 300 kg. Den låg vid skeppets köl och tittade ointresserat på oss, men vi kunde inte stanna och bekanta oss med den utan var tvungna att sätta kurs mot revet. Vi simmade över revet in mot land i maklig takt och lovade oss själva att det här skulle vi göra om. Det gjorde vi också två gånger, men tyvärr fick vi aldrig se den feta fisken igen. Det andra vraket var en liten bogserbåt som tycktes ha kört rakt in i klippväggen bredvid karantänhamnen söder om Willemstads centrum. Den låg på 4 meters djup och var väl egentligen bättre att snorkla än att dyka på, men det fanns en ganska maffig vägg en bit bort att dyka på där vi bland annat såg resans enda stora muräna, en grön rackare. Det fanns väldigt mycket fisk runt vraket, och inte var de blyga heller. Förmodligen matades de av dykare rätt ofta. Vraket stod rätt upp på sin köl och var otroligt gulligt, men sikten var lite sämre här än på andra ställen. Förutom dykning finns det inte så jättemycket att göra på Curaçao, om man inte kan tänka sig att klättra i berg med taggbuskar på i 35- gradig hetta förstås. Ett besök i huvudstaden är ett måste. Den har ett fint och färggrant centrum i holländsk stil (smala, höga hus) som finns med på Unescos världsarvslista. Dessutom finns det en gammal öppningsbar flytbro, en modernare hög bro som ser helt fel ut i sammanhanget och ett gatsystem som får den mest ihärdige bilist att börja svettas. Centrum är uppdelat i två stadsdelar, Punda med litet finare affärsgator och Otrobanda där folk faktiskt bodde. I Otrobanda hittade vi vattenhålet med stort V: Batidos - en liten kiosk där man sålde fruit shakes. De bestod av färsk frukt av valfri sort, krossad is och en blandning av mjölk och socker som kördes i en mixer och hälldes upp i halvlitermuggar. Mums och mättande! Vi tog även en liten tur till destilleriet där den berömda likören tillverkas och till några grottor i närheten av flygplatsen. Den stora sevärdheten annars var akvariet Sea Aquarium. Där kunde man se ett sjölejon, sköterskehajar och citronhajar, stora havssköldpaddor, mantor, flamingos, pelikaner och en massa andra djur i utomhusbassängerna och på land. Om man var villig att hosta upp 600 kr kunde man dessutom få dyka med dem (inte hajarna tyvärr). I inomhustankarna fanns alla mindre fiskar och andra havsdjur som vi hade sett under våra dyk, och nu fick vi veta vad de hette också. Personalen var kunnig och berättade gärna om allt man undrade över så det var verkligen en givande upplevelse. Tanken på att byta ut ett turkost hav mot mörker och regn var inte särskilt tilltalande, men efter två veckor började solen och dykningen tära på oss och det kändes ändå lite skönt att vi skulle åka hem. Så vi packade våra saker och fick skjuts till flygplatsen. Där ställde vi oss än en gång i det smått sovjetryska kösystemet för att visa biljetter, visa pass, springa tillbaka och betala flygplatsskatt, visa pass en gång till, få ett nytt boardingkort och stå i olika färgmarkerade köer som sedan grötades ihop till en enda kö ut till planet. Efter ytterligare några tröttsamma timmar var resan slut och det var bara att säga hej till verkligheten igen och börja fundera på nästa dykresa. 9
UTBILDNINGAR UNDER VÅREN 2002 CMAS* intensivkurs Start: 15 maj Ansvarig: Anna Jakobsson Pris: 2500:- (exkl medlemsavgift) Anmälan senast 2 april Frågor och anmälan: utb_ansv_udkt@hotmail.com CMAS ** Start: slutet av april Ansvarig: Johanna Ekström Pris: 2000:- (exkl medlemsavgift) Frågor och anmälan: johanna.ekstrom@ssdf.se CMAS*** Start: slutet av april Ansvarig: Johanna Ekström Pris: 2000:- (exkl. medlemsavgift) Frågor och anmälan: johanna.ekstrom@ssdf.se Fridykning steg 1 Start: under våren Ansvarig: Gustav Ekström Pris: 350 kr (exklusive medlemsavgift) Frågor och anmälan: guran13@hotmail.com, 23 43 19 Marinbiologi Start: april Ansvarig: Harald Forsshagen Pris: inte bestämt Frågor och anmälan harald.fosshagen@student.uib.no Fotokurs Datum: en kväll v 12 Ansvarig: Jakob Dahlström Pris: gratis för medlemmar Frågor och anmälan: nikon_f70@yahoo.com, 0739-30 99 56 Hjärt lungräddning Datum: 2, 3, 9 eller 10 mars kl. 13-17 Pris: 30 kr (dykkursdeltagare går gratis) Ansvarig Charlotte Ersson Anmälan senast: 24 februari till c.ersson@telia.com, 51 54 58 10
11
Techdykning i Gistad gruva Text och bild: Nicklas Bergström Blev ombedd att berätta lite om den dykning jag och några likasinnade ägnat oss åt det senaste året. Till att börja med har jag genomgått en förvandling eller snarare en pånyttfödelse in i vad som i dag kallas teknisk dykning. Detta har jag gjort tillsammans med några välkända Tumlare som nog känner detsamma, pånyttfödelse. I stora drag kan man säga att all teknisk dykning hämtar sin utbildningsfilosofi från grottdykningen. Anledningen är enkel: de krav som ställs på ett grottdykarteam är extrema då ytan inte är tillgänglig på samma sätt som vid open water -dykning. Dekompressionsdykning likställs inom teknisk dykning med Over head environment då ytan ej är direkt tillgänglig utan stora risker för DS eller död. Detta ställer speciella krav på planering, utbildning, fysik och psyke. Tidigare kunde man bestämma sig för att dyka samma dag som dykningen genomfördes. I dag är det en lång rad olika moment som skall genomföras när väl dykmålet är bestämt. Allt ifrån mixning av den optimala botten- och dekogasen för aktuellt djup till dykplanering med hälp av PC. Alla dessa moment är, tycker jag, roliga och utgör en del av den tekniska dykningen. Ett dykmål som har blivit återkommande för oss är det gamla nedlagda kalkbrottet i Gistad utanför Linköping. Detta kalkbrott bjuder på två grottsystem där det ena är litet i bemärkelsen att du kommer inte längre in än ca 50-65 meter. Djupet är maximalt 26 meter, på sina ställen om man simmar upp i taket endast 15 meter. Sikten blir oftast bättre ju längre in i grottan man kommer. Generellt är sikten bra jämfört med vad vi normalt är vana vid i Östersjön. Den andra grottmynningen (orten), belägen på motsatta sidan av dagbrottet, leder in till ett system där man ännu inte hittat slutet. I dag har grottdykare från Baltic dykklubb med hjälp av vattenskotrar tagit sig ca 400 meter in i detta system. Systemet har två djupnivåer, 26 meter och 33 meter. De båda grottsystemen är förbundna med varandra via en ort som löper under dagbrottet. Denna ort är riktigt mysig då väggar och tak kommer nära inpå. Uppskattningsvis är själva ortens storlek knapp ståhöjd och ca 1,5 meter bred. Sikten är ofta dålig i denna passage, 1-2 meter. Ungefär 70 meter in finns tecken på rasrisk. Djupet utmed hela sträckan är 33 meter. Simmar man från det stora systemet till det lilla, en sträcka på ca 110 meter, kommer man upp i ett gammalt hisschakt, och här har erfarna dykare fastnat. Förmodligen har denna ort varit en transportlänk mellan de båda systemen. Räls och belysning finns välbevarat. De övriga delarna av systemet är som flera stora rum med centrala pelare som är uppskattningsvis ca 10 meter i diameter. Vid ett rälsspår står fortfarande en gammal hjullastare kvar. En hel del gamla stegar och stag från säkerhetsstängsel kan ses samt äldre belysningssystem med proppskåp och kabel. Det finns en luftficka ca två linrullar rakt in, fickan är 3 meter i diameter och ca 1 meter i tak-till-yta, kul att besöka. Det kan vara intressant att känna till att BSTD, som är ledande i Sverige vad gäller teknisk dykning, har som krav att man använder trimix som bottengas från 30 meters djup vid taköverhuvudet-dykning och från 35 meter vid open water. Jag personligen har en kvävenarkosgräns som kommer mycket tydligt vid ca 27-29 meters djup. Och med hjälp av en skvätt helium kan jag trycka upp narkosgränsen till vad helst jag är bekväm med. Detta gör lite djupare dykning mycket säkrare. Och man kommer ihåg vad man sett! Att dyka djupt på luft är förkastligt då man tycker sig ha koll men ack sådant självbedrägeri. Vissa 12
tycker att de vänjer sig, men detta är bara en subjektiv effekt då ens försämrade prestationsförmåga förblir lika dålig tills mindre djup uppsöks. Som parallell kan nämnas att det finns många människor som tycker att de behärskar en bil efter ett par glas, men det vet vi alla att de inte gör. Det större systemet finns avritat i stora drag nedan. Den bottengas vi använder på 26-metersnivån är oftast en lite fetare nitrox mellan 32-37 % för att hålla ett bra PO2 samt förlänga bottentiden. Som dekompressionsgas använder vi oftast 100 % oxygen. Bottentiderna ligger på ca 40-50 minuter, vilket ger 5-10 minuters deco om man använder oxygen! Vid dykningar till 33-metersnivån används ca 10 % helium och en något lägre oxygenhalt på 21-30 %. Bottentiderna ligger som tidigare på ca 40-50 minuter. Det större djupet medför självklart en längre dekompression. Tider på 20 minuter med två decogaser är inte ovanligt. Man byter vanligen från bottengasen vid 21 meter till en 50-procentig nitroxblandning och avslutar med 100 % oxygen på 6 metersstoppet. All gas planeras utifrån tredjedelsregeln - detta gäller även decogasen. Detta medför exempelvis för bottengasen att man dyker in i grottan tills man förbrukat en tredjedel av gasen. Sedan vänder man dyket för att säkert kunna återvända till ytan. När man bryter ytan har man alltså en tredjedel gas kvar, detta är lagen utan undantag. Denna härliga tredjedel är till för att lura Mr. Murphy och alla hans kusiner. Om det osannolika totalhaveriet skulle uppstå på en teamkamrats gasförråd skall han ha tillgång till denna tredjedel för att både räddande och olycksdrabbad dykare skall hinna ut innan gasen tar slut. Alla i teamet dyker med två separata gassystem, två extra lampor förutom huvudlampan, en extra linrulle, extra mask, extra bottomtimer, linpilar m m - allt för att kunna hantera så många if s som möjligt. Det är absolut förbjudet ur självbevarelsesynpunkt att ge sig in i dessa system utan rätt utbildning och utrustning. Det finns exempel på några riktigt otäcka nära dödenepisoder, men med rätt utbildning, attityd och utrustning kan man på ett säkert sätt genomföra dessa dyk. Nicklas säkerhetsruta Nu är det hög tid att gå igenom din utrustning inför årets kommande dykning. Du får inte glömma bort att det vi har på ryggen är ett livsuppehållande system som om det fallerar kan leda till ett för tidigt möte med Sankte Per. Hur undviker man nu detta möte? Se till att ni alla har provtryckta flaskor (gärna med tydlig datummarkering för att underlätta för pumparna och främja deras säkerhet), servade regulatorer, hel torrdräkt (våtdräkt) - kan det vara dags för en ny kedja, halstätning, muddar? Visar din manometer rätt? Har du läckage i någon slang? Är din väst hel eller läcker den? Behöver din dator eller bottomtimer nya batterier? Gummi- och silikondetaljer som fen- och maskremmar, börjar de bli dåliga? Det finns mer att beakta. Var lite kreativ, det kan rädda ditt liv. En uppmaning till alla Tumlare, utnyttja badtiderna för att träna och skaffa er vattenvana! Finns det något ni vill att jag skall ta upp eller undersöka så ring eller e-posta mig. Väl mött, Nicklas 13
Preliminärt Pumpschema, se hemsidan för senaste uppdatering! Pumpare Telefon Datum år 2002 Gustav Johansson 018-52 58 47 21/2 4/4 16/5 27/6 8/8 Jens Lindström 018-51 00 09 28/2 11/4 23/5 4/7 22/8 Mikael Kristofferson och Agneta Håkansson 018-29 11 33 7/3 18/4 30/5 11/7 22/8 Andreas Hübinette 0707-28 11 44 31/1 14/3 25/4 6/6 18/7 29/8 Niklas Bergström 018-51 25 52 7/2 21/3 2/5 13/6 25/7 5/9 Johan Almquist 018-12 98 99 14/2 28/3 9/5 20/6 1/8 12/9 Kompressoransvariga: Mikael Kristofferson och Agneta Håkansson tel: 018-29 11 33 Pumptider: Torsdagar 18:00-18:30 Adress Hildur Ottelinsgatan 6 (på baksidan i källarplan) Dykresa till Hurghada Ta chansen att följa med Tumlaren på en 8 dagars dykresa till Hurghada, Röda Havet. Resan äger rum 3 10 juni. Vi har 5 dagar/5nätter på liveaboard, där all mat och dykning ingår. Sedan är vi en natt på hotell i Hurghada innan vi reser hem. Kostnaden för detta är c:a 9.000 kronor för resa, hotell, liveaboard och dykning. Anmäl ditt intresse till Charlotte Ersson snarast, först till kvarn gäller, eftersom vi har ett begränsat antal platser. 14
FUNKTIONÄRSLISTA Ordförande Fredrik Palm... Rackarbergsgatan 82... 752 32 Uppsala... 018-52 55 94 fredrik.palm@medcellbiol.uu.se... mobil 0793-30 42 60 Vice ordf. Charlotte Ersson... Karlsrogatan 81... 752 39 Uppsala... 018-515458 c.ersson@telia.com Sekreterare Johanna Ekström... Utgårdsvägen 37... 136 43 Haninge... 08-77 77 233 johanna.ekstrom@ssdf.se... mobil 0706-69 43 64 Kassör Pontus Levander... Krukmakargatan 59... 117 41 Stockholm... 08-673 04 03 pontus.levander@spray.se Övrig ledamot Leif Kuzavas... Oscar arpis väg 34... 756 54 Uppsala... 018-40 18 52 leif.kuzavas@mic.ericsson.se... mobil 0702-66 99 04 1:e suppleant Russel Brown... Flogstavägen 63B... 752 72 Uppsala... 018-46 46 00 russel.brown@medcellbiol.uu.se... mobil 0704-35 28 05 2:e suppleant Camilla Andersson... Sankt Gertruds gränd 1... 740 71 Öregrund... 0173-304 99 camillaandersson@home.se... mobil 0705-41 98 57 Utbildn.ansv. Anna Jakobsson... Noréens väg 66... 752 63 Uppsala utb_ansv_udkt@hotmail.com... mobil 0702-15 67 81 Dyklederi vakant Fridykarsektion Gustav Ekström... Swedenborgsgatan 59... 753 34 Uppsala... 018-23 43 19 guran13@hotmail.com Arkeologisektion vakant Biologisekt. Harald Fosshagen... Peterson-Bergers väg 89... 756 49 Uppsala... 018-40 23 66 harald.fosshagen@student.uib.no Klubbmästeri/ Eventansvarig vakant Fotoansvarig Jacob Dahlström nikon_f70@yahoo.com... mobil 0739-30 99 56 Kompressoransv. Mikael och Agneta Kristoffersson... Jenny Linds väg 69... 756 50 Uppsala... 018-29 11 33 mikaelkr@bahnhof.se Agneta Håkansson... Jenny Linds väg 69... 756 50 Uppsala... 018-29 11 33 agnetah@telia.com... mobil 0703-11 18 29 Säkerhetsansv. Nicklas Bergström... Hällbygatan 12... 752 28 Uppsala... 018-51 25 52 nicklas.bergstrom@eu.amershambiosciences.com Båt & trailer Fredrik Hjortzén... Funbo Hallkved... 755 97 Uppsala... 018-50 16 16 fredrik.hjortzen@eu.amershambiosciences.com Dykmateriel Maria Hydling Almqvist... Väderkvarnsgatan 11C... 753 29 Uppsala... 018-12 98 99 mariahydling@hotmail.com Johan Almquist... Väderkvarnsgatan 11C... 753 29 Uppsala... 018-12 98 99 johan.almquist@telia.com Ventilenredaktör Charlotte Ersson (se ovan) Hemsida Fredrik Gihl... Torkelsgatan 38D... 753 29 Uppsala... 018-71 43 58 fredrik.gihl@sendit.se... mobil 0708-26 60 14 TUMLAREN Uppsala Dykarklubb Tumlaren, Box 3079, 750 03 Uppsala Postgiro 51 20 95-1 Tumlarens hemsida: http://www.tumlaren.org 15
16