Säkerhetsrådet före och efter kalla kriget. av Gustav Stendahl

Säkerhetsrådet före och efter kalla kriget. av Gustav Stendahl

Bakgrund: När jag läste i boken The Oxford Handbook on the United Nations av Thomas G. Weiss och Sam Daws, om säkerhetsrådet, så stod det att det var en tydlig skillnad mellan säkerhetsrådets agerande före och efter kalla krigets slut. Det förkunnades att vändningen kom efter säkerhetsrådets svar på Iraks invasion av Kuwait i augusti 1990. Ett citat från boken the turning point for the post-cold War era occured in the Councilʼs response to the Iraqi invasion of Kuwait in August 1990 (Weiss och Daws 2007,123). Jag blev intresserad av att undersöka saken vidare. Syft: Syftet med uppsatsen är att undersöka om vändningen för säkerhetsrådets agerande efter det kalla kriget verkligen kom efter deras svar på Iraks invasion a Kuwait 1990, som det står i boken The Oxford Handbook On The United Nations (Weiss och Daws 2007,123). Metod: Jag kommer att jämföra säkerhetsrådets agerande vid Iraks invasion av Kuwait 1990 med agerandet vid Koreakrisen 1950, där Nordkorea anföll Sydkorea. Jag har valt att jämföra invasionen av Kuwait med koreakriget eftersom Sovjetunionen bojkottade säkerhetsrådet vid den tidpunkten och kunde då inte använda sitt veto. Säkerhetsrådet var annars under kalla kriget marginaliserat av användandet av veto (Weiss och Daws 2007,120). Men, vid Koreakriget så var säkerhetsrådet aktivt och det blir då en bra jämförelsepunkt att använda i min uppsats. Jag kommer att gå igenom resolutionerna och mötena från säkerhetsrådet under 1990 och jämföra med resolutionerna och mötena under koreakriget 1950. Jag anser, eftersom jag ska undersöka säkerhetsrådets agerande, att det optimala tillvägagångssättet är att använda säkerhetsrådets egna resolutioner istället för att uppsöka litteratur som har beskrivit händelseförloppet. Det är då lättare att se mer konkret likheter och olikheter i agerande. Frågeställning: 1. Hur såg säkerhetsrådets agerande ut vid Iraks invasion av Kuwait 1990? 2. Hur såg säkerhetsrådets agerande ut vid Koreakriget 1950?

Svar på den första frågan: Möte den 2 Augusti 1990 (Resolution 660, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Vid säkerhetsrådets 2932e möte den 2 augusti 1990 beslöt rådet att bjuda in representanter från Irak och Kuwait för att delta i en diskussion. Representanterna saknade emellertid rätt att rösta. Diskussionen handlade om situationen mellan Irak och Kuwait. Mötet resulterade slutligen i resolution 660(1990) of 2 August 1990 som fördömde Iraks invasion av Kuwait. Säkerhetsrådet ställde kravet att Irak omedelbart skulle dra tillbaka sina styrkor från de positioner de befann sig den 1 augusti 1990. Rådet uppmanade också Irak och Kuwait att påbörja diskussioner för att lösa deras meningsskiljaktigheter. De ska stödja alla insatser att främja diskussion, speciellt från Arabförbundet. Säkerhetsrådet agerade utifrån artikel 39 och 40 av FN-stadgan. Möte den 6 Augusti 1990 (Resolution 661, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Nästa möte den 6 augusti 1990 fortsatte diskussionen och resulterade i resolution 661(1990) of 6 August 1990. I resolutionen uttryckte säkerhetsrådet sin bryddhet över att den andra paragrafen av resolution 660 inte hade följts av Irak och att invasionen hade fortgått. Kuwait var redo att arbeta efter resolution 660 och säkerhetsrådet var beslutsamt att återställa Kuwaits suveränitet och självständighet. Rådet uttryckte också sin vetskap om deras skyldigheter enligt stadgan att upprätthålla internationell fred och säkerhet. De uppmärksammade också rätten till individuellt eller kollektivt självförsvar vid attacken från Irak i enlighet med artikel 51 av stadgan. Med utgång från kapitel VII av stadgan kom säkerhetsrådet fram till ett flertal punkter. Man bestämmer att alla stater ska avstå från att importera produkter från Irak eller Kuwait som exporterats från staterna efter resolution 660. Man uppmanar även stater som inte är medlemmar att följa resolutionen. Säkerhetsrådet bestämmer sig för att starta en ny kommitté som ska följa upp arbetet och rapportera till säkerhetsrådet. Kommittén består av alla medlemmar i säkerhetsrådet. Man uppmanar också alla stater att lämna information som kan vara bra för kommittén. Säkerhetsrådet avslutar sedan med att förklara att man ska ha den här situationen fortsatt på agendan. Möte den 9 Augusti 1990 (Resolution 662, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Mötet den 9 augusti 1990 resulterade i resolution 662(1990). Rådet kräver återigen att Irak drar sig tillbaka från Kuwait. Säkerhetsrådet är fast beslutet att se till att ockupationen får ett slut och att Kuwait återfår sin suveränitet. De fastställer att Iraks invasion är rättsligt ogiltig oavsett vad som skett i ett tidigare skede. Möte den 18 Augusti 1990 (Resolution 664, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Säkerhetsrådet uttrycker här sin djupaste oro för de människor som kommer från utomstående stater som befinner sig i Kuwait och Irak(third-state nationals). Man välkomnar generalsekreterarens diskussioner med regeringen från Irak. Säkerhetsrådet

kräver att Irak ska tillåta människor från utomstående nationer att lämna Kuwait. Irak ska inte utsätta samma människor för någon fara. Säkerhetsrådet agerade utifrån kapitel VII av FN-stadgan. Möte den 25 Augusti 1990 (Resolution 665, http://www.un.org/docs/scres/1990/ I resolution 665(1990) uttrycker säkerhetsrådet sin sorg över de oskyldiga människor som har berövats sina liv under Iraks invasion av Kuwait. Man är beslutsam att invasionen ska få ett slut och att återställa Kuwaits suveränitet. Man kräver att tidigare resolutioner ska implementeras och följas. Säkerhetsrådet ger befogenheten till stater som samarbetar med Kuwait att undersöka alla skepp som reser till eller från Kuwait. Man ska genomsöka deras last och ta reda på deras destination. Säkerhetsrådet ger nationerna rättmätighet att göra det som krävs för att utför genomsökningarna. Möte den 13 september 1990 (Resolution 666, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Under mötet den 13 september 1990 bjöd säkerhetsrådet in representanter från Kuwait för att delta i en diskussion om situationen. Representanterna saknade emellertid rösträtt. Man uppmärksammade att det eventuellt skulle bli relevant med att förse civilbefolkningen i Irak och Kuwait med livsmedel. Man uttrycker sin oro över att Irak inte har respekterat säkerheten för människor från utomstående nationer som Irak har ett ansvar enligt internationellt bindande lag att göra. Säkerhetsrådet agerar i enlighet med kapitel VII och gör en mängd beslut. Säkerhetsrådet önskar att generalsekreteraren söker information om tillgängligheten till mat i Kuwait och Irak och rapportera till säkerhetsrådet. Man ska speciellt söka information för att se hur välmåendet är hos barn under 15 år. Man ska samarbeta med humanitära organisationer som till exempel röda korset för att se till att livsmedlen når sin destination. Säkerhetsrådet agerar under kapitel VII av FN-stadgan och fördömer Iraks agerande mot människor som arbetar med diplomatiska uppdrag i Kuwait och kidnappningarna av människor. Säkerhetsrådet kräver att de personerna frigörs omedelbart. Man kräver att Irak ska skydda de personer som utför ett diplomatiskt eller konsultativt arbete i Kuwait. Möte den 16 september 1990 (Resolution 667, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Säkerhetsrådet är djupt oroat över att Irak har utsatt människor som deltagit i diplomatiska uppdrag för fara. Man påpekar igen att Irak har fullt ansvar för våld mot människor från andra länder eller personer som är där för diplomatiska uppdrag. Man är fast besluten att Irak ska respektera säkerhetsrådets beslut och artikel 25 av stadgan. Man anser att säkerhetsrådet måste diskutera vidare hur man ska kunna ta mer konkreta metoder för att Irak ska samarbeta. Iraks våld har eskalerat. Möte den 24 september 1990 (Resolution 669, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Under mötet den 24 september 1990 fortgick diskussionen om Kuwait och Irak. Säkerhetsrådet är medvetet om det ökade antalet efterfrågningar om assistans. I ett brev från ordförandet av säkerhetsrådet till generalsekreteraren skriver ordförandet följande:

In informal consulations of the whole of the council, it was decided to bring to your attention the special report relating to Jordan, and the recommendations contained therein, submitted by the Security Council Committee established by resolution 661(1990) concerning the situation between Iraq and Kuwait, which has been approved, and to ask you to proceed to implement the actions contained in the report and in the recommendations. As you know, this aciont is taken in response to a request of the Jordanian Government for relied under Article 50 of the Charter of the United Nations from the effects resulting from implementation of the measures required under Security Council resolution 661(1990) of 6 August 1990. Möte den 25 september 1990 (Resolution 670, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Säkerhetsrådet fördömer här Iraks fortsatta ockupation av Kuwait och att Irak brutit mot tidigare resolutioner. Säkerhetsrådet fördömer också hur invånarna av Kuwait har behandlats av Iraks styrkor och framhäver att Irak brutit mot internationell lag. Man noterar att ett flertal nationer har begränsat antalet personer med diplomatiska uppdrag från Irak. Säkerhetsrådet är fast beslutet att Irak ska respektera de tidigare resolutionerna. Alla beslut från Iraks sida som inte är enligt tidigare resolutioner eller enligt artikel 25 av stadgan är rättsligt ogiltiga. Säkerhetsrådet agerar i enlighet med kapitel VII av stadgan och uppmanar alla stater att följa deras obligationer med resolution 661(1990). Säkerhetsrådet tar beslutet att inget land får flyga med last till eller från Irak om det inte är mat och livsmedel. Beslutet gäller oavsett om det finns annan internationell lag som har fastställts före säkerhetsrådets beslut. Man uppmanar alla nationer att uppehålla alla skepp från Irak som är på deras vatten, om skeppen har använts i syften som har brutit mot resolution 661(1990). Eller så ska de hindra skeppen att komma in i deras vatten. Möte den 29 oktober 1990 (Resolution 674, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Under mötet den 19 oktober uttrycker man vikten av att de Irakiska trupperna snabbt drar sig tillbaka från Kuwait så att Kuwait kan återfå sin suveränitet. Rådet fördömer att Irak har tagit gisslan från utomstående nationer. Man fördömer sedermera andra förfaranden som Irak har begått under invasionen. Rådet är alarmerat över situationen som människor från utomstående nationer (third-state nationals) befinner sig i i Kuwait. Man uttrycker också högsta oro över de ekonomiska förluster och människors lidande som invasionen har resulterat i. Rådet ställer sedermera upp ett antal punkter och krav. I punkt 4 så kräver rådet att Irak ser till att det finns tillgång till mat och vatten för invånarna i Kuwait och människor från utomstående nationer. I punkt nummer 11 så bestämmer rådet att de kommer fortsätta följa situationen i Kuwait tills dess att fred åter råder.

Möte den 28 november 1990 (Resolution 677, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Under mötet den 28 november 1990 uttrycker säkerhetsrådet sin oro för folkets lidande i Kuwait. Man ger generalsekreteraren fullmakt att ta del av en kopia av registrering av befolkningen i Kuwait fram till den 1 augusti 1990. Man återkallar resolution 660(1990) Möte den 29 november 1990 (Resolution 678, http://www.un.org/docs/scres/1990/ Under säkerhetsrådets sista möte gällande Irak under året 1990 utfärdades ett ultimatum till Irak. Enligt resolution 678(1990) of November 1990. Säkerhetsrådet inleder resolutionen med att bekräfta tidigare resolutioner. Irak hade valt att inte följa resolution 660(1990) och valt att ignorera de efterkommande uppmaningarna från säkerhetsrådet. Säkerhetsrådet proklamerade sedan igen att de är medvetna om det ansvar de har för att upprätthålla internationell säkerhet och fred enligt stadgan. I enlighet med kapitel 5 av stadgan gav säkerhetsrådet Irak ultimatumet att dra tillbaka sina trupper från Kuwait och rätta sig efter resolution 660 före den eller på den 15 januari 1991. Om Irak valde att återigen inte följa gav man befogenheten till medlemsstater att göra det som krävs( to use all necessary means to uphold and implement resolution 660(1990 ) för att se till att resolution 660(1990) skulle följas av Irak. Man efterfrågade stöd från alla stater för att få den nödvändiga hjälpen. Svar på den andra frågan: Möte den 25 juni 1950 (Resolution 82, http://www.un.org/documents/sc/res/1950/ Säkerhetsrådet fastställer att agerandet från Nordkorea är ett brott mot freden och man uppmanar till ett slut av våldsamheterna. Man uppmanar ledare i Nordkorea att dra tillbaka deras trupper till den 38: breddgraden. Säkerhetsrådet efterfrågar att The United Nations Commonssion on Korea ska framför deras rekommendationer. Man önskar också att de observerar om Nordkorea drar tillbaka sina trupper till den 38:e breddgraden och rapporterar till säkerhetsrådet. Man uppmanar också alla medlemsstater att hjälpa till med att realisera resolutionen och att avstå från att bistå assistans till Nordkorea. Möte den 27 juni 1950 (Resolution 83, http://www.un.org/documents/sc/res/1950/ Säkerhetsrådet har fastställt att Nordkoreas attack är ett brott mot freden. Man har uppmanat de nordkoreanska styrkorna att dra sig tillbaka men noterar från en rapport av The United Nations Commission on Korea att Nordkorea inte följt uppmaningen. De har varken sett till att våldsamheterna upphört eller dragit tillbaka sina trupper till den 38:e breddgraden. Säkerhetsrådet noterar önskan från Sydkorea att få hjälp med att återfå fred och säkerhet. Man rekommenderar att FNs medlemmar ger Sydkorea den assistans som behövs för att återfå fred och säkerhet.

Möte den 7 juli 1950 (Resolution 84, http://www.un.org/documents/sc/res/1950/ Säkerhetsrådet går först igenom tidigare beslut från det mötet den 27 juni 1950. Säkerhetsrådet välkomnar det starka stöd man fått från stater efter resolution 82(1950) och resolution 83(1950) för att hjälpa Sydkorea med attacken från Nordkorea för att uppnå internationell fred och säkerhet. Man rekommenderar att alla medlemsstater bistår med militära hjälpmedel och annan hjälp. Man rekommenderar att sådan hjälp finns tillgänglig för att ledas av USA. FNs flagga ska få användas av den enade fronten. Möte den 31 juli 1950 (Resolution 85, http://www.un.org/documents/sc/res/1950/ Säkerhetsrådet börjar med att uppmärksamma den misär som det koreanska folket har blivit utsatt för till följd av attacken från Nordkorea. Man uppskattar alla erbjudanden till hjälp för det Koreanska folket från regeringar och NOGs. Man önskar att generalsekreteraren framför alla erbjudanden med hjälp till de enade trupperna. Säkerhetsrådet önskar att de enade trupperna arbetar ansvarsfullt och fastställer vad som krävs för att hjälpa civilbefolkningen i Korea. Man önskar också att de enade trupperna bistår generalsekreteraren med relevanta rapporter. Man önskar till sist att generalsekreteraren tillsammans med ECOSOC i enlighet med artikel 65 av stadgan och andra relevanta organ och NGOs att bistå med sådan assistans som de enade styrkorna kan efterfråga för att hjälpa civilbefolkningen i Korea. Möte den 8 november 1950 (Resolution 88, http://www.un.org/documents/sc/res/1950/ Säkerhetsrådet bjuder här in en representant från Kina för att vara närvarande när man diskuterade en rapport från de enade trupperna i Korea.

Slutsats: Anledningen att jag skrev den här uppsatsen var för att undersöka om vändpunkten för säkerhetsrådets agerande efter kalla kriget kom vid säkerhetsrådets svar på Iraks invasion av Kuwait 1990. Jag har nu gått igenom de relevanta resolutionerna från 1990 och 1950 för att kunna jämföra. Om man börjar med att jämföra den aktivitet som följt från säkerhetsrådets sida under de båda krigen så ser man en stor skillnad. Aktiviteten efter Iraks invasion av Kuwait 1990 är markant större än vid Nordkoreas attack mot Sydkorea 1950. Säkerhetsrådet kallar till fler möten och fler resolutioner skrivs under 1990 än vid 1950. Det är ganska enkelt att jämföra aktiviteten vid de båda situationerna eftersom händelseförloppen är likartade och risken för förlust av människoliv är av en likartad dignitet. Om man jämför retoriken som används av säkerhetsrådet vid de olika situationerna så ser man också där en väsentlig skillnad. Vid Iraks invasion av Kuwait 1990 går säkerhetsrådet ut och fördömer Iraks agerande vid det allra första mötet gällande situationen, den 2 augusti 1990. Man ställde kravet på Irak att omedelbart dra tillbaka sina styrkor. Vid säkerhetsrådets möte den 25 juni 1950 efter Nordkoreas attack så kräver inte säkerhetsrådet att Nordkorea ska dra tillbaka sina trupper till den 38:e breddgraden, utan man uppmanar till det. Det visar tydligt att säkerhetsrådet vågade använda en starkare retorik vid Iraks invasion av Kuwait än vid koreakriget 1950. Det är en aspekt som kan indikera på att boken The Oxford Handbook on the United Nations har rätt när man påstår att säkerhetsrådet började experimentera med fler lösningar än tidigare under 1990-talet (Weiss och Daws 2007,123). Man vågade använda en starkare retorik och kräva att Irak retirerade sina trupper. Under både hanteringen av Iraks invasion av Kuwait 1990 och vid Koreakrisen 1950 valde säkerhetsrådet att bjuda in utomstående representanter. Vid diskussionen om situationen i Kuwait valde rådet att vid mötet den 2 augusti 1990 att bjuda in representanter från både Irak och Kuwait för att delta utan röst. Säkerhetsrådet valde under koreakriget att bjuda in en representant från Kina under mötet den 8 november 1950 för att diskutera en rapport från FN-trupperna i Kuwait. Om man jämför hur säkerhetsrådet vid de olika krigen fokuserade på de humanitära aspekterna ser man där tydliga skillnader i utförlighet. Under kriget i Kuwait så belyser säkerhetsrådet sin oro över hur befolkningen lider i Kuwait flera gånger. Man är också orolig över hur människor från utomstående nation(third-state nationals) behandlas. Man kräver vid mötet den 18 augusti 1990 att Irak ska tillåta sådana personer att lämnar landet. Man uttrycker den 25 augusti 1990 sin sorg över de människor som berövats sina liv i Kuwait. Man säger att man är fast besluten att få ett slut på lidandet. Man diskuterar också den 13 september att det kanske skulle bli relevant att ge livsmedel till civilbefolkningen i Kuwait och Irak. Säkerhetsrådet berör civilbefolkningens tillstånd även under koreakriget 1950 men inte lika mycket som under invasionen av Kuwait. Man uppmärksammar den 31 juli 1951 människors lidande på grund av invasionen. Man önskar att generalsekreteraren tillsammans med ECOSOC ska bistå med den assistans som behövs för de enade trupperna ska kunna hjälpa civilbefolkningen i Sydkorea.

Det tog faktiskt längre tid att komma till insikten att låta FN-trupper ledda av USA hjälpa Kuwait än vad det tog vid koreakriget, där man snabbt gick ut med att det behövdes trupper för att undsätta Sydkorea. Man utfärdade heller aldrig någon varning eller ultimatum till Nordkorea. Under Iraks invasion av Kuwait så gav säkerhetsrådet Irak fram till den 15 januari 1991 att dra tillbaka sina styrkor. Den 29 november 1990 så utfärdade man ett ultimatum till Irak där man ställde upp sina krav. Irak fick drygt en månad på sig att följa kravet. Vid Koreakrisen 1950 ställdes aldrig något ultimatum och säkerhetsrådet tog beslutet att låta enade trupper ledda av USA undsätta Sydkorea. Säkerhetsrådet var snabbare med att komma till slutsatsen att man behövde använda trupper ledda av USA för att med kraft återfå freden vid koreakrisen 1950 än vid kriget i Kuwait 1990. Man kan se att säkerhetsrådet var mycket mer aktivt och retoriskt starkare vid Iraks invasion av Kuwait 1990 än vid Nordkoreas attack av Sydkorea 1950. Man var också mer utförlig i behandlingen av civilbefolkningens situation i landet. Men, beslutet om att gå in med trupper för att framtvinga fred kom snabbare vid Koreakriget än vid invasionen av Kuwait. Så svaret om vändpunkten för säkerhetsrådets agerande kom efter deras svar på Iraks invasion av Kuwait 1990 beror på vad som anses vara de viktigaste delarna i utvecklingen. Anser man att en skarpare retorik och mer utförlighet är viktigast, så anser jag att det har skett en tydlig vändning om man jämför säkerhetsrådets agerande vid de båda krigen. Anser man att beslutet om att framtvinga fred och att undsätta en attackerad nation med trupper är viktigast, så är svaret inte lika självklart. Eftersom, som nämnt tidigare, så kom beslutet att gå in med trupper ledda av USA för hjälpa civilbefolkningen i Sydkorea snabbare än vid Iraks invasion av Kuwait.