Från massparti till kartellparti? Om rekryteringspotentialen till politiska förtroendeuppdrag

Från massparti till kartellparti? Om rekryteringspotentialen till politiska förtroendeuppdrag Docent Ann-Marie Ekengren Statsvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet (ann-marie.ekengren@pol.gu.se) Doktorand Patrik Öhberg Statvetenskapliga institutionen Göteborgs universitet (patrik.ohberg@pol.gu.se) Presenteras på Statsvetenskapliga förbundets årsmöte i Göteborg, 30/9-2/10 2010

Till läsaren Detta konferenspapper är i huvudsak en ansökan till Vetenskapsrådet. Vår förhoppning är att de kommentarer och infallsvinklar som inkommer under seminariet ska hjälpa oss att göra forskningsprojektet än bättre. Läsaren bereds med andra ord stora möjligheter att vara med och påverka utformningen av detta projekt. 2

Inledning En av partiernas huvuduppgifter är att rekrytera och skola medborgare till olika förtroendeuppdrag. Men den representativa demokratin står inför en utmaning. Den rekryteringspool som partimedlemmarna tidigare har varit för partierna håller på att ebba ut. Under de senaste 20 åren har andelen medborgare som är medlem i ett parti sjunkit i hela västvärlden (Dalton & Wattenberg 2000; Mair 1997; Mair & von Biezen 2001). På 1960-talet var cirka 13 procent medlemmar i ett parti. Trettio år senare är den siffran nere i sex procent (Putnam 2002). De politiska ungdomsorganisationerna, som varit den kanal som varit bäst på att producera parlamentariker, har samma problem (Hooghe, Stolle & Stouthuysen 2004, Offe & Fuchs 2002, Rothstein 2002). I en nyligen genomförd undersökning om rekryteringen till politiska ungdomsorganisationer blev slutsatsen: It is clear that the dramatic decline of youth organizations in political parties confirms the assumption that the days of mass membership parties may be gone forever. (Hoogh et al 2004: 208). I takt med att medlemmar försvunnit ur partierna har också deras roll förändrats. Medlemmarna har i allt mindre utsträckning möjlighet att inkomma med idéer och utöva påverkan på partiernas politik. Istället är deras främsta roll att verka som supportrar under valkampanjer (Katz & Mair 1995). Utvecklingen gör att partierna riskerar att försvaga sin förankring i det civila samhället. Partierna har tidigare uppfattats fylla en viktig funktion som länk mellan det civila samhället och staten (Lawson 1988). Men denna funktion kommer partierna kanske inte att ha i framtiden. Den partidemokrati som vi lärt känna är enligt partiforskarna nämligen på väg att förändras (Dalton & Wattenberg 2000; Katz & Mair 1995 & 2009; Scarrow 1996). Partiforskningen förutskickar att framväxten av alltmer professionaliserade partier, färre politiker och fler organisationsproffs, leder till en legitimitetskris för den representativa demokratin, där professionalisering innebär ett ökat avstånd mellan den politiska eliten och medborgarna (Dalton 2004). Vissa forskare tolkar händelseutvecklingen som att de etablerade partierna är i färd med att bilda karteller. I korthet säger teorin om kartellpartier, att partierna istället för att vara en del av civilsamhället har blivit en del av staten. Ett uttryck för detta är att partierna inte 3

vill göra sig beroende av medlemmarnas välvilja, utan låter staten sköta exempelvis finansiering. Etablerade partier anpassar demokratins spelregler i syfte att försvåra för nya partier att komma in i lagstiftande församlingar (Katz & Mair 1995). Partierna kapslar med andra ord in sig i staten och isolerar sig från det omkringliggande samhället. Det finns fortfarande goda skäl för partierna att upprätthålla god kontakt med det civila samhället. Vid varje val ska cirka 67 000 förtroendeuppdrag på kommunal nivå besättas och partierna är i stort behov av kandidater (Bäck & Öhrvall 2004). Partierna borde således vara intresserade av att hålla kanalerna till det omkringliggande samhället öppna och även förbättra dem. Vi kan heller inte utesluta att många medborgare känner stor lust att gå in i rollen som förtroendevald. Utmaningen ligger i sådana fall i att föra samman partier och potentiella förtroendevalda. Men det handlar inte bara om vad partierna gör, eller vad medborgarna vill. Deras skilda intressen måste gå att förena. Om medborgarna egentligen inte är villiga att underkasta sig det arbete som ett förtroendeuppdrag kräver kvarstår partiernas rekryteringsproblem, och avståndet mellan partierna och det civila samhället fortsätter att öka. På samma gång kan det inte uteslutas att partierna hellre handplockar sina kandidater ur en snävare krets och inte ser en bredare rekryteringsbas ute i samhället som vägen framåt. Genom åren kan vi se att antalet förtroendeuppdrag har minskat. Bara under den förra mandatperioden minskades exempelvis antalet förtroendeuppdrag med 3000 (SCB, Demokratistatistisk rapport 7, 2007). Utvecklingen mot kartellpartier skulle i sådana fall i mindre utsträckning bero på medborgarnas ointresse och mer att partierna bildar kartell även mot potentiella kandidater bland medborgarna. Vi kan utifrån resonemangen ovan se åtminstone två olika scenarier framför oss. Ett scenario är att det går att upprätthålla relationen mellan partierna och det civila samhället genom rekryteringen till förtroendeuppdragen. Resonemangen om kartellpartier skulle ur det hänseendet vara överdrivet, eftersom det finns ett ömsesidigt intresse mellan medborgare och partierna att upprätthålla och kanske till och med stärka relationen dem emellan. Ett andra scenario är att vägen mot kartellpartier är svår att undvika. Antingen 4

för att medborgarna inte vill engagera som förtroendevalda, eller för att partierna har ett bristande intresse av de medborgare som står till förfogande. Relationen mellan de etablerade partierna och potentiella förtroendevalda bland medborgarna är av den anledningen väldigt intressant. Hur relationen dem emellan ser ut idag kan säga oss något om hur villkoren för den representativa demokratin ser ut i framtiden. Det planerade projektet avser att bidra med nya insikter om vilket av ovanstående scenarier som är det mest troliga. Ambitionen är att ge ett empiriskt underlag i bedömningen av partiforskningens utsagor om hur relationen mellan partier och medborgare kommer att gestalta sig. Syfte Syftet med detta forskningsprojekt är att studera rekryteringspotentialen till politiska uppdrag inom den representativa demokratin. Enligt teoribildningen om kartellpartier kommer avståndet mellan det civila samhället och partierna att öka. Vi avser att pröva denna utsaga genom att undersöka hur rekryteringspotentialen mellan medborgarna och partierna ser ut. Med rekryteringspotential menas å ena sidan medborgarnas villighet att ställa upp som kandidater till politiska uppdrag, å andra sidan partiernas villighet att använda sig av dem som vill ställa upp. Om utvecklingen mot kartellpartier har gått så långt som partiforskningen antagit bör partiernas intresse, alternativt deras möjligheter, att bredda sin rekrytering vara begränsad. Tre grupper av frågor står i centrum: 1. De potentiella kandidaterna (utbudet): a I vilken utsträckning är medborgarna intresserade av att ta på sig partipolitiska uppdrag? b I vilken utsträckning går det att stimulera fram politisk ambition hos vanliga medborgare? 5

2. Partierna (efterfrågan): a I vilken utsträckning är partierna intresserade av att ta in nya personer som eftersträvar partipolitiska uppdrag? b I vilken utsträckning har partierna förmåga och vilja att stimulera medborgarna till att ta på sig partipolitiska uppdrag? 3. Mötet mellan de potentiella kandidaterna och partierna: a Vilka är utsikterna för att faktiskt "para ihop" potentiella kandidater och partier med varandra? Områdesöversikt: Utbud de potentiella kandidaterna Trots den entydiga bild som forskningen målar upp av ett minskat intresse för partipolitiska uppdrag verkar det åtminstone i Sverige finnas ett potentiellt intresse. Enligt opinionsundersökningar har andelen medborgare som är villiga att ta på sig politiska uppdrag legat tämligen konstant kring 18 procent under de senaste 20 åren (SOU 2001:48, Johansson 2003). Huvuddelen av dessa potentiella kandidater är inte medlemmar i något parti. En klar majoritet av dem, 80 procent, ser dock inte kravet på partimedlemskap som ett hinder för politiskt engagemang. Vi kan alltså ha en situation där partierna förfogar över en potentiell rekryteringspool och där medborgarna har intresserade partier att tillgå i vilka de kan kanalisera sitt engagemang. I sådana fall har utvecklingen mot kartellpartier inte gått så långt som forskningen har antagit. Utmaningen ligger då i att försöka hitta arenor där de kan mötas. Ett problem med dessa undersökningar är emellertid att respondenterna inte konfronteras med några kostnader för att erhålla ett politiskt uppdrag. I de enkätfrågor som används erbjuds respondenten ett politiskt uppdrag. Men det är en sak att säga sig vara intresserad av att ta på sig ett uppdrag, och en annan att faktiskt göra något av sitt intresse. I verkligheten tar det exempelvis cirka sju år från det att en person blir medlem i ett parti tills hon får sitt första uppdrag. På riksdagsnivå tar det i genomsnitt 18 år från att bli medlem till att bli riksdagsledamot (Öhberg kommande 2010). Vidare så lägger en politiker på kommunal nivå ned omkring 26 timmar i månaden på sitt politiska uppdrag. Den politiska ambitionen sätts således, i dessa undersökningar, inte in i ett större 6

sammanhang. Man skulle därför lika gärna kunna vända på resonemanget och säga att det är relativt dystert att inte mer än 18 procent av respondenterna är villiga att ta på sig ett uppdrag under så villkorslösa betingelser. Likväl är det inte omöjligt att gruppen av potentiella politiker i verkligheten är större än de 18 procent som genom åren sagt sig var intresserade av politiska uppdrag: I den mediala debatten har olika typer av stöd och hjälp, som exempelvis bättre ekonomiska ersättningar, goda karriärmöjligheter, kandidatkurser och barnpassning nämnts som lockbeten till intresserade medborgare. Andra varianter som har prövats är att kandidaten kan vara "associerad" med partiet utan att vara medlem. Om kostnader byts till erbjudanden kanske poolen av potentiella politiker kan utökas. Det går emellertid inte att uttala sig om rekryteringspotentialen förrän dessa frågor har studerats närmare. Hittills har forskningen främst varit inriktad på att förklara politiskt deltagande i form av namninsamlingslistor, röstningsbeteende, politiska protester etcetera (se exempelvis Verba et al 1995). Mindre ofta ägnas forskningen specifikt åt rekryteringen till politiska uppdrag, annat än som beskrivningar av hur det gick till när förtroendevalda fick ett uppdrag (Best & Cotta 2000; Gallagher & Marsh 1988; Patzelt 1999, Norris & Lovenduski 1995; Norris 1997). På svensk mark har det inte gjorts många studier om politisk rekrytering. Det som finns är huvudsakligen av äldre valör och intresserar sig för nomineringar till riksdagen (se exempelvis Sköld 1958; Brändström 1968). Den senaste större svenska undersökningen som gjordes inom området handlade om rekryteringen till riksdagen, men författaren lyckades inte återfinna några tydliga mönster för vilka som blir riksdagsledamöter (Johansson 1999: 332). Studier av rekryteringsprocesser internationellt sett är eftersatt framför allt i länder med flerpartisystem och proportionella valsystem (Johansson 1999, Patzelt 1999). Forskningen om politiskt deltagande har dessutom dominerats i Europa av sociologiska förklaringsmodeller. Mindre arbete och intresse har riktats emot individernas politiska ambitioner och hur de kan stimuleras till att vilja ta på sig politiska uppdrag eller vad som får dem att avstå (Patzelt 1999). I USA däremot är studiet av politiska ambitioner ett etablerat forskningsområde. Där har dock huvuddelen av forskningen riktats mot redan 7

etablerade politikers ambitioner och vilka konsekvenser de olika ambitionerna har för det politiska systemet (för en forskningsöversikt se Lawless & Fox 2005). I mindre utsträckning har vanliga medborgares politiska ambitioner undersökts. En fråga av särskilt intresse rör kön och etniska minoriteter. Uttrycket gender gap har etablerats som en beskrivning av skillnaden mellan kvinnor och mäns politiska karriärambitioner (se till exempel Jennings & Thomas 1968, Constantini & Craik 1972, Farah & Shapiro 1980). Senare forskning tyder emellertid på att det inte längre finns några könsskillnader när det gäller kvinnliga politikers vilja att avancera i det politiska systemet (se till exempel Constatini 1990; Norris 1996; Öhberg kommande 2010). Men fortfarande kvarstår kvinnlig underrepresentation när det gäller rekryteringen till politiska uppdrag. En amerikansk studie visar att många kvinnor har sämre självförtroende än män och färre mentorer som driver på för att de ska göra karriär, vilket hindrar deras inträde i det politiska livet (Lawless & Fox 2005). Vi avser därför att pröva om det finns några könsskillnader beträffande vad potentiella kandidater önskar att partierna borde tillhandahålla. Likaså kommer vi att diskutera politiska förtroendeuppdrag med personer som har invandrarbakgrund. Vi vet sedan tidigare att det är en grupp som generellt sett har haft svårt att komma i kontakt med partierna (SOU 2001:48). Förhoppningen är att vi, genom att komma i samspråk med potentiella kandidater i en grupp som annars inte lyckas göra sig gällande, skapar en bättre förståelse för deras villighet och villkor för att bli potentiella kandidater. Denna grupp av kandidater skulle också kunna bidra till att partierna stärkte sin relation med det omkringliggande samhället och att de snäva kretsar som dagens etablerade partier utgår ifrån breddades. Områdesöversikt: Efterfrågan partiernas rekryteringsarbete Partierna är de centrala aktörerna när det gäller rekryteringen till förtroendeuppdrag (Jewell & Morehouse 2001, Johansson 1999). Det vi vet idag om partiernas rekryteringsarbete är att de ofta rör sig inom redan etablerade rekryteringsområden. De personer som blir tillfrågade av ett parti är som regel redan bekanta med den partirepresentant som tillfrågat dem (Verba et al; SOU 2001: 48; Lawless & Fox 2005; Teorell 2003). I Sverige har över hälften av de nytillträdda kommunpolitikerna någon i 8

sin närmaste bekantskapskrets som redan har eller har haft ett politiskt förtroendeuppdrag (SOU 2001:48). Eller som en riksdagsledamot uttryckte det: Alltså, om du känner farsan och vet att: Ja, det där var en bra gubbe. Man kan nog lita på hans dotter. Då har det betydelse och du är liksom kvalitetssäkrad av din släkt. (Niklasson 2005:157 not 509). En av anledningar till att partierna har svårt att rekrytera nya kandidater kan helt enkelt vara att de inte har för avsikt att vara bra. Vi kan exempelvis idag konstatera att proffspolitiker är den yrkeskategori som vuxit mest i det svenska parlamentet (Hagevi 2003). Partiegoistiska skäl kan göra att ledande företrädare inom partierna inte vill öka konkurrensen om de politiska uppdragen (Panebianco 1988). Vad partierna gör respektive avstår från att göra är av stor betydelse för vilka våra förtroendevalda är och hur vägen till ett politiskt uppdrag ser ut (Norris & Lovenduski 1995). För att ett möte mellan partier och potentiella kandidater ska kunna komma till stånd kan vi således inte bara titta på utbudssidan (de potentiella kandidaterna), utan även vad som efterfrågas och erbjuds av partierna. Varför Sverige? Det projekt som skisseras här intresserar inte bara en svensk publik, utan har den uttalade ambitionen att vinna generell kunskap om huruvida partier har antagit kartellpartiernas karaktäristika när det gäller synen på rekrytering och hur relationen mellan kandidater och partier gestaltar sig. Bristen på forskning om dessa fenomen verkar vara allmän. Den tyske statsvetaren Werner Patzelt konstaterar i en översiktsartikel, om den europeiska forskningen inom området politisk rekrytering, att vi vet väldigt lite om vad som får vanligt folk att ställa upp och bli politiker (Patzelt 1999). Liknande slutsatser finns i en svensk rapport som efterlyser mer forskning om varför vissa personer blir politiker och understryker att man borde studera varför vissa är villiga att ta på sig ett förtroendeuppdrag medan andra inte är det (Bäck & Öhrvall 2003: 44). Att studera Sverige är i dessa sammanhang vad man skulle kunna kalla ett gynnsamt fall. Oavsett vart man vänder blicken finns det problem med att de som känner sig kallade kommer från bättre socioekonomiska förhållanden. Men situationen i Sverige är relativt 9

sett mindre dålig, med avseende på den sociala spridningen av politiska uppdrag (Best & Cotta red. 2000; Norris & Lovenduski 1995). I Sverige borde därför ingångströsklarna vara lägre och det borde därmed vara lättare att diskutera eventuella förtroendeuppdrag med personer med olika förutsättningar, men också problematisera hur dessa personers beredvillighet att ta på sig ett uppdrag är villkorat. Vi menar att en studie av Sverige kan ge ett mer generellt bidrag till diskussionen om kartellpartierna och den framtida utvecklingen. I och med att ingångströsklarna är lägre innebär det att partierna har lättare att nå ut till det omkringliggand samhället. Men det betyder också att om inte ens partierna i Sverige är särskilt hågade att arbeta aktivt med sin rekrytering, så är det sannolikt ett uttryck för en mer generell utveckling mot kartellpartier där dessa agerar för att avståndet mellan dem själva och samhället upprätthålls även i valet av potentiella kandidater. Huruvida så är fallet återstår dock att se när den empiriska undersökningen är genomförd. Projektbeskrivning den empiriska undersökningen Projektet består av tre delar. I den första delen kandidatundersökningen är det de potentiella kandidaterna som står i centrum. I projektets andra del riktas uppmärksamheten emot de politiska partierna. I den sista och tredje delen undersöker vi potentiella kontaktvägar för att föra ihop tänkbara kandidater med partierna. Del I Kandidatundersökningen I kandidatundersökningen undersöker vi vad de potentiella förtroendevalda ställer för krav på partierna. Vad menar egentligen människor när de säger sig vilja ha ett uppdrag och vilka uppoffringar är de beredda att göra? Vad anser de att partiet ska tillhandahålla för att de ska vara intresserade av att gå från att vilja ha ett politiskt uppdrag till att faktiskt ställa sig till förfogande? Dessa tre frågeställningar besvaras med hjälp av enkäter och samtalsintervjuer. Enkäterna skickas med hjälp av Väst-SOM ut till ett representativt urval av västsvenskar. I enkäterna kommer de förutom att besvara på frågorna ovan även tillfrågas om de vill 10

medverka i samtalsintervjuer som rör deras politiska ambitioner. I samtalsintervjuerna diskuterar vi mer ingående med de potentiella kandidaterna om deras politiska ambitioner. Frågeställningarna rör hur de potentiella kandidaterna skulle förhålla sig till olika typer av situationer som kan tänkas påverka deras politiska ambitioner i både positiv och negativ riktning. Exempel på sådana situationer är hur de reagerar på politiska motgångar inom partiet, hur de hanterar krav på ideologiska förändringar och hur de ställer sig till att konkurrera med andra partimedlemmar om olika typer av politiska uppdrag. Del II Partiundersökningen I projektets andra del riktas uppmärksamheten mot partierna. Här kartläggs partiernas rekryteringsarbete. Enkäter skickas till partidistriktens organisationer. Frågeställningarna i informantenkäterna behandlar hur partierna för närvarande arbetar med den politiska rekryteringen, i vilken utsträckning som de använder sig av uppsökande verksamhet, var de letar efter potentiella kandidater, hur den politiska rekryteringen prioriteras i förhållande till andra uppgifter och om det finns olikheter mellan partierna när det gäller rekryteringen av potentiella kandidater. Tidigare studier har visat att graden av professionalisering har gått olika långt när det gäller arbetet gentemot väljarna och det är ingen orimlig tanke att partierna har olika beredskap att hantera rekryteringsfrågor (Nord 2004, Ekengren och Oscarsson 2010). Vi kan tänka oss att partierna står i samma situation som väljaren som säger sig vilja ha ett politiskt uppdrag, men som inte är beredd att jobba för det. Det kan vara enkelt för partierna att säga att de har ett stort intresse av att finna personer som vill ha politiska uppdrag, men svårare att skapa en verklig beredskap för att ta emot personer som vill ha inflytande inom partiet. En norsk studie visar exempelvis att två tredjedelar av dem som partierna nominerade till partipolitiska uppdrag uppgav att de ställde upp i valet eftersom deras chanser att bli valda var små, eller att de inte ens ville bli valda (Aars 1997). Det är med andra ord inte säkert att partierna, på sina egna nomineringslistor, försöker få fram personer som är intresserade av ett uppdrag, utan snarare försöker erbjuda namn som kan attrahera väljarna att överhuvudtaget rösta. Vi avser också att fråga partierna om hur de 11

ser på möjligheterna att göra politisk karriär inom organisationen. I enkäten kommer vi slutligen även ställa samma frågor som i kandidatundersökningen beträffande hur de ser på olika typer av incitament för att eventuellt locka fram den politiska ambitionen hos medborgarna. Med hjälp av informantintervjuer, med personer som inom partierna jobbar med rekryteringen, och dokumentstudier ska vi mer ingående kartlägga hur partierna praktiskt jobbar med rekryteringen. Vad för typ av introduktionsmaterial erbjuder de nyrekryterade, vilka förhoppningar om politiska uppdrag brukar de ge till nyrekryterade potentiella kandidater, vilka argument brukar de använda sig av för att locka till sig potentiella kandidater och hur förhåller de sig till släktrelationer inom partiet vid rekryteringen. Del III - Mötet mellan potentiella kandidater och partierna I den tredje och avslutande delen kommer vi, som titeln för detta projekt avslöjar, att försöka matcha utbud med efterfrågan. Är de potentiella kandidaterna å sin sida intresserade av att ta på sig uppdrag givet de förutsättningar som finns idag, alternativ de erbjudanden partierna inom rimliga gränser skulle kunna locka med? Är partierna å sin sida intresserade av potentiella kandidater som vill ha politiska uppdrag och i så fall hur långt är partierna beredda att sträcka sig för att locka dem till sig? I denna del av projektet kommer vi att besvara dessa relationsfrågor och ägna oss åt matchmaking i den representativa demokratin. Detta grepp är ovanligt, för att inte säga unikt, inom ramen för ett statsvetenskapligt forskningsprojekt. Tanken är att projektet ska identifiera en grupp medborgare som kan tänka sig att bli förtroendevalda och undersöka om och i så fall hur ett "lyckat" möte mellan dem och partierna skulle kunna se ut. Vi vet sedan tidigare att rekryteringen till politiska partier inte tar vägen via den enskildes egna initiativ (SOU 2001: 48). Partiernas insatser är därför av stor betydelse. Det räcker således inte med att vi har medborgare som är intresserade av politiska uppdrag och partier som söker kandidater för att vi ska lösa rekryteringsproblematiken. Man behöver en arena som kopplar samman dessa två grupper. 12

Två typer av kontaktkanaler kommer att prövas för att få tag på potentiella kandidater. För det första använder vi oss av ett snöbollsurval (se exempelvis den svenska maktutredningen för en närmare beskrivning av metoden). Tanken är att pröva hur lätt/svårt det är att få tag på personer som är intresserade av politiska uppdrag men som idag står utanför den partipolitiska verksamheten. Frågan som står i centrum är hur långt man kommer bara genom att söka upp människor i samhället och fråga dem om de vill vara med i partipolitiken. Den andra kontaktkanalen utgår från att kandidaterna själva får söka upp projektet. Vi annonserar efter personer som är intresserade av politiska uppdrag. För detta ändamål kommer projektet att använda sig av tidningsannonser, anslag och sociala medier. Vi kan genom dessa två relativt okomplicerade urvalsmetoder få en uppfattning om svårigheten att få tag på dessa personer och genom den enkätundersökning som genomförs i den andra delen av kandidatundersökningen även jämföra vilken sorts personer med avseende på deras sociala bakgrund urvalsmetoderna fångat upp. Projektet avser att bygga upp en pool av potentiella kandidater som kan följas under flera år. Förhoppningen är att de personer som vi kommer i kontakt med genom snöbollsurvalet, annonseringen, enkäterna, samt via webbenkäter, ska vara villiga att ingå i en panel. På lång sikt är det sedan möjligt att följa de potentiella kandidaterna för att se hur de kanaliserar sitt politiska intresse. Projekt är knutet till The Multidisciplinary Opinion and Democracy research group (MOD) vid Göteborgs universitet. MOD är en forskningsstrategisk satsning inom Göteborgs universitet, placerat vid Statsvetenskapliga institutionen. Inom MOD görs bland annat en satsning på att bygga upp en medborgarpanel bestående av 50 000 personer. Genom att inkorporera våra respondenter med ett tvärsnitt av svenska medborgare ges goda möjligheter att studera hur de potentiella kandidaternas politiska engagemang kanaliseras i jämförelse med andra medborgare. Genom panelen kan vi se vad som händer med de personer som partierna inte är intresserade av och vilka alternativa vägar dessa personer istället tar. Men vi kan även följa deras väg in i partierna och vad som händer med deras aktiva partipolitiska liv. 13

Förstudie Under denna valrörelse kommer vi att göra en förstudie över hur rekryteringspotentialen till de politiska uppdragen ser ut. Tack vare Valforskningsprogrammet och deras webbenkät E-panelen har vi kunnat ställa frågor till 1 400 personer som berör rekryteringspotentialen till politiska uppdrag. De personer som är rekryterade till E- panelen utgör inte ett representativt urval av medborgarna. Deltagarna i panelen är i huvudsak självrekryterade, vilket innebär att E-panelen i första hand består av personer som är politisk intresserade. Vi vet sedan tidigare att det bland E-panelens deltagare finns personer som är partipolitiskt aktiva, och av den anledningen riktar vi frågor till dem som handlar om hur de ser på partiernas arbete med att rekrytera personer till förtroendeuppdrag och hur de ser på partiernas möjligheter att attrahera medborgare till den typen av politiska aktiviteter. I förstudien vänder vi oss även till personer som inte har några politiska uppdrag eller medlemskap i något parti och undersöker om olika typer av åtgärder/insatser skulle kunna stimulera deras intresse för att ta på sig ett politiskt förtroendeuppdrag. Därigenom kan vi få en första indikation på hur stor rekryteringspotentialen till de politiska förtroendeuppdragen ser ut. Skulle det visa sig att intresset är ljummet bland medborgare som i övrigt har ett stort intresse för politik kan läget på det stora hela te sig ganska mörkt. Eftersom valrörelsen ännu inte är avslutad vid tidpunkten för inlämningen av konferenspappret kan vi inte redovisa hur E-panelens deltagare har svarat på våra frågor. Men ambitionen är att det vid tidpunkten för förbundets årsmöte ska vara möjligt att presentera några preliminära resultat. 14

Referenslista Aars, Jacob (1997): Rekruttering og personskifte i lokalpolitikken : en sammenligning av Finland og Norge Bergen. Institutt for sosiologi of statsvitenskapelige fag. Senter for mediaforskning Best, Heinrich & Maurizio Cotta (red) (2000): Parliamentary Representatives in Europe 1848-200. Legislative Recruitment and Careers in Eleven European Countries Oxford: Oxford University Press. Blyth, Mark & Katz, Richard S. (2005) From catch-all politics to Cartelisation: The Political Economy of the Cartel Party West European Politics. Vol. 28, No 1, 33-60, January. Brändström, Dan (1968) Nomineringsförfarande vid kommunala val. En studie av partiernas kandidatnomineringar inför 1966 års kommunalval Kommunalforskningsgruppen, Lic.avh. Umeå Bäck, Hanna & Richard Öhrvall (2004): Det nya seklets förtroendevalda. Om politikerantal och representativitet i kommuner och landsting 2003. Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Justitiedepartementet. Constantini, Edmond & Kenneth Craik. (1972): "Women as Politicians: The Social Background and Political Careers of Female Party Leaders." Journal of Social Issues No. 28, s. 217-36 Constantini, Edmond (1990): Closing the Gender Gap. American Journal of Political Science vol. 34 No. 3, s. 741-770. Dalton, Russel & Martin Wattenberg eds. (2000) Parties without Partisans. Oxford: Oxford University Press Dalton, R. J. 2004. Democratic Challenges, Democratic Choices. The Erosion of Political Support in Advanced Industrial Democracies. Oxford: Oxford University Press. Ekengren, Ann-Marie & Oscarsson, Henrik (2010) Party Elites Perceptions of Voter Rationality and Public Opinion. (kommande peer-review artikel). Gallagher, Michael & Michael Marsh (1988) Candidate Selection in Comparative Perspective London: Sake Gidlund, Gullan & Tommy Möller (1999): Demokratins trotjänare. Lokalt partiarbete förr och nu. Demokratiutredningens forskarvolym X, SOU 1999:130. Hooghe, Marc, Dietland Stolle & Patrick Stouthuysen (2004) Head Start in Politics: The 15

Recruitment of Youth Organizations of Political Parties in Belgium (Flanders) Party Politics Vol 10 Nr 2. sid. 193-212 Jennings, Kent, M. & Norman Thomas (1968): Men and Women in Party Elites: Social Roles and Political Resources Midwest Journal of Political Science, vol XII, No 4, November Jewell, Malcolm E. 6 Sarah Morehouse (2001) Political Parties and Elections in American States, 4 th ed. Washington, DC: Congressional Quarterly. Johansson, Folke (2003): Viljan att (för-)bli politiker. I Nilsson, Lennart (red) Perspektiv på Västsverige. SOM-undersökningen Västsverige 2001. SOM-rapport nr 21. Göteborgs universitet. Johansson, Jan (1999) Hur blir man riksdagsledamot? En undersökning av makt och inflytande i partiernas nomineringsprocesser. Södertälje: Gidlunds Förlag Katz, Richard S. & Peter Mair, et al (1992) The Membership of Political Parties in European Democracies European Journal of Political Research 22: 329-45. Lawless L. Jennifer & Richard L. Fox (2005) It takes a Candidate: Why Woman Don t run for Office. Cambridge University Press Mair, Peter (1997) Party System Change. Oxford: Clarendon Press Mair, Peter & Ingrid Biezen, von (2001) Party Membership in Twenty European Democracies, 1980-2000 Party Politics. Vol 7. Nr 1, sid 5-21. Nord, Lars (2004) Hur professionella är de svenska partierna? Demokratiinstitutets rapportserie nr 5. Norris, Pippa & Joni Lovenduski (1995) Political Recruitment: Gender, Race and Class in the British Parliament. Cambridge University Press. Norris, Pippa (1996): Legislative Recruitment i Lawrence LeDuc, Richard G. Niemi & Pippa Norris (red) Comparing Democracies Election and Voting in Global Perspective. Thousand Oaks. Sage, cop. Norris, Pippa (1997) Passages to Power. Legislative Recruitment in Advanced Democracies Cambridge University Press Niklasson, Birgitta (2005) Contact Capital in Political Careers. Gender and Recruitment of Parliamentarians and Political Appointees. Göteborg: Göteborgs universitet Offe, Claus & Susanne Fuchs (2002) A Decline of Social capital? The German Case i Robert Putnam ed. Democracies in flux. sid. 189 243. Oxford: Oxford University Press 16

Panebianco, Angelo (1988): Political Parties: Organization and Power. Cambridge: Cambridge University Press, Patzelt, Werner J. (1999): Recruitment and Retention in Western Parliaments. Legislative Studies Quarterly xxiv, 2 maj. Petersson, Olof red. (2000): Demokratirådets rapport 2000. Demokrati utan partier? Stockholm: SNS förlag. Rothstein, B0 (2002) Sweden, Social Capital in the Social Democratic State i Robert Putnam ed. Democracies in flux. sid. 289-331 Oxford: Oxford University Press Scarrow, Susan E (1996) Parties and Their Members Organizing for Victory in Britain and Germany. Oxford University Press SCB (2008) Demokratistatistisk rapport 7, Förtroendevalda i kommuner och landsting 2007 En rapport om politikerantal och representativitet. Schlesinger, Joseph. A. (1966) Ambition and Politics Chicago: Rand McNally SKL (2005) Makten och möjligheten i kommunpolitiken. En enkätstudie om förtroendevalda i 17 kommuner Sköld, Lars (1958) Kandidatnomineringar vid andrakammarval. Rapport till författningsutredningen SOU 1958:6 SOU: 2001:48 Att vara med på riktig demokratiutveckling i kommuner och landsting. Stockholm: Fritzes. Teorell, Jan (2003) Linking Social Capital to Political Participation: Voluntary Associations and Networks of Recruitment in Sweden, Scandinavian Political Studies 26(1):49-66. Verba, Sidney, Key Lehman Schlozman & Henry E. Brady. (1995) Voice and Equality: Civic Voluntarism in America Politics. Cambridge: Harvard University Öhberg, Patrik (kommande) Politiker med karriärambitioner en omöjlig självklarhet Göteborg: Göteborgs universitet 17