Injektioner för livet. Centralafrika. De flyr. våldet Gränslös kärlek Ett liv tillsammans i fält. #4 2013 läkare utan gränser

Livräddande vaccin mot pneumokocker i Yida-lägret, Sydsudan. #4 2013 läkare utan gränser Centralafrika De flyr undan våldet Gränslös kärlek Ett liv tillsammans i fält Tema: Vaccin Injektioner för livet

ögonblick / i Världen Innehåll #4»När jag läser rapporterna från Lampedusa, Grekland, Jemen och andra flyktingrutter kan jag höra mina patienters röster igen. Berättelserna är så lika.«/ sidan 6 Ingen tid att förlora När tyfonen drabbade Filippinerna dröjde det inte mer än ett par dygn innan Läkare Utan Gränsers medarbetare var på väg. Vid den här typen av plötsliga katastrofer är det en förutsättning för att vi ska kunna göra någon nytta därför är det fantastiskt att så många arbetsgivare släpper iväg sin personal för att de ska kunna åka. Och att så många människor vill bidra på andra sätt, till exempel genom att skänka pengar till vår verksamhet. Samtidigt pågår andra kriser runt om i världen. Som sällan är lika dramatiska och plötsliga till sin natur som en jordbävning Åsa Nyquist Brandt Redaktör eller en orkan, men som kan orsaka ett ännu större lidande för befolkningen. Om några av dessa tystare kriser kan ni läsa i det här numret av Direkt. Ögonblick i världen / sidan 3 Signerat: Migranter har rätt till vård EU måste skydda de mest utsatta. / sidan 6 Den stora livräddaren Tema: Vaccin är ett av de bästa sätten att rädda barns liv. Ändå blir 22 miljoner barn inte vaccinerade. / sidan 8 Porträttet:»Man kan inte vara rädd hela tiden«saskia Titman vårdar brännskadade i Syrien. / sidan 16 Just nu / sidan 19 /8 / 14 / 20 Ett land i sönderfall Bildreportage från Centralafrikanska republiken. / sidan 20 Dubbelliv i fält Per och Ulrika Hedberg har valt jobbet och varandra. / sidan 24 Kartan: Öppna ögonen för hiv/aids. / sidan 28 Till sist: Svenskar på plats i Filippinerna, privata insamlingar och ett skakande boktips. / sidan 30 omslagsbild / Yann Libessart, MSF Bild Yann Libessart 13-11-16 I orkanens öga Liksäckar kantar vägarna i Tacloban och stanken är olidlig. Filippinerna. Fredagen den 8 november slog tyfonen Haiyan till mot Filipp inerna. Det är en av de värsta orkaner någonsin som nått land och den orsakade enorm förödelse. Omkring en miljon människor blev i ett slag hemlösa, 4 500 beräknas ha mist livet och tiotusentals andra skadades. På flera håll är hela samhällen förstörda. I staden Guiuan på ön Samar, dit tyfonen nådde först, finns inte ett enda tak kvar på husen. Även sjukhuset är förstört inte ens betongväggarna höll för vinden. Förutom de akuta insatserna kommer behovet av sjukvård att vara stort framöver i de drabbade områdena. Förstörda sjukvårdsinrättningar innebär en enorm utmaning för den i vanliga fall välfungerande filippinska sjukvården. Läkare Utan Gränser finns på plats för att bistå den inhemska sjukvårdspersonalen, och vi stannar så länge vi anser att vi kan göra nytta. Läs mer om våra insatser på sidan 30. 2 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 3

ögonblick / i Världen En fråga till / Johanne Sekkenes En av 30 000 malariapatienter som behandlats sedan i juli. Bild msf, tchad 13-05-23 Sydsudan När jag var nio år gammal tvingades min familj fly från Sudan. Det var 1986. Jag minns fortfarande känslan av skräck. Nästan alla i vår by packade ihop sina tillhörig heter och flydde till Etiopien. Det var många som inte klarade sig, de dog av hunger eller törst längs vägen. Vi var länge på flykt, fyra fem månader, innan vi nådde flyktinglägret i Etiopien. Jag tappade bort min familj längs vägen. Jag kände mig så ensam. Men åtta månader senare mötte jag min mamma, syster och yngre bror igen. Och tre år senare fick vi veta att min pappa levde I lägret fick jag och mina syskon mässling och behandlades av Läkare Utan Gränser. Det var första gången jag tänkte:»kanske att jag en dag kan utbilda mig till sjuksköterska och jobba för en hjälporganisation?«/ Thok Johnson, sjuksköterska hos Läkare Utan Gränser, just nu på uppdrag i Nigeria. 13-10-31 Tchad Just nu har vi många patienter på sjukhuset och läkarna och sjuksköterskorna jobbar dygnet runt för att hinna med. Precis som alla andra kommer också malariapatienterna ofta till sjukhuset i ett väldigt sent skede. Vi försöker ändå så gott vi kan. Springer mellan barn som behöver blodtransfusioner och försöker hitta en givare med samma blodgrupp. Det är ett arbete mot klockan eftersom det oftast måste ske inom ett dygn. När familjerna lämnar sjukhuset skickar vi med myggnät så att de ska kunna skydda sig mot ännu en insjuknad familjemedlem. Och så hoppas vi på att slippa förlora ett barn i morgon igen. / Jenny Carlbom, hälsoinformatör, Massakory, Tchad 13-10-08 Irak/Syrien Det är sex månader sedan vi flydde undan kriget i Damaskus och kom hit till lägret. Vi är sex personer i min familj och vi bor i ett tält. Till en början var vi lyckliga över att vara här, i säkerhet. Jämfört med Damaskus är det bättre. Där pågick kriget runt omkring oss, här är det åtminstone säkert. Men jag är inte lycklig. Sen jag kom hit har jag börjat svimma när jag blir upprörd eller arg. Förra veckan hände det två gånger. Jag vet inte varför. Efter att jag återfått medvetandet ligger jag där i en timme eller så, sen går jag upp. Jag har svårt att andas. Bild Anna Surinyach Min högsta önskan är att hela familjen ska kunna återvända till Syrien. Jag vill studera, men det är omöjligt både här och där. Det är svårt att känna hopp inför framtiden när man inte har en aning om hur den kommer att se ut. / Alma, 16 år, som liksom andra syriska barn och ungdomar får psykologisk hjälp av Läkare Utan Gränser i Domeez-lägret i Irak. 347 000 Så många patienter behandlade Läkare Utan Gränser under 2012 för akut undernäring. Bild msf Du kom nyss hem från Mali. Hur är situationen där nu?»konflikten i norra Mali har mattats av, men det är inte bara kriget som människorna dör av.konflikten har ytterligare försämrat de redan svåra levnadsvillkoren för majo riteten av befolkningen. Men de enorma hälsoproblemen har ju funnits där hela tiden, även när ingen pratade om Mali. Det handlar om malaria, undernäring, luftvägsinfektioner, graviditetsoch förlossningsrelaterade problem och sjukdomar som går att förebygga med hjälp av vaccin. Faktum är att vi har vårt största barnprojekt i världen i södra Mali, ett projekt som fokuserar på vaccinering och på att förebygga undernäring med 50-70 000 patientbesök om året. Dessutom delar vi ut malariabehandling för att förebygga malaria som kräver otroligt många barns liv. Till följd av de ökade behoven i konfliktens spår arbetar vi även i norra Mali. Men även där handlar det först och främst om att folk ska ha tillgång till kvalitativ och gratis sjukvård, vilket de saknat tidi gare. Så även om läget stabiliserats finns det all anledning att vara kvar i landet.«johanne Sekkenes, sjuksköterska, nyss tillbaka efter 3 år som landansvarig i Mali. 4 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 5

signerat / Monika Oswaldsson / ordförande Läkare Utan Gränser EU-länder måste ge migranter tillgång till sjukvård Drygt 40 miljoner människor är på flykt. Men Europa stänger sina dörrar. Det fåtal som lyckas ta sig hit behandlas som kriminella. EU måste fokusera mindre på kontroll av gränserna och mer på att skydda de mest utsatta, skriver Monika Oswaldsson. E U:s allt mer restriktiva flyktingpolitik innebär bland annat hårdare gränskontroller, ökad användning av internering, försvårade processer i asylsökande och begränsad tillgång för flyktingar och migranter till service som hälso- och sjukvård. Grekland har till exempel fått mer än två miljarder kronor från EU för att säkra gränserna de senaste fem åren, men bara cirka 150 miljoner för att stötta flyktingar. Dessutom finansierar EU interneringscentra i transitländer som Ukraina, Turkiet, Marocko och Libyen för att hindra flyktingar och migranter från att nå Europa. Effekterna är tydliga; nära en miljon människor flydde till Tunisien undan konflikten i Libyen 2011, men bara 60 000 lyckades ta sig till Europa under samma period. Restriktionerna tvingar dessutom migranterna att ta allt farligare vägar i sina försök att nå säkerheten. Sedan januari i år har nära 30 000 människor kommit till Italien från Libyen, Egypten och Syrien. Många förlorar livet på vägen hit, som i de senaste båttragedierna utanför Lampedusa. Båten som kapsejsade i oktober fraktade 500 människor. Mer än 300 av dem drunknade. Jag är psykolog och arbetade med flyktingar i Sydsudan i vintras. Deras berättelser om vad de upplevt var skrämmande:»det kom beväpnade män, de sköt och brände vår by. Jag var så rädd. Jag drömmer mardrömmar om det på natten.männen tog mamma och gjorde saker med henne så att hon skrek.flygplanen släppte ner bomber, jag såg en pojke framför mig explodera.vi gömde oss i bushen och hade ingenting att äta. Många blev sjuka på vägen hit, de gamla och de yngsta dog.«sexuella övergrepp När jag läser rapporterna från Lampedusa, Grekland, Jemen, Libyen och andra flyktingrutter kan jag höra mina patienters röster igen. Berättelserna är så lika. De handlar om krig, död, våldtäkt, sjukdom och lidande. Många beskriver människohandel och tortyr. Ofta är det satt i system. Kidnappningen och tortyren slutar inte förrän man betalar eller lyckas rymma. Läkare Utan Gränser har bistått migranter i Europa med hälso- och sjukvård sedan i slutet av 1990- talet. Men även på andra håll i världen, i Afrika, Mellanöstern och Asien, har vi tagit emot människor på flykt i behov av vård. Vi har behandlat män, kvinnor och barn som har rest packade i lastbilar genom öknar, i iskalla lastrum på båtar eller vandrat långa sträckor. Vanliga symtom är nerkylning, uttorkning, muskelsmärtor eftersom man inte kan röra sig under»jag minns mina patienter i Sydsudan, deras låga röster och oroliga ögon. Samma oro finns i flyktingcentra inom och utanför Europas gränser.«bild msf den långa färden, sår och skador, sömnproblem, traumatiska och depressiva symtom. Att bli slagen med gevärskolvar, järnrör eller knivskuren av smugglare är vanligt. I en undersökning från 2010 i Marocko hade 45 procent av kvinnorna utsatts för sexuella övergrepp under resan och 35 procent av dessa hade fått fysiska skador. En tredjedel led av psykologiska problem; sömnsvårigheter, anorexi, depression och suicidala tankar kopplade till övergreppen. Ringer i larmklockan Det första mottagandet vid Europas gränser brister vad gäller tillgång till hälso- och sjukvård, mat, vatten, filtar och psykologiskt stöd. Människorna som tagit sig hit, ofta från konfliktdrabbade områden, får inte heller tillräckligt med information om rätten till sjukvård och till att söka asyl. Väl framme i interneringscentren är förhållandena ofta undermåliga. Vår personal ringer i larmklockan angående överfulla lokaler med dålig uppvärmning, belysning och sanitet. Dessa faktorer förvärrar tillståndet för dem som har kroniska sjukdomar och kan även orsaka andra sjukdomar, som skabb, magproblem, luftvägsinfektioner, muskelsmärtor och psykologiska problem. I många fall finns ingen vårdpersonal på plats för att göra medicinska bedömningar. Och detta drabbar en grupp människor som förlorat familjemedlemmar, bevittnat övergrepp eller själva varit utsatta under en lång och farlig väg för att nå säkerhet. Internationellt skydd Jag minns mina patienter i Sydsudan, deras låga röster och oroliga ögon. Samma oro finns i flyktingcentra inom och utanför Europas gränser. De har flytt från våld och konflikter, överlevt fruktansvärda förhållanden på vägen och de behöver internationellt skydd. Istället riskerar de att, som i Italien, interneras i upp till 18 månader. Den hjälp de får är inte tillräcklig. Oavsett legal status har de rätt till omedelbar medicinsk och psykologisk vård. Stater måste överväga effekten av internering av flyktingar och söka andra alternativ, särskilt för sårbara människor som barn, ungdomar, gravida, personer allvarliga medicinska tillstånd och överlevare av sexuellt våld, tortyr och trafficking. Europas regeringar måste göra mer för att skydda flyktingar och migranter och, inte minst, se till att de får tillgång till sjukvård och möjlighet att leva under mänskliga förhållanden. vittnesmål»det är 64 dagar nu sedan jag spärrades in på den här polisstationen och situationen här går nästan inte att beskriva. Vi är 124 personer i cellen. Den är väldigt liten och rymmer egentligen 35 personer. Det finns inte plats att ligga ner och sova, att ta sig fram till toaletten eller att göra någonting över huvud taget. Alla som är inspärrade här håller på att komma till en punkt när vi inte längre vet hur allt detta kommer att påverka våra kroppar och våra psyken. Vi behandlas som djur, värre än djur.«vittnesmål från en migrant, Evros, Grekland. Bild msf 6 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 7

Mässlingsvaccination i Faradje, Kongo-Kinshasa. Bild Alan González / MSF Det hör till de billigaste och mest effektiva sätten att rädda barns liv. Ändå får en femtedel av alla barn som föds varje år 22 miljoner barn inte de vaccinationer de behöver. Läkare Utan Gränser vaccinerar varje år ett par miljoner barn i samband med epidemier. text Åsa Nyquist Brandt En injektion för livet 8 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 9

I Yida-lägret i Sydsudan var barnadödligheten skyhög. Läkare Utan Gränser lyckades till slut komma över vaccin mot pneumokocker till ett reducerat pris. Bild yann Libessart/ MSF En mässlingsepidemi sveper över Syrien. Och i nordöstra delen av landet har flera fall av polio konstaterats. Det låter kanske som en bagatell, mitt bland rapporterna om barn som förlorat sina anhöriga eller blivit svårt brända. Som ofta traumatiserats för livet. Men att mässlingen och polio nu kommit tillbaka till Syrien är ytterligare ett tecken på tillståndet i landet. Efter 2,5 års inbördeskrig har hela hälsooch sjukvårdssystemet kollapsat och det nationella vaccinationsprogrammet, som överallt i världen där det introducerats haft en avgörande effekt på folkhälsan, fungerar inte längre. Situationen i Syrien må vara speciell ett land som tidigare haft ett välutvecklat sjukvårdssystem och nu rasat ner i kaos och anarki. Men de syriska barnen är inte ensamma om att inte få de vaccinationer de behöver för att skyddas mot några av de vanligaste och farligaste smittsamma sjukdomarna. Runt om i världen saknar vart femte barn under ett år fullgott vaccinationsskydd. Det är drygt 22 miljoner barn. Hur många lite äldre barn som inte heller blivit vaccinerade finns det ingen statistik över. Vad man däremot vet är att 2,5 miljoner barn överlever varje år tack vare grundvaccinationerna, och att av de barn som dör före fem års ålder dör vart femte av sjukdomar som kan förebyggas med hjälp av vaccin. Kamp om resurserna Och, det vet man också, så här har det sett ut länge. Problemen med de vaccin som finns på marknaden i dag är gamla: de tål varken för mycket kyla eller värme och är därför svåra att använda i länder där temperaturen kan krypa upp över 40-gradersstrecket och elektriciteten till kylskåpen i bästa fall kommer och går, i värsta fall saknas helt. De flesta vaccin måste också ges i form av en injektion vilket kräver utbildad hälso- och»vaccination hör till de bästa livförsäkringar man kan ge sina barn. Det är ingen lyxvara som man kan ha eller vara utan.«sjukvårdspersonal, en bristvara framför allt på den afrikanska landsbygden. Till råga på allt är vaccinpaketen ofta för dyra för fattiga länder med ett brett sjukdomspanorama där kampen om resurserna, inte minst inom hälsosektorn, är stenhård. Ja, problemen är tydliga men lösningarna komplexa. Det konstaterar Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser. I grunden är det samma problem som när det gäller mediciner, det vill säga många av de nyare vaccin som finns på marknaden är utvecklade för att användas i rika länder som kan och vill betala för sig och som har en fungerande infrastruktur. Men för att nå den sista femtedelen barn måste tillverkningen också anpassas efter behoven, det vill säga efter de villkor som råder i låginkomstländer. Vaccination hör till de bästa livförsäkringar man kan ge sina barn, fortsätter han, det är ingen lyxvara som man kan ha eller va ra utan. De stora vaccinationsprogrammen är en av de största framgångarna för folkhälsan någonsin. Och när man räddar sina barns liv lägger man också grunden till ekonomisk utveckling. En gräns var nådd Länge gick också utvecklingen framåt. I mitten på 1970-talet, när Världshälsoorganisationen WHO lanserade vaccinationsprogrammet mot tuberkulos, polio, difteri, kikhosta, stelkramp och mässling, var det färre än fem procent av barnen i låginkomstländer som blev vaccinerade. Men tack vare den stora satsningen vände trenden och för varje år överlevde allt fler barn. Kring 1990 nåddes 80 procent av världens barn av dessa livsviktiga vaccinationer. Men så strax före millennieskiftet avstannade utvecklingen, det var som om en gräns var nådd. På många håll i världen var det fortfarande 80 procent av barnen som nåddes av vaccinationerna. Men gömda i statistiken fanns länder, och områden, där det var 60, 50 eller till och med bara 25 procent. Brist på allt I Orientale-provinsen, längst upp i nordöstra Kongo-Kinshasa, är problemen med det nuvarande vaccinationssystemet nästan plågsamt tydliga. Här råder brist på allt som är en förutsättning för att vaccinationsprogrammen ska fungera; säkerhet, vägar, fordon, elektricitet, utbildad personal och även själva vaccinet. Sjuksköterskan Catherine van Overloop jobbade några år i huvudorten Niangara i Orientaleprovinsen och varje dag konfronterades hon med konsekvenserna av att barnen inte fått sina vaccinationer. Vi var tvungna att ta hand om den ena mässlingsepidemin efter den andra, det bara pågick och pågick. På grund av säkerhets läget kunde vi inte heller bege oss ut i byarna för att vaccinera barnen där utan fick vänta tills de kom in till oss på sjukhuset, berättar hon. Men inte heller på de små hälso posterna runt om på landsbygden fungerade vaccineringen särskilt bra, fortsätter hon. Personalen brottades med en ständig brist på såväl vaccin som bränsle till generatorn som användes för att hålla kylskåpet igång. Någon el fanns inte. Och eftersom de var tvungna att själva betala för bränslet brukade de sätta på kylskåpet några dagar i månaden, då de vacci nerade barnen. Sen stängdes det av igen. 10 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 11

Vaccination av nyfödda i Bo, Sierra Leone. Bild Lynsey Addario/VII Så vad gör då en mamma som bor tio kilometer från närmaste hälsopost, som har många barn och behöver gå större delen av vägen in till byn om det sen inte finns något vaccin tillgängligt, eller om hon råkar komma en dag när kylskåpet är avstängt? Hon testar kanske några gånger till. Sen ger hon upp, säger Catherine van Overloop. De ovaccinerade barnen finns på många håll i världen. Främst i Afrika men även i instabila länder som Pakistan och Afghanistan liksom i de fattigaste delstaterna i Indien. Till de allra mest utsatta hör barn i länder där det pågår väpnade konflikter, barn som tvingats fly och i många fall inte ens har tillgång till den mest grundläggande hälso- och sjukvård. I Centralafrikanska republiken är det bara 25 procent av alla barn under ett år som blir vaccinerade. Den humanitära kris som pågår sedan flera år»jag åkte till rebelledaren och sa att om inte elektriciteten kom tillbaka inom 48 timmar måste jag slänga alltihop.«tillbaka har lett till att stora delar av befolkningen i norr tvingats fly undan strider, vårdcentraler och sjukhus är plundrade och övergivna. I vissa delar av landet är Läkare Utan Gränser den enda vårdgivaren. Och i mars i år, när rebeller intog huvudstaden Bangui och tvingade presidenten på flykt, fördjupades krisen ytterligare. Det berättar Thomas D Aquin Koyazegbe, chef för den statliga folkhälsoenheten och på besök i Oslo i samband med en vaccinkonferens i oktober. När rebellerna intog Bangui förstörde de stadens elförsörjning. Vi hade enorma lager vaccin i kylrummet så jag åkte iväg till rebellledaren och förklarade att om inte elektriciteten kom tillbaka inom 48 timmar skulle jag bli tvungen att slänga alltihop. Han sa åt mig att jag skulle använda generatorn. Men jag hade inget bränsle till den. Det hela slutade med att jag åkte runt i Bangui på jakt efter bränsle, med rebellernas goda minne. De ville ju också att barnen skulle få sina vaccinationer. Blir allt dyrare Thomas D Aquin Koyazegbe lyckades få tag i bränsle till generatorn och vaccinlagret kunde räddas för den här gången. Men antalet ovaccinerade barn i Centralafrikanska republiken fortsätter att växa, månad för månad, år för år. Trots att vaccinationsinsatser är förhållandevis billiga är pengar ett annat stort hinder för att nå fram. På tio år har kostnaden för ett fullt vaccinationspaket ökat med 2 700 procent, från runt 9 kronor per barn till 248 kronor. I vissa länder är det mer än den totala hälsobudgeten per person. Denna ökning beror på att två nya vaccin lagts till i grundpaketet, mot pneumokocker som orsakar lungsjukdomar och rotavirus som ger diarrésjukdomar. De båda nya vaccinerna står tillsammans för runt 75 procent av kostnaden för grundpaketet. Eftersom de är patentskyddade med endast ett fåtal tillverkare finns ingen riktig konkurrens på marknaden som kan pressa priset, förklarar Pieter- Jan van Eggermont. Miljontals barn dör varje år i lung- och diarrésjukdomar så de här vaccinen behövs verkligen. Men ju dyrare paketet är, desto färre köper det och desto färre barn blir vaccinerade. För att hjälpa de fattigaste länderna att genomföra basprogrammen bildades år 2000 vaccinalliansen GAVI. Det är världens största uppköpare av vaccin och i kraft av sin storlek kan man förhandla sig till förmånligare priser från vaccintillverkarna. Låginkomstländer får sedan köpa in vaccin till detta låga pris, i takt med att ekonomin växer betalar landet sedan allt Utbildning av vaccinatörer i Sydsudan. Bild Yann Libessart/MSF större del själv och tanken är att det så småningom ska ta över hela kostnaden. Gränsen för att över huvud taget vara berättigad till GAVI-stöd går vid en BNP på knappt 10 000 kronor per person en gräns som 17 av de 56 länder som får stöd i dag beräknas passera i slutet av 2015. I och med detta kommer priserna att skjuta i höjden och i värsta fall kan konsekvensen bli att man slopar en eller ett par vaccin i grundpaketet. Eller att de marginaliserade grupperna i landet, de som bor i otillgängliga eller i politiskt instabila områden, får ännu sämre tillgång till vaccinationsprogrammen. Nytt vaccin väcker hopp i Sahel Hjärnhinneinflammation har länge utgjort ett dödligt hot mot hundratals miljoner människor i Sahelområdet i Afrika. Men tack vare ett nytt vaccin har antalet fall minskat med 94 procent. Det nya vaccinet, MenAfriVac, är anpassat till just den variant av hjärnhinneinflammation som oftast förekommer i Sahel. Det är inte lika värmekänsligt som andra vaccin och det ger också skydd mot sjukdomen i tio år, vilket är en avgörande faktor eftersom det därmed kan användas preventivt. Vaccinet har utvecklats av indiska Serum Institute och kostar inte mer än runt tre kronor per dos. I slutet av 2012 hade 110 miljoner människor i Sahelbältet fått det nya vaccinet. Enorma klyftor Ett av de länder som snart kommer att få stå på egna ben är Nigeria. Det västafrikanska landet växer så det knakar, både vad gäller ekonomin och antalet invånare. Samtidigt är klyftorna inom landet enorma och ingenstans i världen finns så många ovaccinerade barn. Studier visar att andelen vaccinerade barn är 8-9 gånger högre bland de rikaste 20 procenten jämfört med de fattigaste. Det berättar Mohammad Ali Pate, landets före detta hälsominister som också besökte konferensen i Oslo. Varje år dör en miljon kvinnor och barn i Nigeria av sjukdomar som går att förebygga. Vaccinering är en av de mest kostnadseffektiva insatserna och tillsammans med utbildning ett av de viktigaste instrumenten för att minska ojämlikheten i landet. När Nigeria förlorat stödet från GAVI kommer kostnaden för att köpa in vaccin att överskrida landets totala hälsobudget. Ingen kostnad är för hög för att rädda ett barns liv. Men om vi ska betala marknadsmässiga priser kommer det att bli väldigt tufft, framförallt allt att introducera nya vaccin som kommer ut på marknaden. Om vi även i framtiden kan få tillgång till vaccin till samma låga pris som GAVI betalar kan vi fortsätta att vaccinera våra barn, tillägger han. Att förebygga smittsamma sjukdomar är ju för allas vårt bästa. Då borde ju också alla vara med och bidra till att det blir verklighet. o 12 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 /13

»Tvålen höll på att ta knäcken på mig«de åkte båt och klättrade i berg. I ryggsäcken låg 40 kilo tvål. Vaccinationskampanjen i östra Kongo var en extrem utmaning och det häftigaste som sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman någonsin gjort. D et finns inga kartor över Ubwari. I alla fall inga som visar varenda liten by på den svårtillgängliga halvön i Tanganyikasjön, allra längst österut i Kongo-Kinshasa. Men i byarna bland bergen lever 15 000 barn och precis som alla andra barn behöver de bli vaccinerade. Inte minst mot mässlingen, ett ständigt gissel i Kongo-Kinshasa och potentiellt en dödlig sjukdom. När sjuksköterskan Jon Gunnarsson Ruthman kom till trakten i våras för att delta i en vaccinationskampanj, som Läkare Utan Gränser genomförde i samarbete med hälsomyndigheterna, hade han ett uttalat mål: så många barn som möjligt i upptagningsområdet skulle bli vaccinerade, även de på Ubwari. Aldrig vaccinerade Det hade inte gjorts några vaccinationer där över huvud taget tidigare. För myndigheterna var det helt enkelt inte värt resurserna. Men ska man göra något så ska man göra det ordentligt, tycker jag. Och för att undvika epidemier måste minst 90 procent av alla barn under fem år vara vaccinerade, berättar Jon på skype från Islamabad i Pakistan, där han jobbar just nu för Läkare Utan Gränser (läs mer om Jon i bloggen: http://jonipakistan.wordpress.com/). Men det var en sann utmaning, fortsätter han, inte minst eftersom den logistiker som skulle ha varit med blev sjuk och fick åka hem. Så jag fick göra hans jobb också. I brist på bättre laddade Jon och hans kollegor ner en karta från Google earth där även de allra minsta byarna syntes. De mätte distansen mellan dem och försökte beräkna var de skulle lägga vaccinationsplatserna. Samtidigt åkte några lokalanställda runt i området och med hjälp av megafoner informerade de befolkningen om att kampanjen var på gång, och när familjerna kunde få sina barn vaccinerade. Samma information sändes också på lokalradion. Kongo-Kinshasa har en lång tradition av vaccinationer och folk vill gärna ge sina barn det här skyddet. Men man måste ändå locka med någonting. Det tar ju ofta ganska lång tid i anspråk, även om vi försökte planera resrutten så att ingen by skulle ha mer än fem kilometer till närmaste vaccinationsplats. Så därför sa vi att alla barn som blev vaccinerade skulle få varsin tvål. På Ubwari finns inga vägar. Istället färdades de med båt längs kusten. Vaccinet hade de i kylboxar med kylklampar som höll temperaturen mellan 2 och 8 grader. Ibland gick de iland och vaccinerade barn som bodde nära kusten. Andra gånger var det lite mer komplicerat. På halvön finns ett 1 400 meter högt berg, säger Jon. Och han vet vad han talar om. Han har nämligen klättrat upp och ned för det berget många gånger. Med 40 kg tvål i ryggsäcken. Ställde sig i kön igen Det var absolut det jobbigaste jag har varit med om. De där tvålbitarna höll på att ta knäcken på mig. Vi åt en gång om dagen och på en månad gick jag ner 10 kilo. Men det var samtidigt det häftigaste jag har gjort, att komma till en by och vara den första vita personen människorna där ser i sitt liv. De flesta hade aldrig lämnat byn, eller i alla fall inte halvön. De stannade på halvön i tio dagar. Två gånger under den perioden satte sig Jon i motorbåten med kylklamparna som hade tinat, körde till basen i Baraka, fyllde på med nya kylklampar och så tillbaka till Ubwari igen. I samband med vaccinationen passade de också på att kontrollera undernäring och att dela ut medicin mot mask och vitamin A- droppar som ger skydd mot svåra infektioner och blindhet. När 300 personer står i den där kön är det ju ett enormt tillfälle att prata med dem för att få höra hur de mår, berätta om hur de skyddar sig kolera och andra sjukdomar. Det är något som man borde göra oftare, säger Jon. Och tvålarna då? Jo, barnen gladde sig över dem. De blev till och med så glada att Jon och hans team införde ett system där barnen fick doppa sitt lillfinger i färg när de blivit vaccinerade och fått sin tvålbit. Annars var risken överhängande att de skulle ställa sig sist i kön igen o Kylväskor och kylklampar höll vaccinet vid rätt temperatur. I brist på vägar åkte teamet båt. Jon förbereder vaccinationsinsatsen. bilder privat 14 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 15

porträttet / Text åsa nyquist brandt / bild malin lager»det är civilbefolkningen som behöver hjälp. De ska inte straffas för att andra skjuter på varandra.«saskia Titman Bor /Vittsjö i Skåne. gör just nu / Jobbar på sjukhuset i Hässleholm. bakgrund / Som barn bodde jag i olika länder och då föddes mitt intresse för omvärlden. När jag var färdig sjuksköterska bestämde jag mig för Läkare Utan Gränser. Nu har jag gjort fem uppdrag, och jag vill definitivt ut igen. O perationssjuksköterskan Saskia Titman har nyligen tillbringat sex veckor på Läkare Utan Gränsers sjukhus i Idlibregionen i Syrien, nära gränsen till Turkiet. Där tog hon och hennes kollegor framför allt emot patienter med svåra brännskador. Varje dag konfronterades hon också med människors känsla av att vara bortglömda av omvärlden.. Hur var situationen i området där du jobbade? Många som kom till sjukhuset hade flytt från andra delar av Syrien och bodde i flyktingläger under väldigt svåra förhållanden. Även om de inte svalt så hade de helt klart inte tillräckligt att äta. Och deras kläder var så slitna. Över huvud taget var de väldigt tärda. Fick de någon hjälp i lägren? Läkare Utan Gränser jobbar i en del läger. Men vi har inte möjlighet att vara överallt. Själv jobbade jag på sjukhuset och var inte ute i lägren men mina kollegor berättade att många varken hade tält eller ens presenningar som tak över huvudet. Vi har delat ut mat, tält och filtar men behoven är så enorma och svårigheterna att få dit förnödenheterna så stora att det inte räcker till. Det behövs mer hjälp, andra organisationer måste engagera sig i flyktingarna. Vad hade de som kom till sjukhuset för problem? En och annan hade krigsrelaterade skador men 95 procent var brännskador. Jag vet inte riktigt varför men ryktet hade spridit sig att vi tog emot brännskador och behovet av vård var enormt. Barn ramlar i elden eller i kastruller med kokande vatten när de lagar mat över öppen eld i lägren. De vuxna som kom till oss hade ofta försökt förädla olja för att göra bränsle. Men om oljan blir för het antänds den och alltsammans exploderar vilket leder till fruktansvärda brännskador. Vi fick in väldigt många unga män och kvinnor som råkat ut för detta. Hur kommer det sig att så många barn ramlar in i elden? Det är inte unikt för Syrien, jag känner igen det från andra platser jag har varit på också, där människor trängt ihop sig i flyktingläger och tvingats laga mat utomhus över öppen eld. Barnen driver omkring på en mycket liten yta, de har inget att göra och ofta ingen vuxen som ser efter dem. Äldre barn passar de yngre. Och då händer sådana här olyckor. Vad kunde ni ge dem för typ av vård? Vi behandlade ungefär tio 16 / direkt#4 / 2013

Bild privat»det känns så otroligt onödigt. Sjukhus, universitet, allt fungerande ju bra. Och nu är allt raserat.«patienter varje dag. Det var dels inneliggande patienter som varannan dag måste få sina skador omlagda, dels nya patienter. Brännskador kräver mycket folk. Man måste lyfta patienten för att tvätta, rensa och lägga om. En enda patient kan ta flera timmar om brännskadorna är omfattande. Hur svårt skadade var de? En del hade 100-procentiga brännskador. De levde när de kom in till sjukhuset, de kunde andas och prata. Men vid brännskador blir huden som läder, till slut kan bröstkorgen inte expandera längre och då dör de. Det enda vi kunde göra var att ge dem morfin så att de inte skulle behöva lida. Brytpunkten går vid 60-procentiga skador, mer omfattande skador än så är oerhört svårt att klara av med den typen av vård som vi kunde ge dem. Vad händer med de som överlever? De blir ju nästan alltid handikappade och har ett svårt liv framför sig. Unga flickor blir inte bortgifta. Och är de brända över bröstkorgen blir det väldigt svårt för dem att amma sina barn eftersom huden låser sig i en viss position. Vi hade till exempel en man vars fingrar hade kroknat och stelnat i den positionen. Hans ena hand var redan amputerad och nu kunde han inte använda sin andra hand heller. Vilken vård kunde ni ge dem, förutom att lägga om såren? Vi gjorde hudtransplantationer. Man använder sig av ett instrument som påminner om en osthyvel och hyvlar loss hud från andra delar av kroppen. Sen sätter man fast den på det brända stället och nyper fast med klämmor. Jag tycker nog att vi kunde göra väldigt mycket för dem, även om sjukhuset är inrymt i ett vanligt bostadshus och inte ett sjukhus. Varför är det så? Sjukvården har ju utgjort en måltavla i kriget, liksom sjukvårdspersonalen. Därför har det blivit oerhört svårt och farligt att bedriva sjukvård. Men det bostadshus som vi gjorde om till sjukhus fungerade ganska bra. Det blev en del bärande upp och ned eftersom akutmottagningen ligger på nedervåningen och rummen med inneliggande patienter en trappa upp. Men man får ta det man har. Hade du syriska kollegor på sjukhuset? Ja, en del av mitt uppdrag gick ut på att utbilda den syriska personalen för att de själva ska kunna ta över verksamheten. Ingen av dem jag jobbade med var utbildad operationssjuksköterska men en del sjuksköterskor hade jobbat på operation med kejsarsnitt och så. Nivån var ganska hög, så de kommer nog att kunna ta över så småningom. Många läkare och sjuksköterskor har lämnat landet. Andra är på flykt inom landet och kom till oss för att kunna göra en insats. Märkte ni av kriget? Man märker ju att det är ett land i krig, vi hörde skottlossning och kunde inte röra oss fritt. Vi gick mellan sjukhuset och huset där vi bodde, som låg alldeles intill. Man är rätt så instängd. Men man kan inte åka dit och vara rädd hela tiden, då kan man inte göra sitt jobb. Man måste lita på att de som jobbar med säkerhet gör sitt jobb. Du har ju gjort flera uppdrag för Läkare Utan Gränser i konfliktområden. Skiljer sig Syrien från dina andra erfarenheter? På ett sätt inte alls. Behoven är desamma som överallt i konfliktsituationer. Men på ett annat sätt känns det här ändå lite annorlunda. I Syrien fanns ju ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem fram till alldeles nyligen. Det känns så otroligt onödigt. Sjukhus, universitet, allt fungerande ju bra. Och nu är allt raserat. Vad är ditt starkaste minne från Syrien? Det är den känsla som kvinnorna jag pratade med förmedlade, känslan av att vara bortglömd. Varför bryr sig världen inte om oss? frågade de hela tiden. Jag var ju där och försökte hjälpa dem så gott jag kunde. Samtidigt kunde jag ju åka därifrån när som helst, det är så orättvist. Det är ju framför allt civilbefolkningen som drabbas och behöver hjälp. De ska inte straffas för att andra skjuter på varandra. o Cecile och hennes barn missade utdelningen av plastskynken och saknar tak över huvudet. Bild Giulio Di Sturco Mijgona, 18, har besegrat sin tbc. Bild Wendy Marijnissen, Tadzjikistan kongo / Hjälpen räcker inte till Över en miljon människor är nu på flykt i norra Kivu i östra Kongo- Kinshasa. Det är en sjättedel av befolkningen i provinsen som drabbats av den ena våldsvågen TBC / ett Globalt misslyckande Varje år dör 1,3 miljoner människor av tuberkulos, tbc. I många länder där Läkare Utan Gränser arbetar med tbc möter teamen en alarmerande hög andel patienter med läkemedelsresistent tbc. Men tre av fyra personer med denna ytterst svårbehandlade form av tbc får fortfarande inte rätt diagnos, och 17 000 av dem som diagnostiserats har inte påbörjat behandling. Så de verkliga framstegen i kampen mot denna dödliga sjukdom ligger fortfarande långt bort ett globalt misslyckande, enligt Läkare Utan Gränser. efter den andra. Bland flyktingarna har många fått tillfälligt husrum hos andra familjer men nästan hälften har tagit sin tillflykt till läger. Inte minst i provisoriska läger som ligger utanför UNHCR:s ansvarsområde är tillgången till huma nitärt stöd ytterst begränsad. Läkare Utan Gränser är en av få organisationer på plats och teamen rapporterar om brist på såväl mat och förnödenheter som på hälso- och sjukvård. I lägren är luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar vanliga, liksom undernäring. Även kolerautbrott förekommer, vilket har ett direkt samband med levnadsvillkoren. Nu uppmanar Läkare Utan Gränser andra organisationer att också ge stöd åt den utsatta befolkningen i norra Kivu. Tchad / Drastisk minskning av malaria I förra numret av Direkt rapporterade vi om den dramatiska ökningen av antalet malariafall i sydöstra Tchad. Nu har en ny behandlingsmetod visat sig ge spektakulära resultat. Metoden går ut på att barn under fem år behandlas med malarialäkemedel i förebyggande syfte under den värsta malariasäsongen. På bara en vecka har antalet insjuknade minskat med 70 procent i de områden där Läkare Utan Gränsers team delat ut medicin. Detta minskar inte bara antalet malariafall utan påverkar också sjukdomsgraden hos de som ändå insjuknar. Men situationen är fortsatt akut i Tchad och mer stöd behövs för att metoden ska kunna införas på fler håll i landet. 18 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 19

I Bossangoa har befolkningen övergett sina hem och sökt sig till provisoriska läger. Bild Juan Carlos Tomasi/MSF Ett land i kris Tiotusentals människor har flytt i en ny våg av attacker och hänsyns löst dödande i Centralafrikanska republiken. Arjan Hehenkamp, generalsekreterare för holländska Läkare Utan Gränser, besökte nyligen det sönderfallande landet. Det här är vad han upplevde.» Jag är precis hemkommen från Bos sangoa, en stad med 45 000 invånare 30 mil nordväst om huvudstaden Bangui. Från luften ser man klungor av plåttak och något som skulle kunna vara en välmående och livlig stad. Men när man börjar leta efter människor ser man att det inte finns någon där. Alla hus ligger öde. De flesta av Bossangoas invånare har sökt skydd på gårdsplanen hos en hjälporganisation. På en yta stor som nio fotbollsplaner är 30 000 människor fångna i sin egen rädsla. Lägret är som ett slag utomhusfängelse. Folk vågar inte ens gå och hämta ved för att kunna laga mat. Även om deras hus bara ligger några hundra meter bort vågar ingen lämna skyddszonen. När man går in i lägret möts man av en myllrande människomassa. De lever, sover, lagar mat och uträttar sina behov allt på samma ställe i över tre veckor nu. Nyligen fick de en del byggmaterial för att kunna bygga sig enkla skydd för väder och vind. Annars lever de under bar himmel bland skräp och lera. Våra medicinska team arbetar inne i lägret och bistår bland annat med rent vatten och sanitet. Medarbetarna gör sitt yttersta för att förse människorna med grundläggande sjukvård, men situationen är ändå ohållbar. Att 30 000 människor lever tätt inpå varandra under sådana här omständigheter är helt 20 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 21

Under regnsäsongen är det näst intill omöjligt att ta sig fram landvägen. Bild jacob Zocherman I våldets kölvatten ökar behovet av vård. Läkare Utan Gränser arbetar bland annat i Bouca (nederst t v) och Bangui (överst t h). bild jacob Zocherman, Jean-Paul Delain och Juan Carlos Tomasi»En av våra patienter var en man som hade blivit skjuten fyra gånger i ryggen och hans huvud hade delvis blivit avhugget av en machete.«enkelt ytterst olämpligt risken för sjukdomsutbrott är alldeles för stor. Vi arbetar i lägret men även på sjukhuset med både internationell och lokal personal. Sjukhuset fungerar trots omständigheterna förhållandevis väl. Samtidigt behövs förstärkning för att hantera tillströmningen av patienter och de slags skador som de kommer in med, skador som är både fruktansvärda och svårbehandlade. En av våra patienter var en man som hade blivit skjuten fyra gånger i ryggen och hans huvud hade delvis blivit avhugget av en machete. Kirurgen försökte sy fast huvudet, men hans liv gick inte att rädda. En annan patient var ett barn från en by utanför Bossangoa. Föräldrarna hade bundit pojken med kedjor intill huset, eftersom han hade diabetes och var benägen att springa omkring och få anfall. Men de hade tappat nyckeln till hänglåset och när de var tvungna att fly in i bushen kunde de inte ta honom med sig i tumultet. När de kom tillbaka var han fortfarande vid liv, men illa skuren över armarna som han hade hållit upp för att skydda sig under anfallet. Byarna längs vägen från Bossangoa till Bangui ligger helt öde. Längs en sträcka på 12 mil finns det inte en enda människa. 100 000 människor har försvunnit och flytt in i bushen. Vi kan inte nå dem, och de kan inte nå fram till vår hjälp. Behovet av hjälp organisationer med internationella med arbetare är akut utanför huvudstaden. Internationell närvaro har en skyddande effekt. Jag är tämligen säker på att om Läkare Utan Gränser inte hade varit närvarande i Bossangoa skulle våldet och morden har varit mycket mer omfattande än de hittills varit.«o vittnesmål:»min rygg brannallting började med attackerna mellan re bell grupperna Anti balaka och Sélé ka. Mitt hus sattes i brand. Min fru, mina barn och jag var inomhus. Min fru gick ut med barnen, hade de stannat inomhus skulle de ha dött. Séléka visste inte att jag fortfarande var kvar inomhus. Jag försökte ta mig ut men så fort de såg mig började de skjuta så jag var tvungen att ta mig tillbaka in i huset. Men då brann hela huset och jag försökte bryta sönder taket för att ta mig ut men branden var för intensiv och mitt hår och min skjorta fattade eld. Hela min rygg brann. Jag insåg att om elden nådde mitt bröst skulle jag dö. Jag tog av mig skjortan och hade bara byxorna kvar på kroppen. Jag lyckades forcera upp dörren och tog mig ut och jag sprang så fort jag kunde. Vid den tidpunkten var huset helt förstört och det var rök överallt. Tack vare röken kunde de inte se mig. På så sätt lyckades jag ta mig in i skogen och gömma mig.«/ Jean Pierre G hittades av ett team från Läkare Utan Gränser som fått ett larm om en svårt bränd man. Han togs till sjukhuset i Batangafo och har nu återförenats med sin familj. Fakta: Land utan styre Centralafrikanska republiken har upplevt årtionden av politisk-militär konflikt som har resulterat i ett tillstånd av kronisk humanitär kris. I och med statskuppen i mars i år förvärrades situationen ytterligare. Då tog rebellrörelsen Séléka makten över huvudstaden och tvingade president Bozizé på flykt. I dag är landet i praktiken utan styre. Konflikten har förvärrat behoven av hälso- och sjukvård som redan tidigare var stora, även i relativt lugna delar av landet Sjukvårdssystemet lider brist på utbildad personal och utanför huvudstaden finns endast ett fåtal offentliga sjukvårdsinrättningar. Brist på medicin förekommer ofta och många kan inte heller betala de avgifter som krävs för att få behandling. En stor del av befolkningen saknar helt enkelt tillgång till alla former av hälso- och sjukvård. Läkare Utan Gränser har arbetat i Centralafrikanska republiken sedan 1996. I dagsläget har vi sex reguljära projekt och gör därutöver akutinsatser i Bossangoa, Bria, Bouca och Gadzi. 22 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 23

Strålande utsikt i Burundi. På väg tillbaka till Bujumbura efter ett besök i staden Ruyigi. bild privat De har valt bort mycket av det som andra strävar efter: barn, karriär, hus och prylar. Istället har Per och Ulrika Hedberg valt varandra. Och ett liv i fält med Läkare Utan Gränser. text Åsa Nyquist Brandt Kärlek utan gränser Allting tog sin början på 70-talet. I småländska Eksjö såg Ulrika undernärda barn på tv och förklarade för sin mamma att hon ville åka iväg och hjälpa dem. Och i Göteborg, några år tidigare, klippte Per ut bilder på folk som borrade brunnar i Afrika och satte upp dem på anslagstavlan i pojkrummet. Det var så det började. Ett liv i fält. Och ett liv tillsammans. Just nu pågår det livet i Oslo dit de flyttade för ungefär ett år sedan. Då kom de från Etiopien, från den stora undernäringskatastrofen i Somalia som påverkade hela regionen, och landade rakt in i»skär gårdsdoktorn«. Åtminstone känns det nästan som om man befann sig på inspelningsplatsen för tv-serien när man hälsar på Per och Ulli, som hon kallas, på den lilla ön strax utanför Oslo. Här klättrar trävillorna med sina glasverandor uppför höstklädda kullar och stadsjeeparna kör i snigelfart längs slingriga vägar. Per och Ulli bor inte i någon av trävillorna. De bor i ett rum ovanpå ett garage, som de får hyra för en ganska billig penning. Vi är vana vid livet i fält, vi behöver inte så mycket. Och så har vi ju kolonistugan i Göteborg, säger de med en mun. Ibland är det svårt att minnas vem som sagt vad. Men det spelar nog ingen större roll. Där den ena slutar tar den andra vid. De har känt varandra så länge och pratat så mycket om allting att orden och tankarna liksom flyter in i varandra. Men vi tar det från början. Det är nu tolv år sedan de för första gången åkte ut i fält tillsammans för Läkare Utan Gränser, Ulli som sjuksköterska och Per som logistiker. Ulli hade redan gjort ett uppdrag innan de träffades och insett att det var det här hon ville ägna sitt liv åt. Jag var i Kenya, i Dadaab-lägret i sex månader och efter det var jag helt säker på att jag skulle fortsätta jobba i fält. Jag vet inte riktigt varför. Men det var så fantastiskt. Att få uppleva så mycket, bo i en hydda i öknen och samtidigt ha möjlighet att göra något för andra människor. Men så åkte hon till Gotland och där sprang hon på Per. De blev inte tillsammans men de blev väldigt goda vänner och när Ulli berättade om sitt fältuppdrag började Per, utbildad civilingenjör, få upp 24 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 25

Hälsoundersökning i Västpapua, Indonesien. Ulli Hedberg, 41 år Uppdrag för Läkare Utan Gränser: Kenya, Bangladesh, Indonesien, Burundi, Pakistan, Kongo, Etiopien. Bäst med Läkare Utan Gränser: Hur jag har utvecklats som människa. Och Maria på kontoret i Stockholm som tar hand om oss sjuksköterskor. Jag vet att jag kan ringa henne när som helst. Bäst med Per: Han är omtänksam och skämmer bort mig. Till exempel är det alltid han som lagar mat. ögonen för möjligheten att byta riktning i karriären. Jag hade rest mycket i jobbet men egentligen var jag en kostymsnubbe och hade inte alls tänkt mig en framtid inom det humanitära. Men Ulli beskrev det så målande att jag blev intresserad. Så när hon hade åkt iväg på sitt andra uppdrag, till Bangladesh, kontaktade jag Läkare Utan Gränser och blev antagen. Jag bytte ut kostymen mot en sunkig t-shirt. Och det kändes helt rätt. Men först åkte han till Thailand och där möttes de och reste runt tillsammans. Märkte allt tydligare hur bra de passade ihop. Att de kunde prata om allt, skratta och gråta tillsammans. Att de hade olika personligheter men precis samma livssyn. De kontaktade Läkare Utan Gränser och sa att nu ville de åka iväg tillsammans. Och så blev det. Vi hamnade i Västpapua, eller Irian Jaya som det hette då. Det är en ö som hör till Indonesien och åtminstone då var den väldigt underutvecklad, berättar Per vars uppdrag gick ut på att utveckla ett varnings system för smittsamma sjukdomar. På ön utanför Oslo. Det fanns ingen medicinsk personal i byarna, säger Ulli. Så mitt jobb handlade mycket om att identifiera lämpliga personer som vi sedan utbildade i behandling av de fem farligaste sjukdomarna i trakten och så följde vi situationen med rapportering via radiosystem. Efter Indonesien landade de i Sverige, i Göteborg där de köpte en kolonistuga. Det är den som är»hemma«för dem, om de nu måste definiera en sådan plats, och det var där de gifte sig 2008 innan de åkte iväg till Goma i östra Kongo-Kinshasa. Vi har alltid velat flytta på oss och aldrig velat stanna upp någonstans för länge. Och så tänker vi fortsätta, säger Ulli. Det går på ett par månader, fyller Per i, sen har man byggt upp ett helt nytt liv. Rastlöshet? Nej, inte alls, säger Ulli. I alla fall inte på något negativt sätt. Snarare handlar det om att det är så kul att komma till nya ställen och träffa nya människor. Efter en månad i kolonistugan var det därför dags igen. Den här gången åkte de till det lilla centralafrikanska landet Burundi. Och precis som i Indonesien och på alla uppdrag de gjort sedan dess jobbade de i samma team, åt lunch tillsammans, tränade tillsammans och gick på fest tillsammans. Det har alltid varit galet bra att jobba ihop, säger Ulli. I fält är man ofta utlämnad, man kan känna sig ensam och till och med rädd. Då är det väldigt skönt att ha någon att dela tankar och känslor med, någon som förstår och kan stötta. Men det gäller förstås att vara professionell. Vi är ett par, men vi är också del av ett team. Bråkar ni aldrig? Jo, en gång smällde Per i dörren och gick ut. På uppdrag i Kongo-Kinshasa. Per Hedberg, 47 år Uppdrag för Läkare Utan Gränser: Indonesien, Burundi, Kongo, Etiopien. Om att ha bytt bort kostymen mot en sunkig t-shirt: Det har jag aldrig ångrat! Bäst med Ulli: Att hon är så känslosam fast utan att fladdra iväg. Hon värnar om andra men på ett strukturerat sätt. (Usch, det där lät väldigt ingenjörsaktigt.) Men det var utegångsförbud så han hade ingenstans att ta vägen! Plötsligt när vi sitter där i soffan (»den enda pryl vi har köpt här i Oslo«) börjar hela rummet skaka. Det är bilen, förklarar Per och fortsätter klia hunden Pluto som de fann på gatan utanför huset i Addis Abeba och nu ligger med magen i vädret under soffbordet. Så är det att bo ovanpå ett garage. Och har man levt i konfliktområden som de båda är lite motorbuller inget att fästa sig vid. Över huvud taget bryr de sig inte om det här med komfort och prylar. Det lilla rummet ovanpå garaget har Per renoverat och Ulli inrett med stearinljus och färska blommor. Men de äger inte så mycket. Stereon är från 1986, säger Per. Och den gamla bussen där ute på gårdsplanen duger mest till att köra fram och tillbaka till kolonistugan på andra sidan gränsen. Förra gången de var hemma, det vill säga i Europa, bodde de i Dublin där Per hade fått ett jobb. I avtalet ingick tjänstebil en stor och dyr tjänstebil. Så Per försökte förhandla sig till en mindre och billigare. Jag förstod aldrig det där. Varför ska man ha de dyraste bilarna bara för att det är en tjänstebil? Det kändes konstigt, tyckte jag. Men vi är inga superalternativa människor som lever på potatis och inte äger en enda pryl, skyndar sig Ulli att tillägga. Jag köper gärna kläder och går på restaurang. Det är bara det att när man lever som vi gör blir ägodelar mest till besvär. Det vi har och vill ha kvar ryms gott i kolonistugan. I tolv år har de varvat fältuppdrag med en lugnare tillvaro på hemmaplan. Vilket i deras fall betyder Europa. För även när de inte jobbar i fält har de oftast valt att bosätta sig någon annanstans än i Sverige. Inte för att de ogillar Sverige utan för att de hela tiden vill uppleva något nytt. Att stanna upp ett tag i något europeiskt land innebär att de har tillräckligt nära till vänner och familj, samtidigt som de får nya utmaningar. Som sjuksköterska kan jag få jobb nästan var som helst. Det är lite svårare för Per som civilingenjör och projektledare. Därför är det självklart att jag följer med honom när han hittar något intressant uppdrag, säger Ulli. När han fick jobbet i Irland befann sig Ulli på ett korttidsuppdrag i Pakistan där det just varit en svår jordbävning. Annars gör de sällan något utan den andra. Jag var kvar i Etiopien i ett halvår efter att Per flyttat hit till Oslo. Men usch, det gör vi aldrig om, det var som om någon hade huggit av mig ena armen. För att kunna leva det liv som de gör har de också aktivt valt bort att skaffa barn. Ett enkelt beslut för dem båda, men för omgivningen lite svårare att förstå. Ingen av oss har egentligen någonsin velat ha barn. Så vi har aldrig försökt påverka varandra utan det har varit självklart från början att vi inte skulle bilda familj. Med tanke på det liv vi lever hade det inneburit en begränsning, säger Ulli och fortsätter: När jag var strax över 30 var det ganska jobbigt, då kände jag mig väldigt annorlunda och upplevde också en hel del press från omgivningen. Du vet inte vad du går miste om, sa mina vänner. Och det stämmer ju. Men därför har jag inte heller saknat det. Vi går ut och tar en promenad med Pluto, som liksom husse och matte fått en massa nya vänner bland de andra öborna och öhundarna. Träden sprakar i höstens alla färger, vattnet blänker och östra Kongo, Addis Abeba, Burundi och alla de andra ställena känns avlägsna. Men inte för Per och Ulli. De bär sina fältuppdrag i hjärtat. Hur länge kommer ni att åka ut i fält? Så länge vi orkar, säger de. Men vi tar det år för år. Just nu är vi i här och det är också skönt. o 26 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 27

Öppna ögonen för hiv Mer än nio miljoner människor med hiv/aids får livräddande behandling. Men fortfarande dör 1,6 miljoner människor varje år. Läkare Utan Gränser behandlar fler än 280 000 hivpositiva i 23 länder. De senaste tio åren har stora framsteg gjorts när det gäller behandling av hiv/aids. Antiretroviral behandling, som ofta räddar patientens liv, kostar en bråkdel jämfört med tidigare. Fler provtagnings- och behandlingsställen har inrättats och, i kombination med nya sätt att bedriva vård, innebär detta att behandlingen har flyttats närmare patienten. På de platser där människor har tillgång till vård och behandling sjunker också antalet nya infektioner varje år. Samtidigt fortsätter sjukdomen att förstöra liv och samhällen. Varje år dör 1,6 miljoner i hiv/aidsrelaterade sjukdomar och i många länder i södra Afrika är hiv/aids den främsta dödsorsaken hos vuxna. Dessutom är 18 miljoner hivpositiva fortfarande i behov av behandling, enligt Världshälsoorganisationen WHO. För att epidemin ska övervinnas måste de effektiva strategier som finns införas på många fler platser. Det handlar bland annat om att människor måste diagnostiseras tidigare än i dag så att de kan påbörja behandling innan de blir svårt sjuka. För att detta ska var möjligt måste vården komma närmare patienten, till exempel genom att finnas tillgänglig på lokala hälsocenter. Ett annat sätt är bildandet av patientgrupper där patienterna turas om att hämta läkemedel till gruppen från kliniken. Att all vård och behandling är kostnadsfri är också avgörande för att lyckas. Lika viktigt är att gravida kvinnor med hiv behandlas rutinmässigt för att förebygga att viruset överförs till deras barn. o Bild Miguel Cuenca Malawi Olesi Ellemani Pasulani jobbar för Läkare Utan Gränser på Thyolo-sjukhuset i Malawi.»Jag kommer ihåg hur det var 2003, innan vi hade tillgång till antiretroviral behandling. Vi kunde bara erbjuda folk hivtestning och rådgivning. Vi kunde förespråka att de använde kondomer och dela ut dem, och vi kunde behandla andra sexuellt överförda sjukdomar. Vi hade en massa patienter som bara fick smärtlindring och som låg för döden. Ytterst få testade sig för hiv, vi kunde ju inte erbjuda dem någon livräddande behandling. Att få diagnosen hiv var en dödsdom.«läs mer om vår kampanj»se det vi ser«på http://see.lakareutangranser.se Kampanjen har till syfte att öppna om världens ögon för hur hiv drabbar i dag och får stöd av Svenska Postkodlotteriet. Bild Anna Surinyach Jemen I Jemen blir hivpositiva ofta diskriminerade, även inom sjukvården. Abo-Mohaned bor i huvudstaden Sana a och både han och hans fru har hiv.»när min fru skulle föda barn åkte vi till två olika sjukhus och båda vägrade att hjälpa oss. Vi såg ingen annan utväg än att åka till ett tredje sjukhus och hålla tyst om hennes hiv status.«med hjälp av stöd från internationella givare finns i dag tillgång till behandling i Jemen. I samarbete med landets hiv/ aidsprogram försöker Läkare Utan Gränser minska stigmat runt hiv/aids och förbättra situationen för människor som lever med sjukdomen. Bild Jose Cendon Bild Anna Surinyach Sydafrika Sydafrika är det land i världen med högst antal hivpositiva. Gilles Van Cutsem är Läkare Utan Gränsers medicinska koordinator:»det är svårt att för klara angelägenheten av problemen med hiv för människor i andra delar av världen. De ser inte de dramatiska bilderna i media av människor som dör i massor, som vid krig eller naturkatastrofer. Människor med aids dör långsamt, de dör i onödan, och de dör ofta utan att uppmärksammas av omgivningen. Jag vill få människor att se att hiv/aids inte har försvunnit.«burma Knappt en av tre hivpositiva i Burma har tillgång till den behandling de behöver. Läkare Utan Gränser ger hivbehandling åt 28 000 människor. Ändå räcker det inte till, teamen tvingas till svåra avvägningar vilka som ska få plats i programmen. Bland dem som får behandling finns många barn. Phone Pye Han och hans mamma är patienter på kliniken i Dawei. Pappan har dött i aids.»mitt favoritämne i skolan är litteratur och jag gillar badminton jättemycket. En dag vill jag bli busschaufför.«28 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 29

Läkare Utan Gränser / till sist Lisa Rydell och Johan von Schreeb undersöker en patient i Guiuan. Bild msf På plats i förödelsen Redan några dagar efter att tyfonen Haiyan förstört delar av Filippinerna fanns flera svenska fältarbetare på plats. Tillsammans med filippinska kollegor har kirurgen Johan von Schreeb och sjuksköterskan Lisa Rydell jobbat intensivt för att ta hand om skadade och sårade i Guiuan på ön Samar. Området är till 95 procent förstört. Det påminner mig väldigt mycket om Haiti, där jag jobbade efter jordbävningen 2010, berättar Johan. Stadens sjukhus förstördes av orkanen och därför fick teamet sätta upp akutinsatsen på ett hälsocenter där endast mindre kirurgiska ingrepp var möjliga. Framför allt har det handlat om att ta hand om nya sår och gamla sår som blivit infekterade. I takt med att allt fler återvänder till staden växer också kön av patienter med lunginflammation och diarré. Det finns även ett stort behov av pyskologiskt stöd, vilket den lokala sjukvårdsperso nalen bistår med. Läkare Utan Gränser har också mobila kliniker för att kunna nå ut till mer isolerade områden längs kusten och på öarna. För närvarande håller man också på att sätta upp ett tältsjukhus. direkt /ges ut av LÄKARE UTAN GRÄNSER. Tidningen är ett verktyg för att informera om de övergrepp och missförhållanden vi bevittnar, att vara en katalysator för förändring. Vi vet att ord inte alltid kan rädda liv men vi vet också att tystnad kan döda. REDAKTÖR Åsa Nyquist Brandt ANSVARIG UTGIVARE Johan Mast E-POST direkt@msf.org GRAFISK FORM Anders Birgersson ADRESS Läkare Utan Gränser, Gjörwellsgatan 28, Box 340 48, 100 26 Stockholm TELEFON 010-199 32 00 FAX 010-199 32 01 WEBB www.lakareutangranser.se TRYCK Norra Skåne Offset, ISSN 651-3347 Plusgiro 90 06 03-2 Bankgiro 900-6032 Boktipset / Bilal på slavrutten till Europa Det börjar i Senegals huvudstad Dakar och slutar på tomatfälten i södra Italien. Fabrizio Gatti, italiensk journalist och wallraffare, har färdats längs dödens väg. Det är den vägen tiotusentals desperata människor tar varje år på flykt undan krig och katastrofer, eller en utsiktslös framtid. De färdas genom Sahels öken och våldets Libyen. Alla vill till Europa men många går under och vad de råkar ut för längs vägen skulle platsa i ett uppslagsverk över mänsklig grymhet: människosmuggling, våldtäkter, tortyr, utpressning och rån. För Fabrizio Gatti, eller kurden Bilal som han utger sig för att vara i boken med samma namn, gäller det inte livet. När de kommer till Medelhavet tar han det säkra före det osäkra och avstår från båtfärden som kostar tusentals människor livet varje år. Men liksom sina medresenärer blir han senare internerad på den italienska ön Lampedusa och får uppleva förnedringen i att bli bemött som en kriminell. Eller kanske värre, som en slav. Det är ett isande, storartat litterärt reportage. Och ja, det är slaveri det handlar om. Celanders förlag. För ett bidrag till Läkare Utan Gränser får man kasta grädde i ansiktet på en Chalmers-student. Bild privat insamling / Privata initiativ som gör skillnad Allt fler startar egna insamlingar till Läkare Utan Gränser. Och här finns inga gränser varken för fantasin eller för åldern. Man kan vara 77 år som före detta tandläkaren, numera silversmeden Hans Dahl i Malmö, student i 20-årsåldern på Chalmers i Göteborg som Rasmus Åberg eller 11- årig skolelev som Isa Brandt i Smedsbo utanför Falun. Hans Dahl började gå kurser i silversmide på Vuxenskolan för sju år sedan när han blev pensionär. I början av 60-talet jobbade han som tandtekniker och fick då lära sig att smida i guld så silversmide var inte långt bort. Hans Dahl står själv för silverkostnaden, sedan förfärdigar han smycken och skålar i silver som visas upp på en egen hemsida www. silversmycken.tictail.com. Mest är det gamla tandläkarkolleger som köper men han har också deltagit i olika mässor och marknader i Skåne. Vid sådana tillfällen kan han sälja för upp till 7 000 kronor på en dag. Folk kommer ofta eller ringer och säger att den ringen och det smycket använder de varje dag och det är ju mycket roligt att det uppskattas. Senaste året har han sålt för 69 590 kronor och hela summan har han skänkt till Läkare Utan Gränser. Jag valde Läkare Utan Gränser för att jag upplevde att pengarna kunde göra mest nytta där och för att jag uppfattar organisationen som hederlig och pålitlig. En annan variant av insamling gjorde studentkåren på Chalmers i Göteborg vid terminsstarten hösten 2013. Hans Dahl. Bild privat De skickade ut alla nya studenter med insamlingsbössor på stan den 27:e och 28:e augusti. Knepet var att de som gav en penninggåva fick beställa en sång och sedan agerade studenterna levande jukeboxar. Genom att underhålla folk på gatan med skönsång i två dagar lyckades de samla in 145 088 kronor. Isa Brandt, 11 år som går i Aspebodaskolan i Smedsbo, var i sin tur bekymrad över barnens situation i krigets Syrien och ville göra skillnad. Jag sparade mina extrapengar från jultidningsförsäljningen och sedan gick jag och mina vänner och samlade pantburkar. Allt som allt fick vi ihop 6 100 kronor som vi skickade via www.betternow.org. För Läkare Utan Gränser har de här privata insamlingsinitiativen stor betydelse, säger Tove Olin på insamlingsavdelningen. Det är ett fantastiskt sätt att engagera sig på som också gör skillnad. Alla initiativ är guld värda för oss, små som stora. Alla bidrar ju till att rädda liv. / Carina Waern 30 / direkt#4 / 2013 2013 / direkt#4 / 31

POSTTIDNING B Läkare Utan Gränser Box 340 48 100 26 Stockholm 32 / direkt#3 / 2012