TR-resor ab Tölögatan 8 A tel. 440001

VAR IDRO TT STÖRST I NORDEN TOPPRESOR MED MERSMAK Spanien - Italien - Österrike - Grekland - Egypten Vi erbjuder 1- klass hotellplatser Flygresorna med våra egna Super-Caravelle Jet- och DC 6 B-maskiner Stort urval bussresor med våra egna Mercedes-Benz Iyxbussar. TR-resor ab Tölögatan 8 A tel. 440001

ARSBOI( 1966 för FINLANDS SVENSKA CENTRALIDROTTSFÖRBUND och dess medlemsfärbund SVENSKA FINLANDS IDROTTSFÖRBUND FINLANDS SVENSKA SKIDFÖRBUND FINLANDS SVENSKA ORIENTERINGSFÖRBUND FINLA DS SVENSKA KVI OGYMNASTIKFÖRBUND SVENSKA FINLANDS SKOLIDROTTSFÖRBUND FINLANDS SVENSKA GYMNASTIKFÖRBUND SVENSKA FINLANDS SKYTTEFÖRBUND KONDITIONSFRÄMJANDET

Pärmbilden Redigerad av Bo Finne Tungan rätt i mun och ~)fotona ~) inåt gäller det tydligen att ha om man skall klara sig i utförsåkning. Det är förstås Ulf EKSTAM, som demonstrerar sin stil på pärmsidan. Som de flesta vet korades han av Sport-Pressen till Svensk-Finlands bragdman i fjol, närmast för sin storslalomseger i Gällivaare, där en stor del av världseliten var med. Uffe är född den 30 april 1941. Första gången han Iät tala om sig i de större sammanhangen var 1957, då han blev finländsk juniormästare i slalom oeh representerade landet i Holmenkallen. Sedan dess har det blivit tre FM-titlar tili, som kunde ha varit flere om han inte varit borta från FM-tävlingarna de åren, då han skrev studenten oeh gjorde sin militärtjänst. --59 vann Uffe storslalom, likaså -64 oeh - 65 samt även i år, då han tog hand om samt liga tre FM-guld. De största internationella meriterna: l1:e i slalom i VM i Chamonix (bilden är just från de tävlingen), andra samma år i torslalom i Klein Walserthal (alla bästa med), storslalomsegern i Gällivaare i fjol, andra i slalom, fjärde i storslalom, sjätte i störtlopp oeh tredj e i alpin kombination i Narvik i år (tävlingarna ansågs vara de största som någonsin arrangerats i alpint i orden) samt tredj e i salom oeh fjärde i stört.lopp i årets Holmenkollen. På basen av de två senaste åren kunde Uffe ha gjort bra ifrån sig i VM i Chile, Portillo i år, men bröt som bekant ett mellanhandsbcn före tävlingarna oeh var UI spel. Men det går ju flere tåg. Grenoble-OS 1968 loekar redan... Tilgmanns Tryckeri Ab, Helsingfors 1966 5

Att växa själv av Bo Palmgren EN ABONNERAD BUSS står enbart tili Ert förfogande MED BUSS reser Ni SNABBT OCH BEKV ÄMT överallt längs vårt lands täta landsvägsnät Professor Bo Palmgren skisserar i årsbokens ledande artikel upp en ram tiu ett framtidsprogram för den finlandssvenska idrotten. SÄLLSKAPSBI LJETTEN är även beh~ndig och ekonomisk (rabatten 20 %) Oy Matkahuolto Ab 520 service punkter står tili Er tjänst De finlandssvenska idrottsföreningarnas och idrottsförbunaens ställning och uppgifter förändras efter hand. En tillbakablick på ele gångna årtiondena kan ge en god grund för några synpunkter på framtiden. Bland världens folk hörde Finland tiu dem där idrottsrörelsen och den rationella träningen först vann fotfäste. Finlands namn ritades in på världskartan på elt sådant sätt att Finland framstod såsom en av ele bästa idrotlsnatione.rna. 1 den mån idrottsrörelsen och den rationella träningen har vunnit en allmännare utbredning, har ländernas storleksförhållanden förändrat bilden. 1 resultatlistor och poängtabeller har de stora länrlerna numera ofta en dominerande plats, medan Finland och andra små nationer får skära ner sina förhoppningar om guld och ära. Den finlandssvenska idrotten har delvis fått genomleva någonting liknande. Impulser utifrån har ofta först nått de finlandssvenska idrottf>- 7

föreningarna, därför att det inom dem har funnits ledare som har haft siua blickar riktade ut mot omvärlden. ya idrottsgrenar har ofta haft framgångsrika representanter på finlandssvenskt håll - orienteringen är ett typiskt exempel på detta. Men med tiden har en utjämning inträtt, st\. att de matematiska styrkeförhåliandena har tagit ut sin rätt. En sådan förskjutning kan mången gång medföra den faran att man i den dagliga verksamheten slleglar alitför mycket på proportionalitet och sådant. Det kan växa fram en tendens att se och bedöma de egna möjligheterna och de egna prestationerna i förhållande till de möjligheter, som man skulie kunna ha och de resultat som man skulie kunna nå om man vore flere till alltalet. Det s.k. procenttänkandets spöke står på lur. Man glömmer så Iätt att statistikeus siffror av många orsaker kan vara missvisande och orättvisa mot de små llationerna och mot de nationelia minoriteterna. J sådana fali kan siffrorna verka undergrävande och dödande på verksamhetsglädjen, om man inte förstår att frigöra sig från deras tryck och trolldom. *** Också orgallisatoriskt kan förhållandet mellall större och mindre grupper utöva ett tryck, så att de mindre gruppernas organisationer pressas in i verksamhetsformer och arbetssätt som kanske är mindre lämpliga för dem. Ibland gör man försök att skapa helt följsamma miniatyrer av de större gruppernas organisationer. Ibland uppgår de mindre grupperna helt i de stärre gruppernas organisationer och splittrar därmed sina eglla krafter. Båda dessa lösningar kan ha sina nackdelar och ingelldera av dem ger en fullödig lösning av de mindre gruppernas problem. 1 stället kan man uppställa det slagord som jag här har satt såsom rubrik för min artikel - att växa själv! Detta slagord betyder för de finlandssvenska idrottsföreningarnas och idrottsförbulldens del, att det måste ges plats för egna initiativ och egna företag i sådana former som ägnar sig bäst just för dem själva och som inte nödvändigtvis behöver ha någon alldeles lika dan motsvarighet på llågot annat håll. Stafettkarnevalerna är kanske det mest lysande exemplet på en sådan självverksamhet. Den illustrerar på ett handgripli@:t sätt vad jag ville ha sagt merl mitt slagord. De finlandssvenska gymnastikff'sterna har också representerat en egen linje med egna värden för sig. Den filllandssvenska idrottens behov av irlrottsinstitut oeh idrottsgårdar är också en fråga som måste lösas med ett helt annat utgångsläge oeh helt andra förutsättllingar än på andra håll. Självverksamhet behöver inte oeh får inte betyda isolering. Tvärtom kan den just innebära att man inom sitt eget område tillämpar impulser uti- 8 från som man omarbetar och anpassar efter de egna förhållandena och de egna förutsättningarna. Självverksamheten ger oekså den levande kraft som behövs för att man verkligen skall kunna uträtta något i samverkan med andra i de större sammanhangen. Man kan vid en återbliek på de gångna årtiondena lägga märke till au det självständiga tänkandet oeh den öppna handens politik har kommit att under alla krusningar på ytan framstå såsom de ledande grunderua oeh de genomgående strömllingarna inom den finlandssvenska idrottsrörelsen. På detta sätt kan man skissera upp en ram till ett framtidsprogram för den finlandssvenska idrotten : - - att ha en öppen bliek för omgivningen oeh omvärlden, - au visa vilja till samverkan oeh samarbete, - att vara sig själv och att växa själv, -- au alltid minnas att man sysslar med idrott därför att idrotten är en glad och trevlig verksamhet. IDROTTSFOLKETS ALLTID AKTUELLT OCH FÖRMÄNLIGT FRÄN V ÄR SPECIALAFFÄR VARUHUS SKOHA HELSING FORS Centralgatan 8. te l. 10 6~4 V. Brahegatan 2, tel. 773935 9

Ett minne som lever kvar BLOD RÄDDAR LIV Finlonds Rödo Kors Blodtjönst BJÖRNEBORGS TÄNDSTICKSFABRI KS Ab gr. 1850 av E n z io S evon - S tena - vi st minns jag Stena... En vänlig glimt lyser upp Jouni Kaulanens blekblå blick bakom brilloma och han nickar, igenkännande, eftersinllande. Dels minns han den vänliga, glada, långa och mörka mannen sydifrån, han som nästan blev en av dem. Men dels är det handelsmannens rent affärsmässiga reaktion när han minns: Stena var pionjären, som med in entusiastiska propaganda öppnade folks ögon där i söder för att här fanns ett paradis för envar. Det var han som hade åstadkommit det undret, att de 150 invånarna i Äkäslompolo by vid påsktiden 11l1luera varje vinter hade förökats till 5.000, att fjällstugorna hade vuxit upp tätt och fortfarande växer upp om svampar efter regn, att hela trakten hade nått upp tili ett förr oanat välstånd. Jouni Kaulanen inte minst hade profiterat av Stenas pionjärgärning, han räknar materiellt. lnte hade hans bybor med sina tunna plånböcker kunnat skänka honom och hans familj deras status av i dag om inte Stenas turister hade kommit, år för år i tätande skaror. Det var så klart att Jouni kom ihåg sin»välgöraw) Stena. En morgon vandrar jag till ilivaara längs den smala skogsstigen medan de övriga invånarna i fjällstugan Vihveli ännu sov oskuldens sömn. ÄIgtjmen hacle om vanligt vandrat omkring nedanför stugan och no at på det magra fjällgräset, lite förstrött men utan rädsla betraktat den morgonpigg där han stått på trappan och beundrat Yllä solförgyllda top? och Kello tapuli, om här nedifrån åg ut som en fullvärdig konkmrent till Yllä, men väl uppe på Yllä högsta krön för vann till en pygme bland jättar. Från den ena till den andra nödvuxna tallen vid skogsstigen flyger en nyfiken lavskrika för att följa vandrarens väg. En bit uppåt mö~er man så en renko med den minsta renkalv man har skådat, såg ut att vara nästan nyfödd. l ngen fruktan här heller, vi tittade på varann på 10 meters avstånd, så steg de två fyrbenta försynt av vägen för att låta vandraren med mjölkhinken passera. lnte ett knäpp någonstans i elen oändliga stillheten där tielen tycktes stå stilla. En lisa för en jäktad stadsbos nerver. En tanke : varför hade man inte valt julgransbärarens yrke och fått bygga upp hälsa och nerver här 11

uppe hela långa sommaren? En annan tanke: den pensionerade postmannen Wennerberg, som i tiotal år har vistats uppe i fjälivärlden, en avundsvärd lotto Så bryts stillheten, det är de svarthåriga tre pojkarna på Nilivaara, som redan är i farten och stojar med varann - och när man närmar sig gården börjar hunden ge skali. Husbonden själv på ilivaara, Eeles Kangosjärvi, är hundraprocentig same, men han liknar inte de sina. Han är mörk med grått stänk i håret, han är kort till växten, men grovbyggd, nästan fyrkantig, en urbild av obändig kraft och stark vilja, inte den där seniga, smala, tassande samen man känner så väl. Vi sitter ned på trappan till hans nybyggda bastu. Dagen före har Helge Hallman, min värd på Vihveli, förestälit mig för Eeles, som i likhet med Jouni i handelsboden har blivit lite nyfiken på främlingen, om vilken Helge kort hade nämnt att han hade sett världen. Därmed var bekantskapen knuten och måste utvecklas vidare. - Visst minns jag Stena. Han var en glad karl, han blev nästan som en av oss. Han var den första från dina trakter som kom hit upp. Synd att det gick som det goick. Han var lite envis och mycket säker på sig själv. När han skulle ut i värsta vårflödestiden med kanot så varnade jag honom. Vårfloden är inte att leka med, det är steniga vatten och det forsar hårt. Så gick det som det gick. - Kände du Stena? Kände du honom bra? Jaså, du var på hans begravning där nere i Helsingfors. Stena var en karl, en bra karl. Och Eeles nickar eftersinnande. Nog var det skada på honom. Inte har de andra som har kommit efteråt varit av samma sort. Med Helge Hallman vid ratten kör vi till Stenas stuga på andra sidan byn, runt sjön. Dörrarna står öppna till stugorna där uppe i den helge dom Stena har skapat, men det är tomt överalit. Man behöver inte låsa dörrarna i Lappland. Vi vandrar ned för trapporna över den branta sluttningen till den lilla uppdämda simbassängen i ån nedanför, vi beundrar blommornas färgprakt, vi står uppe på krönet andäktigt betraktande fjälimassiven där borta, på andra sidan sjön, på andra sidan byn. Vi konstaterar den välstädade gårdsplanen, renhornen ovanför dörrarna. Den bastant timrade ursprungliga tugan, Stenas stuga, som nu har fått säliskap av flera stugor tili runt gårdsplanen, tittar in genom fönstren och ser den öppna spisen med de vackert inmurade stenarna. Igen rinner några ord av Eeles Kangosjärvi upp: - Från Kesänki bar Stena stenar till sin stuga. Han bar ett 20-tal kilo åt gången i sin ryggsäck. Varje gång stannade han på hemvägen här hos mig och vi drack kaffe och pratade en stund. Det var då man liksom blev mera bekant med honom. Det var de stenarna i Stenas stuga jag tittade på genom fönstret. Och uppe på Kesänki finns ett litet minnesmärke över Stena, den förste sydlänningen här uppe, han som upptäckte Lappland, upptäckte YlIäs och Äkäslompolo. Det var hans liv och där slutade också hans jordiska vandringo Man brukar tala så vackert vid en bår om minnet som aldrig dör. För ele allra flesta av oss gälier sanningen, att vågorna om några månader sköljer bort minnet av den döde. Stenas minne lever där uppe i tystnadens, fåordighetens minnesgoda land. Det har gått elva år sedan Gunnar Stenfors mötte sitt öde i en voårstrid ström i den ödemark han lärde sig älska. Man minns hono111 lika bra i dag som den dag han med sitt glada lynne koin Äkäslompolos samer in på livet. Stenas stuga med solterass och vägen ner tiu ån. 12 13

Österhottens Idrottsdistrikt 50 år av Karl G. Anderson 1 r- - en kniv, som heter duga Spänta, tälja, snida, fjälla, flå, gräva from stickor ur fingrarna, kapa, klyva... hitto själv på resten. Bra ti II mycket, är en prima kniv - Sorsakoskis nya puukko. Formen är fin, 1 itet kantig för at! ge stadigt grepp. Materialet är precis lagom härdat rostfritt stål med skaft av härdig nylon med mässingsbeslag. SI idan är impregnerad med äkta björnfett. HACKMAN &CO SORSAKOSKI BRUK Allt före I varje före ger Swix rätt vald Swixvalla gott glid. Alla affärer i branschen säljer SWIX-vallor, -klister, -pastor och -grundvallor. Obs! Köp vår nya utfärdsförpackning, som innehåller ett representativt urval av just de vallor Ni behöver för kortare utfärder. SWIX världens ledande skidvalla OY WALLCO-FENNICA AB Helsingfors»T iden ridel' fort på idrottens fält. Mästaren av i dag är inom kort en fördetting, glömd av de fle ta. Endast de stora tilldragelserna lever kvar i det allmänna medvetandet på grund av den intensitd, varmed händelserna utvecklade sig». Så inled r asa distrikt sakkunnige ekreterare i många år, banktjänsteman A. elin sin distriktshistorik i SFI:s 25 :års historik. Och de orden pas ar väl även som inledning till denna överblick över ÖID:s verksamhet under de gångna femtio åren. Vid tt halvsekeljubileum, som ÖrD kommer att högtidligen begå i december, går tankarna osökt tilibaka tili den tid, då idrotten slog rot i våra nordliga bygder. Av gamla urkunder att döma får vi gå mer än 100 år tilibaka i tiden för att finna den första organiserade idrotten, som igångsattes av Wasa Gymnastik- och Fäktklubb. Med några bredare register torde denna sammanslutning inte ha arbetat, utan det var på 1880-talet som en mera sy tematiskt ordnad idrott igångsatts med cykelåkning, löpningar, skid- och skridskotävlingar, kort och gott sådan idrott, som befrämjade ett snabbt frambefordrande, samt gymnastik med tanke på kroppskulturen. Det var väl i huvudsak skolungdomen och i än högre grad de frivilliga brandkårerna, som hade idrott på sitt verksamhetsprogram, och ur dessa ammans1utningar växte i början av innevarande sekel de första idrottsföreningarna fram. Självfallet var det städerna, främst då Vasa, Jakobstad och Gamlakarleby, som gick i spetsen och stiftade föreningarna, IFK i Va a, Idrottens Vänner i Gamlakarleby och Jakobstads Idrottsförening. Kronoby Ungdoms- och ykterhetsförening Idrottsklubb, Wasa Idrottssällskap mjl. följde tätt efter, och så växte nya idrottsföreningar upp som svampar ur jorden. På våren 1912 var landets svenskspråkiga idrottsföreningar mogna att bilda sitt eget förbund: Fin1ands Svenska Gymna tik och Idrottsförbund, som år 1917 tog namnet Svenska Finlands Idrottsfärbund. Den 15 december 1916 grundades i närvaro av ombud för sju föreningar (jsterbottens distrikt av SFI. En interimsstyrelse tillsattes med följande medlemmar : Sigurd Klockars ordf., G. V. yman. sekr., Ivar Oh1s kassör, Verner Nykvist och Georg Alander från Jakobstad. Före årsmötet hade 15

17 föreningar anslutit sig tili det nya distriktet och erlagt årsavgiften 10 penni per medlem eller 150 mk. 80 p. Följande år kom verksamheten i gång med olika mästerskapstävlingar. En del nya medlemmar, bl.a. M. L. Björkqvist från Gamlakarleby och Paul Holm från Jakobstad, Ph. Kindberg och Joh. Finne från Vasa invaldes i styrelsen. Det blev vid årsmötena de närmaste åren talrika byten av ledamöter i styrelsen, tills Axel Andersson år 1919 övertog ordförandeposten, som han med sakkunskap och oväld handhade i hela nio år, då han efterträddes av Åke Mangström och senare Hannes Klockars. A. Nelin umehade under en följd av år både sekreterar- och kassörsposten. År 1930 delades ÖID i tvenne distrikt, nämligen Norra Idrottsdistriktet oc h Vasa Idrottsdistrikt, vilket sistnämnda år 1946 uppdelades i Vasa distrikt och Syd-Österbottens distrikt. År 1956 förenades åter dessa tre distrikt till nuvarande Österbottens Idrottsdistrikt av CIF. Då Svenska Finlands Skidförbund (senare FSS) år 1921 bildades, tillkom samtidigt ett skiddistrikt för hela svenska Österbotten med den kände och framstående idrottsledaren Matts Leander Björkqvist som ordförande. Redan år 1926 uppdelades även detta distrikt i två distrikt: Norra Österbottens och Vasa Distrikt av FSS, och likaså uppdelades det senare distriktet år 1946 i de två tidigare nämnda distrikten. NID av SFI och NÖD av FSS sammanfördes under samma styrelse år 1946. Som ordförande inom det norra skiddistriktet har verkat M. L. Björkqvist, Herman Slotte, Hugo Hallman och Edvin Corin, medan sekreterarsysslan under de flesta åren sköttes av Karl G. Anderson. Inom de två sydliga skiddistriken har ordförandesysslan och andra styrelseuppdrag handhafts av Sverre Boucht, Adolf Andersson, Hjalmar Wikström, Einar Sällerg, K-E. Isaksson, G. V. yman, Wilhelm Scheweleff m.fl. samt under senare år av Runar Lax, Gunnar orrbo, Georg Nordman, Gunnar Haga, Bertel Blusi, Åke ÅIgars, Karl Kronman m.fl. Som nämnts delades ÖID år 1930 i två distrikt. För NID utsågs Gunnar Strang tiu ordförande, men ersattes redan följande år på grund av bortflyttning av Anders Stenman, som sedermera med intresse, sakkunskap och framgång handhade uppdraget tiu och med 1964, då han efterträddes av nuvarande ordföranden Folke yberg. Av sekreterare må nämnas Valter Eklöf under en lång följd av år, Evald Stenman och nu senast verksarnhetsledaren Lars Kneck. Inom Vasa distrikt har Hannes Klockars och Karl F. Ljungberg svingat ordförandeklubban liksom Runar Lax och Evert Förnäs i Syd-Österbottens distrikt. Av arbetsvilliga och -dugliga styrelsemedlemmar må nämnas Runar Wahlbeck, Lars Bexar, Gunnar Haga, Åke Sundholm, Åke Hytönen, Birger Reinlund, Erik Appel, Arne Sigfrids, Hugo Brommels, Åke Ålgars m.fl. På initiativ av NID anställdes redan ganska tidigt halvtidsanställda verksamhetsledare, av vilka kan nämnas Georg Klemets, Fride Sandberg, Åke Fransholm och nu senast 16 Lars Kneck. Efter denna adrninistrativa inledning viu vi behandla den aktiva idrottsverksamheten, som senare i en utförlig 50 :års historik skall sättas i tryck och utarbetas av Erik Stenvall. Osterbottens Idrottsdistrikt har stämt många strängar på sitt idrottsinstrument och utövat många olika idrottsarter. Låt oss placera och behandla dpm i åldersföljd! 1) Gymnastik. Som i inledningen till denna översikt sades, var det gymnastik, som först samlade ungdomen tiu kroppsövningar. Vasa gick här i spetsen och följdes av Karleby- och Pedersörenejden med deras redan tidigt årligen återkommande gymnastikfester, föregångare till de stora gymnastikfester, som Gymnastikförbundet och ID, senare ÖID, arrangerat. På gymnastikens område har ÖID haft tvenne olympier, nämligen Sulo Salmi och Eugen Ekm~n, den senare guldmedaljör på bygelhäst. Av övriga elitgymnaster inom ÖID må nämnas Alvar Kronqvist. Av ledare, som nedlagt mycket arbete på gymnastiken må Yrjö Gustafsson, Lars Gref, Stella Holm, Agnes Slotte och Helga Neovius nämnas samt från tidigare år Otto Åsmus Emil Lindroos, Otto Ahlbäck och Lars OlIonqvist. 2) Cykelsport. 1 denna sport är det främst Karlebynejden, som omhuldat och fortsättningsvis vidmakthåller intresset. Under ett par årtionden hade även Pedersörenejden framstående cyklister med Kristola, Mölsä, Rif, Söderlund och Strellg som de framgångsrikaste, men under det senaste decenniet har Karlebynejden och då främst GIF fört Österbottens ~~rger med framgång såväl UlOm- som utomlands. Även i denna sport har OlD två olympier: V. Kankkonen (1912 i Stockholm) och Tor Porko (sexa i Berlin 1936). Av övriga framstående cyklister kan nämnas Herbert och Henrik Forss, A. Sunde, Artur och Runar Kolam, Corinarna, Erik Korin, Hugo Hallman, nu senast Jorma Ylitalo, Antero och Heikki Lumme samt Pekka Saarelainen och från tidigare år Otto Åsmus och tusen konstnären J. V. Björk. Och sist, men inte minst Eva Hög - dubbel finländsk mästare. 3) Skidning. Nationalsporten för.österbotten har ju varit och är allt fortsättningsvis skidlöpning, där ÖID kan bokföra stora framgångar. amnen Slotte, Hagström, Brännkärr, Riska, Kolam, Björklund, Korsman, Westman, Back m.fl. samt flere finländska juniormästare talar här sitt tydliga språk Elis Hagströms två segrar vid Oulun Hiihdot 6ver den absoluta världseliten. Anders Brännkärrs tredje placeringar två gånger i Holmenkollen samt tredje plats i Nordiska spelen i Östersund på 90 km, Gösta Hagströms tre finländska oldboysmästarskap och andra segrar, Rafael Björklunds två segrar i Lahtisspelen och Ounasvaaraspelen, Per Strandvalls tvenne andra placeringar vid finländska mästerskapen på 30 km samt fem segrar i Gamlakarleby-spelen, Tor Korsmans, Oskar Backs 17

och Bertel e tman egrar i Gamlakarlebyspelen är belägg på den tidigare höga standarden i vår skidsport. Och vid pa erandet av femt~ milstolpen har ÖID många lovande juniorer. Även i skidlöpning har vi en, som varit uttagen i olympialaget, nämligen Eva Hög, dubbel finländsk mä tare och mångfaldig förbunds- och distrikt mä ta~inna. 4) Friidrott. Redan då seklet var ungt, hade ven ka Ö terbotten goda idrottsmän, om lad grunden till den idrottstandard, som hållit i ig genom de gångna åren. amnen J. V. Björk, Herman Slotte, Lauri och Karl Fremles on, samt Herman Räbb i Gamlakarleby, Artur Eklund, A. Kauppi, bröderna Lind tröm och Th. Hellman i Jakobstad, Ju i Kahma, Ax 1 nder on, Karl Renlund, G. V. yman mjl. i Vasa förtjänar nämnas i detta sammanhang. edan både förbund och distrikt bildats, sköt idrotten a11t livligare fart i hela Österbotten, där även några sydö terbottni ka idrottsmän - bl.a. Ingves från Lappfjärd - begynte hålla sig framme. 1 O. von Troil, Runar Vahlbeck, is e Roo och olympiern Bror Kraemer hacle Vasa en repreentativ trupp, som ytterligar förstärkte av G. Hansten, G. V. yman, Ivar Ohls m.f1. 1 d ra pår följde seclan ma or av lovande idrott män i jämn ström. 1 Jakobstad med omnejd var förhå11andet enahanda. Joel Karlström, Börje Holm, Jarl Strang, Berndt Ohls och framför a11t Valter Eklöf i nybildade Drott, ystedt och Silvander i Larsmo IF, bröderna Sanden i HVI, Franzen och Höglund i PP m.fl. förde Pedersörenejdens färger framgångsrikt vid förbunds- och distriktsmästerskap samt i kamp med Karlebynejden föreningar, där mång idige Berndt Johans on, Harry Björk, Fride lotte, Jakob Lågland, O. Furu, Kronans löpare Fröjdö, bröderna Björklund och Åminne samt mångkullilige Fride Sandberg från Terjärv gjorde fömäma re uhat. Bygdetävlingarna i Karleby- och Pedersörenejden förde fram nya karor av goda idrott män, och på idrott arenorna började ynas goda idrottsmän även från ykarlebynejden med Munsala-gos arna Åke Envik, Lennart Juselius, Väinö Kavander och Per Calden mjl. i spetsen. nder 30-talet kom bl.a. Börje Strandva11 och Bertel Storskrubb, båda senare olympier, fram i rampljuset liksom Elis Wikström på me deldi tanser. Helmer Ö terblad, isse Kronqvist, liksom klubbkamraten Runar Björkman bildade jämte Lars Bexar och Holger Ingberg Vasa di triktets starka kvintett i kamper mot ID och bildade stommen i Ö terbottens lag mot Västerbotten i de påbörjade kamperna. 1 detta sammanhang kan nämnas, att ÖID redan tidigare utkämpat kamper mot Etelä-Pohjanmaa lik om mot Helsingland, medan NID haft distriktskamper mot Keski-Pohjanmaan piiri. v senare tiders klarast ly ande ÖID :are må närmlas finländske mästaren på 800 m Ruben Casen, längdhopparen Keijo Muje, medeldistansaren Gösta Lithen, höjdhopparna Lång och Vähä mäki, stavhopparna K. Wickström, Mauri Prosi, Boris Bystedt, H. Lund och V. Brune11, 18 Börje St,randvall - en bra representallt jör österbottnisk idrotlsvilja. kulstötarna S. Hemdahl, H. ylund och I. Dahl tröm, diskuska tarna Eli Backnäs och Åke Envik, spjutmännen Harry Broo, B. Blomqvist och L. Lerbacka, släggkastarna Gunnar Åvik och R. Kulla, längdhopparen och mångkamparen Sigvald Blomqvist, 3 :stegsskuttarnå Svahn, Snickars och Herman yberg, Purmos medeldistansare med Olof yman i spetsen samt sprinterlöparna Bengt Silen, Per Fagerström, ils Smedlund och Jorma Ehrström. ämner vi dessutom kvartmilaren och häcklöparen K. G. Kunnas och mecleldistansaren Harald Bjon, så har vi väl nämnt det viktigaste från friidrottens fält. ej, ärmu har vi kvar vår lovande dam- och flickiclrott, som fört fram landslagsrepresentanter 19

och rekordhållare. amnen Mona-Lisa Strandvall och Tuula Vuotila får bilda slutvignetten för friidrotten. 5. Orientering är väl den idrottsart, om enast upptagits på tävlingsprogrammet. Men här har vi dock ingalunda inhöstat de min ta segrarna. Aimo Tep ells tvenne silvermedaljer vid VM i Fiskars är klart belägg härpå. Men han är ingalunda den enda,) tjärnaw) på orienteringshimlen, trots att han med sina många finländska mästerskap samt olika lagsegrar är den främsta. ära inpå ligger hans bror Osmo, Brahe-orientarna Gustaf Kronholm och Tor Korsman, Femmans brödratrio Back och ven Dahlfors, ärpes-go sarna Mård, Kronan Torrkulla amt sist, men inte rninst, GlF: veteran AIne Frohm. Brahes damorienterare förtjänar även en ros för goda tävlingsinsatser. 1 amband med orienteringen kan nämnas, att skidskytte även upptagit på tävlingsprogrammet, och Öl D:s skid kyttar, inte rnin t finländske juniormästaren Folke Heickell, har hållit sig väl fra!:1me. Som av ovanstående framgår, har idrotten inom OlD bedrivits med framgång under de gångna femtio åren. aturligtvis har intre et här liksom på alla ornråden i livet gått i vågrörel er med med- och motgångar. Ju t nu eglar ÖlD-skutan för förlig vind, och då vi har många lovande ungdomar i de aktiva leden i alla idrottsarter samt en ung och verksam ledarkader, som vill fortsätta det arbete gamla ledare utfört under många, långa år har ÖlD all anledning att med ljus optimism gå i ett ny tt halvekel. Två idrotter»i förskingringen» a v Bo Finne T änk så mycket finlandssvenskt idrott folk det finns, som står ytterom våra förbund! Det här slår en i sin fulla ut träckning först när man ätter sig ner för att skriva några rader om finlandssvensk idrott,)i förskingringen», d.v.. utanför Centralidrottsförbundet och dess medlemsförbund. Hit hör ju hela raden av boll pelare, vilka även om de tillhör finlandssvenska föreningar mera hänförs till de olika bollförbunden, eftersom de ju vill och skall spela med i deras serier. Skulle man ännu gå in på alla mindre idrotter med finlandssvenska utövare och alla finlandssvenskar i finska föreningar - ja, då bleve väl slutsumman någon som närmast skulle likna en doktor avhandling i omfång. Låt os därför nöja oss med två idrottsformer utanför ClF - handboll och basketboll. alet av dem motiveras av att de trot sina markanta skillnader i alla fall har sina påtagliga likheter och av att den ena - handbollen - är så,)typiskt finland svensk,) och den andra så,)typiskt finsk». ldrotten är tiu sitt innehåll rik men i sitt utövande fattig. - Ni l s t enbe r g Jdrott är mer än vanlig kroppsövning, ty den alstrar frimodighet, energi, aktning och kärlek till medmänniskor, och dessfrukter äro levnadsfriskhet oeh glädje. 20 - Wi lh e lm Friberg Pessimism är en humörsak, optimism en viljesak. - Emile Augus t e Chartier Tågo t som åtminstone påminde om handbolllär ha spelats redan 1913 av skolelever i Viborg, men Finlands handbollsförbund bildades först 1941 och två år senare spelades den första serien. Handbollen kom förstås från Sverige med Harald Hjelt som främsta ')pådrivare,). Bland förespråkarna fanns ock å b1.a.»kim» evon och då ytterligare William Olsen i västra yland gjorde sitt bästa för 'handbollen var det inte så underligt att den från början fick en ganska påtaglig finlandssvensk anstrykning. Men trots att handbollen redan för ett bra tag sedan uppnått myndig ålder är den fortfarande en finlandssvensk idrott i allra högsta grad. Över hälften av lagen i mästerskapsserien och Finlandsserien är finlandssvenska! l våras var handbollslaget så finlandssvenskt dominerat, att det fick Ilta-Sanomat att tala om ett,)förtryck» av finnama i handbollslandslaget (suomalaisia sorretaan käsipallomaajoukkueessa). Varpå beror det att det finlandssvenska greppet håller? - Det har naturligtvis sitt samband med att handbollen aldrig brett ut sig över hela landet, vilket igen isin tue berott på avsaknaden av hallar. Handbollen behöver stora ytor för att bli det vackra och snabba spel som 21

hängiven handbolls»lasse') Mattsson - ledare. handbollen. u har handbollsspelarna i Helsingfors ldrottshuset, men stronga mästerskapsserielaget BK-46 i Karis saknar ännu en hemmahall och inte ens hallen i Pargas fyller måtten trots att där spelas mästerskapsseriematcher. Och ldrottshallen är inte heller någon guldgruva för handbollspelarna. Långtifrån: - Högst kan det bli fråga om 150 mark vinst för en förening på en kväll, då det är fyra klubbar som skall de la på nettot. lnte ens i fjol när vi var mästare skulle det ha gått ekonomiskt ihop om. vi inte på sidan om hade jobbat som tipsombud, säger Mattsson. Så värst uppmuntrande är det alltså inte att arbeta som handbollsledare i Finland. Men de ekonomiska bekymren förtas säkert till väsentlig del när man, som i»fallet Mattsson» kan föra ett rent finlandssvenskt lag till mästerskap. Vi har all orsak att vara en smula stolta över vå.ra handbollsspelare i IFK, Arsenal, Sparta, Karis, Åbo IFK och Pargas plus hela raden av finlandsserielag. Låt vara att handbollen inte är så vär t stor hos oss - men i vilken annan idrottsgren kan finlandssvenskar numera påstå sig vara bäst i landet!? det skall och kan vara. Det går ju som bekant också att spela handboll ute, men utehandbollen har aldrig slagit riktigt igenom. Konkurrensen från fotbollen är för stor. Det är dir. Lars-Eric Mattsson som lägger ut texten. Han vet vad han talar om. Han har varit med från handbollens början, suttit i handbollsförbundets styrelse längre än någon annan (20 år!) och är ännu handbollschef i Helsingfors lfk, som vunnit finländska mästerskapen de två senaste åren. Egentligen är det underligt att handbollen hos oss stagnerade i utvecklingen - om man sätter det här faktum i relation till den strålande upptakt sporten fick hos oss. - Början var verkligen fantastisk, minns Mattsson. Det fanns så mycket publik i Tennishallen, att polisen ibland fick rycka ut för att klara upp det hela. Men utvecklingen kunde aldrig fullbordas, när tennisspelarna plötsligt (redan 1946) påstod sig helt behöva sin hall och vi åkte ut på gatan. Följden blev att inga serier kunde spelas på tre år. Otnäs och Brunakärr kunde aldrig bli detsamma som Tennishallen var och kunde ha blivit för 22 Ungefär samtidigt med handbollen kmn basketspelet till oss (Det är förresten svårt att förstå att det»officiellv) skall heta basketboll på svenska, när vi har et~ så fint svenskt ord som korgboll). Den 10 september 1942 introducerades handbollen i Åbo, några dagar efter det basketbollen haft premiär i»kulturvaggan». umera har basketbollen inte bara ett några dagars försprång, utan den är väl i praktiken helt ouppnåelig för handbollen hos oss. Det är inte så underligt: Basketbollen är en av de största bollsporterna i världen (bara fotbollen kan konkurrera), man kan träna och spela basket också i en liten sai och den har definitivt blivit en stor sport hos oss via skolornas starka uppslutning. Påtagliga internationella framgångar de senaste åren har förstås också varit ägnade att sporra intresset. Man kan lugnt göra gällande, att basketen åtminstone för tillfället är det lagspel i vilket Finland är bäst internationellt sett. Landslaget var 10:e i Tokyo, vår ishockey är i bästa fall femte bäst i världen. Men basket spelas i ett 100-talländer, ishockey i drygt 20... Men i Svensk-Finland spelas det inte basket annat än på skolnivå. - Det beror förstås på att basketbollen kom in som en mera»finsk sport», på att att det illte funnits ledare som skulle ha tagit upp den i finlandssvens- 23

ka föreningar. Det här kon taterar smått beklagande dipl ekon. Håkan ordqvist, basketentusiast och -skribent. - Det har ju ändå inte saknats intresse på finlandssvenskt håll även om början var väldigt trevande. Jag minns t.ex. hur vår gymna tiklärare i början av 50-talet i Lönkan med regelboken i ena handen introducerade sporten genom att flytta på spelarna enligt schematiska bilder. Men några år enare var Lönkan i alla fall skolmästare i basket. Längre än till skolserier och basketkur er i ven ka Finlands skolidrottsförbunds regi har dock inte basketbollen avancerat på finlandssvenskt håll om man undantar några små»trevar e». IK-32 försökte för några år sedan m d basket, men ledarbri ten var alltför påtaglig och Lärkan har med ett rent skollag spelat med i krets erien. Roland Wiik har sedan några år tillbaka tadgar färdigt utarbetade för en svenskspråkig basketförening, men ingen har ännu velat ha dem och CIF kan ju inte börja grunda något miniatyrförbund i basket, än mindre några föreningar. Man kan för tås göra gällande att vi klarar oss bra utan både basket och basketföreningar. Ledarbristen är ändå tillräcklig. Det beror på hur man ser på saken. - Det finns många skolelever som blir vädligt bra i ba keto Men bara en liten del av dem fortsätter. De flesta lutar och börjar väl vanligtvis inte heller med någon annan idrott. Man kan ju förstås söka ig tili finska föreningar, men många gör det inte. Det är inte å Iätt att öka sig till en a~an miljö, som en fin kspråkig förening i alla fall utgör. Håkan Nordqvist har otvivelaktigt rätt då han allt å påstår, att finlandssvenskt basketmaterial går förlorat. Vi har naturligtvis också exempel på motsat en. T.o.m. några få som nått land lagsklas : Rauno ilus som gick i Andra svenska lyceum, Roland hola, som sena te vår blev student i Lärkan och juniorland lagsmannen Karl-Erik Lundsten från Grankulla. Men det här är förstå bara undantag som bekräftar regeln: Det finlandsvenska ba ketspelarmaterial som fiims utveckla för det mesta inte, då det inte finns någon om tar hand om det. Det är synd att så skall vara fallet, även om det beror på ledarbrist och på att det finns så litet - om ens något - i ekonomi kt hänseende, att hämta i basket. Idrotten är i främsta rummet ungdom.ens sak, är ett frihetens, sorglöshetens och den cifriska sprudlande kraftens privilegium. - Artur Eklund Roland Ahola - *finlandssvenskt undantag$ i basketboll. 24 25

För fight och form Varför friidrott? av Kaj Nummelin SPORTAVDELNINGEN 2 VANINGEN STOCKMANNS Ställ fordringar när Ni köper ~ya skor! Skorna skall vara moderna och se eleganta ui, ha god passform, vara starka - man skall trivas med dem. Sko-Varuboden kan ge Er de rätta skorna. Löt vöra rutinerade biträden hjälpa tili vid valet. Vi har mönga nyheter nu i promenadskor samt skor för inne- och aftonbruk. Mannerheimv. 9 - Kaisaniemigat. 6 Munkshöjdens Köpcentrum En god del av friidrottens charm ligger i att bryta målsnöret. På bilden är det Aimo Mehtonen som gör det som etta på 400 m i SFI mästerskapen i Karis. Han vann också 300m. När en männi ka väljer silt yrke är det många omständigheter som spelar in. Det kan vara fråga om anlag, intresse, begåvning, ekonomiska vihkor o.s.v., men ocks~ slumpen kan avgöra valet. När en pojke eller flicka börjar idka idrott, kan det måhända vara samma omständigheter som dikterar valet av idrottsgren. Men idrotten är ju likväl en frivihig sysselsättning, varför motiven knappast alltid är desamma som vid vai av levnadsbana. Man väljer den form av idrott som skänker sin utövare det 27

största nöjet, den största avkopplingen eiler tillfredsställelsen. Vilken av dessa alternativ blir avgörande, beror på individens personliga läggning, hans själsliga och kroppsliga egenskaper. Om man vill teoretisera, kan de olika idrottsformerna med avseende på olika egenskaper klassificeras, m.a.o. indelas i grupper. Man talar om lagidrotter kontra individuella idrottsgrenar, motionsidrott kontra stjärnidrott o.s.v. Friidrott är ju en utpräglad individuell idrottsgren, och det är enligt min mening dess törsta tillgång. Den ställer ofta större krav på sin utövare än en lagidrott. Framgången i en tävling beror helt och hållet på tävlanden själv. Han kan inte räkna på hjälp av någon annan än försynen eiler slumpen, och den hjälpen är ingenting att bygga på. Den uteblir oftast när behovet är störst. 1 fråga om lagidrott kan en svag lagmedlem spoliera ett lags chanser, men lika ofta händer det att några lagmedlemmars goda form och skicklighet för hela laget till seger trots andra lagmedlemmars misslyckanden. Man kan sålunda parasitera på sina lagkamrater, vilket aldrig kan komma ifråga i en individuell idrottsgren, där idrottsmannen är helt utelämnad åt sig själv. En person, som älskar personlig frihet och obundenhet väljer helst den senare formen av idrott. Den som utövar en individuell idrottsgren är icke bunden av sina kamrater, utan han kan träna och tävla när och var han själv vili, och han väljer själv sina tävlingstillfällen. Detta får naturligtvis ej medföra brist på disciplin. En idrottsman har alltid vissa moraliska förpliktelser gentemot sina kamrater, sin klubb och sitt förbund, som kanske bidragit till framgångarna med uppmuntran genom att bekosta lägerträning, rekreationsträning utomlands mm. Mottar en idrottsman sådan hjälp, är han naturligtvis skyldig föreningen eiler förbundet motprestationer. Men det finns ju också andra mångsidiga idrottsformer, som av olika skäl ej kan tävla med den fria idrotten. Jag avser de s.k. poängidrotterna, där en prestation icke direkt kan utläsas i någon måttenhet, i sekunder eiler meter, utan tävlandenas ordningsföljd avgöres enbart på basen av en eiler flere domares bedömning. Dessa idrotter förlorar tävlingsmässigt gentemot friidrotten, där resultaten alltid är mätbara. Den som hoppar eiler kastar längst, hoppar högst eiler löper snabbast utgår som segrare : huru de olika prestationerna stilmässigt utföres har ingen betydelse, om allt sker inom ramen för tävlingsreglerna. Ett annat sakförhållande, som talar tili förmån för den fria idrotten är att den är demokratisk, den är billig att utöva. Friidrotten är en publikidrott; tävlingen försiggår på en idrottsplan, ofta inför talrik publik, vilket ställer synnerligen stora krav på idrottsmannens koncentrationsförmåga och nerver, men gör tävlingen tillika fa scinerande. Har Ni t.ex. upplevt ett spännande 1.500 m lopp i en landskamp? Publiken hurrar ja formligen vrålar i extas. Huru sporrar inte detta deltagarna till att göra sitt yttersta. Men friidrotten har även något att erbjuda f)finsmakarem>. Man må bara tänka på koncentrationen och muskelspelet hos en vältränad höjdhoppare vid ett avgörande försök. 1 sanning en njutning för ögat. Alla former av idrott har säkert sitt berättigande. Min avsikt i denna korta uppsats har ingalunda varit att uttrycka mig nedsättande om anclra idrotter. Jag har blott velat ange några av de motiv, som får ungdom att framom andra former av idrott, välja friidrotten till en av sina fritidssysselsättningar. ärmast har jag anfört de motiv som avgjorde mitt eget vai. Att den individuella idrotten går framom lagidrotterna torde således för de flesta vara ett obe tridligt faktum. Men det finns ju olika former av individuell idrott. Varför bör då friidrotten ställas främst? För det första med avseende på traditionen. Redan grekerna idkade som bekant under sin storhetstid friidrott med tyngdpunkten lagd på löpning och femkamp, vilka grenar jämte brottning utövades i olympiska spelen, från vilka segrarna finns förtecknade redan år 776 f.kr. Enbart på grundvalen av traditioner torde dock knappast många idka friidrott. Det bör finnas andra motiv. Ett av dem är friidrottens mångsidighet. Bland de olika friidrottsgrenarna kan var och en finna någon, som passar hans kroppskonstitution, personliga läggning och anlag. 28 Idrotten bär krigets drag av kamp tiu det yttersta, av hänsynsläs segervilja, men den leder ej tiu livsfärädelse, utan bloa tiu livsstegring; den är den u tpräglat fredliga bragden, en planta, som vantrivs i den äppna fiendskapens luft, oeh blomstrar blolt under lugna oeh lyekliga färhåuanden. - A r tur Eklund 29

Hbl:s Idrottsbok 1966 utkommer igen i höst och innehåller som förut bilder och artiklar från årets större idrottsevenemang. Bra att ha, bra att ge,. en pnm.a JULI(LAPPJ Fazers Bästa Alla viii vi ha nånting gott... Fazers Bästa - tolv olika sorters fyllda karameller. Fazers Bästa - hela familjens favoritblandning. Det är gott~ det är från FAZER Hur mycket en simhall betyder av Karl-Erik Ivars Simningen i Österbotten har gamla trad~tioner. Redan år 1902 togs initiativet till bildande av en simklubb i Vasa, som därmed blev den andra i ordningen i landet. Vasa Simsällskap har sedan dess spelat den centrala roilen inom simundervisningen och simsporten i denna landsända. Under begynnelseåren och hela 20-talet var Vasa den ledande staden inom landets simsport med många även internationellt kända namn såsom A. Ortela, V. Bremer, Herman Cederberg, Andre Stenberg, Jussi Kahma m.fl. och senare även simhopparna 1. Virkola, Greta Onnela, Julius Reimer och Sulo Salmi, för att här nämna några. De finländska rekord, mästerskap och olympiaplaceringar ovannämnda hemförde inspirerade även andra orter i Österbotten, att på trettiotalet bilda simklubbar och så uppstod simsällskap i Gamlakarleby, Jakobstad, Oravais och Kristinestad. Under 30-talet och även efter krigen bedrev Vasa Simsällskap en livlig propagandaverksamhet på dessa orter i form av tävlingar, simlärarkurser och simuppvisningar. är Helsingfors i början av 30-talet fick sin första simhall, förflyttades tyngdpunkten inom landets simidrott till södra Finland. Landsortföreningarnas möjligheter att hävda sig i den hårdnande konkurensen minskade. Trots detta var simverksamheten i Österbotten synnerligen livlig under hela 30- och 4O-talet. 1 slutet av 30-talet knöt VSS förbindelser med städerna Umeå, Skellefteå och Sundsvall på andra sidan Kvarken, vilket resulterade i ett livligt tävlingsutbyte med därvarande simklubbar. Vasa hävdade sig under dessa årtionden väl mot såväl andra landsortsföreningar i Finland som mot grannarna västerut. Bland resuitaten från denna epok kan nämnas: - Nisse Kahma finländsk mästare i frisim - J. Reimers och Sulo Salmis medaljplaceringar i FM i svikt- och trampolinhopp. - Vasa Simsällskaps vattenpologuld i landsortsserien - tre segrar i rad i länskamperna mot Västerbotten, - Olavi Oksanen flerfaldig frisimsmästare i landsorten Under denna period tillhörde även vasasimmarna Siiri Hedström, Leila Manner och Sirkka Manninen landets simmarelit. När ett flertal större samhällen i landet på SO-talet erhållit uppvärmda bassänger och hallar minskade möjligheterna ytterligare för»kallbadarna» 31

att hävda ig i den allt hårdnande konkurren en. Detta hade till följd att tävling intresset sjönk märkbart i Vasa och på många andra orter. Trots det min kade intresset för tävlings imning upprätthöll simundervisningen i oförminskad form. I slutet av år 1962 fick Vasa äntligen sin efterlängtade simhall. Detta var den injektion man väntat på i många år, och imningen i Va a begynte åter blom tra. Med ens vaknade intre set hos imsällskapets gamla aktiva simmare och funktionärer och föreningens medlemsantal flerdubblades inom två år. är SS:s töttepelare Janne Haarala dessutom anställdes som simövervakare i simhallen och taden visade stor förståel e vid reservering av träning timmar för simmarna, fann alla förutsättningar för en snabb utveckling. Haarala jämte andra tog hand om träningen och resultaten Iät inte vänta på ig. Redan våren 1963 började VSS s1<-ymta i nationella resultatli tor och vid denna tidpunkt påbörjade ett flertal av de simmare 32 Så här ser den simhall ut som betytt så mycket för simsporten i Vasa med omnejd. som nu tillhör landets elit sina immarbanor, bl.a. Raija Mäkipää, Juhani Sillanpää, Antti Katajavuori, Raija Mäkelä, Christer BertelI mjl. För att ytterligare stimulera intresset anordnades i Vasa skolrnästerskapstävlingar, vid vilka deltagarantalet kunde uppgå till 200, bolagssirnningar och simuppvi ningar. 1964 antogs VSS som medlem i SFI och fick genast som första uppdrag att på sommaren anordna SFI-mästerskapen i imning. Dessa gick av stapeln i juli månad på Sandö- irninrättning och re ulterade i en övertygande seger för VS, om erhöll 165 poäng mot närmast följande Helsingfors im äll kap 93 p. År 1965 upprepades bravaden vid Solvalla idrottsinstitut, där a a erhöll 20 mäster kap av 29 möjliga och poäng 272,5, närmast följd av SK 101 p. Bland övriga framgångar under åren 1964-66 kan närnnas: 1964, FM för juniorer, 4 plat i poängtävl. 1965,»» 3»»»»»» 2 guld och 2 silver» landskamper, Raija Mäkipää 3 ggr. 1966,»»» 2» M för juniorer, Antti Katajavuori, ryggsim NM Risto Ikola, hopp Som jämförelse hur snabbt imningen utvecklats i Vasa sedan simhallen tillkommit, kan här nämna följande re ultat från 1963 och 1966: 100 m frisim herrar, 1963, lpo Haarala 1.03.8 1966, Jyrki Peltonen 59.1 100 m frisim damer 1963, Raija Mäkipää 1.11.7 1966, Raija Mäkipää 1.06.5-200 m bröstsim herrarl963, Kari Dahlsten 2.55.8 1966, Juhani Sillanpää 2.45.0 100 m ryggsim herrar 1963, Hans Heino 1.17.5 1966, A. Katajavuori 1.07.6 100 m fjärilsim herrar 1963, S-G.. yberg 1.17.5 1966, M. Mäkelä 1.08.9 100 mfjärilsim damer 1963, Tarja Haarala 1.35.4 1966, Raija Mäkipää 1.17.0 Att simningen på övriga orter i Österbotten ligger nere i detta nu beror helt på att uppvärmda bassänger saknas. En ljusning i Jäget kan dock skönjas redan nu, när Jakobstad påbörjat sitt simhallsbygge. Skulle ytterligare några av tätorterna i Österbotten kunna åstadkomma en simhall, vore behovet för ÖID:s del täckt och man kunde motse etl ökat intresse och en snabb utveckling inom simidrotten i hela distriktet. 33

FÖLJ VÄRLDSELITENS EXEMPEL ANVÄND KARHU -skidkängor, -spik- samt -träningsskor KARHU ALLTID I TÄTEN när det gäller idrottsredskap ~~lj -sportab (T idigqre SPORT ARTI K LAR) H elsingfors KARHU t. 50 ÄR resultotrikt pionjä ror bete i täten ov de n fin lä ndsko idrottsskodons- och s portortikeli n dustrin. - nyhet, som inom en kort tid vunnit stor uppskattning hland skyttar - 10 m för luftgevär, och 15 m för miniatyrgevärsskytte - eldriven - reglerhar hastighet - "älgen" förminskad i riktiga proportioner av normal älgfigur Vi t illverkar även hjort- och älgskyttehanor samt olika taveltransportörer. Vi planerar moderna skjuthallsinredningar. OY AINO LINDEMAN AB VA S A - tel. 14444 - telex 27-236 lindeman - V A SA Tempo eiler linjelopp? av Lars Fr. Engrnan N är farfarsfar i tiden morgon satte sig upp i sadeln och skulle visa sin färdighet att komma snabbt fram på tvåhjulingen, så tog han troligen om mål närma te stad eiler större samhälle som han ungefär visste låg på så och så många kilometers avstånd. Senare kunde en trovärdig per on intyga alt när kyrkklockan visa de fem i tre kom ndersson flämtande och flå and fram, drypande av svett. Men grannen ville inte vara ämre och också han hade sin trovärdiga person som intygade att kyrkklockan för honom visade att han använt fem minuter kortare tid för att avverka samma träcka. Då man kunde misstänka, att tidtagningen kanske inte var riktigt exakt, b slöt man att pröva krafterna genom att starta samtidigt och få utrönt vem som var först framme vid kyrkan. Och vi st fick man klart utslag. 1 dag, i atomåldern, har vi fortfarande kvar vardera tävlingsformen, men därtill har kommit en massa andra tävlingsformer, sedan Velodromen med ina doserade kurvor blivit mera allmän. Man hör termer som linjelopp, tempolopp och heatlopp bl.a. nämnas och då det kan vara svårt för den mindre initierade att skilja på de olika loppen, varför denna kria försöker klargöra begreppen. Den förstnämnda tävlingsformen där deltagarna startar enskilt, vanligen med en minut mellanrum, kallas tempolopp och hos oss körs ett FM som gäller 50 km tempo. Den vanligaste tävlingsformen är dock den där deltagarna startar samtidigt från startstrecket vilket fått namnet linjelopp, (starta på linje). är det gäller etapptävlingar där deltagarna flera dagar i sträck gör upp sina mellanhavande kan det ofta hända att endast centimetrar skiljer toppmännen åt där någon tidskillnad inte kan noteras. Då har man vanligen inlagt etttempolopp där man säkert får en tidsskillnad mellan toppmännen. Dessutom har man på senare år börjat ge ett tidsbonus för segraren, vanligen en minut, medan tvåan vanligen kan räkna med halv minut och trean med 10 sekunders tid till godo. Detta har utan tvivel gjort sitt tiu att en värdig segrare kunnat koras. Ilandsvägstävlingarna har man vanligen en lagtävling inrymd där de tre bästas sammanlagda tid avgör placeringen. En tävlingsform som ännu inte införts hos oss i FM-programmet är lagtempo, där lagen åker samlade med mellantidsstart. Laget omfattar fyra man, medan tiden räknas för den tredje mannen i laget. Laget kan alltså förlora en man under sträckan, eller ha en man med i laget som tar på sig den största bördan under första halva sträckan och sedan utgår. Det hjälper inte heller laget mycket om man 35

har en god man med i laget. Tredj e mannens tid blir i alla fall hela lagets tid. Lagandan firar här triumf. Att räkna upp alla banlopp som kan åka i en Velodrom ställer sig omöjligt då kombinationsmöjligheterna är i legio. Det vanligaste och det som TV:n helst filmar när man kommer ut tiu Velodromen är heatloppet som omfattar två varv och som för mången åskådare kan te sig nog så gåtfullt, när deltagarna - alltid två - plötsligt kan stoppa upp nästan helt, för at~ sedan de sista 200 metrarna pinna på för fullt. 1 FM-heatlopp lottas tva deltagare mot varann och åker vanligen två lopp. Vinner då den ena vardera loppet, så går han vidare, medan däremot om vardera har en seger ett tredje lopp ännu måste åkas, förrän segraren är korad och går vidare. Beroende på deltagarantalet kan en deltaga:re få åka flera tiotal iopp under en enda tävling. Tiden tas för de ista 200 metrarna men har inge~ p~ akti sk betydelse, elå enda t segern betyder att deltagar e~ gå vidare, eller 1 fmalen att han är den slutliga segraren. 1 ell heatlopp betyder del väldigt mycket hur man är placerad under loppet, var man har sin med. tävlare. Ligger man i ledarposition har man för det första inte medtävlaren hela tiden under uppsikt. Denne kan plötsligt just, när man har uppmärksamheten riktad framåt, fälla sig ner mot mittenplan och i»nerförbackem på ett ögonblick få så stort försprång, att inte medtävlaren mera hinner fatt honom. Därav kommer sig att man ofta startar i snigelfart för att försöka få medtävlaren i ledarposition och själv få den bättre anfallspositionen. u kan det hända att den ena av de tävlande inte är vidare snabb utan har sin styrka i en långspurt. Han tar då frivilligt ledarpositionen och r~knar van.~igen med att hela andra varvet spurta och på det sättet komma tl11 seger. Ar då medtävlaren mera sprinterbetonad d.v.s. spurtsnabb, kan han hindra detta åtminstone delvis på det sättet att han tar lednino-en och hindrar den andra att taga sin långspurt. Heatloppet är n ormalt ~l affär för sprinters.. 1 km tidslopp är en FM-gren och här åker deltagarna loppet enskilt och tlder: är avgörande. Inget publiknummer precis. 4 km förföljelselopp är ocksa det en FM-gren. Här startar två deltagare från var sin sida av planen och om en deltagare åker upp den andra förrän man åkt hela sträckan, s~ avbrytes tävlingen och den uppåkta faller bort, medan segraren går Vldare. Om deltagarantalet är litet större kan denna tävling inte avgöras på en dag då antalet lopp skulle bli alltför stort. Denna tävlingsform är den tyngsta och mest krävande av alla banlopp. I 4 km:s lagtävlingen (FM) aker ett fyramannalag och också här är tredje mannens tid sarruna som lagets tid. Det hjälper inte att kanske en man i laget kunde lämna de övriga, alla måste hjälpas åt för att det bästa slutresultatet skall nås. Två lag startar från var sin sida av planen, men tävlingen avbrytes inte om det ena laget blir uppåkt, men väl måste det uppåkta laget, för att inte hindra, g.e plats för det uppåkande. Detta endast om FM-grenarna på bana. Det flnns en massa andra trevliga tävlingsformer på bana, men detta hör inte hit. 36 Så går skidskytte tili av Holger Sallmen Vintersporten uppvi ar en mängd kombinerade idrottsgrenar. Bland dessa utgör det olympiska skidskyttet en internationellt erkänd sport. Denna idrottsform kompenserar på sitt sätt den tidigare inom vår frivilliga försvarsorganisation så omhuldade fältskjutningen på skidor. Skidskyttet omfattar såväl individuell som stafettävling. Den förra indelas i två skilda moment: 1 Längdlöpning på skidor 20 km II gevärsskjutning 4 gånger En rätt avvägning mellan dessa 2 olika moment har erhållits genom bestämmelserna om skidbanans utseende och profil. Skidspåret bör vara omväxlande med avseende å motlut, utförsåkning och slätstruken terräng. Banans förra del skall innehålla jämförelsevis mindre antal stigningar och den sammanlagda höjdskillnaden får icke överstiga 500 m. Maximigränsen för en stigning utgör 75 m och banans maximihöjdskillnad har fastslagits tiu 200 m. Banan i sin helhet bör i möjligast mån vara klar och redig med undvikande av branta utförsspår och tvära vändninar. Skidskyttebanan har till utseende och form förliknats med ett klöverblad och skidmomentets specialbestämmelser finnes att tillgå i SAhL:s och ISF:s reglementen. För den enskilda skidskytten och för tävlingsarrangören utgör skjutmomentet ett intressant, men samtidigt svårbemästrat problem. Särskilda bestämmelser om skjutningens genomförande, skjutstationer, avstånd, mål, poängberäkning, kontroll m.m. finns numera att tiugå, varför förutsättningar för en störningsfri och intressant tävlingsform har skapats. Den tävlande får fritt välja sitt vapen under förutsättning att kalibern icke överstiger 8 mm, aknar optiska riktmedel, trycket minst 1 kg, utan automatladdning. Maximiavståndet mellan loppets centrumlinje och förstockens undre del utgör 90 mm. Skjutningen utföres fyra gånger med 5 patroners serier omväxlande liggande-stående under tävlingssträckans 5-18 km och med minst 3 km skidlöpning mellan skjutstationerna. Avståndet tiu måltavlan är numera 150 m och tavlorna har det senaste året erhållit förändrat utseende med 35 x 35 och 60 x 60 cm:s storlek. Slutresultatet uträknas på den använda skidtiden + tilläggstid 1 min. för träff inom tavelfigurens yttre ring och + 2 min för varje skott utanför målbilden. För övrigt följes ISU:8 reglemente. 37