Kap 1 - Thomas i Elvsted En skraltig anslagstavla När jag kommer cyklande hem från skolan så passerar jag den gamla anslagstavlan vid torget i centrum. Jag bromsar till så det blir ett svart sträck på asfalten. Jag tänker, tur att pappa inte ser mig nu. Det sitter en ny lapp på anslagstavlan, konstaterar jag. Jag parkerar cykeln och går fram till den nya färgglada lappen. Jag läser sakta den färgade vackra lappen som sitter på den gamla skraltiga anslagstavlan. Anslagstavlan har alltid har funnits mitt i byns centrum vad jag kan minnas. Den lappen måste ha kommit upp i dag, konstaterar jag omedelbart, för jag cyklar ju förbi här varje dag till och från skolan, och jag har då verkligen inte sett den tidigare. Med så fina färger, blått och gult, som det är på den här lappen, så kan jag inte bara ha bommat att se den tidigare. Tänk, en så fin lapp, på byns gamla omålade och skraltiga anslagstavla, med så mycket bra fotbollsinformation som gäller just mig, tänker jag vidare. På lappen är det en jättefin bild på en fotbollsspelare, i färg. Undra vem det kan vara på bilden, det måste vara någon som spelar i landslaget eller en proffsspelare, tänker jag. Undra vem som satt upp lappen och när kom den upp frågar jag mig själv. Nu vet jag vad jag skall göra när jag blir stor, helt klart, bestämmer jag när jag ser lappen. Jag ska bli ett riktigt äkta fotbollsproffs, det första fotbollsproffset från Elvsted. Den färgglada lappen på anslagstavlan hjälper mig att ta detta viktiga beslut. Den här gamla anslagstavlan borde förresten målas, så ful och skraltig som den är konstaterar jag. Den har ju inte ens ett lås, bara en rostig krokig spik som håller de två dörrarna stängda. Den ser faktiskt bedrövlig ut, tänker jag för mig själv och ett glas är trasigt. Får jag bara lite färg så kan jag måla den, jag kan göra det gratis, jag har ju hjälpt morfar flera gånger med målning, det är lätt som en plätt att måla. Morfar säger att jag är en riktig konstnär med pensel i handen. Jag tycker nog att tavlan skulle vara gul och blå, samma färger som är på lappen och på den svenska flaggan. Det kanske skulle vara en flaggstång här också eller skulle det vara en sådan där liten fasadflagga som alla ha på sina hus. Det skulle se mycket fint ut. Många tankar far runt i mitt huvud, nu när jag ska bli ett fotbollsproffs, jag har verkligen bestämt mig för det. Vilken tur att jag är så gammal och erfaren som jag är, konstaterar jag belåtet. Jag kan ju både läsa, skriva och räkna, så jag kan ju det mesta. Jag har ju gått i skolan i flera år nu här i Elvsted, så vad kan det mer finnas att lära sig? Jag har ju även varit i stan flera gånger, så resa kan jag. Nästan varje dag spelar jag fotboll, för det spelar vi ju jämt, så jag har ju gjort det också, och jag vet verkligen hur man gör när man spelar fotboll. Jag gör ju massor med mål och det måste ett fotbollsproffs göra, det har jag sett på TV. Detta är ännu mera fakta, som gör att jag är helt nöjd och konstaterar, jag skall bli ett fotbollsproffs. Att träna riktigt kommer bara att göra att allt går mycket fortare och jag blir ännu bättre än vad jag är idag, helt klart. Målet Det är fullsatt på fotbollsstadion, stadslaget är här för att möta oss i Elvsted och jag är center. Jag kan se mig själv i matchen, ett inlägg kommer på vänsterkanten från Oa, jag fäster min blick på bollen och tjoff med huvudet och där sitter den, klockrent vid stolpen, strax under ribban. Olav som står i motståndarmålet kan bara titta på bollen när den rasslar in i bortre delen av målet. Morfar bruka ibland säga att man har sålt smöret och tappat tg2015 Sid 1 (20)
pengarna. Det är nog detta som morfar menar då, för Olav är som en fastfrusen fura i marken. Motståndarmålvakten Olav slår sedan bara ut med armarna i ren förtvivlan mot sina medspelare. Jag tyckte nog att både stolpen och ribban böjde sig lite när bollen fångades upp av nätet. Det var nog nästan att det gick hål i nätet och målet skakar nog ännu! Vilken målgest skall jag ta denna gång? Det var ju ett supersnyggt mål, så det måste vara en målgest därefter så jag kastar mig på knä och viker mig bakåt och armarna rakt upp i luften. Yes, där satt den tänker jag, och strax kommer resten av laget och jublar. Hästen, Wille, Oa och Linkan är först framme, och strax därefter kommer resten av killarna. Alla bara slänger sig över mig så det blir en jättehög med fotbollsspelare, precis som det är i TV-pucken. Tänk ett så viktigt mål, i slutet av matchen, 2-1 till oss, gjort av Elvsteds första fotbollsproffs, mig. Undra vad det skall skrivas i tidningen om detta mål. Thomas avgjorde, igen eller Thomas sänkte stan, igen, ja vi får väl se i morgon. Det blir säkert intervju i TV och radio efter matchen också, jag får väl börja fundera på vad jag ska säga. Slaktarn TUT, TUT hör jag plötsligt och jag rycker till och tittar upp från marken och mina tankar. Hej Thomas, hör jag en välkänd röst säga. Det är Slaktarns mörka röst jag hör, han är väl på väg med korv och kött till någon som beställt. Eftersom vårsolen skiner och luften är skön, så har slaktarn rutan nedrullad på sin gamla grågröna slaktarlastbil, och en gammal dragspelslåt hörs på bilradion. Ligger du här och drömmer Thomas, säger Slaktarn med sin mörka stämma och skrattar så det ekar mellan husen. Slaktarn har en sådan röst, att man kan höra den på långt håll, ja flera kilometer, och när han skattar riktigt mycket så hörs det säkert även ända till stan och skrattar det gör Slaktarn ofta. Undrar om han har spelat fotboll, tänker jag i samma sekund. Nä, det kan han inte ha gjort, han är ju minst två meter lång och måste väga ett ton. Han är ju så gammal också och det fanns säkert inte fotboll när han var ung. Föresten, gamla spelar inte fotboll, eller. Varför ligger du på knä här vid anslagstavlan, mitt på eftermiddagen, undrar Slaktarn skrattande. Tusen tankar far runt i mitt huvud och jag försöker hitta en förklaring, jag kan ju inte säga att jag nyss har gjort mål i min dröm. Ah, jag snubblade lite bara, ramlade med cykeln, det är ingen fara med mig, svarar jag, och borstar lite på kläderna. Slaktarn fortsätter bara att skratta och skakar sedan på sitt huvud. Sedan kör han vidare, eller man kanske skulle säga rullar vidare, med sin gamla grågröna lastbil. Det är knappt att den rör sig framåt. Att det sedan luktar konstigt efter honom måste väl bero på att bilen är gammal. Det luktar ju fullständigt pyton efter hans gamla lastbil. Lappen på anslagstavlan Jag läser lappen på anslagstavlan noga igen: Alla åtta och nioåringar som vill vara med i Elvsteds minilag och spela fotboll, samlas på Lovallen klockan 17.00, tisdagen den 29 april. Men, det är ju i dag, hur kan jag ha missat det? Ingen i skolan har ju snackat om det men å andra sidan så är det ingen där som kan bli fotbollsproffs. Vem är den där Imre, namnet som står längst ned på lappen? Undra om det kan vara den där ljusa nya killen som spelar i A- laget, han är ju fruktansvärt duktig? Det måste bara vara han, jag vet ju inte vad han heter. Det var ju en ny familj som flyttade in i Stora Villan i höstas. tg2015 Sid 2 (20)
Undrar vad de heter i efternamn den familjen? Jag fick ju en ny kompis i klassen i höstas, det måste vara hans pappa. Urban är en mycket snäll klasskompis, men några är lite dumma mot honom, för han fick genast öknamnet Lappen, bara för att de bodde visst uppåt i landet innan de flyttade till Elvsted. I så fall är ju Imre pappa till Lappens lillasyster, Kristina heter hon visst. Är hon snygg eller, oj, oj vad snygg hon är. Alla killarna i skolan tittar ju efter henne, men jag hinner inte med en massa knäppa tjejer, jag skall ju bli fotbollsproffs, så jag har annat viktigt att göra än att tänka på löjliga tjejer. I vilket fall som helst skall det bli spännande att se vem den där Imre är. Världsrekord Jag hoppar på min cykel och drar vidare, det är nog bäst att jag åker hem, så mamma inte blir arg. Hon bruka gnöla om jag inte kommer hem direkt efter skolan. Jag tar full fart när jag svänger förbi det gamla mejeriet, för nu skall jag slå världsrekord. Vi har ju ett jättegupp på cykelvägen, där alla hoppar med sina cyklar. Vi är massor av killar som hjälpts åt att bygga detta gupp. Guppet är jättedjupt och långt, minst en halv meter. Nu ser jag guppet, nu skall jag hoppa jättelångt, minst världsrekord. I med den högsta växeln på cykeln, det är ju nedförsbacke och det går nog i hundra kilometer, alla gånger. Jag bromsar lite lätt, jag får ju inte hoppa för långt, för då hamnar jag i Lisa i svängens taggiga häck. Oj, vad det blir långt tänker jag när jag har landat efter hoppet. Jag gör en sladdbroms och slänger cykeln och går tillbaka för att mäta hoppet. Tur att inte mamma såg när jag slängde cykeln. Ett steg, två steg, tre steg, det måste vara världsrekord, det är ju helt otroligt! Jag skall försöka slå det i morgon när jag åker hem från skolan. Jag ritar ett litet märke här i gräskanten, så vet jag hur långt jag har hoppat. Jag kan ju då bevisa det också om jag skulle behöva det. Morfar Thomas, kom hem hör jag mamma ropa från kökstrappen. Jag hoppar på cykeln och drar förbi Lisa i svängens häck och ser mamma på trappan. Var har du varit, det är ju minst en timme sedan du slutade skolan, frågar mamma. Jag har väntat på dig, vi skall ju till morfar i dag, säger mamma. Jag har åkt nästan direkt från skolan, jag stannade bara vid anslagstavlan en stund och pratade med Slaktarn, svarar jag. Samtidigt kommer Svartis och gnider sig mot mitt ben. Han fjäskar alltid efter mat och mamma säger, han har nyss fått mat nyss det lilla matvraket. Det syns när han har varit i närheten av en, alla kläder har svarta hårstrån, de finns föresten i hela huset. Svartis är min katt, och han är lika gammal som jag, tror jag. Jag hinner inte ge dig någon mat nu Svartis, jag måste packa till träningen, säger jag till Svartis samtidigt som jag klappar honom. Inte hörde Svartis det, han fortsätter bara och svansar omkring mig. Nu får du flytta på dig, säger jag lite smått irriterat, jag kan ju trampa på dig. Mamma jag hinner inte följa med till morfar idag, skriker jag, när jag är halvvägs ned i källartrappen. Kom hit unge man, svarar mamma lite barskt, kom hit NU!!! Vad är det för några dumheter du pratar om, vi har ju lovat att vi skulle komma till mormor och morfar idag, blir det inte kul. Mormor och morfar väntar ju på oss, de har ju säkert fikat klart. Inte vill du väl missa mormors kringlor och hemmagjorda hallonsaft, säger mamma. Jo visst, men det är fotboll idag och jag måste vara med för jag ska spela i Elvsteds minilag, svarar jag, och så måste jag packa mina grejer. Jag skall bli fotbollsproffs och tjäna mycket pengar och spela i tg2015 Sid 3 (20)
Elvsteds A-lag, säger jag stolt. Va bra, svarar mamma och skrattar, då får du ta hand om pappa och mig när vi blir gamla. Nu är det bara så här Thomas att du skall följa med till mormor och morfar, annars blir fram för allt morfar mycket besviken om du inte är med. Hur dags börjar fotbollen förresten, frågar mamma plötsligt? Förresten så låg det en lapp i brevlådan, den var nog säkert till dig. Jag rusar bort till posthögen i köket, letar upp lappen med färgbilden på. Jojo, JAG har fått en lapp från Ymre. Det är en lika dan lapp som sitter på anslagstavlan. Undrar om andra har fått en likadan lapp eller är det bara jag. Han vill att JAG skall vara med i minilaget. Har han sett mig spela tro, undrar jag. Mamma, vi skall vara vid fotbollsplanen senast klockan fem, men jag måste vara där tidigare om de delar upp och spelar fotboll innan. Lille Thomas, vi är hemma innan klockan fyra så du behöver inte vara orolig, svarar mamma. Undra om jag kan lita på det, tänker jag lite tyst för mig själv. Dags att packa Jag rusar in i mitt rum, letar upp fotbollsbagen och slänger ned lite smått och gott. Vad stod på lappen, jag läser: Träningsoverall, benskydd, kortisar, T-shirt och handduk. Va, handduk, inte behöver jag handduk när jag spelar fotboll. Det kanske är bäst att ta med en handduk i alla fall, vilken ska jag ta tro. Jag tar den med landslaget på och lägger den i botten. Mössa och handskar behövs väl inte i dag, när vårsolen ligger på för fullt och det är nästan vindstilla. Thomas, kom nu, ropar mamma, vi skall åka nu och stäng dörren till ditt rum så inte Svartis går och lägger sig i din säng. Ja, ja, jag kommer, svarar jag, strax, jag ska bara... Jag kan inte räkna ut vad jag skall ha handduken till när jag spelar fotboll, mycket konstigt. Jag får nog fråga morfar, han vet ju allt. När jag kommer ut står mamma i dörren och låser så fort jag har kommit ut. Men Thomas, inte skall du väl ha med dig fotbollsbagen till mormor och morfar, säger mamma. Men mamma då, tänk om vi blir sena, då kan du ju släppa mig direkt vid Lovallen, så går jag hem sedan efter träningen. Ok då, in i bilen och glöm inte att sätta på dig bilbältet så drar vi. Det där med att ta med bagen var listigt, man kan ju inte alltid lita på mammor, så som de babblar ibland. En åktur med frågor Mamma varför luktar Slaktarns bil så illa? Har Slaktarn spelat fotboll? Dom som flyttade in i Stora Villa, vad heter de? Mamma, kommer vi hem till klockan fyra? Jag öser frågor över mamma och hoppas att hon kan svara på allt, helst omedelbart. Men Thomas då, så många frågor du har, säger mamma? Mamma, morfar säger alltid att frågar man inte, så får man inte reda på någonting. Man kan fråga om allt, bara man är trevlig och intresserad när man frågar, det har morfar sagt. Mamma varför luktar Slaktarns bil så illa, frågar jag igen? Jo, när det gäller bilar så måste vi ju tanka, vår bil går på bensin, det vet du väl säger mamma. Jo visst, men vår bil luktar ju inte, fyller jag i. Vänta lite! Slaktarn har en gammal bil, hans pappa hade den tidigare när han jobbade i affären, och den går på diesel i stället för bensin. Diesel kommer också från olja och eftersom bilen är gammal, så är det väl därför det luktar lite efter den, svarar mamma. Jag vet inte riktigt, jag är ju inte så teknisk säger mamma. Men, har Slaktarn spelat fotboll, frågar jag, innan mamma har hunnit svara färdigt. Jo du, jag har hört att han var en mycket duktig fotbollsspelare, jag tror han till och med spelade i stan. Han var förresten duktig på många idrotter, säger alla. Han har spelat hockey och jag tror att han spelade bordtennis också. Tennis spelar han fortfarande och han har även tränat pappa, och tillägger, till vilken nytta var tg2015 Sid 4 (20)
det, sedan garvar mamma. Men Slaktarn kan väl inte springa, han som är så tjock, han måste väga ett ton, frågar jag vidare. Men Thomas, du vet väl att man inte säger att någon är tjock. Slaktarn ser bara lite annorlunda ut, kraftig, välväxt som pappa bruka säga när han klappar sig på magen. Slaktarn hade lite otur när han var i 25-års ålder, men det är inget som du riktigt förstår ännu. Hur vet du det mamma, vad jag förstår, säger jag? När morfar berättar om gamla saker så förstår jag ju nästan allt. Ja, det är möjligt, men nu skall vi inte tala om det, utan tänk på vad du skall prata med morfar om i stället. Jag undrar lite varför mamma svarade så konstigt, säger jag lite för sig själv. Jag ger mig inte Mamma, de som bor i Stora villan, vad heter de, frågar jag vidare? Jag vet inte vad de heter, men mamman jobbar visst på sjukhuset och pappan jobbar visst något med datorer, svarar mamma. Jag har aldrig pratat med dem, men Lisa i svängen sa det, hon bruka ju veta en hel del om alla. Dom har visst två pojkar och en flicka, åtminstone sa Lisa i svängen det. Mamma, varför heter hon Lisa i svängen, har hon inget efternamn? Ja du, efternamn har hon säkert, men jag har aldrig hört något annat än Lisa i svängen. Det är väl för att hon bor i hörnet där cykelvägen svänger. Innan det blev en cykelväg där så var det en vanlig väg där, tror jag, säger mamma. Nu är vi framme Thomas, så nu får du väl plåga morfar med dina frågor, så kan jag prata med mormor i lugn och ro. Vi är väl hemma till fyra kollar jag, så att mamma inte skall glömma bort att jag måste på fotbollsträningen. Skall jag ställa en väckarklocka, frågar mamma, som tydligen är lite irriterad nu. Är det på mig tro, eller, nää, det måste vara något annat. Kap 2 Morfar, min idol Ett allvarligt samtal Hej Thomas, vá kul att du kommer och hälsar på oss idag, säger morfar när vi kommer in i huset. Vad har du för några funderingar idag då, du brukar ju alltid ha något på gång, frågar han vidare, lite med glimten i ögat. Jo, jag har bestämt mig för vad jag skall göra när jag blir stor, säger jag självsäkert. Jag skall bli ett riktigt fotbollsproffs, träningen börjar idag, så jag måste till fotbollsplanen i tid, jag vill inte missar första träningen. Jaså du, du skall bli ett riktigt fotbollsproffs, säger morfar lite undrande. Hur blir man ett riktigt fotbollsproffs då, frågar han med mycket frågande ögon. Jag skulle gärna vilja veta hur man gör för att bli ett oriktigt fotbollsproffs också, undrar han lite finurligt. Ah, du vet vad jag menar, säger jag och slår ut med händerna. Spela i Elvsteds A-lag och inte jobba, bara spela fotboll, säger jag. Ska man gå i skolan eller hur gör man för att bli ett riktigt fotbollsproffs, undrar morfar vidare ännu mera klurigt. Nä, det behövs ingen skola för det, det gäller bara att göra många mål, säger jag och tänker, vet inte morfar det. Thomas lille, nu måste du ta det lite lugnt, det är nog inte riktigt så enkelt som du tror, säger morfar, hör på mig lite här först. När det var dags för mig att välja ett yrke en gång i tiden, så fick jag fråga min far om vad han tyckte, och sedan kunde jag hoppas på att jag tyckte om vad han svarade. Du har nog större chans att kunna välja arbete i framtiden, men du skall nog diskutera det med din mamma och pappa. Oavsett vad man skall göra i dag, så måste man ha utbildning, säger morfar. Det finns så mycket som man måste tänka på, tillägger han. tg2015 Sid 5 (20)
Morfars jobb När jag skulle börja jobba hade jag tur, ska du veta. Min far sa bara när jag frågade om vad han tyckte jag skulle jobba med, att: Jag har talat med Nilsson på Snicken och du får börja där direkt efter skolan. Jag var inte så gammal då, för man gick bara sex år i skolan på den tiden. När man sedan hade slutat efter sex år så gick man i fortsättningsskolan, säger morfar. Då gick man sex veckor på sommaren, sedan var man klar för att börja arbeta, lade morfar till. Jag fick börja på bakken i juli samma år som jag slutade skolan och där har jag jobbat i alla år tills jag blev pensionär, säger han vidare. Bakken, ja det var där man bl.a. gjorde drickabackar, de var alltid av gjorda trä förr i tiden, säger morfar stolt. Det var hantverk på den tiden, för det fanns inte så många maskiner då som var automatiska, föresten det fanns inte så många maskiner över huvudtaget, säger han. Sen är det så också Thomas, att man måste lära sig mycket i skolan, innan man förstår det här med att vara vuxen, det är inte så lätt som du tror ibland, säger han allvarligt. Visst, vuxna bestämmer själva mycket, men det finns saker och regler i livet som man måste följa, det är oskrivna regler, det vill säga, sådana oskrivna lagar och regler som man måste följa, tillägger han. Mycket av detta lär man sig genom erfarenhet i livets verklighet, men mycket måste man också idag lära sig i skolan, informerar han om. När ni spelar fotboll i skolan, så har ni säker egna regler, och dessa regler måste alla följa, annars fungerar det inte, eller hur, säger morfar. Jag känner att jag var tvungen att hålla med, så jag nickar lite. Du får nog prata med din mamma och pappa, så de kan hjälpa dig att bli fotbollsproffs om du nu vill bli det. Lyssnar du Thomas, eller drömmer du? Jo, jo visst morfar säger jag lite okoncentrerat, jo, jag tänkte på en annan sak. Lisa i svängen Jo morfar, Lisa i svängen, varför heter hon Lisa i svängen, frågar jag. Ja du, det är nog ingen som riktigt vet varför hon heter så men, jag tror att det beror på saker som hände långt tillbaka i tiden, och att hon alltid bott i svängen, tror jag, säger morfar. Lisa har ju, som du vet och kan se, en mycket fin trädgård och hon är ju alltid ute i trädgården och jobbar. För många år sedan så hade även då barn och ungdomar rackartyg för sig, fram för allt på kvällen, säger morfar vidare. Alla ville retas med Lisa i svängen, för hon kom alltid ut och skrek och jagade ungdomarna när de blev upptäckta i hennes trädgård, plus att hon hade nog byns finaste och godaste frukt på sina träd. Att hon jagade ungdomarna var ju egentligen det dummaste hon kunde göra, för det var ju det som var det roliga, säger morfar med ett litet flin. Så när ungdomarna skulle hitta på lite rackartyg så sa de ofta, vi sticker och pallar hos Lisa i svängen, för ingen visste vad hon hette i efternamn. Ja, och på den vägen är det, hon kallas bara Lisa i svängen. Jag tror nog, att om ungdomarna hade ringt på och frågat om de kunde få några äpplen, plommon eller päron, så hade de nog fått det. Men det är klart, det är mer spännande att palla frukten, men det har väl du aldrig gjort Thomas, frågar morfar? Du då morfar, har du pallat någon gång, undrar jag. Hm, det kan väl hända att man klättrade upp i ett träd och satt där och åt lite körsbär och annat, det är ju så länge sedan, så jag minns inte riktigt, svarar morfar med en undvikande blick. Morfar, du brukar alltid titta mig i ögonen och fråga, är det sant det du säger. Hur är det morfar, frågar tg2015 Sid 6 (20)
jag. Pallade du eller pallade du inte frukt, frågar jag igen och tittar morfar rakt in i ögonen. Hm, nu pratar vi om något annat, svarar morfar väldigt undvikande. Var dig själv När det gäller Lisa i svängen så är det lite speciellt, säger morfar plötsligt väldigt allvarligt. Det är nog lite så här Thomas, att ibland finns det människor som tror att de är viktigare än andra människor, bara för att de har ett fint yrke och det ser ut som att de har gott om pengar. Det här med vad som är ett fint yrke och hur mycket pengar man ska ha för att vara rik är allt lite knepigt, säger morfar och slår ut med armarna. Dom behöver inte vara sådana från början, utan de har blivit sådana under tidens gång. Ibland så kan det bero på vilka människor man umgås med, särskilt om man tror att en del människor är bättre än andra. Men verkligheten Thomas, det är att många gånger blir dessa människor väldigt ensamma, för vanligt folk vill inte ha med dessa fisförnäma människor att göra. Att de kallas för fisförnäma betyder att de kanske inte är så fina som de tror, tillägger morfar. Det är nog egentligen väldigt synd om Lisa i svängen, för hon är nog väldigt ensam, tror jag, säger morfar, men hon är väldigt trevlig att prata med, fråga mamma. Lisas man dog för många år sedan och han hade en hög ställning på snickerifabriken, säger morfar och går bort till ett skåp vid fönstret. Här ska du se, säger morfar och tar fram ett gammalt fotoalbum. Detta är Lisas man, jag minns inte vad han hette, tillägger han. Dom hade inga barn i alla fall, så nu lever hon ensam där i det stora huset och har inte särskilt många besök, säger morfar och lägger tillbaka albumet i skåpet. Man skall alltid försöka att vara sig själv och vara trevlig mot andra och helst alla, för det tjänar man på i längden. Tänk på det om du blir fotbollsproffs och tjänar massor med pengar, fortsätt att vara Thomas då, glöm inte dina vänner, säger morfar. Thomas, drömmaren Tänk på dig själv Thomas, hur dan är du, frågar morfar. Hur många gånger faller du in i egna tankar och drömmar på en dag, undrar morfar. Visst, mamma blir lite sur på dig ibland när du inte kommer hem från skolan, men det beror ju på att mamma vill dig väl, säger morfar. Hon vill ju veta att allt är bra, att du får lite mat i dig och att du gör dina läxor, innan du går ut och leker, tillägger han. När man ser på dig Thomas, ja då ser man en glad lite smådrömmande kille och vet du vad, det är underbart att du är som du är, säger morfar och kramar om mej. Jag hade också drömmar och har givetvis drömmar fortfarande, det har nog de flesta människorna, säger morfar. Vet du vad, säger han vidare. Att drömma, det är som att ha ett mål framför sig, något man kan sträva mot att nå och när man når sina drömmar och mål, ja då blir man glad, eller hur Thomas. Drömmar, mål, planer, det behöver alla, så man kan se framåt mot allt det roliga som finns i livet. Att försöka vara den man är och inte göra sig till för andra, det är en viktig kunskap, det ska du veta, säger morfar. Mormor är så allvarlig Mormor och mamma kommer nu in i rummet, och de ser inte glada ut. Jag undrar verkligen vad som har hänt. Till och med morfar rynkar sin panna och ser verkligen allvarlig ut. Det är över nu, säger mormor plötsligt. Vad då, frågar jag, vad är det som är över? Vad är det som har hänt? Kom och sätt dig här lite Thomas, säger morfar, och lägger sedan armen runt mig. Vet du tant Olga, som bor i stan, frågar han. Visst vet jag det, svarar jag. Det är väl hon som bruka ha sådan där polkagriskarameller hemma och bjuda på, säger jag. Du vet ju också att tg2015 Sid 7 (20)
tant Olga har varit sjuk en längre tid och legat på lasarettet och idag på morgonen så dog hon, säger morfar. Tant Olga är ju mormors storasyster, så det är därför mormor är ledsen, säger han vidare. Men när hon är död nu då, vart flyttar hon nu då, frågar jag. Hon kan väl inte bo kvar på lasarettet då, eller? Thomas, när någon dör så flyttar man till Herren och får bo där uppe i himlen, säger morfar och pekar uppåt. Men en sak ska du veta Thomas och det är att alla som dör lever ju kvar här på jorden, för de lever i våra minnen, säger morfar. Du sade ju själv att tant Olga, det var tanten med polkagriskaramellerna, så även du kommer att minnas henne trots att hon inte finns hos oss längre i egen person. Nu ser faktiskt alla lite mera glada ut, tänk vad morfar kan, han gör oss till och med glada när någon har dött. Tiden går Mamma, vad är klockan, frågar jag, du har väl inte glömt att jag skall på fotbollen. Jag tänkte det är bäst jag påminner, så hon inte glömmer vad jag skall göra. Nä då Thomas, jag har inte glömt, men det finns lite som mormor, morfar och jag måste prata om, svarar mamma. Du kan väl gå ut en sväng, och se om det finns någon du kan leka med en stund, så ropar jag på dig när klockan är fyra. OK, men glöm det inte, svarar jag på väg ut genom ytterdörren. Jag sticker till Stora Villan och ser om Lappen är hemma, skriker jag när jag tar yttertrappan i ett hopp. Jag kikar bort mot Stora Villan. Jo, det verkar som det finns någon hemma där. Imre eller Ymre Undrar vad tränaren heter egentligen, Imre eller Ymre, tänker jag. Undra om det är Lappens pappa? Konstigt namn, jag vet ingen som heter så. Tjenare Lappen, skriker jag genom den stora syrenhäcken. Skall du på träningen idag, frågar jag vidare, medan jag rusar igenom häcken på ett ställe, ett litet hål, där alla verkar springer igenom. Det är en liten genväg, för inte skall man väl behöva gå runt hela häcken, för att komma in till huset. Visst skall jag på träningen, jag skall åka med pappa nu vid tio i fyra, svarar Lappen på sitt dalmål, och det är min pappa som skall träna minilaget. Vad heter din pappa egentligen, Imre eller Ymre, frågar jag. Han heter Imre, Imre Hocstach och jag heter Urban Hocstach, svarar Lappen. Innan vi flyttade hit till Elvsted så bodde vi i Dalarna. Dalarna är jättelångt från Lappland så du är jättesnäll om du inte kallar mig Lappen, säger Lappen. Jag skall försöka att komma ihåg det, svarar jag. Vilket konstigt namn, Hocstach, säger jag och tittar undrande på Lappen. Min farfar kommer från Ungern, men har bott i Sverige i många år, säger Lappen. Det var visst något krig, så min farfar och farmor flydde till Sverige, men jag begriper inte det där riktigt och man talar aldrig om det. Jag får väl fråga lite om det där, säger Lappen. Min morfar säger alltid att man ska fråga, annars får man inget reda på, tillägger jag. Nu är det dags Kom nu Thomas, hör jag mamma skrika, vi skall åka nu. Du kan väl åka med oss, säger Lappen. Ja, det kan jag ju, jag skall bara sticka och hämta min fotbollsbag i bilen och fråga mamma. Jag springer bort till morfars hus och där står mamma och vänta vid bilen. Mamma, jag kan väl få åka med Lappen och hans pappa, det är Lappens pappa som skall träna oss, snälla. Visst, får du det för dem, så gärna för mig, svarar mamma, men då är jag redan halvvägs tillbaka till Lappen med fotbollsbagen hängande på axeln när mamma svarar. tg2015 Sid 8 (20)
Kap 3 Nu börjar träningen Imre, inte Ymre När kommer din pappa, frågar jag Lappen, vi kanske ska dela upp innan. Han är redan hemma, han jobbar på Metallen med datorer, säger Lappen, så vi ska nog strax åka. Jag ska bara upp och hämta min väska och grejer, säger Lappen, när han är på väg in genom altandörren. Vá fint de bor här, en stor trädgård som man kan spela fotboll i, tänker jag när jag tittar runt på tomten. Det stora trädet vid blomlandet och busken vid hörnan på huset, det kan vara ett fotbollsmål. Jag springer rakt ut på gräsmattan, klipper till bollen, och bollen går givetvis stolpe in, eller heter det träd in här, Yes, Yes. Det var nog tur att jag inte hade någon riktig boll för då hade vi nog fått hämta den i Hota Hiti med en sådan träff som jag fick. En målgest måsta jag bara ha ändå, trots att jag inte hade någon boll. Jag hinner inte mer än tänka tanken förrän jag hör en röst. Tjenare, jaså, du skall träna fotboll i dag? Jag heter Imre och är Urbans pappa, säger han med ett stort smile. Han pratar ju lika konstigt som Lappen, tänker jag tyst för mig själv. Ja, svarar jag kort och tillägger att, jag skall bli fotbollsproffs, bara så han vet. Jaså du, du skall bli fotbollsproffs, då får vi väl se vad du går för på träningen, säger Imre. Jag har gjort massor med mål i skolan, påpekar jag, så han bara vet. In med er i bilen, nu drar vi, säger Imre. Vänta på mej skriker Kristina. Kristina hoppar in i baksätet hos mej och jag blir livrädd att jag ska röra henne. Hej, jag heter Kristina säger hon och sträcker fram sin hand. Jag är syster till Urban säger hon vidare. Jag tar hennes hand och stammar fram att jag heter Thomas. Jag ska spela i tjejlaget säger hon säkert. Jaha stammar jag fram och trycker mig mot dörren. Jag smygtittar lite på henne, visst är hon supersnygg. Dom har en sådan där bil som inte är en bil och inte är en buss, utan mittemellan. Den verkar alldeles ny, jag har hört att det heter metallic. Undrar vad det är, ja metallic, tänker jag i nästa sekund. Bältet, glöm inte bältet, säger Imre, medan han startar bilen eller vad det nu är för något. Jaså ni har en sådan där metallic, säger jag världsvant. Imre skrattar och berättar att metallic, det kallas den sorts färg som finna på bilen. Detta är en Volvo SUV, silvermetallic, säger Lappen. Jag känner att jag blir illröd i ansiktet. När vi kommer en bit upp på gatan kör vi förbi Oa och Hästen. Jag kan inte låta bli och vinka åt de, för de måste ju se, att jag, åker med tränaren. Tänk vad de kommer att undra. Första träningspasset Klockan är strax efter fyra och inte en fotboll så långt ögat kan se! Vad är detta för någon tränare, tänker jag. Det är nog bäst att inte säga något, tänker jag vidare. Pappa, får vi låna en boll, skriker Lappen till sin pappa. Nä du, först skall ni klä om, ni skall inte spela fotboll i de kläderna som ni har på er nu, svarar Imre. Jag har öppnat det lilla rummet där borta, där skall ni klä om, för A-laget skall klä om i det stora lite senare, tillägger han. Det kommer mer och mer killar, och tjejer också. Vad skall de göra här, tänker jag. När jag tittar lite längre bort kommer Kristinas kompis Anne. Inte skall väl de träna fotboll med oss, tänker jag. Vá söt hon är Kristina, men som sagt var, nu gäller det jobbet som fotbollsproffs, då kan man inte syssla med tjejer. tg2015 Sid 9 (20)
Omklädningsrummet När alla är inne i omklädningsrummet, så kommer Imre, och han ber alla att sätta sig. Som ni ser så är vi rätt många och det är både flickor och pojkar, säger han. Flickorna skall klä om i rummet jämte köket eller ni kanske vill att de skall de klä om här med er grabbar? Det blir ett himla spottande och fräsande från killarna. Imre garvar då för fullt och följer sedan med flickorna ut till det andra rummet. När han kommer tillbaka så säger han att ni inte behöver vara oroliga, tjejerna har en egen tränare, så de inte tar era platser i laget, sen garvar han igen. Nu klär ni er för fotboll, och ni skall ha kortbyxor, en t-shirt och benskydd på er, och sedan samlas vi i cafeterian. Om tio minuter skall ni sitta i cafeterian, säger Imre, innan han försvinner in till det andra rummet. Fotboll utan Fotboll Nu börjar detta bli skumt, vi måste snart har varit här i en timme, tror jag, och inte en fotboll har vi fått, tänker jag medan jag går in i cafeterian. Nu fick jag ju alla fall veta vad jag skulle ha handduken till, den behövde jag ju när jag klädde om. Vilken tur att jag tog med en, tänker jag. Sätt er ned och dämpa volymen, nästan skriker Imre. Ok, tjugo grabbar i ett rum, det kan låta, det vet nog alla. Regler När det gäller träningen så finns det vissa saker som gäller, vi kan kalla det regler, säger Imre. Jag skriver här på tavlan så ni kan följa med, men ni kommer alla att få allt detta på papper också. Det kan tyckas att vi inte behöver regler, men det är lika bra att vi går igenom vad det är som gäller, så att alla vet. Detta är till för allas skull, för att när ni är här och tränar fotboll, ja då vill ni väl träna fotboll, eller? Dtta visste ju jag för det har Morfar sagt. Regel 1 För det första när det gäller tider: Kom alltid i god tid!!! Har vi bestämt klockan fem, då är det klockan fem, omklädda och klara. Om jag skall snacka med er innan träningen, då vill jag inte dra det igen bara för att vissa inte kan passa tiden. Plötsligt dras dörren upp och in glider Wille. Tjena, är det här vi skall lira boll, säger Wille. Vad heter du unge man, undrar Imre. Jag heter Wille, jag bor i Utan, jag fick gå hit, för brossan hade snott min cykel. Vá bra att du kom precis nu då, säger Imre. Vill du vara snäll och läsa vad det står på tavlan, högt. Kom alltid i god tid, säger Wille. Bra då sköter du denna regel i fortsättningen, säger Imre. På träningarna, när alla har kommit och alla är omklädda, så är du snäll och säger till mig att alla är klara, ok. Hade Wille haft kaninöron nu, så hade han trampat på öronen, så snopen blev han. Regel 2 Regel två: Vi pratar i vanlig samtalston och inte alla på en gång!!! Ni skulle ha hört er själva i omklädningsrummet, det finns risk för hörselskador. Om ni ser mig med hörselskydd på, ja då förstår ni att det är högljutt. Om alla pratar vanligt, ja då hör alla också. Det är bättre att spara på krafterna till fotbollen, där måste ni snacka med varandra. Regel 3 Regel tre: När jag ber om tystnad, då skall det vara tyst!!! När jag skall berätta något, så skall alla vara tysta och lyssna upp, då får alla reda på vad jag har att säga. Jag pratar inte bara för skoj skull, utan jag pratar för er skull, jag skall ju träna er till att bli bra fotbollspelare. Då måste ni också lära er att lyssna på tränaren. Om alla lyssnar, så vet alla vad det är som gäller. tg2015 Sid 10 (20)
Detta skall vi testa lite på träningen idag. Det blir en hel del teori idag, säger Imre på ett sätt, så att alla skall veta vad det är som gäller, trots att kanske inte någon förstår vad han menar. Äntligen Nu börjar jag undra, är detta fotbollsträning eller, han pratar ju bara. Dessa tre regler som vi har tittat på, skall ni tänka på till nästa gång, säger Imre. Lyssna nu! Nu sticker vi ut och vi samlas i mittcirkeln, utan att röra bollarna som ligger ute på fotbollsplanen! Nu kan ni tänka er vad som sker, tjugo grabbar som skall ut genom en dörr, som är 90 cm bred. Ja, ja, ut kom alla och alla springer till mittpunkten. När Imre kommer så säger han bara, sitt ned, och sedan tittar han runt. Gissa vem som inte finns i mittcirkeln, jo helt rätt, Wille. Han sprang världens omväg, bara för att klappa till en fotboll som låg på gräset. Wille, vad var det sista jag sa, innan vi stack från cafeterian, frågar Imre. Att vi skulle samlas i mittcirkeln på planen, svarar Wille. Och mer då, säger Imre. Wille är nu som en fågelholk i munnen, men det är tydligen inga fåglar hemma, för det är helt tyst. Vi har en och en halv timmes träning här, skall de andra då sitta och vänta på dig, bara för att du skall klappa till en fotboll, frågar Imre. Jag sa ju att, låt bli fotbollarna, och då menar jag det, säger Imre med en barsk röst. Sätt dig nu ned så vi kommer igång med träningen. När börjar träningen Är detta träning, tänker jag för mig själv. Prat, prat, prat Nu vet jag vad alla börja fundera på, när ska vi börja spela, säger Imre. Han har nu fått en röst, som låter lika hård som rektorns i skolan. Jo, som jag sa där inne, så har jag ett program och detta skall vi gå igenom och när mitt program är färdigt, då skall vi spela. Så det är ni som bestämmer hur mycket tid vi skall ha till spel, inte jag, säger Imre. Som ni ser så är tjejerna på den planhalvan som är mot skogen, det gör, att ni kommer att vara på denna planhalva, som är mot vägen. När det gäller fotboll i er ålder, så spelar man tvärsöver plan, för att ytorna inte skall vara så stora att springa på. Man spelar sjumannafotboll. Ser ni extramålen som står där och där. Imre pekar ut mot de båda långsidorna och säger, ni tio här flyttar in det målet till den vita linjen och ni tio flyttar in det målet till den linjen. Nu gör vi detta snabbt och när ni är klara så samlas vi här, direkt, utan att pilla på bollarna. Nu fick Wille en blick av Imre, och jag tror att Wille förstod att det var nog inte värt att pilla på någon fotboll denna gången. Nu börjar det arta sig, nu skall jag snart visa vad jag kan, tänker jag, medan vi släpar fram målet till linjen. Första övningen Bra grabbar, möts vi av när alla är tillbaka. Sedan fortsätter Imre, jag känner ju inte er, jag har bara sett några av er på byn, så jag vill testa lite först, namnen skall vi gå igenom senare. Jag måste lära känna er, kolla vad alla är bäst på när det gäller fotboll. Några är snabba på att springa, andra inte. Några kan skjuta hårt, fortsätter han, några skjuter inte lika hårt. Det handlar också om att skjuta rakt, kunna nicka en boll, använder ni vänster eller höger fot. Det är mycket jag måste lära mig om er, så att ni blir bra fotbollspelare och hamnar på rätt plats i laget. Jag har lite små övningar jag hade tänkt att vi skall göra. Vilka är åtta år och vilka är nio år, frågar Imre. Åttorna går dit och niorna går dit, pekar Imre. Jag är bara sju år, men jag går i andra klass, säger en lintott. Du får vara med åttorna då och ni två nior går över till åttorna, så vi blir tio på varje sida. OK, ställ er nu på ett rakt led framför varandra, åttorna här och niorna framför. Den som ni nu tittar in i ansiktet på, den skall ni vara med resten av denna träning, säger Imre och småler. Gissa vilken Wille fick, jo helt rätt, den lille lintotten, Totte. Det skiljer nästan en halvmeter på dem. Allt som ni nu skall göra, skall ni nu göra tillsammans. Om jag säger till Thomas tg2015 Sid 11 (20)
här, att springa ned till det målet, ja då gäller det dig också, var det Lars du hette? Här gäller det att höra upp och lyssna på sin tränare. Ni skall hela tiden samarbeta och lösa problemen ni får av mig tillsammans. Ett tips kanske är, att ni hela tiden pratar med varandra, och förklarar för varandra vad ni tänker göra. Ok, är ni redo då, frågar Imre. Ja, svarar alla! Där borta ligger det en massa bollar. Ni i åttalaget, spring och hämta var sin boll och lägg bollen vid fötterna på din kompis i niolaget. Är ni klara? När jag visslar i pipan, då börjar vi. Fullständig Kaos Jag förstår ingenting, vad håller vi på med, är detta fotbollsträning? Kan ni tänka er vilken syn det blev? Åttorna drog iväg som om de hade eld i baken och vad gjorde niorna. Jo alla niorna stod kvar utom Linkan och Hästen. Dom sprang med sina åttor för att hämta en fotboll. Hästen och Stefan kom tillbaka till mittcirkeln och Stefan lade bollen vid Hästens fötter. Men vad gjorde Linkan och Boris? Dom stod kvar nere vid bollarna och där stod Linkan med bollen vid fötterna och Boris vid sidan om. Bra grabbar, skriker Imre, och ber alla att samlas vid det ena målet. Hur gick denna övning, frågar Imre. Alla bara tittar på varandra, ingen förstår någonting. Vi sätter oss ned så skall jag förklara, säger Imre. Jo, säger Imre vi kom ju överens om att skulle någon få ett uppdrag, då skulle kompisen med, eller? Alla nickar men undran är stor. Det var ju två par som gjorde helt rätt, ni och ni. Imre pekar på Hästen och Stefan samt Linkan och Boris. Det som skilde er åt, det var att ni hämtade bollen och kom tillbaka, medan ni stannade där nere vid bollarna. Med detta så vill jag att ni förstår, att när ni skall göra något, det kan ju vara en taktik i fotbollen det gäller, kontrollera så att alla vet vad som gäller. Vid minsta oklarhet, fråga! Fråga tills ni förstår, för då blir det ju mindre fel. Jag finns ju här för att hjälpa er, säger Imre. Detta är mycket viktigt när det gäller fotbollen, säger Imre vidare. Om du vet vad du skall gör, säger Imre, och pekar på Wille, ja då vet även ni andra vad Wille kommer till att göra. Detta gäller givetvis bara om alla har lyssnat, det är därför jag vill att alla lyssnar och är tysta när jag ber om det, säger Imre. Tänk nu efter först, prata med din kompis, för vi skall göra en test till. Alla lyssnar nu så att man kan se tjugo par öron som är dubbelt så stora som vanligt när Imre säger: Niorna springer till det målet och åttorna springer till mittcirkeln och sedan tillbaka och samlas här. Tänk efter nu, stick sedan iväg när jag blåser i pipan, säger Imre. Tänk först När Imre har blåst i pipan, ja då händer det saker skall ni veta. Några tog varandra i händerna, några sprang åt var sitt håll. Några gjorde ingenting. Det blev nästan komiskt. Imre blåste i pipan igen och skrek att alla skulle komma tillbaka. Vad var det vi skulle göra frågade han mig. Jo, jag skulle springa till det där målet och sedan tillbaka, svarade jag. Din kompis då, frågar Imre? Han skulle ju springa till mittcirkeln och sedan tillbaka, svarade jag. Imre kliar sig lite på hakan och undrar, har jag glömt att säga att ni skulle göra allt tillsammans? Alla tittar nu på varandra och Wille säger: Du menar kanske att, först skall vi springa tillsammans till målet, sedan fortsätter vi till mittcirkeln och sedan springer vi tillbaka hit. Imre skiner upp som en stor sol och nickar. Nu grabbar, nu snackar vi samarbete. Förstår ni nu varför det är så viktigt att lyssna och förstå de instruktioner och anvisningar ni får? Fotboll är en lagsport, tillsammans är vi laget. Det finns ingen som kan spela ett fotbollslag ensam, det är en lagsport, alla är lika viktiga, säger Imre. Jag tillhör också laget, trots att jag inte spelar, säger Imre. tg2015 Sid 12 (20)
När jag nu blåser i pipan, ja då gör vi som vi har kommit överens om, säger Imre. I detta fall spelar det ingen roll om man springet till målet först eller till mittcirkeln. Det viktigaste är att vi gör det tillsammans. Nu fungerar denna övning och jag tycker nog att Imre ser rätt nöjd ut. Han är en riktig luring, Urbans pappa, det här blir nog kul. När alla har kommit tillbaka så ber Imre oss att samlas bakom målet, det riktiga målet som är mot vägen. Ta med er en boll var också, tillägger han. Ok, kör och så visslar han. Det dröjer inte en sekund, förrän han blåser i pipan så han blir röd i ansiktet. Sedan skriker han så alla hör, tillsamman, tillsamman! Då förstår vi, vi ska inte springa var för sig, utan tillsammans med kompisen. Kap 4 Vilka skall spela fotboll? Vilka är lagkompisarna Nu när alla är här, så måste vi presentera oss för varandra, säger Imre. Vilka vi är, var vi bor och lite annat, allt för att vi skall lär känna varandra. Jag heter alltså Imre, inte Ymre, som Thomas säger, utan Imre, Imre Hocstach. Jag jobbar på Metallen med dataprogrammering av bl.a. maskinerna, med jag sköter alla de andra datorerna också. Jag tänkte vi en gång skulle gå och titta på Metallen, men det tar vi senare, säger Imre. Urban känner en del, det är min son och kanske en del har sett Kristina, det är den ljusa tjejen som springer där, säger Imre och pekar mot skogen. LillOskar är minstingen i familjen, bara tre år och så har jag har en dotter till, men Patricia som hon heter, bor hos sin mamma i Dalarna. Ni kanske har sett att jag spelar fotboll i Elvsteds lag, där jag spelar i försvaret. Jag spelade tidigare i ett lag i Dalarna, som ni kanske känner till, Braga. Två år spelade jag i elitserien, innan vi flyttade hit till Elvsted. Vi flyttade hit för jobbets skull, jobbet på Metallen och min frus jobb på sjukhuset. Vi bor i Stora Villan, och ser ni en vacker flicka i trädgården, ja då är det min fru, Cristel. Jag har utbildat mig till tränare under flera år, så jag tror att jag har lite smått och gott att ge er och tillsammans skall vi ha kul, hoppas jag. Den här lilla boken, säger Imre, och viftar med ett litet anteckningshäfte, här skriver jag allt som kommer att röra fotbollen och er. Ett ord vill jag att ni skall lära er direkt, och det ordet är taktik, det är något jag kommer att jobba mycket med. Det är också därför jag är så noga med att ni skall lyssna. För taktik, det går ut på att ni lyssnar på mig, så skall jag försöka förklara varför och hur vi skall göra på fotbollsplanen. Det är oftast taktik då, tänk på det, säger Imre. Nu skall vi kolla vilka ni är? Namnen Jag måste i alla fall veta och lära mig namnen på er och var ni bor, säger Imre. Vi börjar där borta säger Imre och pekar på en liten kille med stripigt svart hår. Vem är du, frågar Imre. Jag heter Kalle eller Kim Yo Hoo, svarar han. Var bor du, frågar Imre? Jag bor i Tallkulla, på vägen mot stan, vi har jordbruk där, svarar Kalle. Har ni kor och sådant, undrar Imre. Ja, vi har kor, hästar, grisar, katter, hundar och höns, säger Kalle. Vem är din kompis då, frågar Imre. Alla kallar mig, Oa, men jag heter Nils Johansson. Det är min pappa som äger Metallen, svarar en glad Oa. Varför vill ni två spela fotboll, frågar Imre vidare. Det är kul, säger båda nästan samtidigt. Ok, Thomas, dig har jag redan träffat, men vem är din kompis? Jag heter Lars, kommer det med ett kort svar. Men du då som står där, vem är då du, frågar Imre, och pekar. Jag är Lars storebror, vi är tvillingar, men jag är trettio minuter äldre och jag heter Boris. Jag kallas oftast StoreBoris för vi har en Boris till i klassen. tg2015 Sid 13 (20)
Det blir inte lätt att hålla reda på er två, ni är ju så lika, säger Imre. Det är du som är Leif, säger Imre och pekar på en liten och tunn kille. Ja, svarar Leif. Då är det är du som är Linkan eller, frågar Imre, och han skriver i sin anteckningsbok. Ja, svarar Leif kort. Låt se, LilleBoris, det var du, frågar Imre vidare? LilleBoris nickar och svarar på Norrländskt vis, jo. Och din kompis där då, frågar Imre? Oskar Vilmopää heter jag och pappa jobbar på Snicken. Är du bara nio år, frågar Imre. Vi heter Ombi, jag är Toto och detta är min lillebror Toti, säger en kille med en kraftig brytning i rösten. Vi kommer från östra Afrika och har bott här i sex månader. Vår pappa jobbar på Snicken och mamma är läkare, men hon jobbar inte. Som jag sa tidigare så är Urban min son, men vem är du som står tillsammans med Urban, frågar Imre. Jag heter Valle, jag bor med mina farföräldrar för min mamma och pappa är döda. Dom dog i en bilolycka förra året när de var hemma i Ryssland. Wille, du bodde utanför byn, eller, frågar Imre. Jajamensan, säger Wille. Jag har sex syskon, tre av mina systrar är med tjejerna där borta. Om du kommer att ha problem med att skilja på StoreBoris och Lasse, då skall du veta att tränaren i tjejlaget har det nog ändå värre, säger Wille vidare. Mina syrror är trillingar, dé du! Den här litte skiten det är Totte, säger Wille vidare och knuffar till en blond långhårig kille. Jag heter Tomas Alder och bor jämte Lisa i svängen. Jag är sju år men går i tvåan, för jag är född den första januari. Det är min brossa som sitter där borta i rullstolen, säger Tomas och pekar bort mot omklädningsrummet. Det är Roberth Klumpfot, säger Wille. Jasså, Roberth Klumpfot, säger Imre. Vet du varför han har klumpfot, frågar Imre Wille. Wille blir helt röd i ansiktet, tittar bara ned i backen utan att svara. Roberth har säkert råkat ut för någon olycka eller sjukdom. Det är säkert inte något han kan göra något åt, säger Imre. Brossan föddes med ett fel på ena foten, säger Tomas. Hm, säger Imre och nu såg han riktigt lurig ut och skriver i sin bok. Nu skall vi se, vi har väl ett par gubbar kvar som jag inte känner till. Ni två vilka är ni? Fidde och Adde svarar båda samtidigt. Vi bor borta vid fabriksområdet i radhusen. Har alla talat om vilka ni är, frågar Imre. Två killar räcker upp händerna. Båda är mörkhåriga, ja svarthåriga. Båda är stora i växten och den ena säger, jag heter Goran. Och jag heter Vitas säger den andra. Hur länge har ni spelat fotboll, frågar Imre. Alltid, svarar båda två. Ok, det var väl alla, konstaterar Imre och skriver i sitt lilla anteckningsblock. Hallå, säger en kille med självsäker stämma. Hästen kallas jag, Mats heter jag och jag har gjort hur många mål som helst. Farsan är elare, säger Mats. Vad är en elare, frågar Imre. Han drar sladdar och kopplar lampor och sånt, säger Mats. Då måste du vara kvar, säger Imre. En liten kille nickar och tittar ned i marken. Det blir tyst, så Imre frågar. Vad heter du då? Stefan Johansson, svarar killen. Var bor du då Stefan. Jag bor i hyreshuset vid affären. Har du några syskon, frågar Imre. Nä, svarar Stefan. Det är bara mamma och jag. Mamma jobbar på Snicken, på kontoret, hon är chef för pengarna, säger Stefan. Är hon ekonom, frågar Imre. Stefan nickar, men tittar fortfarande ned i backen. Uppvärmning Vi skall nu tillsammans värma upp lite, för kroppen måste mjukas upp innan vi gör övningar, och här skall ni nu ta i, säger Imre. Jag talar om och visar, och sedan gör vi det tillsammans när jag blåser i pipan. Håll på tills jag blåser igen, säger Imre, och tillägger att nu skall ni ta i, och som sagt var, håll på tills jag blåser. tg2015 Sid 14 (20)