EXAMENSARBETE KRISTINA LABBA. Samhällsvetenskapliga och ekonomiska utbildningar RÄTTSVETENSKAPLIGA PROGRAMMET C-NIVÅ

2003:168 SHU EXAMENSARBETE Förhållandet mellan ILO-konventionen nr 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder och beslutet om den fria småviltjakten KRISTINA LABBA Samhällsvetenskapliga och ekonomiska utbildningar RÄTTSVETENSKAPLIGA PROGRAMMET C-NIVÅ Institutionen för Industriell ekonomi och samhällsvetenskap Avdelningen för Rättsvetenskap Vetenskaplig handledare: Bertil Bengtsson 2003:168 SHU ISSN: 1404-5508 ISRN: LTU - SHU - EX - - 02/168 - - SE

Sammanfattning Den 25 augusti år 1993 släpptes småviltsjakten fri ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Frisläppandet, som i stort innebär att staten till skillnad från tidigare inte längre behöver höra samebyarna för att tilldela jakträtt till enskilda, har kritiserats hårt från bl.a. jurist-, same- och naturvårdshåll. Från samiskt håll menade man att beslutet om frisläppandet var ännu ett rättsligt övergrepp på de gamla samiska rättigheterna eftersom staten inte på ett tillförlitligt sätt kunde visa att de har sin påstådda jakträtt inom de aktuella områdena. Så sent som till år 1987 hade staten den inställningen att jakten i de avlägsna fjällområdena inte var aktuell för någon annan än samerna. Vidare har jag i min jämförelse av hur beslutet om frisläppandet står i förhållande till artiklarna 13, 14 och 15 i ILOkonventionen nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder kommit fram till att frågan om småviltsjakten eventuellt skulle få en ny vändning om Sverige ratificerar ILOkonventionen eftersom de undersökta artiklarna i konventionen ger ett slags stöd för ett samiskt förvaltande av naturtillgångarna i områdena som de bebor eller nyttjar, d.v.s. indirekt stöd för förvaltningen av småviltsjakten.

Abstract The 25 th of august year 1993 the exclusive hunting and fishing rights became free west of the limit of cultivation and in the so-called Taxed Lapp mountains. The new hunting and fishing system implies that the Swedish state no longer needs to check with the Sami before it can give hunting rights to private persons. The system has been criticized hardly by some lawyers, Sami people and nature organizations. The Sami say that this decision is another legal outrage on the old Sami rights because the state can`t show it`s rights to the hunting in the areas in any reliable way. Until year 1987 the state has had the opinion that the hunting rights belong only to the Sami. In this paper i`ve compared three of the articles in the ILOconvention and the decision about the new hunting and fishing system. My conclusion is that the administration of the exclusive hunting and fishing rights would probably be otherwise if Sweden did ratify the convention. In my opinion the examined articles support a Sami administration of the exclusive hunting and fishing rights in areas that the Sami traditionally occupy.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sammanfattning Abstract Kapitel 1 INLEDNING 1 1.1 Bakgrund 1 1.2 Syfte 1 1.3 Metod och material 1 1.4 Avgränsning 2 Kapitel 2 RÄTTSHISTORIA 3 2.1 Vem har bättre rätt till den fasta egendomen? 3 2.1.1 Samerna 3 2.1.2 Beskattningen 4 2.1.3 Kolonisationen 4 2.1.4 Odlingsgränsen 5 2.1.5 Socialdarwinismen 5 2.2 Rennäringen 6 2.2.1 Rennäringslagen 6 2.2.2 Samernas jakträtt 7 2.3 Skattefjällsmålet 8 2.3.1 Urminnes hävd 9 Kapitel 3 DEN FRIA SMÅVILTSJAKTEN 10 3.1 Småviltsjakten före det nya upplåtelsesystemet 10 3.2 Beslutsprocessen 10 3.3 Småviltsjakten släpps fri 11 3.4 Statens inställning till jakten ändras 11 3.5 Konsekvenser för rennäringen 12 3.6 Konsekvenser för andra berörda 12 Kapitel 4 ALLMÄNT OM ILO-KONVENTIONEN NR.169 13 4.1 ILO-konventionen nr.169 13 4.2 Artiklarna 13,14 och 15 14 4.2.1 Artikel 13 om mark som ursprungsfolket traditionellt bebor och nyttjar 14 4.2.2 Artikel 14 om äganderätt och besittningsrätt 15 4.2.3 Artikel 15 om naturtillgångar 16 Diskussion och slutsatser 18 Litteraturförteckning Bilaga 1

Kapitel 1 INLEDNING 1.1 Bakgrund Den 25 augusti år 1993 släpptes småviltsjakten och handredskapsfisket fritt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Frisläppandet vållade stora diskussioner bland olika grupper. I detta arbete ges en sammanfattande bild av hur beslutet arbetades fram, hur systemet för småviltsjakt såg ut före och efter frisläppandet samt exempel på reaktioner mot beslutet från jurist-, same- och naturvårdshåll. 1 Den rättshistoriska utvecklingen av förhållandet mellan samerna och svenska kronan/staten har en central betydelse i detta arbete eftersom den utgör en viktig utgångspunkt för förståelsen av de olika parternas argumentationer i beslutsprocessen om den fria småviltsjakten samt för förståelsen av ILO-konventionen nr. 169. I detta arbete studeras även kopplingen mellan beslutet om frisläppandet av jakten samt ILOkonventionen nr. 169 om ursprungs- och stamfolk i självständiga stater (hädanefter kallad för ILO-konventionen nr. 169) eftersom konventionen är det viktigaste internationella instrumentet som skyddar ursprungsfolkens rättigheter. Konventionen är utarbetad av FN:s arbetsgrupp för ursprungsfolk som arbetar till förmån för ursprungsfolkens rättigheter. 1.2 Syfte Syftet med detta arbete är att ge en sammanfattande bild av den historiska rättsutvecklingen i Norrland med tonvikt på förhållandet mellan samerna och svenska kronan/staten. Mot bakgrund av det studerar jag tillkomsten av beslutet om den fria småviltsjakten enligt vad jag nyss har sagt samt hur beslutet står i förhållande till artiklarna 13, 14 och 15 i ILOkonventionen nr. 169. 1.3 Metod och materiel Eftersom rättshistorien har en central roll i detta arbete kommer jag att i kapitel 2 ge en kortare sammanfattning av den vilken till största delen bygger på forskningar, utredningar samt rättsfall kring ägarförhållandena av den fasta egendomen i Norrland. Det historiska materialet utgörs av forskningar om samerna och staten. Efter att ha redogjort för beslutsprocessen kring småviltsjakten gör jag en översiktlig jämförelse av hur beslutet förhåller sig till ILO-konventionens artiklar 13, 14 och 15. I mitt arbete använder jag mig utav den statliga utredningen om ILO-konventionen nr. 169 som färdigställdes år 1999. Med detta vill jag säga att jag helt och hållet utgått från utredaren Sven Heurgrens tolkning av ILO-konventionen nr. 169. 1 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.5 1

1.4 Avgränsning Jag har valt att bygga den rättshistoriska delen på förhållandena mellan samerna och staten eftersom historisk forskning visat att samerna eller/och staten kan ses som de troligaste ägarna till den fasta egendomen i vissa delar av Norrland. I diskussionskapitlet kommer jag vad gäller äganderätts- och besittningsfrågan avgränsa mig till områdena ovanför odlingsgränsen i Norrbotten, eftersom äganderättsfrågan ej är prövad vad gäller de områdena. De övriga länen där rennäring bedrivs (Västerbotten och Jämtland) kan komma att omnämnas i diskussionen, men då utifrån ett jämförande och exemplifierande perspektiv. Äganderättsfrågan är starkt förknippad till frågan om vem som har äganderätten till olika naturtillgångar på det aktuella området. Eftersom naturtillgångarna är många till antalet, har jag valt att begränsa mig till beslutet om den fria småviltsjakten eftersom beslutet indirekt handlar om förvaltning av naturtillgångar. Det nya upplåtelsesystemet från år 1993 innefattar även handredskapsfiske, men jag har valt att endast studera frågan om småviltsjakten. Jag har valt att jämföra hur beslutet om den fria småviltsjakten står i förhållandena till artiklarna 13, 14 och 15 i ILO-konventionen nr. 169 dels eftersom dessa artiklar enligt min mening verkar ha en direkt anknytning till småviltsjaktsbeslutet och dels för att Sverige, som jag tidigare nämnt, står inför en eventuell ratificering av konventionen. 2

Kapitel 2 RÄTTSHISTORIA 2.1 Vem har bättre rätt till den fasta egendomen? Den rättshistoriska delen i detta arbete har en central roll, eftersom den utgör grunden till förståelsen av och diskussionerna kring både det kontroversiella beslutet om att släppa småviltjakten fri och ILO-konventionen nr. 169. Vidare finns i rättshistorien svaret på vilken utav parterna, samerna eller staten, som är de rätta ägarna till den fasta egendomen ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Vi kan inte komma ifrån att bevisbördan och bevisvärderingen har viktiga funktioner i dessa sammanhang. Bevisen ligger nedgrävda i historien och det har visat sig att det inte alltid är det lättaste att gräva fram dem. Om man ser till samernas äldre historia så finns det omständigheter som försvårar bedömningen av deras historia, såsom deras avskilda och särpräglade levnadssätt i förening med att samiskt skriftligt material är knapphändigt. 3 Samerna har inte förrän under det senaste seklet börjat producera skriftligt källmaterial. Förvrängningar, missuppfattningar och fördomar är enligt Lennart Lundmark vanligt i skildringarna av samerna. 4 De handlingar som finns om samerna från äldre historisk tid är ofta officiella (statliga) urkunder. I dessa framkommer utomstående bedömares uppfattning om samernas förhållanden. 5 Dock har samernas historia, som jag nämnde ovan, under senare tid blivit föremål för forskning. Idag finns t.ex. rättshistoriska och historiska forskningar som visar hur förhållandena sett ut i de aktuella landområdena flera hundra år tillbaka i tiden. 6 Statens historiska bevismaterial består bl.a. i urkunder som härstammar från främst regeringsmakten men även från domstolar och administrativa myndigheter. 7 2.1.1 Samerna Det är inte helt klarlagt hur den samiska befolkningen har uppstått i Sverige. Men knappast någon forskare hävdar att befolkningen invandrat till landet med en färdigutvecklad kultur. Den historiska forskningen tyder på att kulturen uppstod under det första årtusendet efter vår tideräknings början genom en sammanblandning av olika fångst- och jordbrukskulturer på Nordkalotten. Ingen kan med säkerhet heller säga när den första kontakten mellan samer och skandinaver uppstod. 8 Forskare har kunnat visa att samerna under 1500-talet var organiserade i byar, men inte på det sättet vi föreställer oss byar idag. Byarna bestod av stora landområden som byns medlemmar disponerade för jakt och fiske (påminner om dagens samebyar). Inom det stora området var 3 Skattefjällsmålet, Lars-Nila Lasko, s27 f 4 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.13 5 Skattefjällsmålet, Lars-Nila Lasko, s.27 f 6 Se främst Kaisa Korpijaakko Labba och Lennart Lundmark 7 Skattefjällsmålet, Lars-Nila Lasko, s.29 f 8 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.18 f, / SOU 1999:25, s.53 3

mindre områden uppdelade mellan de olika familjerna inom byn. Med hjälp av gamla uppgifter har man på senare tid kunnat fastställa hur de olika by-gränserna såg ut. 9 2.1.2 Beskattningen Den samiska befolkningens huvudsakliga näringar var under 1500-talet jakt på vildren samt fiske. Med tiden kom samerna alltmer att övergå till en mer renodlad renskötsel. Dock hade jakten och fisket fortfarande en viktig betydelse för samerna. 10 Samernas renskötsel bidrog till att samerna blev attraktiva skatteobjekt. Under 1500-talet betalade samerna skatt till kronan, s.k. lappskatt, för att få bruka enskilda områden som de senare fick rådighet över. 11 I stora drag kan man säga att samerna från medeltiden fram till och med mitten av 1500-talet beskattades av vissa handelsmän, s.k. birkarlar, som hade monopol på lappskatten. Via birkarlarna upprättade kronan sedan sina första kontakter med samerna och från och med år 1548 började samerna beskattas direkt av kronan. 12 I samband med att kronan började beskatta samerna började även handlingar upprättas över de privata skattebetalarna. Handlingarna är också de första skriftliga dokumenten över landområdena som senare kom att kallas för lappskatteland. Handlingarna har haft en stor betydelse för senare tids forskning om samerna. Genom dem har man bl.a. kunnat se vilka som betalade skatt till kronan. 13 Det rättshistoriska materialet, om de för detta arbete aktuella områdena, från 1500-talet fram till 1700-talet visar att samerna på den tiden hade en principiell rätt till sina skatteland som kan likställas med dagens moderna äganderätt. Teorin om att skattelapparna var likställda med skattebönderna i söder stöds av jur. dr. Kaisa Korpijaakko Labba. 14 Lappskattelanden hade länge samma rättsliga status som skattehemmanen hade och skattehemmanen var självägda bondehemman. Innehavaren av ett skatteland kallades för skattelapp på samma sätt som ägaren av ett skattehemman kallades för skattebonde. 15 2.1.3 Kolonisationen Under 1700-talet utvecklades från statens sida en medveten strävan efter att kolonisera lappmarkerna. Nybyggare uppmuntrades att etablera jordbruk i områdena där samerna bodde. I samband med kolonisationen inleddes avvittringen vilket innebar att små hemman tilldelades områden från statens skogar. Skattelanden i Norrbotten avvittrades dock inte, till nordsamernas fördel, i lika stor grad som skattefjällen i Jämtland och Härjedalen. 16 Statens syfte med att dela ut skogsmark till nybyggarna var att stärka dem ekonomiskt. 17 Områdena 9 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.33 f 10 Samernas rättsliga ställning, Kaisa Korpijaakko Labba, s.93 ff 11 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.79 12 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s. 18 f 13 Samenes kultur og historie, Nils-Johan Päiviö, s.34 14 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.79 / Kaisa Korpijaakko Labba, s.255 ff 15 Beslutet om småviltsjakten, Sametinget, s.79 16 Ibid., s.80 17 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.74 4

som ingick i avvittringen togs från lappskattelanden utan att samerna fick någon som helst ersättning för det. 18 Under 1860-talet började samerna betraktas som ett hinder för statens utvecklingspolitik och i samband med det växte teorin om att samerna var en grupp som invandrat till Sverige. Kolonisationen tog fart på slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet var nybyggarna på många ställen fler än samerna. 19 2.1.4 Odlingsgränsen År 1867 skedde dock något som fick en betydelse för befolkningen i fjälltrakterna. Svenska kronan drog den s.k. odlingsgränsen inom Norrbottens och Västerbottens län. 20 Syftet med denna gräns var att skydda nybyggarnas och samernas rättigheter och förebygga tvister mellan de två grupperna. Odlingsgränsen kom att skilja fjälltrakterna från den delen av lappmarken som kunde användas för odling. Områdena norr och väster om gränsen skulle utgöra ett för samerna förbehållet område. Samerna skulle få vistas ovanför gränsen året runt med sina renar samt nedanför gränsen mellan tiden första oktober och sista april. 21 I Jämtland och Härjedalen drogs dock aldrig någon odlingsgräns. 22 Odlingsgränsen har ännu idag samma betydelse för samerna som den hade den gången då gränsen drogs. 2.1.5 Socialdarwinismen Under slutet av 1800-talet började socialdarwinistiska uppfattningar att göra sig gällande i Europa. Dessa uppfattningar nådde även Sverige och innebar i stort att samerna påstods stå på en lägre nivå än den övriga befolkningen. Med detta ändrades även synen på äganderätt till jorden och i samma skede fick jordbruken en starkare ställning än renskötseln hade. 23 Vidare var statens kolonisationspolitik mycket omfattande vid denna tidpunkt. Vid samma tidpunkt började staten anse att samernas sätt att bruka mark inte stämde överens med den nya uppfattningen om hur jord skulle brukas. Därav blev samernas rättsställning katastrofal. En av de tänkbara förklaringarna till denna utveckling kan vara att befolkningen i områdena ökade och att följden av det blev att samernas inflytande på rättsutvecklingen gick förlorad. Nybyggarnas intressen tog m.a.o. över hand. 24 18 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.80 19 Samenes kultur og historie, Nils-Johan Päiviö, s.34 / Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.67 ff 20 Se karta över odlingsgränsen i bilaga 1 21 Så länge vi har marker, Lennart Lundmark, s.76 ff 22 Ibid., s.79 23 Ibid., s.86 ff 24 Samenes kultur og historie, Nils-Johan Päiviö, s.34 5

2.2 Rennäringen År 1886 kom den första lagen, renbeteslagen, som garanterade samerna renbetesrätt, vilket innebar att sedvanerätt till renbete nedanför odlingsgränsen och utanför renbetesfjällen fastställdes. De tidigare skattefjällen kom efter lagens tillkomst att kallas för renbetesfjäll. Genom renbeteslagen framgick även att områdena ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen är till för samernas uteslutande begagnande. När renbetesförhållandena för första gången reglerades genom lagstiftning år 1886, stod det klart att både staten och samerna ansåg att marken var statsägd. Vidare blev den tidigare individuella samiska rätten till mark och vatten genom lagen en kollektiv rätt för lappbyn. Genom renbeteslagen kom den samiska befolkningen att delas in i två grupper, de renskötande samerna och de icke renskötande samerna. De omtalade markrättigheterna tillföll efter lagens tillkomst m.a.o. endast den renskötande samiska befolkningen. 25 1886-års renbeteslag ersattes åren 1898 samt 1928 av nya renbeteslagar. 26 2.2.1 Rennäringslagen År 1971 ersattes 1928-års renbeteslag av rennäringslagen (RNL). RNL reviderades år 1993 och lagstiftningen är gällande ännu idag. RNL har betydelse för markanvändningen på 1/3 av Sveriges yta. Lagen reglerar den speciella nyttjanderätten renskötselrätten som samerna har till bl.a. områdena ovanför odlingsgränsen och renbetsfjällen. Renskötselrätten innebär i stort att mark och vatten får användas för renbete, jakt och fiske. Rätten tillkommer samebyarna där de renskötande samerna är organiserade, den gäller för obegränsad tid och den bygger på urminnes hävd. 27 Renskötselrätten tillkommer enligt RNL 1 främst dem av samisk härkomst som kan åberopa att någon av deras föräldrar, far- eller morföräldrar haft renskötsel som stadigvarande yrke. Renskötselrätten förvärvas med andra ord redan genom att personen tillhör en viss kategori. Även om det inte uttryckligen sägs i lagen, så kan renskötselrätten t.ex. inte överlåtas. 28 Rennäringslagen anger inte uttryckligen vem som står som ägare till marken där renskötselrätt enligt lagen får utövas. Markägare kan vara staten, samerna eller annat rättssubjekt. Av domen i skattefjällsmålet framkommer dock att renbetesfjällen i Jämtlands län inte ägs av de renskötande samerna. Om gruppen hade varit riktiga markägare, så hade inte en uppräkning av de renskötande samernas befogenheter behövt göras, såsom gjorts i RNL. Bruksrätten som enligt RNL tillkommer de renskötande samerna är inskränkt på flera sätt och rätten har ett sämre skydd än jämförliga bruksrätter. 29 25 Beslutet om småviltsjakten, Sametinget, s.80 26 Ibid., s.80 27 Speciell fastighetsrätt, Bertil Bengtsson, s.252 28 Statsmakten och äganderätten, Bertil Bengtsson, s.15 / NJA 1981, s.176 29 NJA 1981, s.178 6

Renskötselrätten utgör en bruksrätt vilket innebär att grundlagsskyddet i Regeringsformen (RF) 2:18 får betydelse. Rätten vilar som sagt ytterst på ockupation i förening med urminnes hävd som i detta fall åberopats till stöd för nyttjanderätt av speciell typ. Innebörden av grundlagsskyddet för denna speciella nyttjanderätt motsvarar det som annars gäller särskilda rättigheter till fast egendom. Om t.ex. expropriativt ingrepp sker skall ersättning utgå för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. 30 2.2.2 Samernas jakträtt Samernas jakträtt, som flitigt diskuteras i detta arbete, regleras i 1971-års rennäringslag som reviderats år 1993, 1987-års jaktlag samt rennäringsförordningen. 39 I RNL 1 kan man utläsa att renskötselrätt, som innefattar jakt och fiske, tillkommer den samiska befolkningen p.g.a. urminnes hävd. RNL 25 stadgar bl.a. att medlem i samebyn får jaga inom områden som hör till renbetesfjällen då renskötsel är tillåten där. Rätten att upplåta jakt regleras i RNL 32-34. Jakträtt får endast upplåtas om det kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln, om det är förenligt med god jaktvård och om det kan ske utan besvärande intrång i samernas jakträtt. 30 Statsmakten och äganderätten, Bertil Bengtsson, s.14 f 39 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.47 ff 7

2.3 Skattefjällsmålet Skattefjällsmålet som startade år 1966 och som avgjordes år 1981 har haft en viktig roll i frågan om ägande- och besittningsrätten av den fasta egendomen i Norrland. Målet är det största tvistemålet högsta domstolen (HD) någonsin behandlat. Parter i målet var samebyarna i Jämtlands län och den svenska staten. Rättsfrågan i fallet gällde i stort vilken av de två parterna som har bättre rätt till den fasta egendomen i Jämtlands läns fjällregioner. I målet lades stor vikt vid den rättshistoriska utvecklingen fram till främst år 1886, då den första renbeteslagen kom. Båda parter lade fram en omfattande utredning som sträckte sig från istiden till nuvarande tid. 31 En av de stora tvistefrågorna i skattefjällsmålet var om samernas ställning i jämtlandsfjällen var sådan, att de genom sin användning av dem kunde grunda ensamrätt till marken. Från samernas sida påstod man att äganderätten grundats på ett förvärv genom ockupation i förening med vad man i svensk rätt kallar för urminnes hävd - alltså en hävd som grundar sig på ett bruk som går så långt tillbaka i tiden som ingen kan minnas. Vidare hävdade sameparten att Gustav Vasa i ett brev från den 22 oktober 1526 erkände att samerna har sedvanerätt och att samernas äganderätt slogs fast inom svensk lag då 1751-års kodicill kom. Den byggde på att folkgrupp kunde förvärva äganderätt till icke odlingsbar mark genom att ockupera den. Samerna hävdade att deras besittning rubbades från 1800-talet och framåt då bl.a. socialdarwinistiska teorier dök upp. 32 Från statens sida bestreds samernas argumentation. Man åberopade den traditionella uppfattningen om att äganderätt genom hävd endast kan skapas genom odling och att nomader därmed inte kan förvärva äganderätt genom sitt sätt att bruka fastigheten - det är en välkänd princip också i andra rättssystem. De skulle m.a.o. inte anses ha någon besittning på marken genom sättet samerna i Jämtland använt marken. Vidare anförde staten att skattläggningen av samerna inte kunde grunda någon äganderätt, åborätt eller rätt till olika nyttigheter. Inte heller behandlades frågor om samernas rätt till land och vatten i samband med att kodicillen från år 1751 arbetades fram. Staten anförde att staten inte har något fång i vanlig mening till fjällen. Kronan hade däremot förvärvat äganderätt till herrelöst land och samtidigt accepterat att samer nyttjade området. Staten betonade dock att förhållandena i Jämtlandsfjällen skilt sig från dem som rått längre norrut. 33 31 Statsmakten och äganderätten, Bertil Bengtsson, s.10 32 NJA 1981, s.168 ff 33 Ibid., s.174 f 8

Samernas talan ogillades och HD fann att samerna aldrig haft äganderätt till jämtlandsfjällen eftersom samerna i området inte kunde bevisa att deras bruk var tillräckligt intensivt, stadigvarande och väsentligen ostört av närboende samt att någorlunda fasta gränser fanns på området. HD kunde däremot mycket väl tänka sig att lappbyar av den typ som fanns i Norrbotten vid denna tid hade urminnes hävd på ett området. HD:s dom kom dock att uppfattas som en förstärkning av skyddet för de samiska näringarna renskötsel, jakt och fiske eftersom samerna ansågs ha en bruksrätt som är skyddad av grundlagen på samma sätt som äganderätten. 34 Många har senare hävdat att samerna hade otur den gången målet avgjordes bl.a. eftersom den utvalda marken för processen inte räckte till för att grunda äganderätt genom ockupation och hävd. Vidare har sagts att fallet eventuellt skulle ha fått en annan utgång om processen ägt rum i de nordligare delarna av landet eftersom samerna där använde markerna mera intensivt och inte sällan hade samma ställning som en skattebonde. I Torne och Kemi lappmarker t.ex. använde samerna markerna mer intensivt och det har även sagts att samerna hade en lika stark ställning som dåtidens skattebönder. 35 2.3.1 Urminnes hävd I skattefjällsmålet fastslog HD att samernas renskötselrätt 36 grundar sig på urminnes hävd tillsammans med ockupation. 37 Urminnes hävden från 1734-års jordabalk 15 kap. 1 stadgar att: Det är urminnes häfd: der man någon fast egendom eller rättighet i så lång tid oqvald och ohindrad besutit, nyttjat och brukat hafver, att ingen minnes, eller af sago vet, huru hans förfäder, eller fångesmän först därtill komme äro. Urminnes hävden ställer upp tre rekvisit. Den fasta egendom skall ha nyttjats tillräckligt intensivt stadigvarande ostört av utomstående. Nämnas kan att äganderättsförvärv till herrelös mark sedan gammalt tillbaka uppstod genom odling. Detta var t.ex. vanligt för skattebönderna. Samerna som inte höll på med odling kunde m.a.o. inte förvärva äganderätt till områdena utan istället en stark nyttjanderätt som påminner om äganderätten. 38 34 Punkten bygger på NJA 1981 s.190 samt Statsmakten och äganderätten, Bertil Bengtsson, s.10 ff 35 Statsmakten och äganderätten, Bertil Bengtsson, s. 10 ff / NJA 1981:1 s. 197 ff 36 Se närmare beskrivning av renskötselrätten under punkt 2.2 i detta arbete 37 Se närmare beskrivning av domen under punkt 2.3 i detta arbete 38 NJA 1981 s.184 ff 9

Kapitel 3 DEN FRIA SMÅVILTSJAKTEN Den 25 augusti år 1993 släpptes småviltsjakten och handredskapsfisket fri ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Syftet med beslutet var att småviltsjakt och fiske i fjällområdena skulle vara tillåtet för alla intresserade. Beslutet om frisläppandet väckte starka känslor på många håll och beslutets riktighet har ifrågasatts från bl.a. jurist-, same- och naturvårdshåll. 39 3.1 Småviltsjakten före det nya upplåtelsesystemet Det nya systemet för småviltsjakt har en relativt lång och krokig historia. I stora drag kan man säga att idén om systemet föddes under tidiga 1980-talet. Det ursprungliga systemet för jakten och fisket byggde på att enskilda jägare och fiskare ansökte om jakträtt hos länsstyrelserna. Länsstyrelserna i sin tur var tvungna att höra sig för med aktuell sameby innan eventuell jakträtt kunde ges. På vissa håll var länsstyrelserna restriktiva med jaktlicenser av hänsyn till rennäringen. 40 3.2 Beslutsprocessen År 1983 fastslog Jakt- och viltvårdsberedningen i sitt huvudbetänkande att det är angeläget att öka möjligheterna till småviltsjakt. I regeringens proposition Om jaktlag m.m. (1986/87:58) presenterades ett förslag om ny jaktlag där man bl.a. sade att samerna inte har ensamrätt till jakt. På s. 45 i propositionen framfördes att markägaren har den jakträtt som följer med äganderätten till marken och samerna kan till stöd för sin jakträtt hänvisa till att den ingår i renskötselrätten. Staten hävdade från och med detta att de har den jakträtt som normalt ingår i ett markägande och att staten därmed kan tillåta jakträtt till andra för exempelvis småviltsjakt utan att, som tidigare, behöva höra sig för med aktuell sameby. Den nya jaktlagen antogs av riksdagen och trädde i kraft den 1 juli år 1988. 41 I RNL 32 anges förutsättningarna för att jakt och fiske skall kunna upplåtas. För att det nya upplåtelsesystemet skulle kunna genomföras, tvingades riksdagen besluta om två viktiga lagändringar. Staten gjorde bl.a. en ändring i RNL 32 som före lagändringen stadgade; På sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition och på renbetesfjällen får (min markering) nyttjanderätt upplåtas endast om upplåtelsen kan ske utan avsevärd olägenhet för renskötseln. 39 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.5 ff 40 Ibid., s.5 ff 41 Ibid., s.23 10

Genom förändringen i rennäringsförordningen (SFS 1993:384) 3 som regeringen beslutade om den 19 maj 1993 kunde småviltsjakten släppas fri. 42 Efter förändringen stadgar förordningen att; Rätt till småviltsjakt och handredskapsfiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjäll skall (min markering) upplåtas om olägenhet av betydelse inte uppkommer för rennäringen och om det inte möter något hinder enligt bestämmelserna i 32 rennäringslagen. Sammanfattningsvis kan man säga att utbytet av ordet får i RNL till skall i rennäringsförordningen gav staten möjligheten att släppa fri småviltjakten. Genom denna ändring får staten m.a.o. jakträtt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. 3.3 Småviltsjakten släpps fri Småviltsjakten släpptes fri den 25 augusti år 1993 ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Det nya systemet innebär att alla hädanefter fritt kan köpa dygns- och årskort för jakt och fiske till i stort sett hela Sveriges fjällområden med undantag för nationalparkerna. 43 3.4 Statens inställning till jakten ändras Vidare kan nämnas att staten fram till och med år 1987 hade den inställningen att jakten i de avlägsna fjällområdena inte tillhörde/var aktuell för någon annan än samerna. 44 I skattefjällsmålet medger staten att samerna före 1886-års renbeteslag ägde ensamrätt på skattefjällen till bl.a. jakten, främst för att stöd saknas för att myndigheterna skulle ha företagit några upplåtelser av jakträtt på skattefjällen. 45 I skattefjällsmålet framkom att samerna genom 1886-års renbeteslag fråntogs sin s.k. ensamrätt till jakten i skattefjällen. Efter år 1886 fick staten börja bestämma över jaktupplåtelser i de aktuella områdena. Dock har samebyarna fram till år 1987 haft den egentliga rätten att upplåta jakt i de aktuella områdena. Justitieråd Bertil Bengtsson var skiljaktig i domen i skattefjällsmålet vad gällde upplåtelser av jakt- och fiskerätt. Bengtsson menade att starka skäl, närmast med tanke på de historiska förhållandena, talar för att samerna i fortsättningen bör ha bestämmanderätten till jakten och fisket i skattefjällen. 46 Bertil Bengtsson har i artikeln Småviltjakten från civilrättslig och statsrättslig synpunkt diskuterat upplåtelsen av småviltsjakten. Grunden till lagändringen år 1988 är troligtvis statens uppfattning om att samernas rätt till jakt står på ett lägre plan än fastighetsägarens jakträtt. Detta kan man tyda om man läser jaktlagen 10 1 st. och 3 st som stadgar 47 42 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.9 43 Ibid., s.5 44 Ibid., s.48 45 NJA 1981, s.233 ff 46 Ibid., s.257 ff 47 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.48 11

Fastighetsägaren har jakträtt på den mark som hör till fastigheten, om inte annat följer av andra stycket eller av 10 a eller 11. Om samernas rätt att jaga finns särskilda bestämmelser. Skillnaden här består alltså i att fastighetsägaren har jakträtt och samerna rätt till jakt. Enligt Bengtsson krävs historiska utredningar för att få ordning på denna fråga eftersom det ej är bevisat om t.ex. samerna ensamma hade jakträtt på skattefjällen eller om staten hade jakträtt vid sidan av samerna. Vidare påpekar Bengtsson att materialet som användes i skattefjällsmålet tyder på att samerna ensamma hade jakträtten fram till år 1886, då den första renbeteslagen kom. 49 3.5 Konsekvenser för rennäringen Från rennäringshåll var man mycket skeptisk till genomförandet av den fria småviltsjakten och man menade att staten ännu en gång kört över ursprungsfolkets rättigheter. Jakten och fisket inom renskötselområdet har t.ex. under lång tid varit en viktig symbolfråga samt näring för samerna. Man befarade från rennäringshåll att småviltsjakten kommer att innebära stora störningar på renskötseln i vissa områden. Statens påstående, om att de är ägare av marken, väckte stora diskussioner. Man har efter genomförandet av den fria småviltsjakten bl.a. ifrågasatt på vilka grunder staten kan hävda sin jakträtt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. 50 Genom det nya upplåtelsesystemet som trädde i kraft år 1993 miste samebyarna bl.a. kontrollen över var enskilda kan jaga och vad de kan jaga. 51 3.6 Konsekvenser för andra berörda Naturvårdsverket, som är den centrala myndigheten för Sveriges jakt- och faunavårdsfrågor, kopplades inte in i beslutsprocessen förrän förslaget om det nya upplåtelsesystemet var färdigskrivet. Dock fick verket en månad på sig att ta ställning till det nya förslaget, men Naturvårdsverket var mycket kritiskt till förslaget och yttrade även. att tiden var för kort för att hinna ta ställning till systemet. Verket framförde dock allmänna synpunkter om att bl.a. inventeringar av djurarten behövde göras och att jakttrycket måste utredas innan jakten kunde släppas fri. 52 49 Beslutet om småviltjakten, Sametinget, s.48 50 Ibid., s.5 ff 51 Ibid., s.17 52 Ibid., s.37 12

Kapitel 4 ALLMÄNT OM ILO-KONVENTIONEN NR. 169 Ursprungsfolken hör till den gruppen som fortfarande drabbas hårdast av diskriminering i världen. Vidare berövas många ursprungsfolk sina mark- och naturtillgångar som de ofta är beroende av för sin överlevnad. FN:s arbetsgrupp för ursprungsfolk är den del av FN som har arbetar med sådana frågor till förmån för ursprungsfolkens rättigheter. 53 4.1 ILO-konventionen nr. 169 Det viktigaste internationella instrumentet som skyddar ursprungsfolkens rättigheter är ILOkonventionen nr. 169 om ursprungs- och stamfolk i självständiga stater som FN:s arbetsgrupp för ursprungsfolk arbetat fram. 54 År 1997 beslutade regeringen tillsätta en utredning om ILO-konventionen nr. 169. Utredningen gick ut på att ta ställning till om Sverige kan ratificera ILO-konventionen nr. 169 och vilka lagstiftningsåtgärder som i sådana fall skulle krävas för att Sverige skall kunna efterleva bestämmelserna. Juristen Sven Heurgren förordnades som särskild utredare. År 1999 färdigställdes utredningen 55 Ursprungsfolk definieras, enligt utredningen om ILO-konventionen, som folk som härstammar från folkgrupper som bodde i landet då nuvarande stadsgränser fastställdes och som helt eller delvis håller kvar vid sina sociala, kulturella och politiska situationer. Det avgörande för att ett folk skall få kallas ursprungsfolk är att folkets sociala och kulturella situation är speciell. I den aktuella utredningen var samerna i blickfånget eftersom samerna, av både samerna själva samt riksdagen, bekräftats som ett ursprungsfolk i Sverige 56 Det geografiska området som kan komma att omfattas av ILO-konventionen nr. 169 regler om markrättigheterna är renskötselområdet, d.v.s. fjällområdena och andra delar av Norrland. 57 I dagsläget har Sverige, som jag tidigare nämnt, ej ratificerat 58 konventionen. Vid en eventuell ratificering skulle konventionen bli bindande för staten vilket i sin tur betyder att domstolar och andra myndigheter vid tolkning av svensk lagstiftning skall beakta innehållet i konventionen om den inte inkorporerats eller transformerats i svensk lagstiftning. Om en stat ratificerar ILO-konventionen nr. 169 är staten bunden av den i minst tio år 59 53 Mänskliga rättigheter, Leah Levin, s.48 54 Ibid., s.48 55 SOU 1999:25, s.255 56 Ibid., s.14 57 SOU 1999:25, s14 ff 58 Ratificering = staten ger en formell förklaring om att de binder sig till konventionen. Ratificeringen görs av UD efter att riksdagen godkänt den internationella konventionen. 59 SOU 1999:25, s.116 13

4.2 Artiklarna 13, 14 och 15 I detta arbete har konventionens 13, 14 och 15 artiklar getts störst utrymme eftersom de har den närmaste anknytningen till beslutet från år 1993 om att släppa fri småviltsjakten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Artiklarna handlar bl.a. om mark som ursprungsfolk traditionellt bebor eller nyttjar, äganderätten och besittningsrätten av marken samt naturtillgångarna i de aktuella områdena. I diskussionskapitlet gör jag en jämförelse av hur dessa artiklar står mot beslutet om den fria småviltsjakten. 4.2.1 Artikel 13 om mark som ursprungsfolk traditionellt bebor eller nyttjar ILO-konventionen nr. 169 ger ingen direkt ledning om vilken personkrets som omfattas av konventionen då den talar om de berörda folkens rätt till mark. Dock kan man anta att äganderätten kan organiseras antingen som en kollektiv eller en individuell äganderätt till marken. Den bruksrätt som samerna i Sverige idag har tillkommer de renskötande befolkningen genom urminnes hävd som regleras i rennäringslagen och för att få utöva bruksrätten krävs medlemskap i sameby. 60 Frågan om vilka som faller in under konventionens definition av ursprungsfolk skall av staten som ansluter sig till konventionen tillsammans med ursprungsfolket bestämmas utifrån definitionen. 61 Artikel 13 i konventionen stadgar att: 1. Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna del av konventionen skall regeringarna respektera den speciella betydelse som de berörda folkens förhållande till mark eller områden, eller båda i tillämpliga fall, som de bebor eller nyttjar på annat sätt, har för deras kultur och andliga värden och särskilt de kollektiva aspekterna av detta förhållande. 2. Användningen av uttrycket mark i artiklarna 15 och 16 skall innefatta begreppet områden, vilket täcker den totala miljön i de områden som berörda folk bebor eller nyttjar på annat sätt. Enligt utredaren Heurgren uppfyller Sverige redan konventionens 13 kapitel då det finns svenska bestämmelser på området. Rennäringen t.ex., som regleras i rennäringslagen, är knuten till samernas rätt till mark inom renskätselområdet. 62 60 Se närmare beskrivning under punkt 2.4.1 61 SOU 1999:25, s.114 62 Ibid., s.116 14

4.2.2 Artikel 14 om äganderätt och besittningsrätt Konventionens 14 kapitel behandlar ursprungsfolkens markrättigheter. Stora diskussioner om hur kapitlet skall tolkas har förts mellan olika grupper. 63 Konventionens 14 kapitel stadgar: 1. De berörda folkens äganderätt och besittningsrätt till den mark som de traditionellt bebor skall erkännas. Därutöver skall åtgärder vidtas i lämpliga fall för att skydda de berörda folkens rätt att nyttja mark som inte uteslutande bebos av dem, men till vilken de traditionellt haft tillträde för sin utkomst och traditionella verksamhet. Särskild uppmärksamhet skall fästas vid nomadfolkens och de kringflyttande jordbrukarnas situation i detta hänseende. Enligt utredaren Heuergren innebär det stadgade att det måste finnas en miniminivå för de rättigheter regeringarna måste erkänna för att uppfylla konventionen. Miniminivån är en starkt skyddad rätt till besittning och nyttjande av mark som ursprungsfolken traditionellt innehar. Vidare innebär den starkt skyddade rätten skydd för markrättigheterna gentemot andra nyttjare av samma mark och en viss rätt att förfoga över markrättigheterna. 64 För att konventionens krav skall kunna uppfyllas behöver enligt Heurgren områdena som samerna traditionellt innehar klarläggas. Detta görs bäst genom en gränsdragningskommission. 65 Den 24 januari år 2002 beslutade regeringen att tillsätta en gränsdragningskommission med uppgift att utreda omfattningen av den mark där renskötsel förekommer. Kommissionen skall fastställa i vilken omfattning samerna, så som ursprungsfolk, traditionellt innehar mark respektive nyttjar mark tillsammans med andra. Som särskild utredare har lagmannen vid Lunds tingsrätt, Jan Alvå, utsetts. 66 Artikel 14 har diskuterats av prof. Bertil Bengtsson i artikeln Renskötselrätten i rättssystemet. I den redogör författaren bl.a. för svårigheterna med att införa konventionens artikel i landets lagstiftning. Artikelförfattaren poängterar att en förstärkning av samernas rättigheter genom konventionen kan vara svår att genomföra från politisk synpunkt. Det har visat sig att flera partier ställt sig negativa till en ändring av gällande rätt för att uppfylla konventionen. Från t.ex. borgerligt håll åberopar man vikten av att skydda markäganderätten. 67 I artikeln redogör Bengtsson hur han uppfattat att artikel 14 skall tolkas. Enligt honom skall artikel 14 ses som ett verktyg med vilket man kan återställa de ursprungliga rättsförhållandena. Enligt Bengtsson ställs lagstiftaren inför en svår uppgift, om konventionens intentioner skall genomföras, eftersom medlemsstaten skall erkänna ursprungsfolkets dess äganderätt och besittning till den aktuella marken samt skydda folkets rätt till marken. En anpassning till konventionen kräver enligt Bengtsson bl.a. rättshistoriska undersökningar som klargör samernas äldre rätt på olika områden samt en jämförelse mellan olika civilrättsliga instiut. 68 63 SOU 1999:25, s. 119 f 64 Ibid., s.121 65 Ibid., s.168 66 www.regeringen.se den 20 maj 2003 67 Se artikeln Renskötselrätten i rättssystemet av Bertil Bengtsson 68 Ibid. 15

4.2.3 Artikel 15 om naturtillgångar I konventionens 15 kapitel behandlas ursprungsfolkens rätt till naturtillgångar. Artikel 15 i konventionen stadgar: 1. De berörda folkens rätt till naturtillgångar, som hör till deras mark, skall särskilt skyddas. Dessa rättigheter innefattar rätten för dessa folk att delta i användningen, förvaltningen och bevarandet av sådana tillgångar. I artikel 13 punkt 2 kommenteras både vilket geografiskt område samt vilka naturtillgångar artikel 15 omfattar. Utredaren Heurgren gör den bedömningen att artikel 15 skall tillämpas på samtliga naturtillgångar som finns inom områden där ursprungsfolken har markrättigheter. I Sverige skall artikel 15 därmed tillämpas på alla naturtillgångar inom renskötselområdet, d.v.s. även för naturtillgångar som går längre än till naturtillgångar som är viktiga för utövandet av renskötselrätten eftersom den mark som samerna traditionellt innehar kan antas vara av särskild betydelse för samerna och för bevarandet av samernas kultur och historia. 69 Exakt vari rättigheterna består är inte preciserat i konventionen eller dess förarbeten. 70 Ledning för hur ursprungsfolkens rättigheter till inflytande över naturtillgångar belägna på deras mark skall utformas, kan också hämtas från bestämmelserna i artikel 7 i konventionen. Konventionens 7 artikel 1 punkt stadgar: 1. berörda folk skall ha rätt att besluta om sina egna prioriteringar vad gäller utvecklingsprocessen i den mån denna påverkar deras liv, tro, institutioner och andliga välfärd samt den mark som de bebor eller på annat sätt nyttjar och rätt att utöva kontroll, så långt det är möjligt, över sin egen ekonomiska, sociala och kulturella utveckling. Dessutom skall de medverka vid utarbetandet, genomförandet och utvärderingen av nationella och regionala utvecklingsplaner och program som direkt kan påverka dem. Om man tolkar artikel 15 punkt 1 tillsammans med t.ex. artikel 7 punkt 1 innebär det att ursprungsfolken skall ha rättigheter att delta när åtgärder planeras och beslut fattas rörande användningen, förvaltningen och bevarandet av naturtillgångar när sådana åtgärder och beslut berör dem. 71 Enligt RNL har samerna en hävdvunnen bruksrätt till all mark inom renskötselområdet. Renskötselområdet är m.a.o. sådan mark som samerna i konventionens mening traditionellt innehar eller har rätt att nyttja på det sätt som de traditionellt har gjort. 72 Utredaren gör den bedömningen att nuvarande svenska regler rörande användningen, förvaltningen samt bevarandet av naturtillgångar inom renskötselområdet inte ger samerna den rätt som konventionen kräver. För att konventionens krav skall uppfyllas måste regler införas i miljöbalkens hushållningsbestämmelser samt RNL. 73 69 SOU 1999:25, s.181 70 Ibid., s.185 71 Ibid., s.186 72 Ibid., s.183 73 Ibid., s.184 16

RNL 30 och 32 ger ett visst skydd åt samernas nyttjande av naturtillgångar som är av betydelse för samernas traditionella bruk av marken inom vissa delar av renskötselområdet. Men reglerna ger inte samerna någon rätt att delta i besluten som rör naturtillgångarna. 74 74 Ibid., s.189 17

Diskussion och slutsatser Mot bakrund av rättshistorien skall jag ge en kortfattad sammanfattning av vad jag kommit fram till i frågan om hur svenska statens beslut att genomföra den fria småviltsjakten ovanför odlingsgränsen år 1993 arbetades fram och hur det beslutet står i förhållande till artiklarna 13, 14 och 15 i ILO-konventionen nr. 169. Vad gäller beslutsprocessen kring det nya upplåtelsesystemet för småviltsjakt från år 1993 har jag kommit fram till att det gått en krokig väg. Fastän inte alla detaljer uppgetts i detta arbete, kan man skönja att inställningen till införandet av systemet sett olika ut hos olika parter. Från jurist-, same- och naturvårdshåll kom t.ex. stark kritik mot beslutet. Naturvårdsverket kritiserade beslutsfattarna eftersom verket inte ansåg sig ha fått tillräckligt med tid på sig att ta ställning till beslutet om småviltsjakten. Det som under beslutsprocessen ifrågasattes hårdast från t.ex. same- och juristhåll var lagändringen år 1987 i Jaktlagen eftersom staten, till skillnad från tidigare, hädanefter ansåg sig ha bättre rätt än samerna till jakten ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen. Fram till år 1987 hade staten haft den inställningen att samerna ensamma hade jakträtt i de aktuella områdena. Genom lagändringen kunde staten m.a.o. börja upplåta jakträtt ovanför odlingsgränsen och på renbetesfjällen utan att först ha hört sig för med samebyarna. Man kan ifrågasätta vad staten hädanefter grundar sin jakträtt på i renbetesfjällen, då de så sent som år 1987 intog inställningen att de har jakträtt där. Jag har inte kunnat hitta stöd för deras påstådda jakträtt någonstans i litteraturen. Däremot har staten sedan år 1886, i samband med den första renbeteslagen, haft den formella äganderätten över renbetesfjällen. Kanske hade man utifrån det kunnat resonera sig fram till att äganderätten som staten, till i alla fall jämtlandsfjällen, inbegriper jakträtt. Frågan om äganderätten till jämtlandsfjällen avgjordes år 1981 i HD i det s.k. skattefjällsmålet. Staten kunde i skattefjällsmålet visa att bruket från samernas sida av marken i Jämtlandsfjällen inte varit tillräckligt intensivt, stadigvarande och ostört av närboende. Vidare sade HD att man inte med säkerhet kan säga hur domen skulle se ut om frågan, vad gäller de norra delarna av landet, prövades i domstol. Med tanke på att rättsläget, vad gäller äganderätten till den fasta egendomen i de norra delarna av landet är oklart, så är jag mer tveksam till om statens inställning vad gäller de områdena håller angående sin påstådda jakträtt. I en ny prövning skulle det kanske visa sig att staten inte har sin påstådda äganderätt till den fasta egendomen samt jakträtt och att den fria småviltjakten därmed strider mot lagen. Dock måste här kommas ihåg att samernas jakträtt på året-runt-markerna grundar sig på urminnes hävd. Den är m.a.o. inte beroende av äganderätt till markerna. Anmärkningsvärt i fallet med frisläppandet av småviltsjakten är att beslutet genomfördes trots stark kritik från ovannämnda parter. Samt att lagändringarna gick igenom trots att staten inte kunde visa hur den fått jakträtt till de aktuella områdena. Anmärkningsvärt är också att Sverige, som i olika sammanhang påstås vara ett föregångsland i miljöfrågor, helt och hållet körde över Naturvårdsverkets inställning i frågan om småviltsjakten och att staten inte tog naturvårdsforskarnas hot om allvarliga konsekvenser för de olika drabbade arterna på allvar. 18

Vad gäller ILO-konventionen nr. 169 visar min undersökning att ledning måste hämtas från rättshistorien för att konventionen överhuvudtaget skall kunna tillämpas på Sveriges ursprungsfolk samerna. I utredningen framkommer ej helt klart vem/vilka konventionen omfattar. Visserligen är det upp till statsmakten tillsammans med urbefolkningen att fastställa det. Dock finns avsnitt i utredningen som tyder på att konventionen i alla fall omfattar den renskötande befolkningen, eftersom de uppfyller rekvisiten artiklarna ställer upp. Jag har i mitt arbete utgått ifrån att konventionen omfattar den renskötande befolkningen. Vidare visar min översiktliga redogörelse av artiklarna 13, 14 och 15 i ILO-konventionen nr. 169 att stöd finns för att samerna (renskötarna) skall få delta i förvaltningen av naturtillgångar inom områden som berörda (renskötare) bebor och nyttjar (året-runt-markerna). Nedan följer en redogörelse för hur jag kommit fram till den slutsatsen. I artikel 13 stadgas att regeringen skall respektera betydelsen av markerna för ursprungsfolket, d.v.s. de renskötande samerna. Vidare skall enligt artikel 14 äganderätten och besittningsrätten till marken som folket traditionellt bebor erkännas och folkets rätt till markerna skyddas, d.v.s. renskötselns året-runt-marker främst. Artikel 15 stadgar att folket skall ha en rätt att delta i förvaltningen av naturtillgångar som hör till deras mark. Artikel 15:s definition av naturtillgångar är väldigt vid enligt utredaren. Jag har utifrån utredarens kommentarer om artikeln gjort tolkningen att definitionen omfattar småviltet i fjällvärlden. ILO-konventionen nr. 169 är dock ej ratificerad i Sverige. Jag är dock osäker på hur man kan använda konventionens artiklar retroaktivt ifall konventionen senare ratificeras. Eftersom upplåtelsesystemet för den fria småviltsjakten redan finns, så är jag osäker på om en ratificering av konventionen hade förmått att ändra rättsläget till samernas fördel vad gäller förvaltningen av småviltsjakten. Om fallet skulle vara sådant att konventionen kan tillämpas retroaktivt, så skulle enligt min bedömning efter en eventuell ratificering alla fjällsamebyar få tillbaka sin rätt att åtminstone delta i förvaltningen av småviltjakten eftersom småviltet borde kunna falla in under konventionens definition av naturtillgångar som hör till deras mark. Eftersom ILO-konventionen nr. 169 är ett folkrättsligt instrument är det fritt upp till den suveräna staten att besluta om de vill ratificera konventionen eller inte. Vidare åtnjuter konventionen inte samma rättsliga status som en nationell bestämmelse såtillvida staten ej ratificerar den och genomför den i sin egen lagstiftning. I arbetet har framgått att stort politiskt motstånd finns att ratificera ILO-konventionen nr. 169. Jag kan tänka mig att rädslan för att förlora rätten att t.ex. nyttja de aktuella markerna är den största orsaken till åsikten om att konventionen inte skall ratificeras. Härnäst återstår att se om Sverige i framtiden ratificerar ILO-konventionen nr. 169 om ursprungsfolk och stamfolk i självstyrande länder eller inte. Det som talar för att Sverige ratificerar konventionen är bl.a. statens vilja att vinna respekt internationellt för ställningstagandet och det som talar emot en ratificering är den stora oviljan inom landet att göra det. Slutligen vill jag säga att det vore intressant att veta hur det egentliga rättsläget ser ut vad gäller äganderätten till den fasta egendomen i de norra delarna av landet., d.v.s. om det är staten eller samerna som står som de egentliga ägarna. Vidare vore det intressant att se vilken utgång en ny beslutsprocess kring småviltsjakten hade fått om frågan hade utretts på nytt där alla parter i en demokratisk anda fått göra sina röster hörda. 19