- Magelungen - En avloppsfråga som väckte riksintresse En historia om Magelungens Intresseförening 1959-1975
En avloppsfråga som väckte riksintresse Magelungen på 1950-talet var en redan näringsrik sjö, som snabbt mådde allt sämre. Det var problem med otillräckligt renade avloppsutsläpp från det snabbt växande Stockholm och de nya förorter som byggdes i söderort. Huddinge reningsverk låg vid sjön Trekanten högre upp i samma vattensystem och förorenat vatten rann genom Ågestasjön och vidare till Magelungen. Det nybyggda Farsta ökade trycket på sjön. Tillrinningsområdet för den nordvästra delen av Magelungen var nästan borta då vattnet leddes om i Älvsjötunneln till Mälaren i mitten av 50-talet. Men grunden till Magelungens igenväxningsproblem började redan med sjösänkningsföretag med början på 1800-talet. Den snabba utbyggnaden av bostäder motsvarades inte av något byggande av reningsverk och avloppsledningar med tillräcklig effektivitet eller kapacitet. Men det fanns en annan fråga som gjorde att den lilla insjön väckte riksintresse och flera års utredningar i Vattendomstolen. Radioaktiva utsläpp Magelungens intresseförening bildades den 1:a juni 1959. Initiativet till detta kom som en direkt följd av att Österbygdens Vattendomstol i en dom den 30 maj 1959 gav AB Atomenergi tillstånd att släppa ut radioaktivt spillvatten mm i Magelungen. Enligt planerna skulle spillvattenledningen läggas ut i den djupaste delen av sjön och mynna ut på ett flertal ställen i närheten av bebyggelsen i Mellansjö. De boende vid Magelungen hade tidigare under våren samlats till ett möte i Stortorp, där talesmännen för AB Atomenergi och de andra intressenterna kommit med arroganta svar på frågor om faror i samband med radioaktiva utsläpp. En advokat från Hässelby, Staffan Briem, åkte runt och samlade upp klienter, speciellt med sjötomter, som kunde beröras av vattendomen. Det var ytterligare ett skäl för invånarna att samlas i en intresseförening. Denna intresseförening kom sedan inte att godkännas som direkt juridisk part i domstolen, men det underlag som togs fram kunde användas indirekt i processen. Spillvattenledningen skulle gå från Sveriges första kärnkraftverk för civil användning, R 3 / Adam. Den civila användningen av Ågesta-reaktorn bestod i bostadsuppvärmning av c:a 12.000 lägenheter i den nya förorten Farsta och en liten del el-produktion. Anläggningen skulle byggas in i ett bergrum i Ågesta med bara vissa delar ovan jord. De frågor om kärnkraftens driftsäkerhet och slutförvaringen av radioaktivt material, som skulle bli så hett omdebatterade frågor vid mitten av 70-talet, var ännu inte födda i folks medvetande. Men man började så smått förstå i den internationella forskningen att inte ens de stora världshaven skulle räcka till att ta emot de radioaktiva slutprodukterna. Överklagan Aktiviteten under intresseföreningens första år var imponerande. Över 140 föreningar och enskilda deltog. Ett stort arbete med flera utredningar genomfördes för att överklaga domen i Österbygdens vattendomstol till Kungliga Vattenöverdomstolen. Man drev fram att undersökningar av sjön gjordes, liksom enkäter till omkringboende vad gäller vattenanvändning, vilka grönsaker som odlades mm. Vid denna tid användes Magelungen fortfarande av en del av hushållen som dricksvattentäkt och i stor utsträckning - 2 - för bevattning av trädgårdar. Med hjälp av Lars Fredriksson från Ultuna statliga försöksanstalt skulle man få fram hur stor risk det var från de matväxter som odlades för radioaktiv kontaminering. Ett noggrant undersökningsprotokoll upprättades som skulle
Internationell expertis Men undersökningar av djupoch strömförhållanden och enkäter till de som bodde närmast var bara en del av det material som skulle lämnas in till Vattenöverdomstolen. Den internationella vetenskapliga expertisen var ännu inte etablerad i fråga om gränsvärden för radioaktiva utsläpp. FN-organet ICRP fastställde normer vars innebörd och tolkningar diskuterades. För att motivera och bygga upp överklagandet använde kärande-sidan sig av den fåtaliga internationella expertis som fanns att tillgå, namnkunnigast av dem var besvaras av hushållen. För den mest skadliga isotopen av Strontium 90 var det tex. minst aktivitet i blomkål och potatis, avsevärt högre i rotfrukter som morötter och rödbetor och högst koncentration i bladväxter som spenat, sallad och olika kål-sorter. Man kan förstå att oron spred sig Linus Pauling dubbel nobelpristagare och expert på strålning. Flera detaljer i AB Atomenergis resonemang kan förefalla märkliga i dagens ljus. En anledning till att man valde Magelungen som recipient (mottagare av avloppsvatten) och ville undvika sjön Orlången, var att det fanns betande kor på sjöängarna vid Orlången. Man ville inte riskera att radioaktivitet skulle kunna spridas genom mjölken. Kunskaper om anrikningskedjan i naturen och faran för genetiska skador även av små radioaktiva doser när det var så viktigt att veta vad som odlades på den egna täppan. var inte okända. Det fördes statistiska resonemang om att stråldosen var så låg att den knappast kunde skiljas ut från den normala bakgrundsstrålningen. Men siffrorna för gränsvärdena var missvisande. Man hade bland annat för Österbygdens vattendomstol angett en årlig dos för utsläpp till omgivningen som var 30 gånger för hög. Den angivna stråldosen gällde för personal som arbetade i anläggningen. Detta påpekades redan i den broschyr som Lennart Malmgren ( i ett särtryck HSB:s tidning Att bo) gav ut 1959. Från broschyr 1959, författare Lennart Malmgren. Kostnadsfråga Att ett utsläpp av spillvatten skulle göras i Magelungen var en kostnadsfråga, dessutom inte stor i sammanhanget. Lennart Malmgren, under hela den här perioden ordförande i Magelungens intresseförening, hävdade att det inte skulle kosta mer än 60.000 årligen (i 1959 års penningvärde) för att reningsverk genom indunstning och bassänger skulle kunna ta hand om hela det radioaktiva avfallet. Men det kunde få en prejudicerande verkan för kostnaderna i den framtida kärnkraftsutvecklingen och vara ogynnsam för - 3 - kärnkraftsindustrins framtid. För AB Atomenergi innebar det att man ville ha möjlighet att i framtiden bygga kärnkraft med utsläpp innehållande radioaktivitet upp till gränsvärdet i flera sjöar och vattendrag över hela landet.
Linus Pauling är i dag förmodligen mest känd för att vara den forskare som först rekommenderade C-vitamin som medel mot förkylningar. Linus Pauling är den förste som blivit individuell nobelpristagare i två ämnen, 1954 i kemi för studier av kemiska bindningar i komplexa substanser och 1963 som fredspristagare bla för sina insatser att få slut på de atmosfäriska kärnvapenproven. I historien om utsläppen i Magelungen har han rollen som expert på strålning och strålningsskador och han är en av de viktigaste referenserna vid förhandlingarna i Vattendomstolen. Han gav alarmerande beräkningar för Magelungens del baserade på undersökningar i Oak Ridge Water i USA och annan forskning. Magelungens intresseförening fick tillgång till dessa uppgifter hösten 1960, bland annat en statistisk beräkning av hur många barn som kunde skadas av den ökade strålningen. Ett exempel baserat på Linus Paulings uppseendeväckande uppgifter i tidningen Vi i ett stort reportage i nummer 29-30 1963: Vem skall bära ansvaret för de fem barn av 200 som föds varje år och som kan bli svårt missbildade på grund av det extra strålningstillskottet? Kommer vi med rent samvete att kunna se dessa rullstolsbundna barn i ögonen? ( detta om den första vattendomen stod fast) Åren mellan det att Intresseföreningen överklagat domen i Österbygdens Vattendomstol och till dess att en ny dom i Övervattendomstolen vunnit laga kraft och Atomvärmeverket kunde starta, rådde en livlig debatt i föreningsliv, lokalpress och även i rikspressen. AB Atomenergis utställning i det blivande Farsta Centrum 1960 möttes av protestplakat med bild stort uppslaget i Farsta-bladet. De första förhandlingarna i Vattenöverdomstolen avslutades 1963. Samma år startade driften av Ågestareaktorn R3 / Adam och den var sedan i drift mellan 1963 1974. Kraven på minskad radioaktivitet för en avloppsledning till Magelungen var betydligt skärpta i Överdomstolen. Magelungens intresseförening kan ta åt sig äran av att vara bland de - 4 - första som medverkade till att det ställdes hårdare krav på säkerheten omkring kärnkraften. En vattendom som tillåter så mycket radioaktiva utsläpp
i ett litet sötvattensystem skulle vara otänkbar i dagens läge. Väl att betänka är att det här var normaldriften man diskuterade, inte möjligheten av olika driftstörningar och okontrollerade utsläpp. Långt senare, när Ågesta-verket sedan länge varit nedlagt och Intresseföreningen upphört som förening skulle det komma fram hemlighållna uppgifter om tekniska brister i den tidiga svenska kärnkraften som kunnat leda till betydligt värre konsekvenser för omgivningen. Kostnaderna rakade i höjden och kärnkraften krympte drastiskt (Svenska Dagbladet 1962) Kontrollprogrammet enligt vattendomen för radioaktivitet i avloppsvattnet från Ågesta upphörde 1:a juli 1975. Vattenfall fick i fortsättningen rättigheter att ha radioaktivt material i stationen enligt föreskrifter från SSI (Statens strålskyddsinstitut ). En sammanfattning av drifterfarenheten 1963 74 gjord av Vattenfall, Alf Lindfors m.fl. och fastställd av K-E Sandstedt säger att trots omfattande bränsleskador 1968 höll sig det radioaktiva utsläppet hela tiden under 5% av tilllåtet och totala stråldosen till all personal var i genomsnitt 5 manrem/år motsvarande 0,2 manrem/mwe och år. Turbinanläggningen med konventionella kvalitetskrav på t.ex. ventiler har ej fungerat helt tillfredsställande. Men i stort sett är man i denna rapport nöjda med att anläggningen uppfyllt högt ställda krav och att den höga kvaliteten varit mycket lönsam. - 5 -
De rapporter om avloppsvatten från Ågesta som finns sträcker sig fram till 1977, och någon provtagning för att mäta radioaktivitet i sedimenten vid avloppen till Orlången (Fräkenbotten) har förmodligen inte gjorts sedan dess, det är i alla fall inte känt på Huddinge miljökontor. Framgångar Den komplicerade frågan om utsläppen från kärnkraftverket och hela domstolsprocessen satte sin prägel på intresseföreningens arbete under många år, och det definitiva utslaget kom egentligen inte förrän 1970, när beslutet om nedläggning kom. Men redan det första året Intresseföreningen existerade kunde man notera stora framgångar i opinionsarbetet, vilket framgår i verksamhetsberättelsen från 1960: Utsläppen från den normala driften vid R3/Adam höll sig långt under de tillåtna värdena. Men andra problem än utsläpp av radioaktivitet kunde uppkomma. En vinter gick isen upp och det bildades vakar trots 25-gradig kyla, med fara för skridskoåkarna. Varmvatten läckte ut från den kulvert mot Farsta som låg i botten på Magelungen Detta refererades i en tingsförhandling 1967, som handlade om fortsatt tillstånd för utsläpp. Utsläppet berodde på att några buspojkar hade tagit sig in i en kulvert via ett pumpsänke, och skadat värmeledningen med en dressin. Att utsläppen i Magelungen inte var någon bra lösning i ett tätbefolkat område började nu även klarna för Stockholms kommun, och det som diskuterades var en omledning till det kommunala reningsverket i Henriksdal eller direkt utsläpp i Saltsjön. Beslutet att lägga ned Ågesta-verket togs 1970 och den officiella anledningen var att det inte var lönsamt även om produktionen skulle utökas sexfaldigt, vilket var det alternativa förslag man hade att ta ställning till. Endast det sista året, 1974, kunde man uppvisa lönsamhet, men det var mitt under galopperande oljekris, och beslutet om nedläggning var oåterkalleligt. Det rådde dock politisk - 6 - strid om detta i Stockholms stadshus. Det fanns de som ville dra igång en räddningsaktion. Borgarrådet Per-Olof Hansson (fp) argumenterade 1974 för att det var slöseri att lägga ner Ågesta med de höga oljepriser som rådde. Den bostadsuppvärmning som Ågesta-verket svarade för i Farsta-området ersattes av värme genom förbränning av sopor i Högdalen-verket. Det ledde till andra miljöproblem med gifter som sprids luftvägen och många protester innan bättre rökgasfilter installerades. Men det är en helt annan historia.
Skrotet i Ågesta måste bevakas till år 2174 (Dagens Nyheter 1974) Mot bostadsexploatering Redan från början hade Magelungens intresseförening en inriktning att ta upp hela problematiken kring igenväxning och avloppsproblem i hela sjösystemet. Det arbetet fick större utrymme i föreningen efter den långa domstolsprocessen om utsläppen från Ågesta, som inte tog slut förrän i slutet på 60-talet. Magelungens intresseförening syntes i diskussionen om regionplaneringen, och opinion drevs mot förslag till exploatering av naturområden - 7 - i Ågesta. I några fall förlorade man och i andra hade man framgång. Ågesta kom aldrig att exploateras av nya bostäder och tunnelbanedragningar. Det fanns i början på 1970-talet storslagna planer för bostäder till 200.000 invånare i Ågesta och 50.000 arbetsplatser i Högmora. Med miljonprogrammet växte Stockholm i alla vädersträck och nya markområden togs i anspråk, ofta sådant som tidigare varit storstadsnära jordbruk. Det
debatter om Ågestas utbyggnad där även intresseföreningen gjorde sin röst hörd. Det kommer aldrig längre än till en generalplan och bostadsutbyggnad och industrier mot Ågesta och runt Magelungen och några expansionsplaner har knappast varit aktuella sedan dess. Till det bidrar säkerhetszonen runt Ågesta kärnkraftverk, även sedan det kom att läggas ned. I stället för bostäder föreslogs det att en skjutbana skulle flyttas från Rågsved för att förläggas till Ågesta, men det fanns en stor opinion mot en så miljöstörande verksamhet. Ända sedan 1965 hade Huddinge kommun haft en utredning om naturreservat kring Ågestasjön och andra värdefulla naturområden. När ingenting hade hänt på tio år kom en JO-anmälan från ett par privatpersoner om man får skjuta upp en utredning under så lång tid. Vad beträffar Stockholms kommun är det gott om utredningar som påpekar de värdefulla naturintressena i området. Det finns områden utpekade som skulle ingå i någon form av naturskydd, men frågan är inte prioriterad och kommer inte börja utredas förrän efter 2007. Det finns dock ett stort naturområde kvar i dag som kan komma till användning för fritidsintressen och rekreation, i kombination med de sportanläggningar, ridstall och golfbana som redan finns i dag. Dagens Nyheter februari 1970 Magelungens intresseförening agerade även i frågan om vattenföringen i hela Tyresöåsystemet. En fördämning i Gudöån på 60 cm togs bort efter beslut i vattendomstolen 1970 och problem med översvämningar högre upp i sjösystemet minskade avsevärt. Vattenståndet i de olika sjöarna och i vattendragen är fortfarande något som fortfarande utreds och ska åtgärdas i framtiden. Igenväxning Så till den fråga som tangerar den fråga som Magelungens Vänner framför allt arbetar med, igenväxningen och dess negativa följder för sjöns rekreativa värden. Denna fråga var högaktuell i början av 70- talet. Då gjordes också de första försöken med en kommunal samordning av insatserna för sjöarna. Avloppsvattnet från Huddinge leddes om till Henriksdal och Trehörningen muddrades. Det togs rejäla tag och gjordes stora investeringar för att komma tillrätta - 8 - med utsläppsproblemen och övergödningen. De årliga algblomningarna upphörde och vattenkvalitén förbättrades dramatiskt efter 1972, när avloppsledningen från Huddinge reningsverk var omdragen till Henriksdal.
Vassbekämpningen stoppas. Dagens Nyheter Sydväst 1975 Under några år i början på 70-talet utfördes omfattande vassröjningar i Magelungen med syfte att varaktigt åstadkomma en förbättring av tillgången till sjön och förhindra igenväxning. Fiskevårdsföreningen var mycket aktiva i detta arbete, och ordföranden Arne Halléhn beklagade att man inte fick möjlighet att med hjälp av AMS-arbetare slutföra arbetet under ytterligare två år. Men socialförvaltningen hade inte råd och dessutom ville man att ornitologer och limnologer skulle få möjlighet att komma med och göra en bedömning innan man beslutade om en fortsättning. Ett flertal inventeringar av naturvärdena kring sjön har sedan dess kommit till stånd på kommunala initiativ och genom olika samarbetsorganisationer. En mycket viktig åtgärd var avledningen av vattnet från Huddinge reningsverk till Henriksdal 1972. Reningsverket låg vid sjön Trekanten, som hade sitt utlopp mot Magelungen. Optimism Magelungens Intresseförening lade ner sina aktiviteter under mitten av 70-talet, mycket beroende på att det kommunala samarbetet kommit i gång och det fanns en optimism om att de åtgärder som då gjordes för att stoppa avlopp och rena dagvatten skulle vara tillräckliga för att rädda sjön. Men föreningens upprop från 1974 känns fortfarande aktuell i dag. Trots att Intresseföreningen var en gräsrotsorganisation med mycket lokal förankring hade man ingen svårighet att se att engagemanget krävde ett samarbete över kommungränserna. En intressant fortsättning finns att läsa i Tyresö Miljöförenings ( TMF) krönika över alla de miljöfrågor de drivit från 1970 1995 och som handlar om Drevviken och andra sjöar i samma vattensystem som Magelungen. AB Stockholm Vatten har i dag huvudansvaret för tillståndet i sjöarna. Varje gång Magelungens Vänner träffar företaget och kommunens - 9 - miljöansvariga brukar limnologen Christer Lennemark hävda att igenväxningen av Magelungen var mycket värre på 60- och 70-talet och att man i dag har läget mera under kontroll. Några säkra jämförelser kan inte göras i brist på fyllig dokumentation, men Lennemarks åsikter motsägs av många boende som har egna erfarenheter av sjöns utveckling från 50-talet och till dagens läge. Aldrig har sjön varit så igenvuxen som den är i dag!
- 10 -
NIMBY En förening eller en opinionsgrupp som har sin grund i mycket lokala frågor och verkar mot något i en mycket konkret fråga brukar i forskarnas internationella terminologi betecknas som en NIMBY ( = Not In My Back-Yard).. Magelungens Intresseförening skulle ha varit en aktör med föga förankring i något mera principfast handlande, enligt en del skildringar. En villaägarförening protesterade mot de utsläpp verket skulle komma att göra men kunde acceptera kraftverket om det förlades till en annan plats. (Det klyvbara ämnet 1997, Per Lindquist ) Eller som det beskrivs i Emissionen, elektrosektionens tidning vid KTH 1998: I Stockholmsförorten Farsta byggde man under tidigt 60-tal ett kärndrivet värmekraftverk på 55 MW för fjärrrvärme, färdigt 1963. Under byggnationen klagade de lokala villaägarna i tron att hela området skulle bli radioaktivt. När kraftverket sedan skulle avvecklas 1973 (i lagom tid till oljekrisen) kom samma villaägare och uppvaktade Vattenfall och menade att reaktorn skulle drivas vidare. Man hade fått en så ren sjö och luften hade blivit så ren jämfört med tidigare, då man bränt olja i värmepannorna. Kärnvärmen upplevdes som mycket miljövänlig. Men den fråga som Intresseföreningen drev under ett drygt decennium var inte så lokal som de här sena skildringarna låter förstå. Att fastställa gränsvärden för radioaktiv strålning vid normalutsläpp skulle bli ett prejudikat av betydelse för hela kärnkraftens utveckling. Sedan är det en helt annan sak om man tar ställning för eller mot kärnkraften som sådan. Tryckningen av den här broschyren är bekostad med medel från Agenda-21 Huddinge. Adresser till Interimsstyrelsen för Magelungens Vänner 2004: Ordförande Gunnar Landborn gunnar@landborn.se Sekreterare: Ingemar Rahm Åsgärdevägen 95 121 31 Enskededalen tel: 7248753 ingemar.rahm@chello.se Styrelsemedlem och ansvarig för innehåll i denna broschyr: Philip Wahren philip.wahren@telia.com Ordval och beteckningar växlar under årtiondena, men inga korrigeringar har gjorts i efterhand. Stockholm 26 oktober 2004 Producerad av Philip Wahren & Magelungens Vänner 2004-11 -