MAD MEN MANAGEMENT MMM av Paula Liukkonen Alla människor och i synnerhet de som arbetar i akademier är jämlika men somliga människor i akademin är mera jämlika än andra. Fritt efter Georg Orwells Animal farm, 1945, på svenska Djurens gård, 1983, 2007.
Varför skriver jag? Detta handlar om en konflikt på ett universitet i Sverige år 2007. Det är dock inte möjligt att tala om en sådan konflikt i klartext. Rakt på sak med organisationens rätta namn, aktörernas namn och händelserna som de utvecklades. Däremot gick det uppenbarligen bra att under konflikten tala och skriva om de människor som drabbades av godtyckliga och illasinnade handlingar och om hur dessa drabbade människor agerade. De som förlorade sitt arbete, de som smutskastades och tappade fotfästet i arbetslivet, de vars familj fick bära skulden i pengar eller i liv räknat gick det bra att sprida dåliga rykten om, skratta skadeglatt åt och rapportera om i TV-nyheterna. Om dem som genomförde de onda handlingarna får man dock inte berätta, inte heller får man ställa dem till svars. Enda möjligheten är då att beskriva händelserna som en djursaga djur på farm, katter utan svans, råttor i sina hål och pingviner i frack. De drabbade och deras olycka kan beskrivas hur mycket som helst för vi tål eländet bättre när de drabbar någon annan än oss själva. Kanske tänker vi att det måste ha varit något fel på dem som drog sådan olycka över sig och sina närmaste. De får nog skylla sig själva. Sådant hade aldrig jag gjort och därför behöver jag inte heller engagera mig i kampen om sanning och rättvisa. Det här drabbar ju aldrig mig! Men tänk tanken, om det ändå var just du som förlorade jobbet på grund av någons ondska, illvilja eller mentala ohälsa. Hur skulle du då tänka om dem som inte ställde upp för dig och din organisation och hjälpte dig att få upprättelse? I denna bok beskriver jag en konflikt och de illvilliga handlingar som begåtts. Även förövarna beskrivs för att vi inte ska glömma att ställa dem till svars för deras handlingar. Jag vill också med texten visa att det inte går att sopa konflikter under mattan och
tro att allt ordnar upp sig av sig självt. Konflikter behöver ju inte vara något negativt och till varje pris undvikas, utan vi kan också genom dem lära oss att bli bättre, klokare och starkare. Under mina snart trettio år som lärare och arbetsmiljö- och ekonomiforskare har jag sett många sorters organisationer och många sorters människor. För de framgångsrika har det alltid varit viktigt att leva i verkligheten och möta utmaningar med all den kraft de under åren har byggt upp i sin organisation. Hos dem finns en styrka och tro på organisationens förmåga att möta problem, utmaningar, konflikter och annat som prövar deras kapacitet. De vågar visa att de inte kan allt och inte heller har svar på alla problem. De vågar säga att de inte kan vissa saker och ber om hjälp. Många av oss som arbetar inom universitetsvärlden har tillgång till all världens kunskap om hur man ska organisera och leda arbetet. Det betyder dock inte att vi lever som vi lär. Vi och våra styrande politiker bemannar, som många andra, våra organisationer med okunskap och med kompisar på ledande poster där, kunskapen och skickligheten borde sitta i högsätet. Vi har mycket svårt att erkänna att vi inte kan hantera frågor om vår egen organisation och dess ledarskap. Trots en bedrövlig arbetsmiljö, är många lärare mästare på att alltid göra ett bra jobb. Vi gör underverk i föreläsningssalen för våra studenter och ger alltid det bästa vi har. Trots att vi själva lever i en miljö som någon beskrev med orden det regnar små djävlar från himmelen på oss varje dag. Det är därför jag också har med dem i texten. Jag vill lyfta fram inte bara djävlarna och ondskans apostlar utan också det goda med kraften att försona, återskapa och bli ännu bättre. Inget nordiskt universitet eller högskola kommer ens i närheten av de högst rankade i världen, framgår det av internationella rankningslistor. Många akademier har olösta organisatoriska prob-
lem och ledarskap som inte fungerar på bästa möjliga sätt. Att leda eller egentligen att inte leda för hårt, men ändå få allt att fungera är en svår konst som få i en kunskapsorganisation behärskar. Det bästa som finns i organisationen människan ska tas till vara på ett bättre sätt och respekteras oavsett arbete, skriver jag i boken. Till läsaren som undrar var det som jag beskriver i texten hände vill jag hälsa att det här händer hela tiden och över allt i kunskapsorganisationer oavsett om de är akademier eller organisationer verksamma på den privata marknaden eller i offentlig förvaltning. De problem och konflikter som jag beskriver i boken skulle ha kunnat hända var som helst, i Helsingfors, Åbo, Köpenhamn, Oslo, Lund eller Stockholm. På din egen hemstads skattemyndighet, på försäkringskassan eller i skolan. Över allt finns det människor som för egen vinning gör onda handlingar som drabbar oskyldiga människor och förstör deras liv. De som utför dessa handlingar är ofta medvetna om sina gärningars konsekvenser eftersom de vill skada, men de vill sällan se vad de verkligen har åstadkommit för oskyldiga människor och små barn. Juridiska processer som kostar miljoner för skattebetalare eller för företag kan ge upprättelse men de kommer ofta för sent. Pengar är ett mycket dåligt medel för att återgälda onda handlingar, berättar offer. Vill vi möta den egna rädslan när vi ställs inför svåra val och det krävs handlingar som vi inte vågar göra? Mitt syfte med den här texten är att påminna om ondskan i oss och att vi måste möta den någon gång. Det lever en liten elak tsar Pavel I eller vad han/ hon nu heter i oss alla. Hur mycket får han styra vårt liv och våra gärningar? När ska han göras ansvarig för sina gärningar? Nu eller längre fram?
Jag har skrivit boken också för att påminna om att efter en svår arbetsplatskonflikt gäller det att återställa organisationen och satsa på aktiviteter som ger framtidstro. Visst var det Nokia-direktören Ollila som sade att fel får ni göra men ni ska lära av era fel och inte göra om dem. Jag skulle vilja låna hans röst och kraft och säga att en akademi som år efter år gör fel i sin organisation, som inte heller vill eller vågar se sina fel utan upprepar dem och inte lär sig något, inte längre är en akademi utan en medelmåttig ankdam värd att beskrivas som en djursaga. Jag har under skrivarbetet vacklat mellan liknelsen akademin som en djursaga och den himmelska akademiska organisationen med kraft att nå ända upp till himmelens portar! Tiden lär visa var vi hamnar i lervällingen eller i de höga sfärerna. Paula Liukkonen Helsingfors den 20 oktober 2007