Våtmark. Foto: Ulf Hidås Våtmarker i jordbrukslandskapet För några decennier sedan var våtmark synonymt med surhål, sumpmark eller träsk, d.v.s. en problemmark som inte gick att använda utan att den först dränerades. I dag är denna uppfattning omprövad och man talar om våtmarker som en viktig miljö- och naturresurs. Men menas egentligen med en våtmark? Vatten är en grundförutsättning för allt liv. Därför har vattnets betydelse inom jordbruket alltid varit och kommer alltid att vara central, både när det gäller kvalitet och inte minst när det gäller kvantitet. När det gäller kvantiteten är det oftast för lite eller för mycket, sällan är det lagom. I vår del av världen har det största problemet hitintills varit att bli av med vattnet, för att kunna få odlingsbar mark och för att kunna bedriva ett rationellt jordbruk. Detta har föranlett att stora arealer av våtmarker och sjöar har torrlagts och vattendrag har rätats och rörlagts. Den odlingsbara marken ökade, men stora viktiga ekologiska funktioner och värden försvann samtidigt från naturen. Både ökad kunskap och medvetenhet om våtmarkernas betydelse, t.ex. när det gäller vattenrening, flödesutjämning och den biologiska mångfalden, har gjort att det idag både ny- och återskapas samt restaureras våtmarker på många platser i vårt landskap, för att återställa delar av de naturvärden som har försvunnit. Begrepp och definition Vad är en våtmark? Det finns olika definitioner på vad som menas med en våtmark, men generellt kan man säga att det är ett samlingsnamn på ett stort antal naturtyper som utgör gränszoner mellan land och vatten. Det är livsmiljöer där vatten till stor del av året finns nära under, i eller strax över markytan samt vegetationstäckta vattenområden. I de flesta fall kan vegetationen användas för att skilja våtmark från annan mark. Minst 50 procent av vegetationen ska vara hydrofil, det vill säga fuktighetsälskande, för att man ska kalla ett område för våtmark.
Varför är våtmarker värdefulla? Rent allmänt kan man säga att våtmarken utgör en mycket betydelsefull naturresurs som ger förutsättningar för ett rikt växt- och djurliv. Våtmarker i jordbrukslandskapet skapar nya möjligheter för den biologiska mångfalden i området och utgör en spridningsväg för många växt- och djurarter. Våtmarker har en vattenrenande funktion och fungerar som naturliga reningsverk för näringsämnen som kväve och fosfor. Våtmarkernas funktion som fördröjningsmagasin av vatten från t.ex. hårdgjorda ytor eller som flödesutjämning vid översvämningar är också något som bör beaktas. Rätt utformad kan en våtmark fungera som en bevattningsresurs. Det krävs dock ofta stora ytor för att få tillräckliga vattenvolymer. Sist men inte minst, kan våtmarker också användas för rekreation såsom jakt och fiske, fågelskådning, skridskoåkning, mm. Olika våtmarks funktioner och utformning En anlagd våtmark kan ha olika funktioner, beroende på markägarens intressen och behov. Utformningen och lokaliseringen skiljer sig åt beroende på dess huvudsakliga funktionsområde. Här kommer några förslag på olika användningsområden, utformning samt tips och råd, som kanske kan vara till hjälp om du funderar på att anlägga en våtmark. Våtmarker för biologisk mångfald I stort sett alla typer av våtmarker eller dammar, oavsett utformning och funktion, kommer att uppskattas och används av det vilda och bidra till att öka den biologiska mångfalden i området. Vill man underlätta för viss typ av flora och fauna så kommer här några exempel: Generella riktlinjer Vid nyanläggning, återskapande och restaurering av våtmarker bör följande generella riktlinjer tillämpas, oavsett våtmarkens funktion: Våtmarken utformas på ett sådant sätt att den smälter väl in i landskapet och bidrar till att ge en varierad och attraktiv landskapsbild. Alla uppgrävd massor som inte används till våtmarken ska jämnas ut eller transporteras bort. Våtmarken får inte förorsaka onaturliga vandringshinder för fisk och andra vattenlevande organismer. Om det visar sig våtmarkens lokalisering kommer i närheten av någon grannfastighet, måste ett samråd ske med markägaren/brukaren så att den tänkta våtmarken inte omöjliggör eller försvårar brukandet av dennes mark, framförallt med tanke på grundvattennivåer, försämrade förutsättningar för avrinning samt att även avståndet till våtmarken är så stort att det går att hålla ett vindanpassat skyddsavstånd vid besprutning, om vindriktningen är mot våtmarken. Är våtmarkens syfte att fungera som en reningsanläggning, bör man inte sätta ut fisk, kräftor eller änder, eftersom dessa åtgärder ofta kräver att man måste utfodra djuren och därmed tillför man extra näringsämnen. Groddamm De flesta groddjur, d.v.s. grodor, paddor och vattensalamandrar, måste ha närhet till vatten för att kunna överleva och för sin fortplantning. En groddamm behöver inte var så stor för att fungera. En
50-300 m2 stor damm med flacka stränder räcker mer än väl. Dammen bör ligga i ett soligt läge, så att vattnet värms upp tidigt och lockar groddjuren till lek. Under våren vandrar groddjuren på natten till lämpliga lekvatten för att fortplanta sig. Något som man bör tänka på är att alla groddjur i Sverige är fridlysta. Det innebär att man inte får fånga in, skada eller döda djuren eller deras rom eller yngel. För att dammen ska fungera som en Groda. Foto: Windows ClipArt groddamm måste den hålla vatten hela året. Om vattenståndet fluktuerar, d.v.s. växlar, gör inget bara den inte torkar ut helt under sommaren. Detta kan man åtgärda genom att gräva en djuphåla i dammen. Djuphålan kan också fungera för djurens övervintring. Under vinterhalvåret går groddjuren i dvala och övervintrar i bland stockar och stenar, hålor i marken eller på dammbotten. I dammen kan man med fördel lägga ut stenar och död ved, som alger kan växa på. Dessa alger livnär sig sedan grodynglen på. Dammen bör också vara tom på fisk och kräftor, eftersom dessa äter både rom och yngel. Våtmark för fåglar I motsats till groddammen där storleken inte är av någon större betydelse, är en fågelvåtmark oftast attraktivare och bättre ju större den är. Vill man ha ett rikt fågelliv bör våtmarken vara större än 2-3 hektar. Eftersom det finns ett stort antal olika fågelarter som är beroende av vatten för sin överlevnad, krävs det oftast en kompromiss när det gäller våtmarkens utformning och vattendjup. Våtmarken ska fungera både för häckning, som matplats samt kunna ge skydd och vila. Finns det inte möjligheter att anlägga en stor våtmark, kan flera mindre våtmarker intill varandra också fungera bra. Även en enstaka mindre våtmark uppskattas av ett flertal olika fåglar. Det som är viktigt att tänka på när man anlägger en fågelvåtmark är anläggningens utformning. Våtmarken bör vara flikig med många uddar och vikar för att ge så stor variation som möjligt och olika miljöer för de olika arterna. För att de vattenlevande fåglarna ska få skydd och vila samt känna sig trygga bör man om det är möjligt att se till att det finns vattenytor som hamnar tillräckligt långt från land så fåglarna kan fly ut på öppet vatten för att söka skydd vid störningar. För en mindre våtmark är det således bättre med en rundare form än en långsmal. En mosaikartad vegetation med en stor artrikedom i våtmarken är mycket viktig och har stor betydelse för fågellivet. För att en våtmark ska fungera bra krävs det en fungerande skötselplan. Utan skötsel kommer våtmarken att växa igen och mista sitt värde för de flesta fåglarna. Det är framförallt vissa konkurrensstarka växter som bredkaveldun och bladvass som orsakar problem genom att de breder ut sig och tränger undan annan växtlighet. Bladvassen kan växa ut till 1,5 m vattendjup. Det är därför viktigt att vegetationen i våtmarken slås av eller betas, även ute i vattnet. För att underlätta skötseln av våtmarken, bör man se till att det går att sänka vattnet i våtmarken för att på så vis bättre kunna
komma åt vegetationen. För slåtter i vatten finns specialmaskiner och verktyg, men om marken i våtmarken är så pass torr att det går att köra på den, fungerar även vanliga traktorer med betesputsmaskiner eller slaghack monterad på arm. Att använda olika betesdjur till skötseln av våtmarken är ett mycket bra alternativ. Djuren betar ofta på ett sådant sätt att det bidrar till en stor varierad vegetation med olika höjd. Djurens trampskador kan också vara positivt, eftersom det skapar öppna miljöer som är gynnsamma för mångfalden av olika smådjur och konkurrenssvaga växter. Visserligen kan trampskador från djuren skada enstaka fåglars häckning, men vid ett normalt betestryck är den positiva effekten av betet oftast så pass stor, att detta överväger. En annan fördel är att de gärna betar en bit ut i vattnet. Våtmarker för vattenrening Är syftet att i första hand förbättra vattenkvaliteten i området, finns det några olika typer av våtmarksanläggningar för detta. Alla våtmarker bidrar till en viss del med att rena vatten från både kväve och fosfor, men reningskapaciteten kan variera avsevärt mellan olika våtmarker. För att optimera reningen bör rätt våtmark ligga på rätt plats. En våtmark som är speciellt konstruerad för vattenrening, bidrar givetvis också till att främja den biologiska mångfalden i området. Det som nedan benämns kvävefälla, är vad som man i dagligt tal vanligtvis kallar en vanlig våtmark. Kvävefälla Vill man prioritera att rena vatten från kväve, anlägger man en våtmark som är konstruerad för detta ändamål. Reningsprocessen i en våtmark sker med hjälp av: Denitrifikation Växter Sedimentation Knölsvan. Foto: Windows ClipArt Denitrifikation I en våtmark är den viktigaste kvävereningsprocessen denitrifikation. Det är när det lösta nitratkvävet i vattnet, omvandlas till kvävgas som försvinner upp i atmosfären. Nitrat är den dominerande kväveformen i vattnet som kommer från jordbruksmarker. Omvandlingen till kvävgas sker av speciella bakterier som finns i våtmarken. För att få så hög denitrifikation som möjligt, krävs det i sin tur att bakterierna får så mycket nitrat som möjligt. Därför ska våtmarkens placering vara i ett område där det inkommande vattnet har höga näringshalter. Lokaliseringen är bäst i slutet av ett vattendrag, där avrinningsområdet är så stort som möjligt och där det framförallt består av odlad åkermark. Kommer det mycket vatten från skogsmark och grundvatten, d.v.s. vatten som har låga halter näringsämnen, sker det en utspädning och reningen i våtmarken blir inte lika effektiv. Våtmarkens storlek styrs mycket av förutsättningarna på platsen. För att våtmarken ska fungera som en naturlig reningsanläggning, måste våtmarken konstrueras så att vattnet får en uppehållstid som är
så lång, att bakterierna hinner omvandla kvävet till kvävgas (ca 3-5 dagar vid medelvattenflöde). Våtmarkens storlek bör inte vara mindre än 0,1-1 % av avrinningsområdets yta. Växter Växterna i våtmarken är av mycket stor betydelse. Den viktigaste funktionen växterna har, är att fungera som energikälla och levnadsmiljö för de bakterier som ha betydelse för denitrifikationen. Växterna tar även upp näringsämnen under sommaren, men under vinterhalvåret bryts växterna ner, vilket leder till att en stor del av näringsämnena frigörs igen. För att växtupptaget ska fungera som en reningsprocess, måste växternas biomassa skördas under växtperioden och tas bort. Sedimentation En del kväve förekommer i partikelbunden form och sedimenterar till botten när vattnet bromsas upp. Utformningen och vattnets uppehållstid i våtmarken har en stor betydelse, för att de suspenderade partiklarna ska hinna sjunka till botten. Ju längre uppehållstid, desto fler partiklar hinner sedimentera. På botten sker sedan en mineralisering av kvävet. Dammar som samlar fosfor Fosforn är ett av de näringsämnen som bidrar till övergödning av våra sjöar och hav. En stor del av fosforn som hamnar i våra vattendrag, kommer från jordbruksmark. Fosforn transporteras i vattnet antingen i löst form eller bundet till jord- eller lerpartiklar. Fosfordamm. Foto: Bioforsk FOKUS-rapport 2008 Fosforförlusterna sker framförallt genom ytavrinning från erosionsbenägna marker, där jordpartiklar lätt kan frigöras vid kraftigt regn. Utlakningen av den lösta fosforn, sker oftast via åkrarnas dräneringsledningar, där det även kan komma partikelbundet fosfor. För att kunna fånga upp dessa fosforförluster kan man anlägga dammar som är speciellt konstruerade för att samla fosfor. Denna typ av anlagd våtmark är en relativt ny företeelse i Sverige och skiljer sig lite från övriga våtmarker. De tidigare nämnda våtmarkstyperna har det gemensamt, att de ska vara grunda och ju större desto bättre. De är också ofta placerade i slutet av ett tillrinningsområde så att stora mängder vatten kommer till våtmarken. När det gäller dammar som samlar fosfor, är det både dammens placering, utformning och storlek som är olik andra våtmarker. En fosfordamm ska anläggas så nära källan som möjligt, i ett område med indikation på höga fosforhalter och -förluster, för att få en effektiv anläggning. Detta innebär att dammen ska ligga högt
upp i avrinningsområdet, vilket leder till att det blir en mindre mängd vatten, men med hög fosforhalt, som kommer till dammen. Dammarnas storlek beror på tillrinningsområdet utbredning, vilket inte bör vara för stort. Det kan räcka med ca 20-100 hektar och bör helst inte överstiga 300 hektar. Dammens yta rekommenderas att vara minst 0,1-0,5 % av avrinningsområdet, men är också beroende av den förväntade mängden sediment som ska fångas upp. Dammens utformning bör vara långsmal och minst dubbel så lång som bred, för att vattnet lättare ska kunna strömma jämnt över hela dammytan. Inloppet ska förses med en djupare del, där det grövsta materialet kan sedimentera. Därefter kommer en eller flera grundare vegetationszoner där vattnet bromsas upp och de finare partiklarna kan filtreras och sedimentera. Dammen kan även förses med trösklar mellan de olika delarna i dammen. Även i denna typ av våtmark är det viktigt med en mångfald av olika vattenväxter. Dessa bör planteras när dammen anläggs, för att snabbare få en fungerande vegetationszon. En naturlig etablering av växtlighet tar ganska lång tid och ger ofta växtfria zoner, som kan ge vattnet en oönskad snabb transportväg. För att erosionssäkra dammens slänter bör dessa besås med gräs. Det är viktigt att dammen underhålls och att sedimentationsdelen töms regelbundet eller vid behov, så att de uppsamlade materialet inte sköljs ut från dammen och på så vis fungerar som en fosforkälla. Därför måste man tänka på tillgängligheten så att det går att ta sig fram till dammen för att kunna tömma sedimentationsdelen med en grävare. Bevattning Att anlägga en våtmark och använda den för bevattningsändamål är ytterligare ett sätt att ha glädje och nytta av en våtmark. Det krävs dock stora ytor, för att få tillräcklig vattenvolym. Har man inte ett stort behov av vatten, och har rätt markförutsättningar går det att kombinera en konventionell bevattningsdamm och en våtmark. Då anlägger man en vanlig våtmark med flacka strandkanter men gräver en stor djuphåla i mitten för att få mer vattenvolym. Under bevattningsperioden kommer då vissa delar av den grunda delen att bli torrlagd, men denna nivåändring kan vara positiv ur skötselsynpunkt när det gäller att hålla efter växter som bredkaveldun och bladvass, vilka ofta orsakar igenväxnings problem. Eftersom det bildas en öppen vattenspegel utan några vattenväxter i mitten på den här typen av våtmark, blir den renande effekten mindre jämfört med en våtmark där det finns växter över hela ytan, men i gengäld återanvänder man de näringsämnen som finns lösta i vattnet när man bevattnar med det. LOD/Fördröjningsmagasin Ett något mindre vanligt användningsområde av våtmarker inom jordbruket är att använda våtmarker till lokalt omhändertagande av dagvatten (LOD), d.v.s. för regn och smältvatten. Det finns i dag många lantbruksföretag som har verksamheter med stora hårdgjorda ytor och byggnader med stora takytor, där dagvattnet kanske är anslutet till gamla och underdimensionerade ledningar eller till någon recipient som inte är dimensionerad för de stora vattenmängder som kommer vid ett kraftigt skyfall eller långvarigt regn. Detta medför att risken för översvämning och vattenskador är stor. Kanske är dagvattnet också förorenat och då kan det vara av värde att anlägga en våtmark som både fungerar som fördröjningsmagasin och reningsanläggning.
Våtmarker kan också anläggas i vattendrag för att fördröja höga vattenflöden och därmed minska översvämningsrisken nedströms. Viltvatten Är man intresserad av jakt och viltvård kan man berika sina marker med en våtmark som framförallt gynnar det vilda. När det gäller våtmarkens storlek skiljer sig ett viltvatten inte speciellt mycket från andra våtmarkstyper. Ju större våtmark desto bättre, framförallt när det gäller den biologiska mångfalden, som i detta fall ofta handlar om hur många änder och andra fågelarter vattnet kan hysa. Men även små vatten kan vara till stor nytta, om än bara som drickplats till traktens djur. Kronhjort i viltvatten. Foto: Windows ClipArt Ett viltvatten skapar man enklast genom uppdämning. Detta är också den billigaste metoden. Man måste tänka på och undersöka om vattentillgången är tillräcklig och att marken är vattenhållande så att en lämplig vattennivå kan säkerställas även under sommaren. Viltvattnet bör ligga öppet så att fåglarna har fri sikt och kan upptäcka annalkande faror i god tid. Ett öppet och solexponerat läge gör också att vattnet blir isfritt tidigt på våren och att smådjuren trivs. Om man anlägger ett viltvatten genom dämning, kommer vattendjupet till stor del att bestämmas av den befintliga topografin. Det är bra om man kan få varierande djupförhållanden. Detta gynnar vattnets biologiska mångfald. Vill man gynna simänder bör största delen vattnet vara ca 0,2-0,5 m djupt, för att fåglarna ska kunna söka föda på botten. Våtmarker som man skapar genom att dämma får ofta en mer naturlig flora och fauna än grävda viltvatten, och är därför normalt mer gynnsamma för viltet. För att viltvattnet ska bli attraktivare som häckningsbiotop och rastplats kan man även anlägga öar i vattnet. Miljöinvestering Att anlägga, återställa eller restaurera en våtmark räknas som en miljöinvestering, det vill säga att man gör en insats för miljön som är bra för natur-, kultur- eller rekreationsvärden. För våtmarker som har en renande funktion eller som främjar den biologiska mångfalden, framförallt när det gäller sällsynta och rödlistade djurarter, går det att söka och få bidrag både till anläggningskostnader och för skötsel. Det krävs då att man uppfyller de krav som länsstyrelsen ställer och att anläggningen görs så kostnadseffektiv som möjligt, d.v.s. att den ligger på rätt plats och gör så stor nytta som möjligt. Arbete med våtmarker räknas i stort sett alltid som en vattenverksamhet och regleras i miljöbalken. Därför bör man alltid, oavsett om man tänker söka stöd eller inte, kontakta länsstyrelsen för att få råd och hjälp med vilka krav och regler som gäller. Inom Greppa Näringen har man även möjligheten att få gratis rådgivning. Det går också att få hjälp av oss på Hushållningssällskapet. Är du intresserad av att få mer information och kunskap om de olika våtmarkstyperna och deras funktion och hur man anlägger eller restaurerar våtmarker? Kontakta Ulf Hidås Vattenrådgivare HS Kristianstad Tel 0708-94 53 69
Text: Ulf Hidås, vattenrådgivare Hushållningssällskapet Kristianstad Denna artikel är finansierad med EU-medel via Länsstyrelsen i Skåne län.