BELYSNINGS- TEKNIKENS UTVECKLING UNDER 80 ÅR

BELYSNINGS- TEKNIKENS UTVECKLING UNDER 80 ÅR text lars starby porträttfoto mats ramkvist illustrationer från tidningen ljuskultur under årens gång det ta särtryck har tillkommit tack vare stöd från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik UTGIVARE LJUSKULTUR FLEMINGGATAN 14, PLAN 8 BOX 12653 112 93 STOCKHOLM TELEFON 08-566 36 700 TELEFAX 08-667 34 91 E-POST INFO@LJUSKULTUR.SE grafisk form jonas johnsson produktion mandarin tryck grafiska punkten, 2006 www.ljuskultur.se

BELYSNINGS- TEKNIKENS UTVECKLING UNDER 80 ÅR 1930-talet text lars starby porträttfoto mats ramkvist För 80 år sedan, i september 1926, bildades Svenska Föreningen för av ett antal aktörer inom belysningsbranschen. Syftet var att verka för belysningens utveckling inom olika områden av vårt samhälle. Det elektriska ljuset hade varit på stark frammarsch under 1920-talet, men det var dåligt med belysningskunskaperna. Ena handens fingrar skulle ha räckt för att räkna dem som kunde betraktas som professionella ljusexperter. Många armaturtyper var egentligen tänkta för gas eller fotogen och passade dåligt för det starka elljuset. En angelägen uppgift för blev att starta ett utbildningsprogram i belysningsteknik. I några artiklar under s 80-årsår ser vi tillbaka på en del av det som har hänt med tekniken, produkterna och belysningens utveckling. I första avsnittet tittar vi på 1930-talet. s handbok. Det var utan tvekan s handbok som lärde Sverige vad belysningsteknik innebär. s månadsblad Första exemplet på föreningens verksamhet kom år 1929 i form av vad som kallades s Månadsblad. En sammanställning och förklaring av enheter och begrepp. Under två år följde sedan häften som behandlade just det som var målsättningen: Belysningens alla olika tillämpningsområden. 1930-TALET

s månadsblad. Omslaget till första numret av s Månadsblad Nr 1 januari 1929. 1930-talet

Häftena bands ihop till vad som blev vår första riktiga belysningshandbok. I lite mer tidskriftsliknande form fortsatte utgivningen av månadsbladen fram till 1934 och blev då vad vi idag känner som tidskriften. Mitt eget exemplar av s Handbok är söndertummat till gränsen för oläslighet. Första lärospånen. Med formler och tabellverk hängde den med under en lång tid framöver. Författare var Ivar Folcker, som under många år kom att leda s verksamhet. Märkligt nog skulle den här boken kunna fungera som lärobok än idag. Enda skillnaden är att enheterna gavs mer svenskklingande namn. Man tyckte väl ännu inte att det lät finare med något som såg ut som latin, utan att vara det. Luminans, candela ljustäthet, normalljus. glober. De välbekanta globerna var faktiskt standardiserade: likafördelande, halvindirekta eller kvartsindirekta. Kunde kanske vara något? Industriarmatur av emaljerad plåt, ett förträffligt reflektormaterial. 1930-talet Kanske lockas man tro att tillvaron som belysningsplanerare var enklare på den här tiden. Det fanns ju endast enkla glödknoppar. Fel. Det var lika knepigt att välja ljuskälla då som nu. Koltråd eller metalltråd, 110, 150 eller 220 volt, klar, matt eller opaliserad, gasfylld eller lufttom, 500 eller 1 000 timmars livslängd, normal- eller refektorlampa, kanske sofitten i ensocklat eller tvåsocklat utförande med klar, matt eller halvförspeglad kolv. Bland annat. Armaturtyper Armaturvalet var inte mycket lättare. Idag väljs ofta en glob av opalöverfångs- eller sidenmatt glas därför att man gillar utseendet. Dåtidens glober och snarliknande typer fanns med flera ljusfördelningar och med varierande upphäng. Armaturtillverkarna växte snabbt i antal, alla med egna modeller av hängarmaturer för allmänbelysning. Flera av dem är, eller skulle kunna vara, fullt gångbara än idag. Platslampor var av fin kvalitet, saxarmar och Triplexlampor uppskattas fortfarande. Om man lyckas hitta någon. Den lampan har dröjt kvar i den signaturens minne av ett speciellt skäl. De fanns på mitt allra första jobb. Med blåfärgade glödlampor för att undvika tveljus. Det ansågs olämpligt att blanda dagsljus och vanligt glödljus. Ett problem som dock inte störde mig, för med nybörjarmagkatarr drog jag ut teleskoparmen, tryckte reflektorn mot mellangärdet och knäppte kavajen runt den. Det hjälpte. Vad kollegerna på ritkontoret sade kan lämnas därhän. Industriarmaturer med emaljerade reflektorer skulle fortfarande fungera. Armaturer för vägbelysning kunde ha avancerad ljusfördelning, man talade om dioptrisk eller katoptrisk ljusfördelning. Ett stycke in på mitten av 1950- talet hade så gott som alla gatuarmaturer kåpor av opalöverfångsglas. Innan de optiska reflektorarmaturerna kom. Titta på gamla nattbilder i stadsmiljö, gaturummen ser ofta ljusare ut än idag tack vare den höga ljusfördelningen! Man vill gärna leka med tanken hur man skulle uppleva dåtidens belysning om man fick se den idag. I offentliga lokaler skulle den förmodligen kunna mäta sig väl med vad vi numer lyckas åstadkomma. Belysningen hade betydligt mer av egenvärde. Mycket indirekt belysning med ramper runt 1930-TALET

Typiska platslampor. Lampan ovan, Triplexlampan, efterfrågas än idag. väggarna. Lite högtidligt. Stora plafonder av glas i konstnärligt och påkostat utförande. Långa ramper av vackert glas, glasbruken fanns bland armaturtillverkarna. Lysande glastak. Lysande domer. Tekniken stod nog på en tämligen hög nivå. Elen var inte speciellt billig, och med enbart glödljus som ljuskälla var man nog mån om att utnyttja ljuset på ett tämligen effektivt sätt. Dessutom var det ju många som att säga arbetade med samma typ av ljuskälla. Stort intresse väckte de första större belysningsanläggningen för utomhussport. Strålkastare från Stockholmsutställningen 1930 flyttades över till Kostadion med lyckat resultat. Vägen öppnades för bland annat motorsport, bandy och fotboll. Så mycket som 30 lux med 750-wattslampor i spegelstrålkastare! Uppmuntrade av resultatet försågs hangaren vid Lindarängen, Stockholms enda airport, med belysning. För konståkning, curling och allmänhetens åkning. Ett trettiotal 500 wattlampor gav 70 lux. I en armaturtyp som idag kan ses i moderna, eleganta kontors- och restaurangmiljöer. I början av 1930-talet blev det populärt med fasadbelysning av varuhus och historiskt intressanta byggnader. Eklärering. Naturligtvis kastade man ögonen på det kanske tacksammaste objektet i Stockholm Kungliga Slottet. Förslag gjordes upp, men det satt hårt åt innan ett försök kunde göras. Redan då fanns de som hellre vill se slottet i silhuett mot den ljusa västerhimlen (!). Och så håller vi fortfarande på. Det provisoriska försöket tilläts därför att man ville fira 300-årsminnet av Gustaf II Adolfs död. Tända upp fick man göra ännu en gång under mottagningshögtidligheterna för arvfursteparet. Det väckte rent av internationellt intresse när man 1930 kunde tända upp flygfältsbelysningen på Sveriges enda kontinentala lufthamn Bulltofta i Malmö. Hinderljus, bankantsljus, lysande vindriktningsvisare och fältet som flödade i ljus från enorma strålkastare med 3-faslampor på 10 000 watt, 60 volt. Det gällde att hitta dit också, men det gjorde man med hjälp av en roterande flygfyr som syntes på 15 mils avstånd. annons. Ur en annons som vill visa exempel på armaturer i typisk 30-talsstil. Då för idrottshallar idag i fina miljöer. Stockholms Slott. Redan år 1932 fasadbelystes Stockholms Slott. Med ett mycket uppskattat resultat. Tyvärr fick den inte vara kvar den gången. Men under kung Gustav VI:s tid var slottet fasadbelyst med natriumlampor. Mastodontfyr för flygfältsbelysning 10 000 watt.

Ljuskällor Stadsmiljöerna berikades med skyltar i färg. Inte bara med så kallade polykromlysrör utan med rödgröngula trafikljus i de mest trafikerade gatukorsningarna. Lysrör, som de kallades, hade hittills endast funnits i form av Moorelampor, men nu var neonrören på väg. Med gaserna neon eller helium i färgade glasrör kunde flera ljusfärger alstras. Vid det här laget betraktades glödlampan som i stort sett färdigutvecklad. Man hade just sett den senaste utvecklingen, dubbelspiraliserad glödtråd. Självklart väcktes stort intresse när man år 1933 fick höra talas om urladdningsljus. Inte bara det, man kunde se sådana lampor i verkligheten på Drottningholmsvägen i Stockholm, Sveriges första urladdningsbelysning i form av natriumlampor. Kvicksilverlamporna följde snart efter, och trots det blågröna ljuset kom de att användas inom alla möjliga områden. Så värst mycket bättre blev det inte när man kom på den så kallade blandljusprincipen kvicksilverljuset kompletterades med en eller flera glödlampor i samma armatur för att förbättra ljusfärgen.. Men den senare brukade dö ganska snart och så var ljuset lika eländigt igen. urladdningslampa. Så här såg den allra första urladdningslampan ut en lågtrycksnatriumgaslampa. Med knopp på kolven, som på gamla koltrådslampor. Tiderna förändras. Så här frejdigt annonserades det revolutionerande blandljuset. 10 1930-TALET

Bilbelysning Vid den här tiden rådde ett närmast kaotiskt tillstånd när det gällde bilbelysningen. Bländningen var livsfarlig, och även om det jobbades med förbättringar dök tanken upp på stationär belysning på hårt trafikerade vägar. Och faktiskt, snart var Sverige bland de länder i Europa med flest ljuspunkter ute på vägarna. Helsingborg betraktades som pionjär med flera kvicksilveranläggningar. Lysämneskvicksilverlågtryckslampa, vad var det? Förmodligen de första försöken med långsmala ljuskällor i finare miljöer. Gasfyllda glasrör med lyspulver som i jämförelse med neonrör ökade ljusutbytet och gav rören en vitgulaktig eller rödaktig färg. Svart ljus låter lite underligt, men så kallades de nya kvicksilverlamporna med kolv av Woods glas som bara släpper igenom uv-strålning. Analyslampor med andra ord. luftvärnslampor. Några exempel på luftvärnslampor. På olika sätt svartlackerade. Ibland lyste någon bara som en liten blå punkt. Luftvärnslampor År 1937 dyker det plötsligt upp en liten notis om något som kallas Protectorlampan. En liten 40 watt glödlampa med större delen av kolven svartlackerad. Och, som det hette: avsedd för nödtorftig belysning vid risk för luftangrepp av fientliga flygare. Det började visserligen hetta till i världspolitiken, men visst var man framsynt. Detta ledde sedan till en helt speciell tillämpning och nya armaturer som inte fick sända ut något ljus över 90 grader och som inte orsakade någon ljus fläck under armaturen som kunde ses från luften. Ljuset skulle vara jämnt fördelat och det angavs rekommenderade nivåer med obegripliga siffervärden som varierade mellan 0,007 och 0,022 lux. Hur nu någon kunde mäta det? Och de angavs i förhållande till antagen flyghöjd. Bostäderna fick nöja sig med att mörklägga fönstren, vilket kunde vara nog så knepigt. För industrier togs det fram speciella luftskyddsarmaturer och viktiga kontrollrum och liknande klarade luftvärnskraven genom att instrumenten beströks med fluorescerande färg som lyste med strålningen från så kallade mörkstrålare. Med hjälp av en helt ny armaturidé, indirekt ljus med dubbla reflektorer, lyckades man klara det tennisspelets krav på tillräcklig belysningsnivå utan bländning. Den har armaturen lever kvar än idag. Industriarmatur för blandljus till stora delar svartmålad för att bara släppa ut ljus i noggrant valda vinklar. 1930-talet 11

dubbelreflektorer. Det här var ursprungligen en armatur för belysning av tennishallar. Principen med dubbelreflektorer lever kvar och förekommer inom en rad användningsområden. Kanske hade det talats så mycket om det revulotionerande urladdningsljuset att det inte rönte någon större uppmärksamhet när en notis meddelade att marknaden berikats med lysämnes- eller fluorescenslampor. Ett en meter långt glasrör med lysämne på rörets insida, som kunde ge ljus som var antingen dagsljusvitt eller rödvitt. Dagens lysrör förstås. Det var först när ett av Stockholms största kontorshus lät installera ett större antal som man började fatta vilken sensationell nyhet det var fråga om. När det nu är dags att avsluta 1930-talet börjar signaturen fundera om det verkligen är det decenniet texten handlar om. Plötsligt känns det som om vi rör oss framåt, uppåt i ett slags spiralform. Här framhålls polariserat ljus som något som skall revolutionera belysningstekniken. Armaturer med polariserande filter väntas eliminera bländningsproblemen. Biltrafiken kommer att bli betydligt säkrare med polariserade strålkastare. Visst känns det igen, genom åtskilliga repriser. Ett annat sätt att klara bländningsproblemen i arbetslokaler sades vara att installera det senaste indirekt lysande armaturer. Sådana fanns för såväl lysrör som blandljus. Överspända blandljuslampor, kvicksilver plus glödljus, det vill säga kortvågigstrålning och värmestrålning ansågs kurera diverse åkommor med solljuseffekt. Bestrålningsterapi. Detta var också inledningen till en tämligen stor marknad. Speciella armaturer togs fram för att i någon mån ersätta naturligt dagsljus, och exempel kunde vara skolor och inte minst bergrum. Av säkerhetsskäl inrättades såväl kontor som ledningscentraler och verkstäder under jord. Den här tanken är högaktuell idag, belysning för hälsa, med lysrör på upp till 8 000 kelvin. Indirekt blandljusarmatur. Kvicksilver plus glödljus. parkarmaturer. Liknande parkarmaturer som dessa är fortfarande aktuella. 12 1930-TALET

Den svaga belysningen av gångvägar och parker utgör en risk för bråk och överfall och måste förstärkas. Samma gamla argument har upprepats i mer än 70 år men fortfarande finns åtskilliga platser i utemiljön där många tvingas ta sig fram med hjärtat i halsgropen. Elektrifieringen var långt ifrån klar, men tröst fanns för dem som ännu inte fått ström vindkraft. Många minns kanske ännu hur man på landsbygden kunde se en hel del höga master med en cykelhjulsliknande propeller i toppen. En effektivare lösning var en större propeller av vanlig typ, utförd av oregonpine skodd med kopparplåt. En speciell glödlampstyp gick under benämningen hemelverkslampor 12 eller 24 volt. Kanske något att tänka på som komplement till den vanliga elen? Det är vid det här laget 70 år sedan fera, Föreningen för Elektricitetens Rationella Användning startade en flerårig kampanj för behovsanpassade elinstallationer. Kanske någon ville ta samma initiativ idag? Det är ju närmast genant att se alla dammsamlande skatbon av elsladdar som datoriseringen fört med sig. I slutet av det här årtiondet började man tala om kilowattjakt. Spar på watten ljöd det lite putslustigt. Kolbrist hotade, en uppgift som väckte förvåning, man hade ju lärt sig att vi tack vare vattenkraften var i stort sett oberoende av importerat bränsle. Vattenkraften svarade för 95 procent av elförbrukningen, resten kom från kol. Men typiskt nog hade man upplevt ett verkligt torrår, vattenmagasinen var långt ifrån fyllda, kriget var i full gång och mineringar runt svenska kusten försvårade kolimporten. Den elintensiva industrin hotades av elbrist. Hur man klarade det här återkommer vi till i nästa nummer. 1930-talet 13

BELYSNINGS- TEKNIKENS UTVECKLING UNDER 80 ÅR 1940-talet Här fortsätter vi med några nedslag i belysningshistorien under s åttioåriga verksamhet. Den här gången med siktet inställt på 1940-talet. Det är nog på sätt och vis den tid då det hände mer, utvecklingsmässigt, än vare sig förr eller senare. Man hade hittills i stort sett arbetat med enbart glöd- eller koltrådslampor, i några få anläggningar med blandljuslampor och i en del speciella fall med lågtrycksnatriumlampor. Natriumlampan hade gjort sin entré som vägbelysning, men dess helt unika ljuseffektivitet lockade en del att sätta in den även i grov industri. Men de försöken sprack, på den tiden var det vanligt att man satt kvar vid arbetsplatsen och intog medhavd lunch. Men prickiga korven såg ju rutten ut och det var inte bättre med medarbetarna. Men nu kom urladdningsljuset på bred front. Främst i form av lysrören, som inte bara blev något av en allmänbrukslampa, utan som med helt nya egenskaper också ställde nya krav på armaturkonstruktörens och planerarens kunskaper. Den elektriska kopplingen och driftegenskaperna var helt annorlunda. Inte minst betydde dimensionerna ett totalt nytänkande när det gällde armaturernas konstruktion. Det är ingen överdrift att påstå att lysrören revolutionerade belysningstekniken. 14 1940-TALET

ljuskällor För den tekniskt intresserade var det här en spännande tid. Man måste ju så att säga börja från scratch. Hur var det med lysrörens ljustäthet, flimmer, radiostörningar, likströmsdrift, kopplingar, fasförskjutning, temperaturberoende, ekonomi och mycket annat? Man forskade, studerade utförda anläggningar, skrev uppsatser och artiklar, allt av stort pedagogiskt värde för den som följde utvecklingen. Debatten var livlig, för som så ofta när nyheter presenteras brukar det dyka upp några som livligt beskriver nyhetens farligheter, allt ifrån ögonstress, håravfall, hudcancer, nervproblem och rent av för tidig död. På många arbetsplatser, inte minst i skolor, sågs anslag om att den som tar hand om ett trasigt lysrör skall försiktigt linda in det i ett tjockt lager av papper och söka upp någon avskild plats för att krossa det. Någon besserwisser hade upptäckt att rören innehöll berylliumsilikat, som påstods skadligt. Att Statens Institut för Folkhälsan dementerade risken spelade ingen roll, sådana här anslag syntes långt in på 70-talet. Beryllium är sedan länge borta från lysrören. Märkligt nog väckte de helt nya färgegenskaperna inget större intresse. Redan från början fanns lysrör i såväl varmrosa som dagsljus. Färgtemperaturen bör väl ha varit 3 000 k respektive 6 000 k, men ljusfärgsbegreppet fanns liksom inte. Inte heller reagerade man för den undermåliga färgåtergivningen. I praktiken kom de kalla dagsljuslysrören att dominera, en lösning som vi absolut inte skulle acceptera idag. Kan förklaringen ligga i att lysrören ständigt omtalades som solens eller det naturliga dagsljusets ersättare? Vem vågade ifrågasätta det? Dessutom hade rören med varmare ljus faktiskt tagits fram för gatubelysning, de ansågs passa bättre ihop med bostädernas glödljus. När man studerar belysningspublikationer från 1940-talets första hälft blir man lite förbryllad. Världskriget härjade för fullt runt våra gränser, men det verkar som om vi själva ångade på ungefär som vanligt. Visst infördes restriktioner och ransoneringar och det uppstod brist på många material, men vi hade tur på flera sätt. I varje fall när det gällde belysning. När det inte fanns någon koppar att få tag i började man fundera på att använda järn eller zink i elledningarna, men erfarenheterna ansågs dåliga från första världskriget. I stället kom man på att kapaciteten i befintliga kopparledningar var långt ifrån utnyttjad och gott och väl tålde den ökade belastning som en uppdatering av belysningen innebar. Eller så kunde man med de nya, effektivare ljuskällorna tredubbla belysningsnivån, med samma ström som det hette. Visst känns argumentet igen? Fotoreläer såg dagens ljus, i dubbel bemärkelse. En vettig nyhet, som kunde styra ljuset efter ljusnivå i stället för tid. Det fanns goda skäl att försöka utnyttja effektuttaget rationellt, för det ökade ständigt inte bara för industriella behov utan också för borglig förbrukning. Självklart skall belysning vara behovsanpassad, men det är fortfarande ganska dåligt med den saken. flygfältsbelysning. 1941 var första gången ett plan, en DC3:a, landade i tät dimma på Bromma flygplats utanför Stockholm. Landningen kunde genomföras tack vare radiobanan och de nyinstallerade inflygningsljusen med kvicksilverlampor. flygfältsbelysning En kväll i början av 1941 landade Douglasmaskinen Gripen, en dc3:a, i tät tjocka på Bromma flygplats utanför Stockholm. Detta var första gången ett 1940-TALET 15

plan landat här under så svåra väderleksförhållanden. Landningen kunde genomföras tack vare radiobanan och de nyinstallerade inflygningsljusen med kvicksilverlampor. Landningsbanan markerades med stallyktor, i en del fall förekom vanliga vattenkannor fyllda med fotogen och med en trasselsudd i pipen. Här börjar en enorm utveckling inte bara för flyget utan för allt vad flygfältsbelysning heter. (Senare sköts både Gripen och systerplanet Gladan ned av tyskt jaktflyg. De hade satts in på en rutt Stockholm-Aberdeen.) glob. Delar av globens opalöverfångsglas har etsats av för att styra ljusfördelningen och ge glaset ett lite livligare utseende. chefslampor. Idag bygger vi inte in status i belysningen (?), men faktum är att sådana här chefslampor inte bara prydde sin plats, de var också en mycket effektiv belysningsanordning. Ljus uppåt och nedåt gav inte bara bra arbetsljus, de lyste dessutom upp rummet. kontors- och skolbelysning Kontor och skolor hade som regel varit belysta med glödljusglober, men resultatet ansågs ganska trist och det var svårt att få upp belysningsnivån. Liknande installationer utförs än idag, globformen lockar, men förhoppningsvis kompletteras allmänljuset med något som ger interiören lite mer sting. Så småningom lyckades glasbruken förfina tillverkningstekniken och började avetsa delar av opalöverfångsglaset för att styra ljuset och ge globen ett lite livligare utseende. Skulle det kunna vara något? Men nu erbjöd lysrören ett bättre alternativ, solens ersättare, och det var utan tvivel det tidigare nämnda Thulehuset i Stockholm som var murbräckan. Trots det hade lysrören det motigt i just Stockholm, men det berodde på att det fortfarande fanns så mycket likström här. De allra flesta anläggningarna utfördes med sammanhängande ramper parallellt med fönsterväggen. Men så kom problemen för planeraren, det hade värkt fram tre alternativ: helindirekt ljus, nakna lysrör eller i någon mån avskärmande reflektorer. Oavskärmade lysrör var inte så tokigt som det låter, ljustätheten var betydligt lägre än hos dagens rör. 1 1 2 tums diameter med endast 200 dekalumen. Platslampor förekom sällan, annat än som statussymbol inne hos chefen. I början av det här årtiondet hade i stort sett allting blivit föremål för ransonering. Utom belysning, men det kom såsmåningom. Gatu- och vägbelysning måste inskränkas och skyltfönster- och reklambelysning fick inte brinna efter klockan 1900. Men så här stod det i : Det förtjänar i detta sammanhang påpekas, att avsevärda besparingar i belysningsström kunna uppnås genom teknisk revidering av många belysningsanläggningar. En lätt justering av språket så blir det precis vad vi säger idag. enhet för ljus En fråga som sysselsatt ljustekniker i alla tider blev högaktuell vid den här tiden, nämligen vad enheten för ljusstyrka egentligen är. Det har varit ett normalt stearinljus, en gaslåga, en oljelampa, en serie koltrådslampor och en del annat. Man nu bestämde man sig för en likare i form av en lampa som brann med amylacetat, Hefnerlampan, och enheten blev Hefnerljus, hk/cm 2, stilb. Fast det har hänt en del sedan dess, idag gäller candela som bygger på en viss frekvens hos monokromatisk strålning. Allt nytt har förstås inte varit särskilt bra. Som tidigare nämnts byggdes en hel del verkstäder och annat som underjordiska bergrum. Av säkerhetsskäl 16 1940-TALET

förstås. Men det här fick en del att börja tala om fönsterlösa byggnader även ovan jord. Det gick ju att klara belysningen med konstgjort ljus, och man sade sig kunna bevisa att elljuset faktiskt skulle vara billigare än att förse byggnader med fönster. Tack och lov hamnade förslagen i papperskorgen. armaturer Under en period kunde man glädjas åt oerhört vackra armaturer, vilket får tillskrivas det förhållandet att glasbruk som Orrefors och Pukeberg med flera fanns bland armaturfabrikanterna. Med kända arkitekter och formgivare som medarbetare. David Helldén och Edvin Öhrström för att nämna ett par namn. Tjockt klarglas i former som knöt an till gångna tider men med betydligt bättre teknisk effekt. Mitt i krigsmörkret, 1942, kunde Stockholmarna se sitt Stadshus vackert fasadbelyst. Det var luftvärnet som bjöd på det med strålkastare på 580 000 000 normalljus vardera. Inte nog med det, så här lät det: Ännu 1942 betraktas ljuset som en vän och inte en förrädare, som vägleder fienden vi i Stockholm ha hittills ostörda fått glädjas åt det ljus, som är Elverkets yppersta gåva till vår stad. Så generös lär inte dagens elleverantör vara, men nog kunde det väl idag ordnas med lite starkare ljus på det som någon kallat Stockholms enda färdigbyggda hus? Samma år sågs en rubrik, som man bara inte kan låta bli att återge: Brist på ljus och polis äventyrar ordningen i Stockholm. Återhållsam gatubelysning ledde till att överfallen ökade i oroväckande grad. I pressen framfördes upprepade gånger krav på mer ljus på gatorna. Stans polismästare menade att ordningsstörande element ha en panisk förskräckelse för väl upplysta ställen. Evigheters evigheter. Inte är det väl så att man på en del håll använder en lite för stor del av belysningsbudgeten till spektakulära prestigeprojekt med en massa färgade lampor i buskar och träd, men glömmer den mörka gångvägen från busshållplatsen? svenska belysningssällskapet Den 24 september 1942 hände något stort inom belysningsbranschen: Svenska Belysningssällskapet började sin verksamhet. Ursprunget var en teknisk sektion inom som nu vände sig utåt och kunde starta med inte mindre än 73 belysningsintresserade medlemmar. Bland de första externa aktiviteterna sällskapet kom att ägna sig åt var att utlysa en armaturpristävling: Hemmets lamparmatur. Från arkitekthåll hade länge framförts klagomål på otidsenliga och inte speciellt snygga armaturer. Tävlingen arrangerades i samarbete med Svenska Arkitekters Riksförbund och Svenska Slöjdföreningen. Tyvärr blev resultatet magert varför man beslöt bjuda in ett antal utvalda arkitekter och konstnärer till en ny tävling. Nu ansåg juryn förslagen vara inkommensurabla, men enades trots det om att utse arkitekt Hans Bergström, ateljé Lyktans grundare, till vinnare med en stilig hängarmatur. År 1943 löd en rubrik, skriven med krigsbokstäver: KRIGETS KLIMAX Hamburg bombas och förintas. Och i en notis: Bomber över Lund, Malmö Orrefors. De här bilderna har kopierats från ett gammalt tryck och ger på inget sätt rättvisa åt de vackra glaskronorna från Orrefors. Men med lite fantasi första pris. Den här armaturen i mässing och matterat glas, ritad av Hans Bergström, vann första pris i Svenska Belysningssällskapets armaturpristävling. 1940-TALET 17

dekorativ belysning. Armaturerna börjar få ett mer dekorativt utförande. Glas blev ett vanligt avskärmningsmaterial. 53 till 29 kronor. Det skulle vara svårt att tänka sig en sådan här annons idag. Budskapet är att priset på ett lysrör, 200 dekalumen, stegvis har kunnat sänkas från 53 till 29 kronor. Omvandla det till dagens penningvärde! Lägg märke till klämsocklarna. och Vellinge. Det var inte helt ovanligt att bomber föll över Sverige. Bland annat lyckades ryska bombplan en gång krossa 10 000 fönster i Stockholm. I samma veva beslutar statens Bränslekommission att upphäva praktiskt taget alla elrestriktioner. Med viss kontroll över elektrisk ångalstring. Ytterligheterna berör varandra. Ljuset återvänder. I maj 1945 hade en ledare i den här rubriken. Här återges några rader i textens inledning: Den så innerligt avskydda mörkläggningen av städer och samhällen i de krigförande länderna i Europa har nu upphävts, och det återvändande ljuset har hälsats med entusiasm av befolkningen. I vårt land ha vi ju i stort sett sluppit ifrån mera djupgående ingrepp i våra belysningsvanor. Tänkvärda ord, för bara 60 år sedan! industribelysning Lysrören började användas även inom industrin. Det hade hittills varit något av standard att industrilokaler skulle belysas med blandljus i emaljerade reflektorer. Men redan nu inleddes vanan att välja armatur av högre skyddsklass bara för att det stod industri på ritningen, även om det inte krävdes. Praktiskt betydde det en kapslad dosa i taket och armaturen hängande i en gummipendel med bärtråd. Vilket innebar att det aldrig fanns två armaturer som pekade åt samma håll. De hängde kors och tvärs och man riskerade yrselanfall av att bara titta på anläggningen. Men det fanns råd, rören hade ännu klämsocklar och för att hindra att något rör föll ned fanns en ståltrådsbygel under rörändarna. Den vred man uppåt, fäste en tunn tråd mellan bygeln och takdosan och kunde på så sätt rikta upp armaturerna. Tala om krångel, men dessbättre lär ingen ha fått något lysrör i skallen. Övergång från kläm- till stiftsocklar skedde succesivt under 40-talets andra hälft. Tyvärr har industrins belysning ofta varit i strykklass. lysrörsarmaturer Interiörarmaturerna för lysrör började bli annat än bara takrännor eller enkla plåtskållor, man hade lärt sig värdet av att skärma av lysrören och att 18 1940-TALET

I-skena. En så kallad I-skena för enkelt montage av armaturens alla olika komponenter. göra armaturerna lite mer estetiskt tlltalande. Sidor av matterat linjeglas blev lösningen. Ibland med blästrad dekor eller kröjsling Det fanns vid den här tiden en mycket färgstark och framgångsrik armaturtillverkare vid namn Axel Annell, Rationell Belysning. 1944 ordnade han något av en skräll inom branschen med sin patenterade I-skena. Ungefär som en gardinskena. På den kunde med skruv och glidmutter enkelt monteras lamphållare, dämpspole, kondensator, gavlar och andra komponenter. En betydande fördel med tanke på kostnad, lagerhållning och möjlighet att enkelt välja utförande. Andra följde snart efter. svenska belysningsföretag Vid mitten av 40-talet hände ett par saker som kom att bli av enorm betydelse för utvecklingen inom svensk belysning. Räcker det med att nämna Gösta Carlsson och Bertil Svensson? Eller Järnkonst (nuvarande Thorn Lighting) och Fagerhults Lampindustri (nu Fagerhult). Den ene började med lampetter, den andre med en golvlampa. Dessa embryon lyckades de utveckla till vad som idag kan räknas bland de världsledande, internationellt verksamma företagen inom professionell belysning. Med tusentals anställda. Utan överdrift vågar man påstå att här ligger en stor del av förklaringen till att Sverige såväl tekniskt som kvalitativt kan sägas ligga i topp när det gäller just professionell belysning. Båda gubbarna är fortfarande synnerligen aktiva, fast inte inom belysning. (Men golvlampan av årsmodell 1943 finns fortfarande på marknaden.) Det var nog en ganska uppseende händelse när den sista gaslyktan för gatubelysning släcktes i Stockholm. Gasljus och lyktgubbar väckte på något sätt speciella känslor hos folk. Inte minst författare. I litteraturen brukar den händelsen förläggas till Södermalm eller Enskede i Stockholm och dateras till början av 40-talet. Men det stämmer inte riktigt, Skeppsholmen och Kastellholmen lystes fortfarande upp med gasljus. Det plockades ned först 1945, men det gick nog obemärkt förbi beroende på att de här öarna var militärt område på den tiden. År 1946 presenterades en nyhet som kom att få mycket stor betydelse för armaturers konstruktion och utförande. Plastics hette den, men döptes på svenska till konstmassa. Dagens plast med andra ord, som ju är bland de vanligaste armaturmaterialen i såväl stomme som bländskydd och refraktorer. interiörarmaturer. Ett typiskt sortiment av interiörarmaturer från 1940- talet Här av Elektroskandias fabrikat. 1940-TALET 19

syjuntebelysning Vid den här tiden fick vi lära oss ännu ett nytt begrepp, syjuntebelysning. Man sydde och sålde och skrapade ihop pengar för att installera belysning på vägen genom byn. Idén spred sig till många samhällen landet runt och pågick åtskilliga år framöver. En besvärlig period i lysrörshistorien stavas likströmsdrift. Växelströmmen var ännu inte fullt utbyggd. Men med likström kom strömmen att gå åt endast ett håll i rören. Gasens kvicksilverjoner gled över mot katoden och röret lyste bara i ena änden. Detta kunde hjälpligt klaras med en polvändare som man vred om för hand lite då och då, men dessutom måste den vanliga kopplingen kompletteras med ett ohmskt motstånd och dubbla motriktade tändare. Visserligen kom det fram allformatorer och annat, men likströmsdriften kom aldrig upp i bättre ljusutbyte än knappt dubbelt så mycket som glödljus. Dagens hf-teknik medger dock likströmsdrift utan några nackdelar. Redan vid den här tiden var man uppmärksam på det energislöseri som elljus i dagsljuslösa trapphus innebär. I trappor som används kanske ett par timmar per dygn. Så Statens Bränslekommissionen kom ut med en förordning om att trappljuset skulle kopplas över trappautomat. Efter ett antal benbrott och andra olyckor såg man sig föranlåten att annullera förordningen. Men, det är underligt att problemet finns kvar 60 år senare, trots att det finns sofistikerade system för att eliminera onödig inkoppling. Vid en sådan här återblick slås man annars av att våra myndigheter, föga förvånande, hade lätt att införa diverse restriktioner och förbud. Men nog så svårt att upphäva dem. Många fanns kvar långt efter krigsslutet, och det gällde inte bara livsmedel, tobak, bensin och varmvatten utan även viss belysning, för en del sådana fanns trots allt. Ännu när det här årtiondet närmade sig slutet klagar man på det så kallade ljusreklamförbudet. Det gällde fortfarande trots att dess elförbrukning i till exempel Stockholm utgjorde en tredjedels procent av totalen. Det finns fortfarande de som ser belysning som elslöseri och ett tacksamt sparobjekt, men det är förstås mest en psykologisk fråga. 20 1940-TALET

Utgiven av LED-gruppen i Belysningsbranschen i samarbete med. Skriften är utarbetad av Fördergemeinschaft Gutes Licht i Tyskland Skriften är utgiven tack vare stöd från Bertil & Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik Beställ litteratur från! Ljus & Rum, planeringsguide för belysning inomhus (2003) Skriften är ett lättanvänt verktyg som skall tolka den nya europastandarden för belysning inomhus och innehåller tabellverket från standarden. Innehåller även mjukfakta kring ljus och belysning samt en praktisk och vägledande guide för alla moment i planeringsprocessen. Guiden ges ut i samarbete med Arbetsmiljöverket och Statens Energimyndighet och ersätter s Belysning inomhus, riktlinjer och rekommendationer från 1990. Pris 480 kr + moms + frakt En bok om belysning av Lars Starby (2006) Ett unikt uppslagsverk och belysningsbranschens bibel. I boken beskrivs bl a principerna för på marknaden förekommande armaturtyper och ljuskällor samt belysningsprinciper och beräkningsmetoder. Boken innehåller en komplett uppställning av begrepp och enheter som är aktuella inom belysningstekniken och omfattar områdena inomhus, gatu, väg, sport och fasadbelysning. Författaren ger också en lång rad tips och idéer samt tumregler för planering av enklare belysningsanläggningar. Boken har tillkommit med hjälp av ekonomiskt stöd från Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik. Pris: 350 kr + moms + frakt Lärobok i belysningsteknik LED ljus ur lysdioden Energieffektiv belysning checklistor för inventering och energianalyser av belysningsanläggningar En bok om belysning Ljus & Rum, planeringsguide för belysning inomhus Jag beställer: Energieffektiv belysning checklistor för inventering och energianalyser av belysningsanläggningar (2005) Pärmen Energieffektiv belysning hjälper dig att effektivt bestämma status på dina belysningsanläggningar och genomföra lönsamma belysningsprojekt. För att komma igång och bestämma status på befintliga anläggningar finns mallar för inventering. För att bedöma lönsamhet i projekt finns mallar för ekonomiska beräkningar. Mallarna finns som exceldokument på en medföljande cd skiva. Innehållet i pärmen samt mallarna finns även att ladda ner på www.ljusbanken.se under knappen RÄKNA. Pris: 95 kr + moms + frakt LED ljus ur lysdioden (2006) Skriften beskriver komplexiteten i LED tekniken. Det kan vara lätt att se LED bara som en ny ljuskälla, men kraven är mycket stora när det gäller tillämpningen. För LED, precis som för andra ljuskällor, finns användningsområden som är mer eller mindre lämpliga och det gäller för belysningsplaneraren att ställa rätta och höga krav på komponenter och system för att verkligen få det resultat man önskar d.v.s. lång livslängd, rätt ljus och rätt styrning. Broschyren är en översättning av en tysk utgåva som tagits fram av Fördergemeinschaft Gutes Licht i Tyskland. Bertil och Britt Svenssons Stiftelse för Belysningsteknik har bidragit till att denna broschyr nu kunnat översättas till svenska och tryckas. LED ljus ur lysdioden finns även för nedladdning på www.ljuskultur.se under avdelning LED. Pris: 100 kr + moms + frakt LED ljus ur lysdioden17 Du kan också faxa kupongen till 08-667 34 91 eller e-posta din beställning till info@ljuskultur.se. Tel 08-566 36 700 Postnummer och ort Postadress Företag Namn Lärobok i belysningsteknik av Leif Wall (2005) En komplett lärobok i belysningsteknik avsedd som första litteratur. Kan även användas som vidarelitteratur tack vare den omsorgsfulla behandlingen av de olika avsnitten. Läroboken omfattar alla viktiga synpunkter på belysning som ljustekniska begrepp, krav på god belysning och regler och rekommendationer på bra belysning. Frågor som ljuskällor, livslängd, färgåtergivning behandlas ingående. Dessutom ges en ingående beskrivning av de olika ljuskällor som för närvarande finns på marknaden samt driftdon och belysningsarmaturer. Avsnitt om planering och beräkning av belysning, energieffektivisering mm finns med. Pris: 225 kr + moms + frakt Mer information om s litteratur hittar du på www.ljuskultur.se under Litteratur & Utbildning Svarspost Kundnummer: 110632400 110 12 Stockholm AB portot betalar Frankeras ej

BELYSNINGS- TEKNIKENS UTVECKLING UNDER 80 ÅR 1950-talet Vi har kommit fram till 1950-talet. En stämning av optimism och framtidsanda sprider sig. Förra årtiondets alla problem har sjunkit undan i glömskans dunkel. Ljuskälleutvecklingen har stabiliserats, lysrörens barnsjukdomar har klarats av. Det är mest bara kvicksilverlamporna som är nya. Dock inte de lampor vi känner idag, kolven var klar och ljuset stickigt blågrönt. Ett första försök gjordes att introducera Slimlinelysrören, smala ensocklade kallkatodrör som tände direkt på en spänning över 750 volt. Rörtypen var populär i usa och några få provanläggningar gjordes även här, men de blev aldrig accepterade. Men de inspirerade till de långa 8-fotsrören, 2,4 meter, av samma konstruktion som normallysrören, men inte heller dessa hade någon nämnvärd framgång. En annan speciell lamptyp som man försökte sig på var den så kallade kondensatorlampan. Lyspulver mellan två elektriskt ledande skikt, varav det ena av klarglas eller genomsiktlig plast. En fråga om elektroluminescens, pulvret lyste när en spänning lades på. En del skyltar gjordes och lamporna prövades som allmänbelysning i något flygledartorn men så mycket mer blev det inte. Som nämnts i ett tidigare sammanhang var Sverige vid den här tiden så 22 1950-TALET

gott som helt självförsörjande med egen vattenkraft. Ett förhållande som brukade anges som förklaring till varför den tekniska utvecklingen gått så långt här i landet. Vi förbrukade hela 2 600 kilowattimmar per capita, nämnt som exempel på hur tiderna förändras. Vi torde vara uppe i det sexdubbla idag. ARMATURER Men på armaturfronten hände desto mer. Man hade ledsnat på lysrörsarmaturerna med sidor av planglas i V- eller A-form. Fast glaset dröjde sig kvar i en del lite finare armaturer. Glas är ju tacksamt i sammanhanget, så för ett par tre år sedan kunde en del glasarmaturer ses på våra belysningsmässor. Verkligt snygga armaturer, men tyvärr något av dagsländor. Med något undsntag. Man började arbeta med andra material som plåt, plast, trä och till och med gips. Plåt var förstås vanligast för normala armaturer. Mest i form av mer eller mindre fyrkantiga lådor och utan reflektorer eller annan optik. Att några talade om skokartonger och plåtkanoter störde inte nämnvärt. Vi skall med några bilder försöka visa hur armaturerna såg ut i början av 50-talet. Bildkvaliteten är inte den bästa, men det är gamla tidskriftsbilder och även tryckeritekniken hade sina brister för ett halvsekel sedan. stilarmatur. Det här var något av en stilarmatur för lysrör. Gavlar av mattborstad mässing. Böjt blästrat linjeglas med kröjslad dekor. Tak- och väggarmatur i vitlack och matterat linjeglas som var mer av allmänbrukskaraktär. stilig krona. Det har faktiskt funnits flera stiliga armaturer för lysrör. Som den här kronan, som ofta sågs i bankhallar, större postkontor och andra lite elegantare offentliga lokaler. prismaskivor i akryl. Den här armaturen utfördes i flera olika material och färger och med olika rastertyper. Bland annat prismaskivor i akryl, som nu var den stora nyheten. 4 x 40 W lysrör. infällda lysrörsarmaturer. Det blev allt vanligare med undertak, och med dem kom även infällda lysrörsarmaturer. 1950-TALET 23

Designprisbelönad lysrörsarmatur för gatubelysning. IWOs första lysrörs armatur för väg- och gatubelysning, 3 x 80 W, introducerades år 1951. vanlig syn på många torg. Armaturer av den här typen med lysrör, ibland även uppe i skärmen, var en vanlig syn på många torg. Den största varianten kunde innehålla 40 lysrör och de var förstås monterade i höga stolpar. GATUBELYSNING År 1951 skrällde det till igen. Lysrör som gatubelysning, det är väl inte möjligt! Med kyla och allt? Jodå, och först ut på plan var Elektro iwo i Mariestad. Oerhört aktiva. Och snabbt gick det och fungerade gjorde det alldeles utmärkt. Dessutom med fint belysningsresultat. De första armaturerna var nästan fristrålande och den höga ljusfördelningen gav jämn luminansfördelning på vägen. Om än något bländande, så armaturerna utvecklades mot allt bättre avskärmning. Man såg prov med såväl vanliga lysrör som 90 w 2-tumsrör, 110 w högeffektrör, kallkatodrör och en del andra speciella typer. Det blev de normala 20 och 40 w-rören som kom att dominera, men även en del U-rör förekom. Men man fick förstås inte vara ensamma särskilt länge. I stort sett alla tillverkare av så kallad teknisk armatur utveclade egna modeller. En sak som verkade undgå lysrörens belackare var att den kanske största marknaden för lysrör som vägbelysning var nordligaste Norrland. Lysrör för utomhusbruk blev också flitigt använda i vanliga i parklyktor. Rikshuvudvägen Stockholm-Malmö gick den här tiden rätt igenom gatstensbelagda Gränna belyst med parklyktor 6 20 watt lysrör. Och många torg landet runt lystes upp av jättestora lyktor i höga stolpar, alltid lite felaktigt kallade kandelabrar, med upp till 40 lysrör i varje. Men de väckte också en hel del debatt. Några uppskattade att de liksom lyste upp hela torgrummet med fasader och allt, andra skulle ha föredragit låga stolpar i en mer mänsklig skala för att markera gångbanor och annat. 24 1950-TALET

Det kan vara läge att avliva en gammal myt som lever kvar än idag: att det inte går att använda lysrör när det är kallt. För övrigt hade lysrörsfabrikanterna börjat känna sig så säkra att man började kriga om livslängden. Säkrast kände sig väl en som segade sig upp till fantastiska 7 500 timmar. Så har det fortsatt, och nu får man väl lägga till ytterligare en nolla? Man frågar sig nästan om det finns någon anläggning som förblir intakt lika länge som lamporna håller. Någon försökte sig på att i stället ange hur många lumentimmar man fick för lamppriset, egentligen vettigt, men det lyckades inte. formpressad plast. Så här såg den första köksarmaturen ut, av formpressad plast. PLASTKÅPOR En marknad för lysrör som länge har varit betydande är så kallade köksarmaturer. Det är ju en typisk plastkåpa eller liknande och den första kom 1952. Standard i alla kök till dess man för bara några år sedan plockade in halogenspots i stället. Plastkåpor, limpor, blev förstås en av de vanligaste armaturtyperna. Inte minst i högre skyddsklass med överdel av glasfiberarmerad polyester. JUBILEUM År 1953 fyllde Stockholm 700 år. Stan grundades visserligen år 1252, men firandet sköts upp på grund av olympiaden i Helsingfors 1952. Sport skall ju gå före allt annat? Detta celebrerades bland annat med att många intressanta byggnader runt den gamla stadskärnan fasadbelystes: Jakobs kyrka, Arvfurstens palats, Kungliga Operan, Nationalmuseum, Riksdagshuset samt fullriggaren af Chapman med flera. Det sattes upp gasljus med öppen låga utmed Strömparterren och man kunde se en spektakulär undervattensbelysning. Allén i Kungsträdgården fram mot Jakobs kyrka lystes upp av 200 ljusglober. Onödigt nämna att dessa arrangemang rönte stor uppskattning bland allmänheten. Dessutom kan man fråga sig om man inte rent av var lite bättre på fasadbelysning på den tiden. Det var mest glödljus som användes, en hel del projektionslampor och till och med bilstrålkastare. Ljuset kunde styras och fördelas på rätt sätt för att till exempel plocka ut intressanta detaljer och färgen var förstås bra. var i hög grad ansvarig för utförandet. Skulle nu någon få intryck av att skribenten förordar glödljus för viss fasadbelysning så stämmer det. För resultatet och för att sådan här belysning gott kan vara släckt eller nedtonad vid tider då det inte är folk i farten. STRÅLKASTARBELYSNING Två områden var aktuella: idrottsplatser och det som brukar kallas stora öppna platser som industrigårdar och hamnar. Och det var fortfarande glödljus som gällde utom i hamnarna, som av någon anledning mest fick lågtrycksnatrium. Det har för all del alltid hetat att monokromatiskt ljus bättre tränger igenom dimma, vilket är sant. Men skillnaden mot sammansatt ljus är inte så stor att detta väger över den dåliga färgåtergivningen. Tunavallen i Eskilstuna var nog först med riktigt ljus 40 lux. Det 1950-TALET 25

räckte fint för spel i allsvenskan, det fanns ju inga ljuskrävande tevekameror. Men kraven ökade förstås, så när Råsunda fotbollstadium i Stockholm fick elbelysning 1959 var man uppe i 330 lux. (Man var angelägen framhålla att detta var dubbelt så mycket som på Ullevi i Göteborg. Fast det var då det.) Anläggningen utfördes med både 1 500 w kvicksilverlampor och 2 000 w glödlampor. En lite speciell detalj som hade noterats av bland annat målvakter var att spelet verkade gå snabbare vid låga belysningsnivåer. Bollen kom liksom snabbare än beräknat. Glödlampor i höga stolpar eller master kunde förstås vara ett underhållsproblem. Om brinntiden var lång. Intresset var därför enormt när Uddeholm kom ut med sin stålmast med hissbar strålkastarkorg. Att stå på backen och byta lampor! Hjälp i starten fick man genom att Bislett i Oslo valde den lösningen. Uddeholmsmaster. En smart lösning på lampbytarproblemet. Strålkastarna var monterade i en hissbar korg så lamporna kunde bytas från marken. Lysande tak var på modet under något tiotal år. De kunde bestå av plåtraster i olika former eller tät korrugerad vinylplast. LYSANDE TAK Ibland funderar man över vad som egentligen styr den tekniska utvecklingen och den praktiska tillämpningen. Plötsligt, år 1955 och några år därefter, skulle i princip alla offentliga lokaler som bank- och postkontor, varuhus, entréer etc ha lysande tak. Varianterna var många, från vitlackerade plåtraster med kvadratiska eller sexkantiga rutor till tät korrugerad vinylplast. Och planeraren fick slita med räknestickan ett bra tag för att bestämma hur armaturerna skulle placeras för att ljuset skulle bli jämnt. Det var tur att lysrören höll så länge, lampbytena hörde inte till de enklare jobben. Ljuset blev förstås helt skugglöst och tämligen trist, men på den tiden kunde man se en del äldre butikslokaler med lysande glastak (det var nog innan Gamla Klara revs). Glaspanelerna kunde vara råglas, klart eller färgat eller med någon form av målad dekor. Då gav det plötsligt ett sobert och elegant intryck? Och lysande tak har kommit igen, men nu i kombination med lysdioder som styrs så att de bildar ständigt växlande mönster i klara färger. FÖRDÄRVLIGT LJUS Som nämnts tidigare var lysrören ofta föremål för debatt. Det var ju en drastisk förändring att övergå från vanligt glödlampsljus till kalla lysrör. År 1956 hade en av de större dagstidningarna en artikel om lysrören: Dessa de moderna kontorens och butikernas glädjedödare och skönhetsfördärvare. Dessvärre hade skribenten också varit på en lysrörsbelyst krog men kunde inte iaktta förväntans rosor på sin bordsdams kinder. Det låg nog något i det. Vad nu lysrören hade på krogen att göra. Men turligt nog kom samma år de första lysrören med större rödandel i ljuset, som höjde färgåtergivningen till upp emot 90. Tyvärr är fysikens lagar sådana att bättre färgåtergivning sker på bekostnad av ljusutbytet. Vanliga lysrör gick vid den här tiden under beteckningen standard. De nya, bättre rören kallades dumt nog lyx eller de Luxe. Så det gick som det gick, det var oftast kostnaden som gjorde att valet föll på standardrören. Det här problemet finns inte längre tack vare fullfärgsrören. Om du inte ser några förväntans rosor beror det på något annat! Men man kan än idag höra 26 1950-TALET

någon tala om lysrörsljus som kallt. Det är det inte alls. Vad vederbörande sett är någon trist och fantasilöst ljussatt lokal där miljön ger intryck av att vara kall och lite spöklik. BELYSNING I KYRKOR De flesta av våra kyrkor lär väl ha några vackra kronor och lampetter i mässing. Gamla och ursprunligen avsedda för talgdankar. Ofta skänkta av någon prominent person i församlingen. Men med dåligt ljus, även efter elektrifiering. Vid mitten av 50-talet gick av någon anledning en våg av uppgradering av många kyrkors belysning. Gamla armaturer ersattes eller kompletterades med enormt vackra kronor av glas och mässing. De hänger förstås kvar och kan beundras på många håll. Och man kan vara nästan säker på att de har tillverkats av Pukeberg, Orrefors, Flygsfors eller Böhlmarks. BILLJUS År 1957 hade man på europeiska kontinenten beslutat införa det nya asymmetriska billjuset. Så fick vi vänsterkörare ytterligare ett problem. Ljuset blev ju helt felställt. Tack och lov var det på den tiden ännu möjligt att byta strålkastarglaset (går sällan på moderna bilar), men i stället fick de som körde över gränserna ett omvänt problem. Man måste ta till tejp för att täcka kilen i refraktorglaset som vred ljuset och som nu satt på fel sida. Tur att man inte tog hänsyn till de 84 procenten som vid högertrafikomröstningen ville hålla sig kvar på vänsterkanten. VÄGBELYSNING Biltrafiken hade blivit allt intensivare. Man började uppleva besvärande bländningsproblem från mötande billjus på de allt tätare trafikerade men obelysta infarterna till större orter. Halvljuset räcker inte för säker siktsträcka (det var dessutom ännu fri fart) så man försökte väl slå på helljuset. Sämre avskärmat än idag. På flera håll utfördes provinstallationer med fast belysning, som naturligtvis mottogs mycket positivt. Resultatet blev många permanenta installationer, nästan genomgående med lågtrycksnatrium. Den allra första installationen med urladdningslampor som utfördes i början av 1930-talet var ju som vägbelysning med just den lamptypen. Lågtrycksnatrium har sedan varit något av standard i sådana här anläggningar tills nu, när högtrycksvarianten i kombination med förbättrad optik tar över. Vi har talat om lysrör i gatubelysningen, men det gällde större gator och vägar. Fortfarande fanns åtskilliga glödlampor och blandljuslampor men dessutom en hel del kvicksilverlampor, som nu kommit i ett utförande med förbättrad ljusfärg. Vita kvicksilverlampor. Ett betydande tekniskt framsteg gjordes år 1958 när Siemens introducerade sin ovalspiegelleuchte. En armatur med optik för asymmetrisk, vingformad ljusfördelning. Med andra ord mer ljus på vägen. Den första installationen gjordes dock på en bangård. Optiken bestod av en reflektor av renaluminium och en prismaglaskupa. Den här armaturen kan fortfarande ses på några ställen. högsta möjliga körbaneluminans. Det här var nog den första vägbelysningsarmaturen med optik anpassad för att ge högsta möjliga körbaneluminans. Och den kom att skapa en helt ny utvecklingslinje för armaturer för belysning av gator och vägar. Armaturen gjordes för montage i stolpe eller bärlina, som på bilden, men att hänga armaturer i lina har varit något av en lite udda svensk företeelse. 1950-TALET 27