n Fenix-fängelset: Svårt att fylla skrytbygget n Rättspsyk: Ingen talar om framtiden 3/2013 Pris: 20 kr Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Tema: Intagen 1970-talets frihetsvindar var en kort parentes sofie lämnade metadonprogrammet. För att få behålla sitt barn, för att få hjälp och för att överleva som från patient människa. till medborgare 2/2011 oberoende
INNEHÅLL 3/2013 Ges ut av Riksförbundet för Rättigheter, Frigörelse, Hälsa och Likabehandling, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. ISSN-NUMMER 1102-9021 3 Ledare 4 Inledning Tema inlåst 7 Myten om utslussningen 11 Krönikan OBEROENDE/RFHL Lagerlöfsgatan 8 112 60 Stockholm Tel: 08-545 560 60 Fax: 08-33 58 66 Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 PG: 70 93 54-5 Ansvarig utgivare Inger Forsgren Ansvarig för annonser & material till tidningen Per Sternbeck layout Raster Media MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på Oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag. 13 På rättspsyk talar ingen om framtiden 17 Soc borde hälpa istället för att motarbeta 19 IVO en tandlös tillsynsmyndighet 22 Metadonprogrammet höll på att knäcka Sofie 27 Johann skrev ut sig för att inte mista barnen 30 Biverkningar efter fyra år med LPT 32 Superfängelset saknar fångar 37 Aldrig mer soc! 40 Här finns RFHL 2 oberoende 3/2013
Inger Forsgren ordförande i RFHL /ledaren LEDAREN Frihetsberövades anhöriga måste organisera sig Du kan vara frihetsberövad på olika sätt, tex om du begått ett brott och fått fängelse, eller kanske är tvångsvårdad av psykiatrin eller rättspsykiatrin. Du kan också känna dig fången i ett system som vill ha full insyn i ditt liv, som bevakar dig, som villkorar hjälp med att du uppför dig enligt det systemets regler. Du kan också vara frihetsberövad trots att du har din fulla rörelsefrihet ute i samhället. Som maka, make, son, dotter, så är du fångad av samma system som den anhöriga på den låsta sidan. Anhöriga är styrda av telefontider som innebär att först måste du passa en telefontid för att få ringa eller ta emot ett samtal. Sen måste du passa en tid för att kunna boka ett besök. Ganska styrt och svårt om man samtidigt har ett arbete att sköta. I mitten på 70-talet satt min dåvarande kille på kåken. I nästan ett och ett halvt år bestod hela mitt liv av att passa telefontiden mellan en viss tid på vardagarna. Då var det ändå relativt lätt att få ringa varandra och att få tillstånd till besök på helgerna. Jag arbetade heltid. Telefontiden kunde variera mellan 17.00 fram till inlåsningen 19.45. Sen skulle man han ha hunnit handla, ha tvättstugan, kanske ha tid att träffa sina vänner någon kväll. Ja, så såg mitt liv ut på vardagarna. Sen kom helgerna där jag besökte anstalten varje lördag och söndag som jag dessförinnan ringt och bokat tid på under telefontiden. Upp tidigt på morgonen för att ta T-banan till Centralen för att sätta sig på tåget till anstalten. Vara där några timmar och sen snabb rusch för att hinna med tåget hem igen. Och nästa morgon var det samma procedur igen och så fortsatte det fram till muck med några avbrott för 24-timmars, 48- eller 72-timmars permission. Det var tufft men det brukar fungera när det bara rullar på tills det är dags för muck. Då börjar nästa prövning när den intagne kommer ut och 3/2013 oberoende En inlåsning drabbar en hel familj. förväntas klara av allt det vardagliga som att gå upp på morgonen, göra i ordning frukost, lunch, betala räkningar, låsa sin egen dörr osv. Att vara social efter ganska lång tid med rutiner där du bara lunkat med i anstaltsvardagen. Då du blivit van att bli tillsagd att göra si eller så, finna dig i regler och helt plötsligt ska det funka igen för båda två. De anhöriga till frihetsberövade är en av samhällets allra mest bortglömda grupper. De förväntas finnas där, under inlåsningstiden med besök och telefon men framförallt efter inlåsningstiden då de förväntas ställa upp med bostad, med pengar och med pepp. De anhöriga har, i takt med att samhället rustar ner och stöttar utsatta människor allt mindre, fått ta ett större ansvar för frihetsberövades rehabilitering, ekonomi, bostadssituation, tillfrisknande och återhämtning. Anhöriga tas för givna. Inte så mycket av den som suttit som av sociala myndigheter, sjukvård, frivård, kriminalvård. Och som anhörig håller man tyst. Det är inte direkt något man pratar högt om, att samhället har burat in en anhörig. Man tiger eftersom man skäms, man lider och man kämpar på för att allt ska bli bra. Eller åtminstone så bra som möjligt. En inlåsning drabbar en hel familj, i alla led. Stödet är så gott som obefintligt trots att alla vet att de anhöriga har en absolut nyckelposition när det gäller den inlåstes mående. Det måste bli en förändring när det gäller samhällets behandling av anhöriga till frihetsberövade. Men den förändringen kommer inte att äga rum förrän anhöriga vågar bryta tystnaden, organisera sig och ställa krav på stat, kommun och landsting. RFHL kommer att stötta en sådan organisering när den kommer. 3
Inledning Tema inlåst Bakom dimridån Svenska politiker är ofta snabba att kalla Sverige för ett av världens mest jämlika länder. På ytan har vi ett väl fungerande samhälle där ingen behöver svälta eller frysa ihjäl och där alla myndigheter vill väl. I den välfärdsnationalistiska myten står staten och det offentliga alltid för något gott. I det här numret tar vi oss till verkligheten bakom välfärdsnationalismens dimridåer. 4 oberoende 3/2013
Svenska politiker har ofta en hög svansföring när det gäller mänskliga rättigheter och är ett av de länder som snabbast skriver under konventioner och traktat som ska garantera medborgarnas medborgerliga rättigheter. Svenska politiker, från höger till vänster, odlar en myt om att Sverige är det land på jorden som kommit längst i de flesta avseenden som gäller jämlikhet och sociala och mänskliga rättigheter. Det finns en yta som är vacker och som glänser. På ytan har vi ett väl fungerande samhälle där ingen behöver svälta eller frysa ihjäl, där alla myndigheter vill väl, där Sverige verkligen följer alla konventioner vi skrivit under och där staten t.o.m har tillsatt tillsynsorgan som ska kontrollera att myndigheterna och samhällsapparaterna verkligen gör det de ska på ett korrekt sätt. På ytan fungerar Sverige ypperligt. Ytan poleras och vårdas av olika makthavare och vi får alla lära oss att i Sverige har vi det bättre än i alla andra länder. Vår välfärd och vårt system är bättre än alla andras. Man kan inte förklara detta tänkande, denna retorik med något annat än nationalism. En välfärdsnationalism som blundar för det uppenbara och som odlar myten om hur det en gång var, i de fornstora folkhemsdagarna. Bryter mot rättigheter Skrapar man på den välfärdsnationalistiska ytan ser man att ojämlikheten sprider sig, att inkomstklyftorna mellan fattig och rik ökar stort och snabbt, att människor faktiskt fryser ihjäl i Sverige. Att Sverige, trots upprepad kritik från FN bryter mot tortyrkonventionen genom sina långa häktningstider utan vidare kommentarer. Att Sverige bryter mot Hawaiideklarationen genom att man tvångsvårdar friska människor i rättspsykiatrin, men man låtsas inte om det. Skrapar man på ytan ser man hur myndigheter avsiktligt lämnar felaktiga glädjerapporter om hur den egna verksamheten fungerar. Och man ser också hur en tystnadens kultur sprider sig bland tjänstemän i systemen. Tjänstemän som vet att det som rapporteras inte stämmer men som inget vågar säga för då kan det påverka den egna karriären. Hjälpsystem skapar ohälsa Skrapar man på ytan ser man hur de tillsynsmyndigheter som är satta att granska hur myndigheter behandlar medborgare saknar sanktionsmöjligheter och därför i praktiken inte fungerar. Man ser hur socialtjänst skapat system som kränker hjälpsökandes integritet, hur behandlingar villkoras i beroendevård och psykiatri med krav på motprestation. Man ser hur kontroll och repression av behövande medborgare, än en gång har smugit sig Tystnadens kultur sprider sig bland tjänstemännen. in i de samhällssystem som en gång bildades för att lösa människors problem så till den grad att systemen nu skapar problem och ohälsa. På tvärs emot vetenskap Det är sedan länge väl känt och vetenskapligt belagt att människan mår psykiskt bra av att ha möjlighet att styra och påverka sitt liv, att bli respekterad för den man är, att inte bli kränkt och trampad på. Det är också väl belagt att motsatsen skapar ohälsa. Trots det väljer man från samhällets sida att ta kontrollen över människors liv när de söker hjälp av soc eller beroendevård. Man blir inte respekterad för den man är utan man ska leva upp till de krav och passas in i de formar och mallar som aktuell lagstiftning för tillfället anger. Det verkar snarare vara regel än undantag att hjälpsökande individer körs över. Att man rutinmässigt blir upplyst om sina skyldigheter i den aktuella situationen men inte sina rättigheter. Det är väl känt och vetenskapligt belagt att en människa är en helhet av många olika delar och att det avgörande för om en människa i behov av stöd och behandling ska lyckas må bättre är att det byggs upp tillit och förtroende mellan hen och hens behandlare. Trots detta har socialtjänsten valt ett arbetssätt där man delar upp individen i olika delar och låter hen möta ekonomihandläggare, missbrukshandläggare, barnhandläggare, socialpsykiatrisk handläggare. Allt i syfte att minska relationen, att minska helhetssynen och att i det korta perspektivet göra det svårare för individen och billigare för kommunen. Samma sak gäller på landstingssidan. Stafettlä- 3/2013 oberoende 5
Inledning Tema inlåst kare, hyrläkare, läkare som är på beroendemottagningar en dag var fjortonde dag och som sedan ordinerar dossänkningar eller bestraffningsåtgärder utan att ens ha träffat patienten det gäller. I individualismens tidevarv där allt går ut på att vara framgångsrik och sin egen lyckas smed pågår en avhumanisering av dem som inte lyckas leva upp till idealen. De ska bestraffas för sina tillkortakommanden. De ska korrigeras så att de lever upp till samhällets nuvarande standard. 6 Tvånget fortsätter I den välfärdsnationalistiska myten står staten och det offentliga alltid för något gott. Men Sverige och den svenska staten har en lång historia av tvångsarbete, tvångsomhändertaganden, tvångskastreringar och tvångslobotomeringar av fattigt, misslyckat, folk som inte lever upp till majoritetens normer. Sett i backspegeln kan vi konstatera att det som hände på 1970-talet när De hjälpsökandes identitet kränks av systemet. man försökte arbeta på ett annat sätt, för att uppnå verklig jämlikhet, för att inte förtrycka, var en kort parentes. Det enda den tidens frihetsvindar förde med sig är skrivningar i socialtjänstlagen som låter vackra men som i praktiken inte gäller. Tvångsanvändningen fortsätter i samma skala om än i andra former. Förtryck och repression skapar ohälsa. Demokrati, frihet och respekt för individen skapar hälsa. Idag är psykisk ohälsa den enskilt största anledningen till att människor är sjukskrivna. Vad säger det om vårt samhälle i vår tid? Välkomna till ett temanummer av Oberoende som tar er bortom välfärdsnationalismens dimridåer. Text: Per Sternbeck oberoende 3/2013
Myten om utslussningen En av Kriminalvårdens huvuduppgifter är att rehabilitera. Döms man till fängelse är tanken att man som intern ges de verktyg som krävs för att minska risken för återfall. Allt detta speglas i Kriminalvårdens motto Bättre ut. Men hur väl lever Sveriges fjärde största myndighet upp till sitt eget motto? Oberoende har tittat lite närmare på utslussningen. 3/2013 oberoende 7
Enligt fängelselagen finns fyra typer av utslussningsåtgärder: 1) Vårdvistelse innebär att en intagen placeras i ett särskilt hem där vård kan ges för exempelvis missbruksproblematik. 2) Halvvägshus är en placering i ett av Kriminalvården kontrollerat hem där särskilt stöd och tillsyn kan ges. 3) Frigång är när internen bor på en anstalt men under dagtid utför arbete, får behandling alternativt deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. 4) Utökad frigång innebär att den intagne under kontrollerade former avtjänar sitt straff i sin bostad, exempelvis fotboja. Halvvägshus samt utökad frigång får enligt fängelselagen 8 påbörjas tidigast efter att halva straffet har avtjänats. Samtliga av utslussningsåtgärderna ska planeras på ett sådant sätt att de var för sig eller i någon kombination Det har blivit nästan omöjligt att få utslussning eller permissioner. kan pågå fram till den villkorliga frigivningen. Detta är alltså de grundläggande lagstiftade förutsättningarna för intagna att få utslussning från sina fängelsestraff. Skillnaden mellan de teoretiska möjligheterna och de som blir verklighet visar sig dock vara stor. Nekas utslussning Antalet som idag friges från en klass-1-anstalt den högsta säkerhetsklassen har ökat jämfört med för tio år sedan. En intagen vid ett av dessa fängelser berättar hur han under de senaste åren sett en utveckling där antalet som friges utan någon som helst utslussning har ökat i antal. Jag har suttit på samma oberoende 3/2013
avdelning i snart tre år, för några år sen var det knappt någon som muckade härifrån. Just nu är vi 32 på min avdelning, minst 10 kommer att mucka inom ett halvår utan att ens få en bevakad permission. När en kriminalvårdare som arbetar på samma avdelning tillfrågas, bekräftas internens bedömning. Det kan nog stämma. Under senare år har det blivit nästan omöjligt att få utslussning eller permissioner från en klass- 1-anstalt. Är man placerad på en etta så anses risken för missskötsamhet vara högre och då får man inte permissioner. För att komma ifråga för familjehem, halvvägshus eller annan utslussningsåtgärd måste man i praktiken ner i säkerhetsklasserna. Dessutom behöver man ha god skötsamhet. Många med kortare straff som är placerade här, har tvångsförflyttats hit på grund av misskötsamhet. Då får de oftast en kvaltid innan permissioner eller utslussning kan komma ifråga igen, ibland innebär det att de hunnit friges innan kvaltiden är slut. Saknar beslutanderätt Omständigheten att en fånge ena dagen anses för farlig för att ens få bevakade permissioner än mindre utslussning, men nästa dag är redo att släppas fri ter sig motsägelsefull. Men det verkar inte handla så mycket om en ovilja från kriminalvårdarnas sida. En vårdare berättar om hur de inte har något handlingsutrymme. Vi måste följa de särkskilda villkoren. Och är en intagen placerad hos oss (en klass-1-anstalt) så finns ingen utslussning i villkoren. Flera av de intagna här tror jag skulle behöva utslussningen, men det är inget vi som lokalt verksamhetsområde har möjlighet att besluta om. De särskilda villkor som kriminalvårdaren hänvisar till är det beslut som alla dömda till minst fyra års fängelse får. Däri regleras allt från vilken säkerhetsnivå de ska vara placerade på till möjligheterna att få permissioner och utslussningsåtgärder. I vissa fall får även de dömda till minst två år särskilda villkor, det kan exempelvis gälla om den 3/2013 oberoende 9
intagne har en ledande ställning i ett kriminellt gäng. Detta ramverk för verkställigheten bestäms av Kriminalvårdens huvudkontor i Norrköping. En intern ger sin syn på att ingen från en klass-1-anstalt får någon utslussning. Det handlar bara om att Kriminalvården vill ha ryggen fri, när vi har muckat är vi inte längre deras ansvar. Händer nåt innan muck så är det Kriminalvården och plitarna som hålls ansvariga. Bästa sättet för dom att undvika kritik blir då att inte ge oss några permissioner eller annat som de tror vi kommer att missköta. Fungerande utslussning Det kan alltså konstateras att möjligheterna för intagna att få någon typ av utslussning på den högsta säkerhetsklassen är obefintlig. Men hur ser det då ut på anstalter med lägre säkerhetsnivå? På fängelser klassificerade som 2:or samt 3:or ökar chanserna betydligt. En kriminalvårdsinspektör vid en klass-2-anstalt berättar att man försöker förbättra utslussningen, men att det ibland är tungrott. Naturligtvis vill vi ge de 10 intagna bästa möjliga förutsättningar vid den villkorliga frigivningen och jag tycker att vi lyckas ganska väl, men ibland lyssnar man inte på oss, utan väljer att neka utslussning trots att vi tillstyrker den. Det är synd eftersom det är vi som känner de intagna bäst. Även om de särskilda villkoren medger utslussningen eller om den intagna saknar särskilda villkor, så har inte en anstalt bemyndigande att besluta om en sådan åtgärd. Det krävs beslut på regional nivå. Anstalten förbereder ansökan och antingen tillstyrker eller avstyrker den, men därefter har de inget officiellt inflytande. Störst chans att få en fullgod utslussning har intagna som sitter på öppna anstalter (klass 3). Uppfyller de kraven på skötsamhet samt övriga kriterier så medges utslussningsåtgärder i relativt stor omfattning. Underliggande problematik Vi har varit i kontakt med elva före detta interner som genomfört utslussningsåtgärder. Sex av dessa satt på öppna anstalter och övriga på klass 2:or. Fyra av dem kände att såväl föreberedelserna som själva utslussningsåtgärden fungerade bra, ingen av dessa hade dock några särskilda villkor. Övriga sju upplevde problem med att få igenom ett beslut om utslussningsåtgärder. Vissa behövde söka mer än en gång innan de fick ett positivt besked. Nu kan naturligtvis varken urvalet eller resultaten av vår undersökning anses vara statistiskt säkerställda, men den genomgång vi har gjort i kombination med alla intervjuer visar på att där finns en underliggande problematik, nämligen att utslussningsåtgärder av ett eller annat skäl inte tillämpas i den utsträckning som lagen medger. 65% återfaller Konsekvensen av detta är tydligt, hela 65% av dem som friges från ett fängelsestraff återfaller inom tre år. Även om den höga återfallsfrekvensen inte helt kan skyllas på bristande utnyttjande av utslussningsåtgärder, så är det säkerligen en bidragande faktor. Än har alltså Kriminalvården en lång väg kvar innan man lyckas uppfylla sitt motto Bättre ut. Text: Ricard A R Nilsson Pierre D Larancuent Foto: Kriminalvården oberoende 3/2013
Balansen är livsviktig i fängelset Många har undrat hur jag orkar vara positiv och målinriktad när jag sitter dömd till livstids fängelse. I skrivande stund har 14 år av mitt straff avtjänats och tillvaron härinne har inte alltid varit lätt. Den fysiska biten själva inlåsningen är inget jag kan påverka, det är en omständighet som måste accepteras av alla som sitter i anstalt, men min inställning är något som jag helt och hållet styr över själv. Att sitta i fängelse handlar alltså mycket om en mental överlevnad. De strategier som tillämpas av oss fångar skiljer sig. Många fokuserar på träning, medan andra försöker sova bort så mycket tid som möjligt eller spela kort. En del försvinner in i böckernas eller TV:ns värld och vissa spenderar så mycket tid som möjligt i telefonen pratandes med dem som befinner sig i frihet. Själv ägnar jag en hel del tid åt att studera och skriva böcker. Gemensamt är dock att vi alla bygger upp någon form av rutin. Träning, mat, sömn, obligatorisk sysselsättning, telefonsamtal, med mera allt sker oftast på bestämda tider och En tydlig struktur bibehåller alltså lugnet. ger därmed fasta punkter att följa i en tillvaro där man annars lätt blir rastlös. Rutiner kombinerat med att ha något att göra hela tiden, gör att man slipper tänka på straffet och fängelsevistelsen i sig, man befinner sig alltså mentalt någon annanstans. I början av min egen verkställighet studerade jag vissa terminer mer än heltid, just för att slippa gräva ner mig i straffet. Problemet med detta är att man samtidigt inte ger sig själv utrymme att utvecklas. Det är först på senare år och efter många timmars terapi med en psykolog som jag kommit till insikter och lärt mig av mina tidigare misstag. Nuförtiden handlar alla studier och hårt arbete om att skapa en framtid, snarare än att fly från verkligheten. För att slippa återkomma till låsta dörrar och taggtrådsbeklädda stängsel, så är det alltså viktigt att hitta en balans där man mentalt hanterar straffet samtidigt som man ger sig själv utrymme att utvecklas. Även om den mentala inställningen är viktig, så får man inte glömma bort att det finns en 3/2013 oberoende 11 t t
Vakternas och medfångarnas regler är ibland rena motsatsen till varandra. fysisk verklighet, i denna finns tydliga interna regler som måste följas precis som inom alla sociala grupper. På exempelvis en arbetsplats eller i skolan finns en inarbetad kultur där gruppen har slutit en tyst överenskommelse om att visa regler och normer ska gälla. Det kan vara allt från vilken plats man sitter på i fikarummet till den interna hierarkiska ordningen inom gruppen. Fängelsevärlden är inte ett dugg annorlunda. När jag för först gången kom till en avdelning på den beryktade Kumlaanstalten så berättade en av fångarna för mig hur livet i anstalt fungerar. Han förklarade sex enkla regler och sa att om jag följde dessa så skulle mitt straff flyta på smidigt, men bröt jag mot dem, kunde konsekvensen bli allvarlig, kanske till och med slutgiltig: 1. Sköt dig själv och lägg dig inte i sådant som du inte har med att göra. Nyfikenhet är inget som övriga fångar ser med blida ögon på. 2. Gola aldrig. Att man inte får ägna sig åt angiveri är en lika viktig regel. Att sköta sig själv innebär även att man aldrig får berätta för personal eller någon annan intagen som inte har med saken att göra, vad man kanske råkar ha sett eller hört. 6. Stå upp för dig själv om någon försöker trycka ner dig. Om man låter andra sätta sig på en hamnar man snart längst ner i hierarkin och kommer då att behandlas därefter. Vissa kanske tycker att det jag beskriver verkar hårt, men dessa interna regler mellan fångarna fyller en viktig funktion oavsett om man tycker de är bra eller inte. Genom att alla är införstådda med hur det fungerar inom gruppen av interner så flyter vardagen oftast på utan några problem. En tydlig struktur, speciellt när man bor så tätt inpå varandra, bibehåller alltså lugnet. Problemet i fängelse är att man måste följa både vakternas samt medfångarnas regler, och dessa är ibland rena motsatsen till varandra. Att överleva i fängelse handlar alltså om att hitta en bra mental inställning och rutiner, samtidigt som dessa måste balanseras med det interna regelverk som finns. Att hitta rätt balans är inte alltid lätt, men det är bokstavligen livsviktigt. 3. Undvik för mycket umgänge med vakterna eftersom man bland annat riskerar att misstänkas för angiveri eller illojalitet. 4. Om någon form av kollektiv aktion genomförs, t ex en strejk så måste man delta. Det går inte att skilja sig från gruppen, lojalitet är något som förväntas i vissa situationer. 5. Var respektfull mot medfångarna så får du respekt tillbaka. 12 / Ricard A R Nilsson oberoende 3/2013
Ingen talar om framtiden här inne När man försöker få en definition av vad vård innebär så finns det ett känt begrepp från ett av våra universitet i Sverige: Omvårdnad syftar till att hjälpa en person att planera och genomföra handlingar som hör till det dagliga livet i syfte att förbättra hälsa/friskhet, förebygga ohälsa/ sjukdom samt återställa och bevara hälsa/friskhet. Jag ska nu berätta om mina upplevelser på en institution där man, just, utövar vård. Jag har sedan 16 månader tillbaka varit frihetsberövad och intagen på en rättpsykiatrisk klinik i Vadstena. Att jag kom hit var ett resultat av min största blunder någonsin. Jag hade efter en längre tid av depressioner och ångestproblematik gått in i väggen totalt. Jag har tidigare arbetet som socialarbetare, försäljare Och om jag åkte dit. Så det susade om det. och inom turistbranschen. När jag efter många år insåg att jag inte kunde klara av en längre tids stress utan att rasa samman, började jag se framtiden med väldigt mörka ögon. Till slut bestämde jag mig för att något måste hända, en förändring. Denna förändring innebar att jag rånade ett hamburgerställe mitt på ljusa dagen. Jag ville åka dit för något allvarligt och rån hade jag förstått att det är allvarligt. Och om jag åkte dit. Så det susade om det... Visst är det märkligt att jag som tidigare ostraffad, och som inte har en kriminell identitet helt plötsligt begår ett rån med en attrapp. Jag var under enorm press psykiskt och under sådana omständighe- 3/2013 oberoende 13
ter agerade jag på ett sätt som är svårt att förstå. Dömd till rättspsyk När jag kom hit mådde jag väldigt dåligt. Jag hade en ganska djup depression och var chockad över det brott jag begått... Hur i helvete tänkte jag? Mina anhöriga, de som stod i kassan? Efter den rättegång jag hade så fick jag träffa dem som stod i kassan under rånet. Det var en lättnad att få berätta för dem vad som var motivet till rånet. Jag erbjöd medling men de nöjde sig med det de såg och hörde i rättegången. Straffvärdet för rånet, yttrade domaren, är 1 år. Domen blev rättpsykiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning. Det betyder att det i domen inte finns anledning att tro att risk för återfall i allvarligt brott föreligger samt att en utskrivning kan ske utan en rättslig process. Efter detta kunde jag gå vidare 14 med mig själv. Jag blev stabiliserad och mådde bra efter en ganska kort tid på kliniken. Jag fick veta att jag skulle få gå en missbruksbehandling då jag dricker väldigt mycket i mina depressiva faser. En brottsbearbetning skulle jag också få gå igenom. Efter en ganska kort tid kom jag i god kontakt med de övriga intagna. Det jag fick höra Skräckhistorierna kanske låg närmare sanningen? var inte det jag hade förväntat mig. Det var rena skräckhistorierna. Jag trodde att det nog låg något i dem men beslutade att jag måste uppleva dem själv innan jag tog ställning. Tyvärr fick jag inom kort uppleva de första märkligheterna. Jag fick ett meddelande från min sjuksköterska att det stod i min journal att jag hade svårigheter att samarbeta med chefsöverläkaren. Jag hade inte ens träffat henne. (Jag fick för övrigt bara träffa henne en enda gång under mitt första år). Jag tänkte att det måste vara ett misstag. Terapeuten bytte roll Under den här tiden hade jag påbörjat min missbruksbehandling och var väldigt motiverad och nyfiken på vilka nya metoder jag skulle lära mig för att hantera mina svårigheter. Jag hade gått sju av planerade tio behandlingar precis innan min oberoende 3/2013
vårdplanering. Vid en vårdplanering är det meningen att patienten ska få chansen att vara delaktig i att påverka sin vård och planering. Mitt största fokus då låg på missbruksbehandlingen, jag hade i samtal med min terapeut kommit fram till att det var dags att utsätta mig mer och titta utåt. Det var det min terapeut och jag skulle diskutera på vårdplaneringen. När vi satt i det rum som vårdplaneringen ägde rum i så fanns inte chefsöverläkaren där öht. Istället hade de placerat min terapeut på den positionen. Resultatet blev ett totalt strömavbrott. Ni kan tänka er hur den terapeutiska alliansen slogs i spillror när hon helt plötsligt bytte sida och ifrågasatte och var istället tydlig med att vi inte ska titta utåt alls. Det här är inte en avdelning för sådan verksamhet. Jag fattade noll, jag kände bara hur totalt nedslagen jag blev. Min terapeut som jag anförtrott mig åt sitter nu och intar en annan position och trampar ned mig helt och hållet. Efteråt var jag i chock och sade bara till min terapeut att våran allians är bruten, jag har inget som helst förtroende kvar. Jag fick i efterhand reda på att det gjorts en internanmälan i samband med den vårdplaneringen. Vem ska tro på en kriminell och sjuk man? Tydligen hade fler tyckt att det rent ut sagt såg för jävligt ut. Jag började inse att de skräckhistorier jag hört kanske låg mer nära sannningen än vad jag tidigare trott. Lögner blev sanningar Så kom min första förvaltningsrätt där jag fick stora släggan i huvudet igen. Då hette det att jag själv avbrutit missbruksbehandlingen på egen begäran. Det sades inte något om varför eller hur det hela gick till. Det framkom också helt plötsligt att jag missbrukat droger sedan jag var 19 år fram tills nu, dvs 36 år. Jag hade i min rättspsykiatriska undersökning sagt att jag experimenterade med droger under ett år i min ungdom. Det sa jag för att jag ville lägga fram precis allt jag gjort ihop om att det skulle hjälpa mig. Istället förvrängde man det hela och satte ihop en alldeles lysande historia. 3/2013 oberoende 15
Var tyst och bara lyssna, annars kommer du att få sitta här länge. Missbruk av droger sedan 19 års ålder, avbruten missbruksbehanling på egen begäran... Jorå så att. Vem fattar inte att den här mannen skulle börja missbruka så fort han fick chansen? Jag anmälde detta efteråt för förtal men givetvis ville ingen åklagare ta i det. För vem ska tro på en kriminell, och som grädde på moset, en sjuk sådan. Lycka till sa jag till mig själv och förstod att jag förmodligen nu hamnat i ett scenario som jag bara sett på filmer. Mina fortsatta diskussioner med läkare efteråt resulterade i att jag fick råd att sluta med anmälningar och istället ta till mig det som de erbjöd: Annars kan ju din vård bli förlängd. Mellan raderna: Var tyst och bara lyssna, annars kommer du att få sitta här längre. Jag förstod då att mina rättigheter kunde jag kasta i de gemensamma askfat vi har i rökrummet. Jag var lika rökt som de fimpar som låg i den. Mådde sämre av vården I perioder började jag må sämre. Varje möte med dem så krampade det sig i magen och jag var helt slut efteråt. Jag var tvungen att sova i flera dagar för att orka med att hålla tråden. Jag var ändå fast besluten om att inte ge upp mig själv. Tiden gick, jag blev mer och mer orkeslös och fick aldrig höra något som har med utskrivning 16 att göra, trots att sakkuniga och nämndemän ville ha ut mig. De ansåg mig vara fullt frisk. Min värsta farhåga hade börjat besannas. Jag började må sämre av att bli vårdad. När jag tittade på övriga patienter såg jag att de gett upp hoppet för länge sedan. De berättade liknande historier och ännu värre sådana. I åratal hade de suttit och inte fått någon som helst motivering till varför. Bara det faktum att man var allvarligt psykisk störd och att det med tanke på förhållandena i övrigt är påkallat att man ska vara intagen. Punkt. Ingen egentlig utredning. Det talas aldrig om framtiden härinne, patienterna har ingen kraft kvar att diskutera något som inte ens finns vid horisonten. Istället går man in i ett komaliknande tillstånd där allt som har med det verkliga livet att göra som att jobba, resa, familj, skjuts undan och till slut glöms bort. Vi som sitter här, där det inte finns någon insyn alls, där kränkningar och förtal förvandlas till en psykisk tortyr, kommer inte att överleva och komma in i samhället på ett konstruktivt sätt. Istället känner vi oss marginaliserade, att vi inte ens har våra rättigheter som människor kvar, om vi bara hade det... Häxprocesser I den senaste förvaltningsrätten så sade min läkare (som jag anmält och som därmed har ett horn i sidan till mig) om mig: Han tycker allt är på låtsas och har ingen insikt i vad han gör eller gjort. Så lågt kan man tydligen sjunka innanför de här murarna. Att smutskasta hej vilt utan grund. Hur mår man efter ett sådant professionellt utlägg? Det kan ni säkert ana själva. Varför frågar jag mig själv, vem vinner på det här? Jag menar inte att en brottsling ska komma undan ett kännbart straff men det får inte övergå i rena häxprocesser. Ingen insyn, ingen granskning? Vart tar då kvaliteten vägen? Har vi blivit just det som vi alltid avskytt mest i det här landet? Förtryck, tanken på forna öststater? Det är inte de grunder och värderingar det här landet byggdes utav. Var är behandlingarna? Jag är fortfarande inlåst och ser hittills ingen ljusning vid horisonten. Jag har suttit 16 månader och jag har precis fått klubbat att jag ska sitta minst sex månader till. Motiveringen är att jag måste genomgå vissa behandlingar innan en utskrivning... Jag är här, var är behandlingarna då? Ska jag bara sitta här som i ett väntrum dag ut och dag in och se mig själv tryckas allt längre och längre ner i den granskningsfria, insynsfria vilda västern-psykiatrin som samhället kallar vård? Text: Daniel Curic oberoende 3/2013
vilken hjälp? Om man nu kommer ut och vill bli hederlig, borde man inte få hjälp då?, undrar Rune. Socialtjänsten borde hjälpa istället för att motarbeta Det är juni 2013. Med 40 kronor i handen startar Rune Johansson sitt nya liv som en fri man, 71 år gammal. Till skillnad mot många andra i samma situation har han en egen lägenhet som väntar. Något som möjliggjorts genom att använda pensionen till hyran, eller rättare sagt det som blev kvar när Rune betalat Staten för mat och husrum i fängelset. 3/2013 oberoende 17
Men det var inte så roligt att komma ut, berättar Rune. Jag hade 40 kronor i fickan och min lägenhet var tömd på alla mina saker. Polisen hade glömt stänga fönstret när de var där och någon mindre nogräknad person flyttade in och lade beslag på mina saker. Visst jag hade hemförsäkring, men hade helt glömt vilket bolag det var och nu när jag försökte ta upp frågan med försäkringsbolaget visade det sig vara preskriberat. 40 kronor på fickan 40 kronor. Tom lägenhet. Fast besluten att lägga ner drogerna och bli en vad vi kallar en hederlig person gick Rune till socialtjänsten i Skärholmen. Bemötandet blev inte det han tänkt sig. Socialsekreteraren tyckte att Rune kunde bo hos en kompis eller hos sin son. Att sonen bor i Spanien, noterade Rune på sitt ironiska sätt, skulle göra resorna mellan Barcelona och Stockholm rätt dyra. Då försökte Rune få hjälp till att möblera upp lägenheten. Handläggaren räknade snabbt ut att Rune hade överskott på pensionen. Hur det överskottet uppstått förstår inte Rune och någon förklaring hos socialtjänsten fick han inte heller. Inte heller blev det bättre när Rune tappade humöret och skällde ut handläggaren. Enligt honom själv är humöret hans största fiende. 18 Hjälp att starta om Men Rune stod på sig och bad om att få hjälp till de mediciner han måste ta varje dag. Detta gick man med på, men läkarbesöken fick han senare avslag på. Trots att det hade lovats, att om han uppvisade kvitton på att det var betalt, skulle han få ersättning. Men när Rune skickade in sina kvitton, konstaterade biståndshandläggaren att Runes ekonomi var bra i augusti och att han därmed inte behövde hjälp. Men den medicin som skulle ges ersättning för gällde juni/juli. Jag förstår inte hur de tänker, funderar Rune, om man nu kommer ut och vill bli hederlig, sluta med drogerna; borde man inte få hjälp då? Och att skicka mig till en kompis: vet de inte att de s.k. kompisar vi har oftast är aktiva missbrukare. 1 500 kr gavs emellertid som pengar till en säng och sänglinne att inköpas på IKEA. IKEA sa till Rune att det var länge sedan man kunde köpa säng till det priset, ca 30 år sedan. Aldrig varit hemlös Sammanlagt har Rune tillbringat 12 år av sitt liv innanför galler, men först den här gången bestämde han sig för att det får bära eller brista, inget mer drogande och inga fler fängelsebesök. Ändå skulle det varit lätt, Socialtjänsten skulle vara glad för varje en som vill starta om och försöka istället för att motarbeta. inflikar han, när det bara är motstånd överallt att återfalla i gamla banor. Rune tror att med dagens diagnoser skulle man klassat honom som ADHD och fast han vet nu att han har det, finns ingen tanke på att återgå till missbruk eller ens medicinera. Jag har aldrig varit hemlös och alltid driftat eller jobbat. Jag har alltid haft pengar. När jag 2009 åkte dit igen var det bara att tiga och ta emot. Fick 6 år. Efter 3,5 år kom jag in på behandlingshem och är nu efter 4 år villkorligt frigiven. Den här gången på det klara med att det fick vara nog. Första straffet gav mig en stroke och andra gången en hjärtinfarkt och tredje gången en tankeställare. Allvarlig infektion Hälsotillståndet har gjort att jag tillbringat en del av strafftiden på Salberga omvårdnadsavdelning. Jag blev sjuk på Beateberg med hög feber. Personalen kunde inte ringa läkare kvällstid och helger, utan vaktbefälet på Hall fick avgöra. I Runes fall blev det ta det lugnt och försök sova. När sedan anstaltens läkare kom visade det sig att Rune hade en allvarlig infektion i blodet som inte gav sig trots penicillin och först när förtroenderådets ordförande agerade hamnade Rune på sjukhus. Lite uppgiven blev han av avslaget på socialförvaltningen, säger att det kanske inte är så märkligt om människor återfaller om socialtjänsten har den inställningen som han mötte. Socialtjänsten skulle vara glad för varje en som vill starta om och försöka istället för att motarbeta. Text & foto: Anne Skåner oberoende 3/2013
IVO en tandlös myndighet Om du anser att du blivit behandlad på ett felaktigt sätt av hälso- och sjukvården men dessa anser att de gjort rätt kan du klaga hos IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg. De granskar ärendet, men oavsett vad de kommer fram till är ett säkert: Du kommer inte att få rätt. Det är oviktigt för staten. Men andra ska slippa bli behandlade på det sätt du blivit. Om landstinget vill det, vill säga. För de gör som de vill oavsett vad IVO tycker eller tänker. Välkommen till en tandlös tillsynsmyndighet! 3/2013 oberoende 19
Den 1:a juni togs socialstyrelsens tillsynsärenden över av IVO, Inspektionen av vård och omsorg. Det innebär att alla anmälningar gällande hälso- och sjukvård, socialtjänst och verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) nu finns samlade i en egen myndighet. Chef för IVO är Gunilla Hult Backlund som tidigare ansvarade för Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket. Att tillträda som generaldirektör för IVO var något jag var helt oförberedd på, men erbjudandet gick inte att motstå. Det är som jag ser det kanske den sista karriärstegen i mitt yrkesliv, säger hon leende och inflikar att uppdraget är mycket viktigt då dem det handlar om, utsatta och människor i beroendeställning, har svårt att göra sig gällande mot myndigheter. Tusentals ärenden i kö Majoriteten av ärenden som kommer in och som fanns med i flytten gäller hälso- och sjukvården. Det har blivit fler anmälningar i och med den nya Patientsäkerhetslagen som trädde i kraft 2010, där anmälaren slipper uppge namn på den som gjort fel, utan bara behöver anmäla en händelse. Att samla tillsynen under en egen myndighet fanns med redan när Socialstyrelsen tog över länsstyrelsernas tillsynsansvar över socialtjänsten (2010) och det finns klara fördelar eftersom myndigheten kan fokusera just på tillsynen och klagomål från utsatta och drabbade. Gunilla Hult Backlund säger att man blir kraftfullare och starkare. Men en ny myndighet innebär inte att allt förändras. IVO ärver anställda och den gamla regionsindelningen liksom de många ärenden som låg i slussen när IVO startades första juni i år. Det innebär t ex att man har ca 8000 ärenden som handlar om klagomål mot hälso- och sjukvården. Klagomål till socialtjänsten är något färre, i dagsläget vet man inte exakt. Det gör att väntetiden för att få sitt ärende behandlat är upp till två år. Förändrar inte för drabbad Till IVO kan både den som utsatts liksom anhöriga göra anmälningar. Alla ärenden tas upp. Däremot är det inte alltid säkert att det leder till kritik eller åtgärdsbeslut. Kritiken i sig leder inte till ändring för den som drabbats utan skall så att säga förhindra liknande fel i andra ärenden. IVOs verksamhet handlar om att rätta till fel i systemen. Trots detta berättar anmälare Kritiken leder inte till ändring för den som drabbats. att samma problem kvarstår trots att IVO påpekat felaktigheter och att det egentligen inte förändrar. Därav, menar många kritiker, att det enda som påverkar kommuner och landsting är när klagomålet leder till ekonomiska påföljder. När det gäller den enskilde som utsatts finns, med dagens regelverk, inte mycket att göra. Om IVO anser att ett omhändertagande av ett barn var fel, tvingar det inte kommunen att ändra just det beslutet, utan att i framtiden inte göra samma fel igen. Men då det saknas en likvärdig syn på omhändertaganden och LVUärenden hänvisar kommunerna bara till att nästa ärende inte är likt det tidigare. En upprättelse För den enskilde kan det i många fall räcka med att få ett erkännande om att fel begåtts och en ursäkt för det, något som en myndighet aldrig kan tvinga fram, berättar Gunilla. Ändå är många anhöriga glada när de får rätt och ser det som en upprättelse och att det kan bli bättre för andra inom vården. Gunilla Hult Backlund och IVO kan inte göra något på individplanet, men har många idéer om förändringar och bättre uppföljning. Bl a ska det inrättas en analysavdelning som kan rapportera oftare kring de ärenden som tas upp av IVO. Vidare vill hon sträva mot en enhetlig bedömning inom de sex regionerna, vilket innebär att man ska kunna jämföra ärenden oberoende av var de finns i landet. Text: Anne Skåner 20 oberoende 3/2013
på allvar Tillsynen skall tas på allvar, och hittar vi problem kräver vi bot och bättring, säger Jonatan Holst på Finansinspektionen. Skulle miljonböter i en kommun förändra? Bank- och Finansvärlden kontrolleras av Finansinspektionen. De kan varna, stänga ner och utdöma straffavgifter till de företag som inte sköter sig. Humansektorn inom kommuner och landsting har sin tillsyn via IVO. Men Finansinspektionen har mer muskler och här finns inget utrymme att skylla på att man inte hunnit eller behöver extra tid etc. För att få starta en finansiell verksamhet, t.ex. bank, försäkringsbolag etc måste man få tillstånd av Finansinspektionen. De kontrollerar bl.a kapital, ägare och om verksamheten bedöms vara seriös. Företagen skall också följa de lagar och regler som finns. Det yttersta straffet är att ta tillbaks tillståndet för företagets verksamhet, säger Jonatan Holst, presschef på Finansinspektionen. Jonatan Holst berättar att de jobbar efter tre steg, anmärkning, varning och slutligen indraget tillstånd. De två första stegen kompletteras med böter, som högst får vara lägst 10% av företagets omsättning högst 50 miljoner. Finansinspektionen skulle dock vilja att taket höjdes, gärna en halv miljard. Våra beslut har absolut ett signalvärde till branschen, vi Det yttersta straffet är ett dra tillbaks tillståndet. publicerar omfattande material i samband med besluten och det tar branschen till sig. Företagen är skyldiga att följa alla regler som finns. Tillsynen skall tas på allvar, och hittar vi problem kräver vi bot och bättring. Sällan som beslut ändras Det behövs muskler, menar Jonatan Holst, men ambitionen är att inte behöva ingripa. När företagen får en sanktion kan det överklagas, men bötesbeloppen betalas generellt sätt in omgående. Det är ytterst sällan som ett beslut ändras i Förvaltningsrätten eller högre instans. Bakom varje ärende görs gedigna utredningar och besluten som fattas är välgrundade menar Jonatan Holst. Under de senaste fyra åren har Finansinspektionen haft 46 sanktioner. Två banker har fått stängas ner: HQ-Bank och Carnegie. Text: Anne Skåner 3/2013 oberoende 21
Sid 23 26: Sofie: Stämningen på metadonprogrammet är katastrofal. Sid 27 28: Johann skrev ut sig för att inte mista barnen. Sid 28 29: Verksamhetschefen håller inte med om beskrivningen. 22 oberoende 3/2013
/dokument De stjälper istället för att hjälpa Sofie Spångberg, 32, känner sig fri. Hon har lämnat metadonprogrammet i Göteborg trots att hon egentligen behöver medicinen. Hon kunde inte göra annat om hon skulle få behålla sitt barn, om hon skulle få behandling mot sin ångest och smärta, om hon skulle överleva som människa. Sofie Spångberg har ätit bensodiazepiner sedan hon var tolv. Starka smärtstillande sedan hon var 15 Jag fick ont i ryggen och gick upp till vårdcentralen på Askims Torg och träffade det som skulle bli min langare. Han skrev ut Treo Comp till mig. Flera hundra tabletter första gången jag träffade honom. Jag minns att jag sa: Treo finns ju på apoteket. Han sa: De här är bättre och starkare. Jag märkte att när jag tog ett glas Treo så försvann smärtan och jag blev pigg. De fungerade klockrent för mig. Jag använde upp alla hundra och fick fler, fort. Jag mådde riktigt bra och har gått på piller sedan dess. Treo Comp. Somadril. Stesolid, Xanor. Allt. Snabbförbrännare När Sofie blev gravid tog hon bort både bens och morfin på en dag: Jag fick flera hundra tabletter första gången. Jag blev inte så abstinent, konstigt nog, det måste ha varit alla hormonerna. Det gick rätt så bra. Sofie har ett diskbråck och en kota i ryggen som ligger i fel läge. Det gör att hon har ständig värk. Och det var värken i ryggen som gjorde att hennes barnmorska kunde övertala henne att gå med i metadonprogrammet vid Järntorget i Göteborg. Jag kom in i programmet när jag var i fjärde månaden. Jag visste ingenting om hur det fungerade. Jag hade väldigt ont och de satte in mig på 36 mg Subutex. Men det hjälpte inte så mycket. Efter amningen satte de in metadon och skulle jag ha vetat det jag visste nu hade jag aldrig accepterat det. 3/2013 oberoende 23
Det visade sig att jag var en snabbförbrännare av metadon. Jag var abstinent varje morgon. Min doktor sa att han aldrig hade sett en person som förbrände metadon så snabbt som jag gjorde. Doserna höjdes och höjdes och till slut var jag uppe i 260 mg/dygn. 130 mg morgon och kväll. Jag hade den här dosen i fyra och ett halvt år. Hade mottagning i bilen Under de här åren fungerade det bra. Jag hämtade medicinen en gång varannan vecka, ibland en gång i veckan. Doktorn i programmet skrev ut bensodiazepiner till mig och det var också därför det fungerade så bra. Jag tog hand om min bebis, levde ensam och var lycklig över att ha fått barn. Jag mådde jättebra. Vid ett tillfälle hade jag inte tillräckligt med mediciner över julhelgerna. Jag tog reda på min läkares nummer via internet och ringde upp honom och berättade att jag hade för lite. Han berättade att han hade en mottagning i Angered, en förort till Göteborg. Jag åkte till busstationen och han, en överläkare i psykiatri, kom dit i sin bil. Han skrev ut 100 Imovane, Stesolid, Xanor, Sonata, från bilen. Från patient till skurk Personalen på mottagningen ansåg att han överförskrev. Min kontaktperson berättade att hon hade sagt till läkaren att hon var orolig för min dotter när jag gick hem med flera hundra askar. Jag tar hand om den här patienten och du ska skita i vad jag ger henne, var svaret hon fick. Men han överförskrev även till andra patienter och till sist fick han sluta. Jag gick till en annan läkare 24 utanför programmet. Jag måste ha mina bens. In i programmet kom en ny läkare som tyckte illa om bens. Hon drev linjen att jag inte skulle ha någon medicin alls. All medicin skulle tas bort. Jag försökte argumentera: Har jag ingen ångest längre, ingen värk? Vart har alla de här 4-5 åren tagit vägen då? Jag stod på mig och sa att jag behövde bensodiazepiner. Jag tog det från den andra doktorn men för varje gång jag var positiv på bens när jag hämtade mitt metadon så tog de bort 10 mg metadon. Till slut hade jag inte mycket metadon kvar. De gjorde en orosanmälan på mig för min benskonsumtion som jag fick från den andra läkaren. Jag åt precis amma preparat fast i lägre doser som jag hade ätit i fyra-fem år innan, förskrivet från dem, nu gjorde de en orosanmälan på mig över hur jag behandlade min dotter. Plötsligt var jag skurken, allt var mitt fel. Trappa på svart medicin De krävde att jag skulle sluta med bensodiazepiner men de ville inte skriva ut bens som jag kunde trappa på. En morgon när Jag kände ett avsky och ett hat mot personalen. jag kom för att hämta metadonet sa min kontaktperson att läkaren ville ha en genomgång av vilka tabletter jag brukade äta. Det visade sig att de ville hjälpa mig med ett schema så att jag kunde trappa ner med svarta tabletter. Där gick min gräns. Hur kan ni göra så frågade jag? Ni uppmanar mig ju att begå ett brott. Det är inget brott att köpa svart på gatan sa min kontaktperson. De har ingen kontakt med verkligheten. Att de sedan tror att det finns välsorterade svartapotek ute på gatan där man kan välja vilka mediciner man vill ha och inte, säger väl en del om deras kunskapsnivå. Orosanmälningar Det gick på en dag, från att ha varit en glad social och välfungerande människa så var jag något annat. Jag blev nästan apatisk, deprimerad. Jag kände en avsky och ett hat mot personalen. Efter alla dessa år på medicinerna kunde jag inte sluta. Jag kunde sluta med sömnmedicinerna men inte med den andra benson, de ångestdämpande. Men min ångest fanns inte. Personalen pratade inte om det. De var inte intresserade. De gjorde flera orosanmälningar varje gång jag var positiv på benso. När jag lämnade urinprov så gjorde de en orosanmälan till soc. Jag tror att teamet har gjort sex-sju orosanmälningar på grund av bensodiazepiner som jag ändå fått förskrivet. En gång när jag var på väg för att hämta metadonet mådde min dotter illa på spårvagnen. Vi var tvungna att hoppa av så att hon inte skulle kräkas i spårvagnen. Jag visste att vi skulle bli sena så jag ringde två kompisar oberoende 3/2013
/dokument Fri till slut Nu har jag rätt att äta mediciner mot min ångest och mot min värk. Nu är jag fri, men friheten har ett pris, säger Sofie. som också skulle hämta medicin, och bad dem att säga till personalen vad som hänt. När jag kom upp ringde jag på porttelefonen och bad att få komma in och hämta metadonet. De klickade av mig flera gånger och sa först att jag inte skulle få min dos. Då satte jag mig ner och grät. De kallade det för aggressivitet och gjorde en orosanmälan till. Utredning på utredning Soc har varit hemska. De har kontaktat dagis, bvc, pratat med familjen och med Olivia och märkt att hon mått bra. Inga problem. De tog även steget att ta in en konsult som skulle vara med mig i åtta timmar och se om jag hade ett fungerande samspel med min dotter. Det var väldigt obehagligt, att någon kommer in i mitt hem och granskar hur jag hanterar min dotter. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag uppträda? Hon var här i åtta timmar. Det enda hon skrev i sin rapport var att när jag talade med Olivia var min mimik lite svag. Jag var för neutral. Hade jag skrikit hade jag antagligen varit för aggressiv. Samtidigt som jag har kämpat med mina problem och med mottagningen har jag kämpat för mitt barn. Jag har nolltolerans mot alkohol hemma hos mig. Jag gör allt för henne. Jag förändrades så fullkomligt när hon kom in i mitt liv. Soc har gjort allt för att kunna belägga att jag är en dålig mor men varje utredning säger att allt är bra. Trots att de märkte gång på gång att Olivia mådde bra så fortsatte de. Ska vi blunda för alla de här anmälningarna? Vi måste göra utredningar enligt 3/2013 oberoende 25