Degerfors historia Nuvarande Degerfors kommun bildades vid kommunsammanslagningen 1968 av dåvarande Degerfors köping, den västligaste delen av Örebro län men samtidigt den östligaste av landskapet Värmland, och västra Svartå kommun. Den nya kommunen kom att finnas på båda sidor om landskapsgränsen men i Örebro län. Centralort i den nya kommunen blev Degerfors. Två ytterligare tätorter finns i kommunen; Svartå, en f d bruksort, och Åtorp, en serviceort för lantbruket i den sydöstra delen av kommunen. Namnet kommer från den digra (stora) fors, som har gett kraft åt den järnhantering som funnits på orten sedan mitten av 1600-talet. Samhället har delat namn med verksamheten, Degerfors AB från mitten av 1800-talet och Degerfors Järnverks AB från 1938 till 1960. Omstruktureringar, fusioner och nya ägare under 1900-talets senare del har medfört att de officiella namnen ändrats efterhand. Trots det är Degerfors Järnverk i folkmun namnet på arbetsplatsen och verksamheten. Även om den digra forsen gått under jorden, dvs kulverterats, lever namnet kvar. Letälven var redan före järnbrukstiden ekonomiskt viktig. Redan på stenåldern visar lämningar att forsen och fisket besöktes och brukades av människor mer eller mindre regelbundet. Under medeltiden, när efterfrågan på fisk för fredagens fasta var stor, tillhörde det viktiga laxfisket Riseberga Kloster i Närke.. I övrigt finns få spår av bebyggelse eller verksamheter från medeltiden. Genom den södra delen av nuvarande kommun gick dock en redan på den tiden viktig väg, medeltidens E18 som band samman Mälardalen med Norge. Vid nuvarande Åtorp fanns vadstället för att passera över Letälven. Den gav också vägen dess namn, Letstigen. En viktig väg norrut från Västergötland anslöt dessutom till den öst-västliga. I närheten av dessa viktiga leder fanns en viss bebyggelse, bl a gården Sund. På den ska enligt enstaka dokument en gudstjänstlokal, Skogsbo kapell, ha funnits Under senare delen av 1500-talet började hertig Karl, senare Karl IX, att utveckla sitt hertigdöme där bl a Värmland och Närke ingick. Förutsättningar var i första hand utvecklingen av järnhanteringen och behovet av mark för finska nybyggare. I trakterna kring Karlskoga och Degerfors började inte bara en bebyggelse utan också hyttor växa fram. 1583 bildades Karlskoga socken som då förutom dagens Karlskoga innefattade delar av nuvarande Degerfors kommun och Bjurtjärn i Storfors kommun.
Trots den framväxande nya näringen var fortfarande fisket i Letälven länge en betydelsefull resurs. 1649 fick Johannes Liljeström, som året före köpt bl a Bofors och Björkborn, rätten till allt laxfiske i Karlskoga socken, d v s även i Leälven. Bilden visar det praktfulla privilegiebrevet. Liljeströms nye bruksförvaltare, Georg Camitz, gjorde 1649 en inspektionsresa på Möckelns is. Där, i forsen vid sjöns utlopp i Letälven, såg han större möjligheter än enbart fiske. Vattnets kraft i forsen skulle kunna användas i den järnhantering som nu på 1600- talet alltmer spreds till Bergslagens utkanter. 1660 fick Georg Camitz i sitt andra försök tillstånd att anlägga en första hammarsmedja. Ett bruk, så småningom kallat Nedre Bruket, byggdes på östra sidan av älven ungefär i linje med Smältarbyggningen. 1666 utfärdades ytterligare ett privilegiebrev och ytterligare ett bruk, kallat Övre Bruket, byggdes även det på älvens östra sida nedanför nuvarande mässen. De två bruken var sedan mer eller mindre i familjens ägo (först med namnet Camitz men senare Strokirk) till mitten av 1800-talet. Samtidigt bedrevs bruksverksamhet på flera ställen längs Letälven och i Ölsboda och Svartå. Släktskap och gemensamt ägande knöt ofta samman verksamheterna. Framförallt gällde det bruken i Degerfors och Ölsboda. Under 1800-talets andra hälft skedde stora förändringar inom järnhanteringen i Sverige. Den tekniska utveckling gick snabbt samtidigt som en rad regleringar av näringslivet, som tidigare begränsat utvecklingsmöjligheterna, togs bort. Den första aktiebolagslagen öppnade samtidigt nya möjligheter att finansiera investeringar i ny teknik. Även kommunikationerna utvecklades och förändrade förutsättningarna för var verksamheter kunde bedrivas. Detta lade grunden för den första moderna strukturrationaliseringen inom järn- och stålindustrin i Sverige. Vissa verksamheter lyckades och började växa medan många försvann. Degerfors blev en vinnare. En del i det var byggandet av Nordvästra Stambanan som var klar 1871.
Störst betydelse för att bruken i Degerfors skulle överleva hade dock den utvecklingsperiod som började vid mitten av 1800-talet och som resulterade i nya investeringar. Bilden som är det äldsta kända fotografiet från Degerfors, visar dåvarande nedre bruket år 1865, det vill säga några år efter att förändringarna börjat. Den växande verksamheten behövde arbetskraft. Arbetskraften behövde bostäder. Nedre bilden visar till höger de två Smältarbyggningarna, färdigställda 1865. Den ena finns fortfarande kvar och inrymmer bl a turistbyrån och Degerfors Hembygdsförening. På östra sidan av älven växte nu efterhand ett samhälle upp för bruksarbetarna. Redan 1862 hade en masugn tagits i bruk. Flera valsverk byggdes och 1870 bildades Degerfors Aktiebolag. Kartorna visar hur verksamheterna i Degerfors och samhället omkring utvecklades fram till 1800- talets slut. Original finns i järnverkets arkiv. De gjordes ca 1800 resp 1900.
1870 blev Joseph Larsson bruksdisponent. Han var den förste företagsledaren utan ett eget ägande i verksamheten. Fram till 1883 utvecklades bruket snabbt under hans ledning men då drabbades det av en storbrand, som förstörde nästan hela anläggningen. Återuppbyggnadsarbetet kom dock snabbt igång, bl a tack vare försäkringspengar. Redan 1884 avled Joseph Larsson men arbetet fortsatte. Det gick dock inte helt smärtfritt. 1886 rekonstruerades bolaget efter en stor förlust året före. Det nya bolaget kom att heta Strömsnäs Järnverks AB. 1895 utsågs Ernst Odelberg till bruksdisponent. Han kom att stanna på sin post fram till sin pensionering 1932. Efter det verkade han som styrelseordförande under några år. Han var den kanske mest legendariske av Järnverkets disponenter, som styrde sitt bruk med järnhand. Runt sekelskiftet 1900 hade Degerfors under hans ledning utvecklats till ett mycket modernt järnverk.
Bilderna visar två interiörer från verksamheten. Kommunikationerna var betydelsefulla. Bilden visar järnvägsbron som förband industriområdet med såväl stambanan som Nora Bergslags Järnväg. Vattnet och forsens fallhöjd var en nödvändig förutsättning för verksamheten. Bilden till vänster visar kraftkällan i vacker vinterskrud. För att kunna användas måste vattnet tämjas och ledas. Från början användes det för att direkt driva bälgar, hammare mm. Den vänstra bilden visar hur vattnet togs in nedanför nuvarande Bruksmässen för att sedan i kanaler ledas ner genom verksamheterna. Den mittersta bilden visar arbete med dammbordet under 1900-talets första år. Efterhand kom det strömmande vattnet att istället omvandlas till elektrisk ström. 1899 fick man för första gången el för både drift och belysning. Den högra bilden visar en av de tidigaste generatorerna.
Den växande verksamheten krävde fler och fler arbetare. Alltfler bostäder byggdes efterhand. På bilden, tagen från Letälven/Agsjöns västra strand, syns förutom Järnverket i bakgrunden de nybyggda husen på Berget/Rävåsen. Brukssamhället öster om älven växte även norrut. De sista i raden av klassiska röda arbetarlängor fanns på Hultet. Samtidigt som förhållandena för arbetarna var hårda gjordes på många bruksorter insatser för bättre levnadsvillkor. Bruksledningarnas intresse varierade givetvis mycket beroende på disponentens personliga inställning. En brukshandel fanns ofta, ägd av bruket. Där gick omsorgen ibland för långt. Behövande arbetare fick handla på kredit men skulden gjorde att de sedan inte kunde flytta och byta arbete. Bilden visar Bruksboá i Degerfors. Den låg mittemot Smältarbyggningen i backen upp mot hotellet och dåvarande järnvägsstationen. Bakom affären skymtar en av Smältarbyggningarna.
Runt 1900 började arbetarrörelsen få fäste på bruksorterna. I Degerfors bildades den första fackföreningen (Metall) 1904 och en arbetarekommun 1907. Bilden är tagen vid Bruksboá inför ett möte med Kata Dahlström. För att bl a bromsa arbetarrörelsens framväxt satsade bruksdisponenterna på det som efterhand blev bruksorternas specifika kultur, blåsorkestrar och idrott (i första hand lagidrotter). Idrotten skulle också motverka supandet. Odelberg tog därför 1907 initiativ till att en idrottsförening bildades. Efter några år blev fotbollen den viktigaste verksamheten. Som på så många andra bruksorter blev en lagidrott (fotboll eller bandy) snabbt populär även bland brukets arbetare. Något allvarligt hinder för arbetarrörelsen utvecklades dock varken fotboll eller bandy till. Bilden är från en tidig match på Bruksplan vid nuvarande Gärdesvägen. Redan på 1880-talet hade instrument köpts in och en musikkår bildats. Bilden är tagen kring sekelskiftet 1900. Ledare var då musikfanjunkare Asker från Kristinehamn. Disponent Odelberg försökte förhindra att musikkårens medlemmar spelade vid arbetarrörelsens arrangemang. Han inte bara beordrade spelningar för sig själv eller andra högre tjänstemän på t ex första maj utan förbjöd också att brukets instrument användes utan hans godkännande. Resultatet blev att några av kårens musiker köpte egna begagnade instrument och skolkade från disponentens spelning för att istället delta i demonstrationen.
För ca 100 år sedan var lantbruket en viktig del av verksamheten på bruket. Norr om f d laboratoriet låg den stora bruksladugården. Lantarbetarna sysselsattes också på fälten. Bilderna nedan till vänster och i mitten visar delar av verksamheten 1928 utbröt en konflikt då brukets lantarbetare gick ut i strejk. Bolaget kallade in strejkbrytare och oroligheter bröt ut. Den högra bilden visar strejkbrytare med poliseskort. Under konflikten kastades den s k degerforsbomben in i nuvarande bruksgården vid en sammankomst ordnad av Degerfors nationella ungdomsklubb för strejkbrytarna. Det växande brukssamhället lockade handlare och hantverkare men bruksledningen ville själva ha kontroll och sålde ingen mark. Det gjorde istället bergsmannen Jansson på Agens gård. Tack vare det började två nya stadsdelar, Kanada och Jannelund, att växa upp. Bilden visar Storgatan mellan f d Polishuset och restaurangen. I de nya stadsdelarna slog sig inte bara inflyttande handlare och hantverkare ner. Även brukstjänstemän och efterhand arbetare byggde där när de fick ekonomiska möjligheter. En viss social spänning fanns mellan älvens östra och västra sida. Den kom fram inom fotbollen. Spelare från västra sidan ansåg sig missgynnade vid laguttagningarna. Degerfors IF:s lag dominerades av de som kom från östra sidan även om de inte blev bättre. Konsekvensen blev 1916 ytterligare en idrottsförening, Jannelunds SK. Att de hade rätt, i varje fall till viss del, bevisades av att de blev Värmlandsmästare 1922, ett helt år före Degerfors IF.
Bilden visar flera lag från Jannelunds SK. Med på bilden finns den senare legendariske ledaren i Degerfors IF, Paul Sarwe. Den växande bruksorten krävde också det offentliga samhällets närvaro. Degerfors hörde till Karlskoga socken men behövde nu i allt högre grad institutioner på plats. På 1890-talet byggdes en kyrka och en kapellförsamling bildades. Därefter kom skolan. Undervisning hade tidigt bedrivits på nu rivna Strömsnäs Herrgård, på vinden i en av Smältarbyggningarna och i ett ombyggt bostadshus på bruket. Detta förstördes i en eldsvåda och en ny skola i sinnersten och tegel byggdes. Den invigdes 1901 och används ännu idag som skola (bilden till höger). Arkitekturen i de offentliga byggnaderna var pampig i rött tegel. Det gällde t ex församlingshemmet från 1915. Även bruket använde sig av motsvarande arkitektur. Mest imponerande av de byggnaderna är brukskontoret från 1908 (bilden till vänster). De monumentala byggnaderna skulle representera ett bruk och ett samhälle på frammarsch.
Efterhand kom ett intensivt arbete att bedrivas för att Degerfors skulle bli en egen socken med en egen kommunal förvaltning. Bruksledningen och den framväxande socialdemokratin kämpade sida vid sida och det gav resultat. 1 januari 1925 bildades den nya kommunen. Bilden är från festligheterna på Jannelundstorget. Under 1930-talet började utvecklingen av arbetet med rostfritt i Degerfors. Det skedde i samarbete med Uddeholm. Ny bruksdisponent blev 1932 Bengt Carlesson. Under hans ledning gjordes på nytt stora investeringar, bl a byggdes ett nytt stålverk. Det kom att finnas kvar tills det 2007 såldes och monterades ner. Investeringar som var förutsättningen för den framtida satsningen på rostfritt gjordes också under perioden. På flygbilden tagen från söder syns nya stålverket väster om forsen. Den kom 1947 att försvinna. Behovet av att knyta ihop järnverkets anläggningar och byggandet av ett nytt kraftverk gjorde att älven kulverterades och den digra forsens saga var all. 1939 övertog Uddeholm AB samtliga aktier och bolaget bytte namn till Degerfors Järnverks AB. Namnet och bron har blivit en symbol inte bara för Järnverket utan för hela samhället och kommunen. Nu var Järnverket förberett för den bruksorternas storhetstid som närmade sig. Under och framförallt efter andra världskriget, när Europa skulle byggas upp igen, behövdes stora mängder järn och stål. Återigen växte verksamheten och mer arbetskraft och bostäder behövdes. Samtidigt började det moderna civila samhället utvecklas. Kommunen tog över arbetsuppgifter som Järnverket tidigare skött, t ex bostadsbyggandet. De lokala politikerna kom också att påverkas av folkhemstanken och senare även miljonprogrammet.
Resultatet i Degerfors blev bl a att ett nytt centrum med kommunens förvaltning, moderna bostäder och efterhand affärer och ett nytt Folkets Hus byggdes. Vänstra bilden visar Medborgarplatsen, nya bostads- och affärshus och det nybyggda Folket Hus. Den högra bilden visar ett nytt bostadsområde, Sandgatan. Nu var arkitekturen annorlunda. Teglet var gult och modernismen fick stort genomslag på många bruksorter, bl a i Degerfors. Fortfarande finns mycket kvar att se för den arkitekturintresserade. På samma sätt som tidigare gällde samma ideal för Järnverkets byggande, t ex nya laboratoriet, nya disponentbostaden och Bruksmässen (den senare på bilden nedan).
Under bruksortens glansdagar blommade också brukskulturen. Degerfors IF och Jannelunds SK slogs ihop, bl a för att en ny idrottsplats nuvarande Stora Valla skulle kunna byggas. Det sammanslagna laget gick upp i allsvenska och på Stora Valla samsades brukskulturens två förnämsta yttringar; blåsorkestern och brukslaget (bilden nedan). Mest omtalat är silverlaget från 1963 med Gunnar Nordahl som tränare. (bilden ovan) Precis som bruksorternas storhetstid började gå mot sitt slut gällde det också brukslagen även om både industrier och brukslag då och då fortfarande lyckas visa framfötterna. Bruken och bruksorterna har alltid varit en manlig miljö. Kvinnliga anställda har funnits på kontoren och som städerskor. I sjukvården hade de också en plats. Vänstra bilden visar syster Ester och syster Eva från början på 1900-talet. Mitt i seklet fanns en kvinnlig företagsläkare, Agneta von Schele på bilden i mitten, och ungefär samtidig började kvinnor arbeta i produktionen. De första var två som 1959 utbildades till traversförare. Bilden nedan till höger visar en av dem på sin arbetsplats. Rostfritt blev efterhand allt mer betydelsefullt samtidigt som formning och svetsning i stort format blev viktiga produkter. Detta blev möjligt tack vare stora investeringar i nya pressverk. Produkterna var t ex silos, behållare av olika slag, fartygsplåtar och inte minst utrustning för den växande kärnkraftsindustrin. Dessa stora produkter var inte alltid lätta att transportera. Tåg och båt var två möjligheter.
Den övre bilden visar den gamla tekniken, hästskjutsen, som står och väntar på den nya som passerar. På vagnen ligger reaktortanken till Sveriges första kärnkraftverk, Ågesta. 1967 bildades den nya kommunen genom en sammanslagning av Degerfors köping och västra delen av Svartå kommun. Svartå och Åtorp (Nysunds socken) Svartå kommun fanns från kommunreformen 1952 till och med 1966. Den omfattade tre tidigare kommuner; Skagershult, Kvistbro och Nysund. Västra delen av Kvistbro och Nysund kom att slås samman med Degerfors köping, som 1971 i samband med kommunreformen bytte namn till Degerfors kommun. Nysundsdelen var, som tidigare nämnts, den tidigast bebyggda delen av den nya kommunen. 1638 blev den en egen socken genom utbrytningar från Rudskoga socken i Värmland och Kvistbro socken i Närke. Socknen kom ända fram till 1923 att med älven som gräns ligga både i Värmlands och Örebro län. Den fick först namn efter gården Sund och behöll det namnet fram till 1686. Åtorp kom länge att vara betydelsefullt för landsvägskommunikationerna. År 1817 byggdes den pampiga bro som fortfarande är i bruk. Vägarna gjorde att Åtorp blev en betydelsefull plats med post, bank och gästgiveri under olika perioder och med kopplingar till bruk längs efter Letälven. Svartå är det andra bruket i kommunen som också kom att överleva 1800-talets bruksdöd. 1658 resp 1659 anlades en stångjärnshammare respektive en hytta. 1783 uppfördes den nuvarande herrgårdsbyggnaden som under senare år varit hotell och restaurang efter en period som hushållsskola.
Även verksamheten i Svartå kom att bedrivas i två bruk men koncentrerades 1847 till Svartå Övre bruk, det nuvarande bruksområdet. En ny hytta byggdes 1859-60 liksom nya smedjor 1872-73. 1912 tog Hasselfors bruk över verksamheten. Under kriget utlokaliserade Bofors delar av sin verksamhet till Svartå. Verksamheten vid smältsmedjan upphörde år 1947, då den nuvarande bultfabriken istället tog vid. Hyttan blåstes ner år 1966. Den var då Sveriges sista träkolshytta. Verksamheten vid smedjan hade då redan varit nerlagd sedan 1947. Den hade ersatts av bultfabriken. Värmlandsbanan drogs via Svartå. Det underlättade liksom i Degerfors för bruken att överleva. Under en period var Svartå dessutom järnvägsknut då Svartåbanan till Örebro trafikerades mellan åren 1887-1985. 1900-talets senare del, när storhetstiden tagit slut, kom att präglas av fusioner, nedläggningar och nya ägare. Antalet anställda vid Degerfors Järnverk har stadigt minskat från en topp under 60-talets början. Produktionen har trots detta växt snabbt. Idag ägs Degerfors Järnverk av finska Outokumpu Oy. Efter att ha lagt ner metallurgin och sålt stålugnen har en satsning med stora investeringar gjorts under de senaste åren. Bilderna visar sista smältan i järnverket och den senaste investeringen, ett nytt höglager. Under de senaste decennierna har kommunen påverkats av järnverkets förändringar. Från ett högsta antal kommuninvånare 1980 12 221 minskade befolkningen minskat till 9 477 2012. 2013 ökade befolkningen till 9 550. Även näringslivet i stort har påverkats. Små och medelstora företag har tillsammans med den offentliga sektorn i viss utsträckning kunnat motverka sysselsättningsminskningen inom det stora företaget. Arbetspendlingen är stor liksom beroendet av bra kommunikationer. Vill du veta mer om Degerfors historia? Fr om nästa säsong kommer fördjupningar att kunna läsas på turistbyrån i Smältarbyggningen och på Fotbollsmuseet. De kommer också att finnas på Biblioteket. Passa också på att titta på Hembygdsföreningens fotoarkiv. Exempel på fördjupningar är mer om Svartås och Åtorps historia, Degerfors IF och bebyggelseutvecklingen. Bilderna är hämtade från Outokumpus arkiv, Degerfors Hembygdsförenings bildarkiv och Lennart Gustavsson samlingar. Degerfors kommun och Kulturproduktion Gerhard Jansson