Älvkarlebyveckan 24-30 juli 2006 Bifrosthyddan Arkitektur och bebyggelsehistoria Utställningsskrift Älvkarleby kraftverk 1911-1915 med dammar, bostäder, fiskodling och laxtrappor en nationalromantisk anläggning Dan Thunman, stadsantikvarie i Uppsala Lena Steffner, arkitekt SAR/MSA Tekn. Lic. www.lks-arkitektkontor.se
Förord Arkitektur och bebyggelsehistoria är den mest påtagliga fysiska företeelse som påminner oss om gamla tider med andra levnadssätt och förutsättningar för människornas vardag. I Älvkarleby finns en skatt av historiska spår att vårda i den riskintressanta kombinationsmiljön vid Älvkarlebyfallen. Den byggda miljön bär ett budskap om livsvillkoren för människorna i olika tidsskeden som är värd att respekteras och kommas ihåg. Den här utställningen över kraftverket i Älvkarleby kan ses som del 3 i en serie över bebyggelsehistoriska utvecklingsskeden i Älvkarleby och är ett litet försök att lyfta fram värdet i den bebyggda miljön i kraftverksanläggningen. Kungliga Vattenfallsstyrelsens ursprungliga tre flaggskepp var Trollhättan Porjus och Älvkarleby kraftverk. Nationalkraftverken blev betydelsefulla symboler då Sverige skulle manifesteras som modern industrination. I Trollhättan har flera av byggnaderna skyddats som byggnadsminnen. Bostadshusen för maskinister och maskinistbiträden på Västergärdet från 1908-1909 är byggnadsminnen liksom Trollhättans kanal- och slussområde. Olidans kraftstation i Trollhättan med intagsbyggnad, inloppskanalerna för vatten till kraftverket samt bockkranen byggnadsminnesförklarades i maj 2006. Även Porjus gamla kraftstation är byggnadsminne sedan 1985. Anvisningar för åtgärder samt vårdplan för maskinhallen upprättades av Riksantikvarieämbetet 1993 94. I Älvkarleby ansvarar Vattenfall förutom över kraftverkets miljö och byggnader även för den ursprungliga turistmiljön med Älvparken, Brostugan, resterna av Järnvägsparken samt det tidigare militärlägret på Laxön liksom det uråldriga kronolaxfisket. Riksantikvarieämbetet har velat instifta byggnadsminnen i området sedan 1970-talet men ännu har byggnaderna i området inget skydd. Utställningsskriften riktar sig till allmänheten, invånarna i Älvkarleby, ansvariga på Vattenfall samt myndighetspersoner som en samlad tanke kring värdet av kraftverksmiljön i Älvkarleby. Vår förhoppning är kunna fortsätta med en serie utställningar för kommande Älvkarlebyveckor som beskriver olika bebyggelseskeden i Älvkarleby. I arbetet med att ta fram skrifter, ritningar och fotografier har flera personer varit oss mycket behjälpliga. Vi vill tacka Olle Jansson f d anställd vid Vattenfall, P. O. Ferm chef Älvkarleby kraftverk, Jonas Brolin arkivarie på Vattenfall i Råcksta, Stockholm, Bengt Fernström stadsbyggnadskontorets arkiv i Stockholm m fl. För den hjälp vi fått att samla och presentera material till utställningen. 2
Inledning Utställningsskriften beskriver Älvkarleby kraftverk i sitt sammanhang i mellersta Sverige samt anläggningens olika delar med själva maskinhallen, ställverket, dammarna, bostäderna samt fiskodlingen med laxtrappor. Beskrivningen illustreras av arkitekten Erik Josephsons original ritningar ur Vattenfalls arkiv i Råcksta samt fotografier ur Vattenfalls lokala arkiv i Älvkarleby samt av kartor. Arkitekturens uttryck sätts in sitt sammanhang i texten med teknik och funktioner. Beskrivningen begränsar sig till originalutförandet. En jämförelse med dagens utseende skulle visa förändringar som har förvanskat och utarmat den nationalromantiska karaktären på vissa delar av anläggningen, särskilt i samband med den senaste utbygganden av ett sjätte aggregat 1987-1992. I stora delar kvarstår dock en sammanhållen nationalromantisk karaktär på kraftverksanläggningen där även vissa delar med tiden kan återställas såsom färgsättning, vissa byggnadsdetaljer mm. Kraftverkets tillkomst Älvkarleby kraftverk tillhör den tidiga generationen av svenska statens vattenkraftverk. Under 1800-talet gjordes de stora upptäckterna som resulterade i teorin för elektricitet och magnetism. En del fenomen hade emellertid varit kända långt tidigare. Som en följd av utvecklingen byggdes en del lokala kraftverk redan vid mitten av 1800-talet och under 1880- och 1890-talen anlades flera kommunala elverk i Sverige. Nästan alla var ångdrivna och avsedda för distribution av likström. Under 1890-talet utvecklades tekniken med flerfas växelström, vilket gav möjligheter för långväga kraftöverföring med elektricitet. Detta ledde till att det vid sekelskiftet 1900 fanns cirka 50 kraftanläggningar med trefasöverföring och också till ett ökat intresse från den svenska staten för att bygga ut de större älvarna. Problemet med driftstörningar på grund av varierande vattennivå löstes genom vattenregleringar. Åren 1911 till 1915 anlades Älvkarleby kraftverk. Det blev det tredje i ordningen av svenska statens vattenkraftverk. De två tidigare var Trollhättan (invigt 1914) och Porjus (invigt 1915). Redan på 1890-talet drogs planerna upp för att i Älvkarleby utnyttja den påtagliga fallhöjd på cirka 15 m som Dalälven här erbjöd. Det skulle dock dröja innan planerna kunde förverkligas. Flera rättsliga frågor måste lösas och först år 1911 beviljade riksdagen ett anslag på 9,2 miljoner för utförande af ett statens kraftverk vid Älvkarleby. Ritningar till anläggningen togs fram av arkitekten Erik Josephson (1864-1929) 1, som även ritade kraftverken i Trollhättan, Porjus och Motala. Konstruktionsritningar utfördes av flera ingenjörer. Bakom dessa kraftverk stod den år 1909 bildade Vattenfallsstyrelsen, och arbetena vid Älvkarleby projekterades genom dess ordförande F. V. Hansen. 3
Älvkarlebyfallens tre fallfåror (Kungsådran, Mellanfallet och Storfallet) stängdes av med dammanläggningar med gångbroar utmed dammarna, och vattnet leddes i stället igenom en nybyggd tilloppskanal till fördelningsbassängen med anslutande turbinkammare med fem turbiner som drev fem stora generatorer i den intilliggande maskinsalen (i maskinhuset). Vattnet forsade sedan vidare under via stora avloppskammare under maskinsalen för att slutligen återigen förena sig med älven. Den alstrade elektriska kraften leddes genom kablar till det närbelägna ställverkshuset, varifrån hela anläggningen styrdes. Från ställverket ledde kraftverksledningar vidare till olika delar av vårt land. Utvecklingen av landsbygdens elektrifiering inom Älvkarleby och Motala kraftverks distributionsområden 1915-1920. Älvkarleby kraftverks distributionsområde var från början Uppland, södra Gästrikland, sydöstra Dalarna, östra Västmanland och norra Södermanland. Kartan visar den takt i vilken områdena elektrifierades 1915-1920. Elströmmen spreds genom ledningar via primärstationer, sekundärstationer och terriärstationer. Byggnadsritningar för sekundärstationerna med tillhörande bostadshus upprättades av Erik Haar, stadsarkitekt i Västerås. Utvecklingen hade stor betydelse för industrialiseringen av landets mellersta delar. Bland de första avtalskunderna märks Stora Kopparbergs Bergslag AB, Holmens Bruks och Fabriks AB i Hallstavik, Söderfors bruks AB, Korsnäs sågverk, Munktells Mekaniska verkstad AB, Forsbacka järnverk, Hofors AB, Dannemora gruvintressenter m fl. Strömmen räckte även till att elektrifiera städerna Uppsala, Gävle, Västerås och Enköping. Under 1880-talet introducerades glödlampan i Sverige. Den kom först till användning i industrin men senare även i bostäder. Först på 1910-talet blev den vanlig i hemmen. Den ersatte då fotogenlampan som introducerats på 1860-talet. Tillkomsten av Älvkarleby kraftverk fick således stor betydelse för såväl den elektriska belysningens utveckling som för den industriella utvecklingen i framför allt landets mellersta delar. Älvkarleby var vid tidpunkten för beslutet om utbyggnad av kraftverket en internationellt känd turistort tack vare de spektakulära vattenfallen med de urgamla laxfisket och den nya tågtrafiken med järnvägsparken, Älvparken och Brostugan samt Turisthotellet. Kraftverket ansågs dock vara ett nödvändigt och lönande projekt för Sveriges industrialisering. Trots att byggnadskostnaderna blev betydligt högre än vad som från början beräknats kom investeringarna att betala sig på fyra år. Den ursprungliga vattendomen som fortfarande gäller ställer stora krav på Vattenfall att ta hänsyn till miljön och fisket. Det förefaller som man förespeglade att miljön inte skulle skadas genom utbyggnaden. Men vattenfallen tystnade, laxfisket gick ned dramatiskt och järnvägsparken lades under vatten. Först på 1970-talet var laxfisket i Dalälven åter jämförbart med tiden före kraftverket. Turismen började åter blomstra med satsningar från både Vattenfall och kommunen. Men då var det snart dags för nästa utbyggnad på 1980-talet. 4
Karta över elektrifierade områden 1915-1920 i östra mellersta Sverige 5
Före kraftverket Del av karta över trakten kring Dalälven vid Älvkarlebyfallen upprättad inför kraftverksbygget 1911 och kompletterad 1912. Kartan ger en bra bild av området innan kraftverket byggdes. Här ses Carl XIII:s bro som under ledning av Ris Erik Larsson från Dalarna byggdes av sextio Leksanskarlar och invigdes 1816. Den konstruerades och ritades av Olof Forsgren, född i Älvkarleö bruk. Av särskilt intresse på kartan är de miljöer som försvann med kraftverksbygget, såsom den för t ex forbönderna ökända uppförsbacken söder om bron. Enligt sägnen ska Älvkarlebyspelmannen Byss Kalle med sin nyckelharpa ha spelat upp vissa av ekipagen. Ovanför denna backe låg bland annat ett kafé och längre söderut Kronsågen med anor från Gustav Vasas tid. Kronsågen 6
Centralt i fallområdet ligger Laxön med sitt militärläger, etablerat på 1880-talet. Lägret nåddes genom den över Kungsådran bygga Bifrostbron. På kartan ses även Turisthotellet, uppfört 1897 av ett privat turistbolag på brukets och vid kartans upprättande inom statens markområde. Notera även Älvkarleöparken strax norr om järnvägsstationen med sina stigar och tillhörande byggnader. Den anlades tillsammans med Furuviksparken av Uppsala-Gäfle järnvägsbolag som en attraktivitet för framför allt stadsborna i Uppsala och Gävle utmed järnvägen. Med uppdämningen av älven ställdes stora delar av parken under vatten och den dog ut. Däremot utvecklades Furuviksparken under 1900-talet till en stor attraktion. Stora Hallen, nära Kungsådran, är en av de byggnader som ingick i parkanläggningen. Från järnvägen finns ett stickspår som drogs från Stallmons lastageplats till det planerade kraftverket; det behövdes för att underlätta tunga transporer till kraftverksbygget. Del av karta över Älvkarleby kraftverk med omgivningar (1911-1915) Kartan ger en bra bild av de förändringar av området som skedde genom kraftverksbygget. Jämför gärna med kartan från 1912. Kraftverksanläggningen är på plats med maskinhus, ställverk och nya bostadshus. Vattnet har dämts upp genom dammanläggningar i Kungsådran, Mellanfallet och Storfallet. Vid alla dammarna finns gångbroar (över Kungsådran i form av en hängbro). Landsvägen har dragits över intagskanalen och följer sedan älvbrinken ner till Carl XIII:s bro. Genom dragningen erhölls där en magnifik utsikt från vägen mot älven. Omfattande muddringsarbeten genomfördes nära fallen, varvid flera mindre öar försvann. Kanalen innanför Notön rensades och stensattes. Rensningarbeten gjordes även vid Gropholmarna, Stallfjärden och Stallforsen vid järnvägsbron. Vad kartan inte berättar är att stora delar av järnvägsparken sattes under vatten. Det förespeglades att inga förändringar skulle ske som skulle påverka den här- 7
liga utsikten över fallområdet från turisthotellet och den ovanliga naturskönheten vid fallen skulle inte undergå någon nämnvärd förändring i samband med kraftverksutbyggnaden. (STF:s årsbok 1915) Anläggningens arkitektur Maskinhuset innehåller generatorer och en travers för 66 tons maximilast. Arkitekten Erik Josephson gav hela anläggningen en utformning som inom arkitekturhistorien karakteriseras som nationalromantik. Maskinhusets huvudfasad ger intryck av en medeltida borganläggning av brunt tegel med hörntorn och däremellan ett brant tegeltak. De fem stora, rundbågiga fönsterpartierna, som ger ljus in till maskinsalen, berättar dock för oss att det inte är någon ointaglig borg utan något annat, nytt och spännande. En helt modern vattenkraftsanläggning i medeltida skrud. Maskinhuset Maskinhusets yttermurar är uppförda av tegel med fasadbeklädnad av handslaget tegel från AB Helsingborgs Ångtegelbruk, vilket skulle ha en frostbeständig och tålig yta. Muren mot turbinkammaren uppfördes av betong. På insidan kläddes väggarna till sin nedre del med glaserat tegel och ovanför detta putsades väggarna. Taket uppfördes med järntakstolar och innertaket var av armerad betong. De i exteriören markerade hörntornen vid husets båda ändar fungerar som kylluftsintag. 8
Maskinhuset Sektion genom turbinkammare och maskinhus. 9
I sektion genom turbinkammare och maskinhus kan man följa vattnets väg genom tilloppskanalen med anslutande turbinkammare med fem turbiner som driver fem stora generatorer i den intilliggande maskinsalen. Vattnet forsar sedan vidare via stora avloppskammare under maskinsalen för att därpå förena sig med älven. Den alstrade elektriska kraften leds genom kablar till det närbelägna ställverkshuset, varifrån hela anläggningen styrs. Ställverkshuset Ställverkshuset, som utgörs av en större och en mindre del, är grundlagt på sand. Grunden är gjuten av betong och byggnaden i övrigt är uppförd av tegel med samma fasadbeklädnad som maskinhuset. Även ställverkshuset har givits en utformning som väl överensstämmer med dåtidens nationalromaniska syn på arkitektur. Byggnaden ligger där likt en ointaglig borg med höga väggar av tegel och ett brant sadeltak, uppburet av takstolar av järn täckt med rött lertegel. För att förstärka det ålderdomliga uttrycket har husets murar givits s k strävpelare (täckta av tegelpannor) som här inte fyller någon praktisk funktion. Notera även de småspröjsade fönstren. Naturligtvis kunde man vid denna tid tillverka betydligt större glasrutor men för att anknyta till medeltiden så passade de småspröjsade fönstren betydligt bättre. Ställverksbyggnaden Invändigt rymmer byggnaden den för kraftdistributionen nödvändiga elektriska utrustning samt ett mindre ackumulatorbatteri, kontorslokaler och laboratorier. Den mindre delen rymmer transformatorverkstad med travers för 25 tons maximivikt. Manövreringen av hela den elektriska anläggningen sker från ett centralt kontrollrum i byggnaden. 10