NUMMER 3 2014 MÖTER: KATARINA BARRLING REPOTAGE: POLITISK IDENTITET TOLERANS, MEN FÖR VEM?

POL MAGASINET NUMMER 3 2014 MÖTER: KATARINA BARRLING REPOTAGE: POLITISK IDENTITET TOLERANS, MEN FÖR VEM?

ORDFÖRANDEN ORERAR REDAKTÖRERNA RALJERAR Kära politicesstudenter, Det kan kännas svårt att hålla humöret uppe i dessa tider. IS dödande i Irak och Syrien, svältkatastrof i Sydsudan och ebolas okontrollerbara frammarsch är bara några exempel. Dessutom går Uppsala mot kallare och mörkare tider. Men det är då som jag tycker det kan vara bra att påminna sig själv om varför man pluggar det man gör. Nu har vi säkert olika syften med vårt pluggeri här i Uppsala men jag kan i alla fall delge mitt syfte. Jag går politicesprogrammet för att jag vill jobba för en bättre värld. När jag då läser nyheter om oroligheter i världen så tänker jag att jag i framtiden kommer kunna hjälpa till på något hörn. Kanske på ett av UNHCRs flyktingläger i Sudan, kanske på Migrationsverket i Vänersborg. Vad det än blir så känns det lite lättare att plugga till tentor med den tanken i bakhuvudet. I mörka tider gäller det även att grabba tag i saker som känns viktigt och roligt. Till exempel Musikhjälpen. I år ska UPS vara med och dra sitt strå till stacken för att samla ihop pengar till kampen mot HIV, och vad är väl viktigare än det. Häng med du också på insamlingen så kan vi tillsammans bidra till en lite bättre värld. I skrivande stund pågår fortfarande en ubåtsjakt utanför Sveriges östkust, matbutikerna börjar stapla julmustflaskor till vissas förtret och vintermörkret smyger sig så sakteligen på utanför fönstret. Allt detta medan T3:orna sliter sitt hår över statistikbegrepp och grupperna till mitterminsfesten nyligen avslöjats. Det är mycket som händer, helt enkelt. Säg då det som kan vara bättre för själen än en paus. Säg då det som kan vara bättre för själen än att sätta sig ner en stund med ett rykande färskt nummer av vår alldeles egen tidning. Detta nummer av Polmagasinet, som för övrigt är det första med undertecknade på redaktörsposterna, är fullspäckat av intressanta reportage och underhållande reflektioner. Bland annat kan du läsa om hur nationslivet i Uppsala såg ut i tidernas begynnelse (nåja ), om politiska identiteter och den brist på tolerans de kan orsaka samt om vilken toalett som faktiskt är att föredra när nöden kräver ett besök mitt i plugget. Dessutom hittar du på sida vilken en intervju med Katarina Barrling-Hermansson, där hon reflekterar över den gångna valrörelsen. Slutligen: tack, fantastiska redaktion, för ett otroligt arbete! Kära läsare, se nu till att du får tag i ett nummer och läser från pärm till pärm. Det blir kul! Ansvarig utgivare Kristin Åkerlund Redaktör Kristin Åkerlund Redaktör Sofie Lindqvist Medverkande Adam Kinnwall Emilia Aro Mirjam Hjertén Elin Brorsson Lovisa Ström Saga Brors Anna Järneteg Alexandra Sjölin Falk Rebecca Landquist Freddie Hassellöv Kristin Åkerlund Erika Wallin Sofie Lindqvist Oscar Magnusson Ludvig Broomé Foto Andreas Sundell Adam Kinnwall Elin Brorsson Upplaga 250 exemplar Tryckeri Tregraf tryck, Uddevalla POLMAGASINET är en politiskt obunden tidning av och för Uppsala Politicesstuderande. Tidningen utkommer med fyra nummer per år. polmagasinet@ uppsalapolitices.se 2 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

POLMAGASINET NUMMER 3 2014 Anslagstavlan Världsligt med PK Recceundersökningen Recentiorskrönikan (S)polmagasinet testar: Toaletter Nationsliv över tre generationer 4 5 6-7 7 8-9 10-11 Special: Politsik identitet Tolerans. Men för vem? Polmagasinet möter Barrling Krönika: valvakan Den politiska identiteten 12-14 14-16 16 17 Kultur Recension - Turist Rasifiering i film Osynliga spår - övervakning via wifi Vad händer sedan? Ulrika Hertel 18 19 20-21 23 POLMAGASINET NUMMER 3 2014 3

ANSLAGSTAVLAN UPS nya styrelse! Bakre raden, från vänster: Frans Vinsa Larsson, Sophie Käll Fenchel, Sofie Lindqvist, Ellen Axenborg, Kristin Åkerlund, Karin Vikström, Marcus Eriksson Främre raden, från vänster: Malin Hellström, Ulrika Sävje, Emma Johanesson, Clara Engman, Amanda Ekenberg, Frida Gunnarsson, Sanna Börjesson Äntligen blir statsen vår! Snart omplaceras nämligen juristerna. En ombygnation av vår kära statsvetenskapliga institution kommer bland annat att ge oss flera nya föreläsningssalar och ensamrätt på mikrovågsugnarna. Glöm inte att hålla utkik efter Musikhjälpen-i-P3-blir-PK:s olika engagemang! Det blir kul! Hallå eller! Erika Wallin Text: Kristin Åkerlund Du är en av dem som sitter i projektgruppen för polkandarnas insamling till Musikhjälpen i P3. Vad är Musikhjälpen i P3? Musikhjälpen är en välgörenhetsinsamling som pågår under en vecka i början av december, och har gjort så sedan 2008. Målet med Musikhjälpen är att uppmärksamma och sprida kunskap om en humanitär katastrof som ofta kommit i lite skymundan. Tidigare år har Musikhjälpen samlat ihop pengar för alla tjejers rätt till utbildning, alla barn i slummens rätt till rent vatten och alla tjejers rätt att överleva sin graviditet. I år ska vi hjälpa till att stoppa spridningen av HIV! Varför vill ni driva detta projekt? Jag, personligen, vill ju driva det för att jag är en P3-nörd de lux extra allt. Musikhjälpen är fantastisk på det sätt att de lyckas engagera alla. Till skillnad från andra insamlingar så blir ditt bidrag och din delaktighet mer uppmärksammad och du tillåts bli en tydlig del av något större. Musikhjälpen skapar en gemenskap som sträcker sig över hela landet och mobiliserar en folkfest! Vi vill driva detta för att vi anser oss ha de bästa av förutsättningar för att göra detta storslaget! Pol kand har alla komponenter som behövs och att detta initiativ inte tagits tidigare förundrar oss. Kan vi acceptera att både jurister och ekonomer visar ett större engagemang för humanitära frågor än UPS? Svar: NEJ Vad har du för förhoppningar? Om man går in på initiativkartan kan man se hur mycket olika studentorganisationer har lyckats samla in. Min uppskattning är att vi som studentorganisation-som-engagerar-oss-förförsta-gången borde kunna samla ihop 20 000. Minst! Det är ett högst rimligt mål. Men därutöver ser vi så mycket fram emot att driva det här tillsammans. Att samla hela UPS engagemang i en enda fråga kan bli både obeskrivligt och oförglömligt! Har du något tips till gemene pol kandare inför insamlingen? Få in P3 i din vardagliga rutin. Det är folkbildning och skratt i ett. Alla mina PM-frågeställningar på Stats A inspirerades av P3-dokumentärer. 4 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

VÄRLDSLIGT MED PK Ida Vanhainen på utbyte i Beirut Ysalaam 9allekum från Beirut! Jag heter Ida Vanhainen och jag befinner mig för närvarande på utbyte i Beirut, Libanons huvudstad. Beirut är en fantastisk och vansinnig stad där sinnesintrycken stundtals är bedövande: minareternas kall blandas med kyrkklockor, medelhavsbris blandas med lukten av färsk falafel och bländande reklamskyltar trängs mellan skotthål. Jag pluggar arabiska och politik på American University of Beirut, ett universitet med stort inflytande i regionen, något som resulterar i ett fascinerade spann av nationaliteter som trängs på campus. Kulturella blandningar är annars inget man lider brist på i det lilla landet Libanon där en imponerande mängd religiösa och politiska grupper lever i samexistens. I de svalkande bergen i norr finner man maronitiska kristna och Druzer, en timme bort i Sunnidominerade Tripoli vajar stundtals ISflaggor och två timmar senare tillbaka i Beirut hittar man Shia-områden kontrollerade av Hezbolla. Libanons politik erbjuder även en del att bita i för en polkandstudent, för närvarande strejkar landets elverksarbetare, något som på senaste tiden har resulterat i en del spännande strömavbrott. Landets utrikespolitiska situation med grannländerna Syrien och Israel ska jag inte ens ge mig in på. Men trots hur saker ser ut på papperet så går livet sin gilla gång och Beirut tycks vara mer levande än någonsin. Konserter, filmfestivaler och fotoutställningar avlöser varandra och gatorna i Mar Mikhael tycks aldrig tömmas på minglande ungdomar. Utbytet jag är på varar i 10 månader och alla kostnader täcks av stipendiet vilket är mer än välkommet då Beirut inte alltid är så billigt som man förväntar sig. Jag har nu varit här i sex veckor och jag börjar sakteliga finna mig tillrätta. Jag har blivit vän med såväl falafelkillen som fiskargubben vid stranden, med andra ord: jag stormtrivs. För er som funderar på utbyte till ett arabisktalande land kan jag varmt rekommendera Libanon och AUB! Ni hittar mera information på Internationella Kansliet under Erasmus Mundus-utbyten, lycka till! Elin Dellås på utbyte i Berlin Blodet i mina ådror börjar sakta men säkert ersättas med öl och kosten består främst av currywurst och döner kebab. Jag springer mellan engelska seminarier om välfärdsstaten och föreläsningar på tyska som jag förstår det mesta av, intalar jag mig i alla fall. Några dagar in i plugget (väldigt konstiga terminer här ) börjar förvirringen sakta lägga sig och kärleken till staden växer för varje dag. Erasmustermin är ganska fantastiskt. Man träffar nya människor varje dag och glider omkring som en skön blandning mellan turist och Berlinare. Den här staden har det mesta, från mysiga södercafeer till sunkiga ölhak, lyxiga köpcentrum till slitna secondhand hål-iväggen, för att inte tala om en hel värld av politisk historia. Jisses vad det är lätt att fastna. Här är det inget konstigt att träffa nya kompisar på fyllekäkhaket och killar kan faktiskt komma fram och snacka med en utan sluga motiv. Är tur att pol kand bara tillåter ett år av paus annars hade ni nog inte sett mig på ett tag. Puss och kram från er (snart) ölmarinerade Berlin-korrespondent! POLMAGASINET NUMMER 3 2014 5

RECCEUNDERSÖKNINGEN Text: Saga Brors och Lovisa Ström Fick en öl i källaren, svepte en på vinden, sjöng i en kör och sprang sen halvnaken till Stocken. Minns inget. Äntligen är årets recceundersökning här. Nu, kära polkand-vänner, kommer skeppet lastat med det som ni legat sömnlösa över dag ut och dag in, i en tid som känts som en evighet - vem är den genomsnittliga pol kandaren bland recentiorerna? Vad röstar hen på? Vem hejar hen på i Paradise Hotel? Hen finns mitt bland oss men är ändå omöjlig att upptäcka. Den genomsnittliga polkandreccen 2014 är en ung kvinna född 1994 från Stockholm, som nu bor i Uppsala där hon naturligtvis är med i Snerikes nation. Hon är runt 170 cm lång och pol kand är hennes första erfarenhet av universitetsstudier efter ett sabbatsår. Trots att hon är singel finns hon inte på Tinder och har avstått från hångel inom programmet, men smittad av reccesjukan blev hon allt! Kanske är det just därför hon inte hann med all kurslitteratur i politisk teori - faktum är att hon inte ens öppnade Staten. Suck. På fritiden engagerar hon sig i nationslivet och dricker öl ett par gånger i veckan. Hon föredrar även Snerikes 6 framför Stocken; kanske för att hon är allergisk mot ekonomer. På Snerikes händer det nog ibland att hon ropar den slagkraftiga frasen Spela Shoreline, för det faller henne i smaken. Kanske kan hon även skriksjunga med till Håkan Hellström, som är född i vädurens tecken precis som hon. Väduren är energisk, utåtriktad och gillar utmaningar; tentan måste alltså varit en dans på rosor? Hon är passionerad och med hjärtat på rätta stället, i vänstra delen av thorax för att vara exakt. Apropå vänster röstade hon på Feministiskt Initiativ i riksdagsvalet. 6 % har, under sin tid på programmet, hånglat med någon som heter Johan, Jacob eller Jakob. Att genomföra årets recceundersökning har varit svettigt, slitigt och en ögonöppnare utan dess like - att bara 1 % av oss har anammat Håkan Juholts civilstatus kulbo trots ett sossestöd POLMAGASINET NUMMER 3 2014 på 10 % väcker intressanta frågor. Populärare var det att avstå från alla mänskliga förhållanden och helt enkelt svara att hjärtat tillhör akademin (10 %). Vegetarianer och veganer utgör 15 %. Då har den förvånande stora gruppen som alltid är vegetarianer, förutom på fyllan, exkluderats. Trots bostadsbristen är det oväntat många som bor i Uppsala. Grattis! En styrkekram till er 7 % som svarat att det är komplicerat. Detta kan dock ha sin grund i att hela 21 % har bott hos kursare eller faddrar som de knappt kände. Fint med solidaritet, tycker vi. Extra kul är det när ens spaningar bekräftas; 6 % har, under sin tid på programmet, hånglat med någon som heter Johan, Jacob eller Jakob. En annan lycklig skara är de 5 % som matchat med någon från programmet på Tinder. För att klara av plugget på pol kand krävs lite mer energi än på vanliga, dödliga program. Kanske är det därför 9 % har lånat kaffe på Norrlands, och 22 % trodde att det var fri påtår.

Polkandstudentes bekännelser Den genomsnittliga pol kandaren kommer från Stockholm och det märks tydligen: Jag fick höra att jag pratade så mycket stockholmska att jag lät som en röv. Walk of shame i sängkläderna. Dagen efter togafesten. Jag gav upp min avgjort fula utklädnad efter ett par dagar när en fellow recce trodde att det var mina vanliga kläder och att jag brukade se ut så till vardags. Mitt vanligen ganska välklädda ego tog sig en törn. Vid ett tillfälle började alla runt mig mässa SKATT ÄR STÖLD i kör. Milt förbryllad såg jag mig omkring och insåg att jag av misstag hamnat på ekonomernas nollning. Jag avlägsnade mig försiktigt från platsen. Bajjade på mig i Ekeby Har inte tvättat sovsäcken än. En hejdundrande inspark och en misslyckad superskurk Av: Mirjam Hjertén En förmiddag i Universitetshuset fick en helt vanlig tjej reda på att hon i en vecka framåt skulle få kasta av sig sin gamla identitet, och istället bli superskurk. Där och då hade hon ingen aning om hur mycket skoj den veckan skulle innebära, men framförallt så hade hon ingen aning om hur man egentligen var en superskurk. Det blev en lång dag av funderingar. Vilken skurkig identitet skulle hon egentligen välja för sitt nya liv? Vilken superskurk var egentligen den bästa? Men när superskurken på eftermiddagen skulle försöka skriva in sig på nation och därmed blev sen till Myrorna blev det inget överlagt beslut utan ett i panik när hon slutligen ingick i det hemliga brödraskapet av superskurkar. En röd tjocktröja som var lite för liten och ett svart tygstycke hann hon rycka åt sig (och av någon anledning betala för, trots sin skurkiga identitet). Måhända skulle Björnligan inte hamna längst upp i skurkhierarkin, men vad gjorde väl det? De var väl också lite coola, eller hur? Skulle inte en skurk vara en sådan som bara ville stjäla och ljuga, och som inte brydde sig om andra? Som rent av hatade andra människor? Veckan gick och superskurken funderade på vad det egentligen innebar att vara skurk och om hon själv och hennes kumpaner egentligen passade in på den beskrivningen. Skulle inte en skurk vara en sådan som bara ville stjäla och ljuga, och som inte brydde sig om andra? Som rentav hatade andra människor? Det passade ju inte in på människorna runtomkring henne och inte på henne själv heller. Hur skurkigt var det egentligen att gå runt med vattenpistoler och spruta på de andra lagen i smyg? Hur skurkigt var det egentligen att festa loss med alla andra pol kandare varje kväll, och att låta gudarna täcka en i glitter vid ingången till Göteborgs nation? Hur skurkigt var det egentligen att på filmkväll kolla på Seven (för att det är ju en skurkig film) och sedan spurtcykla hem i natten och kolla sig paranoid över axeln (en riktig superskurk är väl aldrig rädd?) vid backen upp mot Flogsta? Så när veckan led mot sitt slut hade superskurken insett att hon nog egentligen var en fruktansvärt misslyckad superskurk. Hon gillade ju alla pol kandarna alldeles förträffligt mycket, och ville vare sig lura dem på alla pengar de ägde eller kidnappa 101 stycken av dem för att göra en jacka. Men, vad gjorde väl det när hon hade fått kicka igång livet i Uppsala på ett sådant fantastiskt sätt, med en grupp av inte-så-skurkiga skurkar och annat fantastiskt folk? I slutändan gjorde det inte så mycket att lämna livet som superskurk bakom sig, och kliva in i det som Uppsalastudent istället. POLMAGASINET NUMMER 3 2014 7

(S)POLMAGASINET TESTAR TOALETTER Text: Adam Kinnwall, Freddie Hassellöv, Mirjam Hjertén & Elin Brorsson Polmagasinet gav sig ut i vårt kära Uppsala för att testa, ja du läste rätt, toaletter. Vilken är mysigast (kan en allmän toalett vara mysig?), vilken är fräschast (kan en allmän toalett vara fräsch?) och vilken toalett har egentligen den bästa selfiespegeln (är allmänna toaletter egentligen till för någonting annat än att ta selfies?)? Ett högst seriöst och samtidigt oändligt viktigt Polmagasinet testar-reportage. För ni visste väl att en människa, enligt en säker källa (läs: Flashback), tillbringar cirka 1,5 % av sitt liv på toaletten? Västgöta Den politiskt korrekta toaletten Som pol kand-studerande kan det ju vara bra att veta vilken toalett som är mest PK. I dagens samhälle finns det faktiskt möjligheter att inte behöva erkänna sig till en speciell könstillhörighet. Så fort blåsan blir full försvinner dock de möjligheterna och man blir genast tvingad till att underkasta sig den förstoppade värld som kill- eller tjejtoaletterna representerar. VG har lösningen! Tack vare två upplysande skyltar kan även de könsneutrala uträtta sina behov utan att göra avkall på sina övertygelser. Toaletten i sig är också en trevlig upplevelse. Mysig och fint pyntad med tjusig soffa och blomsterarrangemang. Båsen är i minsta laget, men de som inte vill avsluta sina trevliga samtal bara för att gå på toa kan glädja sig över att det i alla fall är väldigt lyhört mellan dem. För de som inte vill vara så högljudda på toaletten rekommenderas att lägga lite papper i stolen innan de gör detsamma med kabeln. Det bästa med VG:s faciliteter är selfiespegeln. Om du är trött på att i ogenerösa småspeglar behöva bestämma vilken del av din kropp som ser bäst ut ska du bege dig till VG. Här är det helkroppsselfie som gäller, eller varför inte en wefie? Mysfaktor: 4 av 5 Fräschhet: 4 av 5 Selfiespegel: 5 av 5 8 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

Värmlands Den sociala toaletten I toalettkön till tjejtoaletten diskuteras allt. Hur ska jag formulera frågeställningen till mitt PM, vilket är det bästa receptet på vegetarisk lasagne och vad hände egentligen i senaste avsnittet av Paradise Hotel? Vill du inte avsluta samtalet eller har du kanske precis blivit spolad och känner att en sekund utan din vän skulle vara förödande? Lugn. En våning ner på Värmlands nation finns lösningen: toalettbåset med två toaletter. Selfiespegeln sitter rätt offentligt så om du vill posea i din ensamhet så kanske inte detta är din toalett, men det är väl bara att bjuda in bruden bredvid till en wefie (grupp-selfie). Lovar att det kommer bli en likeraket på Instagram. För jag menar, ju fler desto bättre. Mysfaktor: 4 av 5 Fräschhet: 3 av 5 Selfiespegel: 3 av 5 Carolina Rediviva - Budskapens toalett Carros bekvämlighetsfaciliteter bjuder på en litterär odyssé som inte lämnar någon oberörd. Toalettens avskilda vrå har gett studenter tillfälle att dela sina innersta tankar där triviala ämnen spolas till förmån för de riktigt stora tänkarna och varje bås bjuder på sitt specifika tema. Det första båset går under rojalistiska förtecken där farao Ramses den andre hyllas och Tengils världsherravälde förespråkas flitigt. De litterära utläggningarna i bås nummer två kretsar kring suspekta smulor som verkar ha inverkan på liv och död. Bås nummer tre är tillägnat skogens konung. Älgarna verkar utifrån budskapen planera revolution med ödesdigra konsekvenser för mänskligheten. De köttsliga behoven framträder dock Orvars herrtoalett - Vad i allsin dar!? Orvars herrtoalett, belägen längst in på Orvars, är en minst sagt märklig varelse i vår värld av vattenklosetter. Här slänger man allt vad konventioner heter all världens väg. Ett rum, en pissoar är det som gäller. Här kan du minsann inte snacka med någon, bara glo in i väggen tills du är färdig. Varför man gjort så här kan vi bara spekulera i, men vi gissar att det här minst sagt speciella konceptet förmodligen utformats av en något asocial individ. När chocken över denna märklighet väl lagt sig lånar sig avskildheten faktiskt bra till selfie-tagande, så att du kan dokumentera din förvirring! Överlag ett tappert försök till förnyelse, men det landar på 2,5 av 5 toaborstar. Kreativt i teorin, dassigt i praktiken. Har du en märklig pissoar i din närhet? Hashtaga #pissoarperspektiv på Instagram och hjälp oss att bättre kartlägga Pissoarsverige! Mysfaktor: 2 av 5 Fräschhet: 3 av 5 Selfiespegel: 3 av 5 i allt högre grad i bås nummer fyra där det klart och tydligt framgår vad som sker när man hänger sig åt privata och mindre rumsrena tillfredställanden. Känner du dig nödig att manifestera dina innersta tankar finns alltid Carros kaklade väggar där för dig! Mysfaktor: 2 av 5 Fräschhet: 4 av 5 Selfiespegel: 1 av 5 POLMAGASINET NUMMER 3 2014 9

NATIONSLIV ÖVER TRE GENERATIONER Text: Oscar Magnusson, Erika Wallin och Sofie Lindqvist Som studenter i Uppsala är det inte sällan vi stöter på uttryck som så har man alltid gjort, så har det varit hur länge som helst och det är tradition, inte minst inom nationslivet. Detta väcker frågan om hur traditionsbundet Uppsalas studentliv egentligen är? År 1949 flyttade Margareta Thuresson till Uppsala från Örebrotrakten efter att ha blivit antagen till lärarprogrammet. Under sin studietid träffade hon John Lindqvist, som studerade till läkare i samma stad. Idag är de gifta sedan drygt 60 år, Margareta heter numera även hon Lindqvist och de har både barn, barnbarn och barnbarnsbarn tillsammans. 38 år senare, år 1982, anlände Olle Axenborg till Uppsala. 3 år senare lämnade han staden med en filosofie ekonomiexamen. Under tiden som han beskriver som en av de bästa i hans liv fick han några av sitt livs mest spektakulära minnen. Idag har Olle en dotter som pluggar på samma universitet som han själv gjorde för snart 30 år sedan. Polmagasinet har fått träffa Margareta och Olle för att diskutera hur livet inom nationerna såg ut på deras tid. Skulle de känna igen sig i Uppsala idag? I vilka nationer var ni medlemmar? Fanns det några stereotyper inom de olika nationerna? Margareta svarar: Jag var med i Södermanland-Nerikes nation. Men jag kan inte minnas att det fanns några stereotyper. Eftersom vi kom från frikyrkomiljö, höll vi dock mest till på Waldenströmska studenthemmet [där de båda också bodde, reds. anm]. Det var ett nyktert alternativ till nationslivet. Men vi firade i stort sett samma fester och skålade då i lingondricka! Även Olle var medlem i Snerikes. På Snerikes tvingades man ha en tillhörighet för att faktiskt få vara med. Det drevs ännu hårdare då än det verkar göra nu. Jag visade upp att jag var född i Sörmland, och min att pappa var född i Eskilstuna, säger han. Det fanns väldigt mycket roliga föreningar och aktiviteter. Vi hade till exempel liftartävling. Det gick ut på att ta sig snabbast, i par om två och gärna utklädd, till en ort som kunde ligga 20 till 25 mil bort. Men vi firade i stort sett samma fester och skålade då i lingondricka! Både på 1940- och 1980-talet var medlemskapet obligatoriskt för att få rätt att studera. På Margaretas tid gick det dessutom inte för sig att välja nation utifrån intresse - mysigast fika, snabbast bostadskö eller bäst fest - eftersom alla nationer då hade anknytningskrav. Precis som idag stod då tretton nationer till buds för Uppsalas studenter. Dock fanns mellan 1964 och 2010 ännu en nation som erbjöd studenterna en möjlighet att kringgå nationsobligatoriet, dessutom utan anknytningskrav: Det 10 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

fanns någon som kallades Skåneland för den snåle, som var en konstruktion för den som ville spara in, säger Olle. Det var liksom en funktion som gjorde att du kunde plugga i Uppsala. Därmed blev du med i studentkåren och du kunde få CSN. Men nationen fanns mest som en slags postbox. Det var för den som inte ville engagera sig desto mer. Fanns det stående inslag på nationerna under veckorna? Vilka var höjdpunkterna under året? Nej, jag tror inte att några stående inslag förkom då. Det var mer i samband med högtider som man gick på nation. Sista april var det såklart väldiga fester på alla nationer, säger Margareta. Det var Snerikes på tisdagar, sedan tror jag att man var på Stockholms på torsdagar, säger Olle. Sedan var vi en del fredagskvällar på Göteborgs. Innan sociala medier visste man ungefär vilka som gillade vilken typ av kvällar, så då kunde man dra iväg till Stockholms eller Göteborgs och då träffade man ofta dem som man ville träffa. Jag blev aktiv i Snerikes för det var stället där man kunde gå och ta en öl eller läskeblask, och de hade många aktiviteter. Som en av årets höjdpunkter berättar både Margareta och Olle om recentiorsgasquen, då alla nykomlingar hälsades välkomna till Uppsala. Sedan kom gåsmiddagen i november. Dessemellan förkom diverse spex, berättar Margareta. På Waldenströmska studenthemmet spelades vid ett tillfälle pjäsen The Merry Wives of Windsor med manlig rollbesättning, iförda studenthemmets gardiner, till husmors stora förtrytelse. John spelade en av huvudrollerna. Nuförtiden kan den sista helgen i april utan tvivel räknas som en av de absolut största festligheterna under året. Till dagens firande av Valborgsmässoafton vallfärdar ungdomar från hela Sverige för att fira in skvalborg, kvalborg, valborg och finalborg, höra rektorstalet från Carolina Rediviva och se forsränningen i Fyrisån. Margareta vittnar om att sista april var stort även på hennes tid. Nu låter det som att man anpassar tentaprogram efter valborg. Man kanske laddade igång lite grann den 29e på kvällen, men det kunde mycket väl vara en tenta på måndagen efter. Det var inte mer än så. 80-talets Valborg var dock inte alls lika storslaget som idag. Vårbalen var dåtidens tyngsta, berättar Olle om nationsårets högtider. Nu låter det som att man anpassar tentaprogram efter valborg. Man kanske laddade igång lite grann den 29e på kvällen, men det kunde mycket väl vara en tenta på måndagen efter. Det var inte mer än så. Både högtider och vardag förknippas idag för en Uppsalastudent till stor del med alkoholkonsumtion. För de flesta studenter är, förutom biblioteket och föreläsningssalarna, Systembolaget en av de mest välbesökta platserna. Att gå ut på nation mitt i veckan, antingen för att dansa till stängning eller bara för att ta en öl med vänner, är mer regel än undantag. Denna avslappnade inställning till alkoholkonsumtion har dock kanske inte alltid präglat nationslivet i Uppsala. Drack man som student på 1940-talet? Absolut att man gjorde det, berättar Margareta. Men vi var inte på nationerna och drack någonting, eftersom vi var i princip helnyktra. Olle berättar om en betydligt mer restriktiv inställning under 80-talet än idag: Jag uppfattar det som att man var återhållsam i alkoholkonsumtionen. Det var lite gammaldags, man drack på helgerna. Det var rätt mycket läsk på nationerna! Gammelläsk, Schweppes och sådant där. Jag uppfattar det som att trösklarna [alkoholtrösklarna reds. anm] har sänkts. Det var mer gamla bondesamhällsdrickande då. Både Margareta och Olle upplever att det var betydligt större fokus på själva studierna under deras tid i Uppsala än det är idag. För en student år 2014 är det en högst rimlig prioritering att gå ut och festa på en vardagskväll, även om det medför betydligt försämrad perceptionsförmåga under 08.15-föreläsningen morgonen därpå. Konkurrensen mellan nationslivets höjdpunkter har under årens lopp varit hård och vi kan spåra vår tids mest betydelsefulla studenttraditioner hela 70 år tillbaka i tiden. Vi inser att vårbalen idag kanske fått se sig besegrad av det - för den utomstående - besinningslösa festandet till Valborgs ära, som öppnat dörrarna mot allmänheten och numera lockar studenter och icke-studenter i tusental från Sveriges alla hörn. Vi inser att vårbalen idag kanske fått se sig besegrad av det besinningslösa festandet till Valborgs ära. Det går alltså att konstatera att Uppsalas nationer under 1900-talet i princip har fyllt samma funktion och erbjudit samma aktiviteter som idag. Det råder inga tvivel om att Uppsala är en traditionsbunden studentstad, då tämligen lite skiljer vår studentvardag från Margaretas och Olles. Den största skillnaden tycks vara att studentlivets intensitet och omfång under årens lopp bara ökat och ökat. Mer dans, mer fest och mer alkohol tycks vara det genomgående mönstret i nationslivets utveckling. Hur dekadent vardagen för en student i Uppsala kommer vara om 100 år törs vi knappast spekulera i. POLMAGASINET NUMMER 3 2014 11

DE OSYNLIGA VÄLJARNA Politisk identitet är inte allltid att stolt sätta en pin på kavajslaget. Vad händer med politiken när den inte accepteras? Och vad händer då med demokratin? Men framförallt, vad händer med väljarna? 12 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

TOLERANS, MEN FÖR VEM? Text: Ludvig Broomé Hur hade du reagerat om du fick reda på att någon du känner röstar på Sverigedemokraterna? Jag utgår från att du inte röstar på dem själv, vi går ju trots allt pol kand. Här har vi alla de rätta åsikterna. De där 13 procenten, det är andra människor, någon annanstans i Sverige. Det senare är i någon mening förstås sant, SD:s stöd är starkast på landsbygden och svagast i storstäderna. Men med tanke på landsbygdens avbefolkning är det svårt att klämma in drygt 800 000 SD-väljare där, även om många i sinnet gör sitt bästa. Sannolikt känner du flera personer som röstar på Sverigedemokraterna. Mindre sannolikt vet du vilka de är. Kanske för att vi behöver bli bättre på att hantera åsikter andra än de egna förs fram? Det är värt att fundera över en politisk diskussions betydelse. I diskussionen tvingas vi formulera våra åsikter i ord och testa om de håller mot andras. Envisa som vi är blir vi kanske inte så lätt övertalade av motståndaren, men det finns ett viktigt syfte ändå. Gemensamma kontaktytor uppstår där det tidigare bara funnits konflikt. Samtal med oliktänkande motverkar vår osvikliga benägenhet att se världen som svart och vit. De bästa diskussionerna är oftast de som rör upp känslor. Ett visst mått av känslor i politiken är något positivt. Politikens själva livselixir är en vän-fiendedistinktion kring vilken engagemang skapas och befästs. I demokratins arena är spelreglerna dock tydliga. Här besegras motståndaren genom debatter och omröstningar. Inte genom gatustrider och utfrysning. Motståndaren blir legitim eftersom den också agerar inom demokratins ramverk. Skulle man beskriva den genomsnittliga pol kand-eleven ligger Emma ganska nära till hands. Ung tjej från ett storstadsområde med högutbildade föräldrar och stort samhällsintresse. Att Emma tycker om politiska diskussioner märks tydligt när vi skriver med varandra. Många diskussioner blir det dock inte för Emma nuförtiden. I alla fall inte utanför nätanonymitetens trygga sfär. Ni förstår säkert varför. Emma är Sverigedemokrat, men vågar inte vara öppen med det på programmet. Det skulle utan tvekan brännmärka henne. En politicesstuderande persona non grata. Ändå går Emma med på att träffa mig över en kaffe för att prata lite politik. Kvällen innan vi ska ses på lämnar hon dock återbud. Tyvärr måste jag avböja. Jag vill inte riskera mina vänner och jobb för ett reportage. Tiden när Emma var öppen med sin åsikt har satt djupa spår. Hon var med och kampanjade för SD i förra valrörelsen. Då blev hon spottad på och fick glassplitter kastat över sig. Värst var dock de vänner hon tappade när hon kom ut. Många som jag känt sen länge sa upp bekantskapen när de fick veta. Frågade mig inte varför eller vad jag tyckte. Bara Hejdå. En vän jag känt sedan vi var sju år sa upp vänskapen över en natt. Det gjorde väldigt ont. Vi bestämmer oss för att genomföra intervjun över nätet istället. Jag frågar Emma om erfarenheterna stärkt eller försvagat viljan att öppet engagera sig för partiet. Mina åsikter har inte ändrats. De har stärkts. Men jag känner stor oro för att engagera mig. Jag önskar jag vågade göra mer. Jag undviker helst att uttrycka SDsympatier överhuvudtaget numera. Tyvärr måste jag avböja. Jag vill inte riskera mina vänner och jobb för ett reportage. Genom det andra tangentbordet träder en politiskt engagerad och kunnig person fram. Svaren på mina frågor kommer snabbt och är precist formulerade. SD:s framgångar tror hon kan förklaras av Chantal Mouffes teori, den om hur de etablerade partiernas kamp om mittenväljarna bereder utrymme på flankerna. Särskilt långt ut på kanten vill Emma dock inte placera sig. Strax höger om mitten på en skala. Det stämmer väl överens med hur den genomsnittliga SD-väljaren ser sig själv (Sannerstedt, 2014). POLMAGASINET NUMMER 3 2014 13

Men för Emma är SD förstås inte främst ett val på höger/vänster-skalan. Invandringen fäller avgörandet. Emma är själv uppvuxen i ett av de områdena vi ofta associerar med stor invandring. Hon är noga med att poängtera att hennes ställningstagande inte har med någon personlig incident att göra, utan bottnar i en helhetssyn på invandringspolitiken. Problemet, menar hon, är att de som kommer hit inte ges någon chans att integreras om de endast umgås med andra invandrare. Det är inte rättvist att ta hit massa människor utan att ge dem en ärlig chans att etablera sig. Förut gillade hon Folkpartiet, eftersom de ville villkora svenskt medborgarskap med språkkrav. Men inför förra valet började hon intressera sig för Sverigedemokraterna. Det var mobbningen av partiet som fick mig att vilja läsa på vad de verkligen stod för, politiken som fick mig att gå med. Med mobbningen av partiet menar Emma att SD särbehandlas negativt i medierna. En retorik som klingar bekant med partiets företrädare. Hon tar upp Ekots nyhet om Jimmie Åkessons spelberoende, som de släppte mindre än en vecka innan det senaste valet. Ekots tajming var lite för bra, menar Emma. Om det bara handlade om att granska hade man kunnat publicera när man fick reda på det. Men så nära inpå valet, då är intentionen att skada. SD är hårdare granskat än de övriga partierna, det står jag för. Den hårdare granskningen gör just också att SD-sympatisörer får lägre förtroende för vanlig media och ignorerar det som står. Media ska ge information så folket kan bilda sina egna uppfattningar, inte bestämma vad folk ska tycka. Det låga förtroendet för vanliga medier menar Emma har förpassat sympatisörer till andra informationskällor, som sajten Avpixlat. Avpixlat har genom åren gjort sig känd som den organiserade rasismens spjutspets, den ena publiceringen mer hårresande än den andra. Emma medger att mycket som skrivs där är fel, men tycker trots det att sajten fyller en funktion. Jag tycker Avpixlat är viktig som alternativmedia, det är ju där diskussioner sker. Etablissemanget verkar enigt om att SD är ett problem som måste hanteras. Hanteringen har gått sådär. SD har fördubblat sitt stöd fyra riksdagsval i rad. Från 1,4 till 2,9 till 5,7 och nu 12,9 %. En kanske ännu intressantare siffra är att 44 % av Sveriges befolkning tycker att vi tagit emot för många invandrare (SIFO, 2014). SD har med andra ord tillväxtpotential. Allt det här får mig att tänka på ett sms jag fick av en vän i våras. Det var från Alva, en annan elev här på programmet. Hon hade precis varit ute med hunden. Sms:et lyder exakt så här: OMG övertalade just en sverigedemokrat i hundrastgården att rösta på sossarna Tror ni hon gjorde det genom att brännmärka honom som rasist? Nä. Den indignerade ryggmärgsmoralismen, vanligt förekommande här på pol kand, brukar ju faktiskt inte funka så bra. Istället använde hon det viktigaste verktyget en statsvetare har. Den politiska diskussionen. Emma heter egentligen något annat. POLMAGASINET MÖTER: KATARINA BARRLING Text: Freddie Hassellöv och Kristin Åkerlund Vissa känner igen henne från föreläsningssalarna i Universitetshuset, andra från i SVT-studion. Polmagasinet har fått den stora äran att få träffa statsvetaren och forskaren Katarina Barrling. Allas vår favoritstatsvetare. Hur ser du på ditt eget, och statsvetares i allmänhet, arbete under den här valrörelsen? Journalister har ett obegripligt stort behov av statsvetare för tillfället, skulle jag vilja säga. Egentligen skulle man behöva vända sig till andra akademiker och sakkunniga. Problemet är också att det blir en väldigt begränsad krets statsvetare vilket bidrar till ett väldig snävt perspektiv på vad statsvetenskap är. Det handlar ofta om lösryckta, rent spekulativa frågor som de själva egentligen är mycket bättre på att kommentera än vi statsvetare. Det gör att statsvetarna kan ge väldigt allmänna svar och bekräfta bilden av politik som ett spel, även om vi är tränade att se den som en process. 14 POLMAGASINET NUMMER 3 2014 SVT

Problemet är ju bara att man måste ha följa den politiska situationen väl för att kunna kommentera den som ett spel. I och med att jag haft det här avtalet med SVT så har jag följt dagspolitiken väldigt noga, men vi kanske inte alltid tittar på Agenda! Vi är inte alltid de bäst lämpade. Istället använder de statsvetare för att ge extra tyngd till sina texter. Detta gäller ju såklart inte alla, jag vill absolut inte dra alla över en kam. Genom att uttala oss om saker som vi egentligen inte har någon koll på undergräver vi vårt förtroende, så i långa loppet tror jag att det kommer vara förödande. Det blir för mycket av att statsvetare bara löst tycker saker. Journalister har ett obegripligt stort behov av statsvetare för tillfället. Jag tackar faktiskt nej till nästan allt Jag är ju en del av detta, men jag försöker vara restriktiv med vad jag tackar ja till. Jag tackar faktiskt nej till nästan allt. Skulle du säga att debattklimatet under denna valrörelse varit ohederligt? Nu ska jag verkligen betona att det här rör saker jag inte har forskat om, men läser vi historiska studier av valrörelser så ser vi att det här med otrevlig ton i val, och att valrörelser spetsar till, det har förekommit så länge vi kan överblicka och känna till. Att elaka personpåhopp förekommer och att man är intellektuellt ohederlig i valrörelser är inget nytt. Den här välrörelsen handlade ju mycket om regeringsalternativ. Sakfrågorna tenderade att komma i skymundan av frågan om hu regeringen skulle se ut. Och det är ju inte så att det är irrelevant för väljarna att veta det, det påverkar ju såklart politikens inriktning, men samtidigt kan man säga att det är synd om det helt tar över. Hur viktigt är det med partipolitisk identitet? Hur påverkade det den här valrörelsen? Än en gång, detta är också en fråga som jag inte bör dra för långtgående slutsatser. Det finns ju vissa partier som klassas som moderna, till exempel Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet som lockar många unga väljare. Även Folkpartiet hade den där rollen förr. De är lite goda och lite fina och vill man uppstå som en upplyst och god människa så röstar man på de här partierna. Jag är partipolitiskt obunden så jag har inga synpunkter så, men jag undrar hur många det är som röstar på F! och MP som faktiskt har läst deras partiprogram, som egentligen är ganska radikala. Mitt intryck som privatperson är att det är väldigt viktigt med identitet för vissa partier. Vem man vill vara och framställa sig som. Vem vill man vara och vad vill man visa upp för bild av sig själv? Det är också intressant om man ser till opinionsundersökningarna där partier som till exempel F! tenderar att vara tämligen överskattade. Just för att många säger att de röstar på dem, utan att de faktiskt gör det. Med Sverigedemokraterna gäller av samma anledning alltid det omvända. Det anses inte som fint att rösta på Sverigedemokraterna och därför finns det de som röstar i smyg. Det är inget man skryter med, som man gör om man röstar på Miljöpartiet eller F!. Man talar ofta om postmaterialism när man talar om F! och MP. Skulle du säga att det är en väldigt signifikativ del av partiet? Ja, det skulle jag verkligen säga. Man står över det här enkla, banala och materiella som bröd på bordet och krig och kanoner. I Sverige har vi det idag väldigt bra och vi har levt utan krig väldigt länge. Man kan ju fundera över vad det innebär att bo i en värld där osäkerheten gör sig påmind med stora flyktingströmmar, hot från Ryssland och Ebolas frammarsch. Den här typen av direkta hot är i hög grad materialistiska. Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är två sidor av samma mynt kan man säga, där båda säger sig stå för någon form av högre värden. Kritiken brukar gå åt båda håll, då man menar att ens meningsmotståndare lever med huvudet bland molnen och måste vakna upp och inse att de måste förändra sig. När det gäller just Sverigedemokraterna förekommer det inte bara socialt stigmatiserande, det är dessutom så att det inte finns några politiker som är så utsatta för hot och våld som Sverigedemokrater. Om då till och med de som säger sig företräda demokrati, yttrandefrihet och åsiktsfrihet, går på i en ton där de oreflekterat anklagar någon för att vara, tokiga, sjuka i huvudet, rasister, fascister, kommunister, bara för att de säger sig rösta på ett visst parti istället för att lyssna på vad de säger. Då är ju den typ av offentligt samtal som demokratin är beroende av hotat. Har tendensen att schablonisera sina motståndare varit mer framträdande den här valrörelsen? Detta är återigen inget som jag studerat, men mitt intryck är att det har skett en brutalisering av det offentliga debattklimatet. Det har ju att göra med alla dessa sociala medier där människor helt oreflekterat bara kan häva ur sig saker. Om man skulle uttala sig offentligt förr i tiden var man tvungen att sätta sig ner och tänka igenom det, formulera det på papper och skicka in det och det skapade ett slags filter och självcensur. Jag tror egentligen inte att det är så att människor har förändrats i grunden, människor har nog tänkt dessa otäcka tankar om varandra i alla tider, men de har inte alltid haft samma möjlighet att ge uttryck för dem som de har idag. Börjar man tänka att det inte är så allvarligt att kasta tårta, finns det kanske till slut inga spärrar alls. Hur tror du att sociala medier påverkar politiken? Vad gör det att vi har möjlighet att vara selektiva med vad vi tar del av? Idag finns det helt andra möjligheter att begränsa sina intryck till att komma från källor man själv håller med. Man behöver egentligen aldrig någonsin ta del av de åsikter som man inte håller med i. POLMAGASINET NUMMER 3 2014 15

Det tror jag varken är sunt eller bra. Där kan jag ju ha fel, men jag tror knappast inte att det är något som vidgar ens vyer. Jag twittrar och försöker följa ganska brett, alla partier och olika företrädare. Just Twitter är väldigt präglat av en medieelit och de är över lag väldigt begränsade i sina uppfattningar. Det tror jag till exempel kan ha lett till den här oförståelsen för Sverigedemokraternas framgångar. Den här så kallade twittereliten är emot Sverigedemokraterna på ett väldigt samlat sätt och om de vill motarbete SD så måste de ju förstå vad deras framgångar beror på. Om de bara följer likasinnade och tänker: Oj se vad fruktansvärde Sverigedemokraterna är! Det är bara rasister och idioter som röstar på dem, då kommer de aldrig förstå varför de har nått sådana framgångar som de har gjort. De motverkar sitt eget syfte då kan man ju säga. Denna oförståelse för det man inte känner till, kan den vara lite farlig? Oförståelsen i sig kan vara intellektuellt frustrerande, men det gör också att man demoniserar den andra sidan. Det Det är den andra söndagen i september. Ni vet hur man mår - blek av illamående stressar man iväg till någon svettig lokal. Det är valvaka och det ska vara trevligt, men bara valet mellan SVT och TV4 bildar en allians och en tämligen underlägsen opposition i valvakegänget. Jag söker flyktigt och utan framgång efter en sympatiserande blick i sofforna när jag förklarar hur gärna jag vill se Katarina Barrling Hermansson. Efter ungefär 45 sekunder av den odrägliga TV4-sändningen börjar uppladdningen inför det kommande 16 POLMAGASINET NUMMER 3 2014 ökar spänningarna och på sikt kan det dessutom få direkt farliga konsekvenser. Om till och med eliten, de som företräder det upplysta och goda, börjar uppträda på ett hatiskt sätt ger det en legitimitet åt en aggressivitet som kan gå längre. Börjar man tänka att det inte är så allvarligt att kasta tårta, finns det kanske till slut inga spärrar alls. Hur tycker du att Sverigedemokraternas motståndare ska agera istället? Där är jag ju präglad av min roll som statsvetare. Jag tror ju att sakargument är det bästa i längden. Uppfattningen bland Sverigedemokrater är ju att etablissemanget mörklägger och demoniserar dem. Genom att de inte behandlas med sakargument utan snarare på det här ad hominen sättet, får de vatten på sin kvarn. Hittills har ju inte det här visat sig vara en effektiv strategi om man vill att Sverigedemokraternas stöd ska minska. Om att slita pins från kappan och rekordsnabbt ladda ner SvD-appen Av: Saga Brors fördärvet. Det börjas försiktigt, med subtila pikar när de olika partiernas valvakor dyker upp i bild. Gubbfan kommer dra landet i botten! hojtas det och följs av uppmuntrande nickar och skratt. Jag sjunker ner lite i fåtöljen och förbannar att jag valde att klä mig så himla avslappnat. Ett svart får rent bildligt, med någon stickad jävla polo bland fyrtiofem välklädda silhuetter. Tur att jag har en bra klocka. Rullar upp ärmarna lite subtilt och inser nöjt hur jag plötsligt ser lite nyrik ut. Jag är svag för trender i vanlig ordning och plockar snabbt upp att vissa valvakor i tv-rutan innebär toapaus, och när en av partiledarna ska tala blir det helt plötsligt dags för en liten omotiverad SNAPSVISA! Trots den totala bristen på snaps. Vi skålar i te. Jag inser snabbt vilket enormt misstag jag har gjort i val av pizza, och försöker med händerna dölja att den är vegetarisk. Skulle ju lika Katarina lästipsar! Clifford Geertz The Interpretation of Cultures Ett kapitel ur budgetpropositionen För att förstå hur otroligt komplicerat det är med politik i praktiken. Madame Bovary av Gustave Flaubert För det finns inget som är så bra för att förstå människor, och därmed också politik, som skönlitteratur och Madame Bovary är en av de bästa romaner som skrivits. gärna kunna skriva GREENPEACE i pannan. Intensiteten ökar i takt med de utdelade riksdagsmandaten; i köket ventilerar någon sin ångest över att ha stödröstat på fel parti. Jag nickar, hummar och letar efter ett tillfälle att rymma. De kommer se igenom mig, tänker jag. Försöker med den komplicerade uppgiften att se så ointresserad ut som möjligt och samtidigt lyssna på vartenda litet ord när panelen diskuterar det framtida politiska läget. Jag ska precis svara på frågan Vad röstar du på? när någon salongsberusad grabb predikar om hur han hellre skulle rösta på Sverigedemokraterna än Feministiskt Initiativ, utan mothugg. Folk nickar, håller med, en del är tysta. Jag mumlar något om att jag inte är särskilt partipolitisk av mig, säger att jag måste gå på toa och låser in mig för att kunna läsa Politism i trekvart.

DEN POLITISKA IDENTITETEN Text: Mirjam Hjertén, Anna Järneteg och Amanda Sjölin Falk Vilket parti du röstar på i Sverige verkar idag väga tyngre än någonsin. Partiet du sympatiserar med representerar inte enbart din politiska åsikt utan antas ofta vara betingat med vad du äter, vilka kläder du bär och vem du är i allmänhet. Många verkar tro att hela din person enkelt kan förutspås utifrån vad du röstar på. Vissa bär identiteten med stolthet, medan andra har svårare att förhålla sig till den roll man blivit tilldelad. Att se väljare som homogena grupper snarare än individer tycks vara nära till hands i dagens politiska klimat. Det finns många exempel på hur denna typ av orubbliga identitet tilldelas individer baserat på deras politiska tillhörighet och hur dessa identiteter sedan värderas för att antingen förkastas eller accepteras. Ta till exempel miljöpartisten. Hemma på Söder, där surdegsbagerierna förekommer oftare än Seven Eleven-butikerna och där det är helt okej att bära mössor som inte fyller sin funktion, känner den sig mest trygg. Fördelarna med att käka halloumiburgare framför hamburgare behöver sällan motiveras bland likasinnade. På Stocken, däremot, får miljöpartisten svårare att hävda sig. Där kryllar av moderater som lyssnar på kommersiell house, var först med att skaffa iphone 6 och älskar att prata råbiffar. Eventuella vänsterpartister har gått hem för längesen, missnöjda över att inte längre vara ensamma om att bära Dr. Martens och Fjällrävenväska. Trötta på att tjata på dj:n om att spela Shoreline utan respons. Socialdemokraten trivs bäst i de gulmålade korridorerna i kommunhuset, där rader av obegriplig konst klär väggarna, men kan smälta in i de flesta situationer tack vare sin önskan att agera blocköverskridande. Den som sympatiserar med mittenpartierna känner igen denna ständiga vilja att kompromissa. Andra väljare blir mer begränsade i friheten att skylta med sin åsikt. Sverigedemokraten har kanske inte en typisk image som tycks höra partiet till (om nu inte Björn Söder blir trendsättare) och kan därför smälta in så länge den inte basunerar ut sina åsikter eller viftar lite för ivrigt med en svensk flagga. Men skulle sverigedemokraten erkänna sin partitillhörighet på Kalmars, Gotlands, eller vilken nation som helst för den delen, är det lätt att tänka sig att allt stannar upp och att den obönhörligen blir utslängd med huvudet före. Även i en situation där sverigedemokraten själv stormtrivs blir stämningen lätt, om åsikter luftas, släktträffstel eller direkt fientlig. Det finns många exempel på kollektiva partiidentifikationer. Vi pratar gärna om anhängare till de olika partierna som vitt skilda varelser, som är mer olika varandra än lika. Den kollektiva identiteten ses som absolut, och står också i direkt konflikt med andra väljargrupper. Det råder en tendens att hänsynslöst förenkla och kategorisera människor runt omkring oss. Världen tycks bli lättare att greppa när alla miljöpartister är veganer, vänsterpartister är anarkister och sverigedemokrater är rasister. För alla är det inte självklart att skaffa sig en tydlig, lättöverskådlig identitet färgad av hens politiska övertygelser. Du kanske kör på vegetariska måndagar men blir ordentligt nedstämd av tanken på att ge upp bacon. Du har hört en del av Jamie XX men blir med handen på hjärtat pirrig av valfri okreddig SHM-dänga. Du gillar att gå runt med Fjällrävenryggsäck ovanpå en färgglad Ganttröja i lammull. För vissa är det lätt att köpa hela paketet, för andra svårare. Det kan vara värt att påminnas om att Sveriges politik är ganska mycket så som man brukar säga att svenskar är; lagom och konsensuspräglad. Generaliseringen av väljarnas identiteter, samt den bittra fiendskap som har skapats mellan väljargrupperna, kan kännas smått överdriven när man tar ett steg tillbaka och ser på Sveriges politik som helhet. I slutändan kan det vara bra att hålla i bakhuvudet att alla människor är individer, och inte bara en del av en väljargrupp, och att det finns mer till en person än bara dennes politiska åsikt. POLMAGASINET NUMMER 3 2014 17

MANLIGHET PÅ FILM, IGEN Text: Kristin Åkerlund Vid ett middagsbord på en restaurang berättar en kvinna för gästerna kring bordet om sin eftermiddag som tett sig aningen märklig. Hon berättar hur sonen ena sekunden klagat över att det inte finns någon parmesan till pastan och hur de, sekunden senare, ser en lavin dundra ner för bergsväggen. He got so scared he ran away from the table säger hon och nickar mot sin make som sitter bredvid. Mamma Ebba sitter vid middagsbordet och berättar om lavinen som nästan dundrat in över uteserveringen där de satt och åt lunch tidigare på dagen. Hon berättar om hur hennes man Thomas då skräckslaget slitit tag i sin telefon, sprungit därifrån och lämnat henne och de snoriga barnen vid bordet där de satt. Hur han efter att den tysta, vita snöröken lagt sig återvänt till matbordet och hur de fortsatt äta sin pasta, utan parmesan. Det är första gången sedan det inträffade som de över huvud taget nämner händelsen i fråga. Thomas förnekar allt och fnissar hånfullt åt Ebba. Det är nu som vi urskiljer vad som sakta satts i fokus. Det är nu Mannen framträder ur periferin av snörök och lavindimma. Pappa Thomas, mamma Ebba och deras två barn har åkt på skidsemester för att pappa Thomas jobbar för mycket. De har matchande mörkblå underställ och barnen snorar ganska mycket. I detta praktexemplar av skandinavisk kärnfamilj får vi se hur en fadersfigurs sköra identitet pulveriseras då han i ett ödesdigert ögonblick felar. Vi får beskåda hur Mannens klassiska, ack så igenkända, roll istället för att levas ut för en gångs skull blir ifrågasatt. Jag förundras över hur skickligt Östlund åskådliggör Mannen för att sedan, bit för bit, blotta honom i den klara snön. Den nakna Mannen blir sårbar Turist pressarkiv och osäker när han inte får vara den hjältemodiga fadersfigur han alltid varit. Och när han raseras blir vi osäkra på vart vi har honom och framförallt på vad vi ska göra av honom. Vi blir osäkra, obekväma och vrider oss i biostolarna. Vi tycker att det är jobbigt när han sitter i en hotellkorridor och låtsasgråter/ på-riktigt-gråter/snorskriker i t-shirt och kalsonger. Det tycker mamman och städaren på hotellet också. Vi tycker att det är jobbigt när han från en testosteronstinn alfaafterski lommar hem och finner sig utelåst. Vi tycker att det är jobbigt när han ljuger om vad som hände på den där lunchen och vi att tycker det är jobbigt när hans lögn avslöjas för att han själv spelat in vad som egentligen hände. Han bevisas helt enkelt, gång på gång, vara en sorglighet till Man. Och vi åskådare, vi frossar i ett crescendo av manliga klichéer och maskulina föreställningar som Östlund varsamt hackar sönder. Han spelar för oss en elegi av vad Mannen är och vad han en gång varit. Och vi tycker att det är jobbigt. Kanske är det meningen att vi ska ömka. Kanske är det meningen att vi ska tycka synd om denna sorglighet till Man som obarmhärtigt får hela sin existens ifrågasatt. Problemet är bara att det inte blir särskilt sorgligt, för det vi ser är egentligen inte så ovanligt som det vid första anblick ser ut att vara. Än en gång har Mannen satts i ett strålkastarljus. Kanske inte det mest smickrande av ljus, men han har ändå givits ett utrymme. Han har givits ett utrymme och ett tolkningsföreträde som han alltid haft ensamrätt på, ändå. Och det kanske är därför som jag har så svårt att ömma för pappan som tvingas ifrågasätta sin identitet och självbild. Just för att det blir en Man som ges möjlighet att spela en Man. På film. Jag har sett det förut. Det är bara lite jobbigare att titta på den här gången. Speciellt för killarna i biosalongen. Speciellt för killarna i biosalongen. Än mindre vinner Thomas min sympati när jag, efter jag sett den, förstrött googlar filmen och upptäcker att det utöver de fyra kvinnor som spelar essentiella huvudroller i filmen (om nu flickor à 4 år räknas till denna skara) finns fem kvinnor med på Imdb:s lista på medverkande. En har producerat, resten har ansvarat för smink, kostym och scenografi. Plötsligt blir det som jag tyckte var en förvånansvärt klarsynt, självkritisk och insiktsfull skildring av manlighet inte alls särskilt insiktsfullt. Bara lite jobbigare att titta på än vanligt. Speciellt för killarna i biosalongen. 18 POLMAGASINET NUMMER 3 2014

BRISTFÄLLIG VARIATION Text: Rebecca Landquist Män som spelar män. Män är, som tidigare diskuterat, överrepresenterade i filmkultur. Att vara man likställs allt för med att vara människa när det kommer till att iscensätta vardag. Eller är det alltid män? Eller bara vissa män? Rebecca har tagit sig an uppgiften att undersöka saken och letat igenom alla skådespelarlistor som IMDB gett ut. På filmsajten Imdb:s lista över de 250 populäraste filmerna har endast 21 stycken en rasifierad individ som huvudkaraktär eller kompanjon till huvudpersonen. I tre utav dem är Morgan Freeman personen i fråga, och i åtta av filmerna är de icke-vita individerna antingen yrkesmördare, kriminella, slavar, fängslade eller misstänkta för mord. Ordet rasifiering betyder, enligt Wikipedia, att individer behandlas och antas agera på ett stereotypiskt sett utifrån sin hudfärg. Kopplingen till de 250 populäraste filmerna och deras utfall av antalet icke-vita människor och deras roll i filmerna är solklar. Det finns en vithetsnorm i de filmer som uppmärksammas idag. Hollywood pumpar ut rom-coms, thrillers, dramer och alla möjliga genres, och vi har blivit allt mer uppmärksamma på dess innehåll och verkan. Bechdel-testet, ett test som undersöker hur många kvinnor som finns i en film och huruvida de pratar om något annat än män, uppfanns inte av en slump, Alison Bechdel producerade testet i en serie för att påvisa den brist på kvinnor som pratar om annat än män i filmer. Ett mindre uppmärksammat test, men nog så viktigt, är Perez-testet, skapat av serietecknaren Chavez Perez, som testar mångfalden i filmer. Testet är enkelt. En ställer frågan: finns två icke-vita med i filmen, och pratar de om något annat än brott med varandra? Vid svaret ja, har filmen klarat testet. Det finns givetvis filmer som klarar testet och därmed påvisar en mångfald i filmen, men frågan är om bilden av de icke-vita är rättvis? En slags exotifiering av icke-vita sker i många västerländska filmer, vilket vi bland annat kan se i filmen Ace Ventura: Den galopperande detektiven med dess porträttering av den mörkhyade stammen och dess ritualer. En film som på senaste tiden, med fog, fått utså kritik är Exodus: Gods and Kings. Trots att den utspelar sig under en tid i Egypten när vita inte hade besökt landet än, porträtteras de flesta karaktärerna av vita skådespelare och de mörkhyade som finns i filmen spelar lönnmördare eller tjuvar. Att en vit man får spela icke-vit är heller ingen nyhet. På 1800-talet började detta fenomen i och med varietéformen minstrelsy, där vita målade sig svarta och gjorde underhållning av det. I Breakfast at Tiffany s syns en vit skådespelare Mickey Rooney som spelar en japan, på ett stereotypt sätt. Så sent som 2008 syntes Robert Downey Jr spela en mörkhyad man i filmen Tropic Thunder. Detta handlar om representation. Det handlar inte om en brist på icke-vita skådespelare i branschen, utan om en brist på representation och den makt som de som anställer skådespelare innehar. Men främst handlar det om manusskrivare och om regissörer som avgör hur filmen ska se ut, och som väljer dess ton och utseende. Det cineastiska mediet är nog mer inflytelserikt än vad vi tror vi iakttar, granskar, utvärderar, refererar till filmer. Därför är det viktigt att inkorporera mångfald för att spegla det samhälle vi har nu, så att vi lättare kan identifiera oss med karaktärerna i filmen. Det är lite underligt hur vi kan vilja motverka exotifiering och rasism i samhället, ändå ifrågasätter vi inte det faktum att Morgan Freeman tycks vara den enda individ som representerar mörkhyade i storfilmer. Nog för att han är en fantastisk skådespelare men han är inte den enda. POLMAGASINET NUMMER 3 2014 19

DINA OSYNLIGA SPÅR Text: Emilia Aro Tack vare det senaste inom högteknologisk övervakning kan nu medborgares rörelsemönster och beteenden spåras via WiFi-signaler. Det sker oftast helt utan invånarnas vetskap. Numera är övervakning en del av vår vardag vare sig vi vill det eller inte. På internet, i skolan, på bussen och på gatan är det alltid någon som ser dig. Det är dock oftast inte frågan om någon orwelliansk regering som vill kontrollera medborgarnas liv. För att förhindra vandalism, mobbing, våld och brott uppfinns och installeras allt fler tekniska övervakningsmetoder, något som många anser vara ett positivt användningsområde för övervakning. Men det finns andra anledningar till varför kartläggning av människors beteenden kan vara intressant. Genom att sätta upp ett nät av dosor i staden kan personers rörelser kartläggas genom deras smarttelefoner. Borås och Västerås är några av städerna som installerat systemet IOPS i sina stadskärnor. Genom att sätta upp ett nät av dosor i staden kan personers rörelser kartläggas genom deras smarttelefoner. Om telefonerna, eller andra WiFi-mottagliga apparater, söker efter ett trådlöst nätverk fångar dosorna upp dessa signaler. Därigenom kan det fastställas hur besökare rör sig: vilka gator de undviker, var de uppehåller sig och vilka platser som är populära. Det huvudsakliga syftet med detta är att erhålla information som skulle kunna vara till hjälp i stadsplaneringen. Genom att ta del av besöksflöden kan städerna få information om allt från lyckade ombyggnationer av stadskärnan till hur många som deltar i stadens event. Din telefonsignal är unik och har kontakt med de personuppgifter som finns hos din mobiloperatör. Därför omvandlas signalen i IOPS-dosorna till en anonym radiosignal som raderas när den inte är aktuell längre. Det finns alltså inget sätt för dosorna att veta vems rörelser det är som mäts. Det finns dock mer än en version av IOPS. Det grundläggande systemet går ut på att mäta antalet personer och hur de rör sig, men företaget Bumbee Labs, som ligger bakom IOPS, erbjuder också installation av ett WiFi-nät i städerna. För att få tillgång till det här nätet kan man bli ombedd att svara på en del personliga frågor. Därigenom får staden information om var besökarna kommer ifrån, vilket civilstånd de har och andra personliga detaljer. Då blir det möjligt att kartlägga hur olika grupper rör sig, till exempel var kvinnor stannar till eller i vilka områden barnfamiljer rör sig. Det går också att koppla samman systemet med appar på smarttelefoner och på så sätt få ut samhälls- och marknadsinformation. De flesta städer har länge haft intresse av, och metoder för, att kartlägga besökare. Många köpcentrum har en räknare i dörren för att få reda på hur många människor som befinner sig där och städer sänder ofta ut personer som ska ta reda på hur folk rör sig. Vad är då skillnaden mellan de här mer gammeldags metoderna och IOPS? Syftet ju är detsamma: att utforma städerna så smidigt som möjligt för besökarna. Skillnaden kan delas upp i två kategorier: integritet och egentligt syfte. Till skillnad från den tidigare metod för kartläggning när en person registrerar rörelsemönster så kan IOPS registrera ett helt besök. Det är till och med så att om du inte slår av din WiFi-sökning så registreras alla dina rörelser så länge du befinner dig inom radien för IOPS. Den information som du lämnar ifrån dig för att få tillgång till WiFi-nätet används ju för att ta reda på hur olika grupper rör sig och måste då rimligtvis sparas på något sätt. Skillnaden kan delas upp i två kategorier: integritet och egentligt syfte. Framför allt handlar det om en registrering som de flesta inte har någon aning om sker. Den är osynlig och det är städerna själva som avgör hur och om de ska informera invånarna. Borås har till exempel för avsikt att sända ut samhällsinformation om IOPS medan Västerås installerade systemet i somras utan att informera allmänheten över huvud taget. Det behövs inte några tillstånd för att sätta upp ett system som 20 POLMAGASINET NUMMER 3 2014