Den kreativa klassen och den ekonomiska tillväxten Tillväxt verkar idag gå hand i hand med tron på omstrukturering; kreativiteten förväntas följa med företagen. Men är det så enkelt? Borde beslutsfattarna istället se mera till arbetstagarnas behov för att på så sätt försäkra sig om ekonomisk framgång? Det bästa sättet att trygga den ekonomiska tillväxten är att sänka skatten för företag och höginkomsttagare, att sänka minimilönen för arbetarna och företa strukturreformer som ska effektivera och rationalisera utbildningarna och arbetsmarknaden. Det här ekonomiska receptet ligger som grund för den politik som idag förs i flera europeiska länder, däribland Finland. Tanken är att skapa flera arbetsplatser genom att tillförsäkra sig ett attraktivt ekonomiskt klimat för företagen, inte i första hand för arbetstagarna. Ingen exklusiv elit Men trots den skenbara självklarheten i resonemanget är det inte nödvändigtvis hållbart. Richard Florida argumenterar i sin bok The Rise of the Creative Class (2002) för att detta recept inte fungerar i dagens ekonomiska system. I dag är det kreativitet som är den ultimata ekonomiska resursen, inte traditionella resurser som råvaror och arbetskraft. För att uppnå ekonomisk tillväxt gäller det att attrahera, kultivera och mobilisera den kreativa klassen. Klass är kanske för mycket sagt om en heterogen storhet som innehåller allt från vetenskapare, konstnärer och ingenjörer till finansmänniskor. Både vad angår inkomst och ideologi är de gemensamma intressena på många områden begränsade. Det handlar inte om någon exklusiv elit gruppen utgör så mycket som 30 procent av arbetsstyrkan idag. Denna upptäckt har debatterats livligt världen över sedan boken kom ut, men är kanske ändå inte så revolutionerande. Ekonomen Joseph Schumpeter skrev redan på 40- talet om entreprenörer som främjar ekonomisk tillväxt genom innovationer. Begrepp som
liknar Floridas kreativitet finns redan; till exempel socialt kapital och human capital, som sedan länge varit buzzwords, har alla en klar familjelikhet med Floridas begrepp. Den kreativa ekonomin Det kan ändå vara besväret värt att framhäva Floridas verk. Den offentliga sektorn ligger i dag under ett konstant tryck att rationalisera, effektivisera och omstrukturera, allt för att uppnå den saliggörande ekonomiska tillväxten och rädda oss från de asiatiska ekonomiska stormakterna som stjäl arbetsplatser och ger politikerna sömnlösa nätter. Ett utmärkt exempel är de strukturreformer och nya lönesystem som påtvingas landets universitet i jakten på en effektivering av vetenskapen. Om Florida har rätt kan denna konstanta jakt på effektivitet ha oönskade effekter, och till och med hämma den ekonomiska tillväxten. Kontrollerande ledare och byråkrater mosar och avleder den kreativa energi som skapar tillväxten. Florida hävdar att den kreativa sektorn i moderna ekonomier (han skriver om USA, men hävdar att liknande trender finns i andra länder) utgör en lika stor del av bruttonationalprodukten som servicesektorn och produktionssektorn tillsammans. Nyckeln till ekonomisk tillväxt ligger nu i att bygga upp en miljö som attraherar den kreativa klassen, de människor som arbetar primärt med idéer framom fysiskt arbete. Tre t:n Enligt Florida är de tre t:na Teknologi, Talang och Tolerans avgörande för den ekonomiska tillväxten. Att de centrala begreppen utgörs av en sloganliknande trio avslöjar kanhända att Florida har ett aningen publikfriande grepp men det behöver ändå inte betyda att hans tankar inte är värda att beakta. Teknologi är ännu också en nödvändig resurs. Med talang menar han inte utbildningsnivå, som är den normala indikatorn för ett lands mänskliga resurser. Han avser hur stor andel av befolkningen som hör till den kreativa klassen.
Och här kommer det tredje t:et in, nämligen toleransen. Den kreativa klassen vill bo i miljöer som är toleranta mot alternativa livsstilar och mångfald. Ett rikt kulturutbud är enligt Florida en mer användbar indikator än skattenivån då det gäller att förutsäga ett områdes ekonomiska framgång. Florida använder sig av ett omdiskuterat gay-index för att mäta tolerans, eftersom han i USA ser en stark korrelation mellan ekonomiska tillväxtcentra och andelen homosexuella i befolkningen. Detta ska inte förstås så, att det uteslutande är homosexuella som skapar ekonomisk tillväxt. Men de trivs i ett öppet och tolerant samhälle, liksom människor från den kreativa klassen. Ekonomiska humlor Frågan är: hur skapar man då denna lockande miljö? En kritiker har påpekat att lösningen inte är att placera hippiemusiker i varje gathörn. Det finns ingen trollformel som kan skapa ett tolerant och öppet samhälle och Florida ger inga patentlösningar. Men hans idéer ger skäl till eftertanke! Florida nämner de nordiska länderna och däribland Finland som exempel på länder som har varit framgångsrika för att de erbjuder villkor som är attraktiva för den kreativa klassen. Att de nordiska länderna har hört till de mest konkurrenskraftiga länderna trots höga skatter och löner har förbryllat ekonomerna. De är humlor som inte borde kunna flyga enligt den klassiska ekonomiska teorin. Men här finns, åtminstone i förhållande till många andra länder, en miljö som är öppen för nya idéer och människor, kreativitet och lite vildhet. Sådana kreativa miljöer är bland annat Nokia ett resultat av. Kvävande effektivitet Kanske håller politikerna i dessa år på att slänga ut barnet med badvattnet i försöket att uppnå ytterligare tillväxt? Fortsatt tillväxt kräver kanske flera människor, som vågar tänka på ett nytt sätt, både i företagsvärlden och kulturellt. Kanske evighetsstuderande och
konstnärer inte bara är ett ont, men till och med ett nödvändigt ont? Ska landets kreativa resurser stödas, krävs investering i alla former för kreativitet, från vetenskap till nya ungdomskulturer. Härigenom skapas en kreativ grogrund ur vilken nästa Nokia kan växa. Ska alla bara få göra vad de vill? Knappast. En vänlig men bestämd knuff kan behövas ibland. Ändå är det värt att minnas, för dem som envisas med att tala i termer av ekonomisk tillväxt, att detta inte nödvändigtvis uppnås genom effektivitet. Även om Florida kanske inte har hittat de vises sten finns det skäl för beslutsfattarna att hålla hans idéer i bakhuvudet. Landets kreativa resurser blir knappast större av konstanta omstruktureringar och nya lönesystem på exempelvis de högre utbildningsinstitutionerna och YLE. Kanske sådant är bra för effektiviteten och rationaliteten, medan det alldeles säkert kväver kreativiteten hos de anställda. Kanhända är den nya donationsprofessuren i innovations-, teknologi- och vetenskapspolitik (Innovation, Technology and Science Policy) som inrättats vid Åbo Universitet ett tecken på att Floridas idéer redan slagit rot? Professuren, som intressant nog finansieras av Åbo Stad, kommer att innehas av filosofie doktor Henrik Bruun. Då återstår att se om professorn kan ta nästa steg och flytta fokus bort från ekonomisk tillväxt. Fotnot: Richard Floridas webbsida om boken finns på http://www.creativeclass.org/ Henrik Serup Christensen är doktorand i statskunskap vid Åbo Akademi (Översättning och bearbetning: Yrsa Neuman) ikaros@abo.fi Bibliografi: Richard Florida The Flight of the Creative Class 2005 Cities and the Creative Class 2005 The Rise of the Creative Class 2002 The Breakthrough Illusion. Corporate America's Failure to Move from Innovation to
Mass Production 1990