C-uppsats i arkeologi Stockholms Universitet, HT 2004 Författare: CHRISTINA SCHIERMAN Handledare: Anders Carlsson

C-uppsats i arkeologi Stockholms Universitet, HT 2004 Författare: CHRISTINA SCHIERMAN Handledare: Anders Carlsson

1. INLEDNING... 1 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 2 3. ARKEOLOGISKA FYND FRÅN NÄROMRÅDETS TIDIGA TID... 3 3.1. STENÅLDER... 3 3.2. BRONSÅLDER OCH ÄLDSTA JÄRNÅLDER... 4 4. JÄRNÅLDERN I SÖDRA SPÅNGA... 5 4.1. PLATSERNA RUNT BECKOMBERGA-RÅCKSTA... 5 4.1.1. Hässelby... 5 4.1.2. Vällingby... 6 4.1.3. Yngre järnåldersplatser runt Beckomberga-Råcksta-gravfältet... 6 4.2. DISKUSSION OM OMRÅDET... 8 5. GRAVFÄLTET VID BECKOMBERGA-RÅCKSTA... 9 5.1. UPPKOMST... 9 5.2. UTVECKLING... 14 5.2.1. Romersk järnålder... 14 5.2.2. Folkvandringstid... 19 5.2.3. Vendeltid... 21 5.2.4. Vikingatid... 23 5.2.5. Diskussion om utvecklingen... 24 5.3. UPPHÖRANDE... 25 6. FORMER OCH FYND TAR PLATS... 26 7. SAMMANFATTNING... 29 8. REFERENSLISTA... 30 Abstract: This paper deals with the cemetery at Beckomberga-Råcksta, Raä 303, in the south of Spånga parish, Uppland. The discussion concerns why it emerged during the late Roman Iron Age, how it developed and why it was abandoned during early Viking Age. Beträffande kartmaterialet (figur 1, 3, 5 och 24) i uppsatsen finns följande tillstånd: Ur Ekonomiska kartan och Historiska kartor Lantmäteriverket Gävle 2004. Medgivande M2004/5569. Bilden på framsidan är gravarna nr 5, 7 och 15 på Beckomberga-Råcksta-gravfältet tagen från öster. Foto: af Petersens, Stockholms stadsmuseum 1950 (F 42720).

1. INLEDNING Där skola efteråt de underbara guldbrickorna i gräset hittas, som de ägde arla i tiden. Völvans spådom vers 61 (Poetiska Eddan övers. Björn Collinder 1957) Med denna vers från Völvans spådom får jag inspiration för studier av gravfältet vid Beckomberga-Råcksta. När jag läste att det vid undersökningen av gravfältet framkom så många fler gravar än vad som var synliga ovan mark och att en del gravar hade både guld, spelbrickor och glasföremål, så kände jag att jag ville lyfta fram detta gravfält mer än vad som har gjorts tidigare. Beckomberga-Råcksta-gravfältet ligger/låg på en öst-västlig höjdsträckning på gränsen mellan Bromma och Spånga. Gravfältet tillhörde tidigare Bromma socken (Raä 61), men tillhör nu Spånga socken (Raä 303). I samband med utbyggnaden av förorterna i Stockholm, genomfördes flera omfattande utgrävningar i södra Spånga på 1950talet då området kring Vällingby skulle exploateras. Endast två gravfält inom exploateringsområdet bevarades - ett gravfält vid Vinsta gård och ett mellan Hässelby slott och Vällingby samt några enstaka fornlämningar (Biörnstad 1966:3f). Därmed är även BeckombergaRåcksta-gravfältet borttaget och överbyggt med undantag för en del av gravfältets östra del. Raä 50, Sp Raä 51, Sp Raä 23, Sp Raä 357, Sp Raä 301, Sp Raä 20, Sp Raä 21, Sp Raä 12, Sp Raä 19, Sp Raä 10, Sp Raä 57, Br Raä 303, Sp Raä 139, Br Raä 275, Sp Raä 161, Br 500 m Figur 1 1950-talets exploateringsområde i södra Spånga där de svarta partierna motsvarar undersökta platser. Nr 61 (Raä 303) i bildens högra nedre del utgör Beckomberga-Råcksta-gravfältet (Biörnstad 1966:21). Kompletterad med rösen/stensättningar i krönläge (streckad ring). 1

Det är under den romerska järnåldern, från omkring Kristi födelse till 400 e.kr. som man börjar se en fastare bebyggelse i området (Biörnstad 1966:19). Beckomberga-Råcksta gravfält bestod av 44 fornlämningar innan undersökningen (ATA dnr 2301/51), men kom att bli ca 190 fornlämningar 1 från äldre järnålder fram till vikingatid. Till skillnad från de undersökta gravfälten i Vällingby och Hässelby, där det var både flacka stensättningar och gravhögar, så skiljde sig Beckomberga-Råcksta gravfält åt med den stora mängd flacka och varierade stensättningar som var svåra att se innan undersökningen. Bortsett från två högar, var gravformerna stensättningar i olika former tresidiga, rektangulära, runda och oregelbundna och ett flertal anläggningar hade resta stenar (Biörnstad 1966:22). Alla undersökta anläggningar som innehöll begravningar var brandgravar. Fynden har utgjorts av bl.a. guldringar, guldnålar, hartstätningar från kärl, spelpjäser, kammar, glas o.dyl. där de huvudsakliga fynden har daterats till romersk järnålder, folkvandringstid och äldre vendeltid. Endast ett gravföremål, en torshammarring, har kunnat dateras till vikingatid. Tyvärr har stora delar av utgrävningsmaterialet från 1950 års grävningar (ca 105 undersökta anläggningar) försvunnit (ATA dnr 2406/55), vilket gör att bl.a. bestämningar utifrån benmaterial och andra daterande undersökningar inte har kunnat göras. 1964 avfördes ärendet att försöka komma till rätta med de försvunna föremålen (ATA dnr 2406/55). Till gravfältet har heller ingen gård kunnat knytas trots fosfatundersökningar i området runt gravfältet (Hansson 1947:21; Biörnstad 1966:32). I en Pm till riksantikvarien inför undersökningarna nämner dock Gösta Selling och Hans Hansson att det kan finnas boplatslämningar intill gravfältets sydvästra del (ATA dnr 4635/50). 2. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Det mest omfattande arbete som tidigare har gjorts om Beckomberga-Råcksta-gravfältet är Margareta Biörnstads licentiatavhandling från 1955 med en sammanfattning i Bromma Hembygdsförenings Årsskrift (1955). Där presenterar hon resultaten från de undersökningar som företogs i södra Spånga i samband med exploateringen. Resultaten består i stort sett av en presentation av vilka föremål som har påträffats, vilka gravtyper som förekom samt en datering av vissa föremål och därmed gravarna. Det viktigaste resultatet i undersökningen var att man kunde konstatera att en fast bebyggelse fanns i området redan under romersk järnålder och att gravfältet har övergivits under vikingatiden (Biörnstad 1955b:32). Till detta har hon också gjort en uppsats i boken Spånga sockens historia där södra Spånga presenteras utifrån resultaten av grävningarna (Biörnstad 1966). 1990 kom en påbyggnadsuppsats om gravar från romersk järnålder (Röjder 1990) där Beckomberga-Råcksta-gravfältet och dess varierade gravtyper diskuteras i en jämförelse med ett urval av andra gravfält från samma tid. Författaren konstaterar ett mönster i sammansättningen av varierade gravtyper och anser att det speglar ett samhälle med tydliga sociala skillnader, vilka markerades i gravarnas utformning. Resultatet var bl.a. att Beckomberga- Råcksta-gravfältet utmärkte sig med ett ovanligt rikt fyndmaterial (Röjder 1990:34ff). I en D- uppsats om utgrävningarna i södra Spånga från 1995 (Dedering) diskuterar författaren områdets forntida lämningar ur ett traditionellt, processuellt och postprocessuellt perspektiv. Beckomberga-Råcksta-gravfältet lyfts fram med sitt varierande formspråk och tolkas bl.a. som att man har ritualiserat hemmet på gravfältet och inte på själva boplatsen (Dedering 1995:15). Det är först i denna uppsats som man börjar med vissa tolkningar av materialet som framkom vid undersökningarna på 1950-talet. 1 Det är 189 undersökta anläggningar (inklusive flyttblock och naturbildningar) enligt rapporterna, men på gravfältskartan finns 190 anläggningar inritade (ATA ritningssamling UP834F) (se Figur 8). 2

Det som till viss del saknas i ovanstående arbeten är en närmare diskussion om hur gravfältet har använts. Det saknas också en diskussion kring gravfältets betydelse. Utifrån detta har jag formulerat uppsatsens syfte enligt följande: Syftet med denna uppsats är att öka förståelsen för hur gravfältet vid Beckomberga-Råcksta kan ha fungerat och klargöra dess betydelse i närområdet. För att uppnå syftet anser jag att följande frågor kan ge svar på Beckomberga-Råckstagravfältets roll i sin samtid: Varför har gravfältet uppkommit? Hur har gravfältet utvecklats? Varför har man slutat använda gravfältet? Hur ser Beckomberga-Råcksta ut i förhållande till andra platser under mellersta järnåldern i södra Spånga? Är det ett gårdsgravfält eller ett bygdegravfält? 3. ARKEOLOGISKA FYND FRÅN NÄROMRÅDETS TIDIGA TID För att förstå området kring Beckomberga-Råcksta-gravfältet anser jag att en överblick över människornas tidiga aktivitet hör till sin plats. Vilka fynd och lämningar finns som kan ge en bild av närområdets tidiga tid? Har området bara använts till jakt och fiske, som en del anser (Biörnstad 1966:7)? I det följande kommer en genomgång av områdets stenålder, bronsålder och äldsta järnålder. 3.1. STENÅLDER Flera fynd vittnar om människors närvaro i Spånga. Området låg till största del under vatten under äldre stenålder och det var först under yngre stenålder som landskapet fick skärgårdskaraktär. De tidigaste fynden är svåra att tolka huruvida de kommer från boplatser eller att området endast använts till jakt- och fiskemarker (Biörnstad 1966:7). Den senare tanken diskuterades och ifrågasattes i B-uppsatsen om ianspråktagandet av landskapet i Bromma, där de tidiga fynden kunde tolkas som ett sätt att förhålla sig till den speciella platsen innan man började anlägga fasta monument där (Schierman 2004). Yxor och yxfragment deponerades i landskapet och varför skulle inte så kunna vara fallet även i Spånga? Fynden rör sig om ett ämne till en mångkantyxa (SHM 21625) och en metkrok av ben (SHM 18131), som påträffades vid Hässelby slott (Biörnstad 1966:7). Vid Hässelby villastad har båtformiga stridsyxor (SHM 17401, SHM 19647) påträffats. En håleggad tjocknackig grönstensmejsel (uppgift i ATA) påträffades också vid Hässelby villastad. Andra fynd från yngre stenåldern är flintföremål. Vid Hässelby villastad påträffades tjocknackiga yxor (SHM 19498 samt privat samling) och en såg (tyvärr förkommen) tillsammans med en skafthålsyxa av grönsten (SHM 18208). Vid Nälsta påträffades en flintdolk (uppgift i ATA) och vid Råcksta gård en flintmejsel (SHM 23296) (Biörnstad 1966:7). Skafthålsyxorna, som hör till yngre stenålder, men användes även under bronsåldern, har påträffats på flera ställen i Spånga. Några större fyndområden är bl.a. Hässelby villastad och Kälvesta-Solhem-Nälsta-området (Biörnstad 1966:9). Det som man bör ha i åtanke är hur marken har använts i modern tid, dvs. hur villabebyggelsen har vuxit fram. Flera av fynden har påträffats i samband med trädgårdsarbete (Biörnstad 1966:10), men i andra områden i Spånga har detta inte varit lika vanligt, vilket gör att de påträffade fynden kanske inte utgör ett representativt material. 3

Figur 2 Sten- och bronsåldersfyndplatser i södra Spånga kompletterad med namn och skalstock. Strandnivån omkring 2000 f.kr. (Biörnstad 1966:6). Platsen för Beckomberga-Råckstagravfältet är markerad med en ring. Skafthålsyxa, Skafthålsyxa ungefärligt läge, Annat flint- eller stenredskap, Annat flint- eller stenredskap, ungefärligt läge, Bronsföremål, Bronsföremål ungefärligt läge, Metkrok, Boplats SPÅNGA K:A VINSTA SUNDBY NÄLSTA HÄSSELBY VÄLLINGBY GRIMSTA BECKOMBERGA RÅCKSTA 1 km 3.2. BRONSÅLDER OCH ÄLDSTA JÄRNÅLDER Spåren av den äldsta boplatsen hör till bronsåldern och har påträffats i Nälsta. Bland fynden fanns bl.a. en skedskrapa av flinta och keramik. Biörnstad menar att dessa fynd visar på att Spånga vid denna tid definitivt tagits i anspråk av människorna (Biörnstad 1966:11). Vid ett torp i Vinsta (Plaisiren) har utgrävningar gjorts av ett gravfält med stensättningar (ett 70-tal undersökta) där ett av fynden, en rakkniv, kunnat dateras till yngre bronsålder. En hjulformig skiva av brons har också påträffats, som enligt Biörnstad hör till tiden mellan bronsåldern och järnåldern. Under gravfältet fanns boplatsrester med stolphål, keramik och härdar (Biörnstad 1966:10ff). Även vid en undersökning i Sundby påträffades under folkvandringstida gravar ett boplatslager från bronsålder (Raä 2, Spånga; SSM Arkeologisk rapport 1999:18). I södra Spånga finns flera ensamliggande rösen i krönläge av bronsålderskaraktär (se Figur 1). De ligger som en krans kring Beckomberga-Råcksta. I Grimsta, på Grimstahöjden, har en bronsåldersgrav undersökts. Stensättningen (Raä 19) var 17 m i diameter med en kantkedja och man hittade bl.a. en dubbelknapp och en kniv (SSM) daterade till mellersta bronsåldern (Biörnstad 1966:13f). I ytlagret hittades även en järnspik, en järnten samt tre brynen. Detta kan indikera att röset har använts även under senare tid. Ett par lösfynd är också påträffade. I Hässelby, vid en gammal sankmark med en liten bäck, fann man ett svärd (SSM) vid trädgårdsarbete. I Sundby har två armbyglar (SHM 22026) av massiv brons påträffats (Biörnstad 1966:15). Dessa fynd tolkas som offerfynd (Biörnstad 1966:15). En holkyxa (SHM 15833) daterad till yngre bronsålder har påträffats i Grimsta. Ett röse (Raä 12) väcker ett intresse i relation till Beckomberga-Råcksta-gravfältet. Det låg på krönet av ett berg strax väster om gravfältet och 750 m norr om Råcksta gård. Röset mätte 13 m i diameter och var ca 1 m högt (ATA dnr 3287/53). Det påminde mycket om bronsåldersgraven på Grimstahöjden (Biörnstad 1955a:106). I röset hittade man fem större svartjordslager2 och ett flertal mindre. Fynden bestod bl.a. av krukskärvor, flera brynen, en flintskärva, en rund sandstensbricka och en halv blågrön kannelerad glaspärla. Rösets placering är typiskt bronsålder, men av fynden att döma, där bl.a. pärlan är vikingatida, så antyder det en senare tillkomst (Biörnstad 1966:63). De vikingatida fynden skulle kunna 2 En gemensam beteckning av brandlager och kollager enligt rapport från Stockholms stadsmuseum i samband med utgrävningen av Beckomberga-Råcksta gravfält (ATA dnr 3286/1953). 4

indikera att det är en sekundärgrav. Coco Dedering menar att detta röse inte bör tolkas som en grav, då det inte har påträffats några brända ben (Dedering 1995:19). Hon menar att röset haft en mer profan funktion. Under vikingatiden har man återaktiverat en äldre symbol (bronsåldersröset) och att det kan ha haft en roll som en samlingsplats och gränsmarkör för bygdens gårdar (Dedering 1995:19ff). Sydväst om Spånga kyrka, på Enbacken, undersöktes en stensättning där en bronshalsring (SHM 22906) påträffades en typ som förekommer vid övergången från bronsålder till järnåldern (Biörnstad 1966:16). Vid Nälsta torp hittades två flatmarksgravar (SHM 16383). Det var gropar med brända ben och förekomst av hartstätning. Groparna var täckta med flata hällar och hör troligen till förromersk järnålder (Biörnstad 1966:16f). Under mitten av bronsåldern fanns få sammanhängande landområden sydöst om Råcksta- Vällingby, som lämpade sig för bosättning. Biörnstad menar att det är svårt att se en kontinuitet från bronsålder till järnålder i materialet och se en sammanhängande tradition med äldre tider (Biörnstad 1966:18). De gravar och boplatser som har undersökts från bronsålder och äldsta järnålder (Nälsta och Plaisiren vid Vinsta) har aldrig legat i kontakt med efterkommande lämningar. Biörnstad menar att järnålderns gravfält saknar traditionssammanhang med äldre tider (Biörnstad 1966:18). Här får man dock ifrågasätta vad hon menar, då flera gravfält visar på underliggande boplatser (t.ex. vid Vinsta och Sundby). I andra undersökningar gjorda i landet talar man om en fyndfattig tid (den förromerska järnåldern). Gravarna är svåra att upptäcka och inga närmare fynd hade då gjorts för att dokumentera den här tiden. I Spånga kopplar Biörnstad samman denna tid med att landskapet hade skärgårdskaraktär och skulle ses som utmark en plats för jakt och fiske - och att man bodde på fastlandet. Först när landhöjningen gett mer land började mer fasta bebyggelseenheter växa fram (Biörnstad 1966:18). Sammantaget kan man ändå se en kontinuitet i människors närvaro i området redan från när landet steg upp ur vattnet. Att södra Spånga varit ett område av speciell betydelse visar fynden av yxor, som kan komma från gravfynd och bronserna som kan tolkas som offrade i landskapet. Rösen har anlagts på höjder runt om i landskapet. Fynd av skålgropsstenar vittnar också om platser av speciell betydelse. Bl.a. i Vällingby finns skålgropsförekomster och även söder om det yngre järnåldersgravfältet (Raä 57, Bromma) i Beckomberga finns en skålgropssten. Jag menar att södra Spånga har använts till mer än bara jakt och fiske, och både vid Vinsta och Nälsta finns spår av en fastare bebyggelse. Beckomberga-Råcksta-gravfältet har omgärdats av aktivitet under områdets tidiga tid och jag vill påstå att gravfältets placering har påverkats av aktiviteterna under tiden innan dess tillkomst. I kapitlet om gravfältet kommer jag att diskutera gravfältets placering närmare. På kartan ser vi (se Figur 1) att gravfältet omringas av rösen i krönlägen. 4. JÄRNÅLDERN I SÖDRA SPÅNGA 4.1. PLATSERNA RUNT BECKOMBERGA-RÅCKSTA I föregående kapitel kunde vi från äldsta järnåldern se spår av bosättningar och gravar i Nälsta och Vinsta. Omkring Kristi födelse hade allt mer land kommit i dagen och mänsklig aktivitet syns mer i området. För att ge en bild av järnåldern omkring Beckomberga-Råcksta-gravfältet kommer jag att göra en genomgång av de närliggande områdena. 4.1.1. Hässelby Ett av de tidigaste fynden från romersk järnålder (0 400 e.kr.) är en amfora av brons i romersk stil (SHM 345). Det var ett fynd från en gravhög i Hässelby som kom fram i samband med byggandet av Hässelby slott i början av 1600-talet (Almgren 1916:77), då 5

troligen det mesta av detta gravfält (Raä 23) förstördes (Biörnstad 1966:19). Bronsamforan, som troligen har använts som gravurna då den innehöll några brända benbitar, är det enda bevarade föremålet från detta gravfält. Idag finns bara två högar och en stensättning kvar från detta gravfält. Det finns föremål som med större säkerhet kan dateras till romersk järnålder. Från gravfälten i Hässelby (Raä 20, 21) framkom en bandformig fibula daterad till omkring 200-300-t e.kr. Till en början trodde man att dessa gravfält tillhörde yngre järnåldern (Biörnstad 1966:19), men vid undersökningen framkom fler äldre gravar. Området har inte totalundersökts i samma utsträckning som vid Beckomberga-Råcksta, vilket säkert har medfört att fler lämningar skulle kunna komma fram vid en ytterligare undersökning. Däremot påträffades en gårdsanläggning från senare delen av järnåldern (Biörnstad 1952:13, 24f; ATA dnr 3290/53). Det var flera husgrunder med ett flertal fynd och en brunn. Väster om gården fanns det äldre gravfältet med några stenar som har varit resta och öster om gården fanns gravfältet från yngre järnålder. Tillsammans med gravfältet med amforan (Raä 23) har det funnits en kontinuitet på platsen från romersk järnålder till vikingatid (Biörnstad 1966:33). 4.1.2. Vällingby Namnet Vällingby är i grunden ett inge-namn. Förleden är bildad från inbyggarnamnet vaellingar, de som bor vid vallen eller vid Valla e.dyl. (Ståhle 1946:238; Stahre et al 1992:603). Vad gäller åldern på den tidiga namnformen som slutar på inge (ex. wellingae), menar Ståhle att det med all säkerhet härrör från äldre järnålder (Ståhle 1946:569f). Vid Vällingbygravfältet (Raä 10) finns ett tidigt fynd av en kam av ben eller horn ornerad med reliefmönster och är daterad till 200-300-t e.kr. Ett par gravar av äldre typ, en från romersk järnålder och en från folkvandringstid, har påträffats. Det var svårt att se spår av äldre gravar då dessa var överlagrade av gravar från yngre järnålder (Biörnstad 1966:32). Ett lösfynd av en guldspiralring (SHM 18510) har påträffats i Vällingbyområdet och enligt Biörnstad är den av en typ som var vanlig som betalningsguld under folkvandringstiden (Biörnstad 1966:29). Gravfältet i Vällingby utgjordes av ca 50 anläggningar med centralt belägna högar (ATA dnr 3289/53). Den största högen, Kungshögen, har under vikingatiden byggts till en storhög över äldre skelettbegravningar. Den låg på högsta delen av gravfältet och hade utsikt mot Beckomberga, Råcksta och Grimsta (Biörnstad 1952:17). I botten av högen fanns rester av flera skelettbegravningar som täcktes av ett centralröse. Under bröstkorgen på ett av skeletten påträffades en hartstätningsring (Biörnstad 1952:17). Uppe i kanten av röset påträffades tre yngre brandgravar, varav en har daterats till vikingatid (Biörnstad 1955a:72). På gravfältet har man också påträffat obrända gravläggningar med kristen påverkan (Biörnstad 1966:36). Ett visst kontinuitetsbrott i gravfältets nyttjande kan ses, då det har varit svårt att belägga vendeltid. En grav (nr 34) är daterad till vendeltid bl.a. utifrån en påträffad pärlspridare (Biörnstad 1955a:9ff). I denna grav fanns även en torshammarring. I Vällingby (grav 20) fanns ett av de få fynd av vapen som är påträffade i södra Spånga. Det var ett beslag till ett sköldhandtag daterat till vikingatid (Biörnstad 1955a:76). 4.1.3. Yngre järnåldersplatser runt Beckomberga-Råcksta-gravfältet Nya enheter som uppkommer under yngre järnålder kan bl.a. ses i gravfälten tillhörande Råcksta gård (Raä 13,14,15,16, Spånga) samt vid Beckomberga (Raä 57, Bromma) (Biuw 1992:304). Även Grimsta hör till de nybildade gårdarna under yngre järnålder. Gravläggningarna i Grimsta visar på senare anläggningar med kistgravar (ATA dnr 3288/53). Ett par av gravarna hade mynt från 1000-talet. I en av gravarna påträffades också en bronsflöjel på ca 15x15cm (Biörnstad 1958; 1966:54). 6

Vid Råcksta gård (Raä 13, 14, 15, 16, Spånga) är fynden daterade till vikingatid (torshammarringar, nitar, hästbroddar, pärlor, kamfragment m.m.) (ATA dnr 5678/57). Här har man också påträffat obrända gravläggningar, som visar på att kristendomen påverkat. Då man till gravfältet vid Beckomberga-Råcksta inte har kunnat knyta någon bebyggelse, så har man i vår tid lånat namnen till gravfältet i och med dess geografiska placering vid Råcksta och Beckomberga. Figur 3 Del av häradskarta Sollentuna härad 1901-1902. Ring markerar Beckomberga-Råcksta gravfält. I en artikel av Stefan Brink görs kopplingen att Nälsta skulle vara ett religiöst centrum i Sollentuna härad (Solaenda hundare) (Brink 1997:426). År 1354 benämns platsen Naerthastaff. Namnet sägs vara kopplat till guden Njord och hans stav Njords stav och 1 km platsen anses ha en kultisk betydelse där stav troligen betecknat uppresta gudabilder, heliga pålar eller stenar (Stahre et al 1992:556). Nälsta gård är också en av de nybildade enheterna under yngre järnålder. Det tillhörande gravfältet (Raä 53, Spånga) har daterats till vikingatid (Biörnstad 1966:35). Spår av tidig aktivitet i området kunde vi annars se både under sten- och bronsåldern/äldre järnåldern och det är här de första boplatslämningarna från bronsåldern finns. Den geografiskt närmaste platsen till Beckomberga-Råcksta-gravfältet är Beckomberga öster om gravfältet. Namnet Beckomberga är uppbyggt av förleden bæknir med den troliga innebörden de som bor vid bäcken bäckborna. Hela namnet skulle tolkas som de som bor på bäckbornas berg och omnämns som Bækæneberghæ år 1347 (Stahre et al. 1992:493). Norr om Beckomberga-Råcksta-gravfältet låg Beckomberga båtsmanstorps gravfält (Raä 301; SSM arkeologisk rapport gravfält 301, se Figur 1) på två höjdsträckningar och bestod av två grupper av gravar. Den ena gruppen bestod av 7 stensättningar där inga daterbara fynd gjorts. Vid den andra gruppen undersöktes 11 stensättningar där möjlig datering av två gravar är vendeltid/vikingatid (Biörnstad 1955a:104f). Intill gravfälten gjordes ingen iakttagelse av någon forntida bebyggelse. I sjukhusområdet i Beckomberga finns Raä 57 (Bromma). Lämningarna (ca 30 st.) utgörs av rektangulära och runda stensättningar, högar och skeppssättningar och har daterats till yngre järnålder. Vid en arkeologisk utredning om Beckomberga by år 2000 omtolkades de rektangulära stensättningarna till möjliga husgrunder (Arkeologisk rapport SSM 2000:9). Inom gravfältet har också en skålgropssten påträffats. Här skulle man kunna dra en parallell till Vällingby där skålgropar också har påträffats intill gravfältet. Strax söder om fornlämningen finns rester som antyder en fossil åker. (Arkeologisk rapport SSM 2000:9). I området finns också röseliknande stensättningar i krönläge (Raä 139 och 161, Bromma). Enligt samtal med John Hedlund vid Stockholms stadsmuseum är den allmänna uppfattningen att järnåldersbebyggelsen låg sydöst om Raä 57, Bromma (muntlig uppgift 2004-10-07, 2004-11-02). Beckombergas yngre bytomtsläge låg öster om gravfältet. Tyvärr är inga undersökningar av gravfältet gjorda. Den enda arkeologiska undersökning som har gjorts företogs i samband med att ett parkeringshus skulle byggas i sjukhusområdet och syftet var att fastställa gravfältets begränsning (SSM arkeologisk rapport 2003:16). 7

Figur 4 Gravfältskarta över Raä 57. Upprättad 1944. (Arkeologisk rapport 2000:9 SSM). Notera lämning nr 24 nere till vänster, som i första anblick ser ut som en del husgrunder gör, med något utsvängda sidor (inringad). 4.2. DISKUSSION OM OMRÅDET Den romerska järnåldern är tydligt framträdande i Hässelbygravfältet och givetvis också i Beckomberga-Råcksta-gravfältet som ska diskuteras närmare nedan. Biörnstad menar att denna tid karaktäriseras av stor aktivitet och att ny mark kunde tas i anspråk i och med landhöjningen (Biörnstad 1966:34). Hon menar också att dessa gravfält kan ses som ursprunget till hela järnåldersbygden i södra Spånga. Det som man bör ta hänsyn till är ifall bronsamforan påträffad i Hässelby möjligen är använd som en gravurna under ett senare skede än under romersk järnålder. Då inga andra föremål är bevarade från denna rest av ett gravfält, och urnan är framgrävd ur en söndergrävd hög, så menar jag att det finns inget som talar för att gravfältet inte kan höra till senare tid, förslagsvis yngre järnålder, då anläggandet av högar är mer förekommande än under romersk järnålder. I ett annat exempel från Vällingbygravfältet har man påträffat delar av en frisisk kanna av samma typ som förekommer i Birka. Här menar Biörnstad att graven den är påträffad i (grav nr 17) är anlagd senare än tiden då denna kanna är vanlig och att kannan redan vid nedläggandet skulle betraktas som en antikvitet (Biörnstad 1955a:59). Frågan är ifall man kan tolka varje gravfält som unika och på vilket sätt de olika gravfältet skiljer sig åt? Dedering har gjort en jämförelse mellan Hässelby och Vällingby (Dedering 1995:15ff). Hon anser att det varit en viss social skillnad mellan gårdarna. Hennes jämförelse bygger främst på det vikingatida materialet, där Hässelbygravfältet, med ett fåtal gravar, hade få fynd och på Vällingbygravfältet, med många gravar, var gravgåvorna fler (Dedering 1995:10f). Tolkningen ligger i att Hässelby var ett stabilt samhälle där behovet att manifestera med synliga gravar inte har varit lika stort som i Vällingby, som hade flera synliga högar (Dedering 1995:16). Vällingby tolkas som ett mer instabilt samhälle där behovet att synas var viktigt. På Vällingbygravfältet fanns också fler tydliga överlagringar av äldre gravar, vilket skulle markera odalrätten. Dedering menar att man vid Hässelby hade en kontinuitet tillbaka till romersk järnålder. Sättet att visa att gårdens existens inte var ifrågasatt, av det nya besittningstagandet som syns under yngre järnålder i nya gårdar i södra Spånga, var genom att ta upp ett nytt gravfält öster om gården. Detta gravfält blev som en symbolisk gräns mot Vällingbys nyetablerande och gården ramades tryggt in av sina förfäder (Dedering 1995:16). Hon menar också att, förutom den sociala skillnaden, fanns en religiös skillnad. Fynd såsom spännbucklor, miniatyreldstål och brynen påträffades i gården vid Hässelby och Dedering menar att dessa artefakter inte nedlagts i gravarna, vilket de har gjorts i Vällingby, 8

och detta skulle antyda olika uppfattningar vad som skulle följa den döde och inte (Dedering 1995:17). Även avsaknaden av offerdjur i Hässelby, menar hon, visar på en skillnad. Vällingbygravfältet hade fler rituella spår med bl.a. ben av offerdjur, depositioner av miniatyrföremål på och vid gravarna samt skålgropsförekomster. Ritualerna i Vällingby hade en stabiliserande roll (Dedering 1995:17f). På gravfälten har riter för både död och säkerligen fruktbarhet ägt rum, vilket spåren av möjliga offerriter (djur, krossad keramik) kan visa. Kulten av vanerna stod för en fredlig bondebefolknings jordbundna tro medan asatron var mer för en aristokratisk befolkning med krigarideal (Ström 1985:105). Detta skulle man kunna tolka som att man under äldre och mellersta järnålder haft en dyrkan till fruktbarhetsgudarna och därmed också kunna tolka avsaknaden av vapen i gravarna under äldre järnålder som att befolkningen var fredlig. Att ett religiöst centrum kan ha funnits i Nälsta med en koppling till Njord den främste bland vanerna och som rådde för årsväxten och för människornas välstånd (Ström 1985:174) skulle kunna vara rimligt, men att också gravfälten var en viktig plats för de religiösa riterna i närhet av sina förfäder (framförallt Beckomberga-Råcksta-gravfältet). Under yngre järnålder förskjuts makten till en centralmakt. Södra Spånga i Sollentuna härad hamnar i administrationsområdets periferi och fokus blir alltmer mot de centrala delarna i häradet. Man vänder helt enkelt ryggen åt Mälaren (Biörnstad 1966:60). 5. GRAVFÄLTET VID BECKOMBERGA-RÅCKSTA I Kerstin Cassels avhandling om romersk järnålder på Gotland talar hon om att förstå vad graven kan säga om samhället den är en del av (Cassel 1998:27) och därmed kunna se gravfältet som en kunskapspotential. Därtill hör att tolka gravformernas betydelse och föremålen som är placerade i gravarna. Den materiella kulturen är inte ett passivt element i samhället, utan det finns en tanke bakom och den är skapad av någon/några (Hodder & Hutson 2003:6). Detta lägger en god grund för en genomgång av Beckomberga-Råckstagravfältet med dess varierande formspråk och spännande fynd. 5.1. UPPKOMST Varför har Beckomberga-Råcksta-gravfältet uppkommit? Gravfältet är anlagt på ett impediment omkring 25-meters kurvan. Gravfältet ligger i öst-västlig riktning och omges av åkermark och flera impediment på 25-meters nivån där rösen i krönlägen har anlagts. Under bronsåldern gick en havsvik in (15 m nivån) nedanför impedimentet i nordöst (se Figur 5). Biörnstad förklarar expansionen i södra Spånga under romersk järnålder med att landhöjningen hade gett mer mark att bruka (Biörnstad 1966:18). Dedering menar att enbart det som förklaring saknar förankring. Hon påpekar att området redan under yngre bronsålder till stora delar varit fastland och att bebyggelse i fastare bemärkelse faktiskt har funnits (Vinsta och Nälsta) (Dedering 1995:8). Klimatförändringar har också givits som förklaring till frånvaron av förromersk järnålder i området och att en klimatförbättring vid romerska järnålderns inträde skulle ha gjort att man började bruka marken mer, vilket är en vanlig förklaringsfaktor inom den processuella arkeologin (Burenhult 2000:159). Hit hör också de geologiska förklaringar som ges vid anläggande av gravfält. Gravfältet ligger på en öst-västlig höjdsträckning. Enligt jordartskartan (SGU Ser. Ae nr2 Geologiska kartbladet Stockholm NV) är berggrunden av gnejs och platsen omges av glaciallera, som är lämplig för odling (Petré 1984c:56). I grävrapporterna framgår att den ursprungliga marken främst består av pinnmo, sand och lera (ATA dnr 2301/51). Då det på platsen finns berg i dagen och då bl.a. varken pinnmo eller sand är särskilt odlingsvänligt (Ambrosiani 1973:122f), så skulle man kunna se 9

det med naturdeterministiska ögon som en bidragande orsak till att man har placerat gravfältet just där, då man inte tog odlingsbar mark i anspråk till gravfältet. Det som snarare ska lyftas fram i förklaringen till varför gravfältet placerats just här är att Beckomberga-Råcksta bildar den yttersta utposten mot öster för en fast bebyggelse under romersk järnålder. En havsvik gick under bronsålderns mitt in ända fram till Råcksta och Vällingby (se Figur 2) omfattande centrala Bromma och delar av södra Spånga. Det fanns få sammanhängande landområden sydöst om Råcksta och Vällingby. (Biörnstad 1955a:111ff). I Figur 5 är nivån för 15-meterskurvan inritad samt de omkringliggande rösena/stensättningarna i krönläge. De omkringliggande rösena har under bronsåldern markerat platsens betydelse. Kaliff menar att byggande av rösen kunde ses som ett uttryck för släktens identitet (Kaliff 1997:71) och inte bara som ett reviravgränsande fenomen (Petré 1984b:189). Om vi antar att rösena har tillkommit under bronsåldern/äldre järnålder så har man genom dessa markerat platsen. Thedéen menar att röset kan ses som en kosmologisk gränsmarkör där den speciella platsen på berg blir viktig (Thedéen 1999:122). Röset blev en plats där de avlidnas andar bodde och ett slags kraftcentrum för de levande (Kaliff 1997:121). Med detta som bakgrund till att området är att anses som speciellt, menar jag att det finns underlag för att man fortsatt att använda och utveckla platsen, i takt med nya sätt att förhålla sig till de döda, vilket börjar synas i ett nytt begravningsskick brandgravar och varierade former på gravfälten. Att anlägga ett gravfält där anser jag skulle kunna ses som en fortsatt markering av den viktiga och betydelsefulla platsen. Sammantaget kan vi se att gravfältet inramas av rösena i krönläge. Jag uppfattar det som att gravfältet hamnar mitt i bygden. Raä 357, Sp Raä 12, Sp Raä 57, Br Raä 55, Br Raä 303, Sp Raä 139, Br Raä 161, Br 500 m Figur 5 Utdrag ur Ekonomiska kartbladet 10 I 6d Ängby. xxx = 25m, = 15m, - - - = 10m (syns till höger på kartan som en liten del). Punktcirkel = Beckomberga-Råcksta-gravfältet (Raä 303), cirkel = röse/stensättning i krönläge. 10

På gravfältet har man undersökt närmare 190 anläggningar i tre etapper (ATA dnr 2301/51; 3286/53; 5815/53). Ett område i sydöstra delen har lämnats oundersökt bl.a. pga. att det var snårbeväxt (ATA grävrapport dnr 5815/53). Gravfältet hade en ungefärlig utsträckning på 300 m (Ö-V) till 150 m (N-S). Flera av de äldsta anläggningarna visade spår av resta stenar och uppbyggda kantkedjor. Till skillnad från gravfälten i Hässelby och Vällingby fanns här annars flera varierade gravformer som inte syntes ovan mark samt en avsaknad av det för yngre järnåldern typiska höggravfältet. Tiden för gravfältets uppkomst har konstaterats till ca 200- talet e.kr efter datering av de tidigaste fynden (guld, glas, kamfragment). Av alla anläggningar har bara 35 st. daterats med en viss säkerhet; 10 romersk järnålder, 7 folkvandringstid, 17 vendeltid och en vikingatid (Biörnstad 1955a:100). Den runda stensättningen nr 52, med en diameter på ca 13 meter, var den största graven på gravfältet och var den mest omsorgsfullt lagda med kantkedja. I grävrapporten kan man läsa att den var belägen på ett lågt liggande plant område mot vilket terrängen sakta sänker sig från tre sidor (ATA dnr 2301/51 s.20f). Utifrån läget på graven, fynden av guld och glas daterade till 200-t e.kr. samt gravens storlek vill jag anta att den kan vara den först anlagda. Det som också gör denna grav speciell är fynd av förmodade stolphål inom anläggningen. Figur 6 Grav 52 på Beckomberga-Råcksta-gravfältet. Diameter ca 13 meter. Stolphål markerat med fyrkant i nedre vänstra delen. (ATA ritningssamling UP2313F) Figur 7 Grav 52 på Beckomberga-Råckstagravfältet. Profil med stolphål. (ATA ritningssamling UP2313F) Man skulle kunna tänka sig att stolphålen kunde ha någon koppling till en boplats. I några av de runda stensättningarna (nr 5, 13, 49, 50, 52, 101) fanns stensatta gropar som liknade stolphål. Gravarna var placerade på gravfältets västra del. Det finns flera exempel på att boplatser finns under gravläggningar (Biuw 1992:260ff; Kaliff 1992:93ff; Lindeberg 1995:13ff med a.a). I grävrapporten för anläggning nr 13 står att läsa: De många groparna har tillkommit av olika anledningar. Flera av dem ha förmodligen funnits på platsen innan gravläggningen (ATA dnr 2301/51 s.4). Kaliff menar att äldre och samtida boplatser ofta finns i anslutning till äldre järnålderns gravfält och flera exempel har visat på gravgömmor i stolphål eller stolphålsliknande konstruktioner (Kaliff 1992:94f). Bl.a. kan skärvig sten och bränd lera, som förekommer i en del stensättningar, tolkas som material från boplatser (Kaliff 1992:94). Genom att koppla den döde till sådant som hör till jordelivet (ex. boplatsrester) skulle det kunna ses som ett sätt att binda kvarlevorna till jorden, men det skulle också kunna vara ett led i en förfäderskult (Kaliff 1992:96f). Den brända leran kan ha utgjort en del av en konstruktion i gravbålet (Kaliff 1992:97). På gravfältet finns flera anläggningar som visar spår av bränd och rödbränd lera. Den huvudsakliga spridningen visar att de finns i anläggningar uppförda under gravfältets första skede. Intressant är att anläggningar med stolphålsfynden också visar fynd av bränd lera, med ett undantag (nr 5). Kan det vara så att man valt att anlägga gravfältet på en övergiven boplats? Det är svårt att utifrån grävrapporterna få ut information som skulle antyda någon form av aktivitet på platsen innan gravfältet anlades, bortsett från det som vi ovan kunde läsa om anläggning 13. 11

Dedering lyfter fram tankar om att gravfältet skulle kunna uppfattas som ett rituellt centrum. Spår av eldar, svartjordslager i och utanför anläggningarna, gropar och hopbyggda anläggningar skulle vara tecken på det. Resterna av stolphål i några av gravarna tyder på någon träkonstruktion. Hon jämför med en ritning av en husgrund med stolphål från gårdskomplexet vid Hässelby och likheten är slående (Dedering 1995:13). Biörnstad menar att det kan röra sig om någon uppbyggnad som har haft att göra med likbålet (Biörnstad 1955a:98). Björn Ambrosiani noterar i sina undersökningar i Attundaland att vissa gravar, med Darsgärde som exempel, kunde ha markerats av en trästolpe, som nu är försvunnen, men vars stenskoning kunde identifieras (Ambrosiani 1964:64). Även Anders Kaliff menar att stolphål vid gravar kan tolkas som rester av gravmarkeringar av trä (Kaliff 1997:55). Han menar också att vissa element i gravskicket kan vara ett uttryck för en förfäderskult (Kaliff 1997:71). Min tanke faller mer på en symbol för en världspelare som satts ner i graven. En symbol för länken mellan liv och död där levande och döda förenas genom världsträdet (Clunies Ross 1998:307) och det skulle kunna ses som en del i en förfäderskult. En roll som rösena hade tidigare. Varför behövde man anlägga gravar med resta stenar och tydliga kantkedjor? Vad hände omkring 200-talet e.kr.? Kent Andersson anger att vid Romarrikets norra gräns, limes, uppstod oroligheter och Markomannerkriget bröt ut på 160-talet e.kr. Detta ledde till att limes föll mot slutet av 200-talet. Guld och romerska föremål började dyka upp i allt större omfattning och anskaffning samt innehav av dessa prestigeföremål behövde inte längre baseras på personliga kontakter (Andersson 1995:10f). Han menar att gravarna speglar en intern utveckling där gravarna används som en ideologisk arena för en lokal elit. Riterna i samband med gravläggningarna manifesterade elitens makt och skulle uppfattas som innovativa och inte konserverande, och som ett led i en etablering och legitimering (Andersson 1998:86). För att föra diskussionen vidare menar Kerstin Cassel istället att det inte behöver vara en ny befolkning som väljer att anlägga ett nytt slags gravfält med nya ritualer, utan det kan vara ett sätt att idka sammanhållning inom gruppen (Cassel 1998:75f). Jag menar att med nya influenser från kontinenten och oroligheterna vid limes fanns det fog för folket att försvara sina positioner. Det är i de tidigast daterade gravarna på Beckomberga- Råcksta-gravfältet man har påträffat guld- och glasföremål. Cassel menar att offer av bl.a. guld skulle vara ett argument för gruppens fortsatta existens. Offren var för kollektivet och ett sätt att ge uttryck för gamla strukturer (Cassel 1998:76). Med anledning av valet att manifestera platsen med ett gravfält med tydliga resta stenar och varierade former skulle jag vilja dra en parallell till Cassels avhandling om romersk järnålder på Gotland. Där menar hon att bygga i sten skulle vara ett sätt att motverka samhälleliga förändringar. Stenen användes för att hindra strukturella förändringar i framtiden, och förfädernas gravar hade en viktig roll i det sociala livet. Detta betyder inte bara att det förflutna var betydelsefullt i konstruktionen av samtiden utan också att man haft en insikt om det förgångnas roll i en framtid. Byggnaderna i sten skulle legitimera och naturliggöra sociala förhållanden, och de skulle även göra så i framtiden (Cassel 1998:183). Med detta som grund anser jag att det var viktigt för befolkningen att befästa sin existens genom att anlägga detta gravfält där förfäderna hade en viktig roll. Med stöd av Torun Zachrissons teori om olika sätt att befästa odalrätten (Zachrisson 1994: 231ff), där släkten och ägan/marken är centrala delar, så vill jag hävda att anläggandet av de första tydliga gravarna vid Beckomberga-Råcksta skulle vara ett sätt att markera odalen och då till en början som ett uttryck i en slags förfäderskult. Zachrisson menar att redan under äldre järnålder fann odalen sitt uttryck i en förfäderskult (Zachrisson 1994:235). Nedan följer en gravfältskarta över Beckomberga-Råcksta och en redogörelse för de olika tidsperioderna som finns representerade på gravfältet. 12

Figur 8 Gravfältskarta Beckomberga-Råcksta upprättad 1944, 1951, 1952, 1953 (ATA ritningssamling UP834F). Kompletterad med skalstock från gravfältskarta upprättad 1944,1951 (ATA ritningssamling UP860F). 13

5.2. UTVECKLING För att förstå hur gravfältet har använts behöver man ställa sig frågan hur gravfältet har utvecklats. Kan man se några avvikande företeelser under respektive tidsperiod? Gravfältets användningstid sträcker sig från yngre romersk järnålder (ca 200-t e.kr.) till yngre vendeltid eller äldre vikingatid (800-t e.kr.). 5.2.1. Romersk järnålder Enligt Biörnstads undersökning har endast nio gravar daterats med säkerhet till romersk järnålder (se Figur 9). Gravarna koncentreras till den västra centrala delen av gravfältet och därmed har man konstaterat att västra delen började anläggas under romersk järnålder (200-t e.kr.). Det är från denna tid man anser att gravfältet började användas. På den västra delen hade ett flertal gravar kantkedja och en del hade rest mittsten och resta hörnstenar (Biörnstad 1955a:100ff). Gravformen var varierad med runda, rektangulära och triangulära stensättningar. Hälften av de runda stensättningar (60 st.) hade kantkedja och antas höra till gravfältets tidiga tid. På hälften av dessa markerades mitten av antingen en större rund/oregelbunden sten eller en flat häll (Biörnstad 1955a:97f). Den rektangulära och triangulära formen anses höra till romersk järnålder och folkvandringstid. Figur 9 Gravfältskarta Beckomberga-Råcksta. Markerade gravar (nr 16, 24, 25, 38, 49, 52, 63, 65, 100) daterade till romersk järnålder (datering efter Biörnstad 1955a). Bland föremålen är romersk järnålder främst representerad av guldföremål och glasfragment. Saknas gör däremot spännen av romersk typ (Biörnstad 1966:26). Fragment av romerska reliefkammar påträffades i gravarna 16 och 24. Guldföremålen påträffades i väl anlagda stora runda stensättningar, som till viss del dominerar den västra delen av gravfältet (nr 38, 49, 52). I grav nr 38 påträffades en dräktnål av guld (ca 3,8 cm), som var ornerad med bård av fyra linjer som löpte runt om. Biörnstad har dragit en parallell till en liknande nål påträffad i en berömd grav i Tuna i Badelunda (se Fernstål 2004), som då daterades till 300-talet e.kr. (Biörnstad 1955a:24). En guldring daterad till 200-talet påträffades i grav 49. Den var ornerad med instämplade triangulära ornament, som bildade timglasformade figurer. I graven påträffades även en bronssölja, brända björnklor, kamfragment, brända ben samt rester av hartstätningar (Biörnstad 1955a:27). Figur 10 Guldföremål från gravfältet i Beckomberga-Råcksta. Foto: Sören Hallgren 1965 (Biörnstad 1966:29). Guldringarna (uppe till höger i Figur 10) är till utseendet lika ringarna enligt grupp VI (spiralfingerringar) nr 33 i Kent Anderssons typindelning av fingerringar (Andersson 1993a:11). Det är den största gruppen av romartida fingerringar i Norden (Andersson 1993b:69). Ringar bars av både män och kvinnor och kunde symbolisera både en civil och militär position (Lund Hansen 2001:157). Därmed förekommer ringar i både mans- och kvinnogravar och kan inte utgöra en könsindikerande artefakt. I den största graven på gravfältet, nr 52, som jag förmodar kan vara den först anlagda, påträffades den andra av guldfingerringarna och en dräktnål av guld (3,8 cm). Här fanns även fyra bitar av förslaggat grönt glas. Keramik, brända ben och rester av hartstätningar hörde också till fynden. Anläggningen (nr 69) strax väster om graven antas vara anlagd samtidigt. Den innehöll bl.a. en gravlagd häst (ATA dnr 2301/51 s.21, 27). 14

Figur 11 Rund stensättning nr 52 i Beckomberga-Råcksta. Från nordöst. Fynd: Hartstätning, brända ben, keramik, rödbränd lera, försmälta skärvor av glas, guldring, guldnål. Foto: Lennart af Petersens 1950 SSM (ATA dnr 2301/51 F42777). En del av gravarna innehöll glas (nr 1a, 25, 52, 63, 65, 100, 106). I Biörnstads analys av glasfragmenten, som både är skärvor (i nr 25 och 63) och förslaggade bitar, jämför hon skärvorna och anser att de troligen tillhört relativt låga, tunnväggiga glasskålar med tunn botten. Liknande skålar förekommer på andra ställen i det nordiska materialet med dateringen 200-300-tal. Kvalitén och till viss del formen på glasen vid Beckomberga-Råcksta skulle tyda på att de hör till yngre romersk järnålder (Biörnstad 1955a:61f). De förslaggade bitarna och de andra skärvorna var ljust blågröna och fullständigt genomskinliga. Glaset i grav 1a bestod av två bitar eldskadat glas. De övriga fynden i den graven (bl.a. flera järnnitar) tyder på en senare datering, men hela anläggning 1, som man till en början trodde var en grav, bestod av tre olika anläggningar (1a, 1b, 1c). 1c var mycket skadad och visade tecken på att vara en äldre anläggning, som överlagrats och även använts till de senare anlagda gravarna. Därmed skulle kanske glaset som påträffades i 1a kunna höra till den äldre 1c. Detta ger också en indikation på att romersk järnålder även kan finnas representerad på gravfältets östra del. Grav 127, 161, 162 och 163 på den östra delen visar också på äldre drag. I den rektangulära stensättningen nr 65 påträffades förutom förslaggat glas även fragment av speltärningar och spelbrickor. Petré menar att gravar med spelbrickor och tärningar kan kopplas till mansgravar med högre social status (Petré 1984a:65). Glas förekom i anläggningar med rund, triangulär och rektangulär form och i och med det kan man inte knyta någon särskild gravform till glas. Figur 12 Gravfältskarta Beckomberga-Råcksta. Gravar med fynd av glasskärvor och förslaggat glas (nr 1a, 25, 52, 63, 65, 100, 106). Vad kan glaset betyda? Kerstin Cassel talar om att det fanns en del som kunde skaffa sig symboliskt kapital. Det var kapital som gav dominans, vilket syntes i gravritualen där romerska föremål lades ner (Cassel 1998:58). Under romersk järnålder blev de romerska föremålen vanligare. Cassel menar att ökningen av föremålen kunde bero på mer kontakter med omvärlden där bl.a. resande till och från Gotland kunde vara en del av det utökade kontaktnätet (Cassel 1998:59). Av flera föremål i de romerska järnåldersgravarna på Beckomberga-Råcksta-gravfältet har, enligt Biörnstad, en koppling till Gotland och Öland kunnat göras (Biörnstad 1955a:113). Bl.a. kan nämnas bronssöljan påträffad i grav 49, där liknande har påträffats på Gotland. I grav 105 påträffades en ortoceratit, som sätts i samband med enstaka fossil påträffade i gotländska gravar (Biörnstad 1955a:56). Glaset kopplas också till dryckesceremonier. I det gotländska materialet har Cassel sett ett samband mellan romerska dryckeskärl och dryckeshorn (Cassel 1998:55). Till den döda släktens minne drack man särskilda skålar (Clunies Ross 1998:304). Kanske ska dessa glasfragment som påträffats i de tidigast anlagda gravarna dels kunna vara för den som gravlagts, men även som ett minne för släkten att glasdelarna representerade pars pro toto (delen för helheten). 15

Agneta Bennett menar att formspråket på gravfältet var ett symbolspråk där bl.a. den dödes sociala tillhörighet skulle förmedlas. Både kön och social position markerades med de olika formerna. Hon menar också att graven inte skulle ses som en förvaringsplats för den döde, då den uppfattningen byggde på en mer andlig och själslig syn på livet efter döden. (Bennett 1987a:189). Omfattningen av gravläggningarna, menar Dedering, skulle visa på en ganska stor population uppbyggd av flera kärnfamiljer. De har haft en gemensam plats för gravläggning. Gemensamhetsprincipen har säkerligen också gällt andra delar av samhället med gemensam skötsel av in- och utägor. Gravgåvorna skulle kunna påvisa en social skiktning i samhället där en del fått med sig prestigeföremål (guld, glas, spelbrickor) medan andra saknar gravgåvor helt (Dedering 1995:9). Röjder menar också att gravformerna skildrar en social hierarki. Former med en diameter större än 6 meter hade rikare fyndmaterial (Röjder 1990:39). Dedering påpekar dock svårigheten att belysa vad som var värdefullt då och vad vi anser är värdefullt idag (Dedering 1995:9). I en artikel av Nils Ringstedt framförs istället, utifrån en beräkning av gravfältets anläggningstid på ca 600 år, att det skulle motsvara en samtida befolkning på ca 11 personer vilket är ett eller två hushåll (Ringstedt 2004:92). Även mängden ben i anläggningarna skulle kunna visa på social status. Bennett menar att man varit noggrannare vid hanteringen av brandresterna när man gravsatt en person i högre social ställning (Bennett 1987a:168). På gravfältet förekommer en variation i mängden ben i gravarna där också en del gravar saknar ben helt. Sambandet mellan gravar med markerat centrum och social status har även Bennett diskuterat. På Beckomberga-Råcksta-gravfältet markeras flera gravar med någon slags mittsten (gravklot, stenhäll, rest sten) (Biörnstad 1955a:97f). Bennett menar att ju starkare den döde var i livet desto viktigare var det att förhindra att personen gick igen, vilket kunde förhindras i och med att man täckte gravgömman med en sten av något slag (Bennett 1987a:168). Den runda formen, som är den vanligaste på gravfältet, är i forskningen ofta förknippad med den kvinnliga gestalten. Den runda formen i form av gravklot utgör en symbol för det begynnande livet förmedlad genom den kvinnliga gestalten (Petré 1984b:195). Björn Varenius menar att den runda formen är en symbol för livscykelns regeneration och skulle därmed ha en kvinnlig princip, även om män också har begravts i runda stensättningar (Varenius 1994:60). Artefakter som associeras till kvinnor (dräktnålar och fingerringar) är påträffade i runda stensättningar (Dedering 1995:14). Den rektangulära formen har mer förknippats med det manliga. Björn Varenius säger att, i motsats till den runda formen, har den fyrkantiga formen en manlig princip (Varenius 1994:60). Med det menar han att det fyrkantiga är det rundas motsats, alltså icke-rund, och uttrycker den egna identiteten i nuet, medan det runda uttrycker en arkaisk referens till den mytologiska forntidens formspråk (Varenius 1994:60). Dedering vill tolka de rektangulära stensättningarna som en symbol för huset/hemmet det kända, närvarande och lokala, härden, det trygga och stabila (Dedering 1995:14). Hur detta sedan ska kopplas till det manliga är till viss del osäkert. Visserligen har inga typiska kvinnliga artefakter påträffats i de rektangulära stensättningarna och i en av dem påträffades spelbrickor (nr 65), som har en viss koppling till det manliga. Hennes slutsats om formernas betydelse på gravfältet är att det kvinnliga som regenerator av liv manifesteras i den runda formen medan det manliga som beskyddare av huset/hemmet syns i den rektangulära formen (Dedering 1995:14). I Dederings diskussion om formspråket på gravfältet tar hon upp Runcis och Erikssons tanke att olika gravtyper och kombinationer av dem ska ses som en ideell social modell byggd i sten, snarare än en direkt återspegling av ett bakomliggande samhälle (Dedering 1995:15 med a.a.). Därmed skulle hennes tanke, att hemmet ritualiserades på gravfältet och inte på boplatsen, bli alltmer förståelig. 16

De rektangulära stensättningarna låg inom gravfältets västra del tillsammans med treuddarna. Enligt grävrapporterna uppgår det någorlunda säkra antalet till ca 20. Åtta av de rektangulära visade tecken på resta mittstenar (Biörnstad 1955a:95), varav anläggning nr 56 hade tre stora stenar (ca 2 m), vilka troligen varit resta i mitten (ATA dnr 2301/51 s.22). Två av stensättningarna var närmast kvadratiska och fanns på den östra delen av gravfältet (nr 2 och 128). I anläggning 2 påträffades brända ben, keramik och harts medan anläggning nr 128 enbart hade keramik. Stensättning nr 36 liknar Dedering med en husgrund, vilket också görs i grävrapporten (Dedering 1995:14; ATA dnr 2301/51 s.12f). I NÖ delen avdelades stensättningen av en, som de i rapporten uttrycker det, 70 stensträng som troligtvis har haft en rest sten mitt 36 på (ATA dnr 2301/51 s.12ff). Den hade en östvästlig riktning och var väldigt speciell i sin 54 uppbyggnad. Sydvästra delen var belagd (direkt under torven) med ett lager av små stenar. Figur 13 Planritning över anläggning 36, 54 och 70 på Beckomberga-Råcksta-gravfältet (ATA ritningssamling UP504F). Nr 36 har måtten 6 x 4,5 m. I en 25 cm djup grop under södra delen av den avdelande stensträngen påträffades några små benskärvor, rödbrända lerstycken, porösa slaggklumpar och en mynningsbit till ett lerkärl genomborrat med flera hål. Med tanke på anläggningens läge på gravfältet centralt beläget på den västra delen så får man känslan av att det är en anläggning som är av betydelse för större delen av gravfältet. Man skulle kunna tänka sig ett slags tempel. I direkt anslutning fanns anläggning nr 70 med nio olika svartjordslager och med en oregelbunden utbredning. Den hade formen av en grop ca 10,75 m x 6 m och ca 1,5 m djup, och visade spår av möjliga gravbålsrester. Riter som förekom i helgedomar var ofta förbundna med förtäring och det är frestande att koppla anläggning 36 på Beckomberga-Råcksta-gravfältet och kokgropen nr 70 till denna tanke. Figur 14 Rektangulär stensättning nr 66 i Figur 15 Rektangulär stensättning nr 15 på Beckomberga-Råcksta. Från nordväst. gravfältet i Beckomberga-Råcksta. Från väst. Ca 3m x 2,5m. Fynd: Harts, brända ben. Ca 3,5m x 2,6m. Inga fynd. Foto: Lennart Foto: Lennart af Petersens 1950 SSM af Petersens 1950 SSM (ATA F42723 dnr (ATA F 42794 dnr 2301/51). 2301/51). Anmärkningsvärt är att i närmare hälften av alla rektangulära stensättningar 3 påträffades överhuvudtaget inga fynd. I äldre forskning har fyndtomma gravar (kenotafer) tolkats som en minnesvård över någon som begravts på annan plats eller omkommit utan att kroppen kunnat återfinnas (Ericsson & Runcis 1995:35). En teori som Björn Ambrosiani framför är att gravar 3 Anläggningarna 15, 21, 30, 56, 67, 79, 82, 112, 148. 17

utan benfynd skulle representera barngravar (Ambrosiani 1973:125). Detta är intressant då man i grävrapporten antyder att vissa anläggningar skulle vara för barn. Både i nr 80 och 81 (tresidiga) fanns starkt förmultnade ben och antikvarie Gejvall har tolkat dessa som ben från unga individer (ATA dnr 2301/51 s.32f). Den närliggande rektangulära stensättningen nr 82 kopplas också till detta. Även i två av gravarna (145 och 152) har benen varit efter barn (Biörnstad 1955a:103). Detta förklarar inte enbart varför en del gravar skulle vara fyndtomma. Ericsson och Runcis framför tanken att genom att uppföra gravbyggnader, så är det ett sätt att skapa en idealiserad modell av en social ordning (Ericsson & Runcis 1995:37). De varierade gravtyperna skulle vara en ideell social modell byggd i sten, och detta kan föras samman med Cassels tanke som diskuterades i samband med gravfältets uppkomst, att uppförandet av byggnader i sten var ett sätt att motverka samhälleliga förändringar (Cassel 1998:183). Det varierande gravspråket representerades också av tresidiga stensättningar. Det fanns nio tydliga tresidiga stensättningar med raka sidor varav fem av dem har haft resta stenar i mitten. Placeringen på gravfältet var alla inom ett begränsat område på gravfältets västra del belägna mellan större stensättningar av annan form (Biörnstad 1955a:93f). Figur 16 Tresidig stensättning nr 47 i Beckomberga-Råcksta. Från norr. Ca 3x3x3m. Fynd: Brända ben, keramik, fragment av djurtänder, bränd lera. Foto: Lennart af Petersens 1950 SSM (ATA F42763 dnr 2301/51). Figur 17 Tresidig stensättning nr 63 i Beckomberga-Råcksta. Från SÖ. Ca 5x5x5m. Fynd: Brända ben, keramik, hartstätning, glasfragment. Foto: Lennart af Petersens 1950 SSM (ATA F42790 dnr 2301/51) Anders Andrén för en diskussion om de tresidiga stensättningarna i en artikel om världsträdet Yggdrasil (Andrén 2004:389ff). Treudden med insvängda sidor tolkar han som en representant för världsträdet och dess tre rötter. Han anser att ursprunget till den tanken kan sökas i de tresidiga stensättningarna (Andrén 2004:411). Det är just de tresidiga stensättningarna som finns på Beckomberga-Råcksta-gravfältet. En betydelse av den tresidiga formen kunde vara en gravmarkering för personer med särskilda relationer till träd och kanske markerade ett samband mellan person, träd och bebyggelse där personen anlagt en gård eller by med tillhörande träd. Det ses som att personen på ett sätt har skapat världen i sitt lokala sammanhang med en association till världsträdet i myten (Andrén 2004:414). Hur ska man då tolka det när det finns flera tresidiga stensättningar och som i det här fallet ca nio stycken? I Birka har flera treuddar påträffats och en tolkning av dessa har varit att de var indirekta markeringar av de storgårdar som låg till grund för Birkas grundande (Andrén 2004:415). Skulle då Beckomberga-Råcksta-gravfältets tresidiga stensättningar kunna sättas in i ett sammanhang att varje grav motsvarade en storgård? Jag tror inte det är tillämpbart i det här fallet. Snarare att man skulle kunna se varje tresidig stensättning som en generation i en släkt. Om man då kopplar det till Nils Ringstedts tanke att gravfältet skulle kunna representera 1-2 gårdar och att de tresidiga stensättningarna tillkom under romersk järnålder och folk- 18