Yttrande Sida 1 av 7 m.registrator@regeringskansliet.se michael.lofroth@regeringskansliet.se Miljömålsberedningens delbetänkande Långsiktigt hållbar markanvändning SOU 2013:43. har tagit del av miljömålsberedningens delbetänkande och välkomnar strävan framåt inom flera betydelsefulla områden. Vi instämmer i stora drag i förslagen om utredningsuppdrag rörande den statliga förvaltningen, ytterligare skydd av skogsmark, och förtydligad hänsyn i skogsvårdslagstiftningen. Vi avstyrker förslagen om ekolandskap som ny skyddsform och utredningsuppdrag till statskontoret rörande ersättningsmark. Vi föreslår att ytterligare bytesmark ska överföras från Sveaskog. Genomgående saknas det limniska perspektivet. Miljömålsberedningen hänvisar till kommande strategi för en hållbar vattenpolitik, men vi noterar att regeringsuppdraget rörande detta (Dir.2012:95) anger att relevanta frågor om skydd, restaurering och skötsel av vattenområden ska inkluderas i det nu remitterade delbetänkandet. Här har inte miljömålsberedningen fullt ut följt regeringens instruktioner. Vi saknar även en vidare belysning av kulturmiljövårdens intressen. I miljömålsberedningens uppdrag ingår att ha en vetenskaplig ansats. Vi anser att delbetänkandet brister på denna punkt, inte minst i kapitlet om skydd av land och sötvattenområden. Här efterfrågar vi även en koppling till de strategier och andra kunskapsunderlag som regionala och nationella myndigheter har tagit fram. 4. Markpolitik med helhetsperspektiv Länsstyrelsen instämmer i förslaget att utreda hur en förstärkt samordning kan uppnås i den statliga förvaltningen i syfte att förbättra helhetssynen när det gäller markanvändningen. Vi vill särskilt betona vikten av att utredningen analyserar den pågående vindkraftsutbyggnaden, som idag står
Yttrande Sida 2 av 7 för den i särklass mest omfattande markexploateringen i vår del av landet. Vi efterfrågar en övergripande nationell planering som utifrån ekonomiska, sociala och miljömässiga hänsyn tar ett samlat grepp om lokaliseringsfrågan. 5. Skydd av land och sötvattenområden Miljömålsberedningen har i uppdrag från regeringen att se till att senaste vetenskapliga underlag ligger till grund för de strategier som tas fram. Vi menar att betänkandet brister på denna punkt och vi saknar resonemang som utgår från aktuell forskning rörande ekologiska behov av skydd av landoch sötvattenområden. Vi saknar även koppling till de strategier, och tillhörande uppföljningar, rörande skydd av skog, våtmarker och sötvatten, som regionala och nationella myndigheter har tagit fram. Tolkningen av Nagoya-avtalets delmål 11 har varit föremål för diskussion. Vi konstaterar att miljömålsberedningen gör en annan tolkning än den som Naturvårdsverket redovisat till regeringen (NV-00477-12). Miljömålsberedningens sätt att betrakta frivilliga avsättningar och Nagoyaavtalets skrivningar om representativitet och funktionalitet, landar i bedömningen att vi är betydligt närmare måluppfyllelse än vad Naturvårdsverket anser. Det är här önskvärt med ett klargörande av miljömålsberedningens bakomliggande resonemang. Som etappmål föreslås att skydd av land- och sötvattenområden ska omfatta minst 20 % senast 2020. Sammanställningen av de arealer som ska räknas in i dessa 20 % innebär en devalvering av begreppet skydd, som inte går ihop med miljömålsberedningens egna ord om att det inte är arealer utan funktionaliteten som bör stå i centrum. Här några exempel: Enligt betänkandet är 25,3 % av sötvattnet i Sverige skyddat. Denna siffra döljer en betydande andel vatten som helt saknar formellt skydd eftersom syften och föreskrifter endast berör det terrestra skyddet. I en mängd naturreservat pågår till exempel utsättning av främmande fiskarter och -stammar. Till detta kommer ofta icke-funktionella gränser som går mitt i vattendrag eller klyver sjöar i mitten. Vidare har vattendrag enbart utpekade som Natura2000 i bästa fall ett skydd mot större exploatering som vattenkraft, medan skogsbruk och annan miljöpåverkande markanvändning ofta pågår utan restriktioner. Motsvarande problem finns rörande de terrestra miljöerna. Det nämns i en fotnot att 295 000 hektar skyddad skogsmark finns i områden som saknar reglering av markanvändningen. Ändå ligger dessa arealer med i den totala sammanräkningen.
Yttrande Sida 3 av 7 Det sägs ingenting om hur stor andel av de föreslagna ekolandskapen som ska skyddas, formellt och frivilligt. Ändå väljer miljömålsberedningen att i statistiken betrakta den totala ekolandskapsarealen som skyddad, alltså även stora arealer som inte kommer att omfattas av några restriktioner. Länsstyrelsen avstyrker miljömålsberedningens förslag att införa en ny skyddsform kallad ekolandskap. Vi sympatiserar med idén att naturvården ska arbeta med ett vidare perspektiv och verka för att stärka sambanden i landskapet, men menar att förslaget brister på flera punkter: Ett grundläggande problem ligger i att skyddsformen inte är tydligare beskriven och definierad: Hur ska urvalet gå till och hur ska områdena avgränsas? Vilka målsättningar ska uppnås? Vilka konkreta konsekvenser eller restriktioner kan ett ekolandskap innebära för skogsbruket och äganderätten? Med tanke på den betydande areal som miljömålsberedningen föreslår ska omfattas av denna skyddsform är det anmärkningsvärt att dessa frågor inte tas upp. Miljömålsberedningen blundar för det problematiska i att kombinera myndighetsutövning och reglering, med förhoppningar om frivilliga initiativ och engagemang från enskilda markägare. Vi ser de stora skogsbolagen som de viktigaste aktörerna i en samverkan på landskapsnivå. De verkar över stora områden och har dessutom, på ett annat sätt än den enskilde, möjligheter att prioritera sina insatser och ha högre naturvårdsambitioner i vissa delar av länet. Redan idag har vi en god dialog med bolagen kring dessa frågor och SCA har i år börjat arbeta med så kallade mångfaldsparker, med Sveaskogs ekoparker som förebild. Vi finner att det är fel av staten att i detta läge, då frivilliga initiativ och samarbeten kring landskapsplanering börjar växa fram, kliva in med en ny skyddsform som innebär regleringar och som riskerar att motverka sitt eget syfte. Finansieringen av ekolandskapen är problematisk eftersom den ska belasta samma anslag som flera andra angelägna, och redan idag underfinansierade, verksamheter, till exempel skötsel av naturreservat, åtgärdsprogram för hotade arter och miljöövervakning. Länsstyrelsen instämmer i förslaget om att ytterligare 150 000 ha skogsmark ska skyddas till och med 2020, men önskar att målet förtydligas och justeras på ett antal punkter: Eftersom målet uttrycks med ordet ytterligare är det nödvändigt att ange från vilken nivå vi ska utgå, samt om det är reservatsbeslut eller
Yttrande Sida 4 av 7 ekonomiska överenskommelser som ska räknas. Vi föreslår att det liksom tidigare ska vara det senare som gäller. Vi vill se att arealmålet, liksom Levande skogar delmål 1, ska gälla formellt skydd och inte offentligt skydd, som nu föreslås. Skillnaden är att miljömålsberedningen räknar in Natura 2000 i det senare begreppet. Natura 2000 innebär inte att det finns någon ekonomisk överenskommelse med markägaren som säkrar områdets värden och vi anser därmed att skyddsformen saknar relevans i detta sammanhang. Liksom Levande skogar delmål 1 bör arealmålet enbart omfatta produktiv skogsmark nedan fjällnära gränsen. Det bör anges att arealmålet även kommer att användas för skydd inom ramen för andra miljömål, som Levande sjöar och vattendrag, och Myllrande våtmarker. Det kan till exempel gälla kantzoner mot skyddsvärda vattenmiljöer, eller myrholmar på skyddsvärda myrar. Detta är en realitet som tidigare delmål och skogsskyddsstrategier (dock inte Västernorrlands) har bortsett ifrån och det vore olyckligt att upprepa samma misstag. Länsstyrelsen avstyrker miljömålsberedningens förslag om utredningsuppdrag till statskontoret rörande ersättningsmark. Frågan har belysts i tidigare utredningar och erfarenheterna av arbetet med det så kallade ESAB-paketet ger vid handen att det är ett effektivt sätt att snabbt skydda stora arealer mark med höga naturvärden. I Västernorrland har det varit helt avgörande för statens möjligheter att inom rimlig tid nå våra miljömål. Vi opponerar oss mot den bild som Sveaskog uttrycker om att deras ersättningsmarker normalt har betydligt högre miljöambitioner än vad de markägare har som får ersättningsmarken, och att naturvården därmed skulle påverkas negativt av ett bytesmarkspaket. Sett ur ett naturvårdsperspektiv råder inga tvivel om att ESAB-paketet innebär en mycket stor vinst i vårt län. Bytesmarken från Sveaskog utgörs här av en cirka 15 000 ha stor kronopark som brukats intensivt och där andelen nyckelbiotop är så låg som 0,2 %, vilket är betydligt lägre än genomsnittet i länet. Detta byter nu staten mot ett femtiotal av Västernorrlands mest skyddsvärda skogar. Länsstyrelsen har flera ytterligare planerade naturreservat på bolagsmark som inte kommer att lösas inom ramen för ESAB-paketet. Den huvudsakliga anledningen till detta är att bytesmarken som Sveaskog ensidigt pekat ut inte har accepterats av bolagen som bytesmark, främst beroende på dålig arrondering.
Yttrande Sida 5 av 7 På ytterligare en punkt har ESAB-paketet inneburit besvikelse och det gäller så kallade trepartsbyten där skogsbolagen verkar som förmedlare av mark mellan mindre markägare och Sveaskog. I vårt län, med mycket liten areal statligt ägande, är detta ofta det enda sättet för oss att kunna erbjuda enskilda privata markägare bytesmark. Vi hade förhoppningar om att få till trepartsbyten inom ramen för ESAB-paketet, men det har hittills visat sig vara svårt. Mot bakgrund av det som nämns i ovanstående stycken föreslår vi att regeringen snarast beslutar om att ytterligare bytesmark ska överföras från Sveaskog. Beslutet bör innehålla riktlinjer om att Naturvårdsverket ska delta i processen med att peka ut lämpliga områden på Sveaskogs marker. Dessutom bör det vara tydligt uttalat att bytesmarken även ska nyttjas för trepartsbyten. Under rubriken Sociala värden i tätortsnära natur borde LONA-bidraget nämnas då det har haft stor betydelse för kommunernas möjlighet att satsa på att tillgängliggöra tätortsnära natur. En ny vägledning från Boverket är nog bra men kommunerna behöver också ekonomiska resurser för att kunna satsa på dessa åtgärder. 6. Prioriterade skötsel och restaureringsåtgärder Det är en stor brist att detta kapitel inte berör sjöar och vattendrag, trots att det omfattar jord- och skogsbruksmark och strandmiljöer som definitivt påverkar vattenkvaliteten. Under avsnittet Skötsel av övergångszoner borde detta behandlas. 7. Staten ska vara ett föredöme som markägare Statens föredöme som markägare ska inte bara utgå från naturvårdspolitiken utan även från miljöpolitiken. Med andra ord är det inte bara fråga om terrestra hänsyn som krävs utan även också det statliga skogsbrukets påverkan på grund- och ytvatten. 8. Förtydligad miljöhänsyn i skogsvårdslagstiftningen Länsstyrelsen instämmer i miljömålsberedningens förslag på etappmål om att tydliggöra samhällets krav på lägsta nivå för miljöhänsyn i skogsbruket i skogsvårdslagstiftningen. Skrivningarna bör dock klarare betona att den övergripande ambitionen med etappmålet är att förbättra miljöhänsynen i skogsbruket jämfört med den otillfredsställande nivå vi ser idag, och som framgår av tabell 5. Vi vill särskilt betona vikten av att lämna funktionella kantzoner längs våra vattendrag. Det har en avgörande betydelse för möjligheterna att
Yttrande Sida 6 av 7 upprätthålla vattenkvalitet, vattentemperatur och därmed också fisk- och bottenfaunasamhällen. Vattendragen knyter samman landskapet och funktionella kantzoner har en central betydelse för den gröna infrastrukturen. Dessutom utgör själva kantzonerna särskilt artrika miljöer. Det finns således bevarandebiologiska motiv i både vatten och på land, lokalt och på landskapsnivå, för en väsentlig ambitionshöjning. Vi föreslår följande tillägg (understrukna) till den tredje föreskriften rörande Försiktighetsåtgärder för att skydda mark och vatten: Det är förbjudet med körning inom tio meter från ett vattendrag, undantaget då ett vattendrag måste passeras. Passagen ska då utformas så att vandringshinder inte uppstår, grumling undviks och att vattendraget behåller sin naturliga botten. Vidare är det av avgörande betydelse att de föreskrifter rörande skyddszoner som Skogsstyrelsen ska ta fram, formuleras konkret, kvantifierat och lättbegripligt för den enskilde markägaren. Vi välkomnar att Skogsstyrelsen ska beakta det arbete som genomförts inom Dialogprojektets arbetsgrupp Kantzoner mot sjöar och vattendrag. Att definiera hänsynskrävande biotoper så att markägaren själv kan göra bedömningen kommer förmodligen att bli en utmaning. Risken är att beskrivningarna brister i funktionalitet, men det är rätt ambition att sträva efter en ökad samsyn inom skogsbruket. Miljömålsberedningens definition av hänsynskrävande biotop lyder: områden som har högre naturvärden än omkringliggande skog och utgör miljöer som har särskild betydelse för djur- och växtliv. Formuleringen för tankarna till nyckelbiotopsbegreppet. Miljömålsberedningen bör förklara varför inte nyckelbiotoper i detta sammanhang ska betraktas som hänsynskrävande biotoper. Sett utifrån kulturmiljövårdens intressen kan dagens skogsbruk inte betraktas som hållbart. Den senast genomförda nationella skadeinventeringen visade på skrämmande siffror vad gäller skador på fornlämningar. Att insikten om att mer än hälften av alla kända och i lag skyddade fornlämningar bedöms ha skadats/förstörts genom det moderna skogsbruket inte fått större genomslag i betänkandet är förvånande. Trots de uppsatta miljömålen fortsätter skadorna på kända fornlämningar att öka i stället för att minska. Om man inom skogsbruket fortsatt ska ha den frihet man har idag måste man också visa att man kan ta ansvaret fullt ut. Detta ställer dock stora krav på kunskap hos berörda parter och det är uppenbart att sådan kunskap saknas i alltför hög grad. Att statligt finansierade insatser inriktas på att stimulera frivilliga insatser vad gäller
Yttrande Sida 7 av 7 miljöhänsyn är bra men de bör även gå till professionella insatser om man ska ha möjlighet att nå uppsatta miljömål. Vi instämmer i förslaget om att lägga till hänsyn till sociala värden i skogsvårdslagen. Beslut i detta ärende har fattats av landshövding Bo Källstrand efter föredragning av Torbjörn Engberg. I beredningen har även Pekka Bader, Britt-Marie Lindström, Kristin Lindström, Oskar Norrgrann och Helene Öhrling (enheten för skyddad natur), Per Sander (enheten för miljöanalys och viltförvaltning), Jim Bruylandt, och Erik Söderbäck (näringslivsenheten), Åke Bengtsson (Vattenmyndigheten) och Pia Nyqvist (kultur och välfärdsenheten) deltagit. Bo Källstrand Landshövding Torbjörn Engberg Enhet för skyddad natur Telefon 0611-34 92 68