Magiska dörren Illustratör: Ninwe Text: Ninwe
Ninwe E Magiska dörren Text: Ninwe Illustratör: Ninwe 2 3
Kapitel 1 En helt vanlig dag Jag satt med pappret framför mig och pennan darrade i min hand. Jag hade två minuter på mig att göra klart provet. Tänk om jag inte klarade provet, tänk om jag måste gå om sjätteklass för att jag inte klarar provet. I den stunden gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, jag kollade på bänkkompisen. När jag precis skulle kolla på kompisen märkte fröken att jag tjuvkollade. Hon skrek våldsamt mot mig, du tjejen i blont hår, vad heter du. Jag satt en stund helt tyst sedan svarade jag, jag heter Viktoria. Viktoria jag vet inte vilka regler du hade på din förra skola men här på Brobeckskolan då får man inte skriva av andra personer på proven. Fröken sa att jag fick gå ut i korridoren och tänka igenom vad jag har gjort. Jag brukar rensa hjärnan genom att jula eller att göra en kullebytta för jag älskar gymnastik. Men helt plötsligt såg jag att magister Ted går förbi mig och han har en iskall blick mot golvet, sedan kollar han upp mot mig!!! Magister Ted är så himla skum för att han har grått hår, går aldrig med rak rygg och det sägs att han har gått igenom den magiska dörren. Jag väcks ifrån mina tankar av att höra en nyckel som låser upp en dörr som knastrar medan den öppnas. Jag kollar runt i korridoren, vem kan det vara...det kan inte vara sant?! Den magiska dörren öppnas av Ted som går igenom dörren, men innan han försvinner in innanför dörren så ler han mot med en kall blick och sedan skrattar han och försvinner in i dörren. Den stängs igen och jag är skreckslagen. 4 5
Jag stod och glodde på den där dörren och sedan kom fröken och sa att jag kunde komma in igen. Fröken tog mig hårt i handen och sa skarpt att jag ska komma in nu! Jag slet mig hastigt ut mig från hennes hårda grepp och sprang iväg. Det enda jag tänkte på var att jag måste beretta för Miranda, min bästis, här och nu vad jag hade sett. Hon var ute på rast så jag sprang ut på skolgården utan skor, jag hittade henne och berättade allt som jag hade sett. Hennes bruna hår virvlade i vindens hårda slag och hennes gröna ögon blev stora och runda av rädsla. Hon höll på att svimma, men nu överdrev jag bara. Jag gick tillbaka till klasrummet och blev utskickad igen!!! Jag gick sakta mot dörren och la sakta min hand på handtaget och tryckte ner det. Det var...låst? Ted låste aldrig dörren! I detta ögonblicket fattade jag att det var en äkta magisk dörr!!! I samma sekund kom Ted ut ur dörren och han kastade en nyckel till mig och kastade samtidigt ett leende som var kallt som is. Så snart han hade försvunnit stoppade jag i nyckel i nyckelhålet och vred om nyckeln, la min hand på handtaget och tryckte ner det. Det funkade inte?! Det enda som hände var att det föll ner lite glitter över mig. 6 7
Kapitel 2 Brevet När jag skulle gå på toaletten gick jag en runda vid dörren och försökte öppna den igen, men det funkade inte. Jag blev helt vansinnig, men helt plötsligt kom det ut något från dörren! Ett brev stack ut underifrån. Jag öppnade och det var helt rött, jag började läsa. Det var skrivet med svart. Hälften av befolkningen har inga hjärnor kvar. Den onde härskaren har åldrats väldigt snabbt han har grått hår, har böjd rygg och ler nästan alltid. Allt detta beror på att bort fru rövad gått rök hjälp snälla hjälp! Hej, jag heter Bell och vi behöver hjälp!!! Vår värld håller på att förstöras. Den mäktige härskaren har blivit ond och han plundrar allas hus. Alla är mot honom men han har en maskin som han kallar för smartraderan. Den använder han på oss, raderar all information som finns i våra hjärnor och gör dem till parfym. Gissa varför för han sprejar det på sig själv och blir supersmart och samtidigt oövervinnerlig. Pappret var helt slitet på slutet så jag fattade ingenting. Men tankarna var många i mitt huvud, vad ska jag göra nu!!! 8 9
Kapitel 3 nycklarna Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra nu...jag måste hitta nycklarna till dörren!!! Jag kunde inte leta när jag hade lektion men rasterna var ett bra tillfälle att leta på. Den första rasten visste jag inte var jag skulle leta, men andra rasten fick jag en snilleblixt. Jag gick genast till dörren, en vanlig dörr brukar ha reservnycklar nära dörren. Jag började leta och till slut hittade jag den, jag ville bara hoppa runt och skutta för att jag hade hittat nycklarna. Jag tog nyckeln och stoppade in den i hålet men helt plötsligt fanns det fem nyckelhål?! Nyckeln jag höll i handen hade försvunnit när jag tittade ner igen. Jag var tvungen att leta vidare?! Nästa dag tänkte jag väldigt noga innan jag började leta. TED!!! Han har säkert nycklarna för han hade gått igenom dörren för några dagar sen. Men måste jag fråga om nycklarna till dörren, han kommer undra varför. Ryktes säger att han låser in vissa barn i städskrubben. Jag kan inte fråga, jag måste ta dem ifrån honom! Min plan var att stå körd nära dörren så om han vill gå igenom den så skulle jag agera och ta nycklarna ifrån honom. En bra plan måste genomföras. När jag ställde mig i position fanns det fortfarande fem nyckelhål. Pulsen var hög och jag svettades. Jag hörde tunga fotsteg komma närmre dörren, det var Ted. Jag sträckte ut handen försiktig mot nycklarna och precis när jag hade nycklarna i handen så märkte Ted att jag var där. Med hög puls sprang jag genom korridoren med ett hårt grepp runt nycklarna. Men han sprang aldrig efter mig.
Kapitel 4 nu gäller det Tre dagar senare Ted hade jag inte sett till på flera dagar så det är nog säkert att försöka öppna dörren. Sakta men säkert gick jag till dörren och när jag tog upp nycklarna ur fickan var det bara EN NYCKEL!!! Helt plötsligt såg jag att det glittrade runt det mittersta nyckelhålet och så fick jag känslan att jag skulle stoppa in nyckeln just där. Tankarna fick helt plötsligt ett stop och jag stoppade in nyckeln och vred om. De andra nyckelhålen förssvan och nyckeln blev till ett glittermoln som sakta förssvan. I min ficka kände jag något hårt, det var nyckeln, den var äkta för en gångs skull. Jag tryckte ner handtaget och dörren öppnades sakta och min puls var uppe på max. Jag skulle alldeles strax rädda en hel magisk värld. När jag precis skulle kika in blev jag stel och stängde dörren igen. Fröken stod bakommig och undrade varför jag försökte komma in igenom dörren. Jag svarade inte och gick sakta tillbaka till klassrummet. Jag var tvungen att komma tillbaka imorgon och försöka igen. En dag senare... När jag väl var i skolan och första rasten kom gick jag till dörren låste upp och gick in. Jag var helt säker på att den skulle vara helt fantastisk, men när jag kollade in var världen grå och dyster. Det luktade rök överallt och alla invånare hade skydd för munnen och näsan för att inte andas in den farliga röken. Varelserna såg exakt ut som oss men de hade långa spetsiga öron. Jag hörde både kvinnor och barn som skrek och grät av rädsla, tänk om den onde härskaren var så himla fräck och till och med dö...nej så ond tror jag inte att han är.
Kapitel 5 En annorlunda vän Men helt plötsligt hörde jag skottlosning några meter bort och vakter gick runt och tog barn, kvinnor och män till ett slott. Jag följde efter vakterna till slottet och där var det många små lila varelser som var enögda. Först var jag rädd för att de skulle vara onda men sedan såg jag en av vakterna. Han tog upp en piska och tvingade en av varelserna att servera någon då visste jag att varelserna var snälla. Jag kallade de för lillioner. Nu visste jag att den här världen verkligen behövde hjälp. När jag vände mig om stod en varelse framför mig och glodde. Hej, vem är du, sa den konstiga varelsen. Jag heter Bell, vad heter du, utbrast den nyfikna filuren. Hon hade gröna ögon och brunt hår, men jag visste inte vad jag skulle svara men sedan fick jag ut något: Jag heter Viktoria. Vänta, vad sa du att du hette, frågade jag hastigt. Jag sa att jag hette Bell, svarade hon. Jag ville bara hoppa av glädje, jag hade hittat den som hade skrivit brevet. Jag skulle bara fråga för att vara på den säkra sidan, jag frågade: Är det du som hade skrivit brevet. Ja, kom så pratar vi i enrum, svarade Bell tillbaka.
Kapitel 6 Mitt uppdrag Hon berättade att hon skrev brevet för att hela hennes familj hade ingen hjärna kvar, de är tömda och att hon var nästa på tur. Bell hade inget mer att tillägga men sedan sa jag: Brevet var slitet på slutet så jag hade inte fattat vad det stod. Då ska jag berätta, lyssna noga, sa hon med en mystisk röst. Någon har rövat härskarens fru och om den som hade rövat henne erkänner det och tar tillbaka henne sa hon och vart tyst. Hon frågade om jag ville ha ett glas vatten och sedan var hon försvunnen. Detta var hopplöst, hur skulle jag kunna rädda en hel värld. Jag hade inge självförtroende kvar. Rätt som det var stod hon bakom mig och glodde konstigt. Sen log hon och sträckte fram ett glas med vatten. Vi gick och satt oss i hennes soffa, men framför sofforna fanns det ingen Tv. Jag frågade varför hon inte hade någon tv, men hon kollade bara underligt på mig och sa: Vad är en tv för något? Det var då jag kom på hur jag skulle rädda den här världen. Jag skulle behöva en mini tv, ett långt rep, massor av vatten och en vass kniv. Jag skulle sätta ut en tv så att alla skulle lockas till den, inklusive vakterna. Sen skulle jag springa till slottet kapa repet lagom långt kasta upp det och sedan börja klättra. Och när jag var uppe vid en av ingångarna ska jag ta hjälp av lillionerna för att hitta tankemaskinen och sedan hälla vatten över den för att förstöra den.
Kapitel 7 Tillbaka till skolan Jag förklarade allt för Bell och hon tyckte att det var en bra plan så jag gick genast tillbaka till dörren för att hämta det jag behövde. Bell ville följa med men jag sa att det var för farligt om någon skulle märka henne. När jag precis hade stängt dörren efter mig var allt hopp tillbaka och det kändes bra att vara tillbaka i den riktiga världen. När jag sakta gick mot klassrummet ringde det plötsligt i ringklockan, det betydde att skolan var slut. Jag sprang hem så snabbt jag kunde, men på vägen hem så råkade jag träffa på Miranda. Jag var tvungen att ta hjälp av henne för jag visste att jag aldrig skulle klara det här själv. Hon frågade varför jag skulle ha alla de här sakerna men jag svarade inte och vi fortsatte hem till mig. När vi var framme så sa jag åt Miranda att hon skulle fylla en stor hink med kallt vatten medan jag skulle gå till pappas rum och leta efter ett rep i pappas klätterutrustning. Jag sprang sedan upp på mitt rum för att hämta min lilla tv. Det ända var, hur skulle jag få tag på en vass kniv.
Eftersom Mirandas mamma jobbar med att packa upp papper ur lådor så bad jag Miranda att hämta hennes mammas kniv: Men varför behöver du den, sa hon med en lite skakig röst. Jag bad henne att tro på mig och så började vi gå hem till henne. När vi var där så började vi leta efter kniven men vi hittade inte den. Helt plötsligt var Mirandas mamma hemma, med kniven i fickan. Miranda gick till sin mamma och sa att hon behövde kniven till ett skolarbete men hennes mamma sa att det var för farligt att ge en kniv i barns händer. När jag väl var i skolan och skulle gå igenom dörren till den magiska världen kunde jag inte släppa det att jag hade glömt bort Miranda och bara tänkt på Bell i den andra magiska världen. Bara Miranda kunde vetat att hon strax hade varit med om att rädda en hel värld. När hennes mamma hade lagt undan sina jobbkläder och gått upp till sitt rum så tog Miranda kniven la den i min hand och sa åt mig att springa så att inte hennes mamma skulle märka mig. I den stunden när jag skulle springa tillbaka till skolan så tänkte jag på hur jag hade helt glömt bort Miranda.
Kapitel 8 Nu gäller det När jag var i den magiska världen så letade jag upp Bell så snabbt som möjligt för att börja med att ställa ut tv. När jag väl hade hittat henne sprang vi snabbt till den magiska dörren och satt ut tv, satt på högsta volym och sprang snabbt där ifrån och gömde oss bakom en buske. Sakta samlades massor av folk runt tv och efter ett tag kom vakterna, precis som planerat. När nästan hela byn hade samlats runt tv så sa jag till Bell att det var dax och började springa mot slottet, hon följde snabbt efter mig med en skräckslagen blick. När vi var vid slottet så tog jag snabbt upp repet och kniven, kapade repet och gjorde ett laso av det. Sedan kasta jag upp det på en pigg som stack upp och vi började klättra. När vi var uppe gömde vi oss bakom en murdel för att en vakt gick runt och spanade. När en lillion gick förbi vakten märkte den mig men sa inget utan den bara sa åt vakten att den skulle ta över. När vakten väl hade gått ifrån och lillioner hade tagit över kom den fram till oss. Jag var bered med kniven. Men den kom bara fram och pekade mot ingången och sa spin. Den menade att jag skulle springa. Vi tackade honom och sprang så snabbt vi kunde. Tro det eller inte men det fanns en karta som visade hela slottet och alla gångarna. Vi kollade noga och började springa till kungarummet, dör borde den onde vara. Vi hade rätt, han var där och han sov. Vilken tur vi hade. Vi ville bära honom till maskinen men han skulle säkert vakna. Men som tur hade Bell söv blommor som hon la i hanns mun sen så började vi bära. Det var för tungt men vi hade lite rep kvar som vi knöt runt honom och vi började färden mot maskinrummet.
Kapitel 8 Nu gäller det När jag var i den magiska världen så letade jag upp Bell så snabbt som möjligt för att börja med att ställa ut tv. När jag väl hade hittat henne sprang vi snabbt till den magiska dörren och satt ut tv, satt på högsta volym och sprang snabbt där ifrån och gömde oss bakom en buske. Sakta samlades massor av folk runt tv och efter ett tag kom vakterna, precis som planerat. När nästan hela byn hade samlats runt tv så sa jag till Bell att det var dax och började springa mot slottet, hon följde snabbt efter mig med en skräckslagen blick. När vi var vid slottet så tog jag snabbt upp repet och kniven, kapade repet och gjorde ett laso av det. Sedan kasta jag upp det på en pigg som stack upp och vi började klättra. När vi var uppe gömde vi oss bakom en murdel för att en vakt gick runt och spanade. När en lillion gick förbi vakten märkte den mig men sa inget utan den bara sa åt vakten att den skulle ta över. När vakten väl hade gått ifrån och lillioner hade tagit över kom den fram till oss. Jag var bered med kniven. Men den kom bara fram och pekade mot ingången och sa spin. Den menade att jag skulle springa. Vi tackade honom och sprang så snabbt vi kunde. Tro det eller inte men det fanns en karta som visade hela slottet och alla gångarna. Vi kollade noga och började springa till kungarummet, dör borde den onde vara. Vi hade rätt, han var där och han sov. Vilken tur vi hade. Vi ville bära honom till maskinen men han skulle säkert vakna. Men som tur hade Bell söv blommor som hon la i hanns mun sen så började vi bära. Det var för tungt men vi hade lite rep kvar som vi knöt runt honom och vi började färden mot maskinrummet.
Kapitel 9 Slutet När vi var där började det släppa och vi satt dit en till blomma men när vi satt honom i stolen släppte sövmedlet och han såg oss och sa: Var är jag, med en halvaken röst. Du ska få ett raderat minne, sa jag argt tillbaka. Du, det var du som dödade min fru, sa han med en läskig röst. Jag satt fast honom i maskinen och sa: Din fru dog år 1946 av en sjukdom som kom från andra världskriget, med en stark röst. När jag kollade honom i ögonen kände jag igen honom. När hanns minne var raderat tackade folket oss och de ville att Bell skulle bli drottningen. Det vart en storslagen sermoni och jag tackade och gick igenom dörren. Den onde var lik någon men jag visste inte vem. Den sista tanken var, jag ska komma tillbaka men jag vet inte när? Dagen där efter hade vi ännu ett prov. När jag precis hade gjort klart provet såg jag Ted och han var lite konstig. När jag väl var ute på rast slog det mig, Ted var den onde i den magiska världen. Han mindesingenting men jag visste att jag ändå måste lämna tillbaka nycklarna på något sätt. Så när han var i städ skrubben så sprang jag snabbt till honom, lag försiktigt nycken i hanns ficka och precis när jag skulle gå iväg så märkte han att jag var där. Jag känner igen dig men varför la du en nyckel i min ficka, sa han och kollade skumt på mig. Jag började att berätta hela historien och vi kom överens om att detta skulle bli våran hemlighet. När jag gick på rast bjöd Miranda ut mig på bio. När filmen precis skulle börja så kramade jag om henne och sa: Jag ska aldrig lämna dig mer och jag vet att du känner igen min hemlighet.