Diaspora och remitteringar En studie av Somalia

UMEÅ UNIVERSITET Kulturgeografiska institutionen Kulturgeografi C, uppsats 10 p Vårterminen 2007 Handledare: Aina Tollefsen Diaspora och remitteringar En studie av Somalia Gustav Nygård

ABSTRACT The aim of this essay is to study how the Somalian diaspora acts toward its home country through remittances and organized activities. This is done through a literature study where theoretical perspectives on diaspora and remittances are seen in a Somalian context. The Somalian diaspora have emerged through different migration movements where the most important are the labor migration and the refugee movement since the state collapse in the early nineties. The remittances to Somalia have grown to be around US$ 500-1 000 millions, which is a significant amount of the Somalian GDP. The remittances have both positive and negative effects in the Somalian society. Diaspora organizations also have an important role to contribute to development in the society. ii

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Abstract... ii Innehållsförteckning...iii Tabell- och figurförteckning...v Förkortningar...v 1. INLEDNING...1 1.1 Syfte och frågeställningar...1 1.2 Genomförande...2 1.3 Metod...2 1.3.1 Källkritik...3 2. TEORI...5 2.1 Diaspora och utveckling...5 2.1.1 Definition...5 2.1.2 Typer av diaspora...6 2.1.3 Utveckling inom, genom och av diasporan...7 2.2 Remitteringar och utveckling...8 2.2.1 Översikt...8 2.2.2 Remitteringars inverkan i utvecklingsländer...11 2.2.3 Världsbankens syn på remitteringar...14 2.2.4 Sociala remitteringar...15 3. BAKGRUNDEN TILL DAGENS SOMALIA...17 3.1 Historia...17 3.2 Utbildning...19 3.3 Befolkning...19 3.4 Den somaliska diasporan...20 4. REMITTERINGAR TILL SOMALIA...23 4.1 Storlek och flöden...23 4.2 Remitteringarnas förhållande till GDP och bistånd...24 iii

4.3 Remitteringarnas inverkan...25 5. ORGANISERAT ENGAGEMANG AV DIASPORAN...29 5.1 Somaliska föreningar...29 5.2 Sociala remitteringar genom nätverk...29 5.3 Biståndssamarbete mellan diasporan och andra aktörer...30 5.4 Exempel på utvecklingsprojekt inom utbildning...31 5.4.1 Amoud University...31 5.4.2 Universitetet i Hargeisa...32 5.4.3 Grundskolan Blooming...32 6. DISKUSSION...35 6.1 Den somaliska diasporan och utveckling...35 6.2 Remitteringarnas roll i Somalia...37 6.3 Gynnar remitteringarna utveckling i Somalia?...37 6.4 Diasporans engagemang för utveckling...39 6.5 Förslag för vidare forskning...40 7. SAMMANFATTNING...41 REFERENSER...43 Internetkällor...45 E-post korrespondens...45 iv

TABELL- OCH FIGURFÖRTECKNING Tabell 1: De tio största mottagarna av remitteringar...9 Tabell 2: Länder där remitteringar utgör störst andel av GDP...9 Tabell 3: Flyktingar från Somalia i slutet av år 2005...21 Figur 1: Mottagare av remitteringar...9 Figur 2: Sändare av remitteringar...9 Figur 3: Direktinvesteringar, bistånd och remitteringar till utvecklingsländer...10 Figur 4: Direktinvesteringar, bistånd och remitteringar till Afrika söder om Sahara...10 Figur 5: Karta över Somalia...17 FÖRKORTNINGAR AFFORD FDI GDP NGO ODA TNG UNDP UNHCR UNOSOM USD African Foundation for Development Foreign Direct Investments, utländska direktinvesteringar Gross Domestic Product Non-governmental organization Official development assistance, officiellt bistånd Transitional National Government (i Somalia) United Nations Development Programme United Nations High Commissioner for Refugees United Nations Operation in Somalia Amerikanska dollar v

1.1 INLEDNING Remitteringar som personliga överföringar av pengar är en viktig del av ekonomin i utvecklingsländer. Flödet av remitteringar till utvecklingsländer har ökat kraftigt de senaste åren och generellt överstiger det ordentligt officiellt bistånd. För befolkningen i utvecklingsländer kan familj och släktingar i diasporan vara livsviktiga för överlevnad. Det som skiljer remitteringar från bistånd är att pengarna går direkt till folket, därför används också en stor del av de pengarna till konsumtion. I diskussionen om konsumtionen främjar långsiktig utveckling råder delade meningar. Migranter i diasporan kan också genom att organisera sig utföra utvecklingsprojekt i sitt hemland. Somalia är ett av de fattigaste länderna i världen ekonomiskt sett. Hälsovård och utbildning är minst utvecklad i hela Afrika och inte tillgängligt för alla. Sedan 1991 har landet varit utan centralmakt och präglats av anarki och inbördeskrig. Delar av Somalia har dock varit lugnare som det självständighetssträvande Somaliland och Puntland. Men som om inte kriget skulle vara nog har Somalia också drabbats av naturkatastrofer som torka och översvämningar som plågat landet starkt. Av den somaliska befolkningen bor en stor del utanför landets gränser, i grannländerna och i västländerna. Många har lämnat landet flyende från oroligheterna och kriget men också för att söka ekonomiska möjligheter. Därför är det intressant att studera om den somaliska diasporan kan förbättra situationen genom remitteringar och andra metoder. 1.1 Syfte och frågeställningar Syftet med denna uppsats är att studera hur den somaliska diasporan agerar i förhållandet till sitt hemland genom remitteringar och organiserat engagemang. Uppsatsen har begränsats genom att den koncentrerar sig främst på utveckling och investeringar inom utbildning. Ur syftet härleds följande frågeställningar: Hur ser den somaliska diasporan ut? Vilken roll har remitteringarna i Somalia? 1

Används remitteringar endast till kortsiktig konsumtion eller främjar de långsiktig utveckling? Vilken effekt har remitteringar på utbildning? Hur främjar organiserade diasporagrupper utveckling och utbildning i Somalia? 1.2 Genomförande Studien börjar med teoretiska perspektiv där begreppen diaspora och remitteringar reds ut. Detta görs genom att se på tidigare studier. Studiens resultat innehåller bakgrundsinformation om Somalia samt om den somaliska diasporan. Vidare följer ett kapitel om remitteringarna i Somalia, deras storlek, form och inverkan. Det sista kapitlet som behandlar resultatet tar upp hur den somaliska diasporan organiserat sig för att främja utveckling i hemlandet. Exempel från utbildningssektorn ges också i detta avsnitt. I diskussionen dras trådarna samman och studiens frågeställningar diskuteras mer ingående. 1.3 Metod Metoden som används i studien är främst en kvalitativ litteraturstudie. Källorna som används är sekundära och är vetenskaplig litteratur i form av böcker och artiklar samt rapporter och publikationer från internationella organ som Världsbanken och UNDP. Orsaken till att metoden är en litteraturstudie har också att göra med svårigheterna som en fältstudie skulle innebära i ett krigsdrabbat land som Somalia. Studien är också explorativ till sin form för att kunna identifiera nya intressanta studieområden angående diaspora och remitteringar i Somalia. Studien bygger på en teoridriven metod där uppsatsen utifrån teoretiska perspektiv på diaspora och remitteringar jämför information från den somaliska kontexten med andra studier och sedan ser hur detta uttrycker sig i verkligheten. Vidare jämförs remitteringars inverkan på utveckling med mer organiserad diasporaverksamhets inverkan. 2

För att få fram global data av remitteringar har jag använt mig av statistik från Världsbanken som sedan sammanställts för att passa uppsatsens syfte. Definitionerna för klassificeringen av länder i låg-, medel-, och höginkomstländer kommer också från Världsbanken. Klassificeringen är gjord enligt varje lands bruttonationalinkomst. 1 När det gäller data om remitteringsströmmen specifikt till Somalia har jag fått nöja mig med en uppskattning genom att jämföra flera olika forskares uppfattningar. Orsaken till att studien innehåller statistiska inslag är för att besvara frågan om remitteringarnas roll i Somalia. Genom att jämföra global data med förhållanden i undersökningslandet får man reda på skillnader och värden som är speciella för Somalia. Ekonomisk data och statistik om utbildning är från UNDP medan flyktingstatistiken är från UNHCR. 1.3.1 Källkritik Det data som används är av sekundär art och har därför vissa nackdelar med tanke på denna studie. Dels är datat inte primärt producerat för att uppnå denna studies syfte och dels har jag inte den exakta kunskapen hur datat arbetats fram. På grund av den rådande situationen med pågående oroligheter i det studerade landet Somalia har de studier som finns till förfogande brister i exakthet, vilket är förståeligt. Information som behandlar de norra delarna, Somaliland och Puntland har däremot varit lättare att få fram och är också trovärdigare eftersom de regionerna har haft en fredligare utveckling de senaste åren. Detta är också orsaken till att de flesta exempel i studien kommer från Somaliland. Många källor är rapporter eller studier är gjorda för Världsbankens räkning. Denna institution är en aktör som driver en viss linje och därför redovisas deras syn på remitteringar under rubrik 2.2.3. 1 Låginkomstländer har 875 USD eller lägre BNI, medelinkomstländers BNI är mellan 876-10 725 USD medan höginkomstländers BNI är över 10 726 USD (World Bank, Internet, 2007-04-27). 3

4

2. TEORI Detta kapitel behandlar de två viktigaste begreppen för denna uppsats, diaspora och remitteringar. Diaspora definieras och särskild vikt ges åt att studera utveckling och diaspora. Av remitteringar ges en översikt och två synsätt av remitteringars inverkan på utveckling presenteras. 2.1 Diaspora och utveckling 2.1.1 Definition Ursprunget för ordet diaspora kommer från det grekiska verbet speiro som betyder att så och prepositionen dia som betyder över. För de antika grekerna syftade ordet på medborgare som flyttade till ett erövrat område för att kolonisera och införliva området till imperiet. (Cohen 1997.) Den mest kända användningen av ordet är när det talas om den judiska diasporan i fångenskap i Babylon. Diaspora studier har under senare tid koncentrerat sig på utspridda etniska befolkningar av både tvingade och frivilliga skäl. Cohen (1997) identifierar nio kännetecken för vad en diaspora kan innebära. Dessa är: (1) spridning från ett ursprungligt hemland till två eller fler lokaliseringar som ofta sker traumatiskt. (2) Alternativt är det en expansion från hemlandet för att idka handel eller för att kolonisera. (3) Diasporan har ett kollektivt minne och myt av hemlandets lokalisering och dess historia. (4) Den idealiserar och engagerar sig för hemlandet på olika sätt. (5) En återvandring till hemlandet uppstår med kollektivt stöd. (6) Man har en stark medvetenhet som etnisk grupp över en lång tid också genom att vara annorlunda. (7) Relationen till värdländer kan vara problematiska p.g.a. brist på acceptans. (8) Diasporor kännetecknas också av solidaritet och medkänsla till övriga inom den etniska gruppen i andra länder. (9) Den utgör en potentiellt kreativ miljö i värdlandet med en tolerans för pluralism. 5

2.1.2 Typer av diaspora Det är viktigt att känna till diasporans ursprung och orsak för att sedan förstå hur den fungerar. Cohen (1997) klassificerar fem olika typer av diasporor. Den första är offer- och flyktingdiaspora, den är påtvingad och har orsakats av förföljelse eller krig. De exempel som Cohen tar upp är judarna både under den babyloniska fångenskapen och efter Jerusalems förstörelse år 70. Han tar också upp den afrikanska diasporan som bildades genom slavhandeln och den armeniska som uppstod under folkmordet mot dem. Imperiediasporor har uppstått genom kolonisering av främmande länder för att tjäna hemlandet. Den är därför frivillig och har också ett speciellt syfte. Några exempel är britterna, de antika grekerna m.fl. Den tredje typen är arbetskraftsdiasporor som endera uppstått frivilligt för att hitta jobbmöjligheter eller halvt tvingat som var fallet med indierna under kolonialismen när britterna förflyttade arbetskraft till järnvägsbyggen i Östafrika. (Ibid.) En helt frivillig form är handelsdiasporor. Det är grupper som är aktiva i andra länder än sitt eget för att bedriva handel. Handelskontakten med hemlandet är därför täta och de bosätter sig inte permanent. I värdländerna håller de kontakten med övriga från sin egen grupp. Utmärkande exempel på denna typ är kineser och libaneser. Den femte typen är kulturella diasporor, där har gemensamma kulturella värden förenat grupper som är i exil. Grupperna har i sin tur skapat nya identiteter. Hit hör den karibiska diasporan som ursprungligen också var afrikansk offerdiaspora men nu blivit en ny typ. (Ibid.) Diasporor av olika etniska grupper kan uppstå också under en lång tid och med olika orsaker, så är fallet med Sierra Leone som Mohan (2002) tar upp som exempel. Den första vågen med migration från Sierra Leone var genom slaverihandel fr.o.m. 1500-talet. När landet sedan blev koloni under Storbritannien uppstod en ny emigrations fas, men nu till London i jakt på ekonomiska möjligheter. En tredje fas uppstod när Sierra Leone blev självständigt och fick ett styre där landets tillgångar stals av de ledande. Denna nedgång ledde till än mer 6

emigration till Europa och USA. Under den här tiden skedde också en migration där familjer och släkt återförenades med jämlikar som emigrerat under tidigare faser. (Mohan, 2002.) 2.1.3 Utveckling inom, genom och av diasporan Diasporagrupper kan på olika sätt bidra till utveckling ekonomiskt, socialt, politiskt och kulturellt. Mohan (2002) delar upp diaspora och utveckling på tre sätt. För det första, utveckling som sker inom diasporan, när lokala kontakter inom diasporan används för att säkra ekonomisk och social välfärd och på samma gång som en biprodukt bidrar till utveckling på platsen i värdlandet. Exempel på detta är grundandet av föreningar eller företag inom en diaspora grupp. (Mohan, 2002.) För det andra kan utveckling ske genom diasporan. Med detta menas hur diasporagrupper med hjälp av globala kontakter till andra diasporagrupper möjliggör ekonomisk och social välfärd. Detta sker t.ex. genom handelsförbindelser runtom i världen. (Ibid.) Det tredje sättet är när utveckling sker av diasporan. Denna förbindelse är mest relevant för detta arbete och kommer därför att ses närmare på. Med utveckling som sker av diasporan menas hur länkar och flöden tillbaka till hemlandet genererar utveckling. (Ibid.) African Foundation for Development (AFFORD) har i sina studier listat ett antal olika sätt som den afrikanska diasporan engagerar sig i Afrika, dessa är följande: 1. Från individ till individ genom överföring av remitteringar. 2. Från gemenskap till gemenskap genom överföringar för specifika ändamål. 3. Identitetsbyggande inom den egna gruppen i värdlandet. 4. Lobbyverksamhet i värdlandet angående hemlandets angelägenheter 5. Handel och investeringar med och i hemlandet. 6. Delgivning av kunskap, värden och idéer till hemlandet. 7

7. Understöd för utveckling på en mer professionell nivå. 8. Betalning av skatter i hemlandet. (AFFORD, 2000.) I denna uppsats är det främst de två första punkterna som är viktiga men det är viktigt att känna till att det finns många andra sätt på vilket diasporan engagerar sig i sitt hemland. Al-Ali et al som citeras i Mohan (2002) delar upp de olika aktiviteterna som diasporan gör för hemlandet i ekonomiska, politiska, sociala och kulturella aktiviteter. Dessa aktiviteter görs direkt genom länkar till hemlandet eller genom att använda sig av institutioner i värdlandet. I AFFORD:s lista räknas punkterna 1, 2, 5 och 8 som ekonomiska aktiviteter. Punkten 4 som politisk medan den tredje punkten är en kulturell aktivitet. Med sociala aktiviteter räknas t.ex. besök och kontakt till hemlandet och deltagande i sociala tillställningar. 2.2 Remitteringar och utveckling Remitteringar innebär vanligen överföring av pengar från en individ till en annan, men kan också innebära överföring av varor eller kunskap. Ofta är det frågan om migranter som skickar hem pengar till familj och släktingar. I denna uppsats är det främst internationella remitteringar som studeras och inte nationella överföringar t.ex. från urbana till rurala områden. I början av detta avsnitt behandlas remitteringsströmmarnas storlek och riktning för att få en överskådlig global bild av remitteringar. Detta har inte att göra med teoretiska perspektiv, men ges för att ge nödvändig bakgrundsinformation på fenomenet. 2.2.1 Översikt De största sändarna av remitteringarna finns i höginkomstländer medan de flesta mottagarna finns i utvecklingsländer, dvs. låg- och medelinkomst länder (se figur 1 och 2). De största sändarländerna av remitteringar är USA och Saudiarabien. Över 80 % av remitteringarna till utvecklingsländer kommer från höginkomstländer medan knappt en femtedel av strömmarna till utvecklingsländer är från andra länder i syd (Ratha & Shaw, 2007). 8

miljoner USD 300000 250000 200000 150000 100000 50000 0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Höginkomst länder Medelinkomst länder Låginkomst länder Figur 1: Mottagare av remitteringar. (Källa: egen bearbetning av data från World Bank Internet, 2007-04-11.) 200000 miljoner USD 150000 100000 50000 Höginkomst länder Medelinkomst länder Låginkomst länder 0 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000 2005 Figur 2: Sändare av remitteringar. (Källa: egen bearbetning av data från World Bank Internet, 2007-04-11.) Tabell 1: De tio största mottagarna av remitteringar Tabell 2: Länder där remitteringar utgör störst andel av GDP Land USD Land Andel av GDP Indien 19 843 Tonga 31,0% Kina 19 014 Moldavien 27,2% Mexico 18 143 Libanon 26,2% Frankrike 12 663 Lesotho 26,0% Filippinerna 11 634 Haiti 22,9% Spanien 7 528 Bosnien och Hercegovina 21,5% Belgien 6 863 Jordanien 19,9% Tyskland 6 557 Jamaica 18,3% Storbritannien 6 350 Serbien och Montenegro 17,0% Libanon 5 723 El Salvador 16,2% Källa: World Bank Internet 2007 04 11 Källa: World Bank Internet 2007 04 11 9

De senaste trettio åren har strömmarna av remitteringar till utvecklingsländer ökat nämnvärt. År 2006 beräknas remitteringarna till utvecklingsländer utgöra 199 miljarder USD, summan har därmed fördubblats på fem år. Den totala summan globalt för samma år beräknas ligga på 268 miljarder USD. (World Bank Internet, 2007-04-11.) Men strömmarna till utvecklingsländerna tros vara ca 50 % större än de uppmätta strömmarna eftersom det finns många informella länkar (World Bank, 2006). Utvecklingsländer De tio största mottagarländerna av remitteringar finns i tabell 1 och toppas av Indien. Listan präglas främst av medel- och höginkomstländer. I tabell 2 redovisas de länder vars remitteringar har störst andel av GDP. Det land som är mest beroende av remitteringar är Tonga enligt statistiken. Det afrikanska land som har störst andel är Lesotho där över en fjärdedel av GDP utgörs av remitteringar. På denna lista finns endast låg- och medelinkomstländer. Remitteringarnas andel av hela världens GDP är 0,5 %, de lägst utvecklade länderna har en andel på 3,5 % och alla utvecklingsländers siffra är 1,8 %. Afrika söder om Sahara har en lägre andel på 1,2 %. (World Bank Internet, miljoner USD 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 0 2000 2001 2002 2003 2004 FDI ODA Remitteringar Figur 3: Direktinvesteringar (FDI), bistånd (ODA) och remitteringar till utvecklingsländer. (Källa: egen bearbetning av data från World Bank Internet, 2007-04-11.) miljoner USD 30 000 25 000 20 000 15 000 10 000 5 000 0 Afrika söder om Sahara 2000 2001 2002 2003 2004 FDI ODA Remitteringar Figur 4: Direktinvesteringar (FDI), bistånd (ODA) och remitteringar till Afrika söder om Sahara. (Källa: egen bearbetning av data från World Bank Internet, 2007-04-11.) 10

2007-04-11.) När man jämför remitteringar med två andra stora kapitalströmmar utifrån, utländska direktinvesteringar och officiell biståndshjälp, kan man konstatera att remitteringarna överstiger värdet för biståndet till utvecklingsländer medan utländska direktinvesteringar alltjämt är störst (se figur 3). Remitteringarna är också den mest stabila strömmen med en jämn ökning. I Afrika söder om Sahara är däremot biståndet klart större än utländska direktinvesteringar och remitteringar (figur 4). 2.2.2 Remitteringars inverkan i utvecklingsländer Remitteringar påverkar livet på olika sätt för mottagarna i u-länder genom att hushållen som tar emot remitteringar får mer pengar att röra sig med. En viktig fråga är därmed hur dessa pengar används och om de främjar utveckling för samhället eller främst används för konsumtion. Det råder delade meningar om hur användningen av remitteringar hjälper hushållen och samhällen i u-länder. I en fallstudie om Jemen av Findlay (1994) undersöks hur arbetsmigration och remitteringar påverkade landet. På 80-talet hörde Jemen till den mest beroende staten av arbetsmigration i världen. Remitteringarna till Jemen översteg värdet av exporten med mellan 480-540 % under 80-talet och utgjorde en fjärdedel av landets BNP. Av länderna i Mellanöstern och på den Arabiska halvön har en del länder stora oljetillgångar medan länder som Jemen inte har sådana naturresurser. Befolkningen i de oljerika länderna var heller inte tillräckligt stora för att mätta arbetsbehovet. Därför blev arbetsmigrationen från de omgivande länderna stor till de oljerika länderna som Saudiarabien, Kuwait, Förenade Arabemiraten m.fl. Jemen som finns på Arabiska halvöns södra ände hade ett inbördeskrig mellan åren 1962-70 som förstörde det lilla som fanns av infrastruktur i landet. Efter kriget var Jemen underutvecklat med en ung befolkning, en medellivslängd under 40 år och över 80 % av befolkningen var analfabeter. Ekonomin var främst baserad på den agrikulturella sektorn och de statliga institutionerna var för svaga för att genomföra omfattande utvecklingsstrategier. En omfattande användning av 11

den milda drogen khat drog också ner på produktionen. Efter kriget blev närheten till Saudiarabien en möjlighet att komma undan fattigdomen och få tillgång till jobb. På 70-talet var därför migrationsströmmen till Saudiarabien starkt växande och i motsatt riktning växte remitteringsströmmen. Pengarna som kom till hemlandet användes främst för att finansiera ett nytt hus eller för inköp av konsumtionsvaror, som radioapparater och andra elapparater för kök och hem. Resultatet av detta var att en stor del av pengarna som kom in i landet användes för import och den egna tillverkningsindustrin utvecklades inte. Obalansen i handeln gjorde att den Jemenitiska valutans värde halverades i mitten av 80-talet. Därför hade många migranter sina besparingar i andra valutor vilket också försvårade ekonomin i Jemen. (Findlay, 1994.) Ett annat problem för Jemen eftersom de var mycket beroende av arbetskraftsmigration var förändringar på arbetsmarknaden i Saudiarabien. När lönerna dramatiskt gick ner i mitten av 80-talet sjönk också remitteringarna kraftigt från 1 084 till 242 miljoner USD på sex år. Detta innebar förstås en ekonomisk katastrof för Jemen. I början av 90-talet fick också närmare en miljon arbetare från Jemen lämna landet och en stor ström av återvändande migranter kom till ett redan fattigt land. (Ibid.) Findlay (1994) menar att användningen av remitteringarna i hemlandet minskar fattigdom och förbättrar boendet, men har ingen större effekt på den långsiktiga utvecklingen i landet. Investeringarna för områden med en mer långsiktig ekonomisk utveckling är för små. Detta underbyggs med Findlays och Samhas undersökning från Jordanien år 1984. Den visar att 55 % av mottagarna av remitteringar använde pengarna till boende, 40 % skaffade bil och 31 % köpte land. Till mera långsiktiga investeringar använde 5 % pengar till industriella projekt och 3 % till agrikulturella projekt. Knappt en femtedel av mottagarna använde medlen till utbildning. (Ibid.) Van Hear är på samma linje som Findlay när det gäller remitteringars inverkan på långsiktig utveckling. Efter att ha gjort en studie på Sri Lanka och i Ghana menar Van Hear (2002) att remitteringar har en viktig uppgift i att upprätthålla samhällen men det är inte tillräckligt för att transformera samhället. 12

Som motpol till Findlays slutsatser avfärdar de Haas (2005) att remitteringar används till konsumtion som inte ger någon långsiktig utveckling som en myt. Han avfärdar också att remitteringar leder till ett beroende och passivitet för mottagarna. Orsaken till att migration har uppfattats som att hindra utveckling är enligt de Haas (2005) bl.a. brister i metoden och i empirin samt en alltför snäv bild av vad utveckling är. Senare empiriska studier i framförallt Latinamerika visar att remitteringar gör det möjligt för migranter och familjemedlemmar att investera i lantbruk och andra privata företag. Att pengar sätts på boende, hälsovård, livsmedel och utbildning inte skulle vara medel för långsiktig utveckling stämmer inte. Istället menar de Haas (2005) att satsningar på välmående gör att produktiviteten ökar, ger valfrihet och ökar deltagande i den allmänna debatten. Med en bredare utvecklingssyn borde också välmående räknas som framsteg. Konsumtion har även den effekten att den ökar den lokala ekonomiska aktiviteten vilket gör att hushåll som inte får remitteringar också får en del av kakan. Genom att remitteringar inverkar på ett helt område betyder det också att tesen om att remitteringar ökar ojämlikheten måste ses över. Men remitteringar leder inte automatiskt till utveckling, de Haas (2005) framhåller att politiska, ekonomiska och sociala omständigheter i sändande och mottagande länder bestämmer hur mycket som kan utnyttjas av remitteringarnas potential. Andra aspekter som förekommer i debatten är att remitteringar skapar en beroendekultur där mottagare lämnar sina jobb och endast lever av remitteringarna. En annan negativ aspekt är de sociala förlusterna när en förälder migrerar för att ge familjen en bättre ekonomisk situation medan barnen växer upp i förälderns frånvaro. Exempel på detta är filippinska mödrar som jobbar som barnsköterskor i Hong Kong. Brain-drain är också ett fenomen som förknippas med remitteringar. Det innebär att högre utbildade personer migrerar för att få bättre inkomstmöjligheter. Detta innebär inte endast ökade remitteringar till landet utan också att finansiella förluster när betydelsefull arbetskraft försvinner. (Kapur, 2005.) 13

2.2.3 Världsbankens syn på remitteringar På senare år har Världsbanken uppmärksammat remitteringars inverkan på utveckling och utgåvan av Global Economic Prospects för år 2006 hade migration och remitteringar som övergripande tema. I den publikationen ställer sig Världsbanken positiv till migration från syd till nord, för att det innebär ekonomisk utveckling för både ut- och invandringslandet. Fördelen för utvandringslandet är att remitteringsströmmen växer. Det finns också demografiska orsaker till att både nord och syd vinner på migrationen. Antalet personer i arbetsför ålder är på väg ner i höginkomstländerna medan den växer i de lägst utvecklade länderna. Migrationen till höginkomstländer har ökat och man menar att den fortsätter att öka. Andelen av befolkningen som var födda utomlands i dessa länder var 1970 lite över 4 % medan den fördubblats och var över 8 % år 2000. Världsbanken menar också att politiken i destinationslandet kan påverka migrationen. För lågutbildade som flyttar till Nord är effekterna positiva medan situationen är mer komplex för högutbildades migration. Högutbildades migration bidrar till att utvandringslandet får bättre tillgång till kapital, teknologi och affärskontakter genom de högutbildade i diasporan. Men å andra sidan hindrar också migration av högutbildade tillväxt i ursprungslandet när kunskap försvinner. (World Bank, 2006.) Remitteringar ses som en viktig källa till extra inkomster för u-länder, p.g.a. dess stora storlek. Men remitteringar får inte ses som ett substitut för ekonomisk utveckling eller för bistånd. Det är svårt att mäta om remitteringar i u-länderna inverkar till att ge tillväxt. Men de minskar fattigdomen och släktingar till migranter får pengar som de också kan använda till investeringar i utbildning, företagande eller hälsovård som ger en social utdelning. (World Bank, 2006) Eftersom Världsbanken är för en större migration som ger större remitteringsströmmar ger de också förslag på hur detta skulle underlättas. Organisationen förespråkar att man ordnar migrationsprogram mellan mottagaroch ursprungsländer för att främja arbetskraftsmigration av temporär karaktär. Mer information om möjligheter och risker med migration bör ges i u-länder för 14

att undvika migrationsfällor och dyra mellanhänder. Världsbanken förespråkar också att remitteringarna ska ske smidigare och billigare för fattiga migranter. För små summor kan avgiften vara 10-15 % av remitteringen vilken är en stor andel för en fattig. Genom att sänka avgiften skulle man öka remitteringarna speciellt på formella vägar och låta migranten behålla mer av pengarna. (World Bank, 2006.) 2.2.4 Sociala remitteringar Begreppet remitteringar kan också ges en bredare betydelse än bara överföringar av pengar. En typ av remitteringar i en mer abstrakt form är sociala remitteringar som definieras som...idéer, beteenden, identiteter och socialt kapital som flödar från mottagarländer 2 till samhällen i sändarländer (Levitt, 1998, s. 927, fritt översatt). Tre typer av sociala remitteringar kan speciellt urskiljas. För det första överförs normativa strukturer som är värden som ger normer och förväntningar om hur olika funktioner skall fungera i familj och samhälle. För det andra överförs praktiska handlingsmönster till vilka de normativa strukturerna ligger som grund för, t.ex. hur man deltar politiskt, socialt och organiserar sig. Den tredje överföringen är socialt kapital som kan innebära den status det medför att ha släktingar utomlands. Sociala remitteringar kan både ha positiva och negativa följder. Dessa remitteringar förmedlas genom kontakter mellan diasporan och hemlandet när man besöker varandra eller håller kontakten per telefon. (Levitt, 1998.) 2 Med mottagarländer menas mottagare av migranter. 15

16

3. BAKGRUNDEN TILL DAGENS SOMALIA Somalia är lokaliserat i en orolig region (figur 5). Den viktigaste näringen i landet är lantbruk vars andel var 65 % av den inhemska produktionen före inbördeskriget. Andelen för industrin och service var 9 % respektive 26 %. Av exporten före kriget var 80 % varor som kom från nomadkulturens boskapsskötsel. (UNDP, 2001.) År 2004 uppgick exporten till 266 miljoner USD. Importen samma år var på 461 miljoner USD vilket betyder att den fördubblats på sex år. De största importvarorna i hamnarna Figur 5: Karta över Somalia. (Källa: CIA World Factbook, Internet, 2007-04-12.) Berbera och Bosasso var matvaror som socker, vete, vetemjöl, ris samt matolja, khat 3, byggnadsmaterial och bränsle. (Kulaksiz & Purdekova, 2006.) 3.1 Historia Före kolonialismen fanns det ingen centralstyrd makt i de områden där somalierna bor. Istället för en enhetlig stat byggde somalierna sin identitet på släktskap. Det somaliska samhället är traditionellt uppbyggt av klaner som i sin tur består av underklaner och familjegrupper. Klansamhället har sina egna system hur man löser konflikter mellan familjer och hur betesmarken fördelas i den nomadiska kulturen. (Ehlers & Witzke, 1992.) Kolonialismen på Afrikas horn tog fart i slutet av 1800-talet. Storbritannien ville säkra trafiken från Suezkanalen och skapade ett protektorat kallat Brittiska 3 Khat är en mild narkotisk drog. 17

Somaliland i norra Somalia. Frankrike grundade också en koloni kallad Franska Somaliland som 1977 blev självständigt som Djibouti. Italien hade intressen över hela Östafrika och annekterade Italienska Somaliland längs med Indiska Oceanens kust. Medan britterna före andra världskriget inte byggde upp någon omfattande administration för att utveckla kolonin hade Italien startat upp en exportekonomi som satsade på att förse hemmamarknaden med jordbruksprodukter såsom bananer och citrusfrukter (ibid). Före och i början av andra världskriget försökte det fascistiska Italien utvidga sina kolonier genom att ockupera Etiopien och Brittiska Somaliland men Storbritannien slog tillbaka. Efter världskriget tillhörde Italien den förlorande sidan och frågan om Somalia gick till FN. Där bestämdes att Italienska Somaliland skulle i tio år vara under FN-styre med italiensk administration. År 1960 blev Somalia självständigt genom att man slog ihop den brittiska och italienska kolonin. Landet hade en parlamentarisk demokrati fram tills 1969 när generalmajoren Siad Barre tog makten i en oblodig militärkupp. (Kinfe Abraham, 2002.) Barre införde ett socialistiskt system efter Sovjetisk förebild. I slutet av 70-talet utkämpades ett krig mot Etiopien om kontrollen av det somalibebodda Ogaden. Somalia förlorade och missnöjet mot diktatorn Barre pyrde. Olika grupperingar grundade på klantillhörighet började vända sig emot honom. I norr bombades betydande städer som Hargeisa ner av regeringen 1988 för att kväva en gruppering. Detta ledde till att man i norr utropade sig som självständig 1991 som republiken Somaliland. Detta var samma år som Barre störtades av en rad andra klanfraktioner. I och med störtandet av Barre startades ett långvarigt inbördeskrig mellan många olika beväpnade klanmiliser och krigsherrar och anarki blev vardag. Utvecklingen i Somaliland blev mer framgångsrik genom att man lyckades bygga upp en administration i Hargeisa men omvärlden godkännande som självständig stat har man inte fått. Åren 1993-94 gjorde FN och USA en humanitär och militär intervention i Somalia som misslyckades. Nästa del av Somalia som utropade självstyre var Puntland i Somalias nordöstra hörn. Där lyckades man bygga upp en statsapparat 1998. Ett försök till att bilda ett styre för Somalia och få slut på statslösheten gjordes 2000 när den nationella övergångsregeringen (TNG) bildades i Djibouti. (Gundel, 2002 & Kinfe Abraham, 2002.) Men det FN understödda 18

TNG har inte lyckats få någon kontroll över landet. Istället tog Islamistiska domstolar kontrollen över Mogadishu och stora delar av landet från krigsherrarna år 2006. I slutet av 2006 körde etiopiska trupper allierat med TNG ut de Islamistiska domstolarna. Men inbördeskriget fortsatte. 3.2 Utbildning Somalia hör till länderna med den minst utvecklade utbildningssektorn i världen. År 2001 var läskunnigheten 17,1 % och deltagandet i grundskola var på 13,6 % (UNDP, 2001). Rötterna till utbildning i Somalia finns i ett mer informellt lärande inom den nomadiska kulturen. Under kolonialismen grundades skolor sakta men säkert, men dessa tjänade kolonialismens syften och utbildningsspråket var italienska eller engelska. Efter självständigheten satsades det på utbildning och många nya skolor grundades. I mitten av 70-talet satsade Barre regimen 11 % på utbildningssektorn av budgeten. Under militärstyrets tid år 1972 fick också somaliskan ett skriftspråk med latinska bokstäver. Men på 80-talet gick trenden ordentligt bakåt och budgeten för utbildningssektorn gick ner till 1,5 %. Detta innebar att många lärare lämnade skolorna och elevantalet i grundskolan halverades på bara tio år. När sedan Barre störtades sattes skolsystemet slutligen ur spel. Mellan 1991 och 1992 var det bara koranskolor och privata initiativ som fungerade. Men på senare år har andra aktörer också börjat utveckla utbildningen. Det finns också skillnader i skoldeltagandet angående kön och urbana/rurala förhållanden. Fler pojkar, 65 %, går i grundskola än flickor och på landsbygden är det mycket ovanligt med skolor. Genom att skolsystemet föll och genom det långa inbördeskriget, har två generationer gått miste om grundutbildning vilket sätter starka spår i samhället. (Abdi, 1998 & UNDP, 2001.) 3.3 Befolkning Somalierna är en relativt homogen befolkningsgrupp med samma språk och kultur. Största delen av befolkningen är också sunni muslimer. På grund av kolonialismens nya gränsdragningar blev somalierna delade i fem territorier, Italienska, Brittiska och Franska Somaliland, nordöstra Kenya och Ogaden i 19

Etiopien. På Somalias flagga representerar dessa territorier också varje udde på den femuddiga stjärnan (Ehlers & Witzke, 1992). Eftersom dessa områden är där somalier traditionellt bor kan de inte räknas som diaspora även om de är utanför Somalias gränser. Befolkningen uppskattades enligt UNDP (2001) uppgå till 6,38 miljoner år 1997, men kan variera p.g.a. flyktingströmmar, konflikter och nomadlivet. Medellivslängden var 47 år och spädbarnsdödligheten 132 av 1000 barn år 2001. Somalias HDI beräknades vara 0,284, vilket är en av de lägsta noteringarna i världen. (UNDP, 2001.) 3.4 Den somaliska diasporan Det finns inga exakta siffror på hur många somalier födda i Somalia som bor utanför landets gränser, men man beräknar att det är över en miljon (Lindley, 2005). Det är ett anmärkningsvärt antal i kontrast till Somalias invånarantal. Den somaliska diasporan har bildats av flera olika flyttningsrörelser. Somalierna är traditionellt ett nomadfolk där mobilitet och migration har varit en fråga om överlevnad. Men arbetsmigrationen har också långa anor bland somalierna. Fyra emigrationsvågor kan speciellt urskiljas i den somaliska kontexten där orsakerna till migrationen är olika. (Hansen, 2004.) Den första vågen av somalier som sökte sig utomlands var sjömän som under kolonialismen från och med början av 1900-talet reste ut i världen som handelsmän. Havet tog dem till Europa, Amerika, Ryssland och Arabländer. Idag har några av de forna sjömännen bosatt sig i städer som Cardiff och Köpenhamn. (Ibid.) Under kolonialismen flyttade också en del somalier till moderländerna Storbritannien och Italien men i mindre omfattning (Gundel, 2002). En andra våg startade på 60-talet i och med olje-boomen i Mellanöstern. Ett stort antal somalier arbetsmigrerade då till dessa länder. Senare blev det problematiskt för de somalier som stannade i dessa länder p.g.a. arbetsmarknaden och många återvände. (Hansen, 2004.) Enligt en undersökning från år 1987 fanns det minst 375 000 arbetsmigranter från Somalia den här tiden (Ahmed, 2000). Arbetsmigration från Somalia gick också på 60-talet söderut för att bygga 20

järnvägen mellan Tanzania och Zambia. På senare år har somalier också hittat arbete som lastbilschaufförer i Central- och Östafrika. (Lindley, 2005.) Den tredje vågen var unga somalier som flyttade till Nordamerika, Europa och Ryssland för utbildning och för att studera på universitet. I nuläget är svårt att med somaliskt pass migrera till dessa länder för utbildning. Därför är det vanligt att rika somalier flyttar istället till Indien eller Pakistan för dessa ändamål. (Hansen, 2004.) Den största och mest kända vågen är flyktingströmmar. Redan på 80-talet sökte somalier som flydde Barre-regimen politisk asyl utomlands. År 1988 när inbördeskriget bröt ut beräknades 600 000 människor fly till Etiopien och Ogaden regionen. Tre år senare när Siad Barre avsattes började däremot ännu större flyktingströmmar. Då beräknades över en miljon somalier fly undan striderna till länder i regionen och längre bort. De flyktingar som hade det bättre ställt flydde till väst till länder som Canada, USA, Storbritannien, Italien, Nederländerna, Sverige, Danmark, Norge, Finland och Australien. Men de flesta flyktingarna, främst de fattigare, flydde till grannländerna Kenya och Etiopien. (Gundel, 2002.) I tabell 3 finns siffror på de tio största mottagarländerna av somaliska flyktingar såsom den officiella flyktingsituationen såg ut i slutet av 2005 enligt UNHCR 4. Kenya med över 150 000 flyktingar har den största andelen somaliska flyktingar. De flesta av dessa flyktingar bor i flyktingläger vilka finns i avlägsna, varma och arida områden (Turton, 2005). De största mottagarna av somaliska flyktingar i västvärlden är Storbritannien och USA. I Storbritannien beräknas bo mellan 70 000 till 100 000 somalier (Gundel, 2002). I Sverige fanns 2006 officiellt Tabell 3: Flyktingar från Somalia i slutet av år 2005 Kenya 150459 Yemen 78582 Storbritannien 35528 USA 34207 Etiopien 15901 Nederländerna 10715 Djibouti 9828 Sydafrika 7548 Danmark 6648 Norge 6437 Källa: UNHCR, 2006. 18 342 invånare födda i Somalia (SCB Internet, 2007-05-14). Men det riktiga 4 Med flyktingar avses de som har flyktingstatus enligt UNHCR. 21

antalet tros ligga runt 20 000 personer. Somalierna till Sverige började komma när kriget bröt ut, 1989 fanns det endast 500 somalier i landet. Många av somalierna har kommit till Sverige genom familjeåterförening. (Rösell & Magnusson, 2006.) I Finland finns det knappt 9 000 som har somaliska som modersmål (Statistikcentralen Internet, 2007-05-14). 22

4. REMITTERINGAR TILL SOMALIA I detta kapitel behandlas information angående de tre frågeställningar som berör remitteringarnas roll och inverkan i Somalia. 4.1 Storlek och flöden Det är svårt att mäta den exakta storleken av remitteringsflödet till Somalia för landet saknar statliga finansiella institutioner och remitteringarna sänds till landet på både formella och informella sätt. Den största kanalen för flödet är genom remitteringsföretag, man har uppskattat att ungefär två tredjedelar av överföringarna sker genom dessa företag som överför pengarna till mottagaren inom 24 timmar. Pengar kan också överföras för hand genom besök eller med hjälp av kurirer. Ett tredje sätt är ett handelsbaserat system där migranter ofta boende i länderna kring Persiska viken importerar varor till Somalia och låter släktingarna ta hand om vinsten. Hawilaad kallas ett remitteringssystem som är baserat på förtroende. I detta system tar en agent i sändarlandet mot pengar och blir skyldig utbetalaren i Somalia. Förtroendet byggs vanligen på klan- eller affärsrelationer. Utvecklingen av telekommunikation har varit viktigt för dessa överföringar. Många agenter har också blivit en del av de mer officiella remitteringsföretagen. (Lindley, 2005.) Det finns många antagande på hur stort remitteringsflödet är till Somalia. De minsta uppskattningarna rör sig kring en halv miljard USD per år. UNDP:s uppskattning är att remitteringar uppgår till 22 % av hushållens inkomster. Det skulle betyda att remitteringarna årligen till Somalia är 280 miljoner USD, till den summan bör remitteringar avsedda för investeringar räknas in som ger siffran 500 miljoner USD. (UNDP, 2001.) Ahmed beräknar den årliga remitteringsströmmen till Somaliland till samma siffror, men då är inte hela Somalia inräknat vilket skulle ge en betydligt större summa. Detta resultat är räknat genom att anta att en tredjedel av hushållen i Somaliland mottar remitteringar och att summan som mottas i medeltal är 4 170 USD per hushåll. (Ahmed, 2000.) De största uppskattningarna ligger på mellan 700 miljoner USD till en miljard USD (Omer & 23

El Koury, 2005) och över en miljard USD årligen (Waldo, 2006). Enligt Lindley (2005) finns det två metoder att mäta storleken på de totala remitteringarna i Somalia. Dels är det top-down metoden som uppskattar flödet genom att studera data från remitteringsföretag samt andra remitteringskanaler och dels är det genom bottom-up metoden som innebär att man mäter storleken genom att använda medeltal för överföringar eller genom hushållsundersökningar på plats. Genom att kombinera olika resultat som gjorts med dessa metoder får Lindley (2005) fram att de totala remitteringarna årligen rör sig omkring 500 miljoner till en miljard USD. (Lindley, 2005.) Man kan dra slutsatsen att det riktiga värdet rör sig just kring dessa siffror. Remitteringarna till Somalia kommer från olika håll i världen där den somaliska diasporan befinner sig. Fram till slutet av 80-talet var remitteringsflödet störst främst från länderna vid Persiska viken. Nästa flyttvåg i och med inbördeskriget förändrade situationen. Saudiarabien står fortfarande som den största källan men lär passeras av Storbritannien vars somaliska diaspora befolkning ökar medan diasporan minskar i länderna vid Persiska viken. Andra viktiga länder som sänder remitteringar är Förenade Arabemiraten, Nederländerna, Canada, USA, Sverige, Danmark, Norge, Qatar, Finland, Kuwait, Australien och Djibouti. Den exakta storleken på remitteringar från respektive land är svår att uppskatta. Varifrån pengarna kommer har också betydelse. Migranter vid Persiska viken består ofta av unga män som är där med syftet att jobba hårt och sända största delen hem, medan diasporan i västvärlden har en mer blandad befolkning med kvinnor och barn som ofta är flyktingar. (Ahmed, 2000.) Somaliska remitteringar går inte endast till Somalia, remitteringar från diasporan sänds också till flyktingläger i t.ex. Kenya (Horst & Van Hear, 2002). 4.2 Remitteringarnas förhållande till GDP och bistånd För att beräkna remitteringarnas andel av GDP krävs uppskattningar. Data om Somalias GDP är svåra att mäta men UNDP (2001) och CIA World Factbook (Internet, 2007-04-12) vågar sig på uppskattningar som rör sig mellan 600 och 795 24

USD per capita. Genom att använda sig av dessa siffror får man fram att remitteringarnas andel av GDP i Somalia rör sig omkring 14-25 %. Men också uppskattningar om att andelen rörde sig mellan 25-40 % i slutet av 90-talet förekommer (Kapur, 2005). Somalia hör därmed till de länder som är mest beroende av remitteringar. Biståndet till Somalia var år 2000 omkring 115 miljoner USD, vilket gör remitteringarna många gånger större än biståndet (UNDP, 2001). Utländska direktinvesteringar förekommer knappt i landet förutom de som görs av diasporan (Lindley, 2005). 4.3 Remitteringarnas inverkan Remitteringarnas inverkan på samhället och ekonomin i Somalia har många positiva effekter men också en del negativa konsekvenser. Med remitteringar har hushållen kunnat förbättra sin levnadsstandard. I Somalia används det mesta av pengarna som på andra håll i världen på konsumtion. Minst hälften eller upp till två tredjedelar av pengarna används till konsumtion (Kulaksiz & Purdekova, 2006). Men enligt en undersökning använder också upp till 15 % av mottagarna pengarna till investeringar såsom land, byggnader och startandet av företag (Ahmed, 2000). Nya företag hjälps också av att det finns hushåll som konsumerar och säkrar deras existens. Utvecklingen är också sådan att företag och projekt finansierat av remitteringar ökar. Pengar används också till ändamål som att möjliggöra att fler i familjen kan migrera, till familjehögtider som bröllop, till pilgrimsfärder till Mecka och för att betala blodsskulder. (Ibid.) En enkätundersökning som gjorts i Hargeisa, Somaliland, visar att remitteringarna också har en positiv inverkan på utbildning. Av de över tusen barnen som ingick i familjer som tar emot remitteringar gick över 80 % i skola, vilket är en betydligt högre andel än Somalias skoldeltagande i medeltal som ligger på 13,6 %. Det är också vanligt att remitteringarna följs av en social remittering genom att släktingar i diasporan uppmuntrar mottagarna att satsa på utbildning. (Lindley, 2006.) En effekt av remitteringarna är att telekommunikationsnätverk byggts ut i landet. Eftersom man märkte att telefonförbindelser ökade inflödet av remitteringar satsades det mer på att bygga ut dem. Telefontjänsterna i Somalia hör också till de 25

billigaste i regionen. Låga skatter och saknaden av regelverk har gjort det enkelt att investera och uppmuntrat remitteringarna än mer. När Somalia utsatts för naturkatastrofer som torka och översvämningar som orsakat svält har också remitteringarna ökat. Detta gällde också när Saudiarabien satte ett förbud på import av livsmedel från landet i slutet av 90-talet p.g.a. Rift Valley feber. På så sätt har remitteringarna haft en viktig funktion som försäkring vid sämre tider. (Ibid.) Remitteringar har också haft negativa konsekvenser. En sådan konsekvens är brain-drain, Somalia har förlorat en stor del av sin mest utbildade och kunniga arbetskraft. Man har beräknat att 80 % av landets mest utbildade befolkning har flyttat efter att konflikten startade (Lindley, 2006). Saknaden av kunnig arbetskraft har dragit ner produktiviteten och företag som har varit i behov av att expanderat har saknat kunskapen för att förändra sin organisation. Remitteringar har också ökat inkomstskillnaderna. Detta har sin förklaring i att det är kostsamt att arbetsmigrera från Somalia och bara de mer välbeställda har möjlighet till det. På samma sätt är det med flyktingarna, de som kommer från rikare förhållanden har lättare att komma till västvärlden. Därför är det främst rikare hushåll som tar emot remitteringar. De flesta remitteringarna kommer också till urbana områden medan den rurala befolkningen får betydligt mindre remitteringar från utlandet. Ahmeds studie (2000) visar att endast 5 % av befolkningen i rurala områden mottar remitteringar medan majoriteten i staden Hargeisa livnär sig på dem. Detta visar att de flesta migranter från Somalia kommer från urbana områden. Men den rurala befolkningen kan få fördel av remitteringar på andra vägar, dels genom att personer från urbana områden investerar i landsbygdsnäringar och dels genom att de konsumerar produkter från landsbygden. Överföringar bland släktingar går också från urbana till rurala områden inom landet. (Hansen, 2004.) Det stora flödet av kapital utifrån har också gjort att det relativa priset på service har höjts gentemot handelsvaror och effekten har varit sådan att lönerna höjts vilket i sin tur påverkat negativt på den arbetskraftsintensiva jordbrukssektorn. Detta har i sin tur påverkat exporten av livsmedel och boskap negativt. (Ahmed, 2000.) Eftersom remitteringarna är en så stor andel av flödet av kapital utifrån 26

påverkar de växelkurserna för Somalias och Somalilands shilling. När remitteringarna ökar sjunker växelkursen medan avtagande remitteringar ökar växelkursen. Detta kan ha både positiva och negativa effekter. När det största remitteringsföretaget Al-Barakaat stängdes efter den 11:e september p.g.a. misstankar från USA att företaget användes för att finansiera terrorism, påverkade detta negativt växelkursen och hushållens köpkraft. Enligt TNG:s utrikesminister innebar stängningen att 25-27 miljoner USD gick förlorat. (Omer, 2002.) De flesta mottagare av remitteringar är ändå vanliga människor, därför skapade stängningen stora problem för dessa (Horst & Van Hear, 2002). En speciellt negativ konsekvens med remitteringarna är att den finansierar krigsföringen för olika klanmiliser. Speciellt i början av 90-talet var detta vanligt, men har efter det mattats av (Lindley, 2005). På så sätt bidrar remitteringar till att förlänga den långvariga konflikten i Somalia. En stor del av remitteringarna används också för konsumtion av khat. Somalias import av khat ligger mellan 50 och 250 miljoner USD årligen (UNDP, 2001). Till och med lönerna är dessutom ofta indexerade till khat priset (Ahmed, 2000). 27