Tvångsäktenskap Det är för lätt att gifta sig och för lätt att skilja sig. Tvångsäktenskap och tvångsskilsmässa Äktenskapsbalken har detta år fått ett viktigt tillägg då dispensen för att ingå äktenskap under 18 års ålder faller bort. Vigselförrättare som åsidosätter sin nu lagstiftade förpliktelse förlorar sin behörighet och kan i värsta fall också bli orsak till att trossamfundet också förlorar den civila vigselrätten. Om detta och flera viktiga skärpningar av lagstiftningen har en utbildningsdag för vigselförrättare anordnad av SST (Nämnden för Statligt Stöd till Trossamfund) i Jönköping nyligen handlat. Bakom denna satsning ligger de många fall av tvångsäktenskap, informella äktenskap och barnäktenskap som blivit kända i Sverige under senare tid. Även om äktenskapen ingås i utlandet måste det för svenska medborgare göras en svensk hindersprövning. En tvistefråga vid skilsmässa för äktenskap ingångna i annat land är vilken skilsmässolagsstiftning som ska gälla. Sverige menar att det är den svenska, men EU godtar den utländska. Det är vigselförrättare verksamma i Sverige som i en multireligiös invandringsverklighet måste försäkra sig om parternas fria vilja och samtycke inför ett äktenskap. Risken är emellertid stor att traditionen med arrangerade äktenskap, som är vanlig i stora delar i världen, hos oss betraktas som en form av tvångsäktenskap. Det tragiska mordet på Fadime bidrar samtidigt till en viss misstänksamhet mot arrangerade äktenskap. Att sådana varit regel
också i svensk historia under århundraden glöms ofta bort. Förändringarna i Sverige har gått fort. Mordet på Fadime är emellertid tecken på något helt annat, nämligen en form av patriarkaliskt envälde i familjer som betraktar döttrar som pjäser i ett utbyte av ekonomisk och social fortlevnad. Varje avvikelse från etablerad norm för unga flickor utgör ett hot mot familjens anseende och status. I extremt olyckliga fall förtrycks i egentlig mening unga kvinnor inom en norm som ska skydda mot den större frihet som unga kvinnor har i västerlandet och i Sverige. Vad lagstiftningen åsyftar är personers relativa autonomi i förhållande till föräldrar och släkt. Grunden för autonomin är parternas fria val av livspartner. Kyrkorna i Sverige, religionerna i Sverige, är inte, och kan inte vara, grogrund för förtryck av de unga eller våld och förtryck inom äktenskap, utan är snarare garanter för varje människas värdighet och frihet under ansvar som personer. Den andra sidan av autonomin är rätten till skilsmässa. Det finns en uppfattning i Sverige att vi har världens bästa skilsmässolagstiftning. Den har dock den baksidan att den inte beaktar barnperspektivet i tillräcklig utstäckning. Barn kommer, hur lojala de än är mot sina föräldrar, i kläm. Det är ett växande problem framför allt sedan 80-talet, då skilsmässorna ökat i aldrig tidigare känd omfattning i hela västvärlden. Det är allvarligt eftersom det är fattigdomsgenererande i många länder. Det förefaller därför som att balansen mellan familjestabilitet och personlig frihet och autonomi inte lyckas i det moderna samhället. Kyrkorna, och religionerna, stöder stabiliteten och den livslånga troheten och betraktas därför ofta som konservativa och oförstående för den moderna tidens krav och utmaningar. Det icke religiösa sekulära samhället står för mångfald av samlevnadsformer och frihet att ingå nya relationer för det
personliga självförverkligandets skull. Hela samhällskroppen polariseras i kraft av vad som kallas en liberal lagstiftning. Om lagstiftningen tydligt markerar mot sådana inskränkningar i det personligt fria valet av partner som tvångsäktenskap faktiskt är, så avvisas alltså varje form av påtryckningar utifrån på de par som vill gifta sig. Vad lagstiftningen å andra sidan inte har upptäckt är de otillbörliga påtryckningsmetoder som finns för att utifrån driva fram en skilsmässa mellan gifta personer vars livsgemenskap ogillas av närstående föräldrar eller släktingar. På ett subtilt sätt kan ett äktenskap fås att bryta samman genom intrång i privatlivet mot bakgrund av till exempel missnöje med parets ekonomiska, politiska, sociala eller religiösa liv. I sådana fall saknas respekten för parets självständighet i förhållande till starka och dominerande familjestrukturer. Om tvångsäktenskap är oacceptabla bör också tvångsskilsmässor vara det. Men här saknas lagrum. Hemfridsbrott är svåra att bevisa. Inför båda fallen står vigselförrättarna egentligen maktlösa. Det som krävs är att samhället, uttryckt i lag, har ett tydligare barnperspektiv och en större förståelse för den bärande och stödjande kraften i det vi kallar äktenskap och familj. Det är för lätt att gifta sig och för lätt att skilja sig. Religionen och samhället behöver vara samverkansparter, inte varandras motpoler. Göran Fäldt Diakon och vigselförrättare i Katolska kyrkan Publicerat i Jönköpingsposten 2014-11-29