BEHÖVER VI PARKER? 2013-01-11 Av: Idéer och tankar om hållbar stadsutveckling Parker är idag självklarheter i svenska städer även om andelen parkmark kan skifta. Men alla parker är inte fredade från exploatering. Kolbjörn Guwallius spanar efter grönskans roll i den täta staden. De outnyttjade fläckarna i storstäderna minskar i antal samtidigt som många vill bo centralt. Lockande då att snegla på parkmark när de sista ödetomterna väl är bebyggda. Att samla fler människor på liten yta är frestande: infrastrukturen i form av kommunikationer, fjärrvärme och elektricitet med mera är redan på plats. Projekteringen blir förhållandevis billig samtidigt som bostäderna blir attraktiva i kraft av läget. Den hållbara stadsutvecklingens krav på ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet kan lättare uppfyllas när vi bygger tätt. Vi kan spara på uppvärmningen, få synergieffekter när det gäller sophämtning, vatten och avlopp och minska bilberoendet samtidigt som värdefull jordbruksmark kan sparas. Det ser onekligen ut som att det är lönsamt på många sätt att nagga parker och grönområden i kanten, ja rentav att ta bort dem helt. Det kanske faktiskt är det enda rationella att göra, och räknat som andel av bebyggelsen har mycket riktigt de gröna ytorna i städerna minskat på senare år. Har parken spelat ut sin roll när den täta staden är det mest hållbara och vi måste hushålla med resurserna? Eller behöver vi tvärtom parken mer än någonsin? När Stockholm fick sina första offentliga parker i form av Kungsträdgården och Humlegården på 1700-talet var de i första
hand tillgängliga för de övre samhällsklasserna. Det fanns regler för vilka som fick vistas där och hur de skulle uppföra sig. Det här var på inget sätt unikt för Stockholm utan de få parkernas funktion var i stort densamma i vår del av världen. Men offentliga parker var ovanliga i svenska städer fram till mitten av 1800-talet. En del av de första parkerna var före detta jaktmarker som öppnades, som i fallet med Djurgården i Stockholm. I samband med industrialiseringen under 1800-talet började parker för allmänheten anläggas av hälsoskäl som ett slags gröna lungor i de växande städerna dit man kunde fly undan smuts och smog. Parkerna var även tänkta att bidra till besökarnas moraliska skolning genom krav på uppförande, statyer av framstående människor med mera. När parker i städerna blivit på modet fanns även representativa skäl, varje stad med självaktning skulle ha en park som signalerade stadsmässighet. Men det kom också initiativ till parker från andra håll än städerna själva. Avsaknaden av rekreationsområden för arbetare fick Malmös socialdemokratiska förening att köpa ett stycke mark intill stadsranden på Möllevången 1891. Idén med en folkpark var ny och parken blev den första i sitt slag i världen när den invigdes den första maj samma år. Grunden i den nya parken var den privata jaktpark som anlades av Malmö hamns grundare Frans Suell. Folkparken i Malmö fick snart efterföljare och liknande koncept finns eller har funnits nästan överallt i landet. Parker är idag självklarheter i svenska städer även om andelen parkmark kan skifta. Men alla parker är inte fredade från exploatering. Malmö Folkets Park gick efter hand över i kommunal ägo. Dess mycket centrala läge, och det faktum att parken hade mycket låga besökssiffror under 1980-talet, fick kommunen att börja göra upp planer på att exploatera området för bostadsbebyggelse. Det är klart att den diskussionen kommer upp. Det finns några exempel i Malmö där man redan har byggt på parkmark och andra där det finns i tankeprocessen, säger Trevor Graham på Malmö stad. Han är chef för avdelningen för miljö och hälsa på miljöförvaltningen och vill själv slå vakt om stadens grönska, som är intimt förknippad med hans arbetsuppgifter. Ska grönområden exploateras så ska det göras varsamt, säger han. Man får vara noga med att definiera värdet av att man bygger just på en viss plats och tänka ut hur man ersätter det man förlorar. Det finns stora utmaningar i det. Trevor Graham beskriver engagerat sitt favorithatobjekt i sammanhanget, en till synes oansenlig parkremsa som utraderades för sju år sedan till förmån för en väg när västra Malmö skulle få en effektiv anslutning till Öresundsbron. Trots starka protester som ledde ända upp i Regeringsrätten drogs en fyrfilig led med höga bullermurar fram mellan det välmående villaområdet Djupadal och det mer utsatta miljonprogramsområdet Kroksbäck. Det finns några skräckexempel i Malmö. Det här var ett ganska intetsägande parkområde men det hade ett välfungerande kolonilottsområde. Redan då pratade man om mötesplatsers betydelse för integrationen. Här hade vi verkligen en sådan mötesplats, det var villaägare bredvid hyresgäster som jämförde grönsaker och diskuterade odling. Det var en total katastrof att den försvann. Idag binds de bägge områdena endast ihop av en gång- och cykelbro och någon naturlig kontaktpunkt mellan de boende finns inte längre. Folkets Park gick ett bättre öde tillmötes. Man kom till slut fram till att man skulle investera i parken istället för att ta bort den. Kommunen skapade nya och bredare verksamheter för att attrahera fler grupper, en strategi som visade sig lyckad. Idag är parken en av stadens mest populära mötesplatser med nära tre miljoner besök per år. Det aktiva utvecklingsarbetet fortsätter och något hot mot parkens existens finns inte längre.
Att låta parken vara kvar är uppenbart lyckat ur besöksperspektivet. Men stadsdelen är populär att bo i och det hade kanske varit lönsamt att exploatera ytan för bostäder? Alexander Ståhle är landskapsarkitekt och har doktorerat på hur parker ska få plats i den täta staden. Han menar att det tvärtom är olönsamt att exploatera parkmark, åtminstone om den har tillräckligt goda kvaliteter. Parker ökar stadens attraktivitet och därmed betalningsviljan för att bo i staden, säger han. Bostäder med närhet till en park blir alltså dyrare än andra, vilket reser nya frågor. Ska bara människor med god ekonomi ha nära till en park? Det där är en politisk diskussion. Ska vi inte ha parker i miljonprogramsområden för att de som bor där inte har råd att ha dem? Det är ett ganska cyniskt förhållningssätt. Täta stadsmiljöer som också har parker har också en större mångfald i befolkningssammansättning, till exempel när det gäller olika åldrar. Där kan parker bidra till att barnfamiljer bor kvar och inte tvingas flytta ut i förorterna. Alltså motverkar parker i täta miljöer så kallad urban sprawl, eller stadsutglesning, där villamattor byggs för barnfamiljerna. Alexander Ståhle förespråkar istället något han kallar för compact sprawl, ett koncept där man får en tätare och samtidigt grönare stad genom att bebygga lågt utnyttjade grönområden samtidigt som man höjer kvaliteten på resten av grönskan. Hela frågan om att integrera parker och grönområden i städer är så komplex att det inte går att beskriva den optimala situationen som ett recept eller diagram. Man måste se på flera faktorer samtidigt, och varje landskap, stad och plats är unik. Det är väldigt många faktorer som samverkar hur parkerna ligger, formen på dem, tillgängligheten och om de är orienterbara. Vill man veta vad som är bra ska man snegla på attraktiva miljöer där folk är väldigt nöjda med sina parker. De stadsdelar som har en välfungerande parkstruktur kombinerar både stort och smått, park och natur, säger Alexander Ståhle. Förtätning behöver inte nödvändigtvis betyda att staden blir mindre grön även om det givetvis finns en sådan risk, anser Carola Wingren, professor på SLU i Alnarp. Det skulle faktiskt också kunna innebära att tillgängligheten till det gröna blir större, säger hon. Carola Wingren är projektledare för ett samarbetsprojekt med bland andra Malmö stad, där målsättningen är att få till en mer nyanserad diskussion genom att synliggöra vad täthet och grönska kan innebära, och hur de hänger samman. Om till exempel ett industriområde omvandlas till bostadsområde kanske markgrönskan samtidigt förstärks för att skapa en attraktiv boendemiljö. Dessutom görs rimligen mer mark tillgänglig för fler människor på ett annat sätt än tidigare, säger hon. Tim Delshammar, universitetslektor på SLU i Alnarp, arbetar också med projektet. Han menar att i och med att grönstruktur har funnits i överskott i Sverige har förtätning med byggnader sällan inneburit något problem. Men någon gång når man en brytpunkt när man förtätar för mycket, och var den gränsen går är svårt att säga. Idag fokuserar man i planeringen främst på tillgången på bostäder och arbetsplatser. Men ska vi bygga tät stad måste vi börja titta på hur mycket bebyggelse den befintliga grönstrukturen kan tåla. Vi har haft ett planeringsparadigm de
senaste hundra åren i Sverige där vi har slösat med marken och tagit stor hänsyn till bilarna, det kan vi inte göra längre, säger Tim Delshammar. Alexander Ståhle vill få bort bilarna ur staden i största möjliga utsträckning. Många gator kunde hellre vara parkmark. Jag tror att det är den största utmaningen för framtidens städer. Får vi bort bilar och parkeringsplatser så kan vi göra alla gator till parker. Visst kan vi fortfarande ha tillgänglighet med bil, men bilens överdimensionerade plats i staden tror jag kommer att omförhandlas i framtiden. Vi kommer alltmer att inse att bilismen är orimlig att ha i sin livsmiljö, ungefär som vi betraktar rökning idag. Själv har Alexander Ståhle initierat ett projekt för att försöka få bort trafiken från sin egen bostadsgata på Södermalm i Stockholm. Den relativt lågt trafikerade, enkelriktade gatan har redan både träd och mindre gräsmattor och kunde enkelt förvandlas till både park och lekplats. Det här kunde göras på många ställen, resonerar han. Parker gör oss friskare när vi bor i staden, dessutom skapar parker mötesplatser som inte går att ersätta med till exempel gallerior eller nöjesfält. Trevor Graham på Malmö stad är inne på ett liknande spår. Han ser en framtid där park är en integrerad del av bebyggelsen. Det finns ett olyckligt motsatsförhållande mellan den grå staden och den gröna staden idag. Det finns stora vägar och parkeringar men även andra grå ytor som är överdimensionerade och som skulle kunna bli förtätade. Men man kan också arbeta med grönska på tak, fasader och i omgivningen på ett helt annat sätt än vad man gör idag, och väva in grönskan i den urbana infrastrukturen, samtidigt som man värnar om de parker som finns. För grönskan behövs, inte bara för rekreation. Stadens grönska binder både luftföroreningar och regnvatten, minskar bullret och erbjuder en livsmiljö för stadens insekter och djur, vilket bidrar till den biologiska mångfalden. En grönare stad innebär dock högre kostnader i form av skötsel. Samtidigt går vi mot en situation där det offentliga vill ta ett steg tillbaka, inte minst av kostnadsskäl, tror Alexander Ståhle. Om det är därför som allt fler brukare vill engagera sig i parkskötseln, eller om det är ett ekonomiskt lyckosamt sammanträffande, är svårt att säga. Jag tror att vi kommer att se en stor förändring framför allt i förortslandskapet, där man idag har ett ganska utspritt parkoch naturlandskap mellan husen. Dessa områden kommer att omdanas ganska kraftigt, tror jag, säger Alexander Ståhle. Från ett landskap som består av privata bostäder och offentliga grönytor mellan husen kommer vi att få se allt mer gemensamma uterum i form av gårdsbildningar och kolonilottsföreningar. Det ser vi redan nu och det kommer att hända alltmer. Det modernistiska förortslandskapet är ett alldeles för diffust och ohållbart landskap, som det offentliga inte har råd att förvalta längre. Men det är positivt att människor vill ta hand om mark, att man vill känna sig delaktig i miljön. I Malmö finns en mängd olika initiativ av den typen. Nätverket Mykorrhiza började som så kallad guerilla gardening, odling utan tillstånd, men bedriver idag ett projekt i samarbete med Malmö stad. Man har också experiment med mikroodlingar som sociala projekt i utsatta bostadsområden. Men är det början på ett nytt skötselparadigm vi ser, där medborgarna tar hand om grönytorna istället för kommunen? Inte helt i så fall, men delvis. De gamla, stora parkerna i stadskärnorna kräver kommunal skötsel i kraft av hur mycket de används. Andra platser kan kanske få spreta lite mer.
Om man kan hitta gemensamma mervärden, som även innebär en besparing på sikt, är det mycket spännande, säger Trevor Graham. Men bara det sociala värdet i sig, om man ser till gemenskap, positiv livssyn och personlig utveckling, innebär enorma samhällsekonomiska vinster. Inte sällan är det personer som står utanför arbetsmarknaden eller är sjukskrivna som engagerar sig, eller personer som känner otrygghet i sitt område. Känslan av trygghet kan öka av att de lär känna sina grannar, och på sikt ökar den verkliga tryggheten också. Det kan låta problematiskt att överlåta skötseln av grönytor på medborgarna. Kommunen har ett ansvar för skötseln av den offentliga miljön som blir svårt att kräva av entusiaster. Men Malmö stad har kommit fram till att man helt enkelt kan försöka. I värsta fall så får vi skövla allt och så gräs igen. Det behöver inte vara svårare än så, och kostnaderna kopplade till det är inte enorma. Så det känns som en ganska rimlig risknivå med tanke på de värden som kan komma av det, säger Trevor Graham. Att parker, där medborgarna pular efter egen förmåga, riskerar att hamna långt ifrån de estetiska idealen i 1700-talets strikta promenadparker är inte svårt att föreställa sig. Tankarna går lätt till platser som fristaden Christiania i Köpenhamn, där grönskan är lite vildare. Men vad gör det? Ska man ha ett större medborgerligt engagemang kring stadens grönområden krävs kanske ett annat tänk kring estetik, säger Trevor Graham. Man kanske inte kan förvänta sig att allt är prydligt året om. Malmö är en stad som präglas av mångfald när det gäller etnicitet, åldrar, utbildningar och livsstilar. Ser man på den fysiska utformningen av staden är det ganska mycket enfald som råder. Mångfalden hade kunnat synas både i arkitektur, landskapsarkitektur och annat. Det är det som gör städer spännande, intressanta och levande. Att man har lite särprägel och överraskningar. Man får acceptera att man ibland stöter på saker som man tycker är skitfult. Det hör ju till! Det blir allt mer uppenbart att det gröna behövs i städerna av en mängd skäl, och att helt radera ut parkerna är förstås inte ett realistiskt alternativ. Kanske borde normen för framtidens städer tvärtom vara att utrymmet mellan husen först och främst är park istället för bilväg, samtidigt som de stora parkerna lever vidare och utvecklas. Att skapa dessa verkligt gröna städer är en enorm utmaning, men att låta bli att göra det kan innebära helt andra och ännu större utmaningar.