Migrationsverket Utlänningshandboken Kap 39 Återvändande Skapat 2004-07-06 Transportörens skyldighet Rev 2006-03-28 39.3 Transportörens kontrollskyldighet och ansvar Innehållsförteckning Transportörens kontrollskyldighet Transportörens kostnadsansvar för återresan Kostnad för uppehället Särskild avgift Befrielse från särskild avgift Den särskilda avgiftens storlek Myndighet som beslutar om särskild avgift Överklagande Mål om uttagande av avgift Indrivning Preskription Uppföljning och rapportering Transportörens kontrollskyldighet Transportörens skyldighet att kontrollera att en utlänning som transporteras till Sverige har pass och de tillstånd som krävs för inresa i Sverige regleras genom 9 kap. 3 UtlL (SFS 2005:716). Transportören skall även kontrollera att utlänningen har medel för sin hemresa, om det inte är obehövligt p.g.a. resultatet av dokumentkontrollen. Kontrollskyldigheten gäller endast vid transporter direkt från ett land som inte deltar i det operativa Schengensamarbetet. Transportörens kostnadsansvar för återresan I 19 kap 2 UtlL regleras att transportören är skyldig att ersätta staten för kostnaden för en utlännings utresa från Sverige, om en utlänning som han har transporterat hit blir avvisad för att han eller hon saknar pass eller erforderliga tillstånd för inresa i landet. Att kostnadsansvaret endast gäller vid resor från länder utanför Schengenområdet förtydligas. Det bör observeras att kostnadsansvaret kan inträda även i de fall utlänningen saknar medel för sin hemresa. Beslut om kostnadsansvar fattas av den verkställande myndigheten. Kostnad för uppehället I 19 kap 2 3p UtlL regleras transportörens kostnadsansvar för uppehälle. Den innebär att transportören skall stå för kostnaden för utlänningens uppehälle innan en avvisning kan verkställas, om dröjsmålet beror på transportören. Förutsättningarna för detta är desamma som för att kostnadsansvar för återresan skall kunna utkrävas. Frågan om kostnad för uppehället uppkommer naturligen efter det att kostnadsansvaret och påförande av en särskild avgift har avgjorts. Beslut i denna del fattas av den verkställande myndigheten.
2 (5) När polismyndighet fattar beslut om kostnadsansvar. I förekommande fall bör polismyndigheten hos Migrationsverket fråga vilken kostnad transportören har åsamkat verket genom dröjsmålet. Pengarna sätts in på Migrationsverkets postgirokonto 4455811-2. I samband med denna inbetalning är det mycket viktigt för verkets interna redovisning att verket tillställs ett underlag för inbetalningen. Underlaget skickas till Migrationsverket, Redovisningsenheten, Box 505, 342 23 ALVESTA. Särskild avgift En transportör som inte har fullgjort sin kontrollskyldighet enligt 9 kap. 3 UtlL skall betala en särskild avgift enligt 19 kap. 5 UtlL. Avgiften skall utkrävas om en utlänning avvisas p.g.a. att han eller hon saknar pass eller de tillstånd som krävs för inresa och beslutet har vunnit laga kraft eller verkställts trots att det inte har vunnit laga kraft. Till skillnad mot kostnadsansvar för återresa kan en särskild avgift inte åläggas transportören om utlänningen saknar medel för sin hemresa. Den grundläggande förutsättningen för att avgift skall påföras bör vara att transportören bryter mot kontrollskyldigheten. Vidare skall det vara fråga om utlänningar som avvisas därför att de saknar pass eller tillstånd som krävs för inresa i landet (prop 1997/98:173 s. 63 f.). Om uppehållstillstånd på någon grund beviljas skall således någon avgift inte tas ut. Undantag från regeln att avgift inte skall tas ut om uppehållstillstånd beviljas skall emellertid göras om en ny ansökan lämnas in till Utlänningsnämnden och det lagakraftvunna avvisningsbeslutet p.g.a. en sådan ansökan inhiberas eller ändras. I ett sådant fall skall beslut om avgift fattas, om förutsättningarna för detta finns. Detta gäller också i de fall då verkställighet av ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut inte har kunnat ske av praktiska skäl. Även om utlänningen i de fallen i ett senare skede skulle få uppehållstillstånd, kommer ett sådant tillstånd att vara grundat på omständigheter som inte är intressanta för bedömningen av vilken kontroll transportören bort göra vid resan till Sverige. Vidare skall avgift påföras om verkställighetshinder enligt 12 kap UtlL har uppkommit eller om utlänningen håller sig undan verkställigheten (prop 1997/98:173 s. 64). Befrielse från särskild avgift Avgift skall enligt 19 kap 5 andra stycket UtlL inte åläggas om transportören visar att han har haft skälig anledning att anta att utlänningen hade rätt att resa in i Sverige. Det är här fråga om samma grunder som när transportören helt eller delvis skall befrias för kostnadsansvaret för återresan enligt 19 kap. 2 UtlL. Avgiftsskyldigheten bör vidare kunna falla bort när transportören har haft goda grunder att anta utlänningen hade rätt
3 (5) till uppehållstillstånd (prop. 1997/98:173 s. 65). Transportören skall enligt propositionen (s.76) inte behöva göra någon mer ingående kontroll som kräver expertkunskap i fråga om förfalskningar av passhandlingar. Transportören bör emellertid exempelvis kunna upptäcka om uppgifter har ändrats på ett oprofessionellt sätt, att någon uppgift tydligt har raderats och ersatts med en annan uppgift, att ett fotografi på ett märkbart sätt har bytts ut eller att den person som innehar ett pass skiljer sig från personen på passbilden eller uppgifterna i passet på ett sätt som gör det osannolikt att det rör sig om samma identitet. Det skulle, enligt propositionen, i något enstaka fall kunna förekomma att utlänningen saknar resehandlingar eller det framgår att de är uppenbart falska samtidigt som transportören är av den uppfattningen att skyddsbehov föreligger men denne har svårt att komma i kontakt med någon myndighet eller UNHCR. Transportören kanske då väljer att låta personen stiga ombord. Av ovannämnda lagrum följer också att avgift inte skall tas ut om det framstår som uppenbart oskäligt att göra det. Detta kan vara fallet när det av praktiska skäl har varit omöjligt att företa en ordentlig kontroll av passagernas handlingar, t.ex. vid färjor, där ett stort antal passagerare omöjliggör en kontroll. Utgångspunkten är dock att kontroll skall göras även vid stora färjor (prop 1997/98:173 s. 65). Vidare nämns i propositionen som exempel att ett flygbolag av myndigheterna på avreseorten inte har tillåtits att utföra erforderliga kontroller. Undantagsvis kan det också komma att te sig uppenbart oskäligt att ta ut avgift från det bolag som endast har svarat för sista delen av en resa. I allmänhet bör det dock kunna krävas att erforderlig kontroll företas just inför den sista sträckan. Den särskilda avgiftens storlek Den särskilda avgiften skall enligt 19 kap. 6 UtlL för varje utlänning bestämmas till högst 46.000 kronor (den växelkurs som den 10 augusti 2001 motsvarade 5.000 euro). Avgifter som motsvarar eller ligger i närheten av maximibeloppet är avsedda för de grava fallen av underlåtenhet att kontrollera utlänningens handlingar och vid upprepade överträdelser. Förutom upprepade förseelser kan det exempelvis vara fråga om fall som rör ett stort antal personer och där ingen rimlig förklaring finns till att personerna tillåtits följa med till Sverige. För ett fall av normalgraden bör en betydligt lägre avgift kunna fastställas. Vid bestämmandet av avgiftens storlek måste dock beaktas direktivets (2001/51/EG) föreskrift om att sanktionerna skall vara avskräckande, effektiva och proportionerliga (prop. 1997/98:173 s. 67). Det är i nuläget inte möjligt att lämna några mer vägledande råd om hur stort beloppet bör vara i det enskilda fallet. Det lämpliga beloppet får efter hand anpassas efter praxis och eventuella domstolsavgöranden.
4 (5) Myndighet som beslutar om särskild avgift Enligt 19 kap. 7 UtlL skall frågan om transportören skall betala en särskild avgift prövas av den myndighet som skall verkställa avvisningsbeslutet. Enligt bestämmelsen i 8 kap. 7 UtlF skall polismyndigheten på inreseorten göra den utredning som krävs och yttra sig över frågan om särskild avgift skall åläggas transportören. Transportören skall ges tillfälle att yttra sig. Polismyndigheten bör därför, i förekommande fall, notifiera transportören om att påförande av den särskilda avgiften kan bli aktuellt omedelbart eller i ett senare skede, genom att tillställa honom blanketten Notification of a Special Fee (RPS 272.18). Samma rutiner tillämpas liksom hittills när det gäller kostnadsansvaret för återresan, där blanketten Notification of Inadmissible Passenger (RPS 272.16) bör användas. En kopia av blanketterna bör följa ärendet enligt de rutiner som beskrivs i Rikspolisstyrelsens CM 9/99. Det är givetvis angeläget att frågan om både kostnadsansvar för återresan och särskild avgift verkligen tas upp när förutsättningar för detta föreligger och att ärendet fullföljs av den verkställande myndigheten. Om transportören har notifierats om kostnadsansvar för återresan och/eller särskild avgift kan det senare visa sig att något kostnadsansvar eller avgift inte skall utkrävas, t.ex. genom att utlänningen beviljas uppehållstillstånd. I sådana fall bör transportören och den notifierande polismyndigheten meddelas detta av den myndighet som har fattat beslut. Eftersom Migrationsverket har huvudansvaret för verkställigheter av verkets och Utlänningsnämndens avvisningsbeslut fattar verket beslut i avgiftsfrågan i samband med att avvisningsbeslutet har vunnit laga kraft eller kan verkställas enligt 8 kap. 6 UtlL. Detta gäller således även om Migrationsverket i ett senare skede lämnar över verkställighetsärendet till polismyndigheten enligt 12 kap 14 tredje stycket UtlL Enligt arbetsordningen för Verksamhetsområde asyl prövar transitenheten i Stockholm, kontoret på Arlanda frågor om den särskilda avgiften. När notifieringsblankett om särskild avgift och tillhörande dokument (passkopia, svar från transportör m.m.) kommer från polismyndigheten skall dessa läggas till personakten. Kopior skall även skickas till transitenheten i Stockholm, kontoret på Arlanda som ser till att ärendet registreras i allmänna diariet. Kontoret på Arlanda registrerar en individspärr i Stamm, för att försäkra att den enhet som ansvarar för eventuellt framtida återvändandeärende uppmärksammar att ärende om särskild avgift finns. När verkställbart beslut finns ska den enhet som registrerar och handlägger återvändandet kontakta transitenheten i Stockholm, kontoret på Arlanda och informera om avvisningsbeslutet. Kontoret på Arlanda ska sedan, om frågan om särskild avgift inte avgjorts tidigare, fatta beslut i ärende om särskild avgift. När polismyndigheten har fattat beslut om särskild avgift i samband med ett eget fattat avvisningsbeslut erläggs avgiften till polismyndigheten. Denna sätter in avgiften på Migrationsverkets postgirokonto 4455811-2. I samband
5 (5) med inbetalningen är det mycket viktigt för verkets interna redovisning att polismyndigheten lämnar ett underlag för inbetalningen till Migrationsverket, Redovisningsenheten, Box 505, 342 23 ALVESTA. Polismyndigheten bör bevaka att betalning sker inom rimlig tid efter att beslutet om särskild avgift har vunnit laga kraft. Avgiften tillfaller staten enligt 19 kap 7 UtlL. Överklagande Beslut om betalningsskyldighet för återresan och särskild avgift får enligt 14 kap. 14 N UtlL överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. I sådana fall är den myndighet som har beslutat om den särskilda avgiften part i domstolen. Om länsrätten har undanröjt verkets beslut om särskild avgift eller satt ner beloppet, får verket överklaga detta till kammarrätten. Mål om uttagande av avgift Mål om uttagande av avgift handläggs som allmänt mål. Eftersom betalningen skall ske till Migrationsverket, som således är fordringsägare, är verket i förekommande fall part i domstolen. Vid överklagandeärenden utser rättschefen genom fullmakt verkets företrädare vid förhandling i länsrätt med stöd av punkt 6 i generaldirektörens delegering daterad 2005-12-19. I de fall polismyndigheten har fattat beslut om den särskilda avgiften och då således är fordringsägare, ankommer det på den att vara part i ärendet i länsrätten och kammarrätten, om transportören överklagar beslutet om särskild avgift. Indrivning I 19 kap. 7 UtlL görs en hänvisning till lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar. I de fall verket har beslutat om särskild avgift ankommer det på verket att driva in avgiften på gängse vis. Preskription Någon särskild regel om preskription gällande de särskilda avgifterna finns inte. Om det skulle dröja lång tid innan beslut om avvisning fattas, har den beslutande myndigheten möjlighet att befria transportören från avgift om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut avgiften (prop. 1997/98:173 s. 68). Uppföljning och rapportering
6 (5) Regeringen avser att noga följa utvecklingen hos berörda domstolar och myndigheter och vid behov återkomma med nödvändiga åtgärder (prop. 1997/98:173 s. 72).