Den moderna brottsligheten och den traditionella processrätten Sektionsmöte Referatskrivare: Tingsfiskalen Emma Hellman Debattledaren, lagmannen Stefan Strömberg, Sverige, hälsade deltagarna välkomna, och redogjorde för upplägget av blocket Modern brottsbekämpning med de fyra olika sessionsmötena Den moderna brottsligheten och den traditionella processrätten, Proaktiv eller reaktiv brottsbekämpning, Sanktionsavgift eller straff och Privata aktörers ansvar. Referenterna, generaldirektören Jan Andersson och chefsjuristen Lars Korsell, Sverige, inledde med en redogörelse av de sex teser som behandlas i deras referat enligt följande. Utgångspunkten för deras betraktelse är att ärendestrukturen i rättskedjan har förändrats under den senaste 20-årsperioden. De traditionella brotten dominerar i allt väsentligt i antal, men det finns en förändring som är påtaglig. De enkla brotten, t.ex. stöld, som flyter igenom rättskedjan rätt snabbt och ofta stannar innan domstolsnivå har blivit färre. Samtidigt ses en stadig ökning av brott som är mer komplicerade att utreda och som är mer resurskrävande, exempelvis brott mot person så som misshandel och sexualbrott. Även om antalet anmälda brott ligger på samma nivå eller till och med minskar så utsätts rättskedjan för ett ökat tryck med hänsyn till att det blir mer att göra och resurserna inte är oändliga. IT-relaterad brottslighet är något som påverkar kriminaliteten och brottsbekämpningen i väldigt hög grad. En stor del av världshandeln består idag av pirattillverkade varor och på hemmaplan har möjligheten att tillverka falska fakturor och liknande ökat. På ett mer grundläggande plan har IT även förändrat samhället på det sättet att det som är viktigt idag är det immateriella och idéerna och i allt mindre grad tingen och sakerna. Om tjuvarna tidigare var intresserade av att ta saker ligger de stora värdena idag i immateriella tillgångar. IT har således förändrat var samhällets värden ligger. IT skapar fantastiska förutsättningar att begå bedrägerier och bedrägerierna på nätet har ökat. Polisen har byggt upp en stor kompetens vad gäller att hämta information och samla in bevis men det är fortfarande väldigt få poliser som syns på nätet. Den IT-relaterade brottsligheten förutsätter nya strategier från de brottsbekämpande myndigheterna och begreppet synlighet måste därför finnas även på nätet. Undersökningar av brottsligheten bland befolkningen ger vid handen att utvecklingen, både vad gäller eget brottsdeltagande och att utsättas för brott, ser olika ut i olika åldersgrupper. En hel del talar för att vi ser en polarisering av brottsligheten bland ungdomar, vilket ställer särskilda krav på de rättsvårdande myndigheterna. Utvecklingen visar att ungdomar från hyggligt väletablerade uppväxtmiljöer tenderar att minska benägenheten att inleda en kriminell karriär medan detta inte är lika uttalat bland ungdomar som växer upp i mer utsatta områden. Hos vissa grupper från storstädernas förortsområden ses till och med en ökning av benägenheten att begå brott. Uttrycket färre men värre ligger nära till hands. Mycket talar för att denna 357
polarisering av brottsligheten samgår med polariseringen av etnicitet och uppväxtvillkor. Det finns därför ett behov även av andra insatser, d.v.s. att man inte bara går på brottet utan även på problemet. De rättsvårdande myndigheterna är nödvändiga men långt ifrån tillräckliga. Inte minst måste de som utsätts för brott i dessa områden få stöd. En förutsättning är att de brottsbekämpande alternativen för de boende bygger på förtroende. Utvecklingen måste identifieras och tas på allvar. För att minska gängens dragningskraft krävs insatser från myndigheterna, men inte bara av myndigheterna ensamma utan även genom nätverk med andra. Organiserad brottslighet och annan nätverksbaserad brottslighet innebär en utmaning eftersom många personer är involverade i denna kriminalitet, men kanske inte alltid på heltid. Problemet för myndigheterna när denna brottslighet ska bekämpas är att straffsystemet är person- och individinriktat. Inte sällan leder detta till att man griper de som är enklast att gripa och som utför de mest riskfyllda uppgifterna. Problemet är att brottsligheten då fortsätter, t.ex. narkotikahandeln. Organisationerna är stryktåliga och anpassningsbara varför straffrätten måste utnyttjas mer strategiskt så att de viktiga personerna kan identifieras. Ett sätt att göra det är genom myndighetssamverkan. På detta område har redan en intressant utveckling skett. Eftersom denna brottslighet är marknadsinriktad, d.v.s. man säljer förbjudna tjänster och varor, finns det en efterfrågan och i Sverige har det gjorts fört lite för att försöka påverka marknaden och köparna. Sammanfattningsvis kan konstateras följande. Vi har gått från enkla, snabba ärenden till mer komplicerade ärenden som kräver mer resurser medan vi fortfarande arbetar på samma sätt. För 20 år sedan fungerade det straffrättsliga systemet med sin individuella gärningspersonsinriktning medan det idag har tillkommit en nätverksbaserad brottslighet och kriminella marknader som inte bärs upp av ett fåtal individer. En polarisering av brottsligheten i samhället är en del av denna utveckling där nätverk förvandlas till förortsgäng som rekryteringsbas för den grova organiserade brottsligheten. Lösningen på framtidens problem är sannolikt att använda rättsväsendets resurser och det straffrättsliga systemet mer strategiskt. Detta är dock inte lätt eftersom det vid sidan av brottsutvecklingen även sker en utveckling i media. Massmedia ägnar allt större intresse åt brott. Uppmärksamheten är stor kring spektakulära brott, polis, åklagares och domstolars arbete följs närgånget och brottsoffer samt vissa kriminella blir närmast offentliga personer. Enskilda personer och olika intressegrupperingar kan därmed få lätt att sätta agendan för kriminalpolitiska diskussioner. Den mediala uppmärksamheten får till följd att kraven på att politiker ska ta kriminalpolitiska initiativ och på att rättsväsendets myndigheter ska agera och visa resultat blir mycket stora. Det finns därmed en risk att det inom vissa problemområden kommer att resas krav som närmast är att betraktas som överreaktioner från samhällets sida medan andra områden riskerar att försummas eller till och med negligeras. Den mediala uppmärksamheten tillsammans med att vissa lobbyister eller intressegrupper driver sina egna frågor leder till att politikerna och därmed de operativa myndigheterna utsätts för en korseld av krav och förväntningar samtidigt som den faktiska lösningen på de samtida kraven om att effektivisera snarast är att prioritera det väsentliga. Det finns en risk för myndigheterna att hamna i fallgropen att styra resurserna till de enkla ärendena som ger många statistiska poäng och ägna för mycket energi åt uppmärksammade prestigemål. En väg från en sådan 358
utveckling kan i stället vara att gå mot två parallella spår i det straffprocessuella systemet genom att dels göra processen kortare och effektivare för enkla ärenden, dels låta de tyngre och mer komplicerade samt strategiska ärendena få utökat utrymme. Referenten, riksadvokaten Tor-Aksel Busch, Norge: Jag instämmer i att vi måste göra något men genom att visa handlingskraft finns risk för att man ger vika på viktiga värderingar som man i stället måste ta tillvara på. Viktiga hänsyn drar i olika riktningar. Det är enkelt att införa en rad förändringar inom det repressiva systemet som på kort sikt skulle innebära större effektivitet i bekämpningen av dagens kriminalitet. De grundläggande mänskliga rättigheterna skapar inte negativa förutsättningar för en effektiv kriminalitetsbekämpning utan det är möjligt att ha ett system som balanserar dessa intressen. Det har varit viktigt att ha en strategi för brottsbekämpning med både proaktiva och reaktiva åtgärder. För att kunna genomföra dessa åtgärder måste man ha god kunskap om den faktiska situationen. Polisen i de nordiska länderna har blivit bättre på att analysera omvärldens situation och därmed på att arbeta målinriktat. Det är viktigt att man har klart för sig vad efterforskning är. I Norge har man lagt mycket arbete på att klarlägga när man bedriver efterforskning och därmed vem som har ansvaret för verksamheten. Åklagarmyndigheten i Norge har de senaste åren arbetat med ett grundläggande kvalitetskrav och har haft som mål att det ska vara en tillfredsställande uppklarningsprocent, kort behandlingstid och adekvata reaktioner. Efterforskning kräver kunskap och kompetens och vi måste ta tillvara på de goda efterforskningsmiljöer som finns. De finns bra satsningar på andra delar av polisens arbetsområden och jag är rädd för att man i vart fall i Norge inte har utvecklat efterforskningsmiljöerna så som man borde. Det är enligt min mening nödvändigt att utvidga området för straffbara försök och att i större utsträckning kriminalisera förberedelsehandlingar, i vart fall vad gäller den allvarliga kriminaliteten. Om det finns en kriminalisering av försöksstadiet så är det lättare för polis och åklagare att ingripa på ett tidigare stadium och att därmed hindra att allvarliga händelser kommer till stånd. Även området för straffbar medverkan bör utvidgas, så att alla deltagare kan hållas ansvariga för det som skett. I Norge har talats om den passiva medverkan och culpa levissima har brukats för följdskador. Som exempel kan nämnas ett omtalat fall i Norge då en penninginstitution i Stavanger år 2004 blev rånad av tolv personer och en polisman blev dödad. Alla tolv gärningsmän hölls ansvariga för polismannens död och fick mycket stränga straff. På den straffprocessuella sidan måste åklagarmyndigheten bli bättre på att precist beskriva den straffbara handlingen, inte minst vid medverkan. Det blir därmed lättare för den misstänkte att förbereda sitt försvar och domarna ges bättre möjlighet att styra rättegången. Vi måste även i större grad ha möjlighet att skydda våra källor och informatörer. Självklart ska alla upplysningar som används vid avgörande av straffrättsliga frågor göras tillgängliga för den misstänkte och hans försvarare. Men upplysningar som brukas för att komma i position för att få tillgång till extraordinära efterforskningsmetoder ska den sedermera tilltalade inte ha möjlighet att ta del av. Det är endast resultatet av de extraordinära efterforskningsmetoderna som han rimligtvis kan ha ett krav på att få ta del av. Dessa är några åtgärder som kan ha stor effekt. Bättre och mer aktiv domarstyrning kan även ge en större grad av effektivitet, men det fordrar ett 359
straffprocessuellt rättssystem som inte öppnar upp för någon större grad av oklarhet. Domaren måste veta att överrätterna inte ändrar och upphäver om han gör på ett visst sätt så att man måste börja om på nytt. Vi måste avslutningsvis ta tillvara på de värderingar som vi utvecklat över tid som ger den nödvändiga tilliten. Med några justeringar kan vi bli bättre på att möta den moderna kriminaliteten. Advokat Jussi Sarvikivi, Finland: Angående utvecklingen att brottsligheten gått från att det är saker som tas till att det i stället är rättigheter som tas vill jag anmärka på följande. Domstolarna måste beakta legalitetsprincipen och kan inte döma för något som inte är straffbart enligt lagen. Ett exempel från Finland är ett fall där det var fråga om snatteri på ett s.k. Habbo Hotel. Hovrätten konstaterade att det inte var straffbart att stjäla immateriella rättigheter trots att de hade ett värde på det här hotellet. I det läget är det lagstiftaren som måste agera. I Finland finns bra erfarenheter av att polisen syns mer på Internet. Polisen finns bl.a. på Facebook och det är möjligt att anmäla brott på Internet. Utifrån vad som sagts om den organiserade brottligheten och att denna bör bekämpas genom nätverk kan nämnas att advokater inte har samma nätverk som polis, åklagare och domstol utan endast personliga kontakter. Samarbetet på detta område skulle därför kunna bli bättre. Vid kriminalisering av försök och förberedelse finns en fara att man börjar kriminalisera idéer och tankar. Det handlar om en utveckling av straffrättens allmänna läror och börjar man plocka fram enskilda brott så finns det en risk för att tillämpningen blir oförutsebar. Eftersom det finns så många olika brottstyper finns det en fara med att flytta ansvaret från individuellt ansvar till kollektivt ansvar. Tor-Aksel Buschs exempel med rånet är bra men ett sådant tänkande kan inte tillämpas på alla fall. I Finland och Sverige är skyddandet av informatörer och källor ett hett ämne. Man måste vara restriktiv till hemliga spaningsmetoder. Hela processen måste vara rättvis från början till slut. Byretsdommer Jens Bech Stausbøll, Danmark: Det här handlar i realiteten om att grundläggande intressen måste balanseras. Den traditionella processrätten måste leva upp till de krav som den moderna brottsligheten kräver, vilket den faktiskt redan gör i stor utsträckning. Jag menar att vi vid domstolar måste ha rimliga arbetsvillkor för att säkra att brotten uppklaras och att de skyldiga straffas. I alla tre rättsinstanser i Danmark har man stor förståelse för att polis och åklagare måste ha de nödvändiga ramarna för att kunna utföra sitt arbete. Vi domare ska ta mycket allvarligt på att kontrollera att individens rättigheter inte kränks. Det avgörande för en effektiv domstolskontroll är att den överensstämmer med grundläggande rättigheter och inte minst den Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Det är fortsatt avgörande att vi har befolkningens tillit, både från dem vi dömer och från befolkningen generellt. Kriminaliteten i Köpenhamn har blivit grövre och av råare beskaffenhet vilket ställer krav på oss som domare. Som domare upplever man att straffen blivit skärpta. Exempelvis kan nämnas att straffet för att inneha ett skarpladdat vapen på offentlig plats nu är fängelse ett år, till skillnad från tidigare två till tre månader, och för försök till dråp är straffet nu fängelse sex år, vilket ger ett incitament till 360
befolkningen att göra allt för att bli fria. Utvecklingen ställer även ett större krav på säkerheten i rättslokalerna eftersom vår säkerhet inte får komma i fara. Auktoritetstron är dalande, vilket inte ska gå ut över oss i domstolarna. Åklagare ska ha goda arbetsvillkor, vilket vi som domare kan medverka till. För att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten, t.ex. människohandel och barnpornografi, krävs inte bara ett samarbete mellan polisen utan även mellan domstolarna. Ett exempel för att undvika onödigt långa processer är den europeiska arresteringsordern. Vad gäller utvidgningen av området för straffbara försök och förberedelsehandlingar samt en utvidgning av det traditionella medverkansbegreppet kan nämnas att vi i Danmark de sista åren har sett en tendens till skärpning av straffen för försök till bl.a. terroristbrott. Rättspraxis i Danmark går i samma riktning som Stavanger-fallet i Norge. Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, Sverige: Vad gäller nätverksbaserad, organiserad brottslighet som Jan Andersson och Lars Korsell redogjort för är den mest naturliga utvecklingslinjen för straffprocessen inte en mer aktiv domarstyrning utan en mer aktiv styrning från polis, åklagare och försvarare. Jag tror att det är nödvändigt att parterna i större utsträckning än idag disponerar över processen med möjlighet att koncentrera sig på det som är viktigt och att träffa uppgörelser mellan polis, åklagare och försvarare samt med en mer utpräglad relativ åtalsplikt, för att på så sätt komma fram med det som är strategiskt viktigt vad gäller nyckelpersonerna. Stefan Strömberg: När det gäller bekämpning av organiserad brottslighet i USA kan nämnas att de inte hade kommit så långt som de gjort utan att använda sig av möjligheten att komma överens, s.k. plea bargaining, vilket är en infallsvinkel som är väl värd att fundera över. Tor-Aksel Busch: Det är lätt att hålla med Fredrik Wersäll i en ideal värld men vad gör vi om advokaterna inte vill vara med på detta arbetssätt? En av anledningarna till att målen i Norge blivit så väldigt omfattande är att det hörs vittnen som har perifer betydelse och att det ställs frågor som ligger långt utanför saken. Polis och åklagare ska göra sitt arbete bättre, på så sätt att efterforskningen ska styras mot relevanta omständigheter, och lägga upp målen bättre. I Norge har införts en lagändring som medför att det ges 30-40 % i straffrabatt om man erkänner. Denna lagändring har dock inte fått full effekt och det är inte fråga om plea bargaining. Jussi Sarvikivi: En aspekt på denna fråga är i vilken fas av brottsutredningen eller processen som advokaten kommer in. Normalt får man som advokat stämningsansökan när huvudmannen kommer och då är det för sent att börja tänka på vad som skulle ha gjorts. I Finland har vi problemet att det inte är åklagaren som är förundersökningsledare, vilket leder till att polisen ibland ägnat hundratals timmar på saker som i stället hade kunnat avgöras på ett mycket enkelt sett. Detta har lett till flera massiva rättegångar med flera hundra tilltalade, där kanske 80 stycken av dessa kunnat rensas bort genom någon form av plea bargaining. Advokatförbundet i Finland har ställt sig mycket positivt till en utveckling innebärandes att advokaten kommer in i ett tidigare skede av processen. 361
Tf. hovrättspresidenten K-G Ekeberg, Sverige: Både den svenska rättegångsbalken och straffprocessen härstammar från en mycket lantlig miljö. När man lyssnar på beskrivningen av den moderna brottsligheten bör man därför inte inskränka sig till att bara titta på straffprocessen. Straffprocessen bör dock såklart modifieras. Om man ska kunna angripa den nya moderna brottsligheten måste man titta på brotten och brottsbeskrivningarna eftersom de gamla klassiska brottsbeskrivningarna inte längre håller. I andra tider av kris, exempelvis under 30-talet, konstruerade man ett antal subsidiära brott och man kanske inom straffrätten skulle kunna införa inte helt uppsåtliga brott utan i stället olika typer av vållandebrott. Det traditionella medhjälpsbegreppet håller dessutom inte för att man ska kunna komma till fällande domar i de fall då det ska fällas. Man bör således ta ett samlat grepp om straffrätten och processrätten för att komma någon vart. 362