Nedrustning av kärnvapen

Nedrustning av kärnvapen En mänsklig säkerhetsfråga INTERNATIONELLA KVINNOFÖRBUNDET FÖR FRED OCH FRIHET

Utgiven av: Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet www.ikff.se Författare: Lisa Hagström, Beatrice Fihn och Sofie Westerberg Ansvarig utgivare: Inga-Britt Höjer Fördjupnings- och handledarmaterial till skriften finns att hämta på www.ikff.se. Tryck: Federativ Tryckeri AB, Stockholm 2006

Förord Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet är den svenska sektionen av Womens International League for Peace and Freedom, WILPF. WILPF finns representerade på alla kontinenter i totalt ca 40 länder och har sedan 1915 jobbat för fred och nedrustning. WILPF arbetar idag i nära kontakt med FN i ett flertal ämnen. Ett av dessa är nedrustning genom projektet Reaching Critical Will. I Sverige är nedrustning ett av våra fyra fokusområden som vi aktivt arbetar med genom informations- och lobbyarbete. Denna skrift är en del av detta arbete där vi hoppas bidra med information om kärnvapen och vikten av nedrustning. Att applicera ett genusperspektiv på nedrustningsfrågor är inte vanligt förekommande i nedrustningsdebatter och IKFF vill därför med denna skrift även informera om vad ett genusperspektiv på kärnvapen är. Till denna skrift finns det även fördjupningstexter och handledningsmaterial till dem som vill lära sig mer om ämnet. Detta finns att beställa från IKFF:s kansli eller att ladda ner från www.ikff.se.

Inledning Kärnvapen har sedan deras skapande blivit en viktig del av det internationella politiska spelet. Det är en viktig del i att upprätthålla maktbalansen mellan länder och används ofta som en strategi att avskräcka fiender. Det politiska spelet runt kärnvapen diskuterar dock sällan det otroliga hot mot mänskligheten som kärnvapen utgör. Eller de effekter på vår miljö och hälsa som kvarstår decennier efter det att en bomb har släppts. Kärnvapen rättfärdigas med behovet att skydda stater och försäkra dessas säkerhet. I debatten finnes ofta argument såsom att vi kan inte nedrusta innan de har gjort det, ett resonemang som har stor tyngd. Det faktum att kärnvapenstaterna även är medlemmar i ett flertal olika internationella och regionala organisationer såsom FN, EU och NATO försvårar för dessa organisationer att kunna ta krafttag emot kärnvapen och för nedrustning. I denna skrift kommer vi att tala om kärnvapen, arbetet med nedrustning och hur läget ser ut idag. Vi kommer även att framhålla ett genusperspektiv på detta ämne och belysa bristen på uppmärksammandet av människors säkerhet i debatten kring nedrustning.

Historia och bakgrund The world will note that the first atomic bomb was dropped on Hiroshima, a military base. That was because we wished in this first attack to avoid, insofar as possible, the killing of civilians. PRESIDENT HARRY TRUMAN, 6 AUGUSTI 1945 Kärnvapen har använts som brickor i det politiska spelet en längre tid och speciellt under andra världskriget och det kalla kriget. 1938 upptäckte två forskare vid namn Otto Hahn och Fritz Strassman att det var möjligt att klyva atomkärnor. Då ryktet spreds att nazisterna började ta fram kärnvapen initierade USA ett eget kärnvapenprogram som syftade till att bygga ett sådant vapen innan Tyskland och Japan hann före. USA blev det land som lyckades först, och fällde den första atombomben över den Japanska staden Hiroshima den 6 augusti 1945. Tre dagar senare fälldes en andra bomb över staden Nagasaki. Enbart Hiroshimabomben beräknas ha dödat 227 000 människor fram till 1950. En kärnvapenexplosion utvinner enorma mängder energi vilken frigörs i flera vågor. Först kommer en värmevåg, följt av en tryckvåg och sist en radioaktiv våg som förorenar ett stort område under tusentals år. Explosionen frigör även en elektromagnetisk puls som slår ut elektronisk utrustning i området. Under FN:s första generalförsamling i januari 1946 antogs en resolution om att alla kärnvapen skulle avvecklas och en kommission tillsattes för att arbeta mot detta mål. Den första planen om nedrustning utarbetades av USA och gick ut på att kärnkraften skulle sättas under internationell kontroll. Enligt planen skulle världens

6 HISTORIA OCH BAKGRUND länder komma överens om att kärnkraft bara fick användas för fredliga ändamål och att all kärnvapenproduktion skulle upphöra. De kärnvapen som redan producerats skulle successivt avvecklas. Enligt avtalet skulle USA avveckla sina egna vapen först då det internationella kontrollsystemet var färdigt. Denna plan godtogs inte av Sovjet som menade att planen skulle ge USA kärnkraftsmonopol. Sovjet kunde bara godta planerna på ett internationellt kontrollsystem av kärnkraften, om USA förstörde sina egna kärnvapen först. Stormakterna kunde aldrig enas om i vilken ordning avskaffandet skulle ske. USA menade att de var tvungna att bibehålla sin produktion för att avskräcka Sovjetunionen ifrån att anfalla och Sovjetunionen menade att de var tvungna att bibehålla sin för att avskräcka USA. Efter de misslyckade förhandlingarna om nedrustning följde istället en tid av kapprustning där kärnvapenstaterna genom att utöka sin kärnvapenproduktion försäkrade varandra om att ett anfall skulle hämnas med lika medel. Denna taktik kom att kallas MAD, Mutual Assured Destruction. Kapprustningen nådde sin topp 1986. Den sammanlagda sprängverkan av kärnvapnen från all världens länder skulle då räcka till att utplåna 25 världsbefolkningar. I takt med den växande kärnvapenproduktionen växte även allmänhetens oro och missnöje och produktionen började ifrågasättas alltmer. Den växande opinionen ökade trycket på förhandlingar mellan kärnvapenstaterna och 1985 hölls ett toppmöte mellan USA:s dåvarande president Ronald Reagan och Sovjets dåvarande president Michail Gorbatjov. Tillsammans gick de ut med ett gemensamt uttalande om att kärnvapenkrig aldrig kan vinnas och därför aldrig ska utkämpas. Detta uttalande blev början till en tid av nedrustning.

Nedrustning It is my firm belief that the infinite and uncontrollable fury of nuclear weapons should never be held in the hands of any mere mortal ever again, for any reason. MIKHAIL GORBACHEV, 1995 Non-Proliferation Treaty Efter USA:s atombombning av Hiroshima och Nagasaki spreds en oro över att kärnvapen skulle spridas till fler och fler länder. 1959 lade Irland fram ett förslag på en resolution inför FN:s generalförsamling som handlade om att hindra kärnvapenspridningen. Detta resulterade i ett avtal kallat icke-spridningsavtalet, the Non- Proliferation Treaty, NPT, vilket trädde i kraft 1969 och blev internationell rätt 1970. Idag är 187 länder parter till NPT-fördraget. Icke-spridningsavtalet NPT har tre olika ändamål; att förhindra spridning av kärnvapen, att ge rätt till en fredlig användning av kärnkraft och att kärnvapen ska nedrustas. I NPT-fördraget skiljer man mellan kärnvapenstater och icke-kärnvapenstater. Kärnvapenstaterna utgörs av de länder som redan hade sprängt en kärnladdning före 1967 då NPT utarbetades, och som officiellt erkänt att de har kärnvapen. Dessa är USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina. Övriga länder som är anslutna eller ansluter till fördraget är eller måste vara icke-kärnvapenstater. Det finns idag tre länder som inte anslutit sig till NPT som har kärnvapen. De länderna är Israel, Indien och Pakistan.

8 NEDRUSTNING Förutom de länder som officiellt erkänt att de har kärnvapen har man misstänkt ytterligare tre länder som anslutit sig till NPT för att ha någon form av kärnvapenproduktion. Dessa länder är Irak, Iran och Nordkorea. NATO Som tidigare nämnts finns det idag fem officiella kärnvapenstater, samt sex länder som starkt misstänks för att ha utvecklat eller vara på väg att utveckla kärnvapen. Utöver dessa länder finns det även genom kärnvapensamarbete inom Nato också kärnvapen i sex icke-kärnvapenstater i Västeuropa. USA har ca 150 kärnvapenbomber utplacerade i sex europeiska länder; Belgien, Grekland, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland. Detta kärnvapensamarbete har kritiserats för att strida mot ickespridningsavtalet då länder i icke-kärnvapenstaterna genom detta samarbete får tillgång till kärnvapen. Enligt kritiken ger också samarbetet intrycket av att kärnvapen är nödvändigt för Västeuropas säkerhet vilket strider med andan i NPT-fördraget som inbegriper en strävan om total nedrustning. Många fredsorganisationer har därför krävt att Natos kärnvapensamarbete ska upphöra. Provstoppsavtal Sedan atombombningen av Nagasaki och Hiroshima 1945 har över 2400 provsprängningar utförts. Under nedrustningskonferensen i Genève förhandlade man 1996 fram ett avtal kallat provstoppsavtalet (Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty, CTBT) om totalt förbud mot provsprängningar. Idag har 160 länder skrivit på provstoppsavtalet och 93 länder ratificerat det. För att avtalet ska träda i kraft och bli internationell rätt krävs det att de 44 länder som har kärnkraftsanläggningar ratificerar avtalet. Av dessa 44 länder är det fortfarande 13 länder som inte ratificerat avtalet samt tre länder som ännu inte ens skrivit på avtalet.

I de 13 länder som ännu inte ratificerat avtalet finns bland annat två officiella kärnvapenstater; Kina och USA. Efter avtalet 1996 har bara Indien och Pakistan utfört provsprängningar. NEDRUSTNING 9

Ett genusperspektiv på kärnvapen Säkerhetsrådet uppmanar enträget medlemsstaterna att se till att kvinnor i ökad utsträckning deltar på alla beslutsnivåer i nationella, regionala och internationella institutioner och mekanismer för förebyggande, hantering och lösning av konflikter. FÖRSTA PARAGRAFEN, SÄKERHETSRÅDSRESOLUTION 1325 Kärnvapen diskuteras sällan i den allmänna debatten ur ett genusperspektiv. Samtidigt är det ett av säkerhetspolitikens mest genuspåverkade ämnen. Genus är en stor del av ens personlighet och en viktig utgångspunkt i analysen av varför konflikter, politiska strukturer och våld uppstår och hur dessa situationer kan hanteras. Att använda ett genusperspektiv i analyser av kärnvapen innebär med andra ord att ifrågasätta och granska frågan utifrån de olika genusroller som finns i samhället. Våld är ofta kopplat till den maskulina identiteten och många män associerar manlighet med innehav av vapen. Män har genom tiderna givits rollen som beskyddare och försvarare vilket skett genom våld och innehav av vapen. Kvinnan å andra sidan har givits rollen som den omhändertagande och blir därmed den trygga punkten i samhället och familjen. Det är dock viktigt att understryka att den maskulina identiteten inte behöver innehas av bara män och vice versa, en kvinna som har placerats på en maktposition sägs ofta till exempel bete sig manligt.

ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN 11 Vad är genus? Genom att referera till de biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor har man ofta förklarat marginaliseringen av kvinnor som naturlig. Kvinnor har helt enkelt ansetts som svagare än män. Men denna förklaring är bristfällig, och ibland till och med fel. De biologiska skillnaderna kan till exempel inte förklara varför kvinnor har mindre tillgång till makt och lägre status än män. För att förstå, och utmana, kulturella värderingar baserade på kön och ojämlika makthierarkier, måste vi se skillnaderna från ett annat perspektiv. Det perspektivet är genus. Genusrelationer är avgörande för tillgång till makt och resurser, roll och ansvarsfördelning i familj och samhälle, rättigheter och möjligheter. De kan förändras över tid, och ser olika ut i olika sammanhang. Dessutom påverkas relationerna mellan kvinnor och män av sociala variabler som ålder, klass, kultur, religion, etnicitet, funktionshinder med mera. Genom att betrakta skillnaderna mellan kvinnor och män ur ett genusperspektiv, signalerar det medvetenhet om hur kultur, geografi och religion påverkar roller och relationer. Det pekar också på att ojämlikhet mellan kvinnor och män beror på sociala processer, vilka kan ändras, snarare än biologiska skillnader. (Källa: www.sida.se) Genusrollerna förstärks ofta i konflikter och i många fall används dessa roller för att legitimera och välja strategier. Våldtäkt som vapen i konflikter används till exempel i konflikter för att skada mannens stolthet då han inte kan skydda sin kvinna. Då kvinnan också symboliserar samhället våldtar man inte bara henne utan ett helt samhälle. Genusbaserad propaganda används ofta i krig och under andra världskriget uppmanades männen genom affischer att delta i kriget för att försvara sina kvinnor. Man vädjade därmed till deras roll som beskyddare och skyldighet att försvara.

12 ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN Att genomföra genusanalyser på säkerhetsfrågor är därmed mycket relevant och kan ge oss en större förståelse för varför konflikter uppstår, varför kvinnor och män har olika roller i konflikter samt hur denna förståelse kan bidra till att konflikter undviks. När det gäller kärnvapen försvaras deras existens med argument som bygger på att säkerhet likställs med nationell säkerhet. Ett genusperspektiv baseras istället på principen om mänsklig säkerhet, ett begrepp som innebär att man istället ser till människors behov för att känna sig säkra i deras dagliga liv. Detta kan innebära mat, rättigheter och friheter, utbildning och boende. Man fokuserar därmed istället på hot mot den personliga och samhälleliga säkerheten istället för den nationella säkerheten. Analysmetoder baserade på mänsklig säkerhet har lyckosamt använts i samband med internationella brottsmålsdomstolen, skydd av flyktingar, kampanjer mot trafficking och vid kontroll av vapen. Det har dock sällan använts som ramverk för diskussioner kring kärnvapen och nedrustning. Genus och kärnvapen I dokumentärfilmen War and Peace av Anand Patwardhan dokumenterades indiers och pakistaniers reaktioner efter provsprängningarna i maj 1998. En av de vanligaste reaktionerna från män på gatorna i Delhi, Mumbai, Islamabad och Karachi var stolthet och att de nu kände sig som en man då denna uppvisning av kärnvapen möjliggör deras land att leka med de stora pojkarna. Den hindunationalistiska ledaren sade efter dessa provskjutningar att de var tvungna att bevisa att de inte var eunucker (kastrerade). Med dessa liknelser blir det extra svårt för ledare världen över att avväpna sina länder då de då omanliggör deras folk. Nedrustning blir därmed en svag och kvinnlig sak. Många kvinnor har genom tiderna varit aktiva fredsaktivister och detta gäller även inom nedrustningsfrågor. På grund av kvinnors mycket begränsade tillgång till, och därmed även deltagande i, politiska beslutsfattande organ är diplomatiska förhandlingar och beslut nästan uteslutet dominerade av män. Som en konsekvens av kvinnors begränsade utbildningsmöjligheter på en global nivå är

ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN 13 även den kvinnliga representationen bland vapenkontrollexperter begränsad. Slutligen är det få säkerhetspolitiska analyser som baseras på ett genusperspektiv och detta gäller kärnvapenfrågorna speciellt då det anses att en kärnvapenbomb drabbar alla människor urskiljningslöst. Om man bortser från att det i sak är fel, att endast 50 % av ett lands befolkning konsulteras och bestämmer över så drastiska säkerhetsåtgärder som en nations innehav av kärnvapen så finns det även utöver detta en klar skillnad i hur kärnvapen påverkar när det gäller bland annat biologi och faktumet att kvinnor påverkas annorlunda än män när det gäller kärnvapentester och nedfall. Till exempel fann man på 1950-talet spår från strontium, en substans som är ett resultat av kärnvapen nedfall och är mycket hälsofarligt, i bröstmjölk. Det är även allmänt känt att barn som föds i områden där kärnvapen har testats får handikapp och missbildningar. När det gäller massförstörelsevapen och kärnvapen är språket som används kring detta så pass kliniskt och tekniskt att människor och den skada de kan göra på dessa ofta helt förbises. Professorn Carol Cohn har länge studerat språket som används för att tala om kärnvapen och kan konstatera att det både är mycket tekniskt och kliniskt men även starkt sexualiserat. Vapnen liknas ofta vid fallossymboler och en lyckad uppskjutning vid en sexuell akt. Genom att använda ett språk som distanserar oss från de människor som skadas, miljöförstöring samt alla andra konsekvenser som dessa vapen kan resultera i, har man därmed neutraliserat och legitimerat användandet av vapnen genom att associera dem med termer som är attraktiva för beslutsfattarna. Makt, potens och styrka. Ett exempel som Carol Cohn använder för att illustrera detta är följande konversation hon haft med en fysiker: Several colleagues and I were working on modelling counterforce nuclear attacks, trying to get realistic estimates of the number of fatalities that would result from different deployments. At one point, we re-modeled a particular attack, using slightly different assumptions, and found that instead of there being 36 million immediate fatalities there would only be 30 million. And everybody was sitting around saying, oh yeah, that s great, only 30 million when all of a sud-

14 ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN den I heard what we were saying. And I blurted out, Wait, I ve just heard how we re talking Only 30 million! Only 30 million human beings killed instantly? Silence fell upon the room. Nobody said a word. They didn t even look at me. It was awful. I felt like a woman. Mannen ifråga sade även att han framöver skulle vara försiktigare med att medge att han tänkte på de offer som påtalades. Citatet påvisar den relation som språket och resonemangen kring dessa vapen har skapat. Begrepp kring manligt och kvinnligt har förstärkt deras existensberättigande genom att relatera dem till makt, manlighet och potens. Män och kvinnor liknas ofta vid olika motsatsrelationer. T.ex. associeras män med tanke och kvinnor med känslor, rationella gentemot irrationella, seriösa gentemot lekfulla och intelligenta gentemot kunniga. Alla dessa motsatsrelationer skapar hur vi ser på könen och rättfärdigar att det är männen som ska arbeta med frågor som rör allvarliga saker såsom nedrustning och kärnvapen. Man kan då även förstå varför det sexualiserade språk som används kring dessa vapen är byggt kring den manliga sexuella jargongen. Då dessa frågor även är högst politiska blir de centrala i politiska debatter. En manlig presidentkandidat som motsäger sig vapen och konflikter ses som svag. Till exempel försökte republikanerna underminera John Kerry inför 2004 års presidentval genom att motarbeta demokraternas bild av John Kerry som en modig krigare i Vietnam. Politiker använder därför sexuella metaforer när de talar om kärnvapen för att mobilisera och skapa samtycke, spänning och stöd för användningen av vapnen. Varför behöver då ett genusperspektiv på kärnvapen diskuteras? Som beskrivits ovan legitimeras och rättfärdigas behovet av kärnvapen med dessa argument. Då stormakter såsom USA och Ryssland legitimerar sitt innehav med just sådana ord men samtidigt aktivt motarbetar andra stater detta innehav upplevs man omanliggöra dem. Kärnvapen kan därmed sägas bli den ultimata mätpunkten på politisk och manlig makt. Nedrustning innebär alltså att göra ledare och stater maktlösa, ett fenomen som få anser lockande. Ett genusperspektiv kan bidra till att synliggöra dessa strukturer, att problematisera dem och således finna lösningar.

ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN 15 Ett genusperspektiv ser till, som tidigare beskrivits, den mänskliga dimensionen av kärnvapen samt de maktförhållanden som skapats. Vi kan därmed härleda två stereotypa synsätt på kärnvapen till de traditionella manliga och kvinnliga sätten att se på dessa vapen. Det manliga perspektivet är det som nu råder, det tekniska, strategiska och sexuellt färgade språket. Kärnvapen reduceras till en strategisk metod att förinta fiendebaser. De talas om i termer av maktbalans och vapenbalans vilket möjliggör att dehumanisera frågan och se bortom problematiken med det mänskliga lidande och den förstörelse som vapnen orsakar. Ur en politisk manlig synvinkel symboliserar dessa därmed en maktsymbol associerad med potens vilket tillsammans skapar en stark och mäktig man. Ur ett stereotypt kvinnligt perspektiv transformeras dessa till vapen som dödar flera miljoner människor samt bidrar till sjukdomar och miljöförstöring i flera generationer framåt. Tillsammans blir dessa två perspektiv motsägande. Som fysikern beskrev ovan: när han uppmärksammat diskussionerna om miljontals människoliv blev rummet tyst. Det var ett argument som de andra inte ville uppmärksamma eller se. Om man skulle fokusera på denna del av kärnvapenfrågan skulle diskussioner och deras implikationer med ens bli mer komplicerade. Att ta ett beslut och bygga en strategi om att förinta en fiendebas kan trots allt uppfattas som väldigt logiskt och strategiskt. Att däremot besluta att ta 30 miljoner människors liv är inte lika legitimt eller accepterat. Kanske kan en förändring i debatten och jargongen kring dessa vapen från det nuvarande läget till ett mer humant perspektiv bidra till att man då kan öppna ögonen och höra de ord man faktiskt yttrar. Kulturella roller och genusstereotyper styr även de metoder det internationella samfundet arbetar genom attack och krig är manligt samtidigt som diplomati och inspektioner anses kvinnligt. Hur ofta ser man till exempel manliga hjälten i en amerikansk actionfilm vara en vapenvägrande diplomat? Manlighet och styrka associeras istället med vapen, makt och sex. Konsekvensen av detta

16 ETT GENUSPERSPEKTIV PÅ KÄRNVAPEN blir då att aktiviteter såsom konsultering, förhandlingar och att uppmärksamma ömsesidigt beroende ses som svaga. Nästa steg i att arbeta mot en lösning av detta är att omdefiniera och ändra synen på begrepp som omhuldar kärnvapendoktrinen såsom makt och säkerhet. Att ständigt påpeka de brister och fel som uppstår genom kärnvapen och nedrustningsproblematiken ger oss en ökad medvetenhet inom oss själva men också en ökad medvetenhet på en global nivå. Säkerhetsrådsresolution 1325 understryker vikten av att inkludera ett genusperspektiv och fler kvinnor i alla säkerhetspolitiska frågor. Ett ökat antal kvinnor och ett konsekvent användande av genusanalyser i säkerhetspolitiken skulle hjälpa till att öppna ögonen för de problem som kan identifieras kring kärnvapen. Samtidigt måste det påpekas att kvinnor, som tidigare diskuterats, inte nödvändigtvis behöver inneha kvinnliga attribut. Dock skulle fler kvinnor i dessa sammanhang innebära ett steg i rätt riktning. Den symbolik och det språk som idag styr kärnvapen debatten är beroende av att det finns just män som kan relatera till det språk och argument som nu används. För att omdefiniera de begrepp som idag styr debatten behöver det bli en bättre balans i freds- och säkerhetsfrågorna gällande män och kvinnor.

Sveriges arbete Det är olyckligt att inga resultat om nedrustning och icke-spridning kunde nås under fjolåret vare sig vid icke-spridningsfördragets översynskonferens eller på FN:s toppmöte. [...] Irans oacceptabla agerande stärker misstankarna om att dess kärntekniska program inte uteslutande är fredligt. Det ligger inte i något lands intresse att Iran skaffar kärnvapen. [ ] På längre sikt bör hela Mellanöstern göras till en zon fri från massförstörelsevapen. UTRIKESDEKLARATIONEN, 2006 Under 50-talet diskuterades det om Sverige skulle utveckla egna kärnvapen eller inte. Det var främst förespråkare för militären och de borgerliga partierna som ansåg att det var viktigt för Sveriges säkerhet. Eftersom Sverige inte ingick i någon allians hävdade man att kärnvapen var det enda skyddet i händelse av krig mot någon av stormakterna. Sverige hade både utvecklat uran samt det tekniska kunnandet för att lyckas med kärnvapenutveckling. Den socialdemokratiska regeringen var kluven och tillsatte därför en kommitté 1958 med uppgiften att arbeta fram ett förslag till politisk linje. Kommittén föreslog 1959 att Sverige inte för tillfället skulle utveckla kärnvapen, men det slutliga beslutet sköts på framtiden.

18 SVERIGES ARBETE 1968 tog riksdagen beslut och regeringen skrev under fördraget om icke-spridning av kärnvapen som omöjliggjorde svenska kärnvapen. Året efter, 1969 blev Sverige medlemmar i NPT. Sedan dess har Sverige arbetat internationellt för nedrustning och begränsning av kärnvapen. Sverige har bland annat förespråkat ett totalt kärnvapenprovstopp, icke-spridning av kärnvapen, skapandet av kärnvapenfria zoner och även ett förbud mot användandet av kärnvapen. Sveriges arbete med nedrustningsfrågor har förändrats sen vi blev medlemmar i EU. Tidigare drev vi frågor och la fram förslag i nedrustningskommittén som fick mycket uppmärksamhet. Efter att vi blivit medlemmar 1995 har Sverige först fört fram sina förslag inom EU-kretsen. Där diskuteras förslagen i slutna rum till dess att EU talat sig samman, varefter EU:s ordförandeland presenterar det nu gemensamma förslaget för världen. Sverige deltar idag aktivt i den så kallade Koalitionen för en Ny Agenda (NAC). NAC bildades mot bakgrund av den negativa situation som rådde 1998. Indien och Pakistan hade precis testat sina kärnvapen och därmed var hela icke-spridningstanken i fara; nedrustningskonferensen i Genève hade fastnat i ett dödläge på grund av motsättningar mellan USA och Kina och kärnvapennedrustningen stod stilla. Därför bjöd Sverige och Irland in ett antal länder från olika delar av världen med stort inflytande i sina respektive regioner samt i flera fall övertygande förflutet inom kärnvapennedrustningen för att tillsammans uppmana till en ökad nedrustningstakt. Det som började med ett gemensamt ministeruttalande i Dublin 1998 har följts upp med resolutioner i generalförsamlingens första utskott 1998, 1999, 2000, 2002 och 2003. Syftet med dessa var att öka fokuseringen på kärnvapennedrustningen, samt att erbjuda ett genomförbart alternativ till de resolutioner om tidsbunden kärnvapennedrustning, som år efter år röstades igenom i generalförsamlingen med kärnvapenstaterna som motståndare. Sedan NAC startade har gruppen, som representerar alla världsdelar, varit starkt pådrivande inom kärnvapennedrustningsom-

SVERIGES ARBETE 19 rådet. NAC består utöver Sverige av Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland och Sydafrika. Inom denna koalition driver Sverige frågan om säkerhetsgarantier för icke-kärnvapenstater så att dessa länder kan garanteras att inte bli anfallna av stater med kärnvapen. Inom EU finns det två kärnvapenstater, elva NATO-medlemmar och två NAC-medlemmar som aktivt arbetar för fullständig nedrustning, det finns därmed en viss splittring när det gäller synen på kärnvapenutrustning. Det råder dock enighet om icke-spridningsåtgärder och behovet av att stärka IAEAs möjligheter att utföra sina kontroller mer effektivt. Sveriges regerings prioriteringar idag Taktiska kärnvapen är något som Sverige kommer att fokusera sitt motstånd på mer i framtiden enligt riksdagens utrikesutskott. Taktiska kärnvapen innebär kärnvapen med kortare räckvidd. De är användbara vid geografiskt begränsade krig och därför ytterst farliga. Denna typ av kärnvapen finns i form av missiler, minor och nukleärt artilleri. Den största faran med utvecklingen av de nya atomvapnen är att de riskerar sudda ut gränsen mellan kärnvapen och konventionella vapen. Idag är den kännetecknande egenskapen hos kärnvapen just deras enorma destruktiva kraft. Denna skillnad har gjort det tabu att använda kärnvapen i strid, ett tabu som har vidhållits ända sedan Nagasaki. Om kärnvapen, som i sprängkraft inte skiljer sig markant från konventionella sprängämnen, kommer att utvecklas, försvinner dock den skillnaden. Därmed skulle risken öka för att tröskeln överskrids och kärnvapen kommer till användning och de kan då gradvis komma att betraktas som ett tillåtet medel i krig trots att deras hot mot mänsklighetens existens består. Anledningen till att Sverige vill fokusera på detta är att taktiska kärnvapen i nuläget inte är föremål för några nedrustningsåtaganden mellan USA och Ryssland. I och med Sveriges närhet till Ryssland är detta en angelägen fråga för svenskt vidkommande.

20 SVERIGES ARBETE Sverige kommer även att fortsätta arbeta för framsteg i kärnvapennedrustningen tillsammans med NAC. En annan klar prioritet från svensk sida är att verka för att provstoppsavtalet CTBT träder i kraft så snart som möjligt. Den amerikanska positionen i frågan försvagar dock möjligheterna att uppnå detta mål. Sverige är ett av de länder som arbetar med att arbeta fram ett verifikationssystem till provstoppsavtalet. När avtalet träder i kraft kommer verifikationssystemet att spela stor roll för avtalets framgång med att förhindra kärnsprängningar. Svenska kvinnors arbete med nedrustning Den svensk som varit mest framstående i nedrustningssammanhang är Alva Myrdal. Hon blev den första svenska nedrustningsministern och var Sveriges ledande förhandlare vid ENDC (Eighteen-Nation Disarmament Committee) i FN mellan åren 1962 och 1974. Hon hade även många internationella uppdrag för FN och UNESCO. Alva Myrdal ägnade en stor del av sitt liv åt dessa frågor och hon hade stort inflytande på nedrustningsfrågor, först som chefsdelegat vid nedrustningskonferensen i Genève och sedan som författare och föreläsare, i Sverige och internationellt. Hon anses ha varit en mycket skicklig diplomat och med hjälp av Sveriges rykte som neutral stat kunde Sverige under Alva Myrdals ledarskap åstadkomma en betydande utveckling i nedrustningsförhandlingarna. Alva Myrdal vann Nobels fredspris 1982 och efterträddes som ordförande för den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève av Inga Thorson från 1974 till 1982. Inga Thorson gick tidigt med i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och var sedan ständigt politiskt aktiv i olika forum såväl på kommunal nivå som inom FN:s Generalförsamling. Hon hade också stor framgång som ordförande för FN:s speciella utredning om nedrustning och utveckling som genomfördes under åren 1978-1981 tillsammans med 27 regeringsexperter och hundratalet forskare.

SVERIGES ARBETE 21 Maj Britt Theorin är en annan av våra framstående svenska kvinnor som arbetat för nedrustning. Även hon satt som ordförande för den svenska delegationen i Genève, från 1983 till 1991. Dessa kvinnor var ordförande och hade till uppgift att bevaka nedrustningsfrågorna, att leda vår förhandlingsinsats och att ge råd till regeringen. Efter 1992 finns ingen särskilt utsedd symbolperson. Nedrustningsdelegationen fick en tjänsteman som ordförande. Dess syfte blev nu istället att informera riksdagen om regeringens politik. Efter 1994 har delegationen inte sammanträtt alls. Numera formas nedrustningspolitiken som en av flera frågor i samspelet mellan utrikesministern och riksdagens utrikesutskott.

Civila samhällets arbete mot kärnvapen In this new popular movement of protest against nuclear weapons women and, more and more churches and professional organizations are playing a leading role. ALVA MYRDAL Det civila samhället är en central aktör i arbetet för nedrustning av kärnvapen då den folkliga opinionen väger tungt i den internationella och nationella debatten. Det civila samhället sprider även information kring konsekvenserna av kärnvapen till både beslutsfattare och det civila samhället och belyser därmed problematiken kring kärnvapen. Det civila samhällets roll är därmed vital i debatten för att både nyansera denna och sätta krav på olika aktörer som arbetar med frågorna. Nuclear Age of Peace Foundation Nuclear Age of Peace Foundation (NAPF) är en stiftelse som stödjer individer och organisationer över hela världen som arbetar för kärnvapennedrustning. Organisationen bildades 1982 och har idag en rådgivande status till FN:s sociala och ekonomiska råd, den är även av FN en erkänd fredsförmedlande organisation. NAPF arbetar dels genom att sprida information och att utbilda i frågor om kärnvapen och dels genom att samarbeta och stödja andra organisationer och individer som arbetar mot samma mål. NAPF har tre

CIVILA SAMHÄLLETS ARBETE MOT KÄRNVAPEN 23 övergripande mål; att utplåna kärnvapen, att förstärka internationell lag och att bidra till skapandet av en framtida fredskultur. NAPF var bland annat en av initiativtagarna till det internationella nätverket Abolition 2000 som bildades i samband med Nuclear Non-Proliferation Treaty s (NPT) gransknings- och utvidgningskonferens i april 1995. Under konferensen kritiserade fredsaktivister och NGO:s från hela världen hur NPT-staterna i allt större utsträckning gått från kravet på total kärnvapennedrustning. Ungefär 2000 fredsorganisationer från 95 olika länder gick samman och sammanställde sina krav under elva punkter i ett dokument kallat Abolition 2000. Abolition 2000 har därefter utvecklats till ett globalt nätverk av fredsorganisationer som på olika sätt arbetar för en total nedrustning. WILPF, Reaching Critical Will, RCW Womens International League for Peace and Freedom (WILPF) startade 1999 ett nedrustningsprojekt som kallas Reaching Critical Will (RCW). Projektets mål är att sprida information om den internationella debatten om kärnvapen och att engagera och involvera det civila samhället i nedrustningsfrågor, samt att öka interaktionen mellan NGO:s, regeringar och FN. Projektet initierades med syftet att öka NGO förberedelser för, och arbete med, översynen av the Nuclear Non-Proliferation Treaty 2000, men har sedan dess expanderat till att även bistå med resurser och information kring andra nedrustningsfora, framförallt the Conference on Disarmament in Geneva och Generalförsamlingens första kommitté vilken fokuserar på nedrustning och internationell säkerhet. Reaching Critical Will är även unika i det att de arbetar utifrån ett genusperspektiv i sitt arbete för nedrustning. Det gör de dels genom att uppmärksamma och belysa den manliga dominans och sexism som genomsyrar kärnvapendebatten och vilka konsekvenser det har i säkerhetspolitiken, samt att vända sig till kvinnor och kvinnliga nätverk och organisationer i sina informationsprojekt för att på så vis bidra till att fler kvinnor involverar sig i nedrustningsfrågan.

24 CIVILA SAMHÄLLETS ARBETE MOT KÄRNVAPEN Arbete i Sverige Ett flertal aktörer i det civila samhället arbetar med kärnvapen och nedrustning i Sverige. IKFF är en av dessa aktörer och har sedan dess grundande, 1919, arbetat med både lobby- och informationsarbete för att uppmärksamma nedrustningsfrågan. Arbetet har ägt rum på en rad olika områden både nationellt och internationellt samt på senare tid med hjälp av Reaching Critical Will:s arbete och informationsresurser. IKFF är även medlem i nätverket för kärnvapennedrustning vilket är ett svenskt nätverk bestående av 17 ideella föreningar och organisationer som på olika sätt arbetar för fred och kärnvapennedrustning. Föreningarna är ideella och bedriver sin egen verksamhet oberoende av andra föreningar men de samarbetar på olika sätt i det fall då det finns en gemensam plattform. Genom att arrangera möten och föredrag om kärnvapenfrågor, ge ut föreningstidningar och uppmana till eller delta i den offentliga debatten sprider nätverket information om kärnvapen och söker på så vis bilda opinion för att kärnvapen ska avskaffas. Svenska Freds- och skiljedomsföreningen är en av de föreningar som arbetar med nedrustning och även samarbetar inom nätverket för kärnvapennedrustning. De har sedan atombombningarna 1945 arbetat aktivt genom att sprida information och påverka politiker för att skapa en opinion för en total kärnvapennedrustning. I Sverige finns även Läkare mot Kärnvapen, en förening vars medlemmar är svenska läkare och medicinstuderande. Deras mål är att undanröja risken för kärnvapenkrig genom att avskaffa kärnvapen och arbetar för detta genom att sprida saklig och medicinskt vetenskapligt grundad information om de medicinska effekterna av kärnvapen.

Internationella organisationer When the bipolar balance of nuclear terror passed into history, the concern with nuclear weapons also seemed to drift from public consciousness. But some 35,000 nuclear weapons remain in the arsenals of the nuclear powers, with thousands still deployed on hair-trigger alert. Whatever rationale these weapons may once have had has long since dwindled. Political, moral and legal constraints on actually using them further undermine their strategic utility without, however, reducing the risks of inadvertent war or proliferation. KOFI ANNAN WE THE PEOPLES, 2005 Förenta Nationerna (FN) Nedrustning och vapenkontroll har spelat en stor roll för FN sedan dess grundande eftersom det är organisationens uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet. De har en kommission för nedrustningsfrågor som fungerar som ett diskussionsforum för medlemsstaterna. Man utfärdar även rekommendationer och följer upp beslut som generalförsamlingen har tagit.

26 INTERNATIONELLA ORGANISATIONER FN:s nedrustningskonferens, Conferance of Disarmament (CD), etablerades 1979 och är det enda multilaterala förhandlingsorganet för avtal om nedrustnings- och rustningskontrollfrågor. CD var ett direkt resultat av FN:s första extra generalförsamling om nedrustning som hölls 1978. CD diskuterar alla former av frågor rörande nedrustning. Arbetet genomförs med konsensus som krav för beslut. Under senare år har arbetet i CD varit låst på grund av besvärliga procedurstrider, främst mellan USA och Kina. I och med detta har förhandlingar om ett förbud mot produktion av klyvbart material för kärnvapen (FMCT) inte heller kunnat påbörjas. Med klyvbart material menas ämnen vars atomkärnor kan klyvas, vilket frigör en mängd energi. Uran 235 och plutonium 239 är exempel på klyvbart material. FN har också ett eget departement som arbetar med nedrustning, Department of Disarmament. Det finns även ett självständigt FNinstitut för nedrustningsforskning i Genève som finansieras av frivilliga bidrag. Institutet bedriver oberoende forskning om nedrustning och relaterade problem, särskilt frågor om internationell säkerhet. Inom FN-sekretariatet ansvarar avdelningen för nedrustningsärenden för organisatoriskt stöd till de organ som har hand om nedrustningsfrågor och för expertgrupper som utför särskilda studier. Avdelningen förbereder också rapporter och bedriver forskning. Den förverkligade ett informationsprogram om nedrustning som lanserades 1982 för att främja globalt stöd och förståelse för nedrustning. Avdelningen är också ansvarig för tre regionala centraler för fred och nedrustning i Afrika, Asien samt Latinamerika och Karibien. När Indien och Pakistan sprängde kärnvapenanordningar 1998 ledde det till att de globala ansträngningarna för kärnvapennedrustning stannade av. Båda länderna fortsätter att stå utanför icke-spridningsfördraget. Mer än ett dussin av de 44 länder som fordras för att Comprehensive Test Ban Treaty, CTBT, skall träda i kraft har ännu inte ratificerat avtalet, däribland två kärnvapenstater, Kina och USA. De bilaterala förhandlingar mellan USA och Ryssland om en minskning av kärnvapenarsenaler som pågått under en längre tid har också saktat ned. USA:s plan att utplacera ett

INTERNATIONELLA ORGANISATIONER 27 nationellt missilförsvarssystem har orsakat allvarlig oro eftersom det kan underminera avtalet om anti-ballistiska robotar. Irans och Nordkoreas kärnkraftsutveckling oroar också många och bidrar till en rädsla för framtida konflikter. För att bryta den pågående trenden har FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, föreslagit en del åtgärder för att återuppta arbetet med nedrustning: Först och främst bekräftelse på ett politiskt engagemang från högsta nivå för kärnvapennedrustning. Sammankallande till en stor internationell konferens för att definiera sätt för att avskaffa faror med kärnvapen och för att få till stånd en överenskommelse med alla berörda parter innan något missilförsvarssystem utplaceras. International Atomic Energy Agency (IAEA) IAEA, som fick Nobels fredspris 2005, är ett FN-organ som jobbar för att upprätthålla de resolutioner och rekommendationer som FN beslutar om angående kärnkraft och nedrustning. Det inrättades 1957 för att utveckla fredlig användning av kärnkraft. Organisationen ligger i Wien och har nu 137 medlemsstater. IAEA koncentrerar sig på tre olika typer av uppgifter. De förespråkar säkerhet och kontrollering av kärnkraft, inspekterar och ser till att kärnkraftsmaterial inte används för militära syften samt assisterar det internationella samfundet i dess nedrustningsarbete. IAEA har till exempel ingått ett trilateralt avtal tillsammans med USA och Ryssland, där de stödjer deras nedrustningsprojekt. IAEA:s andra uppgift är att förespråka säkerhet och skydd. De ser till att uppgradera säkerhetsrutiner hos staters kärnkraftverk, att utbilda folk och standardisera fabrikerna. Radioaktivt material måste tas om hand på rätt sätt. Säkerheten runt kärnkraftsprojekt måste också vara stor eftersom man är orolig för att det kan hamna i fel händer. IAEA utvecklar också teknik och forskning. Energibehovet växer idag och IAEA hjälper till så att alla stater, även utvecklingsstater kan ta del av forskning och teknik.

28 INTERNATIONELLA ORGANISATIONER IAEA försöker slutligen få det internationella samfundet att gå vidare i sina regleringsavtal eftersom man fruktar att en rad länder är på väg att skaffa kunskap om produktion av anrikat uran och vapenvärdigt plutonium. Även om de utåt säger att de inte har för avsikt att framställa kärnvapen, får de förmågan att med kort varsel ändra sin politik. Det gör att under de nästa tio till tjugo åren kommer många länder som officiellt inte har kärnvapen i realiteten ändå att vara kärnvapenmakter. IAEA står idag inför ett stort problem. Samtidigt som man protesterar mot att stater som till exempel Iran utvecklar avancerad kärnkraft arbetar man för att utvecklingsländer ska få tillgång till kärnkraft. IAEA påpekar själva hur litet steget mellan kärnkraft och kärnvapen faktiskt är. Eftersom kärnkraft utgör både en stor miljöfara och lätt kan utvecklas till kärnvapen borde IAEA istället förespråka total nedrustning av kärnkraft. Europeiska Unionen (EU) EU är det organ som Sverige för fram sina åsikter om nedrustning genom. En europeisk strategi för nedrustning av massförstörelsevapen blev antagen av Europeiska rådet den 12 december 2003. Strategin ger en beskrivning av handlingar man ska göra för att nå nedrustning och ickespridning. EU fokuserar sitt nedrustningsarbete på att styrka det internationella systemet och dess nedrustningsplaner, fortsätta med multilaterala avtal, samt förstärka genomförandet och tillmötesgående av dessa avtal. De anser också att det är av största vikt att ha ett nära samarbete med viktiga parter som FN, NATO och USA och att ge assistans till utvecklingsländer. EU:s medlemsstater samarbetar i frågor som rör nedrustning och ickespridning. Samsynen är dock större när det gäller ickespridning än nedrustning, framför allt på kärnvapenområdet. Detta beror på att EU innehåller stater som har kärnvapen, stater som är med i NATO och stater som är med i Ny Agenda Koalitionen (NAC).

INTERNATIONELLA ORGANISATIONER 29 Syftet med NAC var att öka fokuseringen på kärnvapennedrustningen, samt att erbjuda ett genomförbart alternativ till de resolutioner om tidsbunden kärnvapennedrustning, som år efter år röstades igenom i generalförsamlingen med kärnvapenstaterna som motståndare. I FN:s generalförsamlings första utskott, där nedrustningsfrågor behandlas, har detta bland annat lett till att EU:s medlemsstater röstat på olika sätt när det gäller resolutioner om kärnvapennedrustning. Även om det finns en viss splittring när det gäller synen på kärnvapennedrustning, råder dock enighet beträffande ickespridningsåtgärder, så som kontroll av kärnämne och behovet av att stärka IAEA:s möjligheter att utföra denna kontroll effektivt.

Den internationella situationen idag I agree with the many who consider freezing all sorts of weapons systems a first step in a realistic disarmament policy. If only the authorities could be made to realize that the forces leading them on in the armament race are just insane. ALVA MYRDALS NOBELPRISTAL, 1982 Det finns idag åtta länder som man vet har kärnvapen. Av dessa har även några placerat ut delar av sitt innehav i andra länder. Utöver dessa finns det ett antal länder som anses ha teknisk möjlighet att tillverka kärnvapen och som valt att stå utanför Ickespridningsfördraget. Dessa brukar man kalla tröskelstater. Till den gruppen hör Indien, Israel och Pakistan, alla tre med anläggningar där klyvbart material för vapentillverkning skulle kunna framställas men som inte kontrolleras av IAEA. Dessa tröskelstater ligger i politiskt instabila områden, där det finns risk för att regionala konflikter utvidgas och fördjupas. Alla tre staterna har missiler som kan bära kärnvapen och som har räckvidder på mer än 1 000 km, dvs de kan nå alla länder i sin region. Inom gruppen av de s.k tröskelstaterna kan man även finna olikheter avseende hur dessa och andra behandlas av det internationella samfundet. Nordkorea och Iran har t.ex. misstänkts för att utveckla kärnvapen och behandlas mycket annorlunda än Indien, Israel och Pakistan. I samband med diskussionerna kring Iran och Nordkoreas innehav av kärnvapen har det internationella samfundet involverat säkerhetsrådet och det förs diskussioner om sanktioner och andra medel. Angående Israels innehav har få röster i det internationella samfundet höjts.

DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN IDAG 31 Israel har utvecklat kärnvapen för att landet känner sig hotat av sina grannar. Israel har idag, tror man, mellan 75 och 200 kärnvapen som kan sändas med flyg eller med landbaserade missiler. Israel menar att kärnvapnen inte är till för att användas utan enbart för att avskräcka. En paradox uppstår dock då man inte kan avskräcka utan att göra det troligt att man verkligen kommer att använda vapnen. Om Israel skulle bli attackerat och skulle slå tillbaka med kärnvapen mot anfallande länder skulle förödelsen bli oerhörd. I generationer skulle radioaktiva områden och förstörda städer påminna om detta brott. Israel försvarar dock sitt innehav med att hävda att de befinner sig i ett speciellt utsatt läge med hotfulla grannstater och därför måste ha kärnvapen för att skydda sig. Skulle de använda sina kärnvapen står de emellertid inför risken att riskera sin viktigaste säkerhetsgaranti; stödet från omvärlden och särskilt USA. Kärnvapnen har inte bidragit till Israels trygghet, snarare tvärtom. Idag ser vi att risken för spridning av kärnvapen till andra länder i området ökar. Kärnvapen kan i denna kontext ses som smittsamma. Om Israel vägrar avskaffa sina kärnvapen är risken mycket stor att andra länder i regionen skaffar kärnvapen. Indiens kärnvapen är liksom de andras mer ansett som politiska vapen. I dag är innehav av kärnvapen, eller rykten om innehav, ett politiskt kapital som kan exploateras. Indiens kärnvapen är t.ex. ett argument för att bli permanent medlem av FNs säkerhetsråd. Man genomförde en kärnexplosion redan 1974 och ytterligare några 1998 men landet kan knappast använda sina kärnvapen, eftersom man då skulle skapa en politisk situation som snarare skulle underminera än stärka deras intressen. Pakistan ansåg sig tvungna att också genomföra några kärnexplosioner för att inte marginaliseras vid sidan om rivalen och grannen Indien. En cirkel av rättfärdiganden och ursäkter kan här skönjas där Pakistan legitimerar sina kärnvapen med att Indien har kärnvapen, vilka i sin tur försvarar sina med att Kinas kärnvapen hotar dem. Kina vill slutligen behålla sina kärnvapen till dess att de övriga kärnvapenstaterna nedrustar.

32 DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN IDAG Enligt bedömare har Indien idag ett tiotal kärnladdningar på mellan 5 och 200 kiloton, medan Pakistan uppskattas ha tillverkat mellan 15 och 30 laddningar på 15 kiloton. Båda länderna har flygplan som kan användas för att släppa bomberna, men utvecklar också missilsystem som vapenbärare. En av de stater som påstått att de har kärnvapen är Nordkorea. Nordkorea gjorde ett uttalande under hösten 2002 som tolkades som ett bevis på att de har ett kärnvapenprogram. Senare påstod man från Nordkoreas sida att man enbart hade menat att de hade rätt att utveckla kärnvapen. USA stoppade dock oljeleveranser och annat bistånd varpå Nordkorea svarade med att man skulle aktivera sina kärnkraftsanläggningar och vägrade att ta emot vapeninspektörer från FN. Nordkorea har nu sagt upp NTP-avtalet och utvisat två FN-inspektörer som fanns i landet. Iran bygger upp en kärnkraftsindustri för fredligt bruk, men under de senaste månaderna har misstankarna från det internationella samfundet om att Iran försöker framställa kärnvapen ökat. Från Iran kommer officiella kommunikéer om att landet inte har något hemligt kärnvapenprogram utan att man endast vill ha kärnenergi för fredliga syften. Men signalerna är inte tydliga nog. Mer reforminriktade iranska politiker försäkrar att landet tar avstånd från kärnvapen, men det görs samtidigt andra uttalande som är kraftigt anti-amerikanska och anti-israeliska. Det är än så länge bara ord, men i samband med deras utveckling av fredlig kärnkraft kan detta snabbt utvecklas till ett allvarligt kärnvapenhot. Iran har ignorerat IAEAs inspektionskrav av landets kärnkraftsanläggningar och sedan många år har landet byggt kärnkraftanläggningar. Detta till trots att en av deras stora tillgångar är olja. En drivkraft är sannolikt teknologisk prestige. Kärnkraft och forskning i kärnfysik ger status åt landet och åt dess vetenskapsmän. Men Iran vill också hålla kärnvapenoptionen öppen. Irans ledare talar ofta om att landet är inringat. Amerikanska styrkor och baser finns i Pakistan, Afganistan, Uzbekistan, Quatar och nu finns också ett dussin nya baser i Irak nära Irans gräns. När samtidigt USA gör uttalanden där de kallar Iran för en av ondskans axelmakter får de konservativa krafterna i Iran stöd för kärnvapenutveckling.

DEN INTERNATIONELLA SITUATIONEN IDAG 33 Det är Nordkorea och Iran som får mest uppmärksamhet i kärnvapendebatten idag, detta till trots att det inte finns bevis på att någon av staterna faktiskt är i besittning av kärnvapen. Flera andra länder har brutit mot reglerna i långt högre grad utan att detta medfört något stort rabalder. Det existerar till exempel inte någon större debatt om Indien, Pakistan och Israels kärnvapen även om det kan anses troligt att dessa länders innehav kan vara en av orsakerna till att till exempel Iran försöker ge sken av att utveckla kärnvapen. Så i stället för i avskräckande syfte kan kärnvapnen leda till en ny period av kapprustning och ökade hot i världen. Retoriken runt kärnvapnen har förändrats sen Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget slutade. Det är inte längre öst som är det stora hotet i säkerhetsdebatterna utan terrorister och de stater som stödjer dem. Trots att kalla kriget är över menar man att kärnvapen fortfarande är nödvändigt att ha för att bekämpa terrorister över världen. Kärnvapenterrorism har blivit allt mer aktuellt under senare år. Det finns alltid en viss risk för att klyvbart material kan hamna i orätta händer. En terrorgrupp med tillgång till klyvbart material och viss teknisk kompetens skulle kunna åstadkomma stor skada och döda många människor genom att detonera en primitiv kärnladdning. Det är också tänkbart att terrorgrupper får tillgång till t.ex. utbränt kärnbränsle och sprider detta i omgivningen. Uppgifter om ryska kärnvapenladdningar på drift dyker upp förhållandevis frekvent. Spridningen av kärnvapen eller kärnämnen från Rysslands sönderfallande kärnvapenkomplex utgör fortfarande ett av de största hoten mot säkerheten i världen. Mest allvarligt är kanske att ingenting har gjorts för att underlätta nedrustningen av Rysslands taktiska kärnvapen. Eftersom taktiska kärnvapen är ganska små är de lättare att transportera och risken för stöld är större än vad som är fallet med strategiska kärnvapen. Ryska taktiska kärnvapen är också lättare att utlösa än andra kärnvapen. Om taktiska kärnvapen kommer i händerna på terrorister skulle detta kunna leda till attentat som skulle orsaka oerhört stor skada.