Översyn av lagen om skiljeförfarande (SOU 2015:37)

YTTRANDE 1 (11) Justitiedepartementet 103 33 Stockholm Översyn av lagen om skiljeförfarande (SOU 2015:37) Ju2015/3754/DOM 1. INLEDNING Svea hovrätt tillstyrker betänkandets förslag i stort. Hovrätten instämmer i utredningens allmänna utgångspunkter att skiljeförfaranden är en form av tvistlösning för näringslivet som fortlöpande blivit alltmer utbredd och betydelsefull. Hovrätten delar också utredningsdirektivens utgångspunkt att det finns starka skäl för att göra svenska skiljeförfaranden ännu mer attraktiva både för svenska och utländska parter. Utifrån de intressen som hovrätten har att beakta har hovrätten följande synpunkter, vilka följer betänkandets disposition. De förslag som inte särskilt berörs i det följande har hovrätten inget att invända mot. Lagrumshänvisningar är till lagen (1999:116) om skiljeförfarande där inte annat anges. R2B Box 2290, 103 17 Stockholm Besöksadress: Birger Jarls torg 16, Riddarholmen Telefon: 08-561 670 00 Fax: 08-21 93 27 svea.hovratt@dom.se www.svea.se Expeditionstid: Måndag-fredag 08.00-15.00

YTTRANDE 2 (11) 2. ÖVERPRÖVNING AV DOMSTOL AV SKILJENÄMNDENS BEHÖRIGHET (betänkandets avsnitt 5) Hovrätten tillstyrker förslaget med följande kommentar. Som anmärkts i betänkandet (s. 111) är det enligt ett avgörande av hovrätten bara frågorna om skiljeavtalets giltighet och tillämplighet som kan prövas genom en sådan fastställelsetalan om skiljemäns behörighet som avses i 2. Hovrättens avgörande har överklagats och Högsta domstolen har beviljat prövningstillstånd (mål nr Ö 1429-15). Högsta domstolens kommande avgörande kan behöva beaktas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. 2.1 Förväntad målökning i hovrätten Hovrätten vill framhålla dels att förslaget kan förväntas leda till en målökning, dels att flera av dessa mål kan antas bli omfattande och komplexa. 2.2 Processordning vid överprövning av skiljenämndens beslut Dessa mål bör handläggas på samma sätt som klandermålen, vilket också torde ha varit utredningens avsikt. Detta åstadkoms lämpligen genom att i 2 fjärde stycket endast hänvisa till den föreslagna 34 fjärde stycket. 2.3 Övrigt I den föreslagna lagtexten förekommer talan på flera ställen trots förslaget om handläggning enligt reglerna för klagan över domvilla. Om denna ändrade processordning genomförs bör användningen av begreppet talan genomgående ses över. 3. KLANDERPROCESSEN 3.1. Tidsfristen för klander (betänkandets avsnitt 6.1) Hovrätten ställer sig bakom förslaget att behålla klanderfristens längd om tre månader, men har ingen invändning mot att fristen förkortas till två månader,

YTTRANDE 3 (11) dock inte kortare. Hovrätten tillstyrker att parterna ges möjlighet att avtala om en kortare frist. 3.2 Forum för klandertalan (betänkandets avsnitt 6.2) Hovrätten tillstyrker betänkandets förslag på de av utredningen angivna skälen. 3.3 Ogiltighets- och klandergrunder m.m. (betänkandets avsnitt 6.3) Ordre public-stridighet som klandergrund (betänkandets avsnitt 6.3.2) Enligt hovrätten behövs det en fördjupad analys av om och i så fall hur möjligheten att kunna angripa en skiljedom med hänvisning till ordre publicstridighet, utan begränsning av någon tidsfrist, ska komma till uttryck i lagstiftningen. Den föreslagna regleringen där ordre public-stridighet läggs in som en klandergrund innebär enligt utredningen att det inte skulle vara möjligt att angripa skiljedomen med hänvisning till ordre public-stridighet efter att tiden för klander gått ut, dvs. tre månader. Samtidigt föreslår utredningen en ny bestämmelse, 36 a, som enligt utredningen bör vara tillämplig bl.a. i mer flagranta ordre public-fall. Enligt hovrätten skapar detta en stor otydlighet, med risk för dubbla processer om samma sak. Redan av detta skäl avstyrker hovrätten införandet av den föreslagna 36 a. Till detta kommer följande. Utredningen anför (s. 193) att det naturligtvis skulle kunna diskuteras om den föreslagna 36 a är nödvändig med tanke på att det redan av allmänna principer kan anses följa att en sådan fastställelsetalan kan väckas vid allmän domstol. Till en början ifrågasätter hovrätten om en sådan fastställelsetalan om ett visst avgörande ska ha verkan som skiljedom verkligen kan föras enligt 13 kap. 3 rättegångsbalken; möjligen torde en part kunna yrka fastställt t.ex. att en viss skiljedom inte grundar någon betalningsskyldighet för partens del.

YTTRANDE 4 (11) Viktigare är emellertid att den föreslagna lagregeln enligt hovrättens uppfattning inte är nödvändig och dessutom att den skulle kunna orsaka betydande komplikationer i rättstillämpningen enligt följande. I betänkandet sägs att regeln behövs för att kunna fastslå att en handling betecknad som skiljedom saknar verkan som skiljedom. Hovrättens bedömning är att det behovet är mycket litet. Det behovet borde kunna tillgodoses med andra, befintliga mekanismer enligt följande. Handlar det om en skiljedom på fullgörelse kan ju dennas egenskap av skiljedom i lagens mening prövas prejudiciellt inom ramen för verkställighet. Om gäldenären mot verkställighet invänder att den åberopade exekutionstiteln inte utgör en skiljedom t.ex. därför att skiljemännen varit mutade eller dödshotade, torde verkställighet kunna vägras enligt 3 kap. 21 andra stycket utsökningsbalken ( annat förhållande som rör parternas mellanhavande ) om detta visas. Handlar det i stället om en skiljedom på fastställelse kan handlingens egenskap av skiljedom prövas prejudiciellt i det sammanhang där den åberopas. Om handlingen t.ex. åberopas i allmän domstol eller för den delen i ett skiljeförfarande till stöd för ett fullgörelseyrkande, kan yrkandet ogillas på den grunden att handlingen inte är en skiljedom därför att skiljemännen varit mutade eller dödshotade. Ett annat exempel är om en sådan skiljedom skulle åberopas till stöd för lagfart; lagfartsansökan kan då avslås därför att det inte är fråga om en skiljedom i lagens mening. I sådana fall blir skiljedomen visserligen inte formellt ogiltigförklarad, men i praktiken. Det av utredningen givna exemplet med en förfalskad skiljedom kan enligt hovrättens mening hanteras på motsvarande sätt. Svenska skiljedomar av sådana slag får bedömas vara ytterligt sällsynta. Hovrätten kan inte påminna sig något sådant exempel i modern tid. Utländska skiljedomar av detta slag begärs emellanåt förklarade erkända och verkställ-

YTTRANDE 5 (11) bara i Sverige. I ett rättsfall har Högsta domstolen avslagit en sådan ansökning just därför att skiljedomen stred mot ordre public (NJA 2002 C 45, se även NJA 2015 s. 433). Hovrättens förslag innebär i praktiken att svenska skiljedomar av detta slag ska behandlas på samma sätt. Hovrättens uppfattning ligger väl i linje med vad som sedan gammalt varit inställningen i svensk rätt. I förarbetena till 1887 års skiljemannalag (NJA II 1887, N:r 4. s. 13) anfördes: Exekutor får icke meddela verkställighet på hvilket papper som helst, som stickes i hans händer under uppgift att detta är en skiljedom. Om behovet av den föreslagna lagregeln således är litet, synes dess potential för att orsaka bekymmer i rättstillämpningen vara desto större. Dess förhållande till en klandertalan kan räcka som illustration. Om den vinnande parten i ett skiljeförfarande väcker en positiv fastställelsetalan (i tingsrätt) rörande skiljedomen, skulle då den processen utgöra lis pendens i förhållande till en av den förlorande parten därefter (i hovrätten) väckt klandertalan? Skulle med andra ord den vinnande parten kunna blockera en klandertalan av den förlorande parten? En näraliggande fråga är om en ogillande dom i ett klandermål skulle innebära res judicata, och då hindra en negativ fastställelsetalan enligt den föreslagna lagregeln. Det kan inte uteslutas att en sådan regel i praktiken skulle ge möjlighet att klandra en skiljedom två gånger; en gång genom klandertalan enligt 34 och en gång genom en fastställelsetalan enligt 36 a. Sammanfattningsvis avstyrker hovrätten den föreslagna regeln i 36 a och förordar att frågan om ogiltighets- och klandergrunder övervägs ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Övrigt Utformningen av 3 kap. 16 utsökningsbalken bör ses över. Där anges att Kronofogdemyndigheten, om det finns anledning att anta att en skiljedom är ogiltig, under vissa förhållanden ska förelägga sökanden att väcka talan i saken mot svaranden. Den part som söker verkställighet av en skiljedom är dock den vinnande parten. Hovrättens uppfattning är att det knappast är

YTTRANDE 6 (11) lagligen möjligt för den vinnande parten väcka en negativ ogiltighetstalan för att få fastslaget att skiljedomen är giltig. 3.4 Klandergrunder m.m. (betänkandets avsnitt 6.3.4) Hovrätten har följande synpunkter på övriga föreslagna ändringar av klandergrunderna. Uppdragsöverskridandet ska sannolikt ha inverkat på utgången I betänkandet föreslås att lagtexten kompletteras med ett uttryckligt orsaksrekvisit på så sätt att ett uppdragsöverskridande endast ska medföra att skiljedomen upphävs om det är sannolikt att detta har inverkat på utgången (föreslagna 34 första stycket 3). För hovrätten framstår det å ena sidan som tämligen självklart att ett uppdragsöverskridande som inte inverkat på utgången inte bör medföra upphävande av en skiljedom. Hovrätten anser dock att beviskravet inte bör sättas så högt som till sannolika skäl. Sannolika skäl är det beviskrav som redan gäller när det gäller frågan om ett handläggningsfel har inverkat på utgången. Hovrättens erfarenhet är att det komplicerar processen bl.a. på så sätt att det innebär att omfattande bevisning åberopas för att nå upp till sannolika skäl. För att undvika att klanderprocesserna kompliceras ytterligare bör därför beviskravet för att uppdragsöverskridandet har påverkat utgången sättas lägre. Förslagsvis kan det formuleras på så sätt att uppdragsöverskridandet ska leda till att skiljedomen upphävs om det inte kan uteslutas att uppdragsöverskridandet inverkat på utgången. Allvarligt handläggningsfel I betänkandet föreslås införande av en kvalifikation, nämligen allvarligt, för att ett handläggningsfel ska medföra upphävande av en skiljedom. Samtidigt föreslås att beviskravet för att det allvarliga felet ska antas ha inverkat på

YTTRANDE 7 (11) utgången fortfarande ska vara sannolika skäl. Enligt hovrätten medför det att klanderprocessen förutom bevisning om sannolika skäl kommer att kompliceras ytterligare i form av åberopanden och bevisning rörande allvaret i ett påstått handläggningsfel. Enligt hovrätten vore en bättre lösning att visserligen lägga till ett krav på att handläggningsfelet ska vara allvarligt men samtidigt - på motsvarande sätt som hovrätten föreslår när det gäller uppdragsöverskridande - sätta beviskravet till att det inte kan uteslutas att felet inverkat på utgången. Med en sådan lösning kommer beviskravet för orsakssambandet också (på samma sätt som utredningen föreslår då med ett högre beviskrav) vara detsamma vid uppdragsöverskridande och handläggningsfel vilket också medför att klanderprocessen inte kompliceras i onödan. 3.5 Processordning i hovrätten (betänkandets avsnitt 6.4) I betänkandet föreslås att klandermålen ska handläggas som klagan över domvilla. Enligt hovrättens mening har detta förslag i vart fall en viktig fördel, nämligen att ge hovrätten möjlighet att avslå en ansökan om klander utan hörande av motparten när det finns skäl för ett sådant omedelbart avslag (52 kap. 7 RB). Det skulle innebära att motparten slipper att tyngas av att avge svaromål på en stämningsansökan i de fall när det direkt går att fastställa att ansökan ska avslås. Frågan är dock om denna ändring skulle få så stor effekt eftersom utredningen ändå, med hänvisning till art. 6 i Europakonventionen föreslår en uttrycklig bestämmelse i 34 att förhandling alltid ska hållas om en part begär det. Samtidigt har förslaget om förändrad processordning en väsentlig nackdel: Hovrätten skulle fråntas flera processuella verktyg som hovrätten har ett behov av och använder under processerna, bl.a. möjligheten att ge stupstocksföreläggande enligt 42 kap 18 och 42 kap 18 a RB samt begränsningen av parts möjlighet att ändra sin talan och åberopa ny bevisning under huvudförhandlingen enligt 43 kap 10 RB. Hovrätten kan inte se att

YTTRANDE 8 (11) den förändrade processordningen i sig skulle minska behovet av dessa processrättsliga verktyg i klanderprocesserna. Hovrätten anser därför att en fördjupad analys av konsekvenserna av det föreslagna bytet av processordningen bör genomföras i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Då bör även följande beaktas. Ibland saknar klanderkäranden intresse av en snabb handläggning, medan svaranden har motsatt intresse. Det händer att käranden håller sig undan efter att ha väckt klandertalan. I dessa fall är det ofta fråga om en utländsk part som är mycket svår - eller t o m inte möjlig - att delge med nuvarande delgivningsregler. Det finns därför starka skäl att överväga en regel av innebörd att en klanderkärande måste ange en fungerande adress när talan väcks, och att delgivning med käranden annars eller om denna adress slutar fungera kan ske exempelvis genom tillhandhållande på hovrättens kansli. Den part som initierat processen skulle då ansvara för att hovrätten har en fungerande adress till parten, vilket är ett högst rimligt krav på just en part som själv initierat en klanderprocess. I betänkandet föreslås att hovrätten självmant ska pröva om ansökan om klander gjorts i rätt tid. Hovrätten avstyrker en sådan ordning. Det bör i stället ligga på sökanden att visa att ansökan gjorts inom klanderfristen (jfr 59 kap. 2 RB). Sammanfattningsvis behöver frågan om byte av processordning en fördjupad analys i det fortsatta lagstiftningsarbetet. En sådan analys bör som ett alternativ överväga om istället nuvarande processordning bör behållas, men kompletteras med en möjlighet för domstolen att på samma sätt som enligt 52 kap. 7 RB avslå klandertalan utan motpartens hörande, om det finns skäl för det. Oavsett vilken processordning som väljs bör den innehålla de

YTTRANDE 9 (11) processrättsliga verktyg som domstolen behöver för att på ett rättssäkert och effektivt sätt kunna föra processen framåt. 3.6 Prövningstillstånd vid överklagande till HD (betänkandets avsnitt 6.5) Hovrätten instämmer i utredningens förslag. 3.7 Rättegångsspråk i klanderprocesser (betänkandets avsnitt 6.6) Hovrätten avstyrker det alternativa förslaget i betänkandet att engelska ska vara rättegångsspråk om parterna begär det. Det skulle innebära väsentliga avsteg från offentlighetsprincipen och dessutom riskera att bli både kostsamt och resurskrävande att genomföra och bibehålla. Enligt hovrättens mening skulle mycket vinnas bara genom att ge möjlighet att hålla förhör på engelska utan översättning. Som anges i betänkandet skulle dock detta innebära ett avsteg från rådande ordning med svenska som rättegångsspråk, med vissa negativa konsekvenser för rättegångars offentlighet. Samtidigt tillåter hovrätten redan enligt gällande rätt skriftlig bevisning på engelska med stöd av 33 kap. 9 RB och att också tillåta viss muntlig bevisning på engelska skulle därför vara i linje med vad som redan gäller. Sammanfattningsvis är det hovrättens uppfattning att utländska parters önskemål om att kunna använda engelska i större utsträckning i klanderprocesserna skulle till stor del bli tillgodosett genom att komplettera den befintliga möjligheten att inte översätta skriftlig bevisning med möjligheten att hålla förhör direkt på engelska. Hovrätten förordar därför en sådan kompletterande lagreglering. För det fall betänkandets förslag ändå skulle genomföras avstyrker hovrätten förslaget att motparten måste samtycka till att rättegången i lämplig

YTTRANDE 10 (11) omfattning ska äga rum på engelska. En sådan ordning skulle ge motparten möjlighet att fördröja klanderprocessen utan skäl. Om en sådan ordning införs bör bestämmelsen istället utformas som en fakultativ bestämmelse. Hovrätten ifrågasätter vidare att det finns ett behov av att hovrätten som en service till parterna ska översätta protokoll och avgöranden samt fakturera part kostnaden för detta. Hovrätten skulle inte själv kunna göra sådana översättningar, och då inte heller innan avgörandet meddelas. Hovrätten skulle därför inte (betänkandet s. 190) kunna förordna om kostnadens fördelning i sitt avgörande. Hovrätten avstyrker därför en sådan reglering. 4. ÖVRIGT 4.1 Interimistiska beslut (betänkandets avsnitt 4.5) Utredningen föreslår att det införs en uttrycklig regel om att en skiljenämnd, om det har föreskrivits i skiljeavtalet, får besluta om en säkerhetsåtgärd genom särskild skiljedom. En sådan särskild skiljedom är underkastad vanliga regler om klander och inhibition. Hovrätten har inga synpunkter på detta. 4.2 Talan om skiljemäns ersättning (betänkandets avsnitt 7.4.2) Hovrätten instämmer i utredningens bedömning att talan om skiljemäns ersättning även fortsättningsvis ska handläggas av tingsrätten även om det samtidigt förs en klandertalan mot skiljedomen. Däremot ifrågasätts lämpligheten av att talan om skiljemäns ersättning i vissa fall ska anhängigöras som domstolsärende och i andra fall genom en ansökan om stämning. Vidare bör övervägas om inte dessa mål bör koncentreras enbart till Stockholms tingsrätt av samma skäl som i betänkandet anförs till stöd för att hovrätten ska bli ensamt forum i klandermål.

4.3 Förväntad målökning i Svea hovrätt YTTRANDE 11 (11) Genomförande av betänkandets förslag kommer innebära att hovrätten tillförs ett antal nya mål och måltyper. En målökning kan också förväntas om hovrätten blir exklusivt forum för klandermål, om beslut om säkerhetsåtgärder ska få klandras samt om skiljemännens beslut om sin behörighet under förfarandet ska få överklagas till hovrätten. Flertalet av dessa mål kan förväntas vara komplicerade, med omfångsrikt processmaterial. Hovrätten kommer att behöva ökade resurser för att hantera allt detta. I handläggningen av detta ärende har deltagit hovrättspresidenten Fredrik Wersäll, hovrättslagmannen Christine Lager, hovrättsråden Ulrika Beergrehn och Patrik Schöldström samt tf. hovrättsassessorn Christin Brohmé, föredragande. Fredrik Wersäll Christin Brohmé