Polska Källinstitute i Lund Trelleborg, 15 maj 1946

1 Polska Källinstitute i Lund Trelleborg, 15 maj 1946 Protokoll över förhöret med vittne nummer 300 Intervjuare: Helena Miklaszewska (översatt till svenska av Martyna Wieckowski) Till förhöret meddelar sig: XXXXXXXXXX Född: 05.02.1900 Födelseplats: Ostrowiec Kielecki Yrke: Järnvägsanställd Religionstillhörighet: Romersk Katolsk Sista boende plats i Polen: Radom Han fick påpekanden om att det är oerhört viktigt att förhöret måste grundas på sanna händelser och att han är fullt ansvarig om han inte säger sanningen och därefter följer vittnesmålet: Jag var i koncentrationslägeret Oświęcim [allmänt känt som Auschwitz] under perioden 28 juli 1943 till slutet av oktober 1944 och blev klassad som Politisk Fånge av tyskarna i lägret. Jag fick numret 131 502 och på kläderna en röd triangel med bokstaven P. Från oktober 1944 till februari 1945 var jag fånge i Sachsenhausen /Heinkel/ [Heinkel firman] med nya numret 113 376. Sedan från februari 1945 till mars 1945 var jag i Klinkiernia [eventuellt Klinka ]. Från mars 1945 till hälften av april 1945 i centrala delen av Sachsenhausen. [Underskrivet av XXX XXX] Han blev tillfrågad ifall han med anknytning till sin vistelse eller arbete i koncentrationslägret har någon skärskild information angående hur lägret var organiserat och vad fångarna hade för levnadsvillkor. Vilket arbete de hade, hur de blev betraktade allmänt, läkarvården och därtill även religiös hjälp [som präster]och till sist hur det såg ut rent hygieniskt. Han blev även tillfrågad om han bevittnat något speciellt och andra möjliga händelser som var vanliga/ovanliga i lägret. Vittnesmålet omfattar 13 handskriva sidor som följer: 1. Misshandel och tortyr i fängelset i Radom 2. Tortyr utförd av Gestapo kommendanten Koch 3. Villkor under transporten till Oświęcim [ allmänt känt som Auschwitz el. Auschwitz 1] 4. Ankomsten till det egentliga manliga lägret och första intrycket 5. Förflyttning till Brzezinka (Birkenau) [även kallat Auschwitz II] och beskrivning av det nya lägret

2 6. Arbete i lägret 7. Vistelse i reviret 8. Beskrivning av dödsblocket (dödskvarteret) nummer 12 9. Ändringar i reviren införda på våren 1944 10. Ändring av förhållanden i lägret efter insatta polacker som funktionärer 11. Förflyttning från Oświęcim [Auschwitz] till Oranienburg 12. En grupp från Oświęcim [Auschwitz] som flyttades till Oranienburg hamnade hos Heinkels firmarevir 13. Arbete i fabriken 14. Tröttande tur och retur resor till jobbet 15. Arbete i Klinkernia "Klinka" 16. Vistelse i Oranienburg 17. Evakuering av lägret: hunger, oerhört stort antal dödsfall samt fall av kannibalism Tyskarna arresterade mig i början av juli 1943 i Radom med lös misstanke att jag arbetade inom politiken. Jag sattes i fängelse och för att förhöras tog de mig till Gestapos byggnad 8 gånger. Gestapo torterade mig brutalt under förhöret. Jag blev slagen, förlorade två tänder och hade handbojor på mig hela tiden. En gång hängde de mig i taket med mina bakbundna händer så att jag tappade medvetandet. Utan rättslig dom skickades jag till Oświęcim [Auschwitz]. I fängelset blev alla fångar torterade och Kommendanten till vår våning var Gestapo man Koch. Han var brutal och grym. Hans favorit syssla var att kasta vattenfyllda påsar från andra våningen på fångarna under tiden som vi torterades. Bödlarna kallade detta för gymnastik. Många träffades i huvudet och förlorade medvetandet. De blev sparkade för att få återfå medvetandet och för att fortsätta delta i gymnastiken. En av dessa påsar träffade mig en gång i axeln så att den gick ur led. Vi fick 140 gram bröd om dagen och på morgonen fick vi maltkaffe. Mitt på dagen och på kvällen fick vi soppa gjord på betor eller surkål. Den 28 juli 1943 blev vi, 900 män, transporterade till Oświęcim [Auschwitz]. Resan tog hela dagen. En tredjedel av vagnen var fullpackad av fångar med bundna händer som hade förbud att sitta ner. I mitten av vagnen var golvet smetad med illaluktande desinfektions medel och i sista delen av vagnen satt två SS-män som vaktade oss. Vi fick 140 gram bröd och inget att dricka. Vid mottagandet i lägret blev vi slagna utan orsak men ingen dödades. Jag vet att vid andra transporter dödades många människor redan vid första dagen. Lägret där vi

3 hamnade var innan kriget en övernattningsplats för polska soldater men när vi kom dit var allt mycket rent och det fanns även blomrabatter utanför byggnaderna. Denna fina omgivning var omringad av ett elektriskt stängsel med ett vakttorn där soldaterna stod med vapen. Nästa dag blev vi rakade och fick nya kläder som bestod av våra egna civila kläder men med ett stort svart kryss på. Under dagen blev vi också tatuerade med nummer och registrerade. Sedan placerades vi i Brzezinka [Birkenau Auschwitz II]. Brzezinka [Birkenau Auschwitz II] var omgärdat av ett elektriskt stängsel och delat i många olika avdelningar som hade benämningarna A,B,C,D,E,F och dessutom ett krematorium och en byggnad för att duscha i. Avdelning F var lasarett och hade 18 block. Andra avdelningar hade 38 block var. På andra sidan vägen fanns det kvinnliga lägret med duschar, lasarett och övernattningsplatser. I jämförelse med platsen som jag hamnade först i när jag kom till Oświęcim [Auschwitz] och sedan blev flyttad till Brzezinka (Birkenau) så bedömer jag Birkenau som mycket smutsigare. Dessa baracker hade inte avloppsverk och var av trä utan fönster. Golvet var oftast utav ren mark och inte brädor. Jag tillhörde avdelning D med 32 block och i dessa block fanns många lager, förråd samt administration. Det var förbjudet att förflytta sig mellan avdelningarna men om man fuskade med sina arbetsgrupper kunde man ändå förflytta sig. Först fanns det mycket lera där svaga människor kunde drunkna men hösten 1943 började vi bygga, varje söndag, hårda vägar och en uppropsplats. 1944 satte vi även rabatter längst huvudvägen i lägret. I lägret fanns löss och råttor som man först började bekämpa år 1944. Det fanns oerhörda hudsjukdomar på grund av [obligatoriska] rakningar med smutsiga rakknivar. Till duschar och toaletter kunde man bara gå enligt ett tidsschema och bara gruppvis. Vi fick för lite mat på morgonen och det vi fick var utan värde. På kvällarna fick vi örtte som de kvinnliga fångarna samlade på åkrarna runt om lägret. Mitt på dagen fick vi en liter soppa av grönsaker. Då och då fanns det potatis och ibland med havre. All mat var utan fett och som undantag fanns det soppa lagad på ben. Från början var det tillåtet med matpaket skickade från familjemedlemar som var tillåtet högst 4 paket per månad. Senare försvann denna begränsning och man kunde få stora paket som vägde 10 kg. De första 6 veckorna av vistelsen i lägret kallades för karantän och det var inlärning. Vi lärde oss hur man uppför sig under arbete, mattider, uppropssamlingar samt när, hur och vem man skulle ta av sig hatten för. Dessutom fanns det fångar som fick namnet blokowy [blockansvarig] och de lärde oss vid sidan om hur man kunde bete sig för att överleva, hur man kunde låtsas arbeta för att spara på krafterna och hur man kunde undvika slag och att bli dödad av vakterna. Vakterna var capo,

4 vorarbeit och SS-män. Redan under karantän tiden silades några ut till S.K - Strafkompangie och I.L - Im lager [Stängdkompangie]. Efter karantänen fick jag kommando Planierung 2. Jag byggde lagerbaracker för kläder nära krematorium nummer 3 och nummer 4. När folk blev gasade i nämnda krematorium skickades vi bort för att inte bli vittnen. Men jag såg dem på långt avstånd. Jag var själv inte i krematoriet men fick veta av andra att vid krematorium nummer 1 och nummer 2, som byggdes under jorden, fanns det låtsasduschar med många ingångar. Senare i mitten av 1944 blev jag ändå vittne till hur tåg med många vagnar fyllda med tjeckiska och ungerska judar som blev skickade till gaskamrarna och sedan vittne till hur de gasade kropparna brändes i speciellt grävda mål i marken. Det fanns 5 hål bakom krematoriet. Senare flyttades jag till arbetskommandot som byggde vägar utanför lägret. Men tyskarna ändrade sina planer och vi började bygga tåg spår. Där fick jag en arbetsskada och förlorade ett finger men jag gick inte till lasarettet eftersom det var för farligt. Under en månads tid avslöjade jag inte min skada men när ådrorna infekterades blev jag tvungen att besöka lasarettet. Läkarna var också fångar och större delen av dem var polacker. På grund av medicinbrist kunde man inte hjälpa fångarna effektivt. Vår avdelning hade 18 baracker för sjuka. Sådana baracker hade sängar som hade två eller tre våningar och på varje våning fanns det 6 till 12 personer. Storlekarna på sängarna var 2 meter till 3 meter. Sänglakanen byttes en gång på några månader. Löss fanns det sällan men loppor var det extra mycket av. Man kunde inte hjälpa sjuka människor att behålla sin hygien på grund av personalbrist. De friska fångarna kunde. Toaletterna desinfekterades med klor. Den så kallade medicinhjälpen var att mäta febern eller göra mindre amputationer. Block nummer 12 av de 18 var avsatt för dödssjuka (dödsblocket), särskilt för de som hade diarré. Där hade även löss sitt revir. Det tekniska tillståndet av barack 12 var katastrofalt, det fanns ett hål i taket som gjorde att regnet kom in. Sjuka saknade även vatten att dricka. Varje dag i baracken dog det 60 100 personer av de 500 600 liggande där. Från detta block valde man ofta sjuka personer till gaskammaren. Jag vet detta så noggrant om block nummer 12 eftersom jag arbetade i tvättstugan och sänglakanen torkades i detta block för sjuka. Jag torkade dessa sänglakan på metalltrådar mellan sängarna. På våren 1944 hade vi kontroll från Berlin och senare förflyttades vår huvudläkare och villkoren på block nummer 12 förbättrades. Dödligheten efter kontrollen minskades 10 gånger, till några personer per dag. Maten och vården förbättrades också, gymnastik infördes som skulle få de sjuka att återgå till arbetet. I block 18 fanns det sjuka ariska fångar och de fick extra mat. Detta tvättarbete fick jag i augusti 1944 och där jobbade jag med en annan fånge Jan Majewski?? också från Radom. Senare på Kommendantens order fick polacker alla arbetsfunktioner. Disciplinen mjuknade och enligt min mening var det katastrofer på fronten som ändrade tyskarnas beteende mot oss fångar. Tyskarna var nedstämda. Några tusen ariska

5 fångar blev skickade till Oranienburg i oktober 1944 och jag var en bland dem. Där fanns det ingen plats för oss så slutligen hamnade vi i Heinkel företaget. Vi befann oss inom Heinkel företagets område och där fanns arbetslägret Heinkel. Hela territoriet var omringat av ett elektriskt stängsel och befann sig i skogen. Barackerna var spridda i skogen och tillsammans var det 10 000 människor av olika nationaliteter. Företaget tillverkade flygplan och det fanns olika arbeten, hårda och inte lika hårda. Jag fick det lättare arbetet som plåtslagare. I verkstaden var det riktigt kallt och vi hade inte tillräckligt med kläder. Det fanns ingen värme och alla fönster var spruckna efter bombningar. Senare flyttades jag 15 km från lägret där vi transporterades varje dag med tåg. Vi väcktes klockan 03.00 på morgonen och klockan 06.00 hamnade vi på platsen och på vägen blev vi regelbundet slagna av SSmän. Arbetet tog oss 12 timmar varje dag och till lunch fick vi soppa gjord på kålrötter och okända gröna löv. Till frukost fick vi 2 skivor bröd. Tillbaka i lägret fanns vi mellan 19 22, beroende på bombningslarm. Det var vinter mellan 1944 till 1945 och tåget var utan värme och kylan gjorde att vi alla blev sjuka. Vi jobbade två olika skift, ett var på dagen och ett på natten. Alla ville ha bombningar eftersom när det hände blev vi inte skickade till arbetet. När staden Oranienburg och vårt läger var genombombat fick vi övernatta på själva Klinka. På Klinka tillverkades granater och det fanns även plats för att reparera bilar och tegelstenstillverkning. Klinka tillhörde koncentrationslägret Sachsenhausen. Efter att industritillverkningen var förstörd grundade de vårt arbete på att städa upp efter bombningarna. Sedan hamnade vi på Sachsenhausen under förskräckliga levnadsförhållanden. 3 personer delade säng, 7 personer delade på en brödlimpa och på kvällen en vattensoppa gjord på kålrot. Arbetet som vi hade var att lasta tåg med grus. I mitten av april 1945 evakuerades lägret och vi lämnade platsen till fots i grupper med 500 personer under hård eskort av SS-män och hundar. Vi fick en limpa bröd och en bit korv. De sista grupperna som lämnade lägret fick inget att äta. I 12 dagar var vi på väg. Min grupp på 200 personer övernattade i en lada där vi knappt fick plats att stå på två ben. På morgonen efter denna övernattning tvingades vi att fortsätta med vår dödsmarsch. Under vägen blev de svaga skjutna. Man fick inte dricka från vattenpölar och om någon försökte så blev man skjuten av en SS-man. Maten tog slut efter två dagar och vi fick några råa potatisar att äta. Slutligen samlades ännu levande 40 000 människor i en skog på 500 meter till 500 meter och där hölls vi i 5 dagar. Vi fick en konservburk på 1 kg att dela med 100 personer. I den skogen dog människor som flugor och varje morgon bars hundratals lik ut ur skogen. Där fanns kannibalism. En gång fick vi paket från Röda Korset som delades på 5 personer. 4 dagar senare fick vi ett paket till. Senare började vi gå igen utan någon mat. 2 maj 1945 försvann en massa SS-män, andra fanns på plats men kastade bort sina vapen och de visste inte vad de skulle göra med sig själva. På kvällen försökte en SS-man skjuta mig. Hela natten till den 3 maj 1945 höll de resterade SS-männen oss fångna och hotade oss med vapen. Först den 3 maj 1945 sa en SS-man till oss att gå till en stad kallad Schwerin som amerikanerna redan hade i

6 sina händer. På vägen dit fanns en SS-man, utan vapen, som stoppade oss och lämnade oss hos en grupp soldater där en av dem hade polsk mundering. I själva staden såg jag för första gången en amerikansk bil med några soldater. Understecknat ( - ) XXXXXXXXX vittne Anmärkningar ang. det mottagna protokollet : Vittnet dikterade från minnet. I sitt vittnesmål lade han vikt vid varje ord och strävade efter att mycket troget återge varje bild av lägerlivet. Han vittnade klart och sakligt. Fakta innehållande en viss oklarhet förklarade han genast. Ofta framförde han egna åsikter om fenomen och förhållanden som fanns i lägret. Vittnet gjorde ett mycket positivt intryck. Vittnesmålet bör anses vara trovärdigt. ( - ) Helena Miklaszewska Institutets assistent Till vittnesmålet bifogas en handritad plan över lägret för män, Brzezinek, fritt skapad ur minnet av vittnet. ( - ) Helena Miklaszewska Avskriftens överensstämmelse med originalet intygas. Helena Miklaszewska Institutets assistent