Utmätning och säkerhet i stiftelsers förmögenhetsmassa

JURIDISKA FAKULTETEN vid Lunds universitet Vilhelm Patrikson Utmätning och säkerhet i stiftelsers förmögenhetsmassa Examensarbete 20 poäng Handledare Katarina Olsson Stiftelserätt VT-05

Innehåll SAMMANFATTNING 1 FÖRORD 2 FÖRKORTNINGAR 3 1 INLEDNING 4 1.1 Bakgrund 4 1.2 Ämne och syfte 5 1.3 Avgränsningar 6 1.4 Metod 7 1.5 Material 8 1.6 Disposition 10 1.7 Terminologi 10 2 STIFTELSER 12 2.1 Lagstiftning på stiftelserättens område 12 2.1.1 Tillsynslagen 12 2.1.2 Stiftelselagen 13 2.2 En definition av stiftelsebegreppet 13 2.3 Stiftelserekvisiten enligt SL 15 2.3.1 Stiftaren 16 2.3.2 Förordnandet 17 2.3.3 Förmögenheten 18 2.3.3.1 Krav på förmögenhetens storlek 20 2.3.3.2 Varaktighet 20 2.3.4 Ändamålet 21 2.3.4.1 Syfte 23 2.3.4.2 Verksamhetsföremål 24 2.3.4.3 Destinatärer 24 2.4 Stiftelsers förvaltningsform 25 3 ÄNDAMÅLSBUNDENHETEN 26 3.1 Ändamålsbundenheten i förhållande till tredje man 27 3.2 Tolkning av ändamålsbestämmelser 31

3.3 Möjlighet att avyttra egendom 35 3.4 Lån och säkerhet 37 3.4.1 Möjlighet att uppta lån 37 3.4.2 Möjlighet att ställa säkerhet 39 4 ÄNDRING I STIFTELSEFÖRORDNANDE 41 4.1 Permutationslagen 42 4.2 Ändringsförfarande enligt SL 42 4.2.1 Det generella systemet - ändring efter tillstånd 43 4.2.2 Materiella förutsättningar för ändring 45 4.2.3 Val av åtgärd 47 4.2.4 Det särskilda systemet ändring efter förbehåll 48 4.2.5 Avvecklingssystemet stiftelsers upplösning 49 5 SKADESTÅNDSANSVAR 50 5.1 Skadeståndsansvar enligt SL 50 5.1.1 Skadeståndsansvar - internt 50 5.1.2 Skadeståndsansvar - externt 53 6 FASTIGHETSRÄTTSLIGA ASPEKTER 55 6.1 Fastighetsrättens formbundenhet 55 7 UNDANTAG FRÅN UTMÄTNING - UB 5:5 59 7.1 Ej utmätningsbar egendom 59 7.1.1 Onerösa förvärv 61 7.1.2 Benefika förvärv 63 7.1.3 Pantsättning 64 7.2 Utmätningsförbud och konkurs 64 7.3 Likvidation och konkurs 65 8 SAMMANFATTANDE SLUTSATSER OCH AVSLUTANDE KOMMENTARER 70 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING 75 RÄTTSFALLSFÖRTECKNING 79

Sammanfattning Förevarande uppsats behandlar skyddet för stiftelsers kapital. Detta görs med utgångspunkt i ett sakrättsligt perspektiv. Stiftelser är en komplex rättsfigur, vilken kan vara svår att placera in i rättssystemets systematik. De är per definition självägande rättssubjekt vars tillgångar är bundna till ett visst ändamål. Stiftelser används ofta för att tillgodose allmännyttiga ändamål genom t.ex. utdelande av stipendier, finansiering av forskningsverksamhet, bedrivande av sjukvård. Användningsområdet för stiftelser är dock mycket vidare än den traditionella bilden ger sken av. Det är idag inte ovanligt att stiftelser bedriver näringsverksamhet i eget namn eller indirekt som ägare av aktier i olika bolag. I många fall utgör själva driften av en näringsverksamhet stiftelsens syfte. Likt all näringsverksamhet har även stiftelser ett behov av att finansiera sin verksamt. Då stiftelsens förmögenhet genom ändamålsbundenheten ofta är låst till vissa tillgångar i form av fastigheter eller värdepapper kan extern finansiering behövas för att ändamålet skall kunna uppfyllas. Vid utövande av verksamheten måste stiftelsens styrelse eller förvaltare alltid agera i enlighet med de föreskrifter som finns i förordnandet. I många fall är stiftelsen antingen p.g.a. uttryckliga eller indirekta föreskrifter förhindrad att avyttra sin egendom. En stiftelse kan av samma anledning vara förhindrad att uppta lån eller pantsätta egendomen. En rättshandling i strid med förordnandet kan ge upphov till skadeståndsansvar för styrelsens ledamöter eller förvaltaren. Stiftelsens möjlighet att avyttra egendom får även betydelse för möjligheten att uppta lån. Enligt 5 5 kap UB föreligger ett utmätningsförbud för egendom som inte får överlåtas. Att ett överlåtelseförbud är obligationsrättsligt giltigt medför däremot inte alltid rättsverkningar i förhållande till tredje man. Om stiftelsens egendom inte kan tas i anspråk av borgenären kan egendomen inte utgöra underlag för säkerhet då lån upptas. Speciellt påtagligt blir detta vid pantsättning av fast egendom då fastigheter utgör ett av de mest använda säkerhetsunderlagen vid kreditgivning. Förbudet mot avyttring av viss egendom får även betydelse för konkursinstitutet då egendom som enlig UB inte kan utmätas inte heller skall ingå i ett konkursbo. I de situationer att en stiftelse inte kan bedriva sin verksamhet på ett ändamålsenligt och effektivt sätt föreligger en möjlighet, och ofta en skyldighet, att besluta om förändring av föreskrifter i stiftelsens förordnande. Stiftelsens ändamål kan då anpassas efter de förutsättningar som förhindrar att verksamheten bedrivs i enlighet med ändamålet. Då en stiftelse står inför ett beslut om att avyttra egendom eller uppta lån i syfte att finansiera verksamheten är det således ett flertal förutsättningar som måste tas med vid bedömningen. Samma problemställning föreligger då en finansiär skall bedöma värdet av stiftelsens egendom och i vilken utsträckning egendomen kan tas i anspråk genom exekutiva åtgärder. 1

Förord Denna uppsats har sitt ursprung i en fråga som ställdes av doktoranden Henrik Johnsson vid en lunch i januari 2005. Då jag efter en inledande undersökning fann att frågan inte givit upphov till diskussion infann sig ett visst tvivel huruvida det förelåg ett praktiskt problem eller ej. Många gånger har jag konstaterat att mina uppställda teser inte givit ett bärande resultat däremot har det kontinuerligt uppstått nya frågor som krävt ett svar. Jag vill särskilt tacka Eva Birath på Kammarkollegiet. Hon har varit till stor hjälp med sin kunskap om praxis i permutationsfrågor. Jag vill likaså tacka f.d. ordföranden i Högsta Domstolen Torkel Gregow för att han tagit sig tid att besvara mina frågor. Jag har även fått vägledning genom de samtal jag haft med personal på Kronofogdemyndigheten samt med jurister på bankernas kreditavdelningar. Ansvaret för eventuella brister och felaktigheter i framställningen är naturligtvis mitt eget. Lund i september 2005 Vilhelm Patrikson 2

Förkortningar ABL Aktiebolagslag (2005:551) AvtL Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. BrB Brottsbalk Ds Departementsserie FB Föräldrabalk HB Handelsbalk HD Högsta Domstolen HovR Hovrätt ISL Införandelagen till SL (1994:1221) JB Jordabalk JP Lag (1970:995) om införande av nya jordabalken KL Konkurslag (1987:672) Krfm Kronofogdemyndigheten KöpL Köplag (1990:931) NJA Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 PL Permutationslagen (1972:205) Prop Proposition RÅ Regeringsrättens årsbok SFS Svensk Författningssamling SKL Skadeståndslag (1975:404) SL Stiftelselagen (1994:1220) SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TL Lag (1929:116) om tillsyn över stiftelser TrL Lag (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. UB Utsökningsbalk UL Utsökningslag (1877:31) ÄB Ärvdabalk 3

1 Inledning 1.1 Bakgrund Den allmänna bilden är att stiftelser är bärare av stora ekonomiska tillgångar i form av fastigheter, pengar, aktier, obligationer och andra finansiella instrument. Avkastningen från förmögenheten delas sedan årligen ut i form av stipendier och bidrag. Att i detta sammanhang tala om finansiering och utmätning kan kännas mycket avlägset då en stiftelse definitionsmässigt består av en förmögenhetsmassa. En stiftelses tillgångar kan visserligen minska i värde på grund av konjunktursvängningar, valutaförändringar och dylikt, men detta torde i första hand få betydelse för stiftelsens avkastning. Stiftelser som endast förvaltar en förmögenhet i avkastningssyfte ådrar sig sällan några större förpliktelser i förhållande till utomstående. I relation till stiftelsens förmögenhet är de förvaltningskostnader som uppstår ofta mycket små och förutsättningarna för dess fordringsägare att få betalt är goda. Stiftelsers verksamhet är dock inte begränsad till att vara passiva medelsförvaltare där avkastningen uppfyller allmännyttiga ändamål. Inte sällan bedriver stiftelser näringsverksamhet, antigen direkt i eget namn eller indirekt som ägare till en näringsverksamhet. Syftet med en sådan stiftelse kan många gånger vara själva verksamheten i sig, t.ex. att tillhandahålla bostäder eller bedriva informationskampanjer. I andra fall kan näringsverksamheten endast vara ett medel för att generera vinst som sedan skall uppfylla stiftelsens syfte. All näringsverksamhet måste i princip förfoga över ett visst kapital för att kunna bedriva sin verksamhet. Även om stiftelser består av en förmögenhetsmassa kan en stiftelsedriven näringsverksamhet drabbas av kapitalbrist, vilket kan illustreras genom följande exempel: En förmögen fastighetsägare i Lund förfasar sig över studenternas bostadssituation, som dessutom tycks bli värre och värre för varje år. För att försäkra sig om att en del av fastighetsbeståndet, till en låg hyra, skall tillhandahållas studenter och för att undvika en framtida ombildning till bostadsrätter bestämmer sig fastighetsägaren att avsätta en centralt belägen fastighet till en stiftelse. Fastigheten är utformad med lägenheter i varierande storlek med affärslokaler på markplanet. Kort efter stiftelsens bildande inser styrelsen att fastigheten inte är lämpad för studentbostäder. Lägenheterna är alldeles för stora och en mindre ombyggnation krävs för att fastigheten skall bli mer ändamålsenlig. Vidare visar det sig att affärslokalerna på bottenplanet är svåra att hyra ut. Affärslokalerna är i behov av ombyggnad för att kunna hyras ut till mindre butiker. Stiftelsens enda förmögenhet består av fastigheten, varför kapital måste anskaffas för att genomföra de nödvändiga förändringarna. Exemplet ovan är visserligen konstruerat men lyfter fram principiella frågeställningar som förekommer i det praktiska livet. 4

Kapitalanskaffningsbehovet för näringsdrivande verksamheter, oavsett i vilken form de drivs, är ett grundläggande problem. Kapitalanskaffning till verksamhet bedriven i stiftelseform skiljer sig dock avsevärt från andra verksamhetsformer, då en stiftelses förmögenhetsmassa är låst till ett visst ändamål. Stiftelseinstitutets natur medför begränsningar i möjligheten att förfoga över förmögenheten genom exempelvis pantsättning, försäljning och förändring av verksamhetsinriktningen. 1.2 Ämne och syfte Det övergripande syftet med föreliggande uppsats är att utreda vilket skydd som finns för stiftelsers förmögenhetsmassa. Då stiftelsers egendom är bunden till ett specifikt ändamål är utgångspunkten att fastställa i vilken utsträckning denna bundenhet får betydelse även i förhållande till tredje man. I fokus står här frågeställningen i vilken omfattning ett förbud för stiftelser att överlåta egendom också medför förbud mot att egendomen tas i anspråk vid en utmätning. Avsikten är därför att försöka klargöra i vilken utsträckning en stiftelses förmögenhet är att anse som icke utmätningsbar enligt 5 kap. 5 UB. Härtill skall även vissa påpekanden göras angående konkurssituationen då endast utmätningsbar egendom kan ingå i ett konkursbo. Arbete går således utanför den traditionella stiftelserätten då frågor kring utsökning, konkurs och finansiering görs beroende av att gäldenären är stiftelse. Konkursinstitutet är nära anknutet till frågor som rör utmätning. Meningen är dock inte att fokusera på hur en insolvensbedömning av en stiftelse skall göras - även om detta torde vara en intrikat fråga. Det huvudsakliga anledningen till att konkursinstitutet överhuvudtaget berörs är dess nära samband med reglerna kring utmätning. Det bör därför uppmärksammas vika skillnader som gäller i förhållande till andra rättssubjekt. Det svenska normmassan är till stora delar främmande för stiftelseinstitutet, detta påstående får i synnerhet anses gäller inom utmätnings- och obeståndsrätten. I praxis och doktrin görs ofta analogier till de regler som gäller för associationsrätten. Stiftelseinstitutets karaktär medför dock att sådana analogier är riskabla då stiftelseinstitutet grundläggande syfte lätt förfelas då associationsrättsliga reglerna tillämpas. Målet är därför att i så stor utsträckning som möjligt framhålla det perspektiv som betingas ur en stiftelserättslig synvinkel. För att avgöra huruvida viss egendom får överlåtas är det nödvändigt att fastställa hur ett stiftelseförordnande skall tolkas för att därigenom avgöra vilka rättshandlingar som en stiftelse kan vidta. När det skall fastställas vilka rättshandlingar som får vidtas är reglerna om förändring av stiftelsers förordnanden av central betydelse. Genom att förstå vilka situationer som kräver förändring går det att på indirekt väg avgöra vilka åtgärder som ryms inom stiftelsers tillåtna handlingsområde respektive vilka som faller utanför. 5

Då stiftelser utgör juridiska personer är det även betydelsefullt att fastställa vilket ansvar som stiftelsens företrädare har då skuldförbindelser ingås, samt i vilken utsträckning som stiftelsens organ kan ingå avtal med bindande verkan. Ur praktisk synvinkel måste även styrelsens ledamöter vara väl insatta i vilket handlingsutrymme som finns för att ingå förbindelser. Häri ligger även frågan om styrelseledamots personliga skadeståndsansvar samt vid vilka situationer styrelsen måste konsultera tillsynsmyndigheten alternativt företa ändring av stiftelsens förordnande. En dylik frågeställning innehåller därför frågor av såväl obligationsrättslig som sakrättslig karaktär då rättsverkningar uppstår både i förhållande till stiftelsen som i förhållande till tredje man. Då fast egendom ofta utgör finansieringsunderlag vid upptagande av krediter görs en särskild genomgång av de fastighetsrättsliga regler som gäller vid överlåtelse och pantsättning. I detta sammanhang är det av störst intresse vilka inskränkningar som kan göras i den fria förfoganderätten, i vilken utsträckning dessa kan noteras i fastighetsregistret samt vilken betydelse en sådan notering har. Även om redogörelsen för stiftelseväsendets uppbyggnad i många stycken är utförlig är dock inte syftet att ge en uttömmande beskrivning av stiftelserätten, utan endast de områden som är av relevans för frågeställningen behandlas. Min bestämda uppfattning är dock att en tämligen ingående redogörelse av de centrala elementen är nödvändig då kunskapen om stiftelseinstitutet hos det flesta jurister är knapphändig. För en mer allmän redogörelse om stiftelser samt den normmassa som reglerar stiftelseinstitutet får hänvisas till Carl Hemströms Stiftelsernas rättsliga ställning samt Katarina Olssons Näringsdrivande stiftelser. 1.3 Avgränsningar Det svenska stiftelseväsendet består i huvudsak av två stiftelsetyper, avkastningsstiftelser och verksamhetsstiftelser. 1 Förmögenheten i en avkastningsstiftelse består oftast av värdepapper eller banktillgodohavanden. Det karakteristiska för avkastningsstiftelser är att de typiskt sett främjar sitt syfte genom att betala ut den löpande avkastningen till destinatärskretsen. Verksamhetsstiftelserna kännetecknas av att ändamålet främjas genom att viss verksamhet bedrivs denna verksamhet är i regel att betrakta som näringsverksamhet. Det kan t.ex. röra sig om tidningsutgivning, undervisning, tillhandahållande av bostäder, sjukvård eller liknande. I dessa stiftelser utgörs förmögenheten av tillgångar som har en direkt anknytning till den verksamhet som bedrivs. 2 1 Stiftelseväsendet kan indelas och kategoriseras utifrån olika kriterier, t.ex. efter medelsförvärv, förvaltningsform, ändamål, destinatärskrets samt verksamhetsform. Beroende på hur indelning görs kan en och samma stiftelse ofta hänföras till mer än en kategori. Se Olsson s. 49-56 och Norin/Wessman s. 18-21. För den legala indelning som förekommer i SL redogörs närmare under avsnitt 1.7. 2 Prop 1993/94:9 s. 40 f. 6

Då ändamålet för en verksamhetsstiftelse är nära knutet till förmögenheten kan det uppstå en konflikt mellan stiftelsens behov av kapital och stiftelsens bundenhet till viss egendom. Detta problem torde vara av mindre intresse för avkastningsstiftelser, då ändamålet i huvudsak är att generera tillväxt i utdelningssyfte. Situationer då även avkastningsstiftelser upptar lån kan dock tänkas t.ex. i rent spekulationssyfte för att öka avkastningen. Då förmögenheten i avkastningsstiftelser oftast skall omsättas för att ge högsta möjliga avkastning och då det sällan finns exakta instruktioner i förordnandet om förmögenhetens karaktär, så berörs dessa stiftelser endast i mindre omfattning av problematiken kring utmätning och pantsättning. Huvuddelen av arbetet kommer således att fokusera på verksamhetsstiftelser. En fråga som i praktiken ofta har stor betydelse vid bildandet av stiftelser är vilka skattekonsekvenser som uppstår. Beträffande fiskala aspekter får dock hänvisas till annan litteratur då de ej ryms inom ifrågavarande frågeställning. 3 Det måste däremot alltid beaktas att skatterättsliga överväganden ofta kan ha haft en avgörande inverkan på stiftelseförordnandens innehåll. 1.4 Metod Målet med denna framställning är att fastställa vad som utgör gällande rätt d.v.s. framställningen sker utifrån ett de lege lata perspektiv. Arbetet är av deskriptiv karaktär och utgör en konventionell rättskällebunden analys av såväl det obligationsrättsliga som sakrättsliga skyddet för stiftelsers förmögenhet. Ofta benämns en rättsvetenskaplig analys, vilken tar sikte på innehållet i gällande rätt, som rättsdogmatik. Grundvalen i rättsdogmatiken kan definieras som källbundenhet, d.v.s. att studera innehållet i gällande rätt utifrån vissa källor. 4 Härigenom analyseras och systematiseras normer och utsagor om gällande rätt med stöd i lagstiftning, rättspraxis och förarbeten. Rättsdogmatiska forskningsresultat skall principiellt sett inte tillmätas status av rättskälla. Då förevarande arbete i stora delar bygger på uttalanden i juridisk litteratur grundar det sig snarare på en konsekvens av relevansbedömningen av de skäl som presenteras denna bedömning kan sägas vara oberoende av rättsdogmatiken. I den mån rättsvetenskapliga utsagor tillmäts bindande karaktär betingas det av den vedertagna rättskällan, och inte på utsagan i sig. Det som i allmänt juridiskt språkbruk betecknas som doktrin kan härigenom sägas uppbära en indirekt legitimitet. Icke desto mindre tillmäts i praktiken vissa jurister större legitimitet än andra. Detta faktum grundar sig mer på författarens förmåga att behandla primärkällorna, än på dennes förmåga att försöka fastställa gällande rätt genom normativa utsagor. 3 Se t.ex. Hagstedt, Om beskattning av stiftelser. 4 Metodavsnittet bygger huvudsakligen på Bergström/Samuelsson, s. 13-19, som på ett pedagogiskt sätt redogör för hur rättsdogmatiken kan användas på förmögenhetsrättens område. För en allmän redogörelse av juridikens metod se Lehrberg. 7

När vi som i denna uppsats ställs inför ett mer svårbedömt fall, där rättskälleunderlaget kan sägas vara otillräckligt, kan olika metoder väljas för att nå en slutsats om innebörden av gällande rätt. Någon allmängiltig och enhetlig metodlära kan dock inte sägas existera. Det brukar framhållas att rättsdogmatiken skall förhålla sig objektiv till såväl rättskällorna som till ändamålen. Den metod som används är då ofta att genom tolkning av förarbeten försöka fastställa ändamålet med en viss bestämmelse. Målsättningen är att åstadkomma ett objektivt resultat som i förhållande till rättskällorna är motsägelsefritt. Strävan efter objektivitet och motsägelsefrihet är inte okomplicerad. I de fall rättstillämparen ställs inför frågan i vilken utsträckning ett överlåtelseförbud beträffande viss egendom skall tillmätas verkan i förhållande till tredje man uppstår oundvikligen normativa utsagor. Vid ett ställningstagande av ifrågavarande art måste domstolen ta hänsyn till ekonomisk effektivitet, vikten av en effektiv kreditgivning, omsättningen på fastighetsmarknaden etc. Resonemang där HD betonar vikten av ekonomisk effektivitet som det eftersträvansvärda är vanligt förekommande. 5 Mot detta måste andra ändamål vägas ex. hänsyn till stiftarens vilja eller parternas avsikt då rättshandlingen ingicks. Det ändamål som i detta arbete skall tillgodoses är i många situationer av annan art än ekonomisk effektivitet. 6 Då vi tvingas till normativa ställningstaganden blir analysen av vad som utgör gällande rätt beroende av vilket ändamål vi anser mest eftersträvansvärt. Å ena sidan missar ofta en analys som utger sig för att vara strikt rättsdogmatisk detta faktum, å andra sidan är normativa ställningstaganden i princip oundvikliga för att kunna uttala sig i svårlösta frågor. En analys av ett komplicerat förhållande som inte antar ett normativt perspektiv resulterar endast i en redogörelse av konstaterbar fakta; vilket i och för sig kan vara till hjälp vid lösandet av en tvist, men analysen i sig ger inte svar på den ställda frågan. 7 Utgångspunkten för hur ifrågavarande problem skall angripas blir således beroende av betraktarens position då denne anger vilket mål som är eftersträvansvärt. Det kan antas att en expert på stiftelserätt och en expert på utsökningsrätt antar olika normativa ställningstagandet beträffande de frågor som behandlas i detta arbete. Att det stiftelserättsliga perspektivet utgör huvuddelen av detta arbete kan därför inte sägas vara oväsentligt då föreliggande frågeställningar behandlas. 1.5 Material Utifrån arbetets frågeställning har material från i huvudsak tre olika rättsområden använts: stiftelserätten, fastighetsrätten och sakrätten/utsökningsrätten. Materialvalet inom respektive område är knappast föremål för några större överraskningar. Mycket av den doktrin som används är väl etablerad. Detta faktum kräver å ens sidan läsarens 5 Se t.ex. NJA 1981 s. 89, NJA 1984 s. 673 och NJA 1993 s. 468. 6 Se t.ex. NJA 1993 s. 319. 8

uppmärksamhet då så väl legislativa förändringar som förändringar genom praxis kan ha skett. Å andra sidan utgör exempelvis Hesslers Om Stiftelser och Rodhes Handbok i sakrätt sedan länge vida accepterade källor i den svenska rättstillämpningen. Vad det gäller stiftelser är den främsta källan förarbetet till SL samt doktrin. Här intar Hessler en särställning då han är den som gjort den mest grundläggande undersökningen av stiftelseinstitut inom svensk rätt. Denna grundlighet överskuggar det faktum att avhandlingen numera är mer än femtio år gammal. Beträffande nyare stiftelserätt och införandet av SL utgör Olsson och Isoz kompletterande kunskapskällor att ösa ur. En kritisk anhängare av den rättsdogmatiska metodens källbundenhet kan framföra att Hessler ibland används trots att han inte kan anses utgöra primärkälla. Hans tolkning av ex. Karlgren kan däremot antas ha vunnit större acceptans och utbredning än Karlgrens egna publikationer. Då Karlgrens Ändamål och Stiftelser i många stycken är svårtolkad och innehållets aktualitet kan ifrågasättas har jag därför valt att i stor utsträckning förlita mig på Hesslers tolkning av Karlgren. Vid sökandet av material till arbetet har genomgången av praxis i huvudsak inskränkt sig till avgöranden från HD. Inom stiftelserätten är avsaknaden av praxis från de allmänna domstolarna påtaglig. Kanske beror det på att frågor rörande permutation och tillsynsfrågor inte når de allmänna domstolarna, utan behandlas av andra instanser såsom Länsstyrelsen, Kammarkollegiet och Regeringen. Häri återfinns också mycket av framställningens svagheter. En grundlig genomgång av denna praxis samt hur konkursförvaltare och Tillsynsmyndigheten behandlar de frågor som uppstår vid konkurs skulle ge arbetet en mycket större tyngd. En framtida fördjupad undersökning på detta område vore därför önskvärd. Inom fastighetsrätten och utmätningsrätten är avgörandena från HD betydligt fler, varför praxis utgör en viktig källa i dessa avsnitt. I avsaknad av material rörande stiftelsers organisation och dess olika organ har litteratur från associationsrättens område använts. Det rör sig då främst om frågor rörande styrelsens och företrädarnas roll och ansvar. Beträffande tillförlitligheten av dessa källor måste det hållas i minnet att det rör sig om analoga tillämpningar av bolagsrättslig lagstiftning. För en praktisk handledning av stiftelsers verksamhet och organisation hänvisas i övrigt till Det mesta om stiftelser, i teori och praktik av Birath m.fl. Vid analyser av praktiska problem är det juristens roll att tillämpa bestämmelser från olika rättsområden på nya problem. Det bör därför påpekas att det alltid är förknippat med viss risk att använda sig av källor från olika rättsområden. Den syn som en specialist på stiftelserätt har på ändamålsbundenheten och räckvidden av t.ex. ett överlåtelseförbud stämmer i de flesta fall inte överens med det perspektiv som en specialist i sakrätt antar. Svaret på frågan hur dessa framställningar, framförallt sakrättsliga och stiftelserättsliga, skall ställas mot varandra kan knappast ges med mindre än att rättstillämparen fastställer svaret genom vägledande praxis. 9

I skrivandets stund föreligger en ny Aktiebolagslag (2005:551) med ikraftträdande den 1 januari 2006. De hänvisningar som görs till ABL avser denna nya lydelse. Den litteratur som används behandlar dock uteslutande 1975 års ABL. Detta faktum bör dock inte medföra några större oklarheter då de regler i ABL som berörs inte genomgått några genomgripande materiella förändringar i och med införandet av den nya lagen. 1.6 Disposition Uppsatsen kan sägas vara indelad i tre delar. Kapitel 2-5 utgör en redogörelse för de stiftelserättsliga reglerna; där 2 kapitlet behandlar SL och de centrala rekvisiten för en stiftelsebildning, 3 kapitlet ser stiftelser som ett resultat av ändamålsbundenheten, 4 kapitlet innehåller en genomgång av permutationsinstitutet samt det 5 kapitlet vilket inte enbart behandlar SL utan även det skadeståndsansvar som enligt mer generella regler kan åläggas företrädare för en juridisk person. Reglerna om skadestånd är av intresse då möjligheten till sanktioner får antas vara avgörande för hur det stiftelserättliga regelverket efterlevs. De 4:e och 5:e kapitlen får också förmodas vara av störst intresse för styrelseledamöter och praktiker. Kapitel 6 utgör arbetets andra del vari den särskilda regleringen av fast egendom sätts i fokus. Slutligen följer del tre i kapitel 7 vari de specifikt sakrättsliga reglerna i UB och KL analyseras. Kapitlet innehåller två avsnitt 7.2 och 7.3 vilka inte i praktiken hör hemma inom utmätningsoch sakrätten, men vilka har stor betydelse för att sätta in stiftelserätten i det sakrättsliga och obeståndsrättsliga systemet. I respektive kapitel redogörs för de materiella reglerna på varje område. Egna reflektioner och synpunkter framförs löpande i texten allteftersom reglerna analyseras. I det avslutande kapitlet följer några sammanfattande observationer kring ansvaret för stiftelsens företrädare samt hur de obligationsrättsliga reglerna förhåller sig till sakrätten. 1.7 Terminologi I uppsatsen använder jag mig av den terminologi som återfinns i SL. Den litteratur som härrör från tiden före SL:s ikraftträdande, speciellt Hessler och Karlgren, kan i vissa situationer försvåra förståelsen då deras terminologi och systematisering inte alltid stämmer överrens med den nuvarande ordningen. Till viss del torde detta bero på såväl materiella som strukturella förändringar i och med SL:s ikraftträdande. I stort föreligger dock samstämmighet mellan äldre och nyare källor, varför det inte bör uppstå några större oklarheter då det gäller att ta till sig material från såväl före som efter SL:s tillkomst. För att få en god introduktion till terminologin vill jag särskilt framhålla den pedagogiska indelning som Katarina Olsson gör av stiftelseväsendet i sin avhandling. 8 8 Se då framförallt s. 43-56. 10

I SL görs en indelning i fyra olika huvudtyper av stiftelsebildningar: allmänna stiftelser, insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser samt tryggandestiftelser. Den frågeställning som behandlas i denna uppsats är av olika relevans för dessa stiftelsetyper. I uppsatsen refereras i huvudsak till allmänna stiftelser. Detta utesluter dock inte att frågeställning och slutsatser är av intresse även för de övriga stiftelsetyperna. Med termen stiftelse avses dock allmänna stiftelser om inget annat anges. I samband med redogörelsen för stiftelsers förvaltningsform i avsnitt 2.4 förklaras skillnaden mellan stiftelser med anknuten eller egen förvaltning. I huvudsak gäller samma regelverk oberoende av förvaltningsform. En hänvisning till stiftelsens styrelse avser därför även att innefatta förvaltaren i stiftelser med anknuten förvaltning om ej annat specifikt anges. I arbetet refereras det till direkta och indirekta avyttringsförbud. Med ett direkt avyttringsförbud avses då stiftaren uttryckligen i förordnandet eller i t.ex. ett gåvobrev eller testamente föreskrivit att viss egendom inte får avyttras. Det kan även röra sig om situationer där en avyttring är förenad med villkor om att vissa förutsättningar skall vara uppfyllda för att en avyttring skall kunna ske. Ett indirekt avyttringsförbud föreligger om det finns föreskrifter i förordande, gåvobrev eller testamente som tyder på att stiftarens avsikt varit att egendomen inte skall avyttras. Det kan t.ex. röra sig om en stiftare som tillskjuter en viss fastighet med noggranna instruktioner om hur fastigheten skall förvaltas och att syftet med stiftelsebildningen är att fastigheten skall behållas intakt och oförändrad. För att avgöra om ett indirekt överlåtelseförbud föreligger måste en helhetsbedömning göras utifrån förhållandena i varje enskilt fall. För en närmare precisering se vidare i avsnitt 3.3. För förståelsen av arbetet underlättar det för läsaren om denne har tillgång till SL enligt dess lydelse med senaste ändring genom SFS 2004:1185. 11

2 Stiftelser 2.1 Lagstiftning på stiftelserättens område I avsaknad av en klar och tydlig civilrättslig reglering har stiftelserätten till stora delar grundat sig på normer framvuxna i sedvänja, praxis, doktrin samt genom inflytande och analogier från närliggande rättsområden. Den stiftelserättsliga regelmassan kan därför, speciellt sett ur ett historiskt perspektiv, framstå som fragmentarisk. Lagreglering finns i såväl civilrättslig som offentligrättslig lagstiftning då främst inom skatterätten. I och med införandet av SL 9 den 1 januari 1996 har dock det tidigare rättsläget delvis klarnat. 10 2.1.1 Tillsynslagen I viss utsträckning bygger SL på den äldre Tillsynslagen 11 (TL). I och med införandet av SL upphävdes TL. Bestämmelserna i TL är dock fortfarande av intresse då det i lag (1994:1221) om införande av stiftelselagen (ISL) anges att SL i vissa hänseenden inte skall tillämpas på äldre stiftelser, 12 vilka istället skall bedömas utifrån äldre rätt. Framhållas bör att även SL kompletteras av sedvänja, praxis och doktrin, vars ursprung ofta går tillbaka till tiden före SL:s tillkomst. I de fall att SL inte uttryckligen förändrar rättsläget torde denna äldre normmassa fortfarande vara tillämplig. Ur detta hänseende får TL stor relevans, då dessa rättskällor vuxit fram med utgångspunkt i TL. 13 TL var i huvudsak av offentligrättslig karaktär, då lagen innehöll regler om statlig kontroll över stiftelseväsendet, civilrättsliga bestämmelser saknades i stort sett helt. Avsikten med lagen var att den statliga kontrollen endast skulle omfatta stiftelser med allmännyttiga ändamål. Lagen föreskrev i princip en anmälningsplikt för de stiftelser som inte var undantagna enligt uppräkningen i 2 TL. 14 I vilken utsträckning de civilrättsliga inslagen i lagen var tillämpliga analogt på icke anmälningspliktiga stiftelser har det rått delade meningar om. 15 I förarbetena till TL anges att förordnandet och stiftarens vilja skall sättas i första rummet och att det i första hand är stiftarens vilja som skall avgöra om en stiftelse faller under TL eller ej. 16 9 Prop. 1993/94:9, 1993/94:LU12, rskr 1993/94:225. 10 Olsson, s. 62 f. 11 Prop. 1929:83, 1:a LU 1929:19 och rskr 1929:96. 12 Se t.ex. 3, 5, 9, 10, 12, 13. 13 Olsson, s. 73 f. och s. 85-95. 14 Prop. 1929:83 s. 17 f. 15 Hessler, s. 12 f. 16 Prop. 1929:83 s. 45 och s. 104. 12

2.1.2 Stiftelselagen Stiftelselagen innehåller såväl civilrättsliga regler, som regler om samhällets kontroll över stiftelser. Det övergripande syftet är att genom tvingande och dispositiva bestämmelser säkerställa ändamålsuppfyllelsen. Det skall enligt förarbetena krävas mycket starka skäl för åtgärder som medför inskränkningar i stiftarens vilja. 17 Fyra olika typer av förmögenhetsbildningar godtas som stiftelser enligt 1 kap 1 SL: allmänna stiftelser, insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser och tryggandestiftelser. 18 De tre förstnämnda regleras i SL medan tryggandestiftelser huvudsakligen regleras i TrL. Regler kring införandet av SL samt hur SL förhåller sig till redan befintliga stiftelser regleras i ISL. Rättsbildningar som bildats före ikraftträdandet och uppfyller SL:s krav på en giltig stiftelsebildning benämns äldre stiftelser. SL är tillämplig på äldre stiftelsebildningar med vissa begränsningar enligt ISL. Vissa äldre typer av stiftelser, som t.ex. inte uppfyller SL:s krav på förordnandets form eller egendomens avskiljande, skall enligt 3 ISL ändå anses utgöra stiftelser under förutsättning att en stiftelsebildning ansågs föreligga enligt äldre rätt. 19 Det framgår dock inte vilka regler som skall tillämpas på de rättsbildningar som tidigare accepterades som stiftelser, men som inte uppfyller stiftelserekvisiten enligt SL. 20 Enligt förarbetena överlämnas det till rättstillämparen att avgöra vilka rättsverkningar som skall tillkännages dessa förmögenhetsbildningar. 21 SL:s 6 kap innehåller regler om ändring av föreskrifter i en stiftelses förordnande. Härmed är inte Permutationslagen (PL) tillämplig för de stiftelser som omfattas av SL. 22 2.2 En definition av stiftelsebegreppet I förarbetena till stiftelselagen framhålls svårigheten med att genom en definition innefatta alla förekommande förmögenhetsformer som kan karakteriseras som självständiga och självägande. Någon absolut definition av stiftelsebegreppets innebörd ges därför inte heller i SL. 23 I 1 TL definierades stiftelseinstitutet som följer: Har någon anslagit egendom att såsom självständig förmögenhet fortvarande tjäna ett bestämt ändamål, skall den sålunda grundade stiftelsen anmälas hos KB i det län, där stiftelsens förvaltning huvudsakligen skall utövas. 17 Prop. 1993/94:9 s. 303. 18 Prop. 1993/94:9 s. 104. 19 Se vidare Olsson s. 75 f. samt Prop. 1993/94:9 s. 231 f. 20 Prop. 1993/94:9 s. 131 ff. samt s. 320 f. 21 Prop. 1993/94:9 s 104. 22 Permutationslagen 5 samt Prop. 1993/94:9 s. 175-183. 23 Prop. 1993/94:9 s. 50 ff. För en diskussion angående huruvida en stiftelse och därmed en juridisk person föreligger, se bl.a. RÅ 1997 ref. 31. 13

Inte heller i förarbetena till TL vidareutvecklades stiftelsedefinitionen och vi kan därför inte stödja oss på en äldre legaldefinition av stiftelsebegreppet. 24 Hessler framhållet att TL inte är den typ av lag som kan antas utgöra den civilrättsliga grunden för stiftelseinstitutet. På denna punkt föreligger en avsevärd skillnad mot vad som gäller för t.ex. aktiebolag, som konstitueras enligt bestämmelser i ABL. 25 Hessler använder sig av två stiftelsebegrepp, ett vidsträckt och ett inskränkt. Förenklat kan det sägas att det inskränkta stiftelsebegreppet motsvaras av den definition som följer av TL. 26 Den vidsträckta definitionen omfattar dessutom olika typer av mer kortvariga förordnanden där viss egendom knutits till ett ändamål och förordnanden där mottagaren är individuellt bestämd samt de rättsbildningar vars organisation endast utgöres av en förvaltare d.v.s. situationer då stiftelsens självständighet och särskiljbarhet i förhållande till förvaltaren är svårbedömd. 27 I regel brukar stiftelser i doktrin och praxis definieras med utgångspunkt i TL och dess förarbeten. Det kan antas att det är denna definition som vunnit störst utbredning i litteraturen. 28 Genom införandet av SL skedde i princip en kodifiering av det befintliga stiftelsebegreppet. 29 Enligt Olsson synes dock stiftelsebegreppet, genom praxis och genom tillkomsten av SL, vidgats något i förhållande till vad som tidigare gällt enligt TL. I skatterättspraxis anses numera t.ex. vinstandelsstiftelser omfattas av stiftelsedefinitionen. En viss inskränkning av stiftelsedefinitionen har också skett genom att anslagsstiftelser, vilka vuxit fram vid sidan av den definition som ges i TL, klart exkluderas från stiftelsebegreppet i SL. 30 24 Prop. 1929:83 s. 20 ff. 25 Hessler, s. 124. 26 Olsson, s. 86 samt Hessler, s. 50-57 och 123 ff. 27 Hessler, s. 49 f. och s. 123 ff. Hesslers diskussion kring stiftelseinstitutet utgår från att stiftelser kan uppfattas som ett fiduciariskt rättsförhållande av samma utformning som det engelsk-amerikanska trustinstitutet. Hesslers bedömning av stiftelseinstitutets yttre ramar grundar sig på vilka sakrättsliga verkningar som uppstår för de olika egendomsbindningarna. Sakrättsligt skydd kan i vissa situationer uppstå i förhållande till tredje man för ändamålsbestämd egendom utan att en juridisk person bildas. Det kan här röra sig om egendom som genom gåva eller testamente förknippats med villkor att de skall tjäna ett visst ändamål. En sådan ändamålsbestämmelse kan vara förknippad med ett utryckligt eller underförstått överlåtelseförbud. Om det är den till vars förmån förordnandet har gjorts som själv ska handha förvaltningen är det enligt Hessler troligtvis tillräckligt att egendomen hålls avskild för att ett skydd i förhållande till tredje man skall uppstå. I de fall att särskild förvaltning anordnas uppstår enligt Hessler i de flesta fall en juridisk person. Se Hessler, Sakrätt s. 464 ff. och Hessler, s. 91ff. samt s. 118 ff. Huruvida Hesslers åsikter i detta avseende har bärkraft än idag är osäkert. Både den inhemska rättsutvecklingen för i vilken utsträckning sakrättsligt skydd uppstår samt utvecklingen av trustinstitutet kan medföra att Hesslers åsikter inte längre kan anses vara förenliga med gällande rätt. För att frågan om stiftelsebegreppets närmare innerbörd skall kunna besvaras krävs en genomgång av rättsutvecklingen inom sakrätten. Det samma bör gälla beträffande den utveckling som skett av trustinstitutet. Denna problematik faller dock utanför arbetets frågeställning. 28 Olsson, s. 86. 29 Prop. 1993/94:9 s 104. 30 Se Olsson, s. 87. 14

Stiftelser behandlas ofta i associationsrättsliga sammanhang, även om denna indelning ej är terminologiskt rättvisande, då stiftelsen ej utgör en egentlig association. En association är per definition en organisation som bygger på fysiska eller juridiska personer, vilka kan kategoriseras som medlemmar. Medlemskapet uppkommer oftast genom att medlemmarna tillskjuter en förmögenhet, genom kapitaltillskott eller eget arbete. I princip utövar medlemmarna all makt över associationen då de har befogenhet att tillsätta, övervaka och entlediga det verkställande organet. I och med denna befogenhet kan medlemmarna förfoga över associationens verksamhet och dess förmögenhet. Stiftelsen som rättsfigur måste behandlas utanför denna kontext; då det utmärkande draget för stiftelser är att dessa saknar medlemmar som kan utöva makt över verksamheten samt rikta äganderättsanspråk mot stiftelsens förmögenhetsmassa. En stiftelse är därför per definition självägande. 31 Vid en praktisk studie av stiftelserätten kan olikheter i förhållande till associationsrätten i vissa frågor reduceras. I likhet med flertalet associationsformer erhåller stiftelser ställning som privaträttslig juridisk person. De frågor som diskuteras i detta arbete bygger på att en stiftelse utgör ett självständigt rättssubjekt, som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter. Stiftelser betraktas också sedan lång tid tillbaka inom såväl doktrin som rättspraxis som juridiska personer. 32 Ansvaret för stiftelser är, i likhet med aktiebolag, begränsat då stiftelsers tillgångar är de enda som svarar för stiftelsens förpliktelser. 33 Det begränsade ansvaret kan i viss mån anses sträcka sig längre för stiftelser, då avsaknaden av medlemmar utesluter varje form av ansvarsgenombrott eller andra liknande möjligheter att göra anspråk mot en associations medlemmar. 34 2.3 Stiftelserekvisiten enligt SL Den absoluta majoriteten av stiftelser omfattas i någon form av regleringen i SL, medan endast en mindre del kan anses helt falla utanför. Utöver de stiftelsebildningar som uppfyller förutsättningarna i 1 kap 2 SL finns ett antal specialfall som kan accepteras som stiftelser. Två av dessa är 31 Nial, s. 29 f. 32 Se t.ex. Hessler s. 6, 11, 31 ff. Karlgren s. 71 ff. s. 253-280 samt prop. 1929:83 s. 23. Hessler framhåller att utgångspunkten där stiftelser diskuteras utifrån samma bedömningsgrunder som för andra juridiska personer kan leda till ett felaktigt betraktelsesätt, då stiftelser saknar flera av de dra som utmärker associationer. En möjlighet är enligt Hessler att frigöra stiftelseinstitutet från begreppet juridisk person och istället utgå från den anglosaxiska trusträttens perspektiv, vilken ej grundar sig på existensen av en juridisk person. 33 Se 1 kap 4 SL samt Olsson, s. 85. 34 En helt annan fråga är huruvida ansvarsgenombrott kan ske då en stiftelse äger ett dotterbolag, d.v.s. är delägare eller ensamma ägare av ett aktiebolag. Vid ett ansvarsgenombrott uppstår en fordran från tredje man på stiftelsen, vilken kan omfattas av den problematik som behandlas i frågeställningen. I dessa situationer uppstår inte endast en intressekonflikt mellan stiftelserättens starka ändamålsbundenhet och utsökningsrätten utan även med de intressen som skall tillgodoses genom aktiebolagsrätten regler om ansvarsgenombrott. 15

insamlingsstiftelser och kollektivavtalsstiftelser vilka särregleras i 11 kap SL. 35 Den allmänna definitionen av stiftelsebegreppet går att finna i SL:s 1 kap 2. En stiftelse bildas genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Stiftarens egendom skall anses vara avskiljd när den har tagits omhand av någon som har åtagit sig att förvalta den i enlighet med stiftelseförordnandet. Av detta stadgande kan fyra rekvisit utläsas som nödvändiga för en stiftelsebildning stiftare, förordnande, förmögenhet och ändamål. Det framgår vidare att det krävs två rättshandlingar från stiftarens sida för att en stiftelse skall föreligga, nämligen; upprättandet av ett förordnande samt en förmögenhetsdisposition i enlighet med förordnandet. 2.3.1 Stiftaren En stiftelse uppstår enligt SL genom att en stiftare anslår en förmögenhet för ett bestämt ändamål. 36 Stiftaren kan utgöras av en eller flera, fysiska såväl som juridiska personer. Även utländska rättssubjekt kan bilda stiftelser enligt svensk rätt. 37 Det uppställs enligt SL inga särskilda behörighetskrav på en stiftare. Vad som erfordras är att stiftaren enligt allmänna civilrättsliga regler råder över den egendomen som är avsedd att ingå i stiftelsebildningen. 38 Om stiftaren är en juridisk person måste denne företrädas av ett behörigt bolagsorgan. Vidare måste en stiftelsebildning rymmas inom den juridiska personens verksamhetsändamål; t.ex. kan föreskrifter i en bolagsordning medföra att en stiftelsebildning inte kan ske utan en föregående ändring av bolagsordningen. Även redan befintliga stiftelser får antas kunna bilda nya stiftelser, förutsatt att en sådan åtgärd ryms inom ramen för stiftelseförordnandet. Om så ej är fallet måste det ursprungliga förordnandet ändras enligt 6 kap SL. Särskilda regler gäller för statens möjlighet att bilda nya stiftelser. 39 I de fall att ett offentligrättsligt subjekt, ex. kommun eller stat, väljer att driva viss verksamhet i stiftelseform, genom att själva, eller tillsammans med ett privaträttsligt subjekt bilda en stiftelse, uppstår ett privaträttsligt subjekt. Härigenom utesluts en mängd offentligrättsliga, förvaltningsrättsliga och kommunalrättsliga regler. 40 35 Prop. 1993/94:9 s. 52 ff. s.104 f. 36 Ett speciellfall utgörs av insamlingsstiftelser. Den som i förordnandet bestämt stiftelsens ändamål anses vara stiftare utan att denne för den skull anslagit förmögenheten eller delar därav, se 11 kap 1 SL. 37 SOU 1978:73 s. 415. 38 Hessler, s. 180-183, se även 11 kap. 7 FB. 39 Isoz, s. 27 f. 40 Olsson, s. 101 f. 16

Stiftaren har efter förmögenhetsdispositionen avskurits all rådighet över egendomen. Det finns i princip ingen möjlighet för denne att ändra förordnandet eller vidta andra åtgärder i syfte att åter förfoga över egendomen. Stiftaren kan dock vidmakthålla ett avsevärt reellt inflytande genom att förbehålla sig rätten att utse styrelse och revisorer enligt 2 kap 3 2 st SL. Genom att stiftaren själv intar en plats i styrelsen kan inflytandet förstärkas. I detta sammanhang bör påpekas att stiftarens roll i styrelsen inte skiljer sig från övriga styrelseledamöters. Stiftaren är i första hand styrelseledamot och har i likhet med övriga ledamöter en uppgift att verka i enlighet med stiftelseförordnandet. Stiftaren kan utöver detta ges en position av kontroll- och tillsynsorgan enligt föreskrifter i förordnandet. 41 I praktiken har dock stiftaren ofta en framträdande roll då denne är involverad i stiftelsearbetet. Inte minst påtagligt är det då innebörden av ett stiftelseändamål närmare skall fastställas, eller i andra frågor, då stiftarens avsikt med stiftelsebildningen är oklar. 42 2.3.2 Förordnandet Beträffande stiftelseförordnandet krävs en förklaring från stiftaren att denne, för ett bestämt ändamål, vill skapa en varaktigt bestående och självständig förmögenhet av de medel som denne tillskjuter. 43 Genom stiftarens åtgärder knyts den anvisade egendomen till ändamålet. Ändamålsbundenheten, vilken utgör grunden för stiftelsens existens, uppstår dock först i och med att egendomen på behörigt sätt avskiljts och tagits omhand i enlighet med förvaltningsåtagandet. 44 För att en viljeförklaring skall betraktas som ett stiftelseförordnande uppställs vissa krav. Som ett minimum måste viljeförklaringen ge uttryck för den avsedda stiftelsens ändamål samt vilken egendom som stiftaren avser att tillskjuta till förmån för detta ändamål. 45 I de fall där stiftelsebildningen skall ske efter stiftarens frånfälle måste det klargöras vilken rätt stiftelsebildningen skall ha till stiftarens kvarlåtenskap. Vidare måste ÄB:s krav på ett giltigt förfogande av kvarlåtenskapen vara uppfyllt. Ur ett formellt hänseende skall förordnandet ha tillkommit genom en av stiftaren undertecknad handling, eller genom ett giltigt testamentariskt förordnande, jmf. 1 kap 3 SL. Enligt SL:s terminologi används begreppet stiftelseförordnande både för själva viljeförklaringen, som för den handling där viljeförklaringen kommit till uttryck. 46 Det uppställs i SL inget krav på att ett stiftelseförordnandes alla moment skall ha tillkommit genom ett enda dokument. Flera dokument kan tillsammans utgöra en giltig stiftelsebildning. Föreskrifter i ett gåvobrev, testamente, avtal eller styrelseprotokoll kan tillsammans konstituera de för stiftelsebildningen nödvändiga elementen. I de fall att SL:s rekvisit uppfyllts 41 Hemström, s. 89 ff. 42 Se vidare angående tolkning av stiftelseförordnande i avsnitt 3.2 samt Olsson s 102-122. 43 Prop. 1993/94:9 s. 50 f. 44 Hessler, s. 184 f. samt Olsson s. 102 f. 45 Prop. 1993/94:9 s. 104 ff. 46 Isoz, s. 27. 17

har en stiftelse bildats, oavsett vilken benämning eller terminologi stiftaren använt sig av. Viljeförklaringen är formellt sett ensidig och har ingen motpart eller mottagare, eftersom någon stiftelse i de flesta fall inte existerar vid den tidpunkt då förordnandet skrivs. I praktiken kan däremot viljeförklaringen anses rikta sig mot den eller de som, för stiftelsens räkning, skall förvalta egendomen i enlighet med förordnandet, d.v.s. styrelsen, styrelseledamot eller representant för förvaltaren. 47 2.3.3 Förmögenheten Förmögenhetens beskaffenhet är av särskilt intresse då en stiftelses behov av att ingå förbindelser i många fall är beroende av förmögenhetsmassans storlek och karaktär. Med förmögenhet åsyftas i denna uppsats all fast och lös egendom som tillförs en stiftelse och som kan ha ett ekonomiskt värde. Med förmögenhet avses egendom i vid bemärkelse, och inte endast det nettovärde som kvarstår sedan skulderna dragits från tillgångarna, om ej annat specifikt anges. 48 Förmögenheten kan användas såväl direkt som indirekt för att uppfylla stiftelseändamålet. I vissa fall kan egendomen användas omedelbart för stiftelsens ändamål, t.ex. en fastighet med hyresrätter som enligt stiftelsens syfte skall uthyras till studenter. I andra fall nyttjas egendomen endast indirekt, t.ex. då förmögenhetens avkastning används för utdelning i enlighet med ändamålet. 49 Förmögenheten bestäms genom att viss egendom utpekas i förordnandet. Förmögenhetsöverföringen kan ske i direkt samband med förordnandet, eller vid en senare tidpunkt. 50 I den stiftelserättsliga terminologin uttrycks ofta överförandet av förmögenheten med termen förmögenhetsdisposition. Dispositionen utgör enligt SL ett grundläggande och nödvändigt rekvisit för varje stiftelsebildning. Vad beträffar förmögenhetsdispositionen räckte det före SL:s ikraftträdande att stiftaren tillskapade en fordran på sig själv, av benefik natur, för att en stiftelseförmögenhet skulle föreligga. Enligt SL måste stiftaren numera avskilja den egendom som skall utgöra stiftelsens förmögenhet, 1 kap 2 2 st. Egendomen anses vara avskild i SL:s mening när den tagits omhand av någon som har rätt att företräda stiftelsen och som åtagit sig att förvalta den i enlighet med förordnandet ett förvaltningsåtagande. Avskiljandet skall vara sakrättsligt verksamt mot stiftarens borgenärer samt vara oåterkalleligt gentemot stiftaren eller dennes eventuella dödsbo. 51 Sakrättsligt skydd uppnås i de flesta fall genom att kravet på tradition uppfylls. 52 I de fall det sakrättsliga momentet inte utgörs av tradition krävs att åtgärder vidtas som 47 Olsson, s. 103 ff. 48 Jmf. Olsson s. 122 där begreppen förmögenhet och egendom diskuteras. 49 Olsson, s. 138. 50 Olsson, s. 123. 51 Olsson, s. 123 samt Hessler, s 171 f. 52 Håstad Sakrätt, s. 205-266. 18