1945-03-18 IT-vittnet Anders Öbergs historia. Jag heter Anders Öberg. Född 1945-03-18. Och här följer mina tekniska memoarer. Jag har bott på Mälaröarna, utanför Stockholm hela mitt liv. (Hitintills). Jag började min tekniska bana redan som barn. Min far, var förman för Myra Sandtag på Ekerö. Vi bodde således i en tjänstebostad lång från all ära och redighet. Lekkamraterna var få. Så för att sysselsätta mig, väckte min far teknikintresset hos mig genom att förse mig med diverse saker att skruva sönder. Skruvades sällan ihop igen. När jag var cirka åtta år fick jag en hel bilmotor. Den räckte ett halvår. Till moderns stora förtret. Tvättning av oljiga kläder tog upp en hel del av tiden. Det var början. 1958 var det någon stor fotbollstävling på TV och far som mycket intresserad av denna sport, investerade i en TV-mottagare, en sjuttontummare. Jag kommer ihåg att den hette Delta. Ett totalt okänt märke. Den inköptes i den lokala lanthandeln, som heter Nyckelby Snabbköp, än idag. 1959 gick den sönder. Den forslade då in till en radio-tvbutik i Norra Ängby som hette Rengarts Radio, där den lagades. När lanthandlare hämtade den frågade Rengart, (ägaren till företaget hette så), om inte det fanns någon lokal förmåga som kunde komma som praktikant och lära sig laga TVapparater. Lanthandlaren kom omedelbart att tänka på mig. Sagt och gjort. Vi kom överens om att jag skulle komma efter plugget. Jag slutade allmänna folkskolan 1960 och efter bullslöjden, (skolköket), och ett armbrott, infann jag mig med spänd förväntan hos Rengarts Radio i Norra Ängby. Där lärde jag mig hur radio och TV-mottagare fungerar. Jag hade faktisk en liten kunskap i hur rör och diverse komponenter fungerade. I början fick jag åka med de andra servicegrabbarna ut och sätta upp antenner och bära tunga radiogrammofoner med mera. 1963 tog jag körkort och hade då lärt mig tillräckligt mycket om TV-reparation för att börja som ambulerande TV-reparatör. Detta höll jag på med till 1970. Jag startade då en firma ihop med en kompis. Vi hade radio och TV som huvudsysselsättning. Men inflikade även, vad man kallade industri-tv. Det vill säga TV-kameror och monitorer. Vi installerade en hel den sådan utrustning i bingomaskiner. Detta för att spelarna kunde se bollarna med numren, i monitorer som satt ute i spelhallen. Det här med dessa pingpongbollar, fläktar och diverse mekanik fungerade nu emellertid inte så där fantastiskt bra. Jag kom då med den ljusa idén att man skulle rationalisera bort bollarna och göra det hela elektroniskt istället. Efter mycket diskuterande hit och dit, beslöt man att göra ett försök. Jag hade börjat lite smått att intressera mig för så kallade digitala kretsar och fann dessa mycket intressanta. Annars hade jag aldrig våga kliva i det här projektet.
Jag började rita. Tre månader och cirka etthundra TTL-kretsar senare hade de sin prototyp. Det hade varit mycket enklare idag. En mikroprocessor för tjugo spänn hade gjort det mesta jobbet. Men under tiden hade jag ringt till en bekant som jobbade på Digital Equipment i Solna, för att fråga ett par saken om TTL-logik. Han svarade knappt på vad frågade. Han frågade istället om jag vill jobba på Digital. Jag svarade att jag inte vet att smack om datamaskiner. Han svarade bara att du har ju lärt dig saker och ting förr, så det går nog bra den här gången också. Jag såg mitt livs chans, och svarade ja på stående fot. Jag började på en, i Sverige nystartad avdelning som hette CSS. Det står för Computer Special System. Uppgiften var att skapa speciella burkar att koppla mellan kundens utrustning och Digitals datamaskiner. Allt från enkla interface för seriedata till videogeneratorer. En av mina första uppgifter var att modifiera en sådan videogenerator, kallades VT30. Med hjälp av en sådan kunde man direkt från datamaskinen skapa färgbilder som visades på en monitor. Någonting fantastiskt på den tiden. Det var valår 1976. Digital hade fått i uppgift att stå för datamaskinerna vid valvakan. Det här fick bara inte gå snett. Enligt uppgift var Sveriges Radio TV, (de hette så på den tiden), inte helt nöjda med den dataleverantör som hade försökt tidigare. Problemet var att denna VT30 skapade sin videosignal helt själv. Men i en TV studio måste alla videokällor synkas från en och samma synkgenerator. Detta fick skaparen av VT30- displayen lösa. Detta gjordes och jag och min kollega fick implementera det hela i de burkar som skulle användas. Två stycken, vi hade full backup. Allt var dubblerat. Två stycken PDP11-40 med två diskar vardera. Dessa diskar rymde hela 2,5 MB vardera. Man hade fem stycken lineprintrar. Fyra stycken som printade trehundra rader per minut, och en som printade sexhundra. En man hade till uppgift att bära papper. Jag undrar än idag vem som skulle läsa allt detta.. Nåväl det blev succé, allt funkade perfekt. Digital fick alla valvakor efter detta, tills Digital Equipment blev nedlagt. En annan uppgift som jag hade, var att sluttesta produkter som skulle till kund. Bland annat lineprintrar. Stora monster som vägde flera hundra kilo. Printade från trehundra till tolvhundra rader i minuten om 132 tecken / rad. Så här rullade det på. Nya friska projekt. Stockholmsavdelningen tog fram en mycket avancerad videoterminal som hette VT27. Jag var med och utvecklade och avlusade den. Det var en hel del jobb med att ta fram en hel produkt. Inte minst den mekaniska utformningen. Den kom samtidigt som VT100. De flesta som använde datorer på den tiden vet nog vad en VT100 är för något. Jag vill nog påstå att VT27 var ett strå vassare än VT100. Men var för dyr. 1980 lades CSS i Stockholm ner. Ledningen tyckte att vi inte drog in tillräckligt med pengar. Men det var inte meningen från början. CSS var en avdelning för skjutglada ingenjörer som inte skulle behöva gå med egen vinst. Vi skulle se till att anpassa datorerna till kundernas behov. Jag fick jobb på serviceavdelningen, så jag blev kvar på Digital. Samma år, (1980), kom Digital ut med sin första persondator, en fantastisk skapelse. Den baserades på en
PDP11-cpu som hette PDP11/23. Hårddisken var på 5 MB. Interminnet fullt utbyggt var på 256 MB. Chefen tycke att jag var en lämplig person att skicka på utbildning till Nijmegen i Holland. Det handlade om en kurs där vi fick lära oss maskinen in i minsta detalj. Det tog tre veckor. Vi lagade sedan kretskorten på komponentnivå. Inget slit & släng där inte. Den maskinen som vi hade på kursen fick vi med tillbaka till verkstaden. Den användes som testrigg vid felsökning och reparation. Det kom en större disk. 10 MB. Det ryktades att det skulle komma en som hade enorma kapaciteten av 32 MB. Men sedan trodde man inte att gick att göra större. Tänk så fel dom hade.. Hur hade PC-världen sett ut idag, om PC-datorerna hade fått växa ur en PDP11 istället för en tvättmaskinsprocessor? Att det hela sket sig berodde troligen på att det inte fanns någon bra programvara framtagen. Ledningen i USA trodde att kunderna själva skulle fixa detta. Så hade det varit hitintills. Maskinen levererades med ett operativsystem och verktyg för att skapa program. Som i och för sig var mycket bra. Men kontorsfolk sätter sig inte och skapar en ordbehandlare, eller ett kalkylprogram. Det skall finnas från början. Efter att par/tre år, (minns inte exakt), flyttades serviceverkstaden från Sundbyberg till Upplands Väsby. Där ingick det i arbetsuppgifterna bland annat att konstruera testriggar för de produkter som vi reparerade. Detta var en mycket intressant och givande jobb. Det ingick även en del programmerande i de uppgifterna. Språket var RT11-assembler. Problemet med flytten till Upplands Väsby, var att jag fick elva mil att åka varje dag, ohållbart i längden. Jag sökte mig tillbaka till Sundbyberg. Jag började jobba på fältet, som bandmaskins och printerspecialist. Jag hade en förkärlek till mekaniska saker, och de övriga på fältservice tyckte att moving parts var ganska läskigt. Så efter lite kurser i München och USA blev jag så småningom specialist på magtape-maskiner. Jag minns särkilt ett intressant uppdrag som jag fick. En bandstation som en kund i Landskrona hade. Efter ett såkallat PM. (Förebyggande service). Kunde inte kunden läsa sina gamla band. Paniken började spridas. Man hade justerat huvudet, efter konstens alla regler. Maskinen fungerade perfekt. Problemet var att det hade varit lite snedjusterat under flera år. Ingen hade märkt något. Vad göra? Jo man skickade mig. Jag tog min gamla SAAB-99 lastad med allt man kan behöva. Reservdelar, testband, verktyg, oscilloskop, m.m. Och drog iväg. (Vid Husqvarna gick remmen till generatorn av, men det är en annan historia). Efter ett antal timmars jobbande med burken och användande av kundens gamla backupband som testband, lyckades jag snedjustera huvudet, (på bandstationen), så att backupperna gick att läsa igen. Hur man löste problemet för framtiden är höljt i dunkel. Banden gick ju inte att läsa på någon annan bandstation. Och de nya backupbanden led av samma problem. Printerkunskaper hade jag med i bagaget från CSS.
Så här pågick det några år. Men inget varar i evighet. Jag tröttnade på att fara runt med en servicebil, leta parkeringsplatser och bli jagad av lapplisor. Släpa på reservdelsväskor i ur och skur. Jag jobbad sedan ett par år på programvarusupporten. Jag hade under årens lopp blivit ganska duktig på operativsystemen, RT11 och RSX11M, (PDP11). Och i viss mån även VMS, (VAX-datorena). Jag hade även tillskansat mig god kunskap att programmera i PDP11-assembler, då jag hade skrivit en hel del diagnos och testprogram för de moduler som reparerades på serviceverkstaden. Men jag började undra om man inte skulle hitta på något annat efter 14 år hos Digital. 1989 blev jag värvad av en av Digitals största kunder. Nämligen FRA på Lovö. Närmare till jobbet, inga köer på morgon och kväll. Samma maskiner PDP-11 och VAX. Men det var intressant och roligt. Nu fick jag jobba med maskinerna på ett annat sätt. Man var helt utlämnad. Ingen supportavdelning att luta sig mot om det blev problem. Man fick lösa hela problemet. Ofta på komponentnivå. Det var återigen oscilloskopet, lödkolven och ritningarna som gällde. Var det fel på hårdvaran fick man fixa det. Var det fel på mjukvaran fick man försöka hitta buggen och meddela programmeraren i fråga, så att han/hon kunde fixa det. Tiden gick och PDP-11orna blev utrangerade även där. 1991 införskaffades den datorer från Silicon Graphics. S.k. Mainframes. Det var bara att åka till USA, Silicon Wally på utbildning. Första svängen tre veckor. Sedan blev det två veckor till. Dessa maskiner var då bland det snabbaste som fanns. Idag kör vilken PC som helt ifrån de här maskinerna. Någon gång i mitten på nittiotalet, införskaffades det en Cray J-90. Nu blev det en tvåveckors till, denna gång i Chippawa falls, i en av Crays fabriker. Det som var lite spännande med att kursa hos Cray, var att det är mycket ovanligt att kunden vill köpa en hårdvarukurs. Cray har ingen direkt utbildningsavdelning. Vi fick labba med maskiner som stod på sluttest i fabriken. D.v.s. dessa maskiner skulle skeppas till kund. Instruktören talade om detta ganska ofta. Men det lyckade, vi förstörde ingenting. Man hade sagt att den maskinen som FRA hade köpt, inte skulle sättas i drift förrän vi kommit tillbaka, så vi skulle få känna lite på den innan den skulle köras skarpt. Men den var i full gång när vi kom hem. Men vi fick känna på den ändå. Efter några år åkte även den ut. Jag blev tillfrågad om jag ville ha den också. Men jag tackade nej. Den drog lite väl mycket ström. Att jag skrev också undrar ni nog över. Det var nämligen så att när den första Silicon Graphics-maskinen åkte ut, frågade jag mer eller mindre på skoj, om jag inte kunde få en av dem. De sade att jag kunde få allihop, för det kostade XX per kilo att bli av med den. Den bestod av ett cluster med tolv maskiner med vardera åtta cpu-er som delade på 128 MB minne. Femhundra gånger mer än de gamla PDP-11orna. Jag släpade hem ett av dessa sådant monster, uppgraderad till 256 MB, på bekostnad av de andra som åkte till skroten. Den drog en kilowatt och lät som ett reaplan. Jag skänkte den sedermera vidare till en annan entusiast.
2003 Kastade de ut även mig, med en hyfsad avtalspension. Först kändes det lite taskigt, men är man sextio år är det ganska skönt att dra sig tillbaka. Särskilt om man jobbat sedan man var femton. Det blir fyrtiofem år, jag tycker att det räcker. Jag jobbar nu lite extra med diverse i elektroniksvängen. Det är inte svårt att få tiden att gå. Plötsligt äger man sin tid sju dagar i veckan istället för två. Då tycker man att det finns hur mycket tid som helst. Så kliver man i alla möjliga och omöjliga projekt, så tiden räcker inte i alla fall. Jag har aldrig riktigt släppt TV-svängen. I mitten på 1980-talet startade jag en egen firma för att kunna jobba lite extra med just TV och video. Återinvesterade pengarna i instrument och verktyg för att ha som arbetslöshetsförsäkring om det omöjliga skulle hända, att Digital skulle lägga ner. Det omöjlige hände ju dessvärre, men då hade jag slutat. Den investeringen drar jag lite nytta av idag. Lite antennjobb m.m. för att dryga ut pensionen. Men jag tar det ganska lugnt, trivs ganska bra med tillvaron. Anders
Lite om mina fritidsintressen Som man kan utläsa av ovanstående, ser man att jag alltid varit intresserad av teknik i alla dess former. Jag började ägna mig år skytte redan som tonåring. Min far har haft skytte som fritidsintresse i alla tider. Detta påverkade naturligtvis mig. Jag fick skjuta luftgevär så snart jag kunde hålla i en bössa. Naturligtvis under hans uppsikt. Senare fick jag prova att skuta med riktiga gevär. Samma år som jag fyllde fjorton fick jag vara med och skjuta på riktigt. Det vill säga att man började på tvåhundra meter och med en säck fylld med halm under geväret. Det gick bra för mig, och jag vann några tävlingar. Efter något år avancerade jag till nästa klass, vilket innebar att säcken försvann och jag fick flytta till trehundrametersvallen. Det blev svårare, men f n. den som ger sig. När jag var sjutton vann jag ett gevär i en tävling. Detta innebar att jag fick problem med licensen. Man måste vara arton. Fadern pratade med länsman om det skulle gå att få dispens. (Skriva till kungs, hette det på den tiden). Men det skulle troligen ta så lång tid att jag förmodligen hade hunnit fyllt arton när svaret kom, och då skulle det lösa sig av sig själv. Så skedde också. Egen Mauser, det var kaxigt. Jag fortsatt och det gick riktigt bra, jag tog hem ganska många tävlingar under åren. Skytte och även jakt ägnar jag mig åt fortfarande, och finner mycket trevligt. Ett bra sätta att få en lat kropp att gå ut i skog och mark. 1963 ryckte jag in i lumpen. KA1 Waxholm. (Numera nedlagda AMF 1). Jag skulle bli telegrafist var meningen. Men den utbildningen gick av stapeln i Karlskrona, vilket jag inte tyckte var särskilt lustigt. Alldeles för långt hemifrån och tjejen. Jag kom då på den ljusa idén att göra bort mig totalt på telegrafistprovet, och istället skriva en delad förstaplats på motorskötarprovet. Det hette inte maskinist, därför att det var en båt och inte ett fartyg. Så det hela ändade upp på en så kallad bevakningsbåt, typ 60-båt. Jag fick tre stycken Volvodieslar c:a 250 HK vardera att sköta om. Byta topplockspackningar under färd på en motor medan de andra två var i drift, var en utmaning. Hade förmodligen inte varit tillåtet idag. Det kanske inte var det då heller, men det var ingen som frågade. Jag trivdes mycket bra med detta jobb. Mitt intresse för båtar och navigering var väckt. 1971 köpte jag en bråttombåt. Den hade varit med i Roslagsloppet. 21 fot lång, och försedd med V8 på 365 HK. Gick sådär 55 knop. Men eftersom jag skulle ha den som kampingbåt, byggde jag om den till vattenjetdrift istället för propeller. Det gick inte att komma iland någonstans med en fast propeller under båten. Men med vattenjet kunde man åka där man såg vatten. Du behöver bara väja för stenarna du ser, sade försäljaren av vattenpumpen. Nu fick jag nytta av navigationskunskaperna från lumpartiden. Jag har även ägnat mig åt dykning, (med lufttuber och våtdräkt). Detta fann jag dock inte så väldigt intressant. Jag sålde den utrustningen efter ett par år. Bilar har jag meckat med hela tiden. Särskilt Citroën. Fram till bara några år sedan hade jag aldrig haft en bil på verkstad. Jag är numera lyckligt gift, (för tredje gången). Bor i radhus i Stenhamra utanför på Mälaröarna. Jag ägnar en hel del tid åt matlagning. Detta har intresserat mig en hel del
genom livet. Kanske beroende på att jag levt ensam en del perioder. Och tycker man om god mat, fick man fixa det själv, annars fick man ingen. Sedan var det ju billigare att bjuda någon dam på en god middag hemma än på krogen. Vägen till qvinnans hjärta går genom magen.