Om att skriva C-uppsats i praktisk filosofi

Om att skriva C-uppsats i praktisk filosofi 1. Kursens uppläggning Studenten mejlar sitt uppsatsämne till läraren (Kent Gustavsson se avsnitt 2 nedan) senast onsdag den 18 september. Läraren utser därefter en handledare. Fredag den 1 november: uppföljningsmöte där var och en får berätta om hur uppsatsarbetet framskrider och diskutera eventuella problem m.m. Lokal och tid meddelas via e-post. Sista tid för inlämning av färdiga uppsatser: onsdag 11 december kl 10.00. Senare samma dag skickar läraren ut dels uppsatserna, dels programmet för ventilering (där det bl.a. framgår vem som opponerar på vilken uppsats). Ventilering av färdiga uppsatser: onsdag 18 december. 2. Lärare Ansvarig lärare på denna delkurs är Kent Gustavsson. E-postadress: kent.gustavsson@filosofi.gu.se 3. Litteratur En mycket användbar bok för uppsatsskribenter i filosofi är Sven Ove Hansson, Verktygslära för filosofer, tredje upplagan, Bokförlaget Thales, 2010. För litteraturförslag till några specifika uppsatsämnen, se avsnitt 11 nedan. 4. Handledning Handledningens uppläggning planeras av handledaren och studenten i det enskilda fallet. I regel består handledningen av ett antal möten, där studenten 1

och handledaren diskuterar uppsatsens inriktning och där handledaren ger synpunkter på studentens uppsatsutkast. 5. Examination Delkursen examineras genom att studentens uppsats ventileras på ett uppsatsseminarium. Vid detta seminarium finns en utsedd opponent, vars uppgift är att redogöra för innehållet i uppsatsen samt framföra frågor, synpunkter och invändningar, som uppsatsförfattaren i sin tur skall besvara. Varje student ska dessutom opponera på en uppsats. Se även avsnitt 12 nedan. 6. Formalia Uppsatsen ska inte vara längre än 8000 ord. Den ska vara skriven med teckensnittsstorlek 12 och radavstånd 1,5. Någon formell undre gräns finns inte, men normalt krävs minst 6000 ord för att man skall kunna uppnå någon grad av fördjupning. 7. Disposition På uppsatsens första sida skall institution (Filosofiska institutionen), lärosäte (), namn författaren, namn på handledaren, termin och titel på uppsatsen vara klart angivna. En uppsats bör innehålla en inledning, där uppsatsens frågeställning formuleras, och där författaren formulerar den tes han/hon ämnar driva. Dessutom bör författaren i inledningen kortfattat sätta in frågeställningen i ett större filosofiskt sammanhang. Det är också önskvärt med ett kortare stycke där författaren redogör för uppsatsens uppläggning (dvs vad som händer i de olika avsnitten). Det är normalt sett onödigt att dela in inledningen i olika avsnitt (i stil med 1.1 Frågeställning, 1.2 Syfte etc.). Därefter placeras uppsatsens huvuddel, indelad i olika avsnitt. Dessutom bör uppsatsen innehålla en sammanfattning, där författaren klart och kortfattat redogör för vad han/hon gjort i uppsatsen, och knyter an till frågeställningen som formuleras i inledningen. 2

Vidare bör det finnas en källförteckning, som anger den litteratur författaren kommenterar eller refererar till. (Hur en källförteckning lämpligen ser ut beskrivs i Verktygslära för filosofer, se ovan.) 8. Definitioner, citat och fotnoter Dessa spelar en viktig roll i vetenskapligt uppsatsskrivande men är tyvärr något som det ofta slarvas med i C-uppsatser (med lägre betyg som resultat). Funktionen hos citat och fotnoter är framför allt att läsaren på ett enkelt sätt ska kunna kontrollera att författaren korrekt återgivit andras påståenden och resonemang. Det är viktigt att vara konsekvent när det gäller citatteknik och fotnoter. Anvisningar ges i Verktygslära för filosofer, avsnitt 21 24. Funktionen hos definitioner är framför allt att undanröja vaghet och flertydighet, så att läsaren enkelt kan förstå vad författaren menar. Tekniska termer, eller termer som kan antas ge upphov till missförstånd, bör definieras. Överdrifter är bättre än underdrifter när det gäller detta krav. Se Verktygslära för filosofer, avsnitt 9. 9. Kriterier för bedömning C-uppsats i praktisk filosofi Vid bedömningen beaktas följande punkter: 1. Är framställningen klar, korrekt och stringent? 2. Har uppsatsen ett väl avgränsat ämne? 3. Har uppsatsen ett klart formulerat syfte? 4. Lyckas studenten uppfylla detta syfte? Har de frågor som ställs blivit besvarade och är slutsatserna välunderbyggda? 5. Är akribin god? Är citaten korrekta? Är litteraturhänvisningarna fullständiga och referenslistan korrekt? 6. Visar uppsatsförfattaren förtrogenhet med den relevanta litteraturen? Hanteras bibliografier och andra vetenskapliga hjälpmedel med tillräcklig säkerhet? Är det framtagna källmaterialet eller annat empiriskt material tillräckligt och relevant, och hanteras det källkritiskt? 7. Har uppsatsen en adekvat disposition? 3

8. Ger uppsatsförfattaren prov på metodologisk och teoretisk medvetenhet? 9. Är terminologin genomtänkt och konsekvent? Definieras de termer och begrepp som kommer till användning? 10. Är uppsatsförfattaren självständig i sin argumentering och i sin tolkning och bedömning av de texter som granskas? 11. Visar han/hon prov på kritisk distans till sina egna och andras resonemang och markerar han/hon vad som är referat och vilka ståndpunkter som är hans/hennes egna? 12. Förs diskussionen i uppsatsen på en kvalitativt hög nivå? För betyget G (godkänd) krävs att uppsatsen är tillfredsställande på samtliga bedömningsgrunder. Uppsatser som är mycket förtjänstfulla på samtliga bedömningsgrunder tilldelas betyget VG (väl godkänd). 10. Att välja ämne Praktisk filosofi är ett brett ämne, och det finns många deldiscipliner som man kan hämta ämnet för sin uppsats från. Till dessa hör metaetik, normativ etik, tillämpad etik, politisk filosofi, moralfilosofins historia, humanioras och samhällsvetenskapernas vetenskapsteori, estetik, religionsfilosofi, fri vilja m.fl. Det finns en tämligen stor tolerans från institutionens sida när det gäller ämnesval och vi försöker att tillmötesgå studenternas intressen så långt som möjligt. Det bör dock påpekas att uppsatsämnet skall väljas i samråd med läraren och att man har inte rätt att skriva om vad som helst. Man kan t.ex. inte skriva om ett ämne som det saknas handledarkompetens för vid institutionen. Ibland försenas uppsatsarbetet av att studenten har svårt att bestämma uppsatsämne. Ofta är man är rädd för att välja något ämne som man befarar att man kommer att tappa intresset för under arbetets gång. I själva verket är det emellertid ofta så att om man är intresserad av filosofi, så blir man intresserad av den frågeställning man väljer, mer eller mindre oavsett vilken den är. Det är viktigt att ämnet för uppsatsen inte är för brett. Ett vanligt misstag är att man är så sugen på att äntligen få bena upp kniviga filosofiska frågor som man undrat över, eller på att underbygga någon personlig övertygelse man bär på, att ämnet blir alltför omfattande för att kunna behandlas inom det 15-4

poängsarbete som C-uppsatsen trots allt är. Det är lämpligt att avgränsa uppsatsämnet genom att behandla en starkt begränsad mängd litteratur, gärna ett enda eller ett par verk (böcker eller artiklar) som behandlar en välpreciserad frågeställning. Ofta är det lämpligt att begränsa sig ytterligare och bara behandla en avgränsad aspekt (t.ex. ett visst argument) i anknytning till denna frågeställning. Ett praktiskt tips är att börja med att ringa in det allmänna ämnesområde man vill behandla, för att därefter förslagsvis med handledarens hjälp avgränsa en mer snäv frågeställning inom detta område och hitta litteratur som behandlar denna snävare fråga. Uppsatsämnet blir då ofta av karaktären kritiskgranskning av resonemanget X hos författaren Y i relation till den specifika frågeställningen Z. 11. Ämnesförslag Dessa ämnen är endast förslag och inte obligatoriska. Observera att litteraturen nedan endast är en utgångspunkt. Bra ställen för att hitta mer litteratur är Stanford Encyclopedia of Philosophy (http://plato.stanford.edu), Philosopher s Index (finns bland databaserna på http://www.ub.uu.se), Google Scholar (http://scholar.google.com) och PhilPapers (http://philpapers.org) samt förstås referenslistor i relevanta artiklar och böcker. Se också Verktygslära för filosofer, del I. MORALFILOSOFINS HISTORIA (Originalverken finns i flera olika utgåvor, både på engelska och svenska.) Aristoteles. Nicomakiska Etiken; N. Sherman (red.), Aristotle's Ethics: Critical Essays. Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 1999. Hume. An Enquiry Concerning the Principles of Morals; J. L. Mackie, Hume's Moral Theory. London: Routledge, 1980. Kant. Grundläggning av sedernas metafysik; A. Wood, Kant's Ethical Thought. Cambridge; CUP, 1999. Mill. Utilitarianism; R. Crisp, Mill's Utilitarianism, London: Routledge, 1997. METAETIK 5

Moralisk realism och misstagsteori. J. L. Mackie, Ethics: Inventing Right and Wrong, Harmondsworth: Penguin, 1977; G. Sayre-McCord (red.), Essays on Moral Realism, Ithaca, N. Y.: Cornell University Press, 1988. Expressivism. Artiklar i A. Ficher & S. Kirchin (red.)., Arguing about Metaethics. London: Routledge, 2007. Naturalism och icke-naturalism. Artiklar i Fisher & Kirchin (red.). Moralisk relativism. G. Harman & J.J. Thomson, Moral Relativism and Moral Objectivity, Oxford: Blackwell. 1996. Moraliska förklaringar. Debatt mellan G. Harman och N. Sturgeon i Sayre- McCord (red.). NORMATIV ETIK Utilitarismens problem. J.J.C. Smart & B. Williams, Utilitarianism: For and Against. Cambridge: CUP 1973. Deontologi. W. D. Ross, The Right and the Good. P. Stratton-Lake (red.). Oxford: OUP, 2000. Kontraktualism. T. M. Scanlon, 'Contractualism and Utilitarianism', i A. Sen & B. Williams (red.), Utilitarianism and Beyond, Cambridge: CUP, 1982. Rättighetsteorier. J. Waldron (red.), Theories of Rights. Oxford: OUP, 1984. Handling och underlåtelse. J. Rachels, 'Active and Passive Euthanasia', i P. Singer (red.), Applied Ethics, Oxford: OUP, 1986. Den dubbla effekten. J. J. Thomson, 'The Trolley Problem'. Yale Law Journal 94 (1985). Egoism. (Varför vara moralisk?) Platon, Staten, bok 2; J. Österberg, Self and Others, Dordrecht: Kluwer, 1988. Teorier om välfärd. B. Bradley, Well-Being and Death, Oxford: OUP, 2009; L. W. Sumner, Welfare, Happiness, and Ethics, Oxford: OUP, 1996. Döden. B. Bradley, Well-Being and Death, Oxford: OUP, 2009; F. Feldman, Confrontations with the Reaper, New York: OUP, 1992. TILLÄMPAD ETIK Abort. J. J. Thomson, 'A Defence of Aborton', Philosophy & Public Affairs 4 (1975); D. Marquis, 'Why Abortion is Immoral', Journal of Philosophy 86 (1989). 6

Dödshjälp. T. Tännsjö, Döden är förhandlingsbar, Stockholm: Liber, 2009. Djuretik. Artiklar i H. Ahlenius (red.), Vad är moraliskt rätt? Stockholm: Thales, 2004. POLITISK FILOSOFI Demokrati. Debatt mellan L. Bergström och T. Tännsjö i Tidskrift för politisk filosofi 1 och 2/97. Jämlikhet. R. Dworkin, 'What is Equality?' (två delar), Philosophy & Public Affairs 10 (1981); E. Anderson, 'What is the Point of Equality?' Ethics 109 (1999). Frihet. D. Miller (red.), Liberty, Oxford: OUP, 1991. Auktoritet och anarkism. J. Raz (red.), Authority, Oxford: OUP, 1990. Liberalism. J. Rawls, A Theory of Justice (reviderad), Cambridge, Mass.: Harvard UP, 1999. Nyliberalism. R. Nozick, Anarchy, State, and Utopia, New York: Basic Books, 1973. Analytisk marxism. J. Roemer (red.), Analytical Marxism, Cambridge: CUP, 1986. Kommunitarism. S. Mulhall & A. Swift, Liberals and Communitarians, Oxford: Blackwell, 1996. Feminism och rättvisa. S. M. Okin, Justice, Gender, and the Family, New York: Basic Books, 1989. Nationalism. R. McKim & J. McMahon (red.), The Morality of Nationalism, Oxford: OUP, 1997. FRI VILJA Fri vilja och determinism. Artiklar i G. Watson (red.), Free Will, (andra utg.), Oxford: OUP, 2003. Moraliskt ansvar och moralisk tur. B. Williams, 'Moral Luck', i hans Moral Luck, Cambridge: CUP, 1981; M. J. Zimmerman, 'Taking Luck Seriously', Journal of Philosophy 99 (2002). PERSONLIG IDENTITET OCH ETIK. 7

J. Barresi & R. Martin (red.), Personal Identity, Malden, MA: Blackwell, 2003; D. Shoemaker, Personal Identity and Ethics, Peterborough: Broadview, 2009. RELIGIONSFILOSOFI M. L. Peterson & R. J. Vanarragon, Contemporary Debates in Philosophy of Religion, Oxford: Blackwell, 2003; W. J. Wainwright (red.), Oxford Handbook of Philosophy of Religion, New York: OUP, 2005. ESTETIK M. Kieran (red.), Contemporary Debates in Aesthetics and the Philosophy of Art, Oxford: Blackwell, 2006. 12. Om oppositionen Opponentens roll är att redogöra för de centrala delarna i uppsatsen och att med hjälp av kritiska frågor och krav på klargöranden få igång en diskussion kring uppsatsens frågeställning och argumentation. Uppsatsen sänds ut till alla deltagare via e-post i god tid före seminariet (se avsnitt 1 ovan). Observera att det är obligatorisk närvaro för alla C- studenter på seminariet och att alla skall ha läst uppsatsen. Ventileringen inleds med att respondenten dvs uppsatsens författare får chansen att redovisa eventuella misstag och senkomna insikter (detta bör inte ta mer än ett par minuter). Därefter börjar opponenten sin framställning med ett sammanfattande referat av uppsatsen. Han/hon bör då presentera frågeställningen och sedan kortfattat redogöra för de viktigaste argumenten och slutsatserna i uppsatsen. Respondenten får därefter kommentera sammanfattningen. Sedan börjar opponenten att kritiskt diskutera uppsatsen. Det kan här vara lämpligt att först kortfattat gå igenom formalia och att sedan övergå till invändningar, frågor och önskemål om förtydliganden. För att få struktur på diskussionen är det lämpligt att gå igenom uppsatsen avsnitt för avsnitt. Opponenten bör inte endast diskutera ifall författarens olika ståndpunkter hänger ihop sinsemellan, utan även själva de grundantaganden som uppsatsen utgår ifrån. Efter varje invändning eller fråga får 8

respondenten svara och de andra seminariedeltagarna inklusive examinatorn komma med följdfrågor och kommentarer. När opponenten är färdig lämnas ordet fritt och de andra seminariedeltagarna återigen inklusive examinatorn kan ställa frågor som opponenten inte har tagit upp. Avslutningsvis får opponenten gärna tillkännage en värdering av uppsatsen. Aspekter som man då kan fästa vikt vid är t.ex. huruvida uppsatsen är välskriven, tydligt disponerad och välargumenterad. 9