Konsumenträttsliga riktlinjer GOD SED VID INDRIVNING AV KONSUMENTFORDRINGAR. kkv.fi

Konsumenträttsliga riktlinjer GOD SED VID INDRIVNING AV KONSUMENTFORDRINGAR Utgångspunkter för riktlinjerna och övervakningen... 2 Tillämpning av indrivningslagen och lagens disposivitet... 2 Vad är en konsumentfordran?... 3 En gäldenär har rätt att bli informerad om sin skuldsituation... 4 ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR INDRIVNING SOM GÖRS AV BORGENÄREN SJÄLV ELLER EN UPPDRAGSTAGARE... 4 Inledandet av indrivningen... 4 Indrivningen får inte dra ut på tiden... 5 Indrivning får inte kombineras med försäljningsfrämjande verksamhet... 5 Inga påtryckningar eller hot... 5 Gäldenärens integritetsskydd får inte äventyras vid indrivningen... 6 Information till gäldenären om borgenären och om indrivningens förlopp... 6 Om gäldenären framställer anmärkningar mot fordran... 7 Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen... 8 Indrivning som riktas mot en minderårig.... 8 Innehållet i borgenärens betalningspåminnelser, deras antal och tidsgränser... 9 Frivilliga betalningsarrangemang och god indrivningssed... 11 SÄRSKILDA PRINCIPER NÄR EN UPPDRAGSTAGARE SKÖTER INDRIVNINGEN... 13 En professionell indrivare skall vara särskilt omsorgsfull... 13 Skriftligt betalningskrav... 13 Betalningsskydd för gäldenären... 15 Mervärdesskatt i indrivningen av konsumentfordringar... 16 Indrivning av en fordran som uppstått utomlands... 16 DET OFFENTLIGAS SÄRSKILDA ROLL... 16 Offentligrättsliga fordringar... 17 INDRIVNINGSKOSTNADER... 18 Gäldenären får inte orsakas onödiga kostnader... 19 Indrivningskostnadernas maximala belopp... 20 Gäldenärens totalansvar... 23 ALLOKERING AV MEDEL VID INDRIVNING... 23 ÖVERVAKNING AV LAGEN OCH TVÅNGSMEDEL... 24 ERSÄTTNING FÖR FELAKTIGT FÖRFARANDE OCH SKADA... 24 Konsumenträttsliga riktlinjer: God sed vid indrivning av konsumentfordringar 2/2014 Konkurrens- och konsumentverket PB 5, 00531 Helsingfors Telefon 029 505 3000 Fax 09 8764 398 kirjaamo@kkv.fi www.kkv.fi kkv.fi

GOD SED VID INDRIVNING AV KONSUMENTFORDRINGAR Utgångspunkter för riktlinjerna och övervakningen När indrivningen gäller en konsumentfordran övervakar konsumentombudsmannen indrivningen (lagen om indrivning av fordringar 12 ). Övervakningen gäller all indrivning av konsumentfordringar, vare sig indrivningen görs av ett företag eller samfund som är borgenär eller av en uppdragstagare för borgenärens räkning. Konsumentombudsmannens övervakningsuppgifter sträcker sig dock längre än vad som fastställs i lagen om indrivning av konsumentfordringar. Konsumentombudsmannen ska även beakta andra aspekter som påverkar konsumentens ställning samt den övriga lagstiftningen. Vid indrivning ska man utöver bestämmelserna i lagen om indrivning av konsumentfordringar även beakta bl.a. bestämmelserna om otillbörligt förfarande i kundrelationer i kapitel 2 i konsumentskyddslagen. Vid utarbetande av avtalsvillkor ska man beakta bestämmelserna om oskäliga avtalsvillkor i kapitel 3 i konsumentskyddslagen. När det gäller konsumentkrediter ska man beakta det som föreskrivs i 13 i kapitel 7 i konsumentskyddslagen om kreditgivarens skyldigheter gentemot konsumenten i händelse av försenad betalning. Kollektivt skydd av konsumenter i gäldenärsställning vid indrivning är särskilt nödvändigt, eftersom borgenären väljer indrivningsbyrån, men gäldenären betalar kostnaderna för indrivningen. Villkoren som tillämpas på avtalen mellan konsumenterna och företagen måste vara skäliga. Likaså bör det förutsättas skälighet i de offentliga samfundens relationer med konsumenterna. Skälighetskravet gäller också i situationer som har att göra med avtalsbrott. En gäldenär ansvarar för sina försenade betalningar, men påföljderna får inte vara oskäliga. I den här anvisningen sammanfattas centrala aspekter av konsumentombudsmannens övervakning av indrivningen av konsumentfordringar. I anvisningen ingår också konkreta råd till näringsidkare och offentliga samfund om hur problem förebyggs. I sista hand fattas besluten om hur indrivningslagen tillämpas och vad som är god indrivningssed av marknadsdomstolen. På basis av lagen om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet kan Södra Finlands regionförvaltningsverk bevilja en tidsbunden koncession för att bedriva indrivningsverksamhet. Södra Finlands regionförvaltningsverk kan återkalla koncessionen om innehavaren agerar i strid med lagen eller god indrivningssed (se lag om tillståndsplikt för indrivningsverksamhet 517/1999). I anvisningen har avsnitt som grundar sig på lagar och förarbeten till lagar samt förklarande avsnitt skrivits med normal font. Konsumentombudsmannens ställningstaganden och riktlinjer syns i texten som indragna avsnitt med kursiv stil. Tillämpning av indrivningslagen och lagens disposivitet Bestämmelserna om indrivning regleras i lagen om indrivning av fordringar, indrivningslagen (513/1999). Lagens definition av indrivning är åtgärder vilkas syfte är att förmå gäldenären att frivilligt betala en borgenärs fordran som förfallit till betalning. Indrivningslagen tillämpas 2

inte på utsökning av fordran i domstol eller på utmätning. Indrivningslagen tillämpas inte heller om annat bestäms någon annanstans i lag (indrivningslagen 1 ). Indrivningen kan göras av den ursprungliga borgenären eller av en s.k. uppdragstagare, t.ex. ett inkassoföretag. Konsumentombudsmannen är inte behörig att ingripa i ett ärende som gått så långt att det är föremål för utsökning antingen efter domstolsbehandling eller som fordran som direkt är utmätningsbar. Om det utöver utsökning också förekommer frivillig indrivning på ett eller annat sätt, skall indrivningslagen tillämpas på denna del av ärendet. För indrivningen av avgifter i samband med utövandet av offentlig makt, t.ex. körkortsavgifter, skatter eller böter, finns det särskilda bestämmelser. Bestämmelser om förseningspåföljder i samband med konsumentfordringar ingår bl.a. också i konsumentskyddslagens föreskrifter om konsumtionskrediter i kapitel 7 samt i elmarknads- och kommunikationsmarknadslagen. I dessa bestämmelser fastställs det vilka påföljder som får ges och när, om en fordran betalas för sent eller inte alls. Vid sidan av dessa tillämpas även bestämmelserna i indrivningslagen till tillämpliga delar. Indrivningslagen är en allmän lag och gäller också frivillig indrivning av andra fordringar än konsumentfordringar (indrivningslagen 3 2 mom.). Indrivningslagen är icke-dispositiv till förmån för gäldenären. En gäldenär får inte ställas i en sämre ställning än den som anges i lagen, inte ens när gäldenären själv går med på detta (indrivningslagen 2 ). En företagare som formulerar avtalsvillkor måste beakta bestämmelserna i indrivningslagen, till exempel beträffande kostnaderna för betalningspåminnelser. Vad är en konsumentfordran? Enligt konsumentskyddslagen är en konsument en fysisk person som skaffar en konsumtionsnyttighet huvudsakligen för annat ändamål än den näringsverksamhet som han idkar. Med näringsidkare avses i konsumentskyddslagen en fysisk person eller en privat eller offentlig juridisk person som i syfte att få inkomst eller annan ekonomisk nytta yrkesmässigt håller till salu, säljer eller i övrigt bjuder ut konsumtionsnyttigheter för anskaffning mot vederlag. En konsumtionsnyttighet är en vara, tjänst eller förmån som utbjuds till konsumenter eller skaffas för privata hushåll. Reglerna gällande konsumentfordringar tillämpas på: fordringar av näringsidkare som baseras på överlåtelse till en konsument av en konsumtionsnyttighet eller en kredit samt fordringar som en offentligtjuridisk person har eller fordringar till följd av en offentlig åtgärd, när den som skall betala är en privatperson (indrivningslagen 3 ). Typiska konsumentfordringar är till exempel prenumerationsavgifter för tidningar och andra produkter, telefonräkningar, avbetalningsrater, kreditkortsräkningar, försäkringspremier och banklån. Om det även finns andra än konsumenten som delar ansvaret för en skuld är det fråga om en konsumentfordran om den som anges som gäldenär är i konsumentställning. 3

Till exempel när en betalning krävs av en privatperson som tecknat borgen, är det fråga om en konsumentfordran om den egentliga skuldförbindelsen klassificeras som en sådan. En hyresfordran där hyresvärden är en privatperson är i regel inte en konsumentfordran, inte heller krav på bolagsvederlag som ett bostadsaktiebolag har på en delägare. Trots det förutsätts det i indrivningslagen att god indrivningssed tillämpas i dessa fall. Däremot är fordringar som kommunernas hyreshusbolag har på privata hyrestagare konsumentfordringar. En gäldenär har rätt att bli informerad om sin skuldsituation En gäldenär har rätt att en gång per år av borgenären eller exempelvis indrivningsbyrån på begäran få uppdaterade uppgifter om det totala beloppet av sina skulder och grunderna för dem, en specifikation över obetalda skulder och amorteringar på dem samt en utredning över hur upplupna räntor och kostnader på skuldkapitalet bestäms. Informationen är kostnadsfri för gäldenären. Om gäldenären oftare än en gång per år ber om en specifikation eller utredning, har borgenären rätt att få en skälig ersättning av gäldenären för de kostnader som utarbetandet av specifikationen eller utredningen gett upphov till (indrivningslagen 4 a ). Gäldenären har också rätt att få information om eventuell preskription av skulderna och om avbrott i preskriptionen (RP 21/2004, detaljerade grunder för 4 a ). Gäldenären får inte orsakas onödig skada. Ur gäldenärens perspektiv är det väsentligt med tanke på utredningen av skuldsituationen och de korrigerande åtgärderna att givandet av information inte fördröjs på ett orimligt sätt. Konsumentombudsmannen anser att borgenären eller den professionella indrivaren i normala fall ska ge gäldenären den efterfrågade skuldinformationen senast inom en månad efter det att begäran har framförts. ALLMÄNNA PRINCIPER FÖR INDRIVNING SOM GÖRS AV BORGENÄREN SJÄLV ELLER EN UPPDRAGSTAGARE Inledandet av indrivningen Vid indrivning får det inte användas ett förfarande som strider mot god indrivningssed eller som annars är otillbörligt mot gäldenären. En preskriberad fordran eller en fordran som har upphört av andra skäl får inte drivas in (indrivningslagen 4 1 och 3 mom.). När ett indrivningsförfarande inleds skall borgenären först förvissa sig om att det finns skäl för indrivningen och om att påföljderna av indrivningen inte är oskäliga för gäldenären. Gäldenären skall bära ansvar för sina försenade betalningar, men påföljderna måste stå i proportion till förseningens art. En borgenär får inte dra extra nytta av att gäldenärens betalning är försenad. Också i situationer där gäldenären har betalningssvårigheter skall det i första hand göras försök att utreda ärendet förlikningsvägen och med så små olägenheter som möjligt. Det betyder i allmänhet att parterna kommer överens om en ny betalningsdag eller om en helt ny amorteringsplan. 4

Om en ny betalningsfrist överenskommits, skall gäldenären inte tillsändas betalningspåminnelser som baseras på den ursprungliga betalningsplanen. Om en fordran preskriberats eller om den är obefogad, får borgenären eller uppdragstagaren inte inleda indrivning. Enbart en betalningsanmodan eller ett indrivningsbrev får inte vara grunden för en fordran. En fordran måste baseras på ett tidigare skuldförhållande, en förpliktelse eller ett avtal, som ska specificeras vid indrivningen. Den allmänna preskriptionstiden för en skuld är tre år från det att skulden förfallit till betalning eller från det att borgenären kan tillställa gäldenären ett betalningskrav. Den allmänna preskriptionstiden kan brytas. Lagen om allmän preskribering tillämpas alltid när det inte finns andra tillämpliga bestämmelser på andra håll i lagstiftningen. Det finns många speciallagar med egna preskriptionsbestämmelser. Dessa lagars bestämmelser om beräkning av frister, brytning av preskriptionstid och de juridiska verkningarna av preskriptionen skiljer sig från de allmänna preskriptionsbestämmelserna. Vanligast är de i samband med offentligrättsliga fordringar. Förutom genom preskription kan en skuld upphävas till följd av ett betalningsprogram som fastställts inom ramarna för en privatpersons skuldsanering. Indrivningen får inte dra ut på tiden Indrivningen får inte fördröjas eller försenas utan orsak. Om indrivningen av en fordran sätts i gång först flera år efter förfallodagen, kan det uppstå problem både med skuldförhållandets uppkomst och med påståenden om att betalning redan skett. Borgenären skall i sådana fall vara beredd att framställa en utredning av skuldförhållandets grunder och existens, men även kunna motivera varför indrivningen har fördröjts. Indrivning får inte kombineras med försäljningsfrämjande verksamhet I anslutning till indrivningen får gäldenären inte erbjudas att köpa någon ny nyttighet eller att ingå ett nytt avtal. Ett sådant förfarande kan lätt tolkas som otillbörlig påtryckning riktad mot gäldenären, där konsumentens ställning som gäldenär utnyttjas och gäldenärens risk för överskuldsättning ökar. Konsumentombudsmannen uppmanade en indrivningsbyrå att upphöra med ett förfarande där en gäldenär erbjöds en ny tidsbestämd tidningsprenumeration i samband med indrivningen av en förfallen prenumerationsfaktura. Genom att teckna en ny prenumeration skulle gäldenären ha befriats från indrivningskostnaderna för den förfallna prenumerationsfakturan. Indrivningsbyrån frångick förfarandet (KUV 99/40/2196). Inga påtryckningar eller hot Vid indrivningen får inte onödig olägenhet orsakas gäldenären (indrivningslagen 4 2 mom. 2 punkten). Onödig olägenhet för gäldenären kan uppstå till exempel om indrivning per telefon sker vid en störande tidpunkt. Konsumentombudsmannen anser att indrivning som riktas mot gäldenären personligen inte ska utföras åtminstone under söndagar och högtider och inte heller 5

på vardagar mellan klockan 20.00 och 07.00 (se RP 199/1996, grunderna för 4 ). Man kan också anse att onödig olägenhet orsakas gäldenären i en situation där man gör det svårt att kontakta borgenären eller uppdragstagaren till exempel genom mycket korta och begränsade kundbetjäningstider eller så att det endast är möjligt att ta kontakt till exempel per e-post. Gäldenären får inte heller orsakas extra kostnader för att ta kontakt, d.v.s. kostnader som överskrider det normala grundpriset för kontaktsättet. Gäldenärens integritetsskydd får inte äventyras vid indrivningen (indrivningslagen 4 2 mom. 3 punkten, RP 199/1996) Indrivningen skall ske finkänsligt och utan påtryckning med metoder som gör gäldenärens situation oskäligt besvärlig eller som är sårande. I bedömningen av metoderna tillämpas allmänt vedertagna värderingar i vårt samhälle. Gäldenärens integritet skall alltid respekteras. Den som bedriver indrivning måste alltid förvissa sig om att indrivningen inte kommer till andras kännedom, oberoende av vilka metoder som kommer till användning eller vem som sköter indrivningen. Därför är det viktigt att detaljerna beaktas. Allmänt taget skall informationsmaterialet som används i indrivningen vara stilmässigt neutralt. Gäldenärens integritet kränks om indrivningen bedrivs på ett sätt som väcker uppmärksamhet, till exempel genom att använda ett kuvert där det tydligt står att det innehåller en betalningspåminnelse. Det är inte korrekt att meddela, eller ens att hota med att meddela, om betalningsstörningen till utomstående, såsom gäldenärens arbetsgivare, anhöriga eller andra i gäldenärens närmaste krets. Om det är nödvändigt att bedriva indrivning på andra sätt än skriftligt, är det särskilt viktigt att gäldenärens integritet inte kränks. Skulle det av någon exceptionell, särskild orsak vara nödvändigt med ett indrivningsbesök hemma hos gäldenären, är det ytterst väsentligt att bestämmelserna om hemfrid och integritetsskydd beaktas noga. Det är självklart att besökaren skall uppträda sakligt. Hotande ordval får inte användas gentemot gäldenären eller dennes familjemedlemmar och övrigt hotande beteende få inte heller förekomma. I och för sig kan telefonsamtal i ett indrivningsärende inte anses vara otillbörligt, förutsatt att personens integritet inte kränks och oskälig olägenhet inte förorsakas. En tratta får under inga omständigheter användas för att driva in en konsumentfordran (indrivningslagen 7 ). Information till gäldenären om borgenären och om indrivningens förlopp Vid indrivningen får inte osann eller vilseledande information ges om påföljderna av en underlåten betalning eller om andra omständigheter av betydelse för gäldenären (indrivningslagen 4 2 mom. 1 punkten). 6

Vid indrivning skall gäldenären alltid få veta om indrivningen företas av borgenären själv eller av en uppdragstagare. Gäldenären måste också informeras om vilken fas av indrivningsförfarandet som pågår. Med andra ord skall det göras klart för gäldenären om det är fråga om en betalningspåminnelse som skickats av borgenären eller om det är fråga om ett skriftligt betalningskrav i bestämd form som föregår en domstolsbehandling, skickat av en professionell indrivningsbyrå. Om en indrivningsbyrå har anförtrotts en borgenärs kreditadministrationstjänster, får det inte vara oklart för gäldenären om det är fråga om borgenärens faktura, en betalningspåminnelse eller ett betalningskrav från indrivningsbyråns sida. I fall när borgenären byts ut eller en fordran överlåts blir den som övertagit fordran gäldenärens nya avtalspart. Gäldenären måste underrättas om att borgenären blivit en annan. Det strider mot god indrivningssed att en indrivningsbyrå låter en utomstående använda betalningskravs-, faktura- eller brevblanketter och annat material med indrivningsbyråns namn. Gäldenären skall inte ges ett vilseledande intryck av vem som i själva verket har hand om indrivningen. Vilseledande information är exempelvis att borgenären efter att fordringen har förfallit i sina kontakter till gäldenären börjar använda ett sådant bifirmanamn på basis av vilket gäldenären kan ledas att förstå att fordringen har överlåtits till en uppdragstagare för indrivning (grunderna för 4 ). Om det vid indrivningen ges information om påföljderna av den försummade betalningen, skall informationen vara riktig. Om en borgenär överlåter sin fordran till en uppdragstagare för indrivning, kan åtgärden inte kallas utsökning. Det är viktigt att gäldenären får med sanningen överensstämmande uppgifter om i vilket skede betalningsstörningen införs i kreditupplysningsregistret (se RP 199/1996 och RP 57/2012, grunderna för 4 ). Om gäldenären framställer anmärkningar mot fordran Om en gäldenär bestrider sin betalningsskyldighet och anger en saklig grund, får den frivilliga indrivningen enligt indrivningslagen inte fortsättas vad gäller de omtvistade delarna innan ärendet har retts ut. Indrivning får fortsättas trots bestridande, om gäldenären inte anger någon grund för bestridandet eller åberopar endast en sådan grund som uppenbart inte har någon inverkan på gäldenärens betalningsskyldighet (indrivningslagen 4 b 1 och 2 mom.). Indrivning av en direkt utsökningsbar fordran (t.ex. en avgift till kommunens hälsocentral) får fortsättas trots bestridande, om inte gäldenären har anfört sådana grundbesvär som avses i 9 i lagen om verkställighet av skatter och avgifter eller utnyttjat något annat därmed jämförbart rättsmedel (indrivningslagen 4 b 3 mom.). Om en gäldenär har kommit med invändningar mot en fordran eller hänvisat till sociala hinder för prestationen, måste situationen klargöras innan indrivningen kan fortsätta. Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet utan att anföra någon grund för bestridandet, hör det till god indrivningssed att gäldenären tillfrågas om sin grund för bestridandet. Om gäldenären åberopar enbart en sådan grund som uppenbart saknar betydelse för gäldenärens betalningsskyldighet, hör det till god indrivningssed att gäldenären i samband med den fortsatta indrivningen informeras om varför den grund han eller hon anförde inte har någon inverkan på själva saken. 7

Om fordran på de grunder som gäldenären framför verkar osäker och öppen för tvist, är det skäl att avbryta indrivningen. Uppdragstagaren ska hos borgenären utreda om det finns anledning att gå vidare med den frivilliga indrivningen eller om ärenden snarare borde dras inför domstol. Särskilt höga krav får inte ställas på vilka grunder som gäldenären ska anföra för bestridandet. Detta gäller särskilt sådana frågor där borgenären har bevisbördan. Detta är fallet t.ex. när gäldenären hävdar att det avtal eller den förbindelse som en fordran som ska drivas in påstås grunda sig på inte har kommit till stånd eller om mängden, produkten eller tjänsten inte motsvarar det som överenskommits. Det hör till god indrivningssed att en gäldenär som bestrider sin betalningsskyldighet i fråga om en direkt utsökningsbar fordran rekommenderas anföra grundbesvär eller utnyttja något annat motsvarande rättsmedel, om en sådan möjlighet kan utnyttjas för fordran i fråga. Om ett indrivningsärende på goda grunder blir föremål för tvist i domstol, konsumentklagonämnden eller i något annat tvistelösningsorgan, avbryts indrivningen alltid för den del tvisten gäller. Om gäldenären bestrider sin betalningsskyldighet på tillbörliga grunder, har gäldenären möjlighet att föra den stridiga grunden för skulden till domstol för avgörande eller överföra den direkt utsökningsbara fordran till utsökningsindrivning (se RP 57/2012, grunderna för 4 b ). Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen (indrivningslagen 4 c ) Ibland är det uppenbart att den frivilliga indrivningen inte ger resultat, utan endast obefogat ökar de indrivningskostnader som gäldenären ska betala. I sådana situationer har gäldenären rätt att begära att indrivningen avbryts och att ärendet överlämnas till rättslig indrivning. Förutsättningen är att fordran har förfallit i sin helhet. Efter att begäran framförts kan indrivningskostnader krävas endast för kostnader som uppkommer till följd av värnande om borgenärens rättigheter, brytning av preskriptionstiden eller sändning av ett indrivningsbrev som är nödvändigt för att informera om betalningsstörningen. Gäldenären ska informeras om denna möjlighet senast i betalningskravet som skickas av en professionell indrivare (indrivningslagen 5 a ). Indrivning som riktas mot en minderårig. En minderårig, alltså en person som inte fyllt 18 år, har bara begränsad rättshandlingskapacitet. En omyndig får företa rättshandlingar som med beaktande av omständigheterna är sedvanliga och av mindre betydelse (lagen om förmyndarverksamhet 24 ). Därtill har en omyndig rätt att förfoga över vad han eller hon under omyndigheten har förvärvat genom eget arbete samt över egendom som vårdnadshavaren ställt till den omyndiges förfogande (lagen om förmyndarverksamhet 25 ). Denna rätt utsträcks emellertid inte till rätt att skuldsätta sig, inte ens om avsikten är att skulden skall betalas med medel som den omyndiga personen tänker förvärva med eget arbete. Inte ens med intressebevakarens uttryckliga medgivande får en omyndig ingå andra skuldförbindelser än tecknande av statsgaranterade studielån (lagen om förmyndarverksamhet 34 ). För övrig skuldsättning i en minderårigs namn förutsätts det alltid tillstånd från förmyndarmyndigheten. Utan ett sådant tillstånd är 8

rättshandlingen inte bindande för den omyndige och indrivningsförfarandet får därför inte riktas mot den omyndige. En rättshandling som en omyndig inte har haft rätt att företa blir inte bindande för den omyndige om inte intressebevakaren har gett sitt samtycke till den. Om en omyndig har skuldsatt sig utan det tillstånd eller samtycke som krävs, måste den omyndige efter att ha blivit myndig betala skulden endast om han eller hon godkänner den (lagen om förmyndarverksamhet 26 ). En näringsidkare som ingår avtal med en omyndig löper risken att avtalet befinns vara ogiltigt. Konsumentfordringar som får indrivas direkt av en minderårig är exempelvis fordringar som bygger på fall där näringsidkaren inte enligt lag har rätt att vägra ingå avtal med en minderårig. Det vanligaste exemplet är beviljandet av obligatorisk trafikförsäkring till den som i fordonsregistret är antecknad som ett fordons ägare eller innehavare. Även fordringar som har att göra med ägande av egendom eller innehav av en hyresbostad samt skatte- och skadeståndsfordringar får riktas direkt till en omyndig person. En av utgångspunkterna för förmynderskapslagstiftningen är en klar strävan att skydda de omyndiga så väl som möjligt mot skuldsättning så att de när de blivit myndiga skall ha möjlighet att träda in i vuxenlivet utan att belastas av anmärkningar för betalningsstörningar. Enligt konsumentombudsmannens uppfattning borde det redan i avtalspraxis utgås från att det, i avtal där intressebevakarens medgivande krävs, också är intressebevakaren som anges som betalningsskyldig, inte den omyndiga personen som använt sig av tjänsten. Också i situationer där indrivningens grund är sådan att den direkt binder den omyndiga personen, bör principen om skydd för minderåriga beaktas vid indrivningen. Att indrivningen uteslutande riktas mot den minderåriga bör höra till undantagen. Huvudregeln är att en minderårig bara kan göra kontantköp. Behörigheten att göra inköp mot faktura bör bedömas genom att ställa avtalets betydelse och karaktär i relation till den minderårigas ålder och utvecklingsnivå. Till god indrivningssed hör att gäldenären i samband med indrivningen blir underrättad om sina rättigheter, om indrivningen av en fordran som en minderårig inte har haft behörighet för inleds när den minderåriga har blivit myndig. Konsumentombudsmannen utfärdade år 2004 anvisningen "Minderåriga, marknadsföring och inköp". Anvisningen baserar sig på marknadsdomstolens och konsumentombudsmannens beslutspraxis. Innehållet i borgenärens betalningspåminnelser, deras antal och tidsgränser Vid indrivningen får inte oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet orsakas gäldenären (indrivningslagen 4 2 mom. 2 punkten). Gäldenären ska beredas en skälig tid för att erlägga betalningen eller för att framställa anmärkningar (RP 199/1996; grunderna för 4 ). En betalningspåminnelse är vanligen en påminnelsefaktura eller ett annat meddelande om att en räkning eller en annan fordran fortfarande är obetald. En betalningspåminnelse kan också skickas av ett ombud som agerar i borgenärens ställe. Borgenärens påminnelse är 9

oftast skriftlig, men den kan också göras per telefon, på elektronisk väg eller med ett besök hos gäldenären. De tidsgränser som anges i indrivningslagen (10 b ) har intagits för att garantera att gäldenären har tillräckligt med tid att sköta betalningsarrangemangen, betala räkningen och vid behov också göra invändningar mot betalningskravet. En betalningspåminnelse som gäldenären skall betala för, får enligt indrivningslagen skickas enligt en regel som kallas 2x14-regeln: först skickas en normal faktura 14 dagar före förfallodagen. En avgiftsbelagd påminnelse får tidigast skickas 14 dagar efter förfallodagen. Om det överenskommits att någon separat faktura inte behöver skickas, får en avgift för betalningspåminnelsen krävas förutsatt att påminnelsen inte skickas förrän 14 dagar gått från den överenskomna betalningsdagen. En förnyad betalningspåminnelse får göras avgiftsbelagd bara om det gått minst 14 dagar från föregående betalningspåminnelse. Även om borgenärens talan på grund av fordran kan behandlas i domstol utan föregående förfaranden för frivillig indrivning, anser konsumentombudsmannen att god indrivningssed förutsätter att borgenären har skickat minst en betalningspåminnelse/anmärkning till gäldenären om den förfallna fordringen innan borgenären övergår till strängare påföljder; t.ex. att överföra fordran till en uppdragstagare för indrivning, spärra tjänsten, säga upp tjänsten eller dra ärendet inför domstol (se även RP 199/1996). Det är inte fråga om en betalningspåminnelse när den förfallna fordran bara omnämns t.ex. på fakturan för följande månad, utan att någon separat påminnelse har skickats till gäldenären. Då får inga indrivningskostnader debiteras. En betalningspåminnelse kan också skickas på elektronisk väg, t.ex. med e-post eller SMS, om sådana kontakter är brukliga (avtalsförhållandet har ingåtts elektroniskt) mellan borgenären och gäldenären eller annars överenskomna. En borgenär eller en uppdragstagare kan inte i indrivningsskedet ensidigt byta kontaktmetod, om det inte är uppenbart efter att en påminnelse skickats på det överenskomna sättet att gäldenären inte längre kan nås på det sättet. Det får inte förutsättas att innehavaren av en mobiltelefon eller en e-postadress alltid har kontakten öppen, och det är inte heller säkert att en innehavare av en mobiltelefon alls använder telefonens SMS-funktioner, om det inte överenskommits om detta slags kontakter. Om gäldenären tar kontakt under indrivningens gång kan kontakten naturligtvis besvaras med användning av de kontaktuppgifter och den kontaktmetod som gäldenären har angett. Indrivningslagen innehåller inga bestämmelser om innehållet i en betalningspåminnelse som borgenären skickar, men med tanke på god indrivningssed kan man förutsätta att en avgiftsbelagd betalningspåminnelse som skickas till gäldenären innehåller tillräcklig information för betalning och granskning av fordringens riktighet, såsom: borgenärens namn och adress, 10

betalningsgrunden, en specifikation av fakturan och fakturans totala belopp betalningsadress och förfallodatum, upplysning om vem man kan vända sig till med invändningar mot betalningen och indrivningskostnaderna och inom vilken tid invändningar och anmärkningar skall vara inne. Till exempel när det är fråga om de särskilda anmärkningstiderna som gäller för kommunala fordringar måste detta omnämnas särskilt. För att förhindra att gäldenärens betalningssvårigheter förvärras är det önskvärt att gäldenären också informeras om påföljderna om betalningen försummas. Om det i betalningspåminnelsen ges information om påföljderna av den försummade betalningen, skall informationen vara riktig. Frivilliga betalningsarrangemang och god indrivningssed Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt (indrivningslagen 4 ). Detta gäller både borgenären och uppdragstagaren. Borgenären eller uppdragstagaren är inte skyldig att samtycka till de föreslagna betalningsarrangemangen. Det kan emellertid inte heller anses tillbörligt med tanke på gäldenären att systematiskt neka till olika frivilliga arrangemang. Borgenären ska alltid från fall till fall bedöma om ett betalningsarrangemang kan anses rimligt med tanke på omständigheterna och så långt möjligt sträva efter en försonlig lösning. Detta är särskilt viktigt när det är fråga om en kredit där gäldenärens bostad står som säkerhet. Betalningsarrangemangen kan i praktiken delas in i förlängd betalningstid eller betalningsarrangemang för en enskild skuld samt frivillig skuldförlikning som beaktar gäldenärens alla skulder och totala ekonomiska situation. I indrivningslagen förutsätts att borgenären och uppdragstagaren förhåller sig ansvarsfullt till alla betalningsarrangemang som framförs av gäldenären. Vad som ingår i en förlikning är en förhandlingsfråga. Ändå skall utgångspunkten för alla arrangemang vara att arrangemanget på basis av erhållna uppgifter är genomförbart i förhållande till gäldenärens förutsägbara betalningsförmåga. Betalningsförmågan ska bedömas med beaktande av arrangemangets ekonomiska betydelse och på basis av tillräcklig information om konsumentens inkomster och andra ekonomiska omständigheter. Nödvändiga uppgifter för att bedöma konsumentens betalningsförmåga, är utöver kredituppgifter, uppgifter om konsumentens inkomster och grunderna för inkomsterna, uppgifter om konsumentens utgifter, skulder och eventuella borgensansvar. I utredningen av betalningsförmågan ska man beakta faktorer som påverkar inkomsternas kontinuitet, såsom anställningsförhållandets karaktär, samt faktorer som sannolikt kan leda till en betydande ökning av utgifterna. Dessutom ska man genom rimliga åtgärder sträva efter att säkerställa riktigheten av de uppgifter som konsumenten har gett. För att säkerställa uppgifterna om inkomster bör konsumenten beroende på situationen bli ombedd att uppvisa till exempel ett löne- eller pensionsintyg (om ansvarsfullhet, se RP 57/2012, grunderna för 4 och KSL 7 kap. 14 ; RP 24/2010). Konsumentombudsmannen anser att den ekonomiska betydelsen av ett arrangemang emellertid ska beaktas så att överenskommelsen om betalningsarrangemang inte blir övermäktig för gäldenären och borgenären/uppdragstagaren. En utgångspunkt är exempelvis att det ska vara möjligt att 11

på basis av uppgifter som gäldenären har meddelat och blivit tillfrågad om per telefon förlänga betalningstiden eller göra upp en betalningsplan för en fordran som är ringa med tanke på gäldenärens ekonomiska situation. Borgenären eller uppdragstagaren ska ge konsumenten information och råd för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår eller förvärras och informera om hur situationer med betalningsoförmågakan skötas (RP 57/2012, grunderna för 4 ; konsumentskyddslagen 7 kap. 13 ). Om det under indrivningen upptäcks att gäldenären behöver hjälp med att klara av situationen som helhet och avtala om eventuella betalningsarrangemang, ska gäldenären informeras om vilka instanser (exempelvis ekonomi- och skuldrådgivning) han eller hon kan vända sig till för att få hjälp. En professionell indrivare, som bör ha kännedom om lagstiftning och system med anknytning till skuldförhållanden och överskuldsättning, har en mer framträdande rådgivningsskyldighet än exempelvis en småföretagare, som inte kan förutsättas besitta motsvarande sakkunskap. Enligt KSL 2 kap. 14 (träder i kraft den 13 juni 2014) får näringsidkaren eller indrivningsbyrån inte anlita en tjänst för vars användning konsumenten orsakas kostnader som överstiger taxan i konsumentens anslutningsavtal eller kostnader som överstiger en kalkylmässig normaltaxa som motsvarar taxan i anslutningsavtalet. Kommunikationsverket ska beräkna och offentliggöra den kalkylmässiga normaltaxan årligen. Bestämmelserna i KSL 2 kap. 14 tillämpas dock inte på avtal om finansiella tjänster eller finansiella instrument. I god och ansvarsfull indrivning ingår att uppmuntra gäldenären att ta kontakt för att komma överens om skuldförlikning. En överenskommelse om betalningsarrangemang inleds ofta genom att gäldenären tar kontakt. Även om gäldenären har tillgång till andra kontaktkanaler, är telefonkontakt ofta det bästa sättet ur gäldenärens perspektiv, eftersom ärendet kan skötas med en gång och parterna genast får de tilläggsuppgifter de behöver. God indrivningssed och ett ansvarsfullt förhållningssätt till betalningsarrangemang förutsätter att gäldenären inte utsätts för onödiga kostnader samt att telefonkostnaderna inte obefogat hindrar gäldenären att ta kontakt eller förvärrar gäldenärens ekonomiska situation. Således är det konsumentombudsmannens uppfattning att god indrivningssed förutsätter att det i synnerhet vid professionell indrivning inte får debiteras kostnader för telefonärenden som överstiger normaltaxan för telefonsamtal oberoende av grunden för fordringen. Vid indrivning av offentligrättsliga fordringar ska man dessutom beakta att indrivningen är ett offentligt uppdrag, under vilket även kraven gällande god förvaltning som fastställs i förvaltningslagen ska följas. Riksdagens justitieombudsman har betonat att det inte går att skilja mellan rådgivningen och uträttandet av ärenden som avses i 8 i förvaltningslagen. Således möjliggör inte ett rådgivningstelefonnummer utan tilläggsavgift eller en avgiftsfri elektronisk internettjänst att en tilläggsavgift debiteras för det ordinarie telefonnumret för uträttande av ärenden. Det har heller ingen betydelse ur gäldenärens synvinkel att borgenären eller den professionella indrivaren möjligen inte får någon del av telefonavgiften, eftersom tilläggsavgiften går till ett teleföretag. 12

SÄRSKILDA PRINCIPER NÄR EN UPPDRAGSTAGARE SKÖTER INDRIVNINGEN En professionell indrivare skall vara särskilt omsorgsfull En professionell indrivare, t.ex. en inkassobyrå, måste i sin verksamhet särskilt noga respektera gäldenärens rättigheter, trots att det är borgenären som givit uppdraget. En konsument i gäldenärsställning eller i borgenärsställning känner ofta inte till alla bestämmelser som har att göra med frivillig indrivning och utsökning, eller förutsättningarna för utsökning. Det är därför som en uppdragstagare förutsätts förfara med särskild omsorg. I samtliga kontakter som uppdragstagaren tar, oberoende av på vilket sätt det sker, skall det tydligt framgå vilken fordran indrivningen gäller, att denna fordran överlämnats till uppdragstagaren för indrivning, uppdragstagarens firma namn och kontaktuppgifter. En professionell indrivare skall redan när överenskommelsen om uppdraget ingås förvissa sig om de centrala omständigheterna som gäller uppdraget, så att utredningen av dessa kan ske förhållandevis enkelt. Uppdragstagaren skall till exempel kontrollera med borgenären att denne säkert har påmint gäldenären om att skulden förfallit till betalning. Uppdrag som gäller olagliga fordringar eller fordringar som klart är grundlösa får inte tas emot. Uppdragstagaren har dock rätt att inledningsvis förlita sig på att fordran är befogad. Uppdragstagaren skall avvisa inte bara preskriberade uppdrag utan också exempelvis uppdrag där det i fordran bestäms om högre dröjsmålsränta än den som anges i räntelagen. Om en gäldenär efter att ha fått betalningskrav klart framför att fordran är obefogad, är det skäl att grunden för fordran utreds utan dröjsmål. Enbart ett påstående från gäldenärens sida om att fordran saknar grund räcker inte alltid, utan påstående måste stödjas med sakliga och tillräckliga skäl (se s. 7; Om gäldenären framställer anmärkningar mot fordran). Skriftligt betalningskrav Enlig indrivningslagen skall den som yrkesmässigt bedriver indrivningsverksamhet, när han driver in en konsumentfordran, ge eller sända gäldenären ett skriftligt betalningskrav. Det får dock lämnas till gäldenären också på något annat varaktigt sätt, om gäldenären efter det att fordran har förfallit till betalning uttryckligen har godkänt att meddelanden om fordran lämnas på detta sätt (indrivningslagen 5 ). Ett betalningskrav får inte ges eller sändas förrän gäldenären efter det att fordran förfallit till betalning har påmints om fordran och det har gått minst 14 dagar från det att betalningspåminnelsen lades fram eller sändes (indrivningslagen 5 ). Tack vare det skriftliga betalningskravet säkerställs det att gäldenären får tillräckliga uppgifter som behövs för att visa att kravet är befogat och för utredning av gäldenärens rättsliga situation. 13

En professionell indrivare får i allmänhet inte via domstol kräva betalning för en konsumentfordran innan det i lagen föreskrivna betalningskravet givits och de frister för betalning av fordran och framställning av anmärkningar som nämnts i kravet löpt ut. Om betalningskravet inte givits, får en professionell indrivare i domstol kräva betalning endast om ett uppskov med behandlingen i domstol kan leda till en rättsförlust för borgenären eller om det finns något annat vägande skäl att utan dröjsmål inleda behandlingen (t.ex. om det är uppenbart att gäldenären försöker undvika att betala fordran), eller gäldenären har bestridit sin betalningsskyldighet eller begärt att indrivningen avbryts och ärendet överlämnas till rättslig indrivning (indrivningslagen 6 ). Om det lagstadgade skriftliga betalningskravet inte givits, är gäldenären inte skyldig att ersätta indrivningskostnaderna, utom i det fall att det klandervärda i förfarandet eller underlåtelsen kan anses vara ringa (indrivningslagen 10 ). Av betalningskravet skall åtminstone framgå: Borgenärens namn och adress (indrivningslagen 5 a punkt 1). Om det i fråga om borgenären används ett annat namn än namnet i det avtal eller någon annan åtgärd som ligger till grund för fordran, ska också det namn som ursprungligen användes uppges i betalningskravet. Likaså ska den ursprungliga borgenärens namn anges i betalningskravet (indrivningslagen 5 a 3 mom.). Grunden för fordran (indrivningslagen 5 a punkt 2). Skuldförhållandet, förpliktelsen eller avtalet som ligger till grund för fordran skall beskrivas i tilltäcklig detalj. Information om fordran med dess kapital, ränta, dröjsmålsränta och indrivningskostnader specificerade. Dessutom skall en summa av de olika posterna ges. Om grunderna för hur räntorna ska beräknas inte har nämnts i betalningskravet, ska gäldenären underrättas om sin rätt att på begäran få en utredning över hur räntorna bestäms (indrivningslagen 5 a punkt 3 och 4 mom.). En allmän regel är att det för räntorna anges ränteprocenten, ränteperioden och en kapitalisering av de hittills ackumulerade ränteposterna. Även beloppet i euro skall anges. Till vem, hur och när fordran skall betalas (indrivningslagen 5 a punkt 5). Gäldenärens möjlighet att framställa anmärkningar mot fordrans belopp och grund samt till vem (adress, e-post, telefonnummer) och inom vilken tid anmärkningarna ska framställas. Om indrivningen gäller ett offentligt samfunds fordran ska det särskilt uppges kontaktinformation för den enhet eller person till vilken gäldenären kan rikta sina anmärkningar om fordran och indrivningen. Om indrivningen gäller en direkt utsökningsbar fordran ska gäldenären i betalningskravet underrättas om de rättsmedel som står till förfogande vid indrivningen av en sådan fordran och om möjligheten att ansöka om betalningsuppskov (indrivningslagen 5 a punkt 6 och 7, se även lagen om tillhandahållande av tjänster 2 kap. 7 ). 14

Gäldenären måste underrättas om att fordran överförts från den ursprungliga borgenären till en uppdragstagare för indrivning och att ärendet framdeles skall skötas med uppdragstagaren. I kravet skall det ges kontaktuppgifter till uppdragstagarens klientserviceavdelning eller till en kontaktperson som gäldenären kan kontakta med sina anmärkningar och som enkelt kan nås. Konsumentombudsmannen anser att gäldenären ska ges skälig tid, minst tio dagar, att betala eller att framföra anmärkningar. Att ge tid innebär att gäldenären skall få minst tio dagar på sig att reagera efter att betalningskravet tagits emot alltså inte räknat från indrivningsbrevets datum. Vid bestämningen av tidsfristen ska man alltså beakta den tid som går åt till ordinarie postgång samt eventuella veckoslut och helgdagar som infaller mellan det att brevet skickas och tas emot (se även RP 199/1996, detaljerade grunder för 4 ). Om de indrivningskostnader som krävs överstiger de maximibelopp som föreskrivs i indrivningslagen ska grunderna för indrivningskostnaderna specificeras för gäldenären och denne ska upplysas om att beloppet är större än de maximibelopp som annars ska iakttas (indrivningslagen 10 a 3 mom.). Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang med gäldenären vara ansvarsfullt och i händelse av försenad betalning ska konsumenten ges information och råd för att förhindra att betalningssvårigheter uppstår eller förvärras (indrivningslagen 4 och KSL 7 kap. 13 ). Således är det också motiverat att i betalningskravet nämna om möjligheten till betalningsarrangemang. Betalningskravet ska innehålla information om gäldenärens rätt att begära att indrivningen avbryts och att ärendet överlämnas till rättslig indrivning samt om hur begäran om avbrytande ska göras och vilka rättsverkningar begäran har (indrivningslagen 5 a 2 mom.). Enligt konsumentombudsmannens uppfattning kan det lätt hända att en faktura betalas flera gånger om flera personer ansvarar för samma skuld och ett betalningskrav skickas till varje gemensamt ansvarig gäldenär. Sådana förväxlingar minskar om det i betalningskravet införs ett förtydligande om att betalningskravet har skickats till alla gemensamt ansvariga gäldenärer och att fakturor som har samma ärendenummer endast ska betalas en gång. Betalningsskydd för gäldenären Den betalning som gäldenären gör till uppdragstagaren är giltig även gentemot borgenären. Gäldenären skall kunna lita på att uppdragstagaren handlar inom ramen för sina befogenheter när avtal i anslutning till uppdraget ingås. De överenskommelser som nås mellan gäldenären och uppdragstagaren om betalningstider, betalningssätt och annat som gäller betalningen är också bindande för borgenären. En betalning är i allmänhet giltig även om gäldenären gör den till borgenären i stället för till uppdragstagaren, trots att ärendets skötsel redan övergått till uppdragstagaren. Det hindrar 15

inte att gäldenären blir skyldig att till uppdragstagaren betala de indrivningskostnader som redan uppstått. Mervärdesskatt i indrivningen av konsumentfordringar Uppdragstagaren får inte av gäldenären debitera mervärdesskatt för sitt uppdrag i situationer när det är fråga om indrivning av en konsumentfordran och borgenären är en näringsidkare som är berättigad att dra av momsen för indrivningsarvodet i sin egen beskattning. De maximala beloppen för indrivningskostnaderna inkluderar moms i de fall att momsen kan debiteras av en gäldenär som är konsument. En näringsidkare som är momsskyldig kan i allmänhet i sin egen beskattning dra av momsandelen av det arvode som betalas till indrivningsbyrån. Även kommuner är momsskyldiga i den verksamhet som de bedriver i form av affärsverk. Förbudet mot att debitera moms gäller också fordringar för tjänster och varor av momsskyldiga näringsidkare och för kommunala momsbefriade tjänster och varor, till exempel avgifter till hälsocentraler. Eftersom momsen som betalas för indrivningstjänsterna inte slutar som kostnader för företaget respektive kommunen, kan de inte heller kräva moms av en konsument i gäldenärsställning som en del av indrivningskostnaderna (MD 2001/005). Indrivning av en fordran som uppstått utomlands En i Finland registrerad professionell indrivare kan ta emot ett uppdrag att indriva en fordran av utländskt ursprung. När det gäller frivillig indrivning av en fordran som uppstått utomlands gäller utöver kravet på god indrivningssed också vissa specifika drag som kännetecknar utländska fordringar. Särskilt skall det utredas grunden för fordran, eftersom denna ofta bygger på en för gäldenären främmande, utländsk lagstiftning. Även språksvårigheter och resplaner kan ha kunnat hindra eller begränsa gäldenärens möjligheter att reagera redan på ort och ställe. Därför är det viktigt att gäldenären under indrivningens gång får sin rättsliga situation och sitt rättsskydd utredda. DET OFFENTLIGAS SÄRSKILDA ROLL När en offentlig instans indriver sin fordran av en privatperson måste indrivningen förrättas sakligt, taktfullt och med beaktande av minst samma krav som gäller för den indrivning som en näringsidkare bedriver. Konsumentombudsmannen skall övervaka de offentliga samfundens indrivning av privatpersoner tills fordran går till utsökning. Kommunen i sin funktion av offentligt samfund har ett särskilt betonat ansvar som borgenär, eftersom en kommun ofta har bättre möjligheter än andra borgenärer att bedöma en gäldenärs situation. Ur synvinkeln som gäller samhällsansvar är det viktigt att kommunen överväger vilken total belastning som drabbar gäldenären, innan den ökar kostnaderna som gäldenären tvingas betala. Ett särdrag jämfört med indrivning av privaträttsliga fordringar är att kommunernas fordringar i regel är direkt utmätningsbara och även indrivningskostnaderna för dessa fordringar är direkt utmätningsbara oberoende av om de har uppkommit till följd av borgenärens indriv- 16

ningsverksamhet eller skötseln av indrivningsuppdraget. Då gäldenären efter ändringen av indrivningslagen (31/2013) kan vara ansvarig för ersättning av indrivningskostnader endast gentemot borgenären, kan uppdragstagaren inte längre självständigt kräva indrivningskostnaderna. Med denna ändring har man velat betona att borgenären i synnerhet vid indrivning av direkt utmätningsbara fordringar är ansvarig även för indrivningskostnadernas riktighet. Efter ändringen kan en sådan borgenär även bättre övervaka hur uppdragstagaren sköter de indrivningsuppdrag borgenären har givit. När en kommun överlåter indrivningen till en uppdragstagare skall kommunen beakta att de som bedriver yrkesmässig indrivning inte står under tjänsteansvar. Kommunen måste därför i tillräcklig mån övervaka uppdragstagarens indrivningsförfaranden. Riksdagens justitieombudsman har i sitt beslut 1681/4/97 år 1999 bekräftat denna princip. I beslutet 1964/4/03 år 2004 har justitieombudsmannen ytterligare konstaterat att indrivningsbyråerna sköter ett offentligt uppdrag när de driver in offentliga avgifter och offentligrättsliga fordringar av det slag som avses i 1 i lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg. Att driva en indrivning vidare i en situation där gäldenären t.ex. åberopar ett socialt prestationshinder är sällan förnuftigt. Betalningsavtal och olika slags betalningsarrangemang bör särskilt användas när en kommun är borgenär, för att inte gäldenärens situationskall bli övermäktig. Om det redan regelbundet innehålls en del av en gäldenärs inkomster, är det skäl att noga överväga det förnuftiga i att sätta igång en separat indrivning av enstaka fordringar. Man kan på goda grunder fråga sig om indrivningen bara förlängs oskäligt om fordringar efter kommunens egna indrivningsförsök överförs till en uppdragstagare och därifrån vidare till utmätning. Det blir lätt så att kostnaderna drabbar kommunen själv, bl.a. i form av ökat utkomststöd. Också minderåriga utnyttjar kommunala tjänster. Enligt huvudregeln bör en minderårig inte kunna skuldsätta sig under tiden som omyndig. Det är intressebevakaren som bör gå in som betalningsskyldig i sådana rättshandlingar som förutsätter intressebevakarens samtycke. Faktureringen som gäller besök i hälsocentraler och olika socialvårdstjänster borde redan på grund av vårdnadsansvaret i första hand falla på intressebevakare. En minderårig bör dock ha möjlighet att få detta slags tjänster anonymt, utan vårdnadshavarens kännedom. Offentligrättsliga fordringar Med tanke på hur indrivningslagen tillämpas finns det fyra slags fordringar av offentliga samfund. Fordringar på vilka indrivningslagen inte alls tillämpas. Typiska sådana är skatter, böter och avgifter för statliga myndigheters prestationer. Fordringar på vilka indrivningslagen tillämpas men som inte får överlåtas till en uppdragstagare för indrivning (se indrivningslagen 9 ). Exempel på sådana är bl.a. parkeringsböter och kontrollavgifter för kollektivtrafiken. Fordringar på vilka indrivningslagen tillämpas och som får överlåtas till en uppdragstagare för indrivning. Typiska sådana är klientavgifter för den kommunala social- och hälsovården, äldrevården, dagvården och vissa avgifter inom utbildningsväsendet. En fordring som är av privaträttslig karaktär. 17

De offentligrättsliga fordringarna är med stöd av den lag eller förordning som styr dem i allmänhet direkt utmätningsbara. Till exempel biblioteksavgifter och hyrorna för kommunala hyresbostäder är emellertid inte direkt utmätningsbara. Dessa fordringar är privaträttsliga till sin karaktär. Om frivillig indrivning av detta slags avgifter av borgenären eller av en uppdragstagare inte lyckas, måste betalningen krävas med utsökningsärende vid domstol så att en utmätningsbar dom fås. Försäkringsbolag, som är privata affärsföretag, har i vissa fall på lag grundad rätt att få in sina fordringar genom direkt utsökning. Kommunerna är i sin affärsverksamhet momsskyldiga och de kan alltså dra av momsandelen från de arvoden de betalar till indrivningsbyråerna. Det betyder att uppdragstagaren i dessa fall inte får debitera moms av konsumenter i gäldenärsställning. Detta förbud gäller också för kommunala fordringar som gäller momsfria varor och tjänster, exempelvis hälsocentralsavgifter. En professionell indrivare är skyldig att ge gäldenären ett skriftligt betalningskrav. Vid indrivningen av en utsökbar fordran skall både borgenären och uppdragstagaren ge gäldenären information om möjligheten att ansöka om betalningsuppskov och om de rättsliga medel som står till förfogande (överklagande av grunderna, om gäldenären anser att fordran har bestämts eller debiterats felaktigt). Det skall också anges kontaktuppgifter till den enhet eller person inom det offentliga samfundet som gäldenären kan vända sig till med anmärkningar mot fordran eller indrivningen. INDRIVNINGSKOSTNADER Gäldenären skall ersätta de skäliga kostnader som orsakas borgenären av indrivningen. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig både på kostnaderna för borgenärens egna indrivningsåtgärder och på borgenärens kostnader till följd av ersättningar som borgenären ska betala till en uppdragstagare för skötseln av indrivningen (indrivningslagen 10 1 mom.). Gäldenären är endast skyldig att ersätta den borgenär som innehar huvudfordran för indrivningskostnaderna. En indrivningsbyrå eller någon annan uppdragstagare har alltså inte rätt att i eget namn kräva ersättning för indrivningskostnaderna av gäldenären. Detta är fallet oavsett om fordran är direkt utsökningsbar eller inte. Indrivningskostnaderna ska motsvara borgenärens faktiska kostnader. Som kostnader för indrivning som sköts av en uppdragstagare får högst det belopp krävas av gäldenären som borgenären enligt sitt avtal med uppdragstagaren har betalat eller är skyldig att betala uppdragstagaren. Det är i sista hand borgenären som är skyldig att visa att han eller hon de facto har betalat eller är skyldig att betala det belopp till uppdragstagaren som krävs av gäldenären som indrivningskostnader (RP 57/2012). Ett sådant förfarande är således inte lagligt där en gäldenär krävs på indrivningskostnader på grund av åtgärder vidtagna av en indrivningsbyrå, fastän borgenären enligt sitt avtal med indrivningsbyrån inte är skyldig att betala denna summa till indrivningsbyrån. Om det exempelvis är fråga om en betal- 18

ningspåminnelsetjänst som borgenären har överlåtit till en indrivningsbyrå, kan indrivningsbyrån inte kräva en avgift om 5 av gäldenären för betalningspåminnelsen om det i avtalet mellan borgenären och indrivningsbyrån har överenskommits att borgenären ska betala 2 för en betalningspåminnelse som indrivningsbyrån skickar till gäldenären. När skäligheten av de kostnader som ska ersättas bedöms, ska fordrans storlek, mängden utfört arbete, ändamålsenligheten i indrivningssättet och övriga omständigheter beaktas (indrivningslagen 10 2 mom.). Gäldenären är dock inte skyldig att ersätta indrivningskostnaderna, om borgenären eller uppdragstagaren har förfarit i strid med god indrivningssed eller om borgenären eller uppdragstagaren har fortsatt indrivningen efter att gäldenären har bestridit betalningsskyldigheten på en sådan grund som inverkar på betalningsskyldigheten (se närmare avsnittet Om gäldenären framställer anmärkningar mot fordran s. 7) eller om borgenären eller uppdragstagaren har fortsatt indrivningen efter att gäldenären har begärt att indrivningen avbryts och ärendet överlämnas till rättslig indrivning (se närmare avsnittet Gäldenärens rätt till avbrytande av den frivilliga indrivningen s. 8) eller om den professionella indrivaren inte har givit gäldenären något lagenligt betalningskrav (se närmare avsnittet Skriftligt betalningskrav s. 13), utom i det fall att det klandervärda i förfarandet eller underlåtelsen kan anses vara ringa (indrivningslagen 10 3 mom.). Om konsumenten anser att kostnaderna är oskäliga eller obefogade, kan konsumenten bestrida grunden för/beloppet av kostnaderna hos borgenären och om det är fråga om indrivning av en konsumentfordran kan gäldenären föra bestridandet av indrivningskostnaden vidare till konsumenttvistenämnden för behandling. Gäldenären får inte orsakas onödiga kostnader Det strider mot god indrivningssed att orsaka gäldenären oskäliga eller onödiga kostnader eller onödig olägenhet (indrivningslagen 4 2 mom. 2 punkten). Indrivningslagens skälighetskrav får inte kringgås med förfaranden som innebär att indrivningskostnaderna skruvas upp på konstgjord väg, till exempel genom att i indrivningsskedet dela upp en fordran i flera delar, som alla grundar sig på samma skuldförbindelse (exempelvis specificering av kostnaden för upprättande av en betalningsplan som en separat fordran som sedan börjar indrivas som en självständig fordran). Fordringar som baserar sig på samma avtal eller i övrigt har uppstått på samma grund skall för att undvika onödiga kostnader behandlas tillsammans vid indrivningen. Även om fordringen har förfallit i flera rater ska de obetalda raterna så långt det är möjligt samlas i samma betalningskrav. Andra oskäliga eller onödiga kostnader som orsakats gäldenär t.ex. kostnader som uppkommer till följd av att upprepade betalningspåminnelser sänts gäldenären med korta intervall. Onödiga kostnader förorsakas också av att det till en gäldenär en och samma dag skickas två brev, det ena med en saldobekräftelse och det andra med ett kravbrev, och båda breven 19

gäller samma skuld. Eller när gäldenären begär aktuell information om sin skuldsituation, meddelas skuldsaldot med nya, avgiftsbelagda indrivningsbrev. Indrivningskostnaderna kan anses ökas på ett onödigt och obefogat sätt om ett avgiftsbelagt indrivningsbrev skickas när gäldenären har gjort sådana anmärkningar på exempelvis riktigheten hos grunden för en fordran, som det hade varit motiverat att utreda innan indrivningen inleddes eller fortsattes. Gäldenären är inte heller skyldig att ersätta kostnaderna för sådana indrivningsåtgärder som vidtas när behandlingen av målet redan har inletts i domstol och som syftar till att gäldenären frivilligt ska fullgöra en betalning. Vid indrivning ska förhållningssättet till betalningsarrangemang vara ansvarsfullt. Orsakande av onödiga kostnader kan också anses vara att kostnaderna för uppgörandet av en betalningsplan drivs in hos gäldenären, om borgenären eller uppdragstagaren när betalningsplanen görs upp är medvetna om att det inte finns förutsättningar för att fullfölja betalningsplanen. Ett exempel på detta är att gäldenären inte har någon möjlighet att göra betalningarna enligt betalningsplanen eftersom betalningsförmågan går åt till att betala andra skulder som är föremål för utsökning, vilket indrivaren är medveten om (se avsnittet Frivilliga betalningsarrangemang och god indrivningssed s. 11). Onödiga kostnader är också kostnader som har orsakats av indrivningsåtgärder som har vidtagits utan att kontrollera om gäldenären redan har betalat fordringen. Ibland betalar gäldenären fordringen för sent, men vid samma tidpunkt som borgenären eller uppdragsgivaren som sköter indrivningen skickar en betalningspåminnelse. Gäldenärens ersättningsskyldighet vad gäller indrivningsåtgärderna är i dessa situationer beroende av om borgenären eller uppdragstagaren innan betalningen tas emot har hunnit vidta några indrivningsåtgärder som omfattas av gäldenärens kostnadsansvar. Vid indrivning per brev vidtas indrivningsåtgärderna i allmänhet dagen före indrivningsbrevet skickas. I 47 och 49 i betaltjänstlagen (290/2010), som behandlar betalningstransaktioner, förutsätts att betalarens bank ska förmedla transaktionen till betalningsmottagarens bank senast följande bankdag efter mottagandet av betalningsuppdraget och att betalningsmottagarens bank ska förmedla betalningen till betalningsmottagarens konto omedelbart efter att beloppet har tagits emot. Om gäldenären gör betalningen under ett veckoslut, är betalningsuppdragets datum följande vardag (måndag) och betalarens bank ska förmedla betalningen till betalningsmottagarens bank senast följande dag (tisdag). Således kan utgångspunkten för bedömningen av gäldenärens kostnadsansvar i förhållande till indrivningsåtgärderna och gäldenärens betalning anses vara att den som sköter indrivningen skall få information om betalningen senast vardagen efter betalningen. Enligt konsumentombudsmannens uppfattning kan därför inga indrivningsåtgärder som debiteras gäldenären längre utföras den därpåföljande vardagen. Indrivningskostnadernas maximala belopp Utöver kravet på skälighet har det också slagits fast övre gränser för indrivningskostnadernas storlek. Skäliga indrivningskostnader betyder inte att alla kostnader schablonmässigt sammanfaller med de övre gränserna i lagen. 20