Om skäligheten hos indrivningskostnader för företagsfordringar

Transkript

1 ARTIKEL 1 (6) Basservice, rättsskydd och tillstånd Om skäligheten hos indrivningskostnader för företagsfordringar REGIONFÖRVALTNINGSVERKET I SÖDRA FINLAND Regionförvaltningsverket i Södra Finland övervakar att de som utövar indrivningsverksamhet med tillstånd följer lagen och god indrivningssed. Regionförvaltningsverket försöker i första hand utreda fall där det finns en allvarlig misstanke om att företaget stridigt mot lag eller god indrivningssed. Regionförvaltningsverket kan på grund av felaktigt förfarande ge indrivningsbyrån en varning eller i allvarliga fall återkalla tillståndet. Regionförvaltningsverket har inte befogenhet att sänka de indrivningskostnader som byråerna tar ut eller bestämma att indrivningsbyråerna ska betala ersättningar. Oenigheter som gäller indrivningskostnader eller ersättningar kan föras till allmän domstol. På basis av 4 a i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, indrivningslagen) har näringsidkaren rätt att av indrivningsbyrån på begäran få en kostnadsfri utredning över hur kostnaderna på skuldkapitalet bestäms. Om utredningen begärs fler än en gång per år har indrivningsbyrån rätt att kräva en skälig ersättning för utarbetandet av utredningen. I indrivningslagen finns inga bestämmelser om maximibelopp för indrivningskostnader för företagsfordringar (när gäldenären är en näringsidkare eller ett företag). Indrivningskostnaderna begränsas dock för det första av en bestämmelse som gäller god indrivningssed, och som anger att indrivningen inte får orsaka gäldenären oskäliga eller onödiga kostnader. Dessutom bestäms det i lagen att gäldenären ska ersätta skäliga kostnader som indrivningen orsakar fordringsägaren. Ersättningsskyldigheten kan grunda sig både på kostnaderna för fordringsägarens egna indrivningsåtgärder och på fordringsägarens kostnader till följd av ersättningar som fordringsägaren ska betala till en uppdragstagare, såsom en indrivningsbyrå, för skötseln av indrivningen. Då man bedömer om kostnaderna som ska ersättas är skäliga ska man beakta fordringsbeloppet, hur mycket arbete som är gjort, om indrivningen är genomförd på ett ändamålsenligt sätt och andra faktorer. Gäldenären är inte skyldig att ersätta indrivningskostnaderna om indrivningen har utförts i strid med god indrivningssed, utom i det fall att det klandervärda i förfarandet kan anses vara ringa. I indrivningslagen bestäms en standardersättning på 40 euro för företagsfordringar. Med standardersättning avses att fordringsägaren har tfn fax registratur.sodra@rfv.fi Postadress: PB 150, Tavastehus Huvudverksamhetsstället i Tavastehus Birger Jaarlin katu 15, Tavastehus Verksamhetsstället i Helsingfors Bangårdsvägen 9, Helsingfors Verksamhetsstället i Kouvola Kauppamiehenkatu 4, Kouvola

2 2 (6) rätt till ersättning för de övriga indrivningskostnaderna endast till den del deras belopp överstiger standardersättningen. Standardersättning kan tas ut då dröjsmålsränta kan tas ut för fordran. Även om indrivningslagens maximibelopp för indrivningskostnader för konsumentfodringar inte tillämpas på indrivning av företagsfordringar har regionförvaltningsverket i sina beslut ansett att de är av betydelse när man bedömer vad som är skäliga indrivningskostnader. Om en indrivningsbyrå kräver ett flera gånger större belopp för ett betalningskrav som gäller en företagsfordran än för motsvarande konsumentfordran måste indrivningsbyrån motivera detta. Om man vid indrivningen använder en tratta, dvs. en betalningsuppmaning med hot om offentliggörande, kan indrivningskostnaderna vara högre än annars då man driver in företagsfodringar, eftersom användning av en tratta kräver särskild noggrannhet av indrivningsbyrån och därmed i regel mer arbete. När man bedömer om indrivningskostnaderna är skäliga är det alltid fråga om en helhetsbedömning där man måste beakta alla inverkande omständigheter. Att storleken på fordran beaktas innebär inte att indrivningskostnaderna kan utgöra en schematisk andel av fordran. Fordrans storlek spelar en roll främst på så sätt, att om fordran är liten måste också indrivningskostnaderna vara mindre. Ett större fordringsbelopp innebär emellertid inte automatiskt att de skäliga indrivningskostnaderna ska stiga. Den arbetsmängd som lagts ned är en avgörande faktor vid bedömningen av om indrivningskostnaderna är skäliga. För att kunna kräva ersättning för indrivningskostnaderna måste också de åtgärder som vidtagits ha varit nödvändiga och ändamålsenliga. Regionförvaltningsverkets behörighet att bedöma skäligheten hos indrivningskostnader som indrivningsföretag kräver av gäldenärer är fastställd i Helsingfors förvaltningsdomstols beslut Dnr 01000/15/7299 (har inte vunnit laga kraft) och Dnr 06266/15/7299 som är meddelade och Regionförvaltningsverket har tagit ställning till skäligheten hos indrivningskostnaderna för företagsfordringar t.ex. i följande beslut: Fall 1 Indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på 147,56 euro på en fordran vars kapital var 437,19 euro. Kostnaderna som indrivningsföretaget krävde var sålunda mångfaldiga med hänsyn till att den maximala indrivningskostnaden som hade kunnat tas ut för en konsumentfordran av motsvarande belopp enligt indrivningslagen var 24 euro. Indrivningsföretaget hade i sin redogörelse gjort upp en lista över åtgärder som indrivningskostnaderna generellt uppkommer av och gällande dem konstaterade regionförvaltningsverket följande: Den som får indrivningsuppdraget har ingen generell skyldighet enligt indrivningslagen att börja utreda riktigheten i fordran eller ändringar i gäldenärens kontaktuppgifter, om det i fallet inte föreligger särskild grund för åtgärderna och kostnaderna som uppkommit av dem kan därmed inte anses ankomma på gäldenären att betala. Det visades inte att nödvändiga förhandlingar mellan gäldenären och indrivningsföretaget

3 3 (6) hade förts i det aktuella fallet, och de hade därmed inte kunnat ge upphov till kostnader för indrivningsbyrån. Gällande rapporteringen konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget inte visat hur rapporteringen vid indrivning av företagsfordringar avviker från konsumentindrivning, hur mycket kostnader rapporteringen hade orsakat och att kostnaderna för rapporteringen skulle vara nödvändiga och skäliga kostnader som ska betalas av gäldenären. Att mata in uppgifter om uppdraget i uppdragssystemet, utskrifts-, postnings- och materialkostnader, administrativa och generella kontorskostnader och avgiftsandelen för åtgärderna är sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsbyrån har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 147,56 euro som debiterades i det första betalningskravet var oskäligt höga med beaktande av helheten. (ESAVI/5031/ /2015, meddelat ) Fall 2 Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran på 866,16 euro i det första betalningskravet krävt indrivningskostnader om 130,00 euro och därtill 9,00 euro i det andra betalningskravet. Indrivningsföretaget har i sin redogörelse berättat att de vidtagna åtgärderna i ärendet var mottagning och kontroll av uppdraget, registrering av uppdraget i indrivningsregistret, utredning av kundföretagets betalningssätt, beslut om fortsatta indrivningsåtgärder och skickandet av betalningskravsbrevet. Betalningssättsutredningen på 39,00 euro som ingick i indrivningskostnaderna bestod av skaffande av kreditrekommendation (15 euro) och arbetskostnad för analys av uppgifterna i kreditrekommendationen (24 euro). Behovet av en betalningssättsutredning motiverade indrivningsföretaget med att den kan leda till att indrivningen avbryts för sådana företag som visar sig vara insolventa eller till brådskande åtgärder för sådana gäldenärsföretag som hotas av ändrad förmögenhetssituation. Regionförvaltningsverket ansåg att man inte kunde anse att omständigheterna var sådana att det var nödvändigt eller ändamålsenligt att göra en dylik utredning innan man skickade det första betalningskravet och därför kunde kostnaderna för den inte tas ut av gäldenären. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget debiterade stred mot indrivningslagen vad gäller 39,00 euro som uppstod av betalningssättsutredningen. Regionförvaltningsverket hade inget att anmärka gällande indrivningskostnaderna som indrivningsföretaget i övrigt krävde. (ESAVI/2748/ /2016, meddelat ) Fall 3 Indrivningsföretaget hade utöver kapitalet på 1 128,40 euro krävt indrivningskostnader på totalt 221,67 euro. Betalningskravets kostnader bestod av en grundavgift på 33,37 euro, postnings- och kopieringskostnader på 20,86 euro, redovisningskostnader på 13,70 euro och en indrivningsavgift på 153,74 euro. Indrivningsföretaget informerade i sin redogörelse till regionförvaltningsverket dessutom om manuellt arbete i samband med behandling och utredning av indrivningsuppdragen. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna

4 4 (6) som indrivningsföretaget angav var sedvanliga utgiftsposter i samband med indrivningsuppdrag som också gäller konsumentindrivning. Indrivningsföretaget har inte visat att de här åtgärderna skulle ge upphov till särskilda kostnader vid företagsindrivning jämfört med konsumentindrivning. De krävda kostnaderna var mångdubbla jämfört med kostnaden på 50 euro som man hade kunnat kräva av en gäldenär för en fordran av motsvarande belopp vid konsumentindrivning. Dessutom konstaterade regionförvaltningsverket att indrivningsföretaget felaktigt tagit ut indrivningskostnadernas mervärdesskatteandel om 42,91 euro av gäldenären även om uppdragsgivarens affärsverksamhet var mervärdesskattepliktig och mervärdesskatten därmed inte blivit en kostnad som gäldenären skulle betala. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna på 221,67 euro som indrivningsföretaget krävde var oskäligt höga med beaktande av helheten. (ESAVI/53/ /2016, meddelat ) Fall 4 Indrivningsföretaget hade skickat två betalningskrav där indrivningskostnaderna sammanlagt uppgick till 264,00 euro. Fordringsbeloppet uppgick till 348,00 euro. Indrivningsföretaget hade trots begäran av regionförvaltningsverket inte presenterat en detaljerad utredning över hur kostnaderna uppkommit. Med beaktande av fordringsbeloppet och de indrivningsåtgärder som vidtagits ansåg regionförvaltningsverket indrivningskostnaderna vara oskäligt höga. (ESAVI/1621/ /2014, meddelat , har inte vunnit laga kraft) Fall 5 Indrivningsföretaget hade sänt tre betalningskrav då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 1 813,50 euro. I det sista betalningskravet krävde indrivningsföretaget indrivningskostnader på 317,00 euro. Indrivningsföretaget presenterade inte någon detaljerad redogörelse över indrivningsarbetet eller vilka kostnader det krävde. Regionförvaltningsverket kunde därför inte närmare fastställa grunderna för de indrivningskostnader som indrivningsföretaget krävde. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga. (ESAVI/660/ /2014, meddelat ) Fall 6 Indrivningsföretaget hade skickat en betalningspåminnelse gällande en fordran vars kapital uppgick till 68,32 euro. Indrivningsföretaget krävde en påminnelsekostnad om 9,00 euro. Efter betalningspåminnelsen hade indrivningsföretaget skickat ett betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader om 45,53 euro. Gäldenären hade betalat kostnaden för betalningspåminnelsen efter att indrivningsföretaget hade hunnit skicka betalningskravet. Därför hade indrivningsföretaget skickat ett ytterligare betalningskrav där det förutom påminnelsekostnaden dessutom krävde indrivningskostnader på 59,13 euro. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var skäliga. (ESAVI/8405/ /2014, meddelat )

5 5 (6) Fall 7 Indrivningsföretaget hade då det drev in en fordran vars kapital uppgick till 216,00 euro skickat åtta betalningskrav för vilka indrivningsföretaget hade krävt indrivningskostnader på sammanlagt 274,60 euro. Indrivningsföretaget hade dessutom med två brev bett gäldenären skicka uppgifter om betalningen av fordran. Utifrån indrivningsföretagets utredning ansåg regionförvaltningsverket att indrivningsåtgärderna hade varit motiverade. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga med tanke på storleken på fordran och de vidtagna indrivningsåtgärderna. (ESAVI/4303/ /2013, meddelat ) Fall 8 Indrivningsföretaget hade vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 1 210,24 euro sänt ut endast ett betalningskrav, där indrivningsföretaget krävde indrivningskostnader på 167,00 euro. Indrivningsföretaget gav ingen utredning över hur mycket arbete den aktuella indrivningen eventuellt hade krävt utöver upprättande och sändning av indrivningsbrevet. Indrivningsföretaget redovisade inte heller för andra nödvändiga kostnader för skötseln av ärendet. Regionförvaltningsverket ansåg att kostnaderna var oskäliga. (ESAVI/7472/ /2013, meddelat ) Fall med trattaindrivning: Fall 9 Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav vid indrivning av en fordran vars kapital uppgick till 100,60 euro. För indrivningskostnaderna krävde indrivningsföretaget en standardersättning på 40,00 euro enligt 10 e i indrivningslagen, uppdragsgivarens påminnelsekostnader 5,00 euro och kostnader för betalningskravet 66,00 euro. Efter betalningskravet hade indrivningsföretaget sänt en tratta, för vilken indrivningskostnaden uppgick till 33,00 euro. För betalningskravet som indrivningsföretaget sände efter detta krävde de också 33,00 euro i indrivningskostnader. För betalningsuppmaningen togs det ut 5,00 euro i indrivningskostnader. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga. Regionförvaltningsverket gjorde dock indrivningsföretaget uppmärksamt på att fordringsägaren enligt 10 e i indrivningslagen har rätt att utöver standardersättningen på 40 euro få ersättning för indrivningskostnaderna endast till den del deras belopp överstiger standardersättningen. Utgångspunkten är att fordringsägarens påminnelsekostnader ska ingå i standardersättningen på 40 euro, och först då kostnaderna för indrivningsåtgärderna överstiger standardersättningen kan ersättning för dem krävas av gäldenären. Indrivningsföretaget hade inte i betalningskravet eller i sin redogörelse till regionförvaltningsverket presenterat någon motivering till varför fordringsägarens påminnelsekostnader inte ingick i standardersättningen. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningsföretaget borde ha utrett saken med uppdragsgivaren. Indrivningsföretaget hade således förfarit i strid mot 4 i indrivningslagen och mot god indrivningssed när det inte utredde riktigheten i fordran. (ESAVI/3622/ /2015, meddelat )

6 6 (6) Fall 10 Indrivningsföretaget hade sänt en tratta/ett meddelande då det drev in en fordran på 251,72 euro. Förutom kundens kostnader hade indrivningsföretaget tagit ut indrivningskostnader på 103,01 euro. Indrivningsföretaget hade enligt sin redogörelse vidtagit följande indrivningsåtgärder innan de sände trattan: tagit emot indrivningsuppdraget, gått igenom handlingarna, kontrollerat gäldenärens adressuppgifter och företagsnummer och matat in uppdraget i programmet. Regionförvaltningsverket ansåg att indrivningskostnaderna var skäliga. (ESAVI/3623/ /2015, meddelat ) Fall 11 Indrivningsföretaget hade sänt ett betalningskrav och en tratta för en fordran vars kapital uppgick till 1 846,36 euro. Indrivningsföretaget hade krävt kostnader på 331,23 euro orsakade av sändning av betalningskravet och av den försenade betalningen samt 160,09 euro i trattakostnader, dvs. sammanlagt 491,32 euro. Indrivningsföretaget hade inte specificerat de kostnader som betalningskravet orsakade dem. Regionförvaltningsverket ansåg att dessa kostnader och också de sammanlagda indrivningskostnaderna var oskäliga. (ESAVI/5170/ /2013, meddelat )