Sand, sol och skalbaggar

Sand, sol och skalbaggar En inventering av Klammersbäcks betesmarks skalbaggsfauna Christoffer Sjöholm, Malmö 2009

Sand, sol och skalbaggar En inventering av Klammersbäcks betesmarks skalbaggsfauna Konsultuppdrag utfört 2009 av Christoffer Sjöholm, Malmö Handledare: Pål-Axel Olsson, Ekologihuset, Lund Omslagsfoto: Klammersbäcks betesmark Foto av Pål-Axel Olsson

Sand, sol och skalbaggar En inventering av Klammersbäcks betesmarks skalbaggsfauna Christoffer Sjöholm 2009 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Inledning... 3 Material och metoder...4 Resultat 1. Allmänt... 8 2. Jordlöpare, Carabidae... 8 3. Bladbaggar, Chrysomelidae... 11 4. Bladhorningar, Scarabaeidae... 11 Rekommendationer... 13 Använd Litteratur...

Sammanfattning Klammersbäcks betesmark inventerades med hjälp av 76 fallfäller under slutet av maj och början av juni 2009. 429 skalbaggar fördelade på 19 arter bestämdes. Tre av arterna är rödlistad som Nära Hotad (NT) och två som Starkt hotad (EN). NT arterna är jordlöparna (Carabidae) smal frölöpare, Harpalus anxius och knubbfrölöpare, H. picipennis och bladhorningen (Scarabaeidae) rakhorndyvel, Onthophagus nuchicornis. EN arterna är bladhorningarna (Scarabaeidae) daggborre, Maladera holosericea och fyrfläckig dyngbagge, Aphodius quadriguttatus. Då området verkar hysa en intressant dyngbaggsfauna rekommenderar jag en framtida inventering av denna grupp. Abstract Klammersbäck pasture were censused using 76 pitfall traps during late May and early June 2009. 429 beetles of 19 species were determined. Three of the species are red-listed as Near Threatened (NT) and two as Endangered (EN). The NT species are the ground beetle (Carabidae) species Harpalus anxius and H. picipennis and the scarab beetle (Scarabaeidae) Onthophagus nuchicornis. The EN species was the scarabs Maladera holosericea and Aphodius quadriguttatus the later being a dung feeding species. The area seems to harbour an interesting dung-beetle fauna and I recommend a proper censusing of this group.

Inledning Öppen sandig betesmark är en väldigt artrik miljö som har funnits i Sverige ända sedan isen drog sig tillbaka och hjordar av tarpaner, visenter, uroxar och andra växtätare vandrade in och höll landskapet öppet. Nu har dessa djur blivit ersatta av hästar, kor och får vilka fyller samma funktion som sina vilda förfäder. Denna typ av miljö är högt älskad av människor som där finner äkta smultronställen och väldoftande ängar fyllda av vackra blommor vilket inbjuder till picknickar under vackra vår- och sommar-dagar. Denna miljö är dock hotad och har minskat kraftigt det sista århundradet. De främsta hoten är upphört bete, skogsplantering, exploatering för fritidsbebyggelse och övergödning. Det sista leder till att den speciella floran som under årtusenden har utvecklats på de torra näringsfattiga sandmarkerna slåss ut av kvävegynnade växter såsom hundäxing och brännässla. Det är inte bara rara växter man finner i denna miljön utan även en mängd andra organismer såsom svampar, snäckor, spindlar och insekter. Bland insekter är det främst vildbin och skalbaggar som har ett stort antal arter knutna till denna miljön och som nu har blivit sällsynta. Denna undersökning väljer att titta på skalbaggssamhället i en välbevarad sandig betesmark på Österlen.

Material och metoder Området Klammersbäcks betesmark är en vacker och artrik betesmark som även går under namnet Maletofta beteshage. Ån Klammersbäck har här skurit ner en ravin i den mjuka sanden och skapat ett kuperat och varierat landskap. Alsumpskog längs ån, sandstäpp främst på de brantare slänterna och mindre partier med tallskog, buskmark och fuktäng. Större delen av området är av betad torrmarkstyp. Bild 1. Försommar i Klammersbäck. Artrik ängsvegetation med blandad öppen björk och tallskog i bakgrunden. Den varierade vegetationen ger området en hög biodiversitet. Området är beläget cirka en kilometer nordväst om Vitemölla (se figur 1.) och är lätt åtkomligt om man parkerar vid Ängdala vandrarhem, området ligger då tvärs över vägen. Det går även att ta buss dit.

Figur 1. Klammersbäcks betesmark är området som på kartan har markerats med X Fällornas placering i området Totalt användes 76 fallfällor. Fler var utplacerade men på grund av olyckshändelser, de flesta med nyfikna kor inblandade bortföll en del, mestadels i de grävda ytorna. Fällorna var väl spridda i området för att täcka in så stort område som möjligt. De båda fällinjerna var 50 meter långa och hade fällor placerade med två meters mellanrum. För fällområdenas placering och annan relevant information, se tabell 1 och figur 2. Tabell 1. Fällornas placering och antal. Fällområde Kordinater Antal fällor Typ av miljö Linje 1 6201505/1391783 62056/ 1391790 Linje 2 6201501/1391745 62048/ 1391754 15 Betad mark med låg vegetation, enstaka träd nära linjen 25 Betad mark, med låg vegetation, enstaka buskar och träd nära linjen Grävd 1 1 Grävd sandblotta, kal Grävd 2 1 Grävd sandblotta, kal Grävd 3 1 Grävd sandblotta, kal Kontroll 1 5 Kraftigt betad mark Kontroll 2 1 Kraftigt betad mark Kontroll 3 5 Kraftigt betad mark Kontroll 4 5 Kraftigt betad mark Kontroll 5 5 Kraftigt betad mark Sandslänt 12 Sandslänt, solbelyst, gott om sandblottor Fällor Som fällor användes två deciliters kaffekoppar i plast som fylldes till 75 % med en dödarvätska. Dödarvätskan utgjordes av 10 % koksaltlösning med en mindre mängd tillsatt oparfymerat diskmedel för att häva ytspänningen. Denna vätska dödar och konserverar effektivt skalbaggar och har den fördelen framför glykol som ofta används att den ej är

giftig för djur som kan komma åt att dricka den, den är även billig att tillverka. Fällorna grävdes ner precis i markhöjd och stod ute mellan den 25 maj och förste juni. Efter fällperiodens hälldes innehållet i varje fällområde i individuella påsar, tillverkade av nylonstrumpor, dödarvätskan silades ut och en lapp med information om vilket fällområde var placerade i lades i ett så kallat eppendorfrör och därefter i påsen som förslöts. Proverna förvarades sen frusna tills de analyserades. Figur 2. Klammersbäcks betesmark. A markerar området där de grävda ytorna och kontrollytorna var belägna, B markerar området vid linje 1, C området vid linje 2 och D sandslänten. Sortering, montering och bestämning Varje påse med fällmaterial blötlades under ca 12 timmar i 10 liter varmt vatten för att avlägsna saltet. Saltet kan annars kan bilda kristaller på skalbaggarna när de torkar vilket försvårar bestämning, nålarna man använder kan även rosta sönder efter en längre tid. Fällmaterialet sorterades sedan blandat med vatten i en vanna. Skalbaggar ur de grupper som jag hade i uppdrag att inventera sorterades ut, resterande djur spritlades för eventuella framtida undersökningar. Större skalbaggar nålades direkt, mindre limmades först upp på papp som i sin tur nålades. Djur från grupper där könsdelarna behövs för säker bestämning fick dessa framtagna och limmade på papp som fästes på samma nål som djuret. Djuren torkades under 2 veckor och försågs sedan med etiketter där det framgår vilket fällområde de härrör från. Skalbaggarna bestämdes sedan under stereomikroskop. Samlingarna förvaras hos författaren. Val av skalbaggsgrupper Jordlöpare valdes då dessa skalbaggar är väldigt artrika i den typ av miljö och används både inom och utom landet som indikator organismer för skyddsvärda torrmarker. Det finns även ett flertal arter inom gruppen som är hotade i Sverige och har några av sina sista lokaler just på Österlens sandstäpper.

Bladbaggar är en intressant grupp då de är växtätare och ofta monofaga, det vill säga de livnär sig endast på en växtart. De är ofta även kräsna med miljön som växten lever på. Det finns flera arter inom familjen som är knutna till torr sandmark. Bladhorningar är en annan grupp som ofta har blivit använd som indikatorer på skyddsvärda sandmarker och den har även den ett flertal mycket hotade arter på denna typ av miljö.

Resultat 1.Allmänt T otalt bestämdes 429 skalbaggar fördelade på 19 arter. Tre av arterna är rödlistad som Nära Hotad (NT) och två som Starkt hotad (EN). För mer utförlig information angående de olika arternas fördelning i området, se Appendix 1. 2.Jordlöpare, Carabidae 420 individer av jordlöpare blev funna, de var i sin tur fördelade på 15 arter. Två av arterna är rödlistade som nära hotad (NT). Ytterligare en art, Harpalus (Ophonus) signaticornis är intressant då dess förekomst i Sverige är mycket dåligt känt. Guldkornlöpare, Amara aenea En mellanstor (6.2-8.8 mm) art, väldigt varierande i storlek och färgskimmer, men normalt med kraftigt mässingsskimmer. Arten finns i södra halvan av landet och är vanligast vid kusten. Den är en karaktärsart för torra solbelysta marker som dock ej ska vara helt utan växtlighet. Man ser dem ofta springa omkring över sanden under soliga dagar. 251 individer noterades vilket gör den till områdets i särklass vanligaste art. Kustkornlöpare, Amara lucida En liten (4.6-6.4 mm) kornlöpare, svart med ofta kraftig glans. Den finns längs kusten i södra Sverige. Det är en utpräglad kustart som man hittar på torra kortvuxna gräsmarker på sand eller grus. 49 individer fångades. Stor marklöpare, Calathus fuscipes En stor (10-.4 mm.) jordlöpare, glänsande svart med rödaktiga ben. En relativt allmän art i landets södra hälft. Den föredrar hyfsat torr öppen mark, helst gräsbevuxen men är ej så kräsen. Tre individer fångades. Grön sandjägare, Cicindela campestris En stor (12-16 mm) jordlöpare med vacker grön färg. Det är en snabb jägare som springer och flyger omkring på öppna ytor, till exempel sandmarker, gångstigar och dylikt. Den finns i hela landet och är vanligt förekommande, speciellt i den södra delen. En individ blev funnen Smal frölöpare, Harpalus anxius Nära hotad (NT) Detta är en medelstor (6.5-8 mm.) jordlöpare med en långsträckt mörk kropp. Den var förut funnen i Skåne, Blekinge, södra Halland, Öland, Gotland, Östergötland och Närke. Under 1900 talet minskade den och har nu försvunnit från Östergötland och Närke. Den är fortfarande relativt allmänt förekommande i östra Europas stäpper. Den lever på torr sandmark med sparsam vegetation och gynnas av sandblottor orsakade av störningar från betande djur eller till exempel stridsvagnskörning. Det främsta hotet mot den är exploatering eller igenväxning av de få lämpliga sandmarkslokaler som finns kvar. En individ fångades.

Knubbfrölöpare, Harpalus picipennis Nära hotad (NT) En liten (6-7 mm) mörk klumpigt byggd jordlöpare. Idag finns den bara kvar i Skåne, tidigare fanns den även på Öland men är numera utdöd där. Man hittar den på två platser i landskapet, dels i Vombsänkan och dels på Österlen. Den finns fortfarande i hyfsat antal på Östeuropas torrmarker. Den är knuten till öppna torra och varma sandmarker såsom grustag, sandslänter och sandstäpp. Den hotas av igenväxning på grund av övergödning och minskat bete, även minskat markslitage är ett hot mot den då den kräver vegetationslösa partier. 15 individer blev tagna. Knubbfrölöpare, Harpalus picipennis. Från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica Dvärgfrölöpare, Harpalus pumilus En liten (4.5-6.2 mm) jordlöpare. Brunsvart i färgen och relativt smal. Den finns endast längst i söder i Sverige och man hittar den där på torra sand och grusmarker med gles vegetation. individer infångades under inventeringen. Blå frölöpare, Harpalus rubripes En stor (8.5-12.2 mm) jordlöpare där hannen oftast är glänsande blåsvart, honan är dock mattsvart. Den finns i södra hälften i landet och gillar grusmark, helst kal, såsom grustag. Man kan även finna den på lastplatser och liknande platser. Tre individer fångades Kullrig frölöpare, Harpalus serripes En relativt stor (9.3-11.5 mm) art, svart och rätt så bred och kullrig. Den finns i södra Sverige på torra sand och grusmarkslokaler med gles vegetation. Där den förekommer är den ofta en tallrik art och kan då användas som en indikation på att området kan hysa mer sällsynta arter. 40 individer blev funna.

Harpalus (Ophonus) signaticornis En halvstor (6-7 mm) svart jordlöpare som kännetecknas av kraftig punktur och hårighet förutom på mitten av halsskölden och på huvudet. Den har endast rapporterats 12 gånger i landet och alla fynd förutom ett fynd från Öland är ifrån Skåne. Några av fynden verkar vara från vinddrivna djur. De enda relativt säkra populationerna verkar finnas på Falsterbohalvön och i vombsäkran även om fynden är fåtaliga. Det är en sandmarksart. Ett exemplar ramlade ner i fällorna till min stora överraskning. Sandfrölöpare, Harpalus smaragdinus En hyfsat stor (9-11.4 mm) mörk art. Hannen har oftast blått eller violett glänsande täckvingar. Den finns i södra hälften av landet och man finner den uteslutande på torra öppna sandmarker med stora sandblottor. Ett exemplar blev taget Grusfrölöpare, Harpalus tardus En hyfsat stor (8.4-11 mm) art, mörk och bredd, lik föregående men mindre kullrig. Den finns i en större del av landet på sand och grusmarker, dock ofta med mullinblandning och ej nödvändigtvis torrt, finns därför även på frodigare ängar och i öppen skog där närstående arter ej förekommer. 11 individer fångades. Kopparsollöpare, Poecilus cupreus En stor (11-13.4 mm) oftast vackert metallglänsande art. Den finns i södra Sverige på ej för torra öppna marker, särskilt på sandmark, även åker. Ett exemplar blev funnet. Kopparsollöpare, Poecilus cupreus och Sommarsollöpare, Poecilus lepidus från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica Sommarsollöpare, Poecilus lepidus En stor (11-15.2 mm) kraftigt metallglänsande vacker art som ger ett betydligt smalare intryck än den föregående. Den finns i hela landet uteslutande på sand och grusmarker med gles vegetation som är öppna och solbelysta. En individ blev tagen. Bronsstumplöpare, Syntomus foveatus En liten (3.1-3.8 mm) matt bronsglänsande jordlöpare. Den finns i en stor del av landet men uteslutande på torra och sandiga marker med gles vegetation. 28 individer fångades

3. Bladbaggar, Chrysomelidae Endast en art blev funnen, med en individ. Cassida denticollis En rätt så liten (5-7.2 mm) sköldbagge. Väldigt platt såsom de andra arterna inom släktet, den är grön med lite roströda färgstänk längst fram på täckvingarna. Den finns i södra hälften av landet och verkar föredra sand eller grusmarker där den livnär sig på rölleka, Achillea millefolium. En individ blev tagen. 4.Bladhorningar, Scarabaeidae Endast tre arter blev funna men de var intressanta arter. Två av dem är rödlistade som Starkt Hotad (EN) och den tredje som Nära Hotad (NT). Totalt hittades 8 individer. Fyrfläckig dyngbagge, Aphodius quadriguttatus Starkt hotad (EN) En liten (3.5-5 mm) lätt igenkännlig art med sina fyra röda fläckar på svart bakgrund. Arten finns idag endast kvar på ett fåtal sandstäppslokaler på Österlen och på mellersta Öland I Skåne hade den tidigare en vidare utbredning men har nu gått starkt tillbaka. I Danmark är den troligen utrotad då den senast sågs 1965. Den hittas på öppen mark, i Sverige främst sandstäpp och verkar gynnas av sandblottor. Den verkar föredra fårspillning men går även att hitta på kospillning vilket bör ha varit fallet här då området endast betas av kor. Det främsta hotet mot den är en minskning av hårt betad ogödslad sandmark. Även minskat slitage på nämnd mark kan vara negativt då den verkar kräva sandblottor. Den hotas även av användandet av vissa avmaskningsmedel vilka är giftiga för dyngbaggar och den kan även missgynnas av sent betespåsläpp. En individ blev funnen Fyrfläckig dyngbagge, Aphodius quadriguttatus från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica

Daggborre, Maladera holosericea Starkt hotad (EN) En vacker liten (6-8.5 mm) skalbagge. Den är starkt välvd, rödbrun med ett puderlager vilket gör att den skimrar som sammet eller daggdroppar. Den har ett mycket begränsat utbredningsområde i Sverige och finns bara på ett mindre parti på Österlen. Den är starkt knuten till sandstäpp där den lever av växtrötter, speciellt fältmalört, Artemisia campestris. Den hotas liksom flertalet andra sandstäppsarter av igenväxning på grund av minskat bete och kvävenerfall. Även minskat slitage som öppnar upp sandytor är ett hot mot daggborren. Fem exemplar blev tagna. Den verkar ej tidigare ha varit noterad för lokalen vilket gör det extra intressant. Daggborre, Maladera holosericae, från Reitter, Edmund. 1908. Fauna Germanica Rakhorndyvel, Onthophagus nuchicornis Nära hotad (NT) En medelstor (6-9 mm) art med starkt svartfläckiga täckvingar på brungul botten. Hannen har ett stort horn i pannan. Det är vår vanligaste horndyvel och finns i södra halvan av landet. Den har minskat både i Sverige och utomlands och har till exempel försvunnit från Finland. Den lever i spillning på öppna torra betesmarker, framför allt på sandmarker och gynnas av markstörning. Den missgynnas liksom den föregående arten av nedläggning av bete, minskat betestryck och övergödning. Även giftiga avmaskningsmedel är ett hot. Två individer blev funna.

Rekommendationer Området visade sig hysa ett stort antal arter vars förekomst i Sverige är hotad. De rödlistade arter som blev funna är knutna till öppen hårt betad sandmark med sandblottor vilket visar att det är viktigt att denna typ av miljö bevaras i området. De två dynglevande arterna som blev funna i undersökningen är båda rödlistade, den ena av dem till och med som starkt hotad och har en väldigt begränsad kvarvarande utbredning i norden. Fångst med fallfällor är normalt ej särskilt effektiv när det gäller denna grupp av skalbaggar så jag rekommenderar en större dyngbaggsinventering i området då det troligen finns en intressant och artrik fauna där. Jag rekommenderar även att lantbrukaren informeras så att dyngbaggarna ej slåss ut av eventuell användning av avmaskningsmedel. En inventering av andra sandmarkslevande grupper såsom vildbin och fjärilar kan även vara intressant då områdets fantastiska natur troligen hyser rödlistade arter även inom dessa grupper. När det gäller fjärilar så är det redan delvist känt.

Använd Litteratur Baranowski, R., Ehnström, B., Ljungberg, H. 2007.Artfaktablad: Aphodius quadriguttatus, fyrfläckig dyngbagge Baranowski, R.,Ehnström, B., Ljungberg, H. 2005. Faktablad: Maladera holosericea, Daggborre. ArtDatabanken, SLU Hansen, V. 1927. Biller VII. Bladbiller of bønnebiller (Chrysomelidae & Lariidae). Danmarks Fauna 31. Köpenhamn, Danmark Landin, B O. 1957. Svensk insektfauna 9: Skalbaggar. Bladhorningar: fam. Scarabaeidae. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Lindroth, C. H. 1961. Svensk insektfauna. 9, Skalbaggar, Coleopetra. Sandjägare och jordlöpare, fam. Carabidae. 2. omarb. uppl. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Ljungberg, H., Hall, K. 2009. Nyckel till svenska dyngbaggar. Trycksaken, Uppsala, Sverige Ljunberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus picipennis, Knubbfrölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus anxius, smal frölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H., Svensson, M. 1993. Förenklad Bestämningsnyckel till Svenska jordlöparsläkten (Coleoptera: Carabidae). Lund