Det var en gång en stäpp

Transkript

1 Det var en gång en stäpp Skalbaggar på en sandmark vid Vitemölla Christoffer Sjöholm, Äspinge 2011

2 Det var en gång en stäpp - Skalbaggar på en sandmark vid Vitemölla Konsultuppdrag utfört 2011 av Christoffer Sjöholm, Äspinge Handledare: Pål-Axel Olsson, Ekologihuset, Lund Omslagsfoto: Sandmarken som inventerades. Notera måttbandet som utmärker var fällinje 1 gick. Alla foton i rapporten är om inget annat anges tagna av författaren

3 Det var en gång en stäpp - Skalbaggar på en sandmark vid Vitemölla Christoffer Sjöholm 2011 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Inledning... 3 Material och metoder...4 Resultat 1. Allmänt Jordlöpare, Carabidae Bladbaggar, Chrysomelidae Nyckelpigor, Coccinellidae Knäppare, Elateridae Bladhorningar, Scarabaeidae Andra familjer...12 Diskussion Använd Litteratur

4 Sammanfattning En igenväxande gräsmark på sandbotten belägen strax norr om Vitemölla, Skåne inventerades inför en stundande restaureringsåtgärd. Två fällinjer användes med 26 fällor i varje. 166 skalbaggar bestämdes fördelade på 26 arter, tre av arterna är rödlistade som Nära Hotad (NT). Smal frölöpare, Harpalus anxius, Hedfrölöpare, Harpalus rufipalpis och Röksvampbagge, Lycoperdina succincta. En inventering efter restareringsåtgärden planeras för att se hur skalbaggsfaunan har påverkats. Abstract A grassland on sandy soil, situated north of the town Vitemölla, Scania was surveyed before an upcoming restoration work. The survey focused on beetles, especially ground beetles (Carabidae), leaf beetles (Chrysomelidae), click beetles (Elateridae), lady birds (Coccinellidae) and scarabs (Scarabaeidae). Two trap lines was used with 26 traps each. 166 beetles was determined divided into 26 species, three species are red-listed as Near Threatened (NT). The ground beetles Harpalus anxius and Harpalus rufipalpis and the handsome fungus beetle (Endomychidae) Lycoperdina succincta. 2

5 Inledning Den öppna kalkrika sandstäppen var tidigare utbredd över stora delar av östra Skåne och karaktäriseras av en rik och specialiserad fauna och flora. Denna naturtyp har de sista åren starkt minskat och dess unika växter och djur har i många fall blivit så ovanliga att deras fortsatta existens i Sverige nu hotas. Flera arter, speciellt inom skalbaggarna, har redan försvunnit från vårt land och man får nu åka långt till östeuropas ännu vidsträckta stäpper för att finna dem. Stäppen har minskat av flera anledningar, de största hoten är ett minskat bete med påföljande igenväxning, igenplantering, ofta med tall, markexploatering och övergödning. De områden som vi nu har kvar är för små och fragmenterade för att vi ska kunna bibehålla sunda populationer av sandstäppsarter i det långa loppet. En lösning på det här problemet är att restaurera forna sandstäppslokaler. Den metod som främst används vid restaurering av denna typ av miljö är sandomrörning och skapandet av vegetationsfria ytor, så kallade sandblottor. Man använder normalt en grävskopa för omrörningen och målet är att få fram kalkrik sand till ytan. Metoden bör kombineras med kraftigt bete och gärna annan markstörning såsom tillexempel gångstigar. Området som undersöktes i denna inventering är en förre detta sandstäpp som tyvärr har växt igen, främst med gräs. Där finns ännu kvar ovanliga sandmarksarter och det finns även fina lokaler nära. Detta gör området lämpligt för restaurering då man kan förvänta sig både en ökning av områdets kvarvarande stäpparter och en invandring av förlorade arter ifrån områden inom spridningsavstånd från lokalen. En restaurering planeras för 2012 och syftet med denna inventering är att ta reda på hur läget för områdets skalbaggsfauna är nu, innan restaureringen så att detta resultat i framtiden kan jämnföras med skalbaggsfaunan efter restaureringen. 3

6 Material och metoder Området Betesmarken som inventerades ligger cirka 800 meter norr om centrala Vitemölla. Lokalen är ca 130 meter lång i en nordsydlig riktning och 60 meter bred i östvästlig riktning. Norr och väster gränsar området till planterad äldre tallskog, i öster gränsar området till ett sanddynsområde, därefter strand och i söder finns en mer intensivt betat område med öppna sandblottor. Området betas ej ofta vilket har lett till igenväxning. I området finns en upptrampad gångstig vilket troligen inverkar positivt på områdets fauna. Floran domineras av gräs även om en del partier har en rikare örtvegetation, bland de mer ovanliga arterna kan nämnas sandnejlika, Dianthus arenarius och låsbräcken, Botrychium lunaria. Flera exemplar av den rödlistade sandödlan, Lacerta agilis sågs i området Det ungefärliga området som inventerades är markerat med svarta linjer Lokalen sett från söder. På Bilden syns måttbandet som märker ut var fällinjen ska gå. 4

7 Fältskicktet i ett av områdets finare områden, vegetationen är fortfarande tätt men lägg märke till den rödlistade sandnejlikan, Dianthus arenarius (Starkt hotad (EN)) och den relativt ovanliga sotmätaren, Odezia atrata Fällornas placering i området Fällorna placerades med två meters mellanrum längs två fällinjer, vardera på 50 meter. Fällinjerna gick mer eller mindre från norr till söde. För linjernas koordinater se tabell 1. Tabell 1. De två fällinjernas start och slutkordinater, angivna som RT90 koordinater Linje Start Slut / / / / Området som inventerades och den ungefärliga placeringen av de båda fällinjerna. Numreringen av fällorna går från norr till söder. 5

8 Fällor Som fällor användes två deciliters kaffekoppar i plast som fylldes till 75 % med dödarvätska. Dödarvätskan utgjordes av 10 % koksaltlösning med en mindre mängd tillsatt oparfymerat diskmedel för att häva ytspänningen. Denna vätska dödar och konserverar effektivt skalbaggar och har den fördelen framför glykol, som ofta används att den ej är giftig för djur som kan komma åt att dricka den, den är även billig att tillverka. Fällorna grävdes ner precis i markhöjd och stod ute mellan den 31 maj och åttonde juni. Efter fällperiodens hälldes innehållet i varje fälla i individuella påsar tillverkade av nylonstrumpor, dödarvätskan silades ut och en lapp med information om vilken fälla lades i ett så kallat eppendorfrör och därefter i påsen som förslöts. Proverna förvarades sedan frusna tills de analyserades. En så kallad lökspade användes för ta hålen till fallfällorna Sortering, montering och bestämning Varje påse med fällmaterial blötlades under ca 12 timmar i 10 liter varmt vatten för att avlägsna saltet. Saltet kan annars kan bilda kristaller på skalbaggarna när de torkar vilket försvårar bestämning, nålarna man använder kan även rosta sönder efter en längre tid. Fällmaterialet sorterades sedan blandat med vatten i en vanna. Skalbaggar och andra grupper som kan vara intressanta att undersöka sorterades ut, resterande djur spritlades för eventuella framtida undersökningar. Större skalbaggar nålades direkt, mindre limmades först upp på papp som i sin tur nålades. Djuren torkades under 2 veckor och försågs sedan med etiketter där det framgår vilken fälla de härrör från. Skalbaggarna bestämdes sedan under stereomikroskop. Samlingarna förvaras hos författaren. 6

9 Val av skalbaggsgrupper Jordlöpare valdes då dessa skalbaggar är väldigt artrika i den typ av miljö och används både inom och utom landet som indikator organismer för skyddsvärda torrmarker. Det finns även ett flertal arter inom gruppen som är hotade i Sverige och har några av sina sista lokaler just på Österlens sandstäpper. Bladbaggar är en intressant grupp då de är växtätare och ofta monofaga, det vill säga de livnär sig endast på en växtart. De är ofta även kräsna med miljön som växten lever på. Det finns flera arter inom familjen som är knutna till torr sandmark. Bladhorningar är en annan grupp som ofta har blivit använd som indikatorer på skyddsvärda sandmarker och den har även den ett flertal mycket hotade arter på denna typ av miljö. Knäppare och nyckelpigor togs med i undersökningen då de förekomma med ett stort antal individer och ej var särskilt tidskrävande att bestämma. Resterande skalbaggar genomgicks hastigt för att sortera ut eventuella rödlistade arter. Jag kan ej garantera att alla rödlistade arter hittades men av av ekonomiska skäl kunde ej hela materialet av skalbaggar bestämmas. 7

10 Resultat 1.Allmänt Totalt bestämdes 166 skalbaggar fördelade på 26 arter. Tre av arterna är rödlistad som Nära Hotad (NT). För mer utförlig information angående de olika arternas fördelning i området, se Appendix 1. 2.Jordlöpare, Carabidae 46 individer av jordlöpare blev funna, de var i sin tur fördelade på 15 arter. Två av arterna är rödlistade som nära hotad (NT). Guldkornlöpare, Amara aenea En mellanstor ( mm) art, väldigt varierande i storlek och färgskimmer, men normalt med kraftigt mässingsskimmer. Arten finns i södra halvan av landet och är vanligast vid kusten. Den är en karaktärsart för torra solbelysta marker som dock ej ska vara helt utan växtlighet. Man ser dem ofta springa omkring över sanden under soliga dagar. 17 individer noterades. Liten kornlöpare, Amara tibialis En liten ( mm) mörk jordlöpare. Ser ut som en mindre upplaga av guldkornlöpare och lever även på samma platser som denna art. Den är alltså en sand eller grusmarksart. Den finns över större delen av landet även om den är vanligast i de södra delarna. Två individer blev funna. Mässingslöpare, Bembidion lampros En liten (3-4.4 mm) mässingsglänsande smal art. Finns i större delen av landet på torr solig mark med gles vegetation. En individ föll ner i fällorna. Stor marklöpare, Calathus fuscipes En stor ( mm.) jordlöpare, glänsande svart med rödaktiga ben. En relativt allmän art i landets södra hälft. Den föredrar hyfsat torr öppen mark, helst gräsbevuxen men är ej så kräsen. En individ fångades. Rödhalsad marklöpare, Calathus melanocephalus En mellanstor (6-8.8 mm.) jordlöpare som är svart med en vackert röd halssköld. Den finns allmänt förekommande i större delen av landet. Det är ej en kräsen art men den föredrar torr till måttligt fuktig ängsmark eller åker, Men även på stäpp och hed kan den ibland vara väldigt talrik. En individ noterades. Skogsmarkslöpare, Calathus micropterus En mellanstor ( mm) brunsvart jordlöpare. Känns bland annatigen på den bakåt avsmalnande halsskölden. Den är som namnet antyder en skogsart och hittas vanligen i förnalagret i både löv- och barr-skog. Den finns tallrikt i hela landet. En individ blev tagen. 8

11 Mindre skulderlöpare, Cymindis angularis En mellanstor (6.5-9 mm) svart jordlöpare med brunröd halsköld och skulderfläckar. Den är relativt ovanlig och man hittar den på öppen torr sand eller grusmark med gles vegetation. Den finns i södra halvan av Sverige med en betoning på Öland och Österlen. En individ blev tagen. Kameleontlöpare, Harpalus affinis En stor ( mm) väldigt varierande art, från svart till metalliskt blå. Den finns över hela landet förutom fjällen och vill ha öppen mark, helst sandmark. Den är en av de vanligaste arterna inom släktet. Ett exemplar fångades Smal frölöpare, Harpalus anxius Nära hotad (NT) Detta är en medelstor (6.5-8 mm.) jordlöpare med en långsträckt mörk kropp. Den var förut funnen i Skåne, Blekinge, södra Halland, Öland, Gotland, Östergötland och Närke. Under 1900 talet minskade den och har nu försvunnit från Östergötland och Närke. Den är fortfarande relativt allmänt förekommande på östra Europas stäpper. Den lever på torr sandmark med sparsam vegetation och gynnas av sandblottor orsakade av störningar från betande djur eller till exempel terrängkörning. Det främsta hotet mot den är exploatering eller igenväxning av de få lämpliga sandmarkslokaler som finns kvar. En individ fångades. Smal frölöpare, Harpalus anxius, från Reitter, Edmund Fauna Germanica Blå frölöpare, Harpalus rubripes En stor ( mm) jordlöpare där hannen oftast är glänsande blåsvart, honan är dock mattsvart. Den finns i södra hälften i landet och gillar grusmark, helst kal, såsom grustag. Man kan även finna den på lastplatser och liknande platser. Nio individer fångades Hedfrölöpare, Harpalus rufipalpis Nära hotad (NT) En medelstor ( mm) svart klumpigt byggs jordlöpare. Förutom tillfälliga lokaler så finns den i Sverige endast i Skåne och möjligen även på Öland där den åtminstone tidigare har haft en fast population. I Skåne hittar man den framför allt på Österlen och i Vombsänkan. I Östeuropa ska den vara relativt vanlig. Den vill ha öppen solig sandmark med gles vegetation. Den hotas av igenväxning av sandmarker, minskat bete eller annan form av slitage och exploatering av sandmarker. En individ blev funnen. 9

12 Åkerfrölöpare, Harpalus rufipes En stor ( mm) jordlöpare, svart med rödaktiga antenner och ben. Den har en vid utbredning i landet och är ej så nogräknad på var den förekommer men den verkar vara talrikast på åkrar, men förekommer även på ängar, öppen skog och liknande miljöer. Två individer blev funna i fällmaterialet. Grusfrölöpare, Harpalus tardus En hyfsat stor ( mm) art, mörk och bredd, lik föregående men mindre kullrig. Den finns i en större del av landet på sand och grusmarker, dock ofta med mullinblandning och ej nödvändigtvis torrt, finns därför även på frodigare ängar och i öppen skog där närstående arter ej förekommer. En individ fångades. Vårsollöpare, Poecilus versicolor En stor ( mm) glänsande art som mycket påminner om de två föregående. Den finns i hela landet, vanligast i söder, på öppen oftast gräsbevuxen någorlunda torr mark. En individ insamlades. Svart stumplöpare, Syntomus truncatellus Detta är en mycket liten ( mm) art, mörkt med som mest ett svagt bronsskimmer, oftast utan. Den finns över större delen av landet och går att finna på de flesta öppna någorlunda torra marker. Sex individer blev tagna. 3. Bladbaggar, Chrysomelidae Fem individer av bladbaggar blev funna, fördelade på 3 arter. Inga av arterna är rödlistade. "Sköldbagge", Cassida sanguinolenta En liten (4.5-6 mm) sköldformad bladbagge med en grön grundfärg, oftast med röd teckning längst fram på täckvingarna. Man finner den i landets södra halva där den går på rölleka och nysört. Två individer blev hittade i fällorna Den vackra och märkligt byggda sköldbaggen Cassida sanguinolenta från Reitter, Edmund Fauna Germanica Renfanebagge, Galeruca tanaceti En stor (6-10 mm) bred klumpigt byggd svart bladbagge. Den lever på ett flertal örter, bland annat renfana och rölleka och vill ha det solbelyst och öppet. Den är mycket allmän och förekommer i hela landet. Två individer blev tagna Igelkottsbagge, Hispa atra En liten (3-4 mm) svart art som man i nordeuropa ej kan missta för någon annan art då dess halssköld och täckvingar är täckta av långa hårda taggar. Den förekommer i Sverige bara i Skåne med en tyngdpunkt på de östra delarna. Man finner den där på torra öppna sandiga gräsmarker där dess larv är minerare på olika gräsarter. En individ blev funnen 10

13 4. Nyckelpigor, Coccinellidae 52 individer blev tagna, fördelade på tre arter och ett svårbestämt artpar. Inga var rödlistade Sjuprickig nyckelpiga, Coccinella septempunctata Detta är en stor (5.5-8 mm) nyckelpiga som nog alla känner igen. Den har röda täckvingar med tillsammans 7 prickar. Den förekommer vitt spritt över hela landet och är mycket allmän. Den livnär sig av bladlöss både som larv och som adult. En individ blev tagen. "Nyckelpiga", Coccinula quatuordecimpustulata En halvstor (3-4 mm) nyckelpiga. Den är är svart i grunden och vardera täckvinge har 7 runda gula fläckar. Den är finns i hela landet och hittas mestadels på torra öppna marker. Sju individer blev funna. "Nyckelpiga", Coccinula quatuordecimpustulata Reitter, Edmund Fauna Germanica "Nyckelpiga", Scymnus frontalis/mimulus Detta artpar är svåra att identifiera till art då man behöver preparera fram hannens könsdelar för säker bestämning. En bedömning gjordes att det var nödvändigt då de ej är hotade och deras ekologi verkar vara samma. Det är små nyckelpigor (2-3 mm), svarta med en röd fläck på varje täckvinge. De är rovdjur bland annat på bladlöss. Sex individer blev tagna. "Nyckelpiga", Tytthaspis sedecimpunctata En liten (2.5-3 mm) blank nyckelpiga med halmgul grundfärg och svarta fläckar. Den känns igen även på att täcvingarna har ett svart band där de möttes. Den är relativt vanlig på sandig eller grusig solbelyst mark, speciellt kustnära. 38 individer trillade ner i fällorna. 5. Knäppare, Elateridae 55 individer infångades. De var fördelade på två arter. Ingendera av dem var rödlistad. Grå knäpparer, Agrypnus murinus En stor (12-17 mm) i grunden svart-svartbrun knäppare med karaktäristisk grå och ljusbrun fjälliknande hårbeklädd översida. Den är allmänt förekommande från Skåne till Västmanland och föredrar torra öppna gräsmarker. Larverna är åtminstone delvisst rovdjur i marken. Hela 36 individer blev tagna. 11

14 "Knäppare", Prosternon tessellatum En stor (10-12 mm) bronssvart knäppare som är lätt att känna igen på sin behåring som utgörs av flera virvlar av guldfärgade kraftiga hår. En vanlig art i busk- och öppen skogsmark och verkar vara knutten till barrträd. Den är funnen i hela landet där lämplig miljö finns. 19 av dem blev funna. 6. Bladhorningar, Scarabaeidae Inom denna grupp fångades fem individer av en art. Den är ej hotad Trädgårdsborre, Phyllopertha horticola En stor (8-12 mm) art som alla nog har sett även om man kanske inte vetat namnet dess namn. Den har metallskimrande halssköld och gulbruna vingar. Den finns upp till Hälsingland och är allmän, främst på öppna torra marker. Fem individer fångades. 7. Andra familjer Resterande skalbaggsfamiljer fick en snabb besiktning och endast exemplar som misstänktes vara av rara arter bestämdes. Endast en art visade sig vara rödlistad. Svampbaggar, Endomychidae Röksvampbagge, Lycoperdina succincta Nära hotad (NT) En liten (4-4.5 mm) blank skalbagge. Halskölden och täckvingarna är röströda förutom ett brett svart streck som går över mitten av täckvingarna. Den lever på öppna sandiga marker där den livnär sig på röksvampar och äggsvampar. Den ska finnas från Skåne till Västmanland men få fynd finnes, endast 33 fynd finns inrapporterade på artportalen, varav 3 fynd i Skåne på 2000 talet.. Tre individer blev tagna Röksvampbagge, Lycoperdina succincta, från Reitter, Edmund Fauna Germanica 12

15 Diskussion Området visade sig hysa en intressant blandning av rara sandmarksarter såsom röksvampsbagge, hedfrölöpare och smalfrölöpare, arter karaktäristiska för täta gräsmarker såsom stor marklöpare och grå knäppare och skogsarter såsom knäpparen Prosternon tesselatum och skogsmarkslöparen. Man kan antaga att de typiska sandmarksarterna är en del av en större population som har sin största rikedom i den hårt betade marken precis söder om lokalen som undersöktes. Vi kan likaså antaga att skogsarterna härstammar från skogen som gränsar till lokalen i norr och väster. En återinventering efter restaureringen kommer att vara synnerligen intressant då lokalen har goda chanser till att snabbt återfå en rik sandstäppsartad fauna ty dess arter verkar fortleva i och i närheten av området. 13

16 Använd Litteratur Hansen, V Biller XXIII. Smaeldere og Pragtbiller.Danmarks Fauna 74. Köpenhamn, Danmark Hansen, V Biller XIV. Clavicornia 2. Del og Bostrychoidea. Danmarks Fauna 56. Köpenhamn, Danmark Hansen, V Biller VII. Bladbiller of bønnebiller (Chrysomelidae & Lariidae). Danmarks Fauna 31. Köpenhamn, Danmark Landin, B O Svensk insektfauna 9: Skalbaggar. Bladhorningar: fam. Scarabaeidae. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Lindroth, C. H Våra skalbaggar och hur man känner igen dem, del III. Albert Bonniers förlag. Stockholm. Sverige Lindroth, C. H Svensk insektfauna. 9, Skalbaggar, Coleopetra. Sandjägare och jordlöpare, fam. Carabidae. 2. omarb. uppl. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Ljungberg, H., Hall, K Nyckel till svenska dyngbaggar. Trycksaken, Uppsala, Sverige Ljunberg, H Artfaktablad: Harpalus rufipalpis, Hedfrölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H Artfaktablad: Harpalus anxius, smal frölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H., Svensson, M Förenklad Bestämningsnyckel till Svenska jordlöparsläkten (Coleoptera: Carabidae). Lund Lyneborg, L., Coulianos, C-C Skalbaggar i färg. Almqvist & Wiksell, Uppsala, Sverige Okänd Artfaktablad: Lycoperdina succincta. Artdatabanken SLU Olsson, K.-A. m. fl. (red) Floran i Skåne. Vegetation och utflyktsmål. Lund, Sverige Igelkottsbagge, Hispa atra med sina hårda taggar är en av de märkliga arter som man kan finna på Österlens sandmarker. Bild tagen från Reitter, Edmund Fauna Germanica 14