Skalbaggar på en slänt

Skalbaggar på en slänt En inventering av sandstäppsmiljö i Klammersbäcks betesmark. Christoffer Sjöholm, Malmö 2010

Skalbaggar på en slänt En inventering av sandstäppsmiljö i Klammersbäcks betesmark Konsultuppdrag utfört 2010 av Christoffer Sjöholm, Malmö Handledare: Pål-Axel Olsson, Ekologihuset, Lund Omslagsfoto: Månhornsbagge, Copris lunaris, hona, foto av författaren

Skalbaggar på en slänt En inventering av sandstäppsmiljö på Klammersbäcks betesmark Christoffer Sjöholm 2010 Innehållsförteckning Sammanfattning... 2 Inledning... 3 Material och metoder...4 Resultat 1. Allmänt... 6 2. Jordlöpare, Carabidae... 6 3. Bladbaggar, Chrysomelidae... 9 4. Bladhorningar, Scarabaeidae... 10 5.Asbaggar,Silphidae... 11 Diskussion... 12 Använd Litteratur... 13 1

Sammanfattning En skalbaggsinventering utfördes medels fallfällor på en mindre sandstäpp och angränsande områden på Klammersbäcks betesmark. Insamlingen skedde under försommaren 2010. De grupper som undersöktes var jordlöpare (Carabidae), bladbaggar (Chrysomelidae), bladhorningar (Scarabaeidae) och asbaggar (Silphidae). 434 individer bestämdes varav 366 jordlöpare, 4 bladbaggar, 16 bladhorningar och 48 asbaggar. 41 arter hittades varav 28 jordlöpare, 3 bladbaggar, 7 bladhorningar och 3 asbaggar. Fyra arter visade sig vara rödlistade. Bland jordlöparna så var det arterna smal frölöpare (Harpalus anxius) och dynfrölöpare (Harpalus neglectus) som båda är listade som nära hotad (NT). De resterande två rödlistade arterna var dyngbaggar (bladhorningar, Scarabaeidae). Månhornsbagge (Copris lunaris) som är listad som sårbar (VU) och rakhorndyvel (Onthophagus nuchicornis) som är listad som nära hotad (NT). Dyngbaggar visade sig även ha en överraskande hög artdiversitet i proverna. Abstract A beetle survey was conducted on dry open sand steppe/calcareous grassland and adjacent areas at the site Klammersbäck betesmark. Pitfall traps where used in a standardised manor. The families surveyed where ground beetles (Carabidae), leaf beetles (Chrysomelidae), scarab beetles (Scarabaeidae) and carrion beetles (Silphidae). 366 ground beetles, 4 leaf beetles, 16 scarab beetles and 48 carrion beetles where found making 434 in total. They where distributed on 41 species, 28 ground beetles, 3 leaf beetles, 7 scarab beetles and 3 carrion beetles. Four of the species are national red-listed. Among the ground beetles it s Harpalus anxius and Harpalus neglectus, both listed as near threatened (NT). The other two species are dung beetles (scarab beetles). The beautiful Copris lunaris, listed as vulnerable (VU) and Onthophagus nuchicornis, listed as near threatened (NT). There where a surprisingly high diversity of dung beetles in the samples, considering the low effectiveness of pitfall trapping for this group. 2

Inledning Sandstäpp är i Sverige och Nordvästeuropa, en hotad naturtyp. Från att tidigare ha funnits i större områden så finns den idag i Sverige bara kvar i mindre fragmenterade områden på Österlen i Skåne och på några små ytor på Öland. Orsaken till dess försvinnande är framför allt förändrad markanvändning såsom minskat bete vilket leder till igenväxning. Sandstäppen är troligen mest känd för sina rara växter såsom sandnejlika och tofsäxing men även flera sällsynta svampar, mossor och insekter är knutna till denna miljö. När det gäller insekter så är det framför allt skalbaggar och steklar som har visat sig ha ett flertal sällsynta arter knutna till sandstäpp. Speciellt när det gäller jordlöpare och dyngbaggar vilkas raraste arter endast förekommer i denna typen av miljö. När det gäller dyngbaggar så har flera av dessa arter redan gått förlorade ur Sveriges fauna. Denna inventering tittar på förekomsten av skalbaggar på sandstäppsmiljö i Klammersbäcks betesmark. Inventeringen har utförts på ett standardiserat upprepelsebart sätt vilket tyvärr oftast tidigare ej har varit fallet. Denna undersökning utfördes på uppdrag av Lektor Pål-Axel Olsson, Ekologihuset, Lunds Universitet. 3

Material och metoder Området Klammersbäcks betesmark, även känt som Maletofta beteshage, är en vacker betesmark där ån Klammersbäck har skurit ner en ravin. Området närmast ån är lövskogsbeklätt och fuktigt. Utspritt på betesmarken finns mindre partier med träd, bland annat tall och sälg och buskar som slån och nypon. Det som dock gör området mest skyddsvärt är de små partier med sandstäpp som finns i naturreservatet. Sandstäpp är i Sverige och även i Nordeuropa i övrigt en numera väldigt ovanlig naturtyp vilken hyser en stor mängd hotade arter. Under arbetets gång noterades flera andra hotade djur som bland annat sandödla, mindre vattensalamander och göktyta. Även hotade växter, bland annat orkidéer blev sedda. Området är beläget precis öster om väg 9 vid Ängdala vandrarhem. Man når den aktuella slänten om man går in i området vid ingången bredvid busshållplatsen och därefter följer staketet åt höger ca 100 meter. Fällorna placerades så att de täckte in både slänten som var mest intressant området då det var där det fanns sandstäpsvegetation, men även den omgivande ängsvegetationen som även den kan hysa rara arter. Se bild 1. Bild 1. Profil av fällområdet. Överst 10 meter flat mark med ängsvegetation, bland annat ängssyra och prästkrage, nära till hagtorn, nypon, ek och tall. Därefter följer 10 meter halvbrant slänt med lite torrare äng, bland annat växer här rotfibbla och smultron. Därefter följer 26 meter med stark sluttning, vegetationen är här sandstäppsartad och innehåller bland annat fetknopp och rockentrav, gott om sandblottor. Slutligen följer 103 meter halvfuktig till fuktig äng, med bland annat hundkäx, ängssyra, smörblomma och ett par sälgar, även två arter orkidéer noterades här i fällområdet, ängsnycklar och tvåblad. Numreringen av fällparen går från höger till vänster sett på bilden ovan. Fällor 152 fällor placerades ut i området, placerade som två parallella linjer med två meter mellan varje fälla, se bild 2. Fällinjen följde profilen i bild 1, den nordligaste fällparet placerades vid RT90: 6176807/1397420 och riktningen för fällinjen var NNO. Som fällor användes två deciliters kaffekoppar i plast som fylldes till 75 % med en dödarvätska. Dödarvätskan utgjordes av 10 % koksaltlösning med en mindre mängd tillsatt oparfymerat diskmedel för att häva ytspänningen. Denna vätska dödar och konserverar effektivt skalbaggar och har den fördelen framför glykol som ofta används att den ej är giftig för djur som kan komma åt att dricka den, den är även billig att tillverka. En nackdel är att betesdjur kan finna vätskan tilltalande, troligen är det ett tecken på att djuren behöver en saltsten. Fällorna grävdes ner precis i markhöjd och stod ute mellan den åttonde och femtonde juni. Efter fällperiodens hälldes innehållet i varje fällpar i individuella påsar, tillverkade av nylonstrumpor, dödarvätskan silades ut och en lapp med fällparets nummer lades i 4

ett så kallat eppendorfrör och lades i påsen som förslöts. Proverna förvarades sen frusna tills de analyserades. Bild 2.Fällornas placering i förhållande till varandra. Fällorna placerades längs 2 parallella linjer, linjerna var 2 meter ifrån varandra och alla fällor placerades 2 meter ifrån varandra. Det par fällor, en från vardera linje, som ligger närmast varandra benämns fällpar och behandlades i analysen tillsammans. Sortering, montering och bestämning Varje påse med fällmaterial blötlades under ca 12 timmar i 10 liter varmt vatten för att avlägsna saltet, vilket annars kan bilda kristaller på skalbaggarna när de torkar vilket försvårar bestämning. Fällmaterialet sorterades sedan blandat med vatten i en vanna. Skalbaggar ur de grupper som jag hade i uppdrag att inventera sorterades ut, resterande djur spritlades för eventuella framtida undersökningar. Större skalbaggar nålades direkt, mindre limmades först upp på papp som i sin tur nålades. Djuren torkades under 2 veckor och försågs sedan med etiketter där det framgår vilket fällpar de härrör från. Skalbaggarna bestämdes sedan under stereomikroskop. Samlingarna förvaras hos författaren. Val av skalbaggsgrupper Jordlöpare valdes då dessa skalbaggar är väldigt artrika i denna typ av miljö och används både inom och utom landet som indikator organismer för skyddsvärda torrmarker. Det finns även ett flertal arter inom gruppen som är hotade i Sverige och har några av sina sista lokaler just på Österlen. Bladbaggar är en intressant grupp då de är växtätare och ofta monofaga, det vill säga de livnär sig endast på en växtart. De är ofta även kräsna med miljön som växten lever på. Eftersom sandstäpp har blivit mycket ovanlig i landet så har även de skalbaggar som är knutna till växter som kräver sandstäpp blivit hotade. Bladhorningar är en annan grupp som ofta har blivit använd som indikatorer på skyddsvärda torrmarker och den har även den ett flertal mycket hotade arter på denna typ av miljö. Asbaggar togs mestadels med då det ej var så stort besvär att bestämma dem och det för ovanlighetens skull var väldigt gott om dem i proverna. 5

Resultat 1. Allmänt Totalt bestämdes 461 skalbaggar fördelade på 41 arter. Fyra av arterna är rödlistade, två jordlöpare och två bladhorningar (dyngbaggar). För mer utförlig information angående de olika arternas fördelning i området, se Appendix 1. 2. Jordlöpare, Carabidae 391 individer av jordlöpare blev funna, de var i sin tur fördelade på 28 arter. Två av arterna, dynfrölöpare, Harpalus neglectus och smal frölöpare, H. anxius är rödlistade som nära hotade (NT). Mässingskärrlöpare, Agonum muelleri En mellanstor (7.2-9.5 mm) jordlöpare, mörk med kopparskimmer. Arten är vanlig i större delen av landet, även i samhällen. Det är ingen torrmarksart utan föredrar viss fukta i marken som dock bör vara öppen. Tre individer blev funna i olika fällor utsatta på ängen nedanför slänten. Guldkornlöpare, Amara aenea En mellanstor (6.2-8.8 mm) art, väldigt varierande i storlek och färgskimmer, men normalt med kraftigt mässingsskimmer. Arten finns i södra halvan av landet och är vanligast vid kusten. Den är en karaktärsart för torra solbelysta marker som dock ej ska vara helt utan växtlighet. Man ser dem ofta springa omkring över sanden under soliga dagar. Guldkornslöparen var den art som visade sig vara vanligast av de skalbaggar undersökningen gällde, 133 individer noterades. Kustkornlöpare, Amara lucida En liten (4.6-6.4 mm) kornlöpare, svart med ofta kraftig glans. Den finns längs kusten i södra Sverige. Det är en utpräglad kustart som man hittar på torra kortvuxna gräsmarker på sand eller grus. Sex individer fångades. Hedkornlöpare, Amara spreta En mellanstor (7.8-9.5 mm) art, väldigt lik guldkornlöparen men lite bredare byggd. Den finns i landets sydligaste del. Det är en utpräglad torrmarksart som man hittar endast på sandmark, särskilt dynområden. Endast en individ blev noterad. Mässingslöpare, Bembidion lampros En liten (3-4.4 mm) mässingsglänsande smal art. Finns i större delen av landet på torr solig mark med gles vegetation. Åtta individer föll ner i fällorna. Stor marklöpare, Calathus fuscipes En stor (10-14.4 mm.) jordlöpare, glänsande svart med rödaktiga ben. En relativt allmän art i landets södra hälft. Den föredrar hyfsat torr öppen mark, helst gräsbevuxen men är ej så kräsen. 13 individer fångades. Rödhalsad marklöpare, Calathus melanocephalus En mellanstor (6-8.8 mm.) jordlöpare som är svart med en vackert röd halssköld. Den finns allmänt förekommande i större delen av landet. Det är ej en kräsen art men den föredrar torr till måttligt fuktig ängsmark eller åker, Men även på stäpp och hed kan den ibland vara väldigt talrik. 13 individer noterades. 6

Bronslöpare, Carabus granulatus En stor (16-23 mm.) jordlöpare, smärt för att vara en Carabus, mörk med vacker metallskimmer. Den finns i en stor del av landet och verkar föredra halvfuktiga ängar och öppen lövskog, även åkermark kan vara lämplig för den. Tre individer fångades. Trädgårdslöpare, Carabus hortensis En stor (22-28 mm.) art. Mörk med guldglänsande gropar på täckvingarna. Den är utbred i hela landet och finns i de flesta ej för torra eller fuktiga miljöer. Öppen skog eller trädgårdar verkar föredras. En individ fångades. Parklöpare, Carabus nemoralis En stor (22-26 mm.) klumpig art med ofta vackert violetskinande sidor, annars mestadels mörk med viss metallglans. Finns i hela landet, ofta i samhällen men i princip överallt där det är medelfuktigt och viss förna finnes. 15 individer fångades in. Allmän mullvadslöpare, Clivina fossor Detta är en liten (5.5-6-5 mm.) avlång mörk jordlöpare med kraftiga framben som används för att gräva med vilket ger ett väldigt karakteristiskt utseende. Den finns i hela landet och föredrar halvfuktig mark, ej ren sand, där den gräver gångar i marken. Tre individer fångades. Smal frölöpare, Harpalus anxius Nära hotad (NT) Detta är en medelstor (6.5-8 mm.) jordlöpare med en långsträckt mörk kropp. Den var förut funnen i Skåne, Blekinge, södra Halland, Öland, Gotland, Östergötland och Närke. Under 1900 talet minskade den och har nu försvunnit från Östergötland och Närke. Den lever på torr sandmark med sparsam vegetation och gynnas av sandblottor orsakade av störningar från betande djur eller till exempel stridsvagnskörning. Det främsta hotet mot den är exploatering eller igenväxning av de få lämpliga sandmarkslokaler som finns kvar. En individ fångades men då fällperioden troligen var i slutet av dess aktivitetsperiod så kan området tänkas hysa en större population vilket en större inventering under längre tid kan ta reda på. Ängsfrölöpare, Harpalus latus En stor (8.2-11 mm) jordlöpare, svart utan metallfärg. Den finns utbredd över hela landet i de flesta miljöer som ej är för torra eller blöta, ängsmark verkar passa bäst men den finns även i öppen skog. En allmän art. Åtta individer noterades Dynfrölöpare, Harpalus neglectus Nära hotad (NT) En medelstor (6-8.5 mm) skalbagge, förhållandevis klumpigt byggd. Den är mörkt färgad. Tidigare känd från Skåne, Blekinge, Halland, Öland, Gotland och Västergötland. Den har minskat under 1900-talet och har nu försvunnit från Gotland och Västergötland. Arten förekommer främst vid kusten, dess enda inlandslokal är i Vomb-sänkan. Den lever oftast på sanddyner men finns även i områden där markstörningar har öppnat upp sandblottor, tex på sandstäpp. Den hotas liksom andra arter med samma ekologi av habitatsförstörning, främst genom igenväxning eller exploatering av sandmarker. En individ noterades i inventeringen 7

Dvärgfrölöpare, Harpalus pumilus En liten (4.5-6.2 mm) jordlöpare. Brunsvart i färgen och relativt smal. Den finns endast längst i söder i Sverige och man hittar den där på torra sand och grusmarker med gles vegetation. 18 individer infångades under inventeringen. Åkerfrölöpare, Harpalus rufipes En stor (10-16.7 mm) jordlöpare, svart med rödaktiga antenner och ben. Den har en vid utbredning i landet och är ej så nogräknad på var den förekommer men den verkar vara talrikast på åkrar, men förekommer även på ängar, öppen skog och liknande miljöer. Fyra individer blev funna i fällmaterialet. Kullrig frölöpare, Harpalus serripes En relativt stor (9.3-11.5 mm) art, svart och rätt så bred och kullrig. Den finns i södra Sverige på torra sand och grusmarkslokaler med gles vegetation. Där den förekommer är den ofta en tallrik art och kan då användas som en indikation på att området kan hysa mer sällsynta arter. 27 individer blev funna. Grusfrölöpare, Harpalus tardus En hyfsat stor (8.4-11 mm) art, mörk och bredd, lik föregående men mindre kullrig. Den finns i en större del av landet på sand och grusmarker, dock ofta med mullinblandning och ej nödvändigtvis torrt, finns därför även på frodigare ängar och i öppen skog där närstående arter ej förekommer. Fyra individer fångade. Borstlöpare, Loricera pilicornis En medelstor (6-8.5 mm) glänsande svart jordlöpare, ofta med mässingsglans. Den hittas i hela landet på fuktig mark, ofta nära vatten. En individ hittades Allmän nattlöpare, Nebria brevicollis Detta är en stor (10-14 mm) relativt klumpigt byggd art, mörk med fint rundad halssköld. Den finns i landets södra hälft i lövskog med ett ordentligt mullskikt, men man kan även hitta den i mindre dungar och liknande. Fyra individer hittades. Brun väglöpare, Ophonus melleti En medelstor (5.5-8.6 mm) art som är mycket variabel i utseendet. Den är mörkt färgad. Den finns i Skåne, Småland, Öland och Gotland på något mullblandad ej för torr grusmark med högväxt ängsvegetation. Arter inom detta släkte kan bara säkert bestämmas med hjälp av hanens penis och eftersom endast en individ som var en hona hittades så kan jag bara säga att det troligen är en individ av denna arten. Kopparsollöpare, Poecilus cupreus En stor (11-13.4 mm) oftast vackert metallglänsande art. Den finns i södra Sverige på ej för torra öppna marker, särskilt på sandmark, även åker. 12 exemplar blev funna. Sommarsollöpare, Poecilus lepidus En stor (11-15.2 mm) kraftigt metallglänsande vacker art som ger ett betydligt smalare intryck än den föregående. Den finns i hela landet uteslutande på sand och grusmarker med gles vegetation som är öppna och solbelysta. Hela 44individer blev tagna i fällorna. 8

Vårsollöpare, Poecilus versicolor En stor (9-12.2) glänsande art som mycket påminner om de två föregående. Den finns i hela landet, vanligast i söder, på öppen oftast gräsbevuxen någorlunda torr mark. 39 individer insamlades. Åkersvartlöpare, Pterostichus melanarius En stor (12-18 mm) svart jordlöpare. Den finns i en stor del av landet och är ej så nogräknad med sin miljö men är vanligast på öppen relativt torr mark. 15 individer föll ner i fallfällorna. Smal svartlöpare, Pterostichus minor En mellanstor (6.8-8.7 mm) mörk spenslig art. Den finns i hela landet och föredrar sötvattenstränder med en del vegetation, men man kan även hitta den i andra blöta miljöer. En individ fångades, troligen vilse från den närliggande åns stränder. Bronsstumplöpare, Syntomus foveatus En liten (3.1-3.8 mm) matt bronsglänsande jordlöpare. Den finns i en stor del av landet men uteslutande på torra och sandiga marker med gles vegetation. 14 individer fångades Svart stumplöpare, Syntomus truncatellus Även denna art är liten (2.6-3.2) men till skillnad från föregående så har den som mest ett svagt bronsskimmer. Den finns även den över större delen av landet men är ej lika begränsad till sitt habitat utan går att finna på de flesta öppna någorlunda torra marker. En individ blev tagen. 3. Bladbaggar, Chrysomelidae Fyra individer fördelade på tre arter blev fångade, vilket måste sägas vara ett magert utbud. Inga av arterna är rödlistade. Det mest anmärkningsvärda med fynden var att ingen av arterna är marklevande och fångas därför sällan i fallfällor, de arter som man normalt får i fallfällor lyste däremot med sin frånvaro. Cassida flaveola Det här är en liten (4.5-6 mm) sköldbagge som är gulbrunt färgad, i livet med lite grönt inslag. Den är allmän i hela landet och man finner den på stjärnblommor och spärglar. En individ blev tagen Cassida sanguinolenta Även denna sköldbagge är liten (4.5-6 mm) men den har en grön grundfärg med oftast röd teckning längst fram på täckvingarna. Man finner den i landets södra halva där den går på rölleka och nysört. En individ blev hittad i fällorna Igelkottsbagge, Hispa atra En liten (3-4 mm) svart art som man i nordeuropa ej kan missta för någon annan art då dess halssköld och täckvingar är täckta av långa hårda taggar. Den förekommer i Sverige bara i Skåne med en tyngdpunkt på de östra delarna. Man finner den där på torra öppna sandiga gräsmarker där dess larv är minerare på olika gräsarter. Två individer blev funna 9

4.Bladhorningar, Scarabaeidae 17 individer fördelade på sju arter blev utbudet i fallfällorna. Sex av arterna är knutna till dynga och fångas därför oftast i mindre mängd i fallfällor då de normalt flyger till dynghögarna. Två av arterna är rödlistade och det tillsammans med en så stor diversitet av arter i fällorna och tidigare fynd i området tyder på att Klammersbäcks betesmark har en spännande dyngbaggsfauna vilken bör bli inventerad. Plattad dyngbagge, Aphodius depressus Detta är en medelstor (6-9 mm) art som oftast har svarta täckvingar men den förekommer även med brunröda täckvingar. Den finns över större delen av landet förutom Gotland. Den är allmän och man finner den normalt i vilt- eller fårspillning, oftast i skog. En individ blev hittad i fällorna Fläckig dyngbagge, Aphodius distinctus En liten (3.5-6 mm) art med gula täckvingar med spridda långa mörka fläckar. Den hittas från Skåne till Hälsingland i de flesta typer av dynga. Två individer föll ner i fällorna Smådyngbagge, Aphodius pusillus En liten (3-4.5 mm) art med svartbruna täckvingar med lite rött skimmer i sig. Den har minskat i utbredning och finns numera i Sverige upp till Uppland från att tidigare ha nått upp i Norrbotten. Man finner den i de flesta typer av spillning mestadels i öppen betesmark. En individ noterades i fällorna. Stor dyngbagge, Aphodius fossor Är med sina 8.5-13 mm Sveriges största art inom släktet. Den är vackert blanksvart. Den finns upp till Hälsingland och är allmänt förekommande, främst i öppna betesmarker. Den är ej kräsen med typ av dynga. Två individer föll ner i fällorna, möjligen fler då den ena individen var fragmenterad, troligen på grund av fågel som här fann en enkel matkälla, döda dyngbaggar flyter snabbt upp till ytan i fällorna. Månhornsbagge, Copris lunaris Sårbar (VU) En stor (17-23 mm) klumpigt byggd art som man knappast i Sverige kan förväxla med någon annan art. Den är glänsande svart och hannen har ett stort bakåtsvängt spetsigt horn i pannan, honan har ett mindre horn som är trubbigt. Den finns i Sverige i Skåne, Blekinge och Öland, tidigare även Gotland. Den har minskat i utbredning och i Skåne finns den bara kvar i de östra delarna och det finns risk att den försvinner därifrån liksom den har gjort från Danmark. Den finns i Skåne endast på öppen torr sandmark där den besöker främst kospillning. Den hotas främst av nedläggning av betesmark och även av övergödning. Även vissa avmaskningsmedel har visat sig vara giftig för den och många andra dyngbaggar. Den gynnas av sandblottor och liknande störningar. 4 individer återfanns i fällorna men det fanns tecken som tydde på att kråkor hade nallat några individer till ur fällorna. Dynghögar på slänten var fulla av deras karakteristiske gångar vilket tyder på en god population. 10

Rakhorndyvel, Onthophagus nuchicornis Nära hotad (NT) En medelstor (6-9 mm) art med starkt svartfläckiga täckvingar på brungul botten. Hannen har ett stort horn i pannan. Det är vår vanligaste horndyvel och finns i södra halvan av landet. Den har minskat både i Sverige och utomlands och har till exempel försvunnit från Finland. Den lever i spillning på öppna torra betesmarker, framför allt på sandmarker och gynnas av markstörning. Den missgynnas liksom den föregående arten av nedläggning av bete, minskat betestryck och övergödning. Även giftiga avmaskningsmedel är ett hot. Två individer blev funna. Trädgårdsborre, Phyllopertha horticola En stor (8-12 mm) art som alla nog har sett, den har metallskimrande halssköld och gulbruna vingar. Den finns upp till Hälsingland och är allmän, främst på öppna torra marker. Fem individer fångades. 5.Asbaggar, Silphidae 49 individer blev tagna, fördelade på tre arter. Det stora antalet är förbryllande då inget as syntes till i området. Dock fann jag mindre rester av ett rådjur ca 30 m bort från det översta fällparet så det är möjligt att ett as fanns i området och var nu uppätet vilket ledde till baggarnas stora antal. Fällor där en asbagge redan har gått ner verkar ofta dra till sig fler, troligen från lukten av as som sprider sig då asbaggen spyr upp vad den har i magen vilket de gärna gör då de blir oroade. Rödsköldad asbagge, Oiceoptoma thoracica En stor (12-16 mm) karakteristisk art, platt med röd halssköld och gråsvarta täckvingar med tydliga ribbor. Den är hyfsat vanlig i hela landet på kadaver och liknande substrat där den är främst ett rovdjur på andra besökare. Två individer fångades. Svart asbagge, Silpha tristis En stor (13-16 mm) svart art som är svår att skilja från de andra arterna i släktet. Den finns utbredd upp till Hälsingland och är allmänt förekommande, dels på kadaver och liknande miljöer och dels friströvade i öppen mark. Hela 46 individer blev tagna ur fällorna Thanatophilus sinuatus En stor (9-12 mm) mörk art som man bland annat känner igen på de gula håren på skutellen. Den Finns i södra hälften av landet och hittas främst på kadaver. En individ blev tagen. 11

Diskussion Intressanta arter Området hyser en intressant blandning av sällsynta sandmarksarter på sluttningen och mer fukt gynnade ängsarter nedanför slänten. När man tittar på jordlöparna så ser man här en koncentrerad rik torrmarksfauna på en liten slänt, det hade varit intressant att göra fler studier på öppna sandmarker i närheten och se hur spritt detta samhälle är. Förekomsten av två rödlistade jordlöpare är även spännande och jag misstänker med tanke på områdets utseende och andra liknande områden på Österlen att fler rödlistade arter går att finna vid en större inventering, helst under längre tid. Den rika och varierande dyngbaggsfaunan var en överraskning då dyngbaggar normalt ej lämpar sig för inventering med vanliga fallfällor. Detta tyder på att områdets kan vara mycket intressant för hotade dyngbaggar. Förra året (2009) fann jag ett par hundra meter ifrån fällområdet den mycket sällsynta fyrfläckig dyngbagge som är rödlistad som akut hotad (EN). Jag rekommenderar mycket starkt att en större inventering av dyngbaggar görs i området. Problem med nyfikna djur Utbudet av skalbaggar blev mindre än förväntat. Den största anledningen till det var störningar från kor som betade på ängen, de fann dödarvätskan smaklig och slickade i sig den plus eventuella skalbaggar i fällan. En del fällor blev även trampade av djuren. Detta är alltid en risk när man använder fällfångst på betesmark med djur kvar, även om det i min erfarenhet oftast går bra. Det finns en del lösningar på problemet, men de för i sin tur med sig andra problem. Den vanligaste lösningen är att man förser fällorna med ett lock, antingen ett metallnät som baggarna kan falla igenom eller ett solitt lock av till exempel board som hålls uppe ovanför fällkanten med hjälp av pinnar i lockets hörn. Problemet med nätmodellen är att en del baggar verkar märka att det är en fälla och fångsten därför minskar. Ett annat problem är att nätet kan orsaka problem för kor som har en tendens till att äta intressanta saker de finner, även nät. Problemet med den andra metoden är att dels verkar en del baggar ej gå ner i den typen av fällor och dels så verkar de ej skydda så bra mot kor då de ofta finner dem roliga att undersöka vilket medför skador på fällan. Fällan syns även mycket bättre vilket lockar till sig djuren. Problem med kors matsmältningssystem kan uppstå även här. En annan troligen bättre lösning är att i dödarvätskan blanda starkt chilipulver, detta har visat sig effektivt i utländska undersökningar, det blir dock en betydande merkostnad då lösningen behöver vara kraftig för att ha effekt. Förutom problem med nyfikna och törstiga kor så angreps även en del fällor av födosökande fåglar, troligen kråkor vilka observerades i närheten av fällor vid tömningen. De plockar normalt större baggar som flyter upp på ytan efter ett tag då dödarvätskan ej fullt kan konservera dem. Detta problem är svårt att lösa då chili ej biter på fåglar och lock på fällorna ej är att rekommendera. Problemet bör dock ej vara så stort då de arter de är intresserade av normalt är av litet intresse för undersökningen, med undantag av månhornsbaggen.se appendix 2 för en lista över de störda fällorna 12

Använd Litteratur Baranowski, R., Ehnström, B., Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Onthophagus nuchicornis, rakhorndyvel. Artdatabanken SLU Baranowski, R., Ljungberg, H. 2007. Artfaktablad: Copris lunaris, månhornsbagge. Artdatabanken SLU Hansen, V. 1927. Biller VII. Bladbiller of bønnebiller (Chrysomelidae & Lariidae). Danmarks Fauna 31. Köpenhamn, Danmark Hansen, V. 1968. Danmarks fauna : illustrerede håndbøger over den danske dyreverden. Bd 77, Biller, 25 : ådselbiller, stumpbiller m.m. Gad, Köpenhamn, Danmark Landin, B O. 1957. Svensk insektfauna 9: Skalbaggar. Bladhorningar: fam. Scarabaeidae. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Lindroth, C. H. 1961. Svensk insektfauna. 9, Skalbaggar, Coleopetra. Sandjägare och jordlöpare, fam. Carabidae. 2. omarb. uppl. Entomologiska föreningen, Stockholm. Sverige Lindroth, C. H. 1967. Våra skalbaggar och hur man känner igen dem. Albert Bonniers boktryckeri, Stockholm, Sverige Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus anxius, smal frölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H. 2005. Artfaktablad: Harpalus neglectus, dynfrölöpare. Artdatabanken SLU Ljungberg, H., Hall, K. 2009. Nyckel till svenska dyngbaggar. Trycksaken, Uppsala, Sverige Ljungberg, H., Svensson, M. 1993. Förenklad Bestämningsnyckel till Svenska jordlöparsläkten (Coleoptera: Carabidae). Lund Lyneborg, L., Coulianos, C-C. 1979. Skalbaggar i färg. Almqvist & Wiksell, Uppsala, Sverige 13