Salemstaden 50 år: Pionjärerna på Snickarstigen berättar Salemstaden fyller 50 år. Några av de första som flyttade in i de nya radhusen på Snickarstigen var Britt Stadener, Kerstin och Lars-Göran Alfredson. Bekanta tyckte vi var tokiga som flyttade till en så gudsförgäten håla. Berättat för: Frida Wänelöf Foto: foto: Privat Sida 1 av 8
Tillbaka till Snickarstigen. Det ser lite annorlunda ut. Jag har inte varit här på fem år. När vi bodde här hade vi en liten syrenhäck och två pilar i trädgården, säger Britt Stadener. Foto: Sara Ringström Britt Stadener "Jag är uppvuxen i Rönninge. Min familj har bott där sedan 1903 och jag har bott i kommunen hela livet, bortsett från två år när min man fick jobb i Nynäshamn, då bodde vi där. Men det var inte roligt. Jag var jätteglad när vi flyttade tillbaka. Det var en torsdag kväll 1966 - kallt och jävligt - och vi flyttade in i en av de två första längorna på Snickarstigen i den nya Salemstaden. Ungarna var tre och ett år gamla. Det var vi och två familjer till som flyttade in. Redan lördag kväll hade jag fått allt klart. Packat upp och hängt gardiner. Innan vi bestämde oss för att flytta till Salemsstaden hade vi tänkt flytta till en lägenhet i Tuna. Men så fick vi höra om planerna. Jag blev förälskad i Sida 2 av 8
köket. Och så var vi var tidigt ute och kunde välja en hörntomt. Men vi flyttade in på en byggarbetsplats. Det var inte lätt med två små barn. Byggjobbarna behandlade oss som inkräktare på deras arbetsplats. Det var ingen som begrep att det var vår bostad. En gång lämnade byggarbetarna tjära till taken kvar på gården så min son tog tjäran och målade ett svart streck på husen. Samtidigt var det lite kul. Vi bodde i kvarteret Pionjären. Vi blev fler och fler och till sommaren var det riktigt trevligt. Vi hade en bra relation med grannarna. Det var många olika sorters människor som flyttade hit, men mest personer i medelåldern med barn. I husen var det mycket bättringsarbeten som behövde göras. De byggde ju ett och ett halvt hus per dag. Det var moduler. Men jättetrevliga hus! Fin planlösning och stora fönster. Tidigare var här bara skog. Framför allt var det liljekonvaljskog. Men jag tror inte att det var något motstånd mot bygget. Det fanns ju inga bostäder att få tag på, så det behövde byggas. Det var lite jobbigt de två första åren. Men vi var ändå nöjda med valet. För mig har det egentligen aldrig funnits något Rönninge och Salem. För mig är det en helhet. Jag bodde kvar på Snickarstigen till 1986 när jag gifte om mig. Då flyttade jag hit till Fasanstigen. Här vill jag bo kvar. Jag har ju redan farit iväg en tid, till Nynäshamn. Men jag har mina rötter här. Mina barnbarn är sjätte generationen Salembor. Jag tror på Salem och känner hopp om framtiden." Sida 3 av 8
Kvar på Snickarstigen. I dag, 50 år efter att vi flyttade in, är det fem av 47 hus som har kvar ursprungsbefolkningen, säger Kerstin och Lars-Göran Alfredson. Foto: Sara Ringström Kerstin och Lars-Göran Alfredson Det var den 1 december 1966 och klockan var 11.30, snön hängde i luften. Vi kom från Hägerstensåsen och blev de verkliga pionjärerna på Snickarstigen. När vi flyttade in rann lervälling ur kranen och en skylt med texten Ge FN i att stänga av vattnet satt uppe. Men vi fick ett annat välkomnande också. Kommundirektören John Hällgren kom och hälsade pionjärerna välkomna. Vi flyttade hit för att det var dags för oss att skaffa något eget. Vi visste inte mycket om Salemstaden men tänkte att vi slår till och hoppas att det blir bra. Lite modiga var vi nog. 1965 föddes vår dotter. Vi hade åkt runt och haft picknick på olika ställen, Sida 4 av 8
bland annat här. Vi hade båda föräldrahem söder om stan så det var naturligt för oss att flytta till den sidan om Slussen. Bekanta tyckte vi var tokiga som flyttade till en så gudsförgäten håla. Något år tidigare hade ju Tumba-Tarzan hållit till i skogarna här. Vi tänkte att det här ordnar sig. Men mycket var inte färdigt. Vi grannar gick med barnvagnarna i leran här utanför och hoppades på att inte köra fast. En gång mötte vi en vakt som sa att vi inte fick vara där för att det var en byggarbetsplats. Det var inte bara ute som det inte var färdigt. Plasttapeterna i badrummet släppte i skarvarna. Vi fick ta toalett, bidé, och allt vad man hade på den tiden, ut i hallen. Två gånger fick de göra om. Det var ganska jobbigt med en ettåring. Vi som trodde att vi hade flyttat till något nytt och färdigt. Affärer hade vi inga. Vi fick promenera ner till Uttran och handla. Det gällde att göra det på dagtid för det fanns ingen gatubelysning än. När vi bott här i ungefär nio månader fick vi en kiosk med utökat sortiment. Efter ytterligare några månader började Konsumbussen komma. 1968 invigdes Salems centrum. I mitten av 70-talet var Salemstadens lervälling förbi och staden grönskade. Våra bekanta som tyckt vi varit tokiga började förstå varför vi flyttat hit. Tänker i efterhand på hur vi orkade med allt, men det var en sådan enorm sammanhållning mellan grannarna. Att det var så mycket problem gjorde att vi svetsades samman. Vi anordnade syjunta, korpfotboll och gemensamma julfester. De kanske skulle haft inflytt lite senare, men vi har inte ångrat att vi flyttade hit. Det har alltid varit gott att bo här. Sida 5 av 8
Foto: Privat Sida 6 av 8
Foto: Privat Sida 7 av 8
Foto: Privat Fira 50-årsdagen Lördag 15 oktober mellan klockan 13.00 och 16.00 arrangerar Salems hembygdsförening och Salems kommun 50-årsfirande på Murgrönan. På programmet står tal, film, intervjuer, fika och musik. Sida 8 av 8