MILSTOLPEN. Österåkers hembygdsförening Nr 6 år 2008, årgång 27

MILSTOLPEN Österåkers hembygdsförening Nr 6 år 2008, årgång 27 Bröderna Harling Tant Klara Ångbåtskrig i Roslagen Idrottsprofiler i Österåker Invigning av Alceahuset milstolpe 08.indd 1 08-12-05 11.12.08

www.synsam.net optiker grönvall synsam kajutan åkersberga centrum 08-540 22 028 Redaktörens sida Olle Löfgren har slutat som redaktör för Milstolpen efter minst 15 år. Olle har arbetat i många år som professionell journalist och är känd som tidigare nyhetsuppläsare på Aktuellt på TV. Olle fyllde 80 år i våren 2008 och har begärt att bli ersatt. Styrelsen för ÖHF har inte lyckats hitta någon med Olles kvalifikationer som ersättare. Jag nämnde vid något tillfälle att jag var intresserad att engagera Olle Löfgren mig i ÖHF och styrelsen föreslog att jag skulle ta över efter Olle. Er nye redaktör heter Thomas Claesson. Jag är född 1945 i Malmö och började arbeta i Stockholm våren 1974. Jag köpte radhus på Smedbyvägen och tog med mig min hustru Ylva och en liten dotter. Två år senare fick vi en son. Vi trivdes bra och jag vande mig vid pendlandet in till Stockholm. 20 år senare flyttade vi till Rödsysslevägen. Som kuriosa kan jag nämna att det är den enda vägen i Sverige med det namnet. Rödsysslan är en orkidé. Min erfarenhet som skribent är från min tidigare hobby som specialist på bilar av märket Citroën. Jag skrev två specialnummer av Autohistorica 1974 och 1979 och var skribent i Citroënklubbens medlemsskrift i många år. Senare har jag i mitt arbete gjort mindre publikationer. Jag slutade arbeta för 3 år sedan, vid fyllda 60 år. Jag är god man, gör ideella insatser för väntjänsten och stöttar hustru, barn och barnbarn. Artiklar i detta nummer av Milstolpen: Gunnar Winberg skriver om bröderna Harling, Hans von Matern berättar om Ingmarsturen av, Sören Norrby beskriver invigningen av nya kommunhuset av, Gunnar Winberg berättar om kända män och kvinnor i Österåker, Luffarbacken av Hans von Matern, Ingemar Jansson berättar om ett 100-årsjubileum när man gjorde notdragning i Marsätra, Jörgen Thulstrup berättar Thomas Claesson om tant Klara som har kvar sin stuga intill fattighuset och Olle Löfgren skriver om ångbåtskriget på 1920-talet. NYA I STYRELSEN Vid föreninngens höstmöte den 16 november förättades val till styrelsen i vanlig ordning. Härvid invaldes två nya: Katrin Göpel och Carl Oscar Törnros. De som avgår ur styrelsen är Letti Rapp och Car- Göran Backgård vars mandattid utgått. De avtackades vederbörligen både på mötet och vid det efterföljande styrelsemötet torsdagen den 4 dec. Övriga vars mandattid utgått omvaldes: Jörgen Thulstrup, Barbro Svärd och Hans von Matérn. Styrelsens förslag på verksamhetsplan, budget och oförändrade medlemsavgifter godkändes av mötet. Nästa föreningsmöte, årsmötet, beslöts till den 19 april. Se f.ö protokollet som utsänds med denna Milstolpe samt visas på vår hemsida (www. milstolpen.org). THOMAS CLAESSON 2 3 milstolpe 08.indd 2-3 08-12-05 11.12.11

Notiser BYGGÄNGET BEHÖVER EN LOKAL Finns det någon som kan upplåta en lämplig bygglokal där vi vintertid och annars kan hålla till med vissa renoveringsarbeten som av fönster och annat som behöver ses över, undrar vårt byggäng. Ring om tips till någon i styrelsen eller vår telefonsvarare 540 679 80. HÄFTE NR 1 KULTURVANDRINGAR. En ny utgåva av det tidigare föråldrade Häfte nr 1 som beskriver ett par vandringar i tuna resp Norrö området har omredigerats och tryckts i A5 format, För faktagranskningarna svara Gurun Vällfors och Heather Robertson. Hans von Matrén och Olle Löfgren är anvariga utgivare. Häftet delas ut till medlemmar och kommer sedan att finnas till försäljning framöver. VI ÄR STÖRST Visste ni att Åkersberga är Sveriges 41:a största tätort, knappt slagen av de tidigare städerna Landskrona, Örnsköldsvik, Nyköping och Karlskoga, men bara något större än Vallentuna. Enligt aktuell statistik var vi 26 727 boende i Åkersberga tätort. Vår granne Norrtälje ligger på plats 72 med 16 263 innevånare. KÄNNER DU IGEN BILDEN NEDAN Min tidigare huvudman Karl-Erik Kålle Hagberg var född 1935 och avled den 18 nov 2007. Kålle arbetade på Galvator, men blev tidigt sjukpensionär. Han efterlämnade inga arvingar och jag blev utsedd av Arvsfonden att vara god man för dödsboet. Bland efterlämnade foton, som finns hos mig, finns ett foto som jag gärna vill veta mer om. Jag tror att det är Kålles mor Dagny (1916-1996) som sitter längst till höger i främsta raden. Vet ni var bilden är tagen? Känner ni till någon på bilden? Hör i så fall gärna av dig till mig tack 540 211 71. Reste gossarne till Åkersberg De båda bröderna Albert och Gunnar Harling intar en central plats i ÖHF:s historia trots att väl ingen av dem före sin död hann bli medlem av vår förening. Brödernas donation av flera tusen glasplåtar från 1906 och fram till 1950 utgör basen i vårt rika fotoarkiv och är en bildskatt av närmast omätligt värde för oss. Men själva har bröderna som personer varit ganska anonyma för oss. Vi har hela tiden talat om dem som ett kollektiv bröderna Harling och inte ansträngt oss nämnvärt för att försöka urskilja några personliga egenskaper hos dem. Detta förhållande ändrades drastiskt för ungefär ett år sedan då Dag Unevik presenterade två handskrivna häften, som han lyckats leta reda på - mamma Carola Harlings dagböcker från tiden 1913 1923. Dessvärre täcker inte dessa dagböcker någon längre tid av familjens totala tid på jorden utan omfattar enbart tre avsnitt. Trots att det är korta perioder som vi får beskrivna ger oss dagböckerna ändå en mycket god inblick i en borgerlig familjs liv under det förra seklets första del. Vi får inga djupsinniga analyser av skeenden i omvärlden, och det är heller inga avslöjanden av skandaler vi bjuds på. Men helt plötsligt kan vi nu via dessa små handskrivna häften se egenskaper och egenheter hos bröderna och följa familjens liv så som det beskrivs i mammans dagböcker. Sedan tidigare har vi känt till grundläggande data om bröderna och den övriga familjen. Den äldste av dem var Karl Albert. Han föddes i Jakobs församling i Stockholm den 13 september 1877 och avled i Östra Ryd den 7 september 1961 i en ålder av 84 år. Den andre av de båda bröderna var Gunnar Edvard. Han var två år yngre än Albert, Edvard Hardling född den 6 februari 1879, också i Jakobs församling. Han avled den 1 februari 1948 i Åkersberga i en ålder av 69 år. Fadern var tullöveruppsyningsmannen och riddaren av Vasaorden Karl Edvard Harling, också han född i Jakobs församling den 10 april 1849. Modern var Antonia Charlotta Karolina Roos, i familjekretsen kallad Carola. Hon var något äldre än sin make, född i Stockholm 1848. Det fanns ytterligare en person i kärnfamiljen, brodern Harry Georg, född 1890 i Norrköping, där familjen då bodde. Georg skiljde sig från de övriga bröderna på två avgörande punkter. Dels hade han ett vanligt yrke och ägnade sig inte yrkesmässigt åt konstnärlig verksamhet. Han hade sin utkomst som tjänsteman på Rederi AB Svea. Dels gifte han sig, medan både Albert och Gunnar förblev ungkarlar. De tre gossarne. Gunnar, Georg och Albert I Georgs äktenskap med Ingrid Val- 4 5 milstolpe 08.indd 4-5 08-12-05 11.12.12

De tre gossarne Gunnar, George och Albert borg Mathilda Lundblad, prästdotter från Sandhem i Skaraborgs län, föddes inga barn, varför denna gren av den harlingska släkten tynade bort 1970, då Georg avled. Ingrid Harling dog så sent som 1986, då bosatt i Högalids församling. När man studerar dagböckerna får man direkt intrycket att familjen var starkt patriarkaliskt organiserad. Inte någon enda gång kan man i dagböckerna se att maken Edvard tar aktiv del i hushållsgöromål mer än att han följer hustrun ut och handlar. Inte heller Carola arbetade speciellt mycket i hemmet I stället finns anställd personal för de vardagliga sysslorna Ottilia och Mathilda medan Carola mest rycker in för syns skull. Ottilia verkar vara fridsam och arbetsvillig och förefaller vara den som utför de tunga arbetena: Gjorde Ottilia rent i Edvards rum och salen Ottilia här och skurade alla rummen Mathilda verkar ganska ofta ställa till besvär, och Carola klagar upprepade gånger i dagböckerna över Mathildas humör: Mycket nervös, ledsamt med Mathildas häftiga lynnen Mathilda svår igen, varför jag blir ledsen och förstörd i nerverna Mathilda så oförskämd att Edvard måste tala med henne Vi har tidigare inte kunnat urskilja några personliga särdrag hos bröderna, men genom dagböckerna ser vi att de var tre helt olika typer med helt olika roller i familjelivet. Gunnar är en arbetande man. Han finns, vid sidan av sitt arbete som fotograf, i hemmet och är där något av en allkonstnär dagböckerna ger otaliga exempel på hans insatser på de mest skilda områden: han planterar om krukväxter, sätter upp gardiner, sätter in innanfönster, bakar skorpor, vetebröd och pepparkakor, putsar silver, räknar smutstvätt, ger Ingrid lavemang och lägger våtvärmande omslag på en tå (nageltrång) på henne Det förefaller som om Albert är den mest drivande när det gällde fotograferandet. Dagböckerna visar att han ofta är ensam ute med kameran och i mörkrummet, även om han givetvis oftast har Gunnar vid sin sida: Albert var hela dagen ute hos fru Sievert på Värmdön och fotograferade. Albert framkallade hela dagen. Albert och Gunnar började arbeta vid _10 på morgonen och höll i oavbrutet till fram på natten. Georg är minst aktiv i hemmet. Alldeles klart framgår att han är lillpojken som inte behöver ta något större ansvar för de vardagliga göromålen i hemmet. Han är ofta ute med sin gode vän Axel Krogh, och hans arbete på Rederi AB Svea verkar ha en viss statusladdning: Georg måste äta på källaren Reisen. Det brådskar på kontoret. Kom hem kl 10. Georg som vanligt på kontoret på kvällen. Familjen Harling är en mycket tät familj. Man umgås intensivt inom familjen, och när Ingrid och Georg gifter sig den 28 september 1920 och flyttar till Högbergsgatan, förflyttas också en del av umgänget dit. Man firar födelsedagar och andra bemärkelsedagar, och dagboken berättar i detalj om detta, t ex den 4 november 1921: 12 till 12.30 var Axel här (2 stora lila chrysantem.). Caroline var här 12.45 till 5.10 och 7.25 till 10 (en knippa d:o och påbrädda smörgåsar ). 1 till 1.10 var Emelie inne (en stor sockerkaka). 3 kom Ingrid (tårta). 4.25 kom Georg (gladiolus). 7 kom Gerda (en knippa chrysanth.) På morgonen kom det från fru Lundgren (fiskfrum) 4 röda rosor. Middag: vitkål, orre, tårta och vin. Förfriskn: päron och konfekt. Supé: té och diverse uppskuret. Den enda släkting som förekommer regelbundet i dagboken är Hugo Harling, yngre broder till Edvard, men vid något tillfälle förekommer också Ernst och Martin Harling, som är mer avlägsna släktingar. Vid ett tillfälle har Hugo med sig något säregen kombination av presenter: Hugo Harling kom upp vid 12-tiden med en sillburk, en spenatburk, en gurka och en Tomtens bakkaka. Familjen bodde i kvarteret Göta Ark inom Maria församling på Södermalm. Hela Hela familjen Harling plus Ingrid Lundblad samlad i vardagsrummet 6 7 milstolpe 08.indd 6-7 08-12-05 11.12.13

Repslagaregatan - det höga huset är nr 22B kvarteret och omgivningar är sedan länge borta, men dessbättre finns det på Stockholms stadsmuseum flera fotografier av kvarteret, en del av dem tagna av bröderna. Repslagaregatan det höga huset är nr 22 B Lägenheten låg på Repslagaregatan 22 B, på andra våningen. På samma våning i huset som Harlings bodde änkefru Emelia Carolina Holmqvist och hennes döttrar Maja och Anna. Emelie, som hon heter i dagböckerna, var änka efter en brukspatron och synbarligen välsituerad. Hon ägde hela fastigheten och hade fem anställda. Om vi inte räknar med Harlings och Holmqvists, bodde år 1913 i detta hus ytterligare tretton personer. En av dessa var Emma Maja Redelius, som fram till en skilsmässa 1909 var gift med läraren Karl Redelius. Efter skilsmässan hyrde Emma ut rum till inackorderingar, och det är en lång rad personer som via dagboken passerar revy i denna lägenhet. Dagboken ger också tydliga bevis på det intensiva umgänget mellan Carola, Emma och Emelie: Kl 8 sprang jag upp till Emma Redelius och satt och språkade med henne till _ 10. Jag bjuden till Emma Redelius kl 1 på kaffe, presenterades för rektorskan Hallendorf, född Freiss, syster till kyrkoherden i Oscars församling. Emma Redelius med ryska gossen Hansen inne för att han skulle få telefonera på rikstelefon. Emelie inne på visit. Jag inne hos Emelie visst tre gånger på förmiddagen. Emelie inne vid 4-tiden. 10 minuter i 7 bultade Emelie i väggen, vårt nya sätt att telefonera till varandra. 1 till 1.30 var Emelie inne, sedan jag inne hos henne på kaffe till 2.30. 6.30 till 8.55 var jag uppe hos Emma. Var tillsammans med en där boende tyska, målarinna, fräulein Hildegard Arminius. 6.05 till 6.40 var fräulein Arminius på avskedsvisit (reste till Tyskland 7.45; Albert följde henne till Centralstationen). En annan mycket ofta återkommande bekantskap var Caroline Gysler, en juveleraränka, boende på Lundagatan 37. Carola Harlings dagböcker skildrar, ofta ganska detaljerat, familjens liv. Vad som slagit mig under läsningen av dem är att världen utanför Repslagaregatan i väldigt ringa grad behandlas. Och ändå ägde dramatiska händelser och genomgripande förändringar rum, såväl i Sverige som ute i världen. Vi hittar bara enstaka exempel på stora händelser. 1913 besöktes Stockholm av den italienske kungen Viktor Emanuel III och hans gemål Elena. 5 juli Förmiddagen vackert väder. Kl _ 7 med Edvard på tullkammaren för att åse italienska kungaparets ankomst. Europa härjades under dagböckernas tidsperiod av det första världskriget och krigets härjningar påverkade hela världen långt efter det att vapnen tystnat. Sverige förhöll sig neutralt under kriget, men jag tycker ändå att mer än två korta notiser i dagboken borde ha märkts i familjen Harlings vardag av de påfrestningar Europa utsattes för: 29 september 1915 Pappa ringde om mobiliseringen. Jag ringde upp Petterssons på Åkersberg och talade vid Albert. Kl _ 9 ringde Albert igen för att höra om mobiliseringen. Större uppståndelse verkade telefoniststrejken 1922 ha skapat: 24 juli Här har varit telefonstrejk så att man har varit avstängd ett par dagar. 28 juli Uppe hos Emma mellan 7 och 9. Dit hade kommit en telegrafistfröken Andersson från Visby, hitkommenderad i och för den långvariga telefoniststrejken som pågått och ännu fortfar med rysliga uppträden av de arbetsovilliga. Ett annat riksintresse var förslaget om förbud mot försäljning av alkohol. Frågan debatterades flitigt i vårt land vid den här tiden och utmynnade under 1922 i en folkomröstning: 2 augusti Kl _ 1 kom Caroline och gick kl 3. Straxt efter henne kom Hugo Harling för att låna Edvards motbok. 27 augusti Alla de mina var uppe i Södra Latin för att rösta Nej mot rusdrycksförbud. Emelie var även där. Mathilda, Emma Redelius och Hulda, alla var där. Betydligt större utrymme i dagboken än de världshistoriska händelserna ägnas åt familjens nöjen och fritidssysselsättningar. Det är lätt att konstatera att vi har att göra med en familj som ägnar mycken tid åt kulturella aktiviteter, både inom hemmets fyra väggar och utanför, även om målen för aktiviteterna varierar. De båda bröderna Albert och Gunnar kom att bli inblandade i en kulturhistorisk affär av viss dignitet. Genom arv erhöll Carola Harling hälften av boet efter den kända naivistiska konstnärinnan Josabeth Sjöberg. Eftersom sönerna hade konstnärlig läggning och intresse fick de på Carolas begäran överta större delen Josabeths akvareller. Någon gång på 1930-talet, då gossarne var i stort behov av kontanter, försålde de akvarellerna till Stockholms stadsmuseum och gjorde därmed en värdefull insats i stadens kulturhistoria. Familjen hade ett uttalat kyrkligt intresse. Det är kanske fel att säga familjen för det är framför allt pappa Edvard och Gunnar som är kyrksamma: Albert går aldrig i kyrkan, Georg ytterst sällan och mamma Carola bara då och då. Det är en lång rad präster som passerar revy i dagboken och bedöms allt från ärkebiskop Nathan Söderblom och nedåt i hierarkin. Totalt omnämns trettio präster, de flesta av dem verksamma inom Maria församling, och alla bedöms och kommenteras. Edvard är den som är mest handgripligt engagerad i kyrkans verksamhet, också vid sidan av kyrkobesöken. Han ansluter sig till sällskapet Kristlig själavård i vilket han tar aktiv del som styrelseledamot. 8 9 milstolpe 08.indd 8-9 08-12-05 11.12.14

Carola Hardling I övrigt är det besök på Skansen och runt i det Stockholm som rör sig som upptar den mesta tiden och intresset. For ut till Skansen halv 6, satt först och hörde musik, superade sedan i Idunhallen, sexa med thé, mycket gott och bra. Sedan for vi med spårvagn till Djurgården, gick kl 7 in på Hasselbacken och drack citronil och vatten, åkte spårvagn till Feith s vid Strandvägen och superade. Feith s som nämns här är samma ställe som Evert Taube gjort odödligt i sin Stockholmsmelodi. Feith s var ett välkänt ångbageri med caféer och konditorier på olika ställen i Stockholm. Ett av dem låg i korsningen Sveavägen Kungsgatan, men det kanske förnämsta låg på Strandvägen 1 och det är väl också det som familjen Harling frekventerar. Strandvägen var redan på dagböckernas tid den gata där man skulle visa upp sig, något som Edvard och Carola ofta gjorde. Ett annat fashionabelt ställe var Nordiska Kompaniet som 1915 flyttade från Stureplan till nybyggda lokaler vid Hamngatan. Edvard och jag på Nordiska Kompaniet mellan _ 4 och _ 5 för att bese allt storartat nu när det nyss har öppnat sina luxuösa lokaler. Efter hand smyger sig en ny nöjesfaktor in i bilden filmen. Man går på bio ofta och mycket, ibland närmast maniskt. Vad ser man då? Vilka biografer finns? Om vi tar den andra frågan först, så hade Stockholm tidigt ett ganska stort antal biografer det fanns vid slutet av 1910-talet 72 fasta biografer i staden: Biografpalatset, Recordbio, Götabiografen, Auditorium, Olympia, Sibylla bara några i raden. Biografpalatset var den biograf som låg närmast deras bostad, i korsningen Hornsgatan - Repslagaregatan. Med sina 575 platser var den Stockholms näst största biograf och hade en orkester om åtta man. Biografen öppnades 1912 och stängdes för gott 1938 när Södergatan byggdes. Av Carolas kommentarer förefaller det ganska ofta vara kortfilmsprogram: Ed och jag på Götabiografen; bara smörja, åtskilligt som man sett förut. Att filmerna ändå oftast var till belåtenhet framgår också tydligt: Ed och jag på Biografpalatset hade utmärkt roligt och jag mådde bra. Ed och jag på Götabiografen och skrattade kolossalt Vad var det då för riktiga filmer man såg? Edvard och jag såg Slavinnans hämnd, Storartat och vackert. Edvard, Georg och jag såg slutet på Paulines äventyr (en serie som varat i 7 veckor). Det var nästan för sensationellt för mig. Jag blev mycket nervös, kunde ej se slutet. Måste sitta med hand för ögonen. Många filmer var importer, givetvis från USA men också från Danmark, som tidigt var en stor filmnation, men även en hel del svenska filmer förekom, bland andra Skepp som mötas i regi av Victor Sjöström. Musiken och teatern ligger också familjen varmt om hjärtat. I hemmet musicerar och sjunger man gärna, och av dagböckerna framgår att åtminstone Carola och Gunnar spelar piano, den senare dessutom violin. Man går ofta på konserter, både i Södra Latins aula, där man bevistar abonnemangskonserter, och på andra platser: Edvard, Albert och jag tillika med Emelie, Anna, Maja, Axel Krogh och herr Hellsten på Operan och hörde Tannhäuser av Wagner; storartad, både musik och utstyrsel. Även ÖHF:s första ordförande finns omnämnd i dagböckerna: Meningen var att vi alla skulle ha gått på doktorinnan Wiks romansafton men fick inga biljetter. I familjens stora kulturintresse inrymdes också den vanliga teatern. Man besöker många av den tidens stockholmsteatrar, men det förefaller som om Kungl Dramatiska Teatern stått högst på listan: På kvällen var vi alla och Emelie Holmqvist och Axel på Dramaten och såg Dunungen ; förtjusande, för att inte tala om spelet, som var charmant. På aftonen var vi alla och Emelie på Dramaten och såg Strindbergs Brott och straff. Bland hans bästa men dyster ehuru i mångt och mycket sann. I några av dessa pjäser agerade skådespelare som kom att bli riktigt stora. I Brott och brott, som var styckets egentliga namn, hade man förmånen att se Harriet Bosse och en ung Anders Henriksson När vi tidigare berörde händelser i omvärlden talade vi om telefoniststrejken 1922. Carola kommenterade den med rysliga uppträden av de arbetsovilliga möjligen ett uttryck för hennes och familjens politiska grundsyn. Edvard var i alla händelser politiskt engagerad: vid upprepade tillfällen bevistar han under 1915-16 på möten med Valmansförbundet, som var en stödorganisation för de moderata och konservativa grupperna i riksdagen. Kl 8 for Edvard, Georg, Emelie och jag med spårvagn till Strand Hotell. Det var familjeafton i sällskapet Allmänna valmansförbundet. Ett förtjusande föredrag av en svensk-amerikan, professor Stomberg, om svenskarna i Amerika, solosång samt supé. Om det var Edvards arbete vid Tullverket som skapade hans intresse för sjöfart låter jag vara osagt, men vid ett par tillfällen kan man notera hans starka bindning till sjön och fartyg, bland annat i juli 1915. Edvard och jag till skomakaren. Jag fick ett par bruna kängor. Sedan till modisten om en hatt. På aftonen lämnades min parasoll till överklädning. Därifrån till Skeppsbron för att se Sveabolagets nya ångare Heimdall komma. Georg var där före oss och var ombord och besåg den. Detta fartyg byggdes 1915 och levererades till Rederi AB Svea, precis som Carola skriver i dagboken, den 7 juli 1915. Det insattes på linjen Stockholm-Lübeck samma år och gick skiftande öden till mötes innan 10 11 milstolpe 08.indd 10-11 08-12-05 11.12.15

det 1971 skrotades i Helsingfors. En av de frågor runt bröderna Harling som vi sökt svaret på är deras anknytning till Österåker. Hur fick de kontakt med vår kommun? Var i Österåker bodde de? Några definitiva svar på dessa frågor ger dessvärre inte dagböckerna. Vi kan få uppgifter om hur de åkte hit och hur ofta och hur länge de vistades här och vi kan få ledtrådar, som ger oss möjligheter att spekulera med en något större grad av sannolikhet. Sittningsböckerna, som redogör för var och när de tar sina fotografier, kan ge en ledtråd. Under de första åren av deras fotografiska verksamhet i Österåker tas den alldeles övervägande delen av bilderna i socknens östra delar; i Margretelund, Tråsätra, Brevik, Lervik, Flaxenvik, Härsbacka och ute på öarna. Inte ett enda fotografi är under denna tid taget i området Stenhagen, Åkersbro, Smedby, Sundtorp, Marielund och Langen. Senare sker en påtaglig geografisk utjämning. I familjen Harlings bekantskapskrets fanns en major August Poignant. Han bodde med sin familj bodde på Storgatan 48 i Stockholm men hade sin sommarbostad på Lervik. Möjligen kan man tolka fördelningen av fotograferandet som att gossarne i början bodde i de östra delarna av kommunen kanske rent av hos Poignants? Ytterligare en familj i bekantskapskretsen med anknytning till Österåker känner vi namnet på, familjen Åkersten. I Stockholm bodde en gren av släkten på Odengatan 45, medan en gren bodde i Österåker, i Granhyddan, nuvarande Karlslundsvägen vid Langen. Umgänget här i staden mellan Harlings och Åkerstens var tätt, och ofta förekommer namnet Åkersten i dagböckerna. Fröken Åkersten här på middag. Hon satt och pratade till kl 9, då Albert följde henne till spårvagnen. Albert och Gunnar for till Åkersberg på gamla fru Åkerstens begravning. Var Albert hela dagen ute på Granhyddan; fru Åkersten fyllde 80 år. Och så, i juli 1922, kommer en anteckning i dagboken som bringar ökad klarhet på bostadsmarknaden: Kl 5 kom fru Åkersten, gossarnes värdinna på landet, på visit, drack kaffe och gick kl 7. Senare, någon gång efter 1930 då de för gott flyttade ut till Österåker, vet vi att de bodde på hotellet uppe i Åkerstorp. I övrigt ger dagboken många uppgifter om hur, när och hur ofta gossarne reste till Åkersberg. Inte sällan är Albert här ute ensam. Albert och Gunnar reste med 9-tåget från Östra Station. Georg följde dem och hjälpte bära. Albert och Gunnar reste igen till Åkersberg, kl 2 härifrån. Ed och jag följde dem i bil till båten som ligger vid Nybron. For Albert och Gunnar med Östanå till Skeppsdal där de skulle fotografera och fortsatte sedan hem till Åkersberg. Dagböckerna ger oss också en uppfattning om familjens ekonomi. Inledningsvis, under de första åren, förefaller man att ha det ganska gott ställt: vi har ju noterat att man rör sig mycket ute på stan, på biografer, på restauranger, teatrar och konserter. Och man handlar: Ed och jag kl 8 upp till Böhlmarks efter lampglas till salslampan. Var sedan hos Livin Östring och köpte en bunt tyg till skjortor, därefter hos modisten och beställde om min vinterhatt. Straxt efter middagen gick Edvard med mig till Västerlånggatan och betalade min vinterhatt som kostade blott 1 kr, en obetydlig ändring. Köpte Stomatol och Karlsbadersalt. Inne hos Luck och köpte litet karameller. Perukmakare Bartholson uppe för att rådgöra med mig om mitt hår. Ed och jag och köpte Azymol-stimulus och en nagelputsare. Ute på morgonen och handlade. Köpte bland annat kängsnoddar (25 öre), korsettsnodd (50 öre). Men de goda åren tog slut! Dagböckerna talar tidigt sitt tydliga språk om ständigt återkommande sjukdomar av de mest skilda slag. I det två första delarna, fram till 1920, är det mest frågan om allmänna småkrämpor, men under tiden 1920 1923 blir sjukdomarna allt oftare återkommande och framför allt av allvarligare art. När jag läser dagböckernas anteckningar, som i den tredje delen väldigt ofta handlar om sjukdomar, slås jag av några saker. Det första som är värt att notera är att läkarvetenskapen har gått framåt markant under de sista hundra åren. Behandlingsmetoderna, som familjen Harlings sjuklingar utsätts för, verkar primitiva kalla omslag kombinerade med sängläge, lavemang, laxering och ricinolja är universalmedlen. Tog in ricinolja. Har varit mycket skral. Edvard ringde till doktorn. Jag skulle ha omslag. Ed fortfarande sjuk, doktor Nylin här, ordinerade kallt omslag. Albert sjuk hela natten och dagen i kräkningar. Ringde till doktor Nylin. Han skulle ha isbitar och omslag. Georg var uppe hos doktor Nylin. Han skall ha kalla omslag om livet; magen har blivit angripen av influensa. Det är också lätt att konstatera att familjen drabbas av ett stort antal krämpor av de mest varierande slag. Dagbokens uppräkning av besvär påminner osökt om uppslagsdelen i en läkarbok: - värk i mitt huvud, troligen nervvärk - svår bröstvärk - reumatisk värk - ohyggliga magplågor - förfärlig ryggvärk - influensa - nervskakningar - dån i huvudet - svår värk i knäna - vaknade med ett dån i mitt vänstra öra, så våldsamt att Edvard måste följa mig till öronläkare Larsson. Det var nervöst. Denna sista kommentar av Carola förefaller befogad. Jag har svårt att värja mig från tanken att mamma Harling lider av hypokondri, men det kan ju också vara så enkelt som att hon har för lite att göra i sin ombonade miljö och därför har alltför gott om tid att känna efter. Sydde hela dagen på en kamkofta, blev överansträngd och var rätt dålig. Jag tyckte nästan att jag hade feber men som väl endast 37,8. Jag är fortfarande mycket klen och sjuk, ehuru utan feber, antagligen mina sjuka nerver. 12 13 milstolpe 08.indd 12-13 08-12-05 11.12.15

Doktor Nylin kunde ej göra annat än att konstatera att all min svaghet kommer från mina sjuka nerver. Dagens sjukvård kritiseras ofta för att patienten slussas mellan olika läkare var gång man tvingas besöka någon sjukvårdsinrättning. Det verkar inte ha varit bättre förr! Möjligen kan man konstatera att familjen Harling frivilligt valde att själva konsultera en lång rad läkare, homeopater och helbrägdagörare, de flesta för oss idag helt okända. Doktor Ernst Nylin med mottagning på Hornsgatan 66 kan betraktas som husläkare. All sjukvård sker i hemmet och läkarna kommer ofta och gärna på besök. Speciellt gäller detta dr Nylin, som under tiden oktober 1920 till januari 1923 är på hembesök på Repslagaregatan 54 gånger. Under samma tid är medlemmar ur familjen på läkarbesök i hans mottagning 25 gånger och i telefonkontakt med honom 30 gånger. En av läkarna, doktor Ada Nilsson, blev riksbekant. Efter tjänstgöring på Serafimerlasarettet och Ersta sjukhem öppnade hon privatpraktik på Södermalm och ägnade stor del av sin tid och kraft åt de prostituerades levnadsvillkor. Hon var också en av centralfigurerna i den s k Fogelstads-gruppen, den tidens Feminint initiativ. De ständigt återkommande sjukdomarna påverkade inte bara stämningsläget i hemmet. Också den ekonomiska situationen för familjen blev efter hand mycket ansträngd. Carola skriver själv i dagboken den 16 december 1922. Kl 6 kom pastor Olof Molin på visit med 100 kr i och för vår långvariga sjukdom, som gjort att vår ekonomi är svår. Kl 8 kom fru Anna Molin med 200 kr i kuvert från disponent Wasén. Guds godhet är utan gräns. Jag har bedit och Han har bönhört. Flera av vännerna hjälper nu också familjen: Kl 7 kom Caroline och hade ett anonymt kuvert med 50 kr uti. Kl 3 kom Caroline och gav Edvard 50 kr till ved, Gud välsigne henne. Denna sista dagboksanteckning visar också en ny sida av Carola Harling. Tidigare har hon omnämnt sina vänner och bekanta i neutrala termer, men nu kommer hennes känslor in i bilden känslor av oro och tacksamhet. Kl 7 kom Georg och Ingrid. De omtalade att de skall resa till Sandhem till hennes hem över julen. Jag blev mycket ledsen och nervös över det. Nu när Edvard är sjuk trodde jag att de skulle stanna här hos oss. Vår rara älskade doktor Nylin ringde kl 1 för att höra hur det stod till. KI 7 kom Ellen. Hon är god och deltagande. Det är även Emelie. Jag kan ej nog tacka Gud som låter mig ha så innerligt goda vänner; alla jag känner är goda. Mot slutet av 1921 ökar problemen, främst för Edvard. Den 20 november skriver Carola: Var både Edvard och jag dåliga hela dagen. Edvard i hjärttrakten, men blev bättre frampå dagen. Gunnar ringde 2 gånger till dr Nylin på morgonen. Och några dagar senare: Edvard fick ett svårt anfall av sin förkalkning på morgonen, vilket varade hela dagen. Blev sämre på natten, så Albert och Gunnar ringde efter dr Lindvall, vilken kom och gav honom en insprutning. Jag och Caroline (som låg hos mig) steg upp kl 4. Emelie var även inne hela natten. Vid 4-tiden kom Georg och Ingrid. 11.15 till 12 var Caroline här, kom åter 7.45 (låg över natten). Emelie och Emma var här flera gånger under dagens lopp. 12.30 till 12.40 var dr Nylin här. 11.45 kom Ingrid, 5.30 kom Georg, gick 8. Vid 8-tiden var Hugo Harling här. Sjuksköterskor anställs och de vakar dygnet runt tillsammans med familjen. Men sjukdomen vänder och den 12 december förklaras Edvard frisk för den här gången! Men även en färsk med. kand. kan av dagbokens anteckningar utläsa att allt inte står rätt till: Nylin telefonerade. Edvards ben svullna och måste bindas varje dag, ej om nätterna. Edvard hostar förfärligt och lider av andnöd; hostan kommer från magsäcken. Och den 8 november 1922 var det dags igen för Edvard: Kl 2 kom doktor Lindvall för att undersöka Edvard. Han var här en halvtimma, ordinerade mycket. och tillsade Edvard att ligga till sängs i 8 dagar för att vila hjärtat. Hans hosta kommer från hjärtat. Dagbokens sista del avslutas den 22 januari 1923 och en av de sista anteckningarna ger en klar bild av problemen: Edvard hade svår andnöd hela dagen och var klen Även om Edvard därefter tidvis kommer på fötter är hans dagar räknade. Vi har tyvärr ingen kunskap om den sista tiden, men vi vet av uppgifter i kyrkböckerna att Edvard Harling avled den 4 augusti 1923 i en ålder av 74 år och 4 månader. Vad vet vi om brödernas öden efter januari 1923? Tyvärr inte mycket. Vi har inga dagböcker att förlita oss till och bygger därför våra kunskaper på vad vi hört berättas och det är inte så mycket. De bosatte sig i Österåker någon gång omkring 1930. Carola avled då i en ålder av 82 år, och möjligen är det anledningen till att bröderna bröt upp från sin ursprungliga miljö. De bosatte sig i hotellet i Åkerstorp, där de också hade sin nya ateljé. Därifrån fortsatte de att fotografera, men mot slutet blev det mest fråga om porträtt och gruppfotograferingar av skolklasser och konfirmander. Gunnar, den yngre av de två, avled den 1 februari 1948, medan Albert tillbringade sin sista tid på ålderdomshem i Östra Ryd där han avled den 7 september 1961. Båda är begravda tillsammans med föräldrarna och Georg och dennes hustru i familjegraven på Skogskyrkogården i Stockholm. GUNNAR WINBERG 14 15 milstolpe 08.indd 14-15 08-12-05 11.12.16

Kända män och kvinnor som varit i Österåker Författaren Göran Tunström skrev för en del år sedan en bok med en titel, liknande den ovan, dock med den stora skillnaden att det då rörde sig om Sunne. Österåker är inte på något sätt underlägset den värmländska metropolen; massor av kändisar har genom åren bott eller tidvis vistats i vår kommen. Redan på medeltiden fann rikets ärkebiskopar våra trakter lämpliga som vistelseort, dock med den lilla skillnaden att deras huvudsakliga syfte var att befästa inloppet till Långhundraleden och på så sätt skapa sig en förmögenhet av världsliga mått. Nils Allesson lät i slutet av 1200-talet uppföra Tunaborgen, där sedan Jens Gereksson under en tid levde det ljuva livet innan han av påven fördrevs till ett kargare (och kort) liv på Island. Det växande stormaktsriket drog på 1600-talet ett antal adelsmän till Österåker. Ätten Oxenstierna lät uppföra Margretelunds slott, och på Tuna härskade vid denna tid riksrådet Gustaf Banér. Smedby hade under medeltiden ägts av ätten Tre Rosor och vid slutet av 1500-talet tillhört ätten Bielke. Rydboholm har sedan 1500- talet ägts av ätten Brahe. Kort sagt, Österåker har varit attraktivt som boendemiljö sedan långliga tider och är så även idag. Många är de kändisar som under längre eller kortare tid valt vår kommun som hemort, under hela året eller bara under sommartid. Kändisar är idag framstående idrottsmän, politiker, folk från scen, salong och TV samt författare. Min avsikt är att kortfattat presentera några av dessa storheter, dock utan att på något sätt göra anspråk på att vara heltäckande. Kurt Hamrin i den svenska landslagsdräkten. Jag vill börja med idrottsmännen och ställer då som ett krav för medverkan i denna Österåkers Hall of Fame att idrottsmannen ifråga skall minst vara svensk mästare alt ha representerat det svenska landslaget eller varit professionell utomlands. För femtio år sedan, 1958, genomfördes VM i fotboll i Sverige och det svenska landslaget erövrade en mycket hedrande och något oväntad andraplats. I detta landslag spelade AIK:s Kurt Hamrin och hans mål i matchen mot Västtyskland den 24 juni 1958 kommer för all framtid att vara ett av de mest spektakulära svenska fotbollsmålen genom tiderna. Kurre föddes 1934 och gick via solnaklubbarna Huvudsta IS och Råsunda IS till AIK där han 1954 blev allsvensk skyttekung. Året därpå köptes Kurre av italienska Juventus FC och sedan dess är han italienare, numera bosatt i Florens. Under sin karriär har han representerat fem italienska division I-klubbar: Juventus, Padova, Fiorentina, Milan och Napoli där han spelade sin sista ligamatch 1971. Hans landslagsmeriter omfattar 32 A-landskamper. Att Kurre också var landslagman i ishockey är inte så värst känt. Han spelade år 1954 två A-landskamper, båda mot Canada. Hans anknytning till Österåker? Genom sitt släktskap med framlidne Göthe Uneborgs hustru Ulla har han köpt ett fritidshus i Skirhult och sommartid kan man då och då stöta på honom i Favoriten i Åkersberga. AIK är också inblandat i de följande bollspelande kändisarnas liv. Jag har dessutom haft förmånen att få vara kollegor med två av dem och lärare åt den tredje, så min känsla för dem är stark. Jim Nildén är den förste i raden. Han föddes 1940 i Hagalund i Solna och var till yrket mellanstadielärare inom Råsunda rektorsområde där vi jobbade sida vid sida i många år. Jimpa gjorde 124 allsvenska matcher som mittfältare för AIK, den enda klubb han representerat. Han var under sin hela fotbollskarriär aldrig utvisad, vilket är ett gott betyg åt hans mentala inställning och moraliska kapacitet. Vid sidan om fotbollen spelade han allsvenskt för AIK i bandy och ishockey. Under åren 1966-67 gjorde Jimpa åtta A-landskamper i fotboll och tre juniorlandskamper i ishockey. Efter den aktiva karriären fortsatte Jim som tränare i AIK, från A-laget ner till de minsta knattelagen. I Österåker tillbringar Jim och hans fru Mona sina somrar i stugan i Bammarboda. Lars Lacke Hall är den tredje AIKaren i raden. Lacke föddes 1931 i Sävsjö men har fört en ambulerande tillvaro med bostadsadresser i Sävsjö, Falun, Uppsala, Stockholm och Solna. Lacke är en bollbegåvning av stora mått, har spelat i fotboll för AIK och i bandy för Falu BS, AIK, IFK Stockholm och Hammarby IF, dessutom i svenska landslaget i bandy 1955. Som tränare har han också en gedigen karriär i flera klubbar och som riksinstruktör i Svenska Fotbollsförbundet, där han ledde utbildningar för tränare. Lacke var väl lämpad för detta uppdrag; under hela sin aktiva karriär var han i sin civila gärning lärare vid Råsundaskolan i Solna, där jag hade förmånen att få vara hans kollega. I sina österåkerskontakter bor han granne med Kurt Hamrin i Skirhult. Ytterligare en solnagrabb har hittat Österåker. Efter skolgång i den svenska fotbollens hjärta, Råsunda, fann Christer Johansson, tidigt en stor bollbegåvning, sin idrottsliga hemvst i AIK. Så småningom blev det allsvenskt spel och ett antal juniorlandskamper i den blågula dressen. Som så många andra ägnade sig Chrille efter avslutad karriär åt tränaruppdrag, bland Stefan Pettersson i blåvit dress 16 17 milstolpe 08.indd 16-17 08-12-05 11.12.21

annat i IFK Österåker, vilket kunde kännas naturligt eftersom han sedan många år är bofast Margretlundsbo. Raden av AIK-are med österåkersanknytning är inte slut med detta! Den yngste är Alexander Östlund, Salle, uppvuxen i kommunen, skolad i IFK Österåker innan han värvades till AIK. Alexander gick i skola i Margretelund, Tråsätraskolan och Röllingby gymnasium. Hans väg bland fotbollsklubbar är lång och slingrande: Brommapojkarna, Vitoria Guimarães i Portugal, IFK Norrköping, Hammarby, Feyenoord i Holland och slutligen (?) Southampton i England. Salle var tidigt en stor bollbegåvning och uppmärksammades av AIK: s inköpare. Han blev 1995 lagets yngste allsvenska spelare genom tiderna han var då 17 år gammal. 1998 gjorde han som forward ett verkligt avgörande mål, det mål som gav AIK SMguld. I Norrköping omskolades han sedan till högerback och på den positionen deltog han i det svenska landslaget i EM-slutspelet i Portugal 2004. Inför VM 2006 deltog han i alla Sveriges kvalmatcher, men av någon anledning hamnade han i kylan och återfinns nu i Southampton. Salle har totalt gjort 32 landskamper för Sverige. Ytterligare en fotbollsspelare av hög dignitet återfinns i kommunen, denna gång dock inte från AIK. Stefan Pettersson debuterade i IFK Västerås och värvades snart till IFK Norrköping i allsvenskan. 1984 var det dags för nästa kliv uppåt i karriären: IFK Göteborg blev hans nästa adress. Under de följande fyra åren var han med om att erövra två SM-guld samt seger i den europeiska UEFA-cupen. 1988 var det dags för nästa flytt till Ajax FC i Holland. Stefan var en gedigen lagspelare med en mycket stor portion spelintelligens; som framspelare var han en av vårt lands allra bästa, och han fick också spela 31 landskamper för Sverige. Med tanke på hans kapacitet var detta ett på tok för lågt antal! Efter sex år i Holland återvände Stefan till Göteborg och ytterligare tre SM-guld kunde tillföras alla tidigare meriter. Men åren och alla hårda matcher tog ut sin rätt och 1999 satte knäskador stopp för den aktiva karriären. Åt 2006 återfanns Stefan i Österåker, gift med Jennie Parnevik. Han anställdes som fotbollsinstruktör i John Bauer-gymnasiet här och var under en period också hjälptränare i IFK Österåker. Men hans nya jobb som spelaragent tar så mycket tid att alla annan verksamhet Stickan Pettersson klarar 2.09 i Rom-olympiaden utom familjen måste läggas åt sidan. Ytterligare en merittyngd Pettersson finns med på listan över idrottskändisar. Denna gång är förnamnet Stig och grenen är höjdhopp. Han föddes i Österåker 1935 men tävlade aldrig för någon hemmaklubb utan representerade stockholmsklubben Kronobergs IK. Men vi gläds ändå åt Stickans framgångar på idrottsbanan: tre starter i olympiska spel med två retfulla fjärdeplaceringar som bäst, silvermedaljen på europamästerskapet i Stockholm 1958 och två segrar i nordiska mästerskap. Dessutom erövrade han åtta svenska mästerskap och höll det svenska rekordet i åtta år med resultatet 2.16 som bäst. Stig Pettersson var en av dem som genom sina inspirerande insatser bäddade för det svenska höjdhopparunder vi under många år kunnat glädjas åt Kajsa Bergqvist, Stefan Holm och Linus Thörnblad har haft Sten Erickson en fin förebild. Vår nästa friidrottare var varken född i Österåker eller bosatt här när han gjorde sig känd inom idrottsvärlden men vi räknar gärna in honom bland de våra. Samuel Norrby föddes i Stockholm 1906 och blev som kyrkoherde i vår församling österåkersbo 1950. Den idrottsliga karriären nådde sin höjdpunkt under 1930-talet, då han representerade SoIK Hellas, även om han var bäst i landet i kulstötningen redan 1928. Han blev från 1930 svensk mästare i kulstötning fem gånger och satte flera gånger svenskt rekord med 15,30 som bästa resultat. Är 1934 representerade han Sverige i europamästerskapen i Turin och blev då fyra. Även om kulstötning var hans bästa gren gjorde han (med den tidens mått) riktigt bra resultat även i diskuskastning, längd- och höjdhopp och 100 meter. Vi befinner oss nu i den sportsliga forntiden och kan då vaska fram ytterligare ett par olympier med österåkersanknytning. Den förste, Bror Hellström, föddes 1914 och tävlade under inledningen av sin aktiva bana för IFK Österåker innan han gick vidare till SoIK Hellas och Brandkårens IK. Bror var en mycket duktig långdistanslöpare som under en period hade det svenska rekordet på 5 000 meter. 1936 uttogs han att representera Sverige vid Berlinolympiaden. Och sedan kom epoken Gunder Hägg! Bror förlorade sitt svenska rekord och dessutom drogs han med i penningkarusellen under Gunder-Arne-eran. I mars 1946 diskvalificerades Bror på två år, vilket för honom var liktydigt med livstid han kom aldrig tillbaka på arenorna. Men kvar lever minnet av en mycket duktig löpare! STEN ERICKSON Granne med Vita Huset bor vår nästa olympier, trestegshopparen Sten Ericksson som dessutom varit ekonomichef i Österåkers kommun. Sten, som härstammar från Nora, hade på slutet av 50-talet och början på följande decennium det svenska rekordet i tresteg på 15,76, ett på den tiden inte föraktligt resultat. Ett stort antal landskamper för Sverige blev det också med två segrar i de prestigefyllda Finnkamperna som kulmen på karriären. Men då räknar jag inte med olympiska spelen i Rom 1960 där han slutade som elfte man. Rom blev också början till slutet en till synes bagatellartad skada blev permanent och gjorde att karriären tog ett ganska abrupt slut. Men det finns en friidrottare som blivit olympisk medaljör, dock före sin tid som österåkersbo. Vid de olympiska spelen i London 1948 gjorde Sverige rent hus på prispallen på 3 000 meter hinderlöpning. Silvermedaljör blev den gången Erik Elmsäter, militär vid I 13 i Falun, som han också representerade på idrottsbanan. Samma placering hade han redan tidigare erövrat 18 19 milstolpe 08.indd 18-19 08-12-05 11.12.23

Erik Elmsäter i ledningen av hinderfinalen i London 1948 vid europamästerskapen 1946 i Oslo. Redan 1943 lät han dock tala om sig på allvar. I ett lopp på Stockholms Stadion blev han den förste hinderlöparen i världen som avverkade distansen på en tid under nio minuter; hans världsrekord löd på 8.59,6 och det levde kvar i sju år! Erik Elmsäter tillhör det lilla fåtal idrottsmän som deltagit i såväl sommar- som vinterolympiader. I St Moritz 1948 kom han nionde plats i nordisk kombination och i Oslo 1952 på trettonde plats i samma gren. Vad gjorde Erik Elmsäter i Österåker? Bortsett från att han bodde på Hantverkarvägen och därifrån dagligen tog sig till sitt arbete på Sveriges Television så var han under en period ordförande i IFK Österåker Hockey kontakten med idrotten kunde han inte helt släppa! En annan duktig sommaridrottare som kunde ha kopierat Eriks Elmsäters dubbla olympiader var Eddie Wingren. Fortfarande kan man se Eddie härute sommartid, gästande sitt hus på Nyboda holme. Resten av året är han sin hemkommun Sundbyberg trogen där har han bott, arbetet och idrottat i hela sitt liv. Eddie var friidrottare under sommarhalvåret med längdhopp som sin specialgren och ishockeyspelare för Djurgårdens IF under vinterhalvåret. 1960 var han aktuell för deltagande i de två olympiska spelen i Rom och Cortina, men skador stoppade båda starterna. På hemmaplan gick det bättre. I ishockey gjorde han åtta A- landskamper med Tre Kronor och erövrade fem svenska mästerskap med Djurgården under klubbens storhetstid i början på 60-talet. I friidrott har Eddie alltid varit sin förening Duvbo IK trogen. Det blev aldrig någon SM-titel i längd men ett personligt rekord på 7,38 var mycket gångbart på den tiden. Ett stort antal landskamper hann det också bli för Eddie, som fortfarande håller i gång; 68 år Eddie Wingren gammal ställer han fortfarande upp i Vasaloppet varje år! Vår nästa kändis var också han djurgårdare och ishockeyspelare. Tommy Albelin föddes här 1964, representerade under ett par Stocksund innan det var dags för storlaget från Stockholm. Så blev det landslaget; fem världsmästerskapsturneringar gav två silver- och en guldmedalj samt en 100-årsjubileum med notdragning En strömmingsnot som inte använts sedan i slutet av 1940-talet,togs lördagen den 14 juni i år åter fram för att nyttjas i notvarpen kring Marsätra holme. Strömmingsfiske med not utmed kusten i Stockholms skärgård var vanligt kring sekelskiftet och fram till i mitten av 1900-talet. Skälet till att noten återigen sjösattes var för att fira 100-årsminnet av att Fritz och Maria Jansson som nygifta år 1908 övertog arrendet av skärgårdshemmanet Kända män och... fortsätter olympisk turnering 1998. Och sedan bar det av till Nordamerika och spel i NHL, totalt 952 matcher! Vi är nu på allvar inne bland vintersporterna och stöter då på Meeri Bodelid. Det är inte riktigt rätt att enbart föra Meeri till vintersporterna; visserligen har hon i skidåkning nått sina största internationella framgångar med starter i olympiska spelen i Sapporo 1972 och den första officiella damsegrarinnan i Vasaloppet 1981, men hon är också en sommaridrottare av rang. Två segrar i Lidingöloppet och en seger i cykel-sm, 60 km år 1975. Och nu ägnar sig Meeri åt att som sjukgymnast få fart på slitna kroppar här i Åkersberga! PERNILLA WIBERG Sommartid kan man då och då springa på en av våra verkligt stora vinterolympier, Pernilla Wiberg, som tillbringar delar av sommaren här ute hos oss. Det är definitivt ingen överdrift att hänföra Pernilla till kategorin Stora idrottsutövare trots att hon är ganska liten! Under sin aktiva karriär hann hon med att vinna 24 gånger i alpina världscupen, erövra två olympiska guld och ett silver samt att vinna fyra VM- Marsätra, numera en del av Skärgårdsstad. De som firade var Fritz och Marias barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn samt deras närstående. Det blev drygt 60 själar som hjälptes åt att lägga noten i sjön i notvarpet Murarn, mitt på sydsidan av Marsätra holme. Notvarp kallades de platser utmed stranden där man av erfarenhet kände till att det inte fanns några hinder på botten där noten forts. segrar. Att hon dessutom fick Svenska Dagbladets bragdmedalj 1991 och två gånger Radiosportens Jerring-pris gör inte det hela sämre! Och nu är hon invald bland alla de gamla gubbarna i Internationella Olympiska Kommittén! En stor idrottskvinna! Avslutningsvis två idrottsmän som inte bryr sig om vilken månad på året det är de tävlar ändå! Golfproffsen Jesper Pernevik och Richard S. Johnson är båda Österåkersbor, även om de tillbringar mest delen av sitt liv på greener i USA. Parnevik blev golfproffs 1986, har spelat i Ryder Cup tre gånger (varav två gånger medlem av det segrande laget!) och vunnit Scandinavian Masters två gånger. Richard Johnson är inte lika känd utanför golfkännarnas krets. Jag minns honom som elev på Bergsättra- och Tråsättraskolorna innan han försvann till USA där han fortfarande finns kvar och spelar. Sannolikt har jag tappat bort några stora namn, därför kommer jag i följende nummer av milstolpen att följa upp den här artikeln. GUNNAR WINBERG 20 21 milstolpe 08.indd 20-21 08-12-05 11.12.24

kunde fastna och man visste att strömmingen gick till. Varpen runt Marsätra holme hade alla egna namn:braxenvarpet, inre och yttre grundvarpet, Stora sten, Murarn, Djupvarpet och Yttre och innre bakvarpet. Noten som legat undangömd i ett fuktig uthus i nära 60 år var egentligen i dåligt skick men med lite lappningar och lagningar blev den användbar. Syftet var ju inte att håva in en stor fångst utan att visa de yngre deltagarna hur deras förfäder slitit för brödfödan. En not består av två armar om vardera ca 40 meter samt en kil mellan armarna där fångsten förhoppningvis samlas när noten dras in till stranden. Noten läggs i sjön parallellt med med stranden ca 70 meter ut. Tögen är samlingsnamnet på de linor som läggs från stranden i vattnet och fästes i vardera armens ena ända. När noten läggs i sjön sjunker undertärn (stentärn) till botten med hjälp av stenar, medan den korkförsedda övertärn (flantärn) står upp mot vattenytan. bildtext Noten som är ungefär 5 alnar hög bildar nu en vägg som stänger in den strömming som råkat hamna mellan noten och stranden. Så vindas linorna in mot stranden och när ändan av notarmarna når land börjar det våta och tunga jobbet att för hand dra in armarna och kilen som förhoppningsvis då är full av strömming. När strömmingen var bärgad i sumpen på notökstocken -en stor tjärad träbåt som roddes av två man med varsin åra - och noten upplagd på öxstockens aktertoft bar det i gamla tider av till nästa varp. Det kunde bli upp till 3 varp under den ljusa årstiden och man började redan i 3-tiden på morgonen. När man däremot var färdig för dagen roddes fångsten nedlagda i trälådor -strömmingstrummor- till närmaste ångbåtsbrygga för vidare färd med Vaxholmsbåten till Nybroplan i Stockholm. Där hämtade en lejd torgmadame den och förde den till Kornhamnstorg där den såldes till hugade Stockholmare. Notökstocken är sedan länge uppeldad så vid 100-årsfirandet blev den ersatt med bildtext en modern aluminiumbåt där de två roddarna bytts ut mot en 115 hästkrafters utombordsmotor. Nå, hur stor blev då fångsten vid 100-årsfirandet? Ja, inte särskilt lysande, den blev med ett gammalt mått mätt drygt ett kast, Ett kast är så många strömmingar man kan hålla i en näve, ungefär 4 stycken. Ett bra mått att ta till när man saknade nått annat mått att mäta med när hemmakunderna stod och trampade vid bryggan för att få del av den färska fångsten. Ungefär lika stor var, enligt Fritz dagbok, fångsten första gången Fritz drog not vid Marsätra 1908. Med tiden blev fångsterna bättre och Fritz och Maria tjänade så pass bra på sitt fiske och sitt lilla jordbruk att de kring 1921 kunde köpa Marsätra och Nöden (numera Ekhaga) när baron Åkerheilm på Margretelund sålde av ett antal mindre hemman. Samtidig köpte Fritz bror Emil fädernegården Knaborg och brodern Otto köpte Tråsättra. Fritz o Maria fick nio barn varav sex stycken var med vid 100-årsfirandet som avslutades med ett rejält mål mat med enbart strömmingsrätter, uppdukade vid Böljebo,det undantagshus som Fritz och Maria byggt för att bo i på gamla dagar. Fritz fick dock aldrig flytta in, han gick bort redan 1939, men Maria bodde i huset till hon gick ur tiden 1962. Marsätra såldes 1961till fastighetsbolaget Magnus Idar AB som hade stora planer för hur Marsätra skulle styckas upp och säljas. Så blev det också, och namnet Marsätra fick då försvinna,det var inte gångbart i marknadsföringen när tomterna skulle säljas. INGEMAR JANSSON 22 23 milstolpe 08.indd 22-23 08-12-05 11.12.25

Vem var Tant Klara? Klara Nilsson Tant Klara med sin söndagsskoleklass 1913. Anna Jansson, brorsdotter till Tant Klara, är flickan i rutig klänning i mitten nederst. Foto: Harling Flertalet av Milstolpens läsare har säkert någon gång besökt hembygdsmuseet vid Stenhagsvägen. Det var förr det gamla fattighuset. Besökaren har då förmodligen lagt märke till den lilla stugan alldeles intill museet Tant Klaras stuga. Vem var då Tant Klara? Hur har stugan hamnat där? För det är väl inte den ursprungliga platsen? Klara Nilsson Tant Klara var mejerinna på Smedby gård. Hon föddes 1867. Mejerinnan hade viktiga uppgifter på en större gård. Hon skulle ta hand om mjölken, separera grädden från mjölken och kärna smör. Klara Nilsson bodde större delen av sitt liv i det hus vi idag känner som Tant Klaras stuga. Stugan låg vid Langen, området längs nuvarande Össebyvägen mitt emot där Stenhagsvägen börjar. Där fanns flera små hus. Området kallades i folkmun för Langen efter smeden Karl Lang som bodde där. Tant Klara var också söndagsskolelärarinna. Hon var medlem i Missionskyrkan och vi ser henne här med sin klass. Fotot är taget vid en terminsavslutning 1913 Hembygdsmuseet med Tant Klaras stuga till höger. Foto: Hans von Matérn Klara Nilsson bildade aldrig familj. Hon dog 1931, 64 år gammal. Efter hennes död flyttade brodern Johan Nilsson (f. 1858, d. 1935) och hans hustru Emilia (f. 1864, d. 1950) in i stugan. Deras tre barn var vid den tiden vuxna. Johan var dagsverkare på Smedby och hade med sin familj tidigare bott i torpet Storhagen. Trots att grunden var ofri fick Johan bygga till en liten ladugård, så familjen kunde hålla ko, gris och höns. Även stugan, som inte hade några bekvämligheter, kunde byggas till, bl.a. med en farstu. Emilia bodde kvar i stugan efter makens död. Johan och Emilias dotter Anna (f. 1905, d. 1987) flyttade tillsammans med sin man Karl Jansson in i Tant Klaras stuga 1966. Karl var då pensionerad lastbilschaufför. I början av 1970-talet avstyckades tre tomter vid gamla Langen vid Össebyvägen. Karl och Anna kunde då för ett humant pris köpa tomten med Tant Klaras stuga, där de alltså bodde. Anna Jansson levde till 1987. Hon blev 82 år. Anna ville att dottern Margareta, som alltså är brorsdotterdotter till Tant Klara, skulle ta hand om huset. Margareta tillbringade mycket av sin lediga tid, även som vuxen, hos föräldrarna när de bodde i Tant Klaras stuga. Hon fick därför en stark känsla Margareta Jansson på trappan till sitt hus vid Össebyvägen (f.d. Langen) Foto: Frida Jansson och samhörighet till platsen och huset. Det föll sig därför naturligt för Margareta att 1992 låta uppföra ett modernt hus för eget bruk på den gamla tomten vid Langen. Margareta och hennes bror Bengt Jansson skänkte då Tant Klaras stuga till hembygdsföreningen. Hembygdsföreningen tog tacksamt emot gåvan och flyttade stugan till sitt nuvarande läge där en gång det forna fattighuset hade sin tvättstuga. Idag hyrs stugan ut till konstnärlig verksamhet. JÖRGEN THULSTRUP, som intervjuat MARGARETA JANSSON 24 25 milstolpe 08.indd 24-25 08-12-05 11.12.26

Ångbåtskrig i Roslagen Uppstickare slogs ut av Waxholmsbolaget ÅR 1921 Waxholmsbolagets ångare Östanå I och Östanå II gick från Stockholm längs kusten förbi Vaxholm, Lervik, Skeppsdal, Bammarboda, Nykvarn, Björnhuvud och Östanå upp till Bergshamra och till Östra Lagnö. Men skärgårdsborna längs norrleden var missnöjda med vintertrafiken. Båtarna gick alltför sällan sedan sommargästerna flyttat hem till stan. Det blev besvärligt att skicka fisk, kreatur, mjölk och andra jordbruksprodukter in till Stockholm. Ett flertal bryggor fick till och med klara sig utan ångbåtsförbindelse på vintern. Dessutom hade Waxholmsbolaget höjt biljettpriserna och frakttaxorna kraftigt gång efter gång, år efter år. Rent oförskämt, ansåg skärgårdsborna. Den handlingskraftige ångbåtsbefälhavaren Carl Axel Bergström lierade sig med Carl Gustaf Jansson i Nykvarn (Sonnegårds farfar), hemmansägare Johan Bernhard Sjöberg i Gärdsvik, slaktare Axel Leonard Andersson i Mellansjö på Ljusterö och hemmansägare Fritz Algot Jansson i Marsätra, nuvarande Skärgårdsstad. De fem herrarna bildade Rederi AB Norrleden på hösten 1921. Carl Gustaf Jansson blev styrelseordförande och verkställande direktör. En ångbåt inköptes från Finland för 134.000 kronor. Den fick namnet Norrleden och sattes i trafik den 23 oktober. Båten lade till vid samma bryggor som Waxholmsbolagets båtar. Biljettpriset till Vettershaga sattes till 2:75. Waxholmsbolaget hade tagit 3:50. Waxholmsbolaget reagerade omedelbart, utökade trafiken och sänkte priserna. Norrleden-rederiet svarade med att sänka priset till 1 krona. Waxholmsbolaget sänkte priset till Vaxholm på vissa turer till 75 öre. Norrleden-rederiet gick ner till 50 öre. Waxholmsbolaget sänkte ytterligare, till 25 öre på vissa turer. När priskriget pågick lät Waxholmsbolaget sina fartyg ligga och blockera tilläggsplatser för konkurrenten, särskilt i Vaxholm. En gång kolliderade Waxholmsbolagets Östanå II med konkurrenten Norrleden I utanför Karlsudds ångbåtsbrygga. Det Ångfartyget Norrleden vid Skeppsbron i Stockholm år 1921. I Milstolpen 2/2002 berättade Karl-Johan Sonnegård om sin farfar i Nykvarn, som var med och startade Rederiaktiebolaget Norrleden år 1922. Bolaget uppstod på grund av missnöje med Waxholmsbolaget, som drog ner på trafiken vintertid och ansågs ha för höga biljettpriser. Norrledenrederiet köpte två ångbåtar som sattes i trafik från Stockholm till Bergshamra och Östra Lagnö. Ett förödande ångbåtskrig uppstod längs Roslagskusten under åren 1921-24. Waxholmsbolaget vann striden och Norrleden-rederiet fick avvecklas. Ångbåtshistorikern Arne Sundström, bosatt på Ljusterö, har i tidningen Skärgårdsbåten nr 4/2003 beskrivit kriget i detalj. Waxholmsbolaget använde för sin del några riktigt fula knep i kampen om resenärer och frakter, skriver Sundström. Den här artikeln är huvudsakligen en resumé av hans redogörelse. ÅR 1922 Norrleden-rederiet köpte ytterligare en ångbåt från Finland, till ett pris av 84.000 kronor. Den fick namnet Norrleden I. Den ångare som rederiet köpt året före fick då heta Norrleden II. Det behövdes två båtar för att klara trafiken både till Bergshamra och Östra Lagnö. Och ångbåtskriget fortsatte. Waxholmsbolaget meddelade att biljettpriset Stockholm-Vaxholm, som var 1 krona och 25 öre, skulle gälla hela vägen upp till Bergshamra och ända bort till Östra Lagnö. Längs den här farleden utkämpades ångbåtskriget. 26 27 milstolpe 08.indd 26-27 08-12-05 11.12.27

skedde då fartygen tävlade med varandra om att ta en genväg innanför farleden. Vid sammanstötningen slets några friholtar av på den enda båten och fyra fönster krossades på den andra. Händelsen toppade förstasidan på Nya Dagligt Allehanda. Ångbåtskriget blev ansträngande för Norrleden-rederiets ekonomi. Vid årets slut redovisades ett underskott på 45.000 kronor. Redan i september hade Carl August Bergström fått lämna styrelsen och sin befattning som kapten på Norrleden II. Extra bolagsstämmor hölls för att reda upp situationen. Att Norrleden-bolaget ändå fortsatte verksamheten var förstås ekonomiskt helt oförsvarligt. Men det hade väl ändå gått så mycket prestige i kampen att ingen vågade ge upp, skrev Arne Sundström i tidningen Skärgårdsbåten. Norrleden I vid Skeppsdals brygga år 1922. ÅR 1923 Trafiken fortsatte med nedsatta taxor. Waxholmsbolaget tog 1 krona och 25 öre för biljetten till Bergshamra. Norrledenrederiet vädjade till skärgårdsborna att inte vara billighetstrafikanter, utan resa med Norrleden I trots att det kostade 25 öre mer. Vid årets slut hade underskottet ökat till 78.000 kronor. Lånen låg på 184.000 kronor. Revisorerna var kritiska och vägrade rekommendera ansvarsfrihet för styrelsen. ÅR 1924 Norrleden I fortsatte att konkurrera med Waxholmsbolaget i början av januari, men sedan lade Norrleden-rederiet ner den kostsamma vintertrafiken några månader. I mars var ångbåtskriget emellertid i gång igen. En tidig morgon låg Östanå II och Norrleden II bredvid varandra vid bryggan i Östanå. Det var fortfarande is och Östanå II skulle enligt turlistan avgå före Norrleden II. Det innebar att Waxholmsbåten skulle tvingas bryta isen in till stan. Det ville kaptenen inte och därför fördröjdes avresan i timmar. Inte heller Norrleden II ville bryta upp rännan, utan låg kvar, den också. Passagerarna blev Norrleden II vid Nykvarns brygga. förbannade. Kaptenen på Norrleden II gav upp till slut, backade ut och började stöta sig fram mot Stockholm. Waxholmsbåten följde genast efter i konkurrentens kölvatten. Ja, så kunde det gå till. Kriget hade som sagt tärt på Norrleden-rederiets kassa. I juni var det bolagsstämma och styrelsen fick då fullmakt att sälja rederiets fartyg. Norrleden I och II övertogs temporärt av Waxholmsbolaget, som raskt avlägsnade skorstensmärkena samt höjde sina biljettpriser och frakttaxor till tidigare nivåer. I november höll Norrleden-rederiet en extra bolagsstämma som beslöt att rederiet skulle likvideras. Personer som hade aktier och hade lånat ut pengar till rederiet, de flesta skärgårdsbor, för dem blev det stora förluster. Karl-Johan Sonnegårds farfar Carl-Gustaf Jansson hade lånat 30.000 kronor som han satt in i Norrledenrederiet. Alla dessa pengar gick förlorade. Skulden fanns dock kvar efter farfaderns död 1925, och efterlevande fick betala av skulden i tio års tid. Det handlade det om miljonbelopp i dagens penningvärde. ÅR 1925 Efter förhandlingar med olika intressenter såldes båda fartygen slutgiltigt till Waxholmsbolaget, Norrleden I för 95.000 kronor och Norrleden II för 140.000. Det räckte för att lösa inteckningar och betala prioriterade skulder, som skatter och bankfordringar. Rederiaktiebolaget Norrleden slapp därmed gå i konkurs. DRAMATISK SORTI Och vad hände sen med båtarna? Norrleden I döptes om till Sunnan, trafikerade bland annat Utö, Möja och Harö. 1956 såldes fartyget för nedskrotning. Norrleden II fick namnet Nordan. Hon gick i trafik runt Saxaröarna, till bryggor omkring Vaxholm och upp till Singö. Hösten 1952 såldes hon till en skrotfirma i Skottland. Resan dit blev dramatisk. En tysk bogserare drog iväg ut på Nordsjön med f.d. Norrleden och en annan bekant från våra vatten, konkurrenten Östanå II, 28 29 milstolpe 08.indd 28-29 08-12-05 11.12.28

Norrledenrederiets turlista. också den såld till skrot. Det blev storm och bogserbåten telegraferade till Stockholm: One devil lost! Man hade tappat den ena av båtarna i det dåliga vädret. Nästa dag kom ett nytt telegram: The other devil also lost!. Både Norrleden och Östanå II hade slitit sig och drivit iväg i stormen. Dom ville inte dö, sa ångbåtsvänner hemmavid. Båda MILSTOLPEN Redaktion: Thomas Claesson (ansvarig utgivare) Telefon 08-540 211 71 E-post: thomas.claesson@milstolpen.org Ingemar Jansson Olle Löfgren Hans von Matérn Söre Norrby Jörgen Thulstrup Gunnar Winberg Joel Ekström i Linanäs tillhörde aktieägarna i Rederiaktiebolaget Norrleden. rymlingarna fångades emellertid in och bogserades vidare till Newcastle, där de höggs upp. OLLE LÖFGREN Källor: Skärgårdsbåten 4/2003: Ångbåtskriget på Norrleden, av Arne Sundström. Kurt Bergengren och Berndt Friberg: Skärgårdsbåt till sommarnöjet. Upplaga: 1.300 exemplar Bilder: ÖHF:s bildarkiv där ej annat anges Österåkers hembygdsoch fornminnesförening: Postadress: Box 606 184 27 Åkersberga Telefon: 08-540 679 80 www.milstolpen.org Produktion: Big Box AB, Minna Karlsson, Telefon 08-544 107 30 Blå vågen-stipendie till ÖHF I år fick Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening det prestigefyllda Blå Vågenstipendiet på 75 000 kr. Det delas ut av Österåkers kommun, Österåkersföretagarna och Fix Media AB/Åkersberga Kanalen. Det har gett en stimulerande uppmärksamhet åt det viktiga arbetet att värna om kulturarvet i en snabbt expanderande kommun. Nutid är dåtid i framtid! Bland mycket annat har vi fyra museer och äger eller förvaltar 11 gamla hus. En ovärderlig tillgång är vårt bildarkiv med bl a ca 4000 glasplåtar från 1906 till 1946, tagna främst av bröderna Vid den oficiella invigningen av Alceahuset talade Hembygdsföreningens vice ordförande, Sören Norrby vid en skärmutställning som visade bakgrunden till det kommunvapen vi har och hur Hembygdsföreningen en gång medverkade vid tillkomsten av detta vapen. KOMMUNVAPNETS HISTORIA Redan när Österåkers Hembygds- och Fornminnesförening (ÖHF) bildades 1947 började den att arbeta för ett kommunvapen för Österåker. 1950 fick ÖHF kommunalfullmäktiges uppdrag att ta fram ett förslag till kommunvapen. Resultatet blev så småningom det vi nu ser. När kommunalhuset vid Torget invigdes den 28 november 1955 överlämnade ÖHF till kommunen en fana med det nya kom- Harling. Se bilden från gamla värdshuset i Åkerstorp på fondväggen i Hacksta Bistro! SÖREN NORRBY Invigning av Alceahuset m u n v a p n e t. Det fick lovord av riksheraldikern. När Österåker 1973 slogs ihop med Vaxholm övertog kommunen gamla Vaxholms vapen, även det visar ett gammalt segelfartyg. När sedan Alceahuset har fått namnet efter roslagsskutan Alecea, som är förebilden för Österåkers kommunvapen Österåkers kommun åter- uppstod efter kommundelningen 1982 var det självklart att återta det vackra Alceavapnet. SÖREN NORRBY 30 31 milstolpe 08.indd 30-31 08-12-05 11.12.30

Intressanta museer Hembygdsmuseet i gamla fattigstugan, Stenhagsvägen 45, öppet första söndagen i månaden kl. 11-15. Miljöer och verktyg från 1800-talet. Museiföreståndare: Ingemar Jansson och Jörgen Thulstrup. Österåkers slöjd- och vävförening serverar kaffe och säljer hantverk i Stenhagens handel. Skolmuseet i Norrö tingshus öppet sista söndagen i månaden kl. 12-15. Till sevärdheterna hör ett komplett klassrum med bänkar, orgel, kartor, planscher och annan undervisningsmateriel. Museiföreståndare: Lennart Fehrm. Slöjdgillet serverar kaffe och säljer hemslöjd. milstolpe 08.indd 32 08-12-05 11.12.31