Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning

1 (48) Kunskapsöversikt för kulturmiljö och vattenförvaltning Österlenåar KARO 88/89 Skåne län Delrapport inom Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt Arbetsmaterial April 2014 Blåherremölla från 1700-talet ligger vid Julebodaån, Maglehem. Foto Jakob Marktorp.

2 (48)

3 (48) Kartbilagor Kartbilaga 1 Översiktskarta Kartbilaga 2 Ekologisk status Kartbilaga 3 Kemisk status Kartbilaga 4 Värdefulla vatten och särskilt värdefulla vatten Kartbilaga 5 Riksintressen kulturmiljö & BBR Kartbilaga 6 Kulturmiljöprogram & fornlämningar Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Kartbilaga 8 Vattenanknutna kulturmiljöer mm Kartbilaga 9 Dikningsföretag & Historiska våtmarker Kartbilaga 10 Riksintressen

4 (48) 1 INLEDNING... 5 1.1 Avrinningsområdet... 6 1.2 Kulturlandskapet... 6 1.2.1 Kulturlandskapsregioner... 6 1.2.2 Skånska landsbygdprogrammet... 7 1.3 Vattnets kulturhistoriska betydelse... 10 1.4 Vattenförvaltningen och åtgärdsprogram... 13 1.5 Ekologisk status... 14 1.6 Kemisk status... 15 2 KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M... 16 2.1 Internationella och nationella intressen... 16 2.1.1 Natur- och kulturvattendrag... 16 2.1.2 Nationellt särskilt värdefulla eller värdefulla vattendrag... 16 2.1.3 Riksintressen naturvården... 17 2.1.4 Naturreservat... 17 2.1.5 Natura 2000... 19 2.1.1 Riksintressen kulturmiljövården... 20 2.2 Kulturmiljöprogram och inventeringar... 23 2.2.1 Kulturmiljöprogram... 23 2.2.2 Kulturmiljöstråk... 26 2.2.3 Mejerier... 27 2.2.1 Broar... 28 2.2.2 Bebyggelseregistret (BBR)... 29 2.2.3 Fornminnesregistret (FMIS)... 30 2.2.4 Svenskt dammregister... 31 2.2.5 Ängsbevattning... 32 2.2.6 Vattenkvarnar... 33 2.2.7 Dikningsföretag och historiska våtmarker... 38 2.3 Ansvarsmiljöer... 39 2.4 Sällsynta/unika limniska miljöer... 39 3 KUNSKAPSUPPBYGGNAD VATTENFÖRVALTNING KULTURMILJÖ... 39 3.1 Tematisk... 39 3.2 Geografisk... 40 4 KUNSKAPSUPPBYGGNAD KULTURMILJÖ... 41 5 REFERENSER... 41 Bilaga 1 Korta beskrivningar av kunskaps/planeringsunderlag... 42

5 (48) Viktig information till läsaren Denna rapport har tagits fram inom delprojekt 2 för Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt, och i enlighet med den metod som presenteras i Förstudie. Kulturmiljö och vattenförvaltning planeringsunderlag för Södra Östersjöns vattendistrikt (Dedering 2011, Länsstyrelsen Kalmar län). Syftet med översikterna är att redovisa kunskapsläget per huvudavrinningsområde/kustområde samt föreslå prioritering av fortsatt kunskapsbyggnad för kulturmiljön, dels i förhållande till vattenförvaltningens åtgärder, dels för kulturmiljövårdens egna behov. För mer information hänvisas till förstudien. Observera att det för flera avrinningsområden kan finnas kunskapsunderlag som är gammalt och/eller behäftat med brister. Informationen kan därför vara inaktuell. Rapporten är ett arbetsmaterial och har tagits fram av antikvarie Jakob Marktorp vid Länsstyrelsen i Kronobergs län, i samarbete med Länsstyrelsen Skåne. 1 INLEDNING Denna sammanställning har gjorts av Jakob Marktorp, antikvarie vid Länsstyrelsen i Kronobergs län. Synpunkter på rapporten har lämnats av Thomas Romberg, länsantikvarie vid Länsstyrelsen Skåne och Lars Collvin, limnolog vid Länsstyrelsen Skåne. Egna kommentarer i texten nedan är författarens egna kommentarer och tillägg. Syftet med denna kunskapsöversikt är att läsaren utifrån befintligt kunskapsmaterial ska få en inblick i de kulturmiljöer som ligger i anslutning till vatten. Syftet är alltså inte att göra en heltäckande utredning eller diskussion kring de kulturmiljöer som finns. Under Kunskapsuppbyggnad utreds var och i vilka ämnesområden kunskapsuppbyggnad är nödvändig för att kulturmiljö i framtiden ska kunna föra en diskussion kring vattenvårdsåtgärder. Metoden innebär att författaren behandlar förutbestämt material och försöker lyfta de källor som behandlar kulturhistoriskt intressanta anläggningar och händelser vid vatten. Detta är kulturmiljöer som skulle kunna vara aktuella för vattenvårdsåtgärder. Exempel på material som behandlas är: riksintressen för kulturmiljövården, regionala och kommunala kulturmiljöprogram, fornminnesregistret och inventeringar. Metoden medför således att kunskapsläget redovisas och var kunskapsuppbyggnad är nödvändig för kulturmiljö i relation till vattenförvaltning. Vid vissa vattendrag är det kulturhistoriska kunskapsläget mycket dåligt. Det är därför svårt att avgöra vilka kulturmiljöer som är mest värdefulla. Då kulturmiljölagen ändrades vid årsskiftet 2014 infördes en tidsgräns som begränsar det allmänna skyddet av fornlämningar. En lämning som kan antas ha tillkommit år 1850 eller senare omfattas inte av det allmänna skyddet för fornlämningar. Förutom gällande lagstiftning inverkar flera andra

6 (48) värderingsgrunder såsom sällsynthet, representativitet, ålder mm. Lämningarna utgör hela kulturmiljöer som gör att värderingar av enskilda lämningar måste göras efter platsens och vattendragets kulturhistoriska sammanhang. Det är dock svårt att göra sådana bedömningar endast utifrån det material som sammanställs i denna kunskapsöversikt. Bara för att en kulturmiljö inte finns med i den här kunskapsöversikten betyder det inte att den inte finns eller inte har något kulturhistoriskt värde. 1.1 Avrinningsområdet Kustavrinningsområdet Österlenåar omfattar 832 km 2 och innefattar 10 mindre havsmynnande vattendrag mellan Helgeån och Nybroån. Vattendragen kan kort beskrivas som måttligt näringsrika men skiljer sig i övrigt ganska mycket åt. De nordligaste vattendragen i avrinningsområdet, t.ex. Segesholmsån, Julebodaån, Verkaån/Verkeån och Rörums Södra å, har sin upprinnelse på Linderödsåsen. Området domineras av ett småskaligt och sjöfattigt landskap med relativt stor andel boskapsskötsel uppe på åsarna. Längs Linderödsåsens sydostsluttning strömmar vattnen snabbt ner i raviner genom en relativt opåverkad skogsdominerad mellanbygd för att sedan plana ut och rinna fram genom ett odlingslandskap med stor andel trädgårdsnäring innan de mynnar i havet. I den södra delen av avrinningsområdet rinner bäckarna, t. ex Tommarpsån, Kvarnbybäcken och Kabusaån, genom ett mer utpräglat jordbrukslandskap och fallhöjden är här liten. Bebyggelsen inom avrinningsområdet är främst lokaliserad till kusten med Simrishamn och Kivik som största tätorter. Orördheten i landskapet, där åarna rinner nerför Linderödsåsen i raviner, ger upphov till stora naturvärden och man finner här många djur och växtarter som kräver en ostörd miljö. Här häckar forsärla, strömstare och kungsfiskare men det finns också en rik och välstuderad bottenfauna samt sällsynta mossor och lavar. Elritsa, som finns i de övre delarna, och stensimpa, som man finner i de nedre delarna, kräver båda rent och syrerikt vatten. I Verkaån finns Skånes största vattenfall på 23 m. Kallt syrerikt vatten, goda lekbottnar och bra uppväxtplatser medverkar till att de flesta av åarna i avrinningsområdet idag är högproduktiva havsöringsåar. De flesta åarna hyser också ett rikt bestånd av stationär öring. I Tommarpsån finns ett reproducerande bestånd av den starkt hotade tjockskaliga målarmusslan. Nio vattendrag och två sjöar i avrinningsområdet utpekas som nationellt eller regionalt värdefulla. Det finns två fiskevårdsområden i avrinningsområdet. Ett omfattande sportfiske bedrivs i vattendragens nedersta delar. Fisket efter havsöring längs kusten är av världsklass. Bevattningsuttag sker för jordbruksändamål (Dokab & Östensson 2007). 1.2 Kulturlandskapet 1.2.1 Kulturlandskapsregioner Österlenåars avrinningsområde ligger inom 4 kulturlandskapsregioner enligt Sveriges nationalatlas, SNA (Helmfrid 1994).

7 (48) Södra Skånes slättbygder Ett svagt böljande slättlandskap. Jordarterna är finkorniga och kalkrika. Konkurrensen om marken är stor. Den icke urbaniserade delen av slätten är helåkersbygd med rester av strandängar och fritidshus utmed kusten. Agrarbebyggelsen präglas av enskiftets utspridda kringbyggda gårdar. Här och var finns de gamla bykärnorna kvar kring vitkalkad trappgavelkyrka och skolhus. Karaktäristiska är mangårdsbyggnader i tegel eller vitkalkat korsvirke med gråstensladugårdar och stall. Låga huslängor med hög takresning är traditionella. Sydöstra Skåne är lantligt, där den öppna slätten är väl uppodlad och beströdd med gårdar och kyrkor och ger ofta vida utsikter mot kust och hav. Gamla sjöfarts- och fiskelägen är nu sommarorter (Helmfrid 1994). Inre Skånes sjö- och åslandskap Regionen omfattar ett varierande landskap där det exempelvis vid Stenshuvud är mer skogigt och stenigt än Kivikstrakten där av frukt- och bärodling dominerar, medan Brösarpsbygden är ett öppet gräs- och beteslandskap (Helmfrid 1994). Norra Skånes skogsbygd Avrinningsområdet berörs av landskapsregionen i de nordöstra delarna. Regionen ligger i sin helhet över högsta kustlinjen och domineras av urbergsmorän. Landskapet är kuperat och har en varierande uppodlingsgrad runt byar och ensamgårdar. Lövskogsinslaget är betydande men det förekommer stora områden med granplanteringar. Hägnader av sten är karaktäristiska och uppkom i allmänhet i samband med laga skifte under 1800-talet (Helmfrid 1994). Kristianstadsslätten Endast en liten del av avrinningsområdets norra del berörs av landskapsregionen som präglas av ett öppet landskap med lätta jordar och hög uppodlingsgrad. Vid sandkusten finns planterade skyddsskogar av i synnerhet tall. Jordbruket är till stor del inriktat på industrigrödor, främst potatis. Av de många spridda industrierna: mejerier, brännerier, sockerbruk och stärkelsefabriker är de flesta numera övergivna. Inslaget av större gods är påtaglig med slott, ekonomibyggnader, alléer och parker (Helmfrid 1994). 1.2.2 Skånska landsbygdprogrammet Österlensåars avrinningsområde berörs av 7 landskapsregioner enligt det skånska landsbygdsprogrammet (Reiter 2007). Sydskånska backlandskapet (3) Liksom i övriga delar av Skåne finns det gott om fornlämningar även inom Sydskånska backlandskapet. Vanligast förekommande är de stora högarna från bronsåldern men det finns också flera runstenar. Framförallt den östra delen har medeltida landskapselement med många gods/borgar och kyrkor. Bylandskapet präglas av byar och omkringliggande större gårdar. 1800-talets skiftesreformer kan avläsas i landskapet även om 1900-talets strukturrationaliseringar genomförts. Större och sammanhängande åkerarealer är även typiskt för området. Ett annat inslag är alléer och pilrader. Jordbruksproduktionen är inriktad på spannmål och oljeväxter men även potatis, sockerbetor, baljväxter och andra mindre vanliga grödor (Reiter 2007).

8 (48) Österlenslätten (8) Kustområdet har lång bosättningskontinuitet. Detta avspeglar sig idag i ett antal högar och monolitgravar men också i hällristningar och den mäktiga skeppssättningen Ale stenar. I området finns de två medeltida städerna Simrishamn och Östra Tommarp. Längs kusten finns också flera fiskelägen med varierande ålder och utveckling. Byarna finns något förenklat i två stråk, del ca två kilometer från kusten och dels utmed områdets åar. Byarna har hög ålder och är tydligt påverkade av 1800-talets skiften. Flera av byarna är sockencentrum med kyrka. I landskapets västra och nordvästra del finns en påtaglig godsdominans, exempelvis: Bollerup, Östra Herrestad och Tunbyholm. Godsens starka påverkan på landskapet syns tydligt i de skiftesstrukturerna som finns och i fullåkersbygden. Landskapet är en bit in i landet tämligen kuperat men öppet och domineras av åkermark. Längs kusten förekommer omfattande dynbildningar som planterats med tall. Området är i sin helhet rikt på kulturbärande landskapselement. Jordbruksproduktionen är till stor del inriktad på specialgrödor, sockerbetor, potatis och trädgårdsväxter. Området har också en betydlig produktion av fjäderfä och svin. Fisket är likaså en viktig näring i området. Det är i huvudsak fiske efter torsk med trål, nät och krok och det finns även större fartyg som bedriver riktat trålfiske efter sill och skarpsill. Minskande torskkvoter har dock påverkat det kommersiella fisket efter torsk. Fiske efter flatfisk, lax och öring förekommer likaså. Området är även välbesökt av sportfiskare och anses vara ett av Sveriges bättre havsöringfisken (Reiter 2007). Österlenska backlandskapet (9) Området är rikt på kulturhistoriska objekt av stor betydelse. Havängsdösen från stenåldern, Kiviksgraven och hällristningarna vid Järrestad från bronsåldern. Dessutom finns flera fiskelägen utefter kusten. I anslutning till Verkeån finns ett mindre område med forskningspotential, som vittnar om övergången från yngre järnåldern till medeltid. Vid Verkeån finns rester efter en pir/hamn, fast laxfiskefälla, gravfält från yngre järnåldern och en boplats. Landskapet är tämligen kuperat med en bebyggelsestruktur som byggs upp kring byarna och fiskelägena samt något enstaka gods. Mellan dessa enheter finns endast ett begränsat antal enskilda gårdar. Under 1900-talet har denna del av Skåne blivit centrum för fruktodlingen. Flera stora fruktplanteringar finns kvar. Jordbruksproduktionen är inriktad på arealer för grovfoderproduktion såsom betesmark och vall. Området är därmed djurtätt med omfattande mjölk- och köttproduktion samt fjäderfä och svin. Området har nästan lika mycket naturliga betesmarker som åkermark och den ekologiska produktionen är nästan dubbelt så stor (10 %) som Skåne som helhet (Reiter 2007). Södra mellanbygden (10) Södra mellanbygden ligger naturgeografiskt mellan slätten och skogen. Landskapet är omväxlande i topografi, markanvändning och struktur. Södra mellanbygden innehåller flera vanliga byar och gårdar men har också en stor andel gods/herrgårdar. I godsdominerande områden är åkerarealerna större och närmar sig fullåkersbygd medan det i andra delar av området är ett småskaligt, mosaikartat landskap. Godsen har ofta hög ålder och har i perioder strävat efter högre effektivitet och avkastning. Ett exempel på detta är de s.k. plattgårdar som skapades under 1800-talet. De stora gårdarna ersatte hela eller delar av byar och drevs direkt under huvudgården. Godsen låg också bakom många av de egnahem som uppfördes under 1900-talets första decennier. Området är djurtätt med i huvudsak mjölk- och köttproduktion. Det finns även en del fjäderfä och svin. Området är ett av två i Skåne som har fler betesdjur än vad som krävs för att beta områdets naturbetesmarker. En fjärdedel av åkern används

9 (48) dessutom till produktion av vallfoder. Växtodlingen har också stor betydelse. Ungefär 6 % odlas ekologiskt, vilket motsvarar genomsnittet i Skåne (Reiter 2007). Linderödsåsen (11) Delar av området har varit bebott och brukat tidigt. Landskapsområdet ingår i ett centralskånskt område med mycket fossil åkermark. Idag karaktäriseras området av små glest liggande byar omgivna av många fritt liggande gårdar. De senare har tillkommit dels genom utskiftning och dels genom hemmansklyvningar. Lantbruket är småskaligt och det finns många kulturbärande landskapselement. Karaktäristiskt är också de stora bokskogarna. Området ingår i bokens kärnområde. Dessutom förekommer granskog, som planterats på tidigare betesmarker och ängar. Linderödsåsen är ett område som domineras av skog. Endast en tredjedel av ytan är jordbruksmark och där dominerar gräset. Permanenta betesmarker är nästan lika vanliga som åkermark och två tredjedelar av åkermarken används till vall. Djurtätheten är tämligen hög med en inriktning mot framförallt mjölk- och köttproduktion. Även en del får och svin finns. Den ekologiska odlingen uppgår till 14 %, vilket är nära tre gånger så mycket som genomsnittet för Skåne (Reiter 2007). Kristianstadsslätten (12) En liten del av Österlenåars norra del berörs av landskapsområdet. Slättens marginaler togs i bruk tidigt. Tydligast är de stora bronsåldershögarna och gravfälten från järnåldern. Kristianstadsslättens gränsområde har en påtaglig godsdominans. Landskapet är tämligen storskaligt med väl planerade väg- och allésystem. Hela Kristiandstadsslätten är öppen, med få avgränsande element, vilket accentuerar storskaligheten. Flera av huvudbyggnaderna har idag en exteriör som hör hemma i 1600-tal men flertalet enheter är betydligt äldre. Marken domineras av postglacial sand. Detta gav på 1600-talet och kanske ännu tidigare upphov till erosionsproblem och flysand. Kristianstadsslätten är ett område med bitvis mycket bördig mark. Skördarna är hög, emellanåt i toppklass och odlingen är till stor del inriktad på specialgrödor som sockerbetor, potatis och trädgårdsväxter. I området finns en stärkelsefabrik, vilket är viktigt då stärkelsepotatis är en viktig gröda i området. Animalieproduktionen är tämligen hög, med omfattande produktion av mjölkkor, nöt och svin. Arealen betesmark är mycket större än betesbehovet för betesdjurhållningen. Skogsbruket är inriktat på tallskogsbruk (Reiter 2007). Åhus dynområde (13) Karaktäristiskt för kulturlandskapet i regionen är exempelvis de medeltida åladrätter som ligger längs kusten. Ofta hör det även till en ålabod för förvaring av fiskeredskap. Flera ortnamn med efterledet boda är uppkallade efter ålabodarna. Flera mindre fiskehamnar finns längs kuststräckan. Ett småskaligt fiske efter torsk med nät och krok är ett dominerande inslag. I övrigt fiskas bl.a. ål med bottengarn och ryssjor samt nätfiske efter flatfisk och lax. Ålfisket var dock som störst under 1950- och 1960-talet, då kuststräckan kallades Guldkusten för sitt goda ålfiske. Under 1900-talet har det tillkommit en omfattande fritidsbebyggelse utefter kusten. Långa sträckor av kusten tallplanterades under senare delen av 1800-talet och 1900-talet för att binda sanden (Reiter 2007).

10 (48) Det Österlenska backlandskapet ett av inlandsisen format kameslandskap som sedermera under mycket lång tid har präglats av betesdrift. Notera kullarnas terrassering efter betesdjurens tramp. Här vid Verkaån. Foto Jakob Marktorp. 1.3 Vattnets kulturhistoriska betydelse Kustavrinningsområdet har varit viktig för hela den förhistoriska bosättningen. Det agrara landskapet med dess bebyggelse vittnar om ett kombinerat näringsfång av fiske och odling. Fiskelängor vid kusten visar upp den kustbebyggelse som tidigare var vanlig i trakten. Detsamma gäller de många kåsarna och hamnplatserna längs kusten som representerar fiskelägenas framväxt och förstadier. Det finns även ålabodar och fiskeanläggningar, som exempelvis laxfiskeanläggningen Öradekaren vid Verkaån. Vattendragen har således nyttjats av människan under mycket lång tid. Även inlandsbebyggelsen är representativ för området då samhällen ofta växte fram en bit ifrån havet, i skydd mot inkräktare.

11 (48) Det rika sillfisket under medeltiden gynnade uppkomsten av fiskelägen och handelsorter utmed den skånska kusten. I fiskelägena är såväl det äldre byggnadsbeståndet som gatumönstret och hamnanläggningarna med tillhörande öppna planer viktiga element i landskapet. Vattnets kulturhistoriska betydelse yttrar sig likaså i bl.a. Simrishamn och den medeltida kyrkan som helgades åt S:t Nicolaus, sjömännens och fiskarnas helgon. Fiskenäringen är fortfarande betydelsefull i kustavrinningsområdet och en del yrkesverksamma fiskare finns. I Simrishamn utgjordes hamnen i äldre tid av pålade bryggor. Först vid mitten av 1800-talet stod en riktig hamn färdig. Arbetet hade då varit planerat och pågått under såväl 1500- som 1600- och 1700-talen men av olika anledningar avstannat. Från andra hälften av 1800-talet utvecklades Simrishamn som sjöfarts- och rederistad. Idag finns en färjelinje till Allinge på Bornholm. De rekonstruerade Öradekaren vid Verkaån. Foto Jakob Marktorp. Flertalet kvarnar har funnits i området, där bl.a. Blåherremölla, Sträntemölla och Krubbemölla representerar en gången tids kvarnmiljöer. Den åskådliggör tillsammans med övrig, äldre bebyggelse och omgivande marker ett kulturlandskap som var vanligt ännu i början av 1900-talet. Kvarnarnas inflytande och betydelse i gångna tiders landskap yttrar sig likaså i namn som exempelvis Kvarnbybäcken. De många godsen visar på adelns makt och

12 (48) inflytande i landskapet. Exempelvis ligger Kronovalls slott, Christinehof slott och Glimmingehus inom kustavrinningsområdet. Vid Tommarpsån har man under 1800-talets slut funnit neddrivna ekpålar i den gamla åbottnen. Kanske är ekpålarna rester efter en äldre kaj- och hamnanläggning. I handlingar från 1800-talet beskrivs en vattenväg tillhörande Tommarpsån som gick från området mellan Tommarp och Gärsnäs ned över västra Vranarp som kallades stora floddiket. Området omfattade ett delta där flatbottnade båtar kunde ta sig fram. Den viktigaste vattenvägen gick från torvmossarna och småsjöarna i östra delen av Vranarp i sydvästlig riktning förbi och väster om Glimmingehus samt dalgångarna Rogamad, Lunnasjön, Tullstorp, Sundby bäck och Borrby. Sträckan var en segelled på ca en mil utan forsar och fall. Jens Holgersens val av byggplats för Glimmingehus var gynnsam med en vattenväg österut (Tommarp Simrishamn) och en söderut (Tommarp Sandby). Det är även sannolikt att byggnadsmaterial till Glimmingehus transporterades längs vattenvägarna. Produktionen av kalk i trakten kring Onslunda, Tunbyholm och Smedstorp bör ha gynnats av Tommarpsån som vattenväg. Kalken skickades till Ystad för vidaretransport till Malmö, Köpenhamn och Helsingör (Rollof 1977). Vid Verkeån uppfördes Skandinaviens första alunbruk och brytningen av alunskiffer påbörjades redan år 1637. Grundaren Jochum Beck fick dock pantsätta flera av sina gods i Skåne och Danmark för att kunna finansiera många av de projekt som kretsade kring alunbruket.. Alun är en förening mellan aluminiumsulfat och kaliumsulfat vilket användes av garverier för skinnberedning och färgning men även för läkemedelsindustrin och pappersbruk. Alunbruket i Andrarum låg avsides och transportfrågan blev ett viktigt problem både då det gällde att skaffa råmaterial såsom bränsle till bruket och att avsätta de tillverkade varorna. Ren alun packades i tunnor och som transporterades med häst och vagn till de skånska utlastningshamnarna. Verkeån användes också som transportled för brukets produkter. Namnet Verkeån härrör från just Alunbruket, som tidigare kallades för Werket. I de nedre delarna kallas ån för Skepparpsån och det var även i de delarna utskeppningshamnen vid Haväng låg. På 1640-talet försökte Jochum Beck kanalisera Verkeån för att underlätta transporterna (Rollof 1977). Alunbrukets storhetstid var mellan åren 1693 och 1760, då den årliga produktionen omfattade i genomsnitt 4500 tunnor alun. Därefter skedde en nedgång i samband med bränslebrist. Det gick nämligen åt stora mängder ved för att hålla bruket igång. Inom flera mils radie hade skogsskövling ägt rum. I början av 1800-talet lyckades den kemiska industrin framställa ren aluminiumsulfat vilket gjorde att bruket och hamnen vid Verkeåns mynning minskade påtagligt i betydelse. Brytningen upphörde helt först år 1912 (Rollof 1977). Vid Verkeåns utlopp skall det finnas en ca 300 meter lång pålrad. Den avslutas med två ca 25 meter långa stenkistor. Jochum Beck hade även planer på att bygga ett pråmhus vid åmynningen. Ett par hundra meter från havsstranden låg ett skattelagt laxöringfiske med stationära fångstanordningar utan kungsådra. Laxkaren är kända sedan 1500-talet och tillhörde då Torups slott. Verkeån är en av landets renare åar med ett starkt öringbestånd. Verkeåns inlopp är grunt men öringen går upp i ån med ostlig vind och kan flyta in i ån med hjälp av dyningarna. Halvägs uppströms till Andrarum ligger Hallmölla där det finns fem vattenfall med en sammanlagd fallhöjd på 23 m som därmed är Skånes högsta vattenfall (Rollof 1977).

13 (48) Ängsbevattningen har varit stor i området. Om detta vittnar översilningsängar med silrännor i Rallatédalen vid Segeholmsån. T.v. Kåsar vid Tjörnedalagården. Ålfisket har historiskt varit en viktig näring i de kustnära bygderna på Österlen. Ålagillen är fortfarande en ihållande tradition. Foto Jakob Marktorp. T.h Tunbyholmsslott vid Stora Tunbyholmssjön. Foto Marie Eriksson, Länsstyrelsen Skåne. 1.4 Vattenförvaltningen och åtgärdsprogram En hög närsaltsbelastning från jordbruk, avloppsreningsverk och bristfälliga enskilda avlopp utgör betydande miljöproblem i området. Förbättras inte situationen riskerar föroreningskänsliga arter att försvinna och bottnar att slammas igen. En intensiv djurhållning i området bidrar också till denna utveckling; vattendragskanter trampas ner av betande djur och partiklar förs vidare nedströms. Låga flöden sommartid gör åarna känsliga för bevattningsuttag. Bekämpningsmedelsanvändningen vid fruktodlingarna är omfattande. Åarna i områdets södra del är delvis kraftigt påverkade av utdikning och kanalisering och långa åsträckor saknas beskuggning. Höga kadmium- och zinkhalter i delar av området beror till viss del på att berggrunden i området innehåller naturligt höga metallhalter. Flera åtgärder för att reducera närsaltsbelastningen i vattendragen och till havet pågår. I den jordbrukspåverkade södra delen har man anlagt våtmarker, öppnat upp kulvertar och restaurerat meanderslingor. Restaureringsarbete i form av borttagande av vandringshinder pågår också. Ystads kommun ansvarar för vattendragskontroll av Ystadåarna. Kontrollprogrammet har pågått sedan 1990. Syftet är att få kunskap om vattenkvaliteten i åarna samt för att kartlägga transporten av närsalter och biologiskt material som sker ut i Östersjön via åarna. Tre program bedrivs i nationell regi: Nationella referensvattendrag, Riksinventering sjöar och Riksinventering vattendrag.

14 (48) Totalt sex vattendragssträckor med totalt åtta vattenförekomster i avrinningssystemet. Av dessa saknar två vattenförekomster helt någon form av kontinuerlig övervakning. Biologisk övervakning saknas för flera vattenförekomster. Fem vattenförekomster har någon form av regional, biologisk övervakning och en av dessa vattenförekomster har dessutom nationell övervakning. Inte heller hydromorfologiska parametrar mäts i någon större utsträckning. SMHI mäter vattenföring alternativt vattennivå på en plats i avrinningssystemet men övervakning av kontinuitet och morfologiska förhållande saknas för övrigt helt. De största åarna i avrinningsområdet är Julebodaån, Segeholmsån, Verkaån, Norra och Södra Rörums åar, Tommarpsån och Kabusaån. Ingen veckoprovtagning för övervakning av närsaltstransport till havet sker. Inte heller sker någon övervakning av prioriterade eller andra förorenande ämnen i området. Var sjätte år övervakas dessutom ett antal sjöar och vattendrag i de nationella programmen Riksinventering sjöar och Riksinventering vattendrag. I programmet övervakas vattenkemi och bottenfauna men eftersom det till viss del är nya lokaler olika år är de inte med i bristanalysen (Dokab & Östensson 2007). Verkeån och Tommarpsån är biotopkarterade och i Tommarpsån finns även en fiskevårdsplan (Almlöf & Johansson 2010). 1.5 Ekologisk status Kartbilaga 2 Ekologisk status Observera att statusklassningen är preliminär och kan komma att ändras. Klassningen nedan är hämtad från VISS 2014-03-24. Tabellen visar vattendragen inom Österlenåars KARO och dess ekologiska status. EU CD Namn Ekologisk status SE618519-139144 Julebodaån God SE614592-138407 Kabusaån: Havet-Tuvebäcken Måttlig SE614871-139038 Kabusaån: Tuvebäcken-källa Måttlig SE616782-139689 Rörums Södra å Måttlig SE618809-139117 Segesholmsån Måttlig SE615816-139496 Tommarpsån Måttlig SE614594-138925 Tuvebäcken Måttlig SE617710-138599 Verkaån God Nedan listas vattendragen som inte uppnår god ekologisk status. Kabusaån: Havet-Tuvebäcken Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men då vattenkemiska resultat visar på måttlig näringspåverkan blir den sammanvägda bedömningen måttlig status (VISS 2014).

15 (48) Kabusaån: Tuvebäcken-källa Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men då vattenkemiska resultat visar på måttlig näringspåverkan blir den sammanvägda bedömningen måttlig status (VISS 2014). Rörums Södra å Rörums Södra Å bedöms ha måttlig status på grund av att två definitiva vandringshinder finns inom vattenförekomsten; ett vid Forsemölla och ett vid Stora Äsperöd. Ett partiellt hinder förekommer nära Östarödsgården. Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk, på fysikalisk-kemiska kvalitetsfaktorer och den hydromorfologiska kvalitetsfaktorn konnektivitet De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status och bedömningen för näringsämnen får måttlig status. Konnektivitet visar på dåligt status. Expertbedömningen resulterar i måttlig status (VISS 2014). Segeholmsån Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. Påväxtkiselalger bedöms ha måttlig status och visar att vattendraget är näringspåverkat. Detta stöds även av vattenkemiska resultat. Fisk bedöms ha måttlig status och indikerar miljöproblem som rör organismers vandringsmöjligheter samt vattendragets flöde och form (VISS 2014). Tommarpsån Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. Påväxtkiselalger bedöms ha måttlig status och visar att vattendraget är näringspåverkat. Detta stöds även av vattenkemiska resultat. Fisk bedöms ha måttlig status och indikerar miljöproblem som rör organismers vandringsmöjligheter samt vattendragets flöde och form. P.g.a. bekämpningsmedlet diflufenikan bedöms vattendraget få måttlig status med låg tillförlitlighet (VISS 2014). Tuvebäcken Bedömningen baseras på de biologiska kvalitetsfaktorerna påväxt-kiselalger och fisk. De båda biologiska kvalitetsfaktorer visar på god status men näringsämnen bedöms få måttlig status och bekämpningsmedlet diflufenikan bedöms få måttlig status med låg tillförlitlighet. Den sammanvägda statusen blir därför måttlig (VISS 2014). 1.6 Kemisk status Kartbilaga 3 Kemisk status Inget av vattendragen uppnår god kemisk status (VISS 2014-05-08).

16 (48) 2 KUNSKAPSLÄGET KULTURMILJÖ M.M. 2.1 Internationella och nationella intressen 2.1.1 Natur- och kulturvattendrag Inom avrinningsområdet Österlenåar är Verkaån utpekad i Vattendragsutredningens Omtankar om vattendrag (SOU 1996:155) med motiveringen: Orördheten. Kustå i varierant natur- och kulturlandskap med meanderlopp och vattenfall. Viktiga geomorfologiska bildningar. Värdefull flora och fauna med sällsynta växtsamhällen och fiskbestånd (SOU 1996). 2.1.2 Nationellt särskilt värdefulla eller värdefulla vattendrag Kartbilaga 4 Värdefulla vatten och särskilt värdefulla vatten 2.1.2.1 Riksantikvarieämbetet Särskilt värdefulla vatten Haväng Vitemölla (RI:L008) Berör Mölleån, Klammersbäck, Verkaån och Julebodaån. Kustlandskap med kyrkbyar, fiskelägen, strandängar, ålabodar och förhistoriska gravar. Den fasta laxfiskeanläggningen Öradekaren vid Verkaån. 2.1.2.2 Naturvårdsverket Särskilt värdefulla vatten Tommarpsån och Komstadån vid Smedstorp (M 2349) Vattendragssträcka med slingrande lopp i övre delen genom källpåverkad ädellövnaturskog med skiffergrund och vidare genom typisk skånsk slättbygd med åker och betesmark. Ett mycket fint bestånd med reproducerande tjockskalig målarmussla finns i ån. Stensimpa och ål. Verkaån (M 2306) Ett sammanhängande och i sen tid orört vattensystem med klart och rent vatten. Värden såsom: sumpskogar, meanderlopp, rullstensås, issjöterrasser, kames, isälvsdal, erosionsbrink, ålderdomligt kulturlandskap, värdefull flora och fauna samt sällsynta växtsamhällen. Värdefulla vatten Sträntemölla (SE 0420133) Djup bäckravin med vattenfall. Sumpskog. Kulturhistoriska värden. Dunderbäcken (M 2330) Bäcken rinner uppdelat i flera fåror genom bokskogsdominerande ädellövskog och sumpskogar av al och ask. Sumpskogarna är påverkade av källflöden och rörligt kalkförande markvatten. Bäckfårorna och källflödena bidrar till en hög luftfuktighet.

17 (48) 2.1.2.3 Fiskeriverket Särskilt värdefulla vatten Tommarpaån med biflöden (M FiV 23) Tjockskalig målarmussla, mört och havsöring. Havsvandrande öringstam mer än 3000 smolt per år. Omfattande fritidsfiske. Värdefulla vatten Julebodaån (M FiV 19) Havsvandrande öringstam mer än 3000 smolt per år. Verkaån med biflöden (M FiV 21) Havsvandrande, storvuxen öringstam mer än 3000 smolt per år. Strömstationär öringstam i Sydsverige. 2.1.3 Riksintressen naturvården Kartbilaga 10 Riksintressen Tabellen visar de områden som är av riksintresse för naturvården och som ligger inom Österlenåars KARO. ID Namn Beskrivning N74 Bollerup Riksintresse för naturvården N58 Fjällmossen Riksintresse för naturvården N71 Kusten Stenshuvud - Vik - Simrishamn Riksintresse för naturvården N65 Kusten Åhus-Juleboda Riksintresse för naturvården N72 Kustområdet Nybrostrand - Simrishamn Riksintresse för naturvården N57 Kvarnberga - Härröd - Östra Sallerup - Gummarp - Sniberup Riksintresse för naturvården N61 Linderödsåsens nordsluttning Riksintresse för naturvården N73 Norra Hörupsåsen Riksintresse för naturvården N70 Onslunda sten Riksintresse för naturvården N75 Sjöbo Ora - Fyledalen - Nybroån med biflöden Riksintresse för naturvården N73 Södra Hörupsåsen Riksintresse för naturvården N66 Verkeån med dalgång Riksintresse för naturvården N77 Ystads Sandskog Riksintresse för naturvården 2.1.4 Naturreservat Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Tabellen visar de naturreservat som ligger inom Österlenåars KARO. Kommunvis sortering. ID Naturreservat Kommun 2001520 Fjällmossen: Viggarum Hörby 2040831 Björshus Kristianstad 2005701 Drakamöllan Kristianstad

18 (48) 2003010 Dunderbäcken Kristianstad 2001521 Friseboda Kristianstad 2001527 Kumlan Kristianstad 2001562 Bäckhalladalen Simrishamn 2001550 Äsperöd Simrishamn 2014529 Gyllebo Simrishamn 2040109 Haväng och Vitemölla strandbackar Simrishamn 2003042 Impan Simrishamn 2001809 Mälarhusen Simrishamn 2033229 Sandby backar Simrishamn 2003038 Simris strandängar Simrishamn 2014606 Skansen Simrishamn 2001554 Stenshuvud Simrishamn 2029930 Sträntemölla- Forsemölla Simrishamn 2001553 Svabesholm Simrishamn 2014943 Verkeåreservatet - Agusa-Hallamölla Sjöbo,Tomelilla,Kristianstad 2040939 Djurrödsbäckens dalgång Tomelilla 2001563 Listarumsåsen Tomelilla 2005562 Ljungavången Tomelilla 2026309 Verkeån, delområde II:2 Tomelilla 2001534 Verkeån, delområde 1 Tomelilla,Simrishamn 2001814 Backåkra Ystad 2001813 Hagestad Ystad 2028309 Hagestad - Järarna Ystad 2001810 Sandhammaren Ystad 2001805 Ystads sandskog Ystad Nedan presenteras naturreservat där vattenanknutna kulturmiljöer finns med i reservatbeskrivningen. Verkeån I dalgången finns flera fornlämningar och bebyggelse med lång historia, bland annat Hallamölla kvarn med anor från 1400-talet. Vid Hallamölla finns även Skånes största vattenfall med en fallhöjd på 23 meter (Länsstyrelsen 2014). Drakamöllan Namnet Drakamöllan lär komma från en mjölnare vid namn Drake, som drev en av de många små kvarnar som förr fanns utefter Julebodaån. Inom reservatet finns nu bara ruinerna efter ett par möllor. Ett välbevarat exempel på hur möllorna kunde se ut är Blåherremölla, som ligger några kilometer längre österut längs Julebodaån (Länsstyrelsen Skåne 2014). Sträntemölla - Forsemölla Från en uppdämd kvarndamm leds en del av åns vatten in till den gamla kvarngården Strentte Mölla, som med sina omgivningar visar en välbevarad gammal gårds- och kvarnmiljö. Möllan var i drift ända in på 1960-talet. Kvarnen är för närvarande inte

19 (48) funktionsduglig. Uppströms Sträntemölla finns uppdämda vattenfall vid Forsemölla. Även här har vattenkraften tidigare utnyttjats (Länsstyrelsen Skåne 2014). 2.1.5 Natura 2000 Kartbilaga 7 Naturreservat & Natura 2000 Tabellen visar de 29 Natura 2000-områden som ligger inom Österlenåars KARO. Sitecode Namn SE0420248 Breabäck-Rugeröd SE0420130 Bäckhalladalen SE0420249 Djurrödsbäcken SE0420326 Dunderbäcken SE0430121 Fjällmossen SE0420136 Friseboda SE0420206 Gladsaxhallar och Tobisviksheden SE0420311 Gyllebo SE0420305 Gyllebosjön SE0420281 Hörröds utmark SE0420288 Impan SE0420327 Jären SE0430112 Kabusa SE0420238 Klammersbäck SE0420245 Klammersbäck-Torup SE0420087 Listarumsåsens naturreservat SE0420247 Ludaröds fälad SE0420077 Marknadsplatsen SE0420157 Möllegården SE0420240 Ravlunda skjutfält SE0430088 Sandhammaren SE0430093 Sandhammaren-Kåseberga SE0420129 Simris strandängar SE0420134 Stenshuvud SE0420133 Sträntemölla SE0420135 Svabesholm SE0420246 Torups ängar SE0420075 Verkeåns dalgång SE0430094 Ystads sandskog Inga Natura 2000-områden, förutom de naturreservat som behandlas, tar upp några värden kopplade till vattenanknutna kulturmiljöer.

20 (48) 2.1.1 Riksintressen kulturmiljövården Kartbilaga 5 Riksintressen kulturmiljö & BBR Kartbilaga 10 Riksintressen Inom Österlenåars KARO ligger 15 riksintressen för kulturmiljövården (RAÄ 2013). Andrarum-Kristinehov [L 10] (Andrarums sn) Motivering: Herrgårdsmiljö med Kristinehovs slott och Andrarums alunbruk, som länge utgjorde Skånes största industri. (Tidigindustriell miljö). Uttryck för riksintresset: Kristinehovs 1700-talsslott med vidsträckt park och allér. Ruiner efter det på 1600-talet anlagda alunbruket, slagghögar och dagbrott. Andrarums kyrkby med prästgård och klockargård samt enstaka välbevarade hus från tidigt 1800-tal och en starkt ombyggd 1100- talskyrka (RAÄ 2013). Baskemölla [L 5] (Gladsax sn) Motivering: Fiskeläge där kombinationen fiske och jordbruk tydligt framträder i bebyggelsen. Uttryck för riksintresset: Bebyggelse från 1800-tal och 1900-tal utmed eller nära gatan och fyrlängade gårdar med friare läge. Hamnanläggning med torkplats för garnen. I området ingår även: Tjörnedala gård av traditionell skånsk 1800-talskaraktär omgiven av ett landskap format av bete och slåtter (RAÄ 2013). Gladsax [L 3] (Gladsax sn) Motivering: Odlingslandskap med fornlämningar och kyrkby. (Fornlämningsmiljö). Uttryck för riksintresset: Hällkista, gravhögar, stensättningar, skålgropar och hällristningslokal, bl.a. med en större mansfigur. Gladsax kyrkby med samlad bebyggelse bestående av tre-och fyrlängade gårdar och gathus. Nära den under 1800-talet ombyggda medeltidskyrkan finns lämningar efter en medeltida befäst kungsgård, Gladsaxehus (RAÄ 2013). Glimmingehus [L 2] (Vallby sn) Motivering: Glimmingehus är Nordens bäst bevarade medeltidsborg. (Borgmiljö). Uttryck för riksintresset: Borgen är uppförd i sten i fyra våningar mellan åren 1499-1506. Den låg då på en holme omgiven av vallgrav och sankmarker. Idag ligger den monumentalt exponerad i det öppna odlingslandskapet (RAÄ 2013). Haväng-Vitemölla [L 8] (Ravlunda och Vitaby sn) Motivering: Kustlandskap med kyrkbyar, fiskelägen, strandängar, ålabodar och förhistoriska gravar. (Fornlämningsmiljö, Fasta fisken). Uttryck för riksintresset: