Sjuktalens utveckling - nationell och regional nivå. December, 03

Sjuktalens utveckling - nationell och regional nivå December, 03

1 Förord Sjukfrånvarofrågan står högt på såväl den politiska agendan som företagens agenda. Nästan 300.000 personer är sjukskrivna varje dag och ca 135.000 personer har varit sjukskrivna i mer än ett år. Det är nästan hälften av alla långtidssjukskrivna. 2 av 3 långtidssjukskrivna är kvinnor. Därtill kommer nästan 500.000 personer som är förtidspensionerade. Det är en ökning med 32.000 personer sedan 2001. Denna utveckling kostar oerhörda summor och den innebär mycket mänskligt lidande och dessutom försvårar det företagens villkor. För att vända utvecklingen krävs det är mängd olika åtgärder. Bifogade rapport är en sammanställning av Anders Rydeman. Till grund för sammanställningen ligger offentlig statistik från bl a Riksförsäkringsverket och SCB. Den ökande sjukfrånvaron utgör ett hot mot den svenska tillväxten och det svenska välfärdssystemen. Kostnaderna påverkar företagens konkurrenskraft och den ökande sjukfrånvaron innebär att allt färre personer i det svenska samhället försörjer allt fler. Det är bara i Stockholms län som fler än 6 av 10 hushåll har sin huvudsakliga andel av inkomsterna från privat sektor. I 14 av 21 är det en majoritet av hushållen som är beroende av den offentliga sektorn för sina inkomster. För dessa hushåll är det således extra viktigt att tillväxten ökar och att man kan komma till rätta med sjukfrånvaroutvecklingen och därmed öka antalet hushåll som har sin huvudsakliga inkomst från den privata sektorn. har konkreta förslag på åtgärder som bör vidtas i syfte att vända sjukfrånvaroutvecklingen. Dessa presenteras i slutet av denna rapport. Det handlar mycket om att strama upp sjukskrivningsprocessen och att se till att sjukskrivningen sker i förhållande till arbetsförmågan.

2 Innehåll FÖRORD... 1 FORTSATT ALARMERANDE HÖG SJUKFRÅNVARO... 3 1. Bristen på verkningsfulla åtgärder hotar tillväxt och välfärd... 3 2. Sjuktalets utveckling under de senaste fem åren... 4 3. Sjuktalets nivå och utveckling i olika län... 6 4. Tabellbilaga... 9 SVENSKT NÄRINGSLIVS SYN PÅ SJUKFRÅNVAROFRÅGAN... 12

3 Fortsatt alarmerande hög sjukfrånvaro I denna rapport ges i avsnitt 1 en kort beskrivning av hur den bestående höga sjukfrånvaron hotar tillväxt och välfärd. En kommentar ges också till en aktuell studie från Riksförsäkringsverket som jämför regelverket kring sjukfrånvaron i några av våra viktigaste konkurrentländer. Sedan visas utvecklingen av det s.k. sjuktalet under de senaste åren fram till oktober i år. I avsnitt 2 redovisas utvecklingen för hela landet och då också uppdelat på män och kvinnor. Den ökande sjukfrånvaron förstärker tendensen mot att allt färre får försörja allt fler och att allt fler blir beroende av den offentliga sektorn och därmed skattemedel för sin försörjning. Denna problematik illustreras i avsnitt 2 med den s.k. försörjningskvoten. Den regionala utvecklingen av sjuktalet belyses i avsnitt 3 som visar siffrorna på länsnivå i oktober 2003 och också den procentuella ökningen av sjuktalet i olika län under de senaste fem åren. Problemet med en fortsatt minskande andel personer som får sin inkomst från privat sektor och en därmed sammanhängande ökande skattebörda på dessa personer - illustreras på länsnivå med den s.k. marknadsförsörjningen. Den anger hur stor del av hushållens inkomster som kommer från det privata näringslivet. I avsnitt 4 finns alla siffror över sjuktalet och dess utveckling samlade i en speciell tabellbilaga. 1. BRISTEN PÅ VERKNINGSFULLA ÅTGÄRDER HOTAR TILLVÄXT OCH VÄLFÄRD Den dramatiska ökningen i sjukfrånvaron under senare år har inneburit en alarmerande utveckling av kostnaderna för sjukförsäkringen. Statens kostnader för sjukförsäkringen har under de senaste åren ökat med närmare 10 miljarder kronor per år och beräknas i år uppgå till runt 115 miljarder kronor. Denna utveckling har bidragit till en snabb försämring av de offentliga finanserna, samtidigt som basen för välfärden undermineras. Den höga sjukfrånvaron innebär också en kraftig ökning av företagens kostnader och konkurrenskraften försvagas i motsvarande grad. Behovet av verkningsfulla åtgärder som snabbt får ner sjukfrånvaron är uppenbart för var och en. Trots en intensiv debatt om den rekordhöga sjukfrånvaron under det senaste året har dock väldigt lite konstruktivt gjorts för att vända utvecklingen. Vad som behövs förutom åtgärder för att påskynda rehabiliteringen av de långtidssjukskrivna är bl.a. förändringar som ökar självrisken för den enskilde i kombination med en medfinansiering för de försäkrade. Detta är en typ av åtgärder som vi av erfarenhet vet är viktiga för att minska sjukfrånvaron, men tyvärr saknas sådana förslag nästan helt bland de åtgärder som nu diskuteras i den politiska debatten. Vad som däremot definitivt inte löser problemet med den höga sjukfrånvaron är ett ytterligare ökat kostnadsansvar för arbetsgivarna. Redan idag betalar arbetsgivarna ca

4 170 miljarder kronor 1 för sjukfrånvaron ett svindlande belopp! En ytterligare höjning av arbetsgivarnas självrisk vid sjukdom på det sätt som regeringen nu föreslår genom att arbetsgivarna även långsiktigt skulle stå för 25 procent av sjukpenningkostnaden, skulle istället få flera negativa effekter, utan att komma till rätta med den höga sjukfrånvaron. Det skulle t.ex. öka risken för hälsorelaterad selektion vid anställningar och samtidigt försvaga konkurrenskraften och försvåra en expansion i näringslivet. En färsk studie 2 där sjukfrånvaron i Sverige, Finland, Tyskland och Nederländerna jämförs understryker betydelsen av klara spelregler för alla aktörer, inte minst för de försäkrade för att sjukfrånvaron långsiktigt skall kunna minska. Ekonomiska drivkrafter för att få ner sjukfrånvaron, inkl. tidsbegränsad ersättning, måste kombineras med stöd från försäkringskassorna och en försäkringsmässig handläggning av sjukfallen. Riksförsäkringsverkets studie visar också på betydelsen av att försäkringskassorna vid bedömningen av rätten till ersättning tidigt har tillgång till läkarintyg på det sätt som idag är fallet i t.ex. både Finland (läkarintyg krävs från dag 1) och Tyskland (från dag 3). Läkarna måste här också följa givna försäkringsmedicinska riktlinjer. Vidare granskar försäkringsläkare eventuella avvikelser från riktlinjerna på ett systematiskt sätt i både Tyskland och Finland. Detta strukturerade arbetssätt kontrasterar starkt mot situationen i Sverige där läkarintyg krävs först från dag 8 och där såväl försäkringsmedicinska riktlinjer för sjukskrivning som försäkringsläkarnas systematiska granskning av läkarintyg saknas. 2. SJUKTALETS UTVECKLING UNDER DE SENASTE FEM ÅREN Diagram 1 visar att sjuktalet mer än fördubblats under de senaste fem åren. Diagrammet visar också att gapet mellan sjuktalet för kvinnor och män successivt vidgats under perioden. Under det senaste året har sjuktalen legat kvar på en mycket hög nivå, även om en marginell nedgång av sjuktalen kunnat skönjas under de senaste månaderna. Den dramatiska ökningen av sjukfrånvaron skärper ytterligare den långsiktiga obalans i ekonomin som tar sig uttryck i en allt större försörjningsbörda för en allt mindre andel sysselsatta. Såsom tabell 1 visar får också allt fler sin huvudsakliga försörjning genom offentlig sektor, medan en allt mindre andel av befolkningen i yrkesverksam ålder får sin försörjning från den privata sektorn. Det är samtidigt just inkomsterna från denna grupp de som arbetar inom den privata sektorn som utgör den finansiella basen för de skatter som finansierar vår gemensamma välfärd. När andelen privat sysselsatta minskar urholkas därför också den finansiella basen för vår gemensamma välfärd. Under 2002 var det i genomsnitt närmare 55 procent fler som fick sin försörjning från den offentliga sektorn än som arbetade i det privata näringslivet, vilket är en betydligt högre siffra än i flertalet av våra viktigaste konkurrentländer. Preliminära siffror för 2003 tyder på att andelen som fick sin 1 Uppskattningsvis ca 25 miljarder betalas direkt till arbetstagarna i form av sjuklön enligt lag eller avtal. Resterande 145 miljarder betalas i form av enhetliga premier till socialförsäkringarna och de avtalade försäkringarna 2 Att förhindra och förkorta sjukfrånvaron erfarenheter från fyra länder, Riksförsäkringsverket 2003:16, Oktober 2003.

5 försörjning från den offentliga sektorn blivit ännu större, vilket ytterligare försvårar en sänkning av den skadligt höga skattebördan på den privata sektorn. Diagram 1. Sjuktalet totalt och uppdelat för män och kvinnor, januari 1998 - oktober 2003. 30,0 Sjuktalet för hela landet totalt och uppdelat på män och kvinnor 25,0 20,0 Kvinnor Totalt 15,0 10,0 Män 5,0 0,0 1998 1999 2000 2001 2002 2003 Källa: Riksförsäkringsverket Tabell 1. Privat och offentlig försörjning 1970-2002. Antal personer sysselsatta i offentlig sektor eller beroende av offentlig försäkring för sin försörjning i relation till antal sysselsatta i det privata näringslivet, 1000-tal personer. 1970 1980 1990 2000 2002 1. Sysselsatta i offentlig sektor 766 1 183 1 282 1 135 1 188 2. Ålderspensionärer 947 1 362 1 554 1 596 1 592 3. Arbetslösa 59 84 75 203 177 4. Sysselsatta genom arb.markn.pol åtgärder 69 121 140 193 180 5. Förtidspensionerade 188 281 361 422 490 6. Sjukskrivna 262 274 311 242 300 7. Föräldralediga 28 75 159 112 120 8. Beroende av skattemedel (Summa 1-7) 2 319 3 380 3 882 3 903 4 047 9. Sysselsatta i privata näringslivet 2 763 2 553 2 641 2 560 2 633 10. Kvoten mellan rad 8 och 9 0,84 1,32 1,47 1,52 1,54 Uppgifterna i ovanstående tabell är hämtade från olika statistikkällor. Justeringar har gjorts för att i möjligaste mån undvika dubbelräkningar. Källa: Konjunkturinstitutet, SCB, RFV samt egna beräkningar.

6 3. SJUKTALETS NIVÅ OCH UTVECKLING I OLIKA LÄN Även om uppgången i sjukfrånvaron varit betydande i hela landet så förekommer vissa skillnader mellan sjuktalet i olika län (se diagram 2). Västerbottens och Jämtlands län ligger klart högst, medan Jönköpings, Hallands och Gotlands län har det lägsta sjuktalet 3. Diagram 2. Sjuktalet för olika län, genomsnitt för perioden november 2002-oktober 2003. Jönk öping Halland Gotland Kronoberg Stock holm Västmanland Skåne Västra Götaland Södermanland Kalmar Östergötland Blek inge Örebro Uppsala Dalarna Gävleborg Värmland Västernorrland Norrbotten Västerbotten Jämtland Sjuktalet på länsnivå genomsnitt november 2002-oktober 2003 Hela rik et 0 5 10 15 20 25 30 35 Antal dagar Källa: Riksförsäkringsverket 3 För en diskussion om orsakerna till och konsekvenserna av de regionala skillnaderna, se t.ex. Riksförsäkringsverket: Regionala skillnader i sjukskrivning Hur ser de ut och vad beror de på?, Rfv 2003:12.

7 Diagram 3 visar den procentuella ökningen av sjuktalet under de senaste fem åren och även här framkommer betydande skillnader på länsnivå. Västernorrlands och Värmlands län uppvisar den klart snabbaste ökningstakten (drygt 140 procent), medan Jönköpings och Västmanlands län är de län där sjuktalet ökat minst. Även i dessa fall har dock sjuktalet ökat med ca 70 procent under de senaste fem åren. Diagram 3. Procentuell ökning av sjuktalet för olika län mellan oktober 1998 och oktober 2003. Västernorrland Värmland Norrbotten Blekinge Örebro Kalmar Gävleborg Uppsala Jämtland Södermanland Östergötland Kronoberg Dalarna Skåne Halland Stockholm Gotland Västra Götaland Västerbotten Västmanland Jönköping Procentuell ökning av sjuktalet 1998-2003 Hela riket Källa: Riksförsäkringsverket 0 20 40 60 80 100 120 140 160 Procent Som påpekades i avsnitt 2 har den snabbt stigande sjukfrånvaron bidragit till att ännu fler får sin inkomst från offentlig sektor, medan antalet personer som verkligen arbetar i det privata näringslivet minskat ytterligare. Detta kan illustreras med den s.k. marknadsförsörjningen, som varje år tar fram på länsnivå (och även på kommunnivå). Marknadsförsörjningen är ett mått som är närbesläktat med den försörjningskvot som redovisade i tabell 1 på sidan 3. Skillnaden är att det här är summan av hushållens inkomster från privat sektor som ställs i relation till hushållens inkomster från offentlig

8 sektor, medan det för försörjningskvoten är antal personer som försörjs av privat respektive offentlig sektor som jämförs. Genomsnittligt för landet är det inte mer än drygt 50 procent av inkomsterna som kommer från privat sektor, medan en nästan lika stor del finansieras via skatter och kommer från offentlig sektor. Det handlar då om löneinkomster från offentliga arbetsgivare, pensioner samt ersättning till arbetslösa, sjukskrivna och föräldralediga. Diagram 4 visar att det endast är i Stockholms län som hushållens samlade inkomster från privat sektor är markant större än inkomsterna från offentlig sektor. Inkomsterna från privat sektor utgör således i Stockholms län drygt 60 procent av hushållens totala inkomster. Lägst är marknadsförsörjningen i Jämtlands, Gotlands och Norrbottens län, där mindre än 40 procent av hushållens samlade inkomster kommer från privat sektor. Diagram 4. Marknadsförsörjningen för olika län, 2002. Andelen av hushållens samlade inkomster som kommer från privat sektor. Marknadsförsörjning andel av hushållens inkomster som kommer från privat sektor Stockholms län Västra Götalands län Jönköpings län Kronobergs län Hallands län Västmanlands län Skåne län Östergötlands län Södermanlands län Uppsala län Kalmar län Örebro län Blekinge län Dalarnas län Gävleborgs län Värmlands län Västernorrlands län Västerbottens län Jämtlands län Gotland Norrbottens län Hela landet Källa: 0 10 20 30 40 50 60 70

9 4. TABELLBILAGA Tabell 2. Sjuktalet för hela landet under de senaste sex åren uppdelat på män och kvinnor. 4 Totalt Kvinnor Män Totalt Kvinnor Män 1998- januari 9,9 12,1 7,8 2001- januari 17,1 21,8 12,6 9,9 12,0 7,8 17,3 22,1 12,8 9,8 11,9 7,8 17,5 22,3 12,9 10,0 12,2 7,9 17,8 22,7 13,0 10,2 12,5 8,0 17,9 22,9 13,1 10,5 12,9 8,2 18,2 23,2 13,3 10,6 13,1 8,3 18,4 23,6 13,4 10,7 13,1 8,3 18,6 23,9 13,6 10,7 13,2 8,4 18,8 24,2 13,7 10,8 13,3 8,5 19,1 24,5 13,9 11,0 13,5 8,6 19,3 24,8 14,1 11,2 13,7 8,7 19,5 25,0 14,2 1999- januari 11,4 14,0 8,8 2002- januari 19,7 25,3 14,4 11,7 14,4 9,0 19,9 25,6 14,5 11,9 14,7 9,2 20,1 25,8 14,6 12,2 15,1 9,4 20,3 26,1 14,8 12,4 15,3 9,5 20,5 26,4 14,9 12,6 15,6 9,6 20,7 26,6 15,0 12,7 15,9 9,8 20,8 26,7 15,1 13,0 16,1 9,9 20,9 26,8 15,2 13,2 16,4 10,0 21,0 27,0 15,2 13,3 16,6 10,2 21,0 27,0 15,3 13,6 16,9 10,3 21,0 27,0 15,3 13,8 17,3 10,5 21,0 27,1 15,3 2000- januari 14,1 17,6 10,6 2003- januari 21,0 27,0 15,3 14,3 17,9 10,8 21,0 27,0 15,3 14,6 18,3 11,0 21,0 27,1 15,3 14,8 18,6 11,1 21,0 27,0 15,3 15,1 19,0 11,4 21,0 27,0 15,3 15,4 19,4 11,5 21,0 27,0 15,3 15,6 19,7 11,7 21,0 27,0 15,2 15,9 20,1 11,9 20,9 26,9 15,2 16,1 20,4 12,0 20,9 26,9 15,2 16,4 20,8 12,2 oktober 20,8 26,7 15,1 16,7 21,1 12,3 16,8 21,4 12,5 Källa: Riksförsäkringsverket 4 Sjuktalet definieras som antalet dagar med sjukpenning från socialförsäkringen per registrerad försäkrad (exkl. personer med helt sjukbidrag eller hel förtidspension). Dagar med utbetalad sjuklön från arbetsgivare ingår således inte.

10 Tabell 3. Sjuktalet länsvis oktober 2003, genomsnitt för den senaste 12- månadersperioden. 5 Hela riket 20,8 Jönköping 17,1 Halland 17,6 Gotland 18,0 Kronoberg 18,1 Stockholm 18,4 Västmanland 19,2 Skåne 19,5 Västra Götaland 19,8 Södermanland 20,2 Kalmar 22,2 Östergötland 22,2 Blekinge 22,3 Örebro 22,4 Uppsala 22,4 Dalarna 23,3 Gävleborg 23,6 Värmland 24,0 Västernorrland 24,7 Norrbotten 27,1 Västerbotten 29,2 Jämtland 30,5 Källa: Riksförsäkringsverket 5 Sjuktalet definieras som antalet dagar med sjukpenning från socialförsäkringen per registrerad försäkrad (exkl. personer med helt sjukbidrag eller hel förtidspension). Dagar med utbetalad sjuklön från arbetsgivare ingår således inte.

11 Tabell 4. Ökning av sjuktalet från oktober 1998 till oktober 2003, procent. 6 Hela riket 85,7 Jönköping 71,0 Västmanland 73,0 Västerbotten 79,1 Västra Götaland 80,0 Gotland 81,8 Stockholm 82,2 Halland 85,3 Skåne 87,5 Dalarna 91,0 Kronoberg 92,6 Östergötland 96,5 Södermanland 98,0 Jämtland 99,3 Uppsala 107,4 Gävleborg 108,8 Kalmar 109,4 Örebro 111,3 Blekinge 123,0 Norrbotten 124,0 Värmland 140,0 Västernorrland 142,2 Källa: Riksförsäkringsverket 6 Sjuktalet definieras som antalet dagar med sjukpenning från socialförsäkringen per registrerad försäkrad (exkl. personer med helt sjukbidrag eller hel förtidspension). Dagar med utbetalad sjuklön från arbetsgivare ingår således inte.

12 s syn på sjukfrånvarofrågan I år betalar arbetsgivarna sammanlagt c:a 170 miljarder kronor i inkomstersättningar vid sjukfrånvaro. Av detta belopp betalas c:a 25 miljarder kronor direkt till arbetstagarna i form av sjuklön enligt lag och avtal. Övriga 145 miljarder betalas i form av enhetliga premier till socialförsäkringarna och de avtalade försäkringarna. Till detta skall läggas att arbetsgivarna vid sjukdom betalar semesterlön upp till tre år trots att något arbete inte utförts. Inom AFA har under de senaste åren avsatts 100 à 200 miljoner kronor årligen till arbetsmiljöåtgärder och forskning, bland annat inom ramen för programmet Bättre arbetsmiljö och hälsa. Liknande arbete bedrivs för den privata tjänstemannasektorn i programmet Hälsa & Välfärd inom Alecta. De försäkrade betalar däremot ingen försäkringspremie alls till de lagstadgade och avtalade sjukförsäkringarna. Arbetsgivarnas självrisk skulle ökas kraftigt genom den modell som har diskuterats i regeringen. I en hel del fall påverkas inte sjukskrivningarna och deras längd i någon högre grad av arbetsgivarens satsningar på arbetsmiljö och arbete med att få tillbaka sina sjuka anställda i arbete. Sjukskrivningarna påverkas till stor del av andra faktorer, såsom ändrade attityder till hur sjukförsäkringen skall användas, ersättningsnivån för individen, ineffektivitet hos försäkringskassorna avseende utredning, bedömning och uppföljning samt ineffektivitet i sjukvården i form av medicinska underlag för sjukskrivning och bristande tillgänglighet till undersökning och behandling. Effektiviteten i sjukförsäkringen motverkas av att arbetstagarnas självrisk är låg samt att arbetsgivarnas kontrollmöjligheter är så gott som obefintliga. Att lägga en högre ekonomisk börda vid sjukskrivning på arbetsgivarna leder inte till målet att få tillbaka människor i arbete. Däremot innebär förslaget att företagen belastas med kostnadsrisker för sjukfrånvaro som de har mycket små möjligheter att påverka. Att ytterligare öka arbetsgivarnas självrisk riskerar att leda till att de på olika sätt kommer att försöka undvika den ekonomiska risken genom att vara restriktiva med nyanställningar. Vissa grupper, t.ex. äldre och partiellt arbetsföra, drabbas speciellt hårt av detta vilket kan leda till ökad selektering på arbetsmarknaden. Erfarenheterna i synnerhet från Nederländerna visar att system med stort individuellt arbetsgivaransvar ökar risken för selektion vid nyanställningar. Vad som behövs är arbetsstimulerande åtgärder och mer dynamik på arbetsmarknaden. Den redan nu låga rörligheten på arbetsmarknaden kommer genom förslaget att drastiskt försämras. Färre nyanställningar i kombination med försämrad rörlighet leder till lägre tillväxt.

13 Genom att ytterligare öka det direkta arbetsgivaransvaret för sjukfrånvarokostnaderna, skall arbetsgivarna förmås att ta ytterligare ansvar för sjukfrånvaroarbetet. Vilka konkreta åtgärder som den ökade ekonomiska risken, utöver de ekonomiska bördorna i samband med sjukskrivning som redan bärs av arbetsgivarna, skall motivera och främja är inte uttalat. anser att regeringen bör vidta följande åtgärder och i samband därmed tillkännage att den tredje sjuklöneveckan dras tillbaka. FÖRSÄKRINGSMÄSSIG TILLÄMPNING AV SJUKFÖRSÄKRINGEN Riksförsäkringsverket (RFV) har i sin rapport RFV analyserar 2003:16 pekat på det faktum att den svenska försäkringskassan varken har ett helhetsansvar för sjukskrivningsprocessen eller ett samordningsansvar med tydliga befogenheter. RFV understryker att ekonomiska drivkrafter måste kombineras med ett stöd från försäkringskassorna och en försäkringsmässig handläggning av sjukfall för att åstadkomma önskvärda resultat. RFV konstaterar att ekonomiska drivkrafter blir framgångsrika och starka först i kombination med i första hand en sjukförsäkring som tillämpas försäkringsmässigt och i andra hand en medveten satsning på hälsofrämjande och förebyggande insatser. Mot denna bakgrund kan konstateras att det svenska sjukförsäkringssystemet inte erbjuder de komponenter som erfordras för att ekonomiska drivkrafter skall vara framgångsrika. För att arbetsgivarna i ökad utsträckning skall lyckas med rehabiliteringsåtgärder krävs istället för ytterligare kostnader, att förutsättningarna ges genom förändringar av de omkringliggande regelverken. Först med sådana förändringar ges arbetsgivarna förutsättningar att bära sin del av ansvaret. föreslår: Karensdagen skall vara en hel karensdag. Sjukförsäkringen bör ha en bortre gräns. Utgångspunkten för regelförändringar avseende en bortre gräns för sjukpenning kan med fördel vara det förslag som RFV och Ams överlämnat till regeringen: Förslag till en effektivare arbetslivsinriktad rehabilitering. SOCIALFÖRSÄKRINGSADMINISTRATIONEN Rättsäkerhet i form av likformighet i beslutsfattandet är en förutsättning för trovärdigheten och effektiviteten i ett försäkringssystem. Frånvaron av noggranna kontroller av bl.a. avvikande läkarintyg och av nationellt bindande riktlinjer för sjukskrivning i kombination med lekmannainslag i form av socialförsäkringsnämnder, bidrar till att ingen av de inblandande aktörerna har möjlighet att kontrollera sjukfrånvaroutvecklingen.

14 Både arbetsgivare och anställda vittnar i många fall om att kontakten med försäkringskassan är otydlig eller i vissa fall till och med obefintlig. I vissa län har försäkringskassorna utarbetat modeller för samarbetet kring sjukfrånvaron som utgår från att både arbetsgivare och de anställda har samma försäkringskassekontakt. Ett sådant tillvägagångssätt medför också att försäkringskassan ges den bransch- och/eller arbetsplatsinsikt som krävs för att göra en korrekt bedömning av de sjukskrivningsintyg som inkommer. föreslår: Förutsättningen för ett enhetligt arbetssätt är att försäkringskassorna omvandlas till en normal statlig myndighet. Avskaffa lekmannarepresentationen i socialförsäkringsnämnderna. Försäkringskassans arbetssätt i samband med sjukfrånvaroärenden skall bygga på att arbetsgivare och de anställda har samma kontaktperson på försäkringskassan. REHABILITERINGSARBETET I enlighet med proposition 2002/03:89, har framtagandet av rehabiliteringsutredning gjorts obligatorisk i samtliga sjukfall som pågår under längre tid än fyra veckor. Denna skall inges till försäkringskassan senast då sjukskrivningen pågått under åtta veckors tid. Det är troligt att framtagandet av en rehabiliteringsutredning i vissa fall kan leda till att åtgärder kan vidtas utan fördröjning i syfte att den sjukfrånvarande kan återgå till arbete. I många situationer beror dock sjukfrånvaron på orsaker som står utanför arbetsgivarens kontroll. I de fallen är försäkringskassans arbete med att upprätta en rehabiliteringsplan av särskilt stor betydelse. Emellertid är erfarenheten bland många av arbetsgivarna att försäkringskassan inte vidtar det arbete som krävs för att upprätta en relevant rehabiliteringsplan inom rimlig tid I ett antal sjukfrånvarofall avstannar rehabiliteringsprocessen på grund av oklarheter beträffande betalningsansvaret för de rehabiliteringsinsatser som krävs. Genom dessa tvister riskerar sjukfrånvaron att förlängas. All erfarenhet visar att ju längre en sjukskrivning pågår, desto svårare blir den att bryta. Därför måste alla åtgärder vidtas för att rehabiliteringsarbetet inte fördröjs.

15 föreslår: Enligt särskilda föreskrifter bör krav ställas att försäkringskassan bedriver rehabiliteringsarbetet utan dröjsmål. I kombination med att arbetsgivarens skyldighet att i samtliga fall upprätta en rehabiliteringsutredning, skall försäkringskassorna ha en skyldighet att inom två veckor sedan rehabiliteringsutredning inkommit, kontakta arbetsgivaren eller kalla till avstämningsmöte. Försäkringskassan skall ges möjlighet att uppdra åt företagshälsovården att upprätta rehabiliteringsplaner. Försäkringskassorna bör få erforderliga medel att finansiera försäkringsmedicinska utredningar och externa rehabiliteringsinsatser. Reglerna om kostnadsansvaret måste tydliggöras på sådant sätt att arbetsgivarnas kostnadsansvar endast avser rehabiliteringsinsatser på arbetsplatsen. Arbetsgivaren bör ges en lagstadgad rätt att vid behov anvisa läkare och att kräva sjukintyg från första frånvarodagen. Arbetstagare med partiell arbetsförmåga bör få sysselsättning i normal verksamhet med hjälp av stimulanser från arbetsmarknadsmyndigheten. Sjukvården inom företagshälsovården måste få samma ekonomiska förutsättningar som primärvården. FRISKVÅRD I de diskussioner som förs om sjukfrånvaroproblematiken talas lite eller inte alls om vikten av preventiva och förebyggande åtgärder. Behovet av åtgärder varierar på grund av t.ex. olikheter i arbetsuppgifter, personliga förutsättningar och individuell fysik. Reglerna om förmånsbeskattning möjliggör i mycket liten utsträckning individuella lösningar, framtagna utifrån ett individuellt perspektiv. föreslår: Reglerna om förmånsbeskattning för enskilda individer och reglerna om företagets avdragsrätt för friskvårdsåtgärder måste ses över och göras mer ändamålsenliga.

16 ÖVRIGA FÖRSLAG erinrar om tidigare framförda förslag, som är av avgörande betydelse för ett fungerande sjukförsäkringssystem: I enlighet med arbetslinjen och principen att arbete skall löna sig, bör ersättningsnivån sänkas. Arbetsolycksfallen och trafikolycksfallen bör separeras från den allmänna försäkringen. Semesterlagen bör ändras så att huvudbetalaren också blir ansvarig för semesterlönen under sjukskrivning. Effektivisera sjukvården och eliminera sjukvårdsköerna. Förändra attityden till sjukskrivning och minska överutnyttjande och missbruk.