20.12 FREDAGSSERIEN 7 Musikhuset kl

20.12 FREDAGSSERIEN 7 Musikhuset kl. 19.00 Hannu Lintu, dirigent Daniil Trifonov, piano Sergej Rachmaninov: Konsert för piano och orkester nr 3 d-moll op. 30 40 min I Allegro ma non tanto II Intermezzo (Adagio) III Final (Alla breve) PAUS 20 min Lera Auerbach: Ikaros 12 min Aleksandr Skrjabin: Poème de l extase, symfonisk dikt op. 54 23 min Paus ca kl. 19.50. Konserten slutar ca kl. 21.00. Sänds direkt på Yle Radio 1, Yle Teema och webben (yle.fi/klassinen). 1

KAMMARMUSIK I SENA KVÄLLEN, tre danser ur Stravinskys Eldfågeln, börjar i Konsertsalen efter en paus på ca 10 minuter. Publiken ombeds förflytta sig till parketten för att lyssna till kammarmusiken. Platserna är onumrerade. Daniil Trifonov, piano Igor Stravinsky: Tre danser ur Eldfågeln (arr. Agosti) 15 min I Danse infernale (infernalisk dans) II Berceuse (Vaggvisa) III Final 2

Sergej Rachmaninov (1873 1943): Pianokonsert nr 3 d-moll op. 30 År 1909 åkte Sergej Rachmaninov iväg på konsertturné till Förenta Staterna med sin tredje pianokonsert i baggaget. Med sitt dollargage hade han för avsikt att köpa en automobil. På resan över Atlanten lärde sig tonsättarpianisten det nya verket utantill med hjälp av en träklaviatur. Allt det viktigaste i d-mollkonserten är enkelt. Med de två inledande takterna i den första satsen (Allegro ma non tanto) förankrar orkestern en bestående rörelse som så att säga går tvärs över de ryska vidderna. Solisten hörs nästan hela tiden men har inte alltid huvudrollen. Orkestern fortsätter att spela en vemodig melodi kring vilken pianot spinner ett glimrande nätverk av skalor och poetisk ornamentik. Den långsamma satsen (Adagio) har Rachmaninov givit rubriken Intermezzo för att understryka musikens rapsodiska natur. Det vemodiga huttrandet i början bör ses som en förberedelse för pianots meditativa monolog som snart uppsöker mera riskfyllda regioner. Ur pianots variationer mot slutet av satsen växer fram en överraskande, raskt snurrande vals. I reprisen av huvudgruppen inspireras pianot till dramatiska löpningar som samtidigt utgör startskottet för den sista satsen (Alla breve). Efter ett fanfarliknande och krigiskt rusande huvudtema följer ett mera känsligt sidotema (Più mosso), som breddar sig till ett fylligt sjungande finalmotiv. Som en liten exkursion småler ett scherzandoavsnitt som blänker som kvicksilver i hemlighetsfull Ess-dur. Slutet består sedan av en konsertretorik som är så heroisk som möjligt. Som en surfare ilar solisten mitt bland bränningarna och då han nått den högsta vågkammen glider han lycklig ned mot stranden åtföljd av en sjudande orkestersats. Tonsättarens mycket egna slutkläm landar med fötterna på fast mark. Lera Auerbach (F. 1973): Ikaros Lera Auerbach hör till de unga ryska tonsättare som snabbt har börjat göra sig gällande. Hon är född i Tjeljabinskij vid Ural och slutförde sina musikstudier vid Juilliard School of Music i New York. Ikaros kom till år 2006. Ämnesvalet hänför sig till Auerbachs intresse vid unga år för den antika grekiska mytologin, vars avundsjuka gudar och halvgudar i barnets tankar blandas upp med Sovjetepokens röda flaggor och skäggiga idoler. Auerbach fortsätter: Den yttre världen kändes vettigare om man betraktade den ur de grekiska myternas synvinkel där gudarna var beredda att sluka sina egna barn för att försvara sina maktpositioner. Ikaros var en av mina hjältar en bevingad gosse som flög alltför nära solen. Myten om Ikaros kan i Auerbachs verk även uppfattas som en metafor för mänsklig hybris och den misslyckade socialistiska utopin. I början av 3

verket väller orkestern fram i massiva klangvågor och efter ett litet elegiskt avsnitt intensifieras den i form av (bokstavligen) glasartade glissandon till tjutande ursinne. Verkets slut är ett utmattat efterspel som strävar efter försoning, liksom en själamässa över de ouppnåeliga idealens martyrer. Auerbach påpekar emellertid att alla hennes verk är abstrakta och att avsikten med rubrikerna är bara att väcka tankar hos lyssnarna. Aleksandr Skrjabin (1872 1915): Poème de l extase op. 54 Efter att ha fullbordat sin tredje symfoni, Den gudomliga dikten (Le divin poème op. 43) hade Aleksandr Skrjabin för avsikt att fortsätta sin serie musikaliska trosbekännelser med Poème orgiaque, men slutligen kallade han det nya verket för Poème de l extase op. 54, 1908. Skrjabin skrev: Att lyssna på Poème de l extase är som att titta rakt in i solen. Den sinnliga upplevelsen accentueras av spelanvisningarna exempelvis très parfumé ( mycket parfymerat ), presque en délire ( nästan i delirium ) eller avec une volupté de plus en plus extatique ( med allt mer extatisk njutning ). Det finns ingen skillnad mellan andens och köttets extas och sexualakten ses framför allt som en skapande handling. Diktens svallande crescendon och svävande långsamma satser förkunnar transcendensens mysterium och slungar slutligen lyssnaren in i framtidens tidsrymd. Kanske det var med detta i tankarna som Poème de l extase spelades i radion i Sovjetunionen efter Jurij Gagarins rymdfärd. Musikens brutna klangfärger i jugendstil, det olycksbådande skärande blecket, den skimrande ornamentiken och orkesterbruset panerat med slagverk uppviglar det kromatiska tonspråket till atonalitetens tröskel. Men verkets coda är emellertid diatonisk. I slutet laddar Skrjabin upp ett massivt crescendo, där C-dur växer och blir en ren volym, ett bländande vitt ljus. Detta är slutet på allt det som vi känner och början på någonting alldeles nytt. Antti Häyrynen (sammandrag) Hannu Lintu Kvällens konsert ger tre perspektiv på den ryska musiken. Hannu Lintu, vilka inbördes samband kan man finna mellan dessa verk? Rachmaninovs tredje pianokonsert och Skrjabins Poème de l extase är verk från samma epok. De uruppfördes med mindre än ett år emellan. Det var just vid den tiden som den klassiska musikens traditionella stiluppfattningar stod vid avgrundens rand. Bäst syns detta på det nationella planet. Med sin tydligt identifierbara melodiska linje byggde Rachmaninov vidare på den ryska romantiska traditionen. Skrjabin tog sikte på expressionismen och ur den ryska världen plockade han närmast olika färgelement. Skrjabin påver- 4

kades givetvis även av teosofin, som på grund av Helena Blavatskys bakgrund också delvis kan betraktas som ett ryskt fenomen. Då Rachmaninov driver pianots tekniska uttrycksförmåga till det yttersta, gör Skrjabin samma sak för orkestern. Alltsedan sekelskiftet har ryskheten ofta haft ett tillskott av emigrantskap. Även Rachmaninov tillbringade långa tider utomlands och också denna konsert uruppfördes i New York. Lera Auerbach har gjort sin karriär i väst. Fastän hon är ryska, är hennes stil i stort sett internationell. Här syns det ryska musiklivets starka band med västeuropa. Denna relation har emellertid inte alltid existerat. Tjajkovskij hörde förmodligen i detta avseende till de första. Först kritiserades han ju i sitt hemland just för sina västliga influenser. Alltsedan Rimskij-Korsakov gav de europeiska smakriktningarna ryskheten sina speciella bidrag. Ett liknande fenomen kan man även observera inom litteraturen. I Dostojevskijs stil och i hans persongestalters liv kan man se en konflikt mellan öst och väst, där det västliga upplevdes som någonting nödvändigt men främmande på ett visst sätt. Mellan Auerbachs Ikaros och Skrjabins Poème de l extase ser jag å andra sidan ett klart tematiskt samband. I Poème de l extase bör interpreten på ett andligt plan utsträcka sig till någonting som inte nödvändigtvis ens är tillåtet. För mig ter sig Skrjabin som ett slags Daidalos, vars alster man måste vara rätt försiktig med: man når lätt ganska högt med dem men de är mycket svåra att behärska. Auerbach vill berätta klart hur förödande en fin uppfinning kan vara. Detta är ett ständigt återkommande tema i historien. Men Skrjabin flyger ganska nära solen utan att förstöras. Jag tycker om Auerbachs välklingande och kraftfulla sätt att skriva för orkester. Uttrycket i hennes verk är till stor del av ett slag som finländska vänner av nutida musiken kan känna igen. Rachmaninov var den siste store romantikern. Han har även kritiserats för att han blivit på efterkälken, för att tiden körde honom förbi. Vad anser du om det? Jag finner sådana här anakronismer intressanta men ju längre tiden lider dess mindre betydelse får denna aspekt. Ingen orkar ju längre himla sig över att t.ex. Richard Strauss Vier letzte Lieder har komponerats efter Weberns död. Tidpunkten för tillkomsten av Rachmaninovs d-mollkonsert syns ändå i form av vissa moderna drag i texturen och harmonier som ibland är mycket intressanta. Den är ju ändå modernare än säg Tjajkovskijs pianokonserter. Här fanns groddar som kunde ha blivit någonting synnerligen modernt om tonsättaren hade haft intresse för det. Trean är en konsert som får alla att kippa efter andan. Hur skall det gå för honom, klarar pianisten av den eller inte. Gary Graffman brukade förarga sig över att han inte hade spelat Rachmaninovs tredje konsert som ung studerande. Då hade han ju ännu inte vett att vara rädd för den. Intervjuare Lotta Emanuelsson 5

Daniil Trifonov Den 22-årige ryske pianisten Daniil Trifonov vann under spelåret 2010 11 både Tjajkovskijtävlingen i Moskova och Rubinsteintävlingen i Tel Aviv och fick en tredje placering i Chopintävlingen i Warszawa. Tävlingsframgångarna gjorde honom känd och sedermera har han väckt uppmärksamhet med sina storartade tolkningar och musikaliska visioner. Till höjdpunkterna under de senaste säsongerna hör hans debut med bl.a. Wiener Philharmoniker och New York Philharmonic, London Symphony Orchestra, Philharmonia Orchestra, Boston Symphony Orchestra och Chicago Symphony Orchestra. Under denna säsong debuterar Trifonov i Förenta Staterna som solist för Los Angeles Philharmonic Orchestra och San Francisco Symphony Orchestra, samt med över tio europeiska symfoniorkestrar och i Brasilien. Han ger egna konserter i bl.a. Carnegie Hall i New York, Concertgebouw i Amsterdam, Konzerthaus Wien och Wigmore Hall i London. Trifonov inledde sina musikstudier i 5 års ålder i Moskova och år 2009 flyttade han till Cleveland Institute of Music, där han studerade för Sergei Babayan. Förutom pianospel har Trifonov även studerat komposition och han har komponerat såväl piano- och kammarmusik som musik för orkester. Trifonov har ett skivkontrakt med Deutsche Grammophon. Tidigare har han spelat in Tjajkovskijs första pianokonsert för Mariinskijs skivmärke och hans första skivinspelning för Decca år 2011 innehöll solomusik av Chopin. RADIONS SYMFONIORKESTER Radions symfoniorkester (RSO) är Oy Yleisradio Ab:s orkester med uppgift att producera och befrämja finländsk musikkultur. Orkesterns nye chefsdirigent är Hannu Lintu. År 1927, ett år efter Rundradiobolagets grundande, bildades en tiomanna ensemble som utvidgades till en fulltalig symfoniorkester på 1960-talet. Orkesterns tidigare chefsdirigenter är Toivo Haapanen, Nils-Eric Fougstedt, Paavo Berglund, Okko Kamu, Leif Segerstam, Jukka-Pekka Saraste och Sakari Oramo. Saraste och Oramo är RSO:s hedersdirigenter. Den nya inhemska musiken utgör en viktig del av RSO:s repertoar. Varje år uruppför orkestern ett flertal verk som beställs av Yle. Till RSO:s uppdrag hör också att göra friköpta inspelningar av all inhemsk orkestermusik. Under spelåret 2013 2014 uruppför orkestern sex inhemska verk som Yle beställt. RSO har spelat in på skiva musik av bl.a. Eötvös, Nielsen, Hakola, Lindberg, Saariaho, Sallinen, Kaipainen och Kokkonen samt premiärskivinspelningen av Armas Launis opera Aslak Hetta. Orkesterns inspelningar har fått betydande pris bl.a. av BBC Music Magazine och Académie Charles Gros. Skivan med Lindbergs och Sibelius violinkonserter (Sony BMG) där solostämman spelas av Lisa Batiashvili fick MIDEM Classical Award 2008. Samma år valde New York Times orkesterns andra Lindbergskiva till årets skiva. 6

RSO turnerar regelbundet på olika håll i världen. Under spelåret 2013 14 åker orkestern ut på turné i Mellaneuropa under Hannu Lintus ledning. RSO:s radiokanal är YLE Radio 1 som radierar alla orkesterns konserter. I allmänhet sänds både de inhemska och utländska konserterna direkt. På webbsidan yle.fi/klassinen kan konserterna avnjutas live med hög upplösning. 7