Academiejaar 2008-2009 Faculteit Letteren en Wijsbegeerte Vakgroep Scandinavistiek en Noord-Europakunde Verbet låta: En diakronisk studie av dess syntaktiska och semantiska utveckling Promotor: Dr. Gudrun Rawoens Masterproef tot het behalen van de graad van Master in de Taal- en Letterkunde: Frans-Scandinavistiek door Lore Aertsen.
Förord Den här uppsatsen bildar kronan på mina fyraåriga studier litteratur- och språkvetenskap vid universitetet i Gent. Under dessa fyra år har jag fått chansen att utveckla mina intressen och kunskaper i dessa ämnesområden. Särskilt språkvetenskap fascinerade mig. Jag var alltså glad att jag kunde utöka mina språkvetenskapliga kunskaper med hjälp av den här uppsatsen. Tillverkandet av den här uppsatsen var ett långdraget arbete som inte skulle ha lyckats utan medverkan och stödet av några människor i min omgivning, och därför skulle jag uppriktigt vilja tacka dem. För det första skulle jag vilja framföra mitt tack till min handledare dr. Gudrun Rawoens. Det var ju hon som har föreslagit ämnet till den här uppsatsen och som har lett mig genom skrivprocessen. Hon har varit mycket hjälpsam och hon har alltid bistått mig med råd och dåd. För det andra vill jag tacka prof. dr. Yair Sapir. Hans kurs Scandinavische taalkunde: Oudnoors en taalgeschiedenis har underblåst mitt intresse för historisk språkvetenskap, och dessutom har den gett mig några nyttiga inblickar. Vidare är jag också tacksam mot prof. dr. Godelieve Laureys, som har lärt mig mycket om svensk språkvetenskap de sista åren och som har visat mig hur fängslande detta ämnesområde är. Även i min personliga omgivning finns det människor som har varit viktiga för mig det senaste året. Därför skulle jag vilja tacka mina föräldrar Jan och Christinne och min syster Nele. De har stött mig i vått och torrt och de har motiverat mig oupphörligt, även om de inte förstod så mycket av den svenska, språkvetenskapliga uppsatsen som jag var på gång att skriva. Jag står också i tacksamhetsskuld till några vänner, i synnerhet Martijn, Sofie, Steven och Vincent, som uppmanade mig när saker inte gick som smort och som hyste förtroende för mig under skrivprocessen. Tack!
Innehåll 1. Inledning 1 1.1 Syfte och frågeställningar 1 1.1.1 Syntaktisk fråga 1 1.1.2 Semantisk fråga 2 1.1.3 Syfte och plan 3 2. Den teoretiska ramen 4 2.1 Hjälpverb: ett svårdefinierbart begrepp 4 2.1.1 Ett försök att definiera hjälpverb 4 2.1.2 Låta: ett hjälpverb? 7 2.1.3 Kausativitet och permissiviteit 9 2.2 Grammatikalisering: en dynamisk process 10 2.3 Hjälpverb och grammatikalisering 14 3. En presentation av verbet låta 18 3.1 Verbet låta förr 18 3.2 Verbet låta idag 20 4. Metod och material 29 4.1 Presentation av korpusen 29 4.2 Metod 31 5. Korpusanalysen 33 5.1 En översikt över resultaten 33 5.2 Korpusresultaten från nära håll 36 5.2.11200-talets resultat 36 5.2.21300-talets resultat 39 5.2.31400-talets resultat 43 5.2.41500-talets resultat 45 5.2.51600-talets resultat 48 5.2.61700-talets resultat 50 5.2.71800-talets resultat 54 5.3 Analysen av korpusresultaten 56 5.3.1 Låta: en syntaktisk utveckling 56 5.3.2 Låta: en semantisk utveckling 58
6. Slutsats 62 7. Bibliografi 64 7.1 Litteratur 64 7.2 E-källor 65 8. Bilagor 65 8.1 Lista över de morfologiska formerna av verbet låta 66 8.2 Korpusundersökningens resultat 70
1. Inledning Utvecklingen av hjälpverb är sedan några decennier ett fenomen som har väckt olika språkvetares intresse. Och med rätta: hjälpverbens utveckling är en mycket fängslande process som har skett genom flera århundraden. Eftersom jag alltid har varit intresserad av historisk lingvistik och utvecklingen av ett språk och av ord, dröjde det inte länge innan jag bestämde mig för ett språkhistoriskt ämne i min masteruppsats. Även om den här domänen inom språkvetenskapen redan har studerats ingående, återstår det i varje språk olika frågor om vissa ord och språkhistoriska utvecklingar. Efter att ha fördjupat mig i litteratur om grammatikaliseringsprocessen, som är nära förbunden med utvecklingen av hjälpverb, föreslog min handledare ett intressant ämne: utvecklingen av det svenska verbet låta. Vidare i den här uppsatsen ska historien av detta ord avslöjas. Ur verbets historia framgår att låta är ett mycket gammalt verb, med ett gemengermanskt ursprung som går tillbaka till ett grekiskt ord. Det är inga överord att säga att verbet har gått en lång väg innan det slutligen har blivit det nutida svenska ordet låta. Idag är låta ett mycket mångsidigt verb. Såväl på det syntaktiska som på det semantiska planet kan låta användas på olika sätt. Syntaktiskt sett kan verbet fungera både som ett huvudverb och som ett hjälpverb, även om bruket av huvudverbet är sällsynt och föråldrat nuförtiden. Även på det semantiska planet förevisar verbet en ganska stor variation. Ett enda verb, låta, innehåller på det här sättet en stor rikdom i betydelse och bruk, som gör det till ett intressant studieobjekt. Föreliggande studie av verbet låta innefattar två stora delar: å ena sidan kommer jag att undersöka verbets syntaktiska utveckling och å andra sidan tas den semantiska utvecklingen av verbet låta upp. Den här uppsatsen handlar om en utveckling på två olika plan och frågeställningen består både av en semantisk och av en syntaktisk del. Denna frågeställning utvecklas utförligare i nästa avsnitt. 1.1 Syfte och frågeställningar 1.1.1 Syntaktisk fråga Verbet låta uppvisar mycket variation på det syntaktiska planet. Det kan både förekomma som huvudverb och som hjälpverb. Även om verbet låta som huvudverb och dess betydelser behandlas utförligt i SAOB, kan man idag knappast hitta exempel på meningar där låta används som ett 1
huvudverb. Införandet av låta som huvudverb i SAOB tyder emellertid på att det här bruket har varit gängse under en tid. Idag är huvudverbbetydelserna av verbet låta föråldrade. Som nämnt ovan kan låta även fungera som hjälpverb. Det vill säga att verbet låta kan förekomma i två olika syntaktiska konstruktioner. Å ena sidan kan verbet fungera självständigt i en sats, som huvudverb. Låta kan då ha olika betydelser, som kommer att diskuteras lite utförligare vidare i den här uppsatsen. Å andra sidan kan låta vara ett hjälpverb. Verbet förekommer i ett sådant fall inte självständigt i en sats, men det styr en infinitiv. I en sådan sats fungerar infinitiven som huvudverb. Ett av syftena i den här uppsatsen är att få insikt i den syntaktiska utvecklingen av verbet låta. Har det alltid varit ett verb som förekommer både som hjälpverb och som huvudverb, eller har det ena bruket kanske utvecklat sig senare, möjligtvis ur det andra bruket? Den nutida situationen, i vilken bruket av låta som huvudverb är föråldrat och mycket sällsynt och hjälpverbet egentligen är det enda som lever kvar, är bara en del av historien. Med hjälp av en historisk korpus ämnar jag få en bild på utvecklingen av verbet låta genom tiden. 1.1.2 Semantisk fråga Verbet låta kan täcka olika betydelsenyanser som kan skiljas en hel del från varandra. Både som huvudverb och som hjälpverb har ordet flera betydelser. Den här rikdomen framgår också av artikeln om verbet låta i SAOB, som utbreder sig på inte mindre än tio sidor i ordboken. Det faktum att betydelsen på verbet låta inte kan sammanfattas i en enkel mening, väcker frågor om ordets utveckling. Var ordet redan ett verb med olika betydelser när det kom in i det svenska språket, eller inte? Om det inte är fallet, skulle det kunna tyda på det faktum att en av betydelserna fanns först och att den eller de andra har utvecklats senare. Ett syfte i den här masteruppsatsen är att undersöka hur betydelserna på verbet låta har utvecklat sig under tiden: har verbet alltid haft olika betydelser, eller är en av betydelserna äldre än en annan? Med hjälp av korpusmaterial från 1200- till 1800-talet hoppas jag få reda på den semantiska utvecklingen av verbet låta. När det gäller den semantiska utvecklingen av verbet låta begränsar jag mig till hjälpverbet. Jag vill alltså betona att huvudverbet inte kommer att spela en roll när det gäller frågan om verbets semantiska utveckling; bara hjälpverbets betydelseutveckling kommer upp till diskussion i den här uppsatsen. Beslutet att endast ta upp hjälpverbets betydelseutveckling och att inte gå in på huvudverbet är en logisk följd av det faktum att låta nästan uteslutande fungerar som hjälpverb idag. I detta avseende är det ett motiverat val att inte betrakta huvudverbet, som knappast förekommer i den nutida svenskan. Dessutom uppvisar hjälpverbet låta en stor betydelserikdom i det svenska språket, vilket gör att hjälpverbet är ett lämpligt ämne i sig. 2
1.1.3 Syfte och plan Som framgår ur avsnittet om frågeställningen, är syftet i den här masteruppsatsen tvåledat. Det centrala ämnet är det svenska verbet låta. Å ena sidan kommer jag att undersöka verbets syntaktiska utveckling och å andra sidan kommer verbets semantiska utveckling upp till diskussion. För att få en bra bild över vad denna uppsats precis handlar om, behövs det först en teoretisk bakgrund. I det andra kapitlet, om den teoretiska ramen, kommer jag först att gå in djupare på fenomenet hjälpverb. Jag undersöker vad hjälpverb precis är och vad som kännetecknar dem. Senare tar jag upp ämnet grammatikalisering. Grammatikaliseringsprocessen spelar en stor roll i utvecklingen av nya ord i ett språk. Det finns ett samband mellan grammatikalisering och förverkligandet av hjälpverb. Det här förhållandet kommer jag även att titta på närmare i det andra kapitlet, eftersom jag utgår ifrån att grammatikaliseringsprocessen dyker upp i utvecklingen av hjälpverbet låta. Låta, det centrala verbet i den här uppsatsen, behandlas utförligare i det tredje kapitlet. Först fördjupar jag mig i verbets historia och sedan presenterar jag det nutida svenska verbet låta. I samma kapitel tas det också upp en detaljerad översikt över hjälpverbets betydelser, eftersom dessa blir viktiga när kommer att handla om verbets semantiska utveckling. Det fjärde kapitlet omfattar en presentation av korpusen som jag har använt för undersökningen i den här uppsatsen, med bland annat en översikt över alla texter som korpusen innehåller, och även en beskrivning av metoden för att arbeta med korpusen och med korpusresultaten. Det här kapitlet inleder den mest omfångsrika och viktiga delen i uppsatsen, nämligen analysen av korpusresultaten. Korpusanalysen följer i det följande kapitlet. Först ger jag en detaljerad översikt över korpusresultaten. Med hjälp av översiktliga tabeller visar jag per århundrade vilka resultat som har kommit fram ur korpusundersökningen. Sedan följer själva analysen, i vilken jag försöker att upptäcka tendenser och utvecklingar i resultaten för att se om de motsvarar hypotesen som jag har formulerat i avsnittet om frågeställningen i den här uppsatsen. Analysen består av två olika delar, som motsvarar de två frågeställningarna i den här uppsatsen: först kommer jag att titta närmare på verbets syntaktiska utveckling, och sedan kommer verbets semantiska utveckling upp till diskussion. Uppsatsen avslutas med en allmän slutsats som används för att se tillbaka på korpusanalysen och iakttagelser som har framgått ur denna analys. 3
2. Den teoretiska ramen 2.1 Hjälpverb: ett svårdefinierbart begrepp Det centrala ämnet i den här uppsatsen är utvecklingen av det svenska verbet låta. I SAOB definieras låta på olika sätt (i det tredje kapitlet i den här uppsatsen ska jag gå in på ordbokens definition av verbet). En av definitionerna nämner att låta också är ett hjälpverb. Det här ordet, hjälpverb, är ett mycket omtalat begrepp inom lingvistiken. Frågan vad hjälpverb precis är och vilka verb som kan betraktas som hjälpverb har sysselsatt många språkvetenskapare. Många forskare har försökt att hitta en allomfattande definition för fenomenet hjälpverb, men varje försök har kommenterats av andra forskare. Det verkar vara så att ingen allmänt accepterade definition har formulerats hittills. För en bra förståelse av begreppet i den här uppsatsen är det ändå nödvändigt att lägga ihop några definitioner, så att vi åtminstone får en bild av vad ett hjälpverb är eller kan vara och får en idé om låta överhuvudtaget kan betraktas som hjälpverb. 2.1.1 Ett försök att definiera hjälpverb Låta definieras (delvis) som hjälpverb i Svenska Akademiens Ordbok (SAOB). SAOB är Sveriges (och även Nordens) största uppslagsverk. Det är en etymologisk ordbok, det vill säga att den inte bara förklarar orden, men att den också ger upplysningar om ordets ursprung och utveckling. Verket är mycket utförligt: läsarna får många uppgifter om ett ord. Om ett verb är ett hjälpverb, så meddelas denna information. Ordboken ger den här definitionen på termen 1 : HJÄLP-VERB. språkv. 2 om verb som används i förbindelse med andra verb för att möjliggöra för dessa att uttrycka passiv betydelse eller vissa tempus och modus. Definitionen är överraskande kort, särskilt i vetskap om att åtskilliga utförliga böcker har skrivits om ämnet. Det är ändå ingen dålig definition: det svåra begreppet definieras på ett ganska enkelt sätt, så att intresserade som inte är språkvetenskapare också får en idé om fenomenet. Ur den här korta definitionen framgår dock redan att hjälpverb inte är ett entydigt begrepp: ett hjälpverb kan, enligt SAOB, uttrycka olika saker. Såväl passiv betydelse som vissa tempus och modus nämns. Ordboken 1 Källa: www.saob.se > sök i SAOB > sökning på uppslagsord: hjälpverb. 2 Förkortningen språkv. betyder språkvetenskaplig term. 4
pekar på det här sättet (kanske omedvetet) redan på det faktum att det ofta råder förvirring när det handlar om hjälpverb. Olika språkvetenskapare använder termen hjälpverb för att beteckna olika språkliga fenomen. Därigenom uppstår det fenomen som Heine kallar för terminological diversity (Heine 1993). Problemet med hjälpverb är alltså tvåledat: å ena sidan är begreppet svårt att definiera, och det medför att det å andra sidan är svårt att avgöra vilka verb som tillhör gruppen av hjälpverben. Dessutom kan ett hjälpverb uppfattas på olika plan: det kan vara en syntaktiskt, morfosyntaktiskt eller fonologiskt definierad enhet (Heine 1993), vilket kan ge anledning till förvirring. Forskare behöver alltså ta hänsyn till både semantiska, syntaktiska och morfologiska kriterier när de försöker definiera hjälpverb (Heine 1993). Heine drar också slutsatsen att the question of whether a language does or does not have auxiliaries crucially depends on the kind of criteria adopted (Heine 1993). Med andra ord: det beror på sättet att betrakta ett ord för att kunna uttala sig om ett ord tillhör kategorin av hjälpverb eller inte. På det här viset är det naturligtvis svårt att komma fram till en entydig, klar definition som alla språkvetenskapare kan finna sig i, och detta insåg Heine också: [ ] [N]ot much is gained by defining auxiliary in terms of necessary and sufficient criteria: such a definition would have to be either so general as to be largely vacuous or else to be so specific as to exclude many of the properties commonly associated with these items. [ ] One alternative would be to eliminate both the label and the notion auxiliary altogether from linguistic terminology, as has in fact been suggested by a number of proponents of the mainverb hypothesis. This, however, would mean that we either ignore the peculiar structures to be found in language after language that would seem to cry out for some kind of generalization, or else that we push the problem to another component of language structure, for example, to that of the verb. (Heine 1993) Problematiken blir ännu försvårad därför att hjälpverb i de flesta språk utövar olika funktioner. Definitioner som är byggda på olika kriterier för hjälpverb kan alltså vara för snäva för några hjälpverbet, men för breda för andra. Heine föreslår en lösning som har att göra med ett språks dynamik: Problems surrounding the definition of auxiliaries can be alleviated once we decide on a definition that takes the dynamics of linguistic development into consideration. (Heine 1993). Heine syftar härmed på det faktum att hjälpverb ofta är resultatet av ett verbs grammatikaliseringsprocess. Grammatikalisering och dess roll i hjälpverbens tillkomst ska tas upp utförligare i den andra delen i det här kapitlet. I sin bok, som betonar att grammatikaliseringsprocessen är en mycket viktig faktor i förståelsen av hjälpverb, ger Heine slutligen ingen ny definition. Han lägger framför allt märke till att det finns många kriterier som språkvetenskapare ska ta hänsyn till när de talar om (en definition på) hjälpverb. I Auxiliaries nämner Heine (1993, s. 17) några kriterier, men han tillägger samtidigt att språkvetenskapare inte är ense om de olika kriteriernas vikt. Kriterierna är av olika slag: det finns ett morfologiskt kriterium som tar hänsyn till number agreement (Heine 1993, s. 17), kongruensböjning i numerus, medan ett annat kriterium rör sig om verbets syntax. Vidare kan 5
semantiska kriterier också vara viktiga. Heine uttalar sig inte före eller mot dessa kriterier, men han undrar om det finns any cross-linguistically relevant or language-independent parameters that would allow us to define the place of auxiliaries in grammar or, alternatively, to determine if, at all, auxiliary is a linguistically valid notion (Heine 1993, s. 18). Själv är han snarare benägen att betrakta skillnaden mellan ett huvudverb och ett hjälpverb som ett kontinuum: ett verb kan kännetecknas av hjälpverbaktighet i större eller mindre utsträckning. Ett enda verb kan befinna sig på olika ställen i detta kontinuum: det kan vara ett hjälpverb i en sats, men ett huvudverb i en annan. Ett känt exempel är det engelska verbet to go: John is going to town. John is going to get sick. Vid första anblicken liknar de här satserna varandra mycket. Betydelserna av satserna är emellertid annorlunda. I den första satsen är betydelsen av verbet to go den bokstavliga betydelsen av riktning och förflyttning, medan den här betydelsen inte finns i den andra satsen. Där kan to go tolkas som en markör för framtida evenemang. Den svenska översättningen förtydligar kontrasten: John åker till staden. John ska bli sjuk/kommer att bli sjuk. På svenska finns det en klar motsats mellan de använda verben: åka å ena sidan och ska/komma att å andra sidan. Den här dikotomin, som förekommer hos flera (hjälp)verb, underlättar inte riktigt problematiken. Det har blivit tydligt att det inte är lätt att hitta en entydig definition på hjälpverb. Idag antar många språkvetenskapare synen på ett kontinuum: ett slags linje med kategorin huvudverb å ena sidan och hjälpverb å andra sidan. Konsensus om vilka kriterier som bestämmer om ett verb är ett hjälpverb eller inte saknas emellertid ännu, och språkvetenskapare är inte heller ense om hur många hjälpverbkriterier ett verb bör uppfylla för att bli betraktat som ett riktigt hjälpverb. I Auxiliaries anger Heine att det även är möjligt att olika forskare, som studerar hjälpverb, använder samma metodologi och samma test på samma verb, men ändå kommer fram till olika resultat om vilka verb som är hjälpverb och vilka som inte är det (Heine 1993, s. 20 och vidare). Den här oenigheten är kännetecknande för diskursen omkring hjälpverb i språkvetenskap, som Heine påvisar. Hjälpverb är en hot topic inom lingvistiken, och på grund av fenomenets komplexitet, kommer situationen troligen inte att ändra sig snart. 6
2.1.2 Låta: ett hjälpverb? Innan jag ska ta upp diskussionen om hjälpverbet låta, är det viktigt att lägga märke till att låta också kan fungera som huvudverb. Verbet förekommer då framför allt i den andra betydelsen som nämns i SAOB: uppträda eller framträda på visst sätt eller frambringa vissa yttringar (såsom ljud, åtbörder o.d.), särskilt såsom uttryck för en känsla, åsikt o.d. (SAOB), sammanfattningsvis: frambringa ljud. Den här betydelsen har ingenting att göra med hjälpverbet låta: det handlar om två homonyma verb. Eftersom jag fokuserar på utvecklingen av verbet låta i den första betydelsen ( genom passivitet skapa förutsättning för eller genom aktivt ingripande åstadkomma en (viss) handling (SAOB)), ska jag inte ta upp betydelsen frambringa ljud vidare i den här uppsatsen. I den första betydelsen kan låta dock också vara ett huvudverb. Detta anges redan i SAOB: den första betydelsen är indelad i fem olika betydelsegrupper, och bara hos den femte har uppgiften hjälpverb tagits upp. Det betyder att det återstår fyra betydelsegrupper utan den här uppgiften. De här betydelserna har låta alltså som huvudverb. Som ska framgå ur den summariska betydelseöversikten som tas upp i det tredje kapitlet, har huvuddelen av de här betydelserna kommit ur bruk idag. I SAOB anges sådana döda betydelser med ett kors ( ). Användningen av låta som huvudverb här säkert förekommit, men idag har dessa bruk försvunnit eller är de åtminstone föråldrade. Tillbaka till hjälpverbet. Frågan är att bestämma om låta är eller kan vara ett hjälpverb eller inte. En första källa som kan rådfrågas är ordböckerna. Ordet låta förekommer i SAOB som ett verb. Ordet uppdelas i olika betydelser eller betydelsegrupper, och en av dem samlar betydelserna som låta har som hjälpverb. Det bör dock uppmärksammas att verbet också har andra betydelser, som inte indikeras med förkortningen hjälpv. Kanske pekar det här konstaterandet redan på att låta inte är ett absolut hjälpverb, att verbet inte helt befinner sig på hjälpverbets sida på kontinuum. I det tredje kapitlet i den här uppsatsen ska SAOB:s definitioner på låta studeras utförligare. En annan källa om verbet låta är den språkvetenskapliga litteraturen. I sin doktorsavhandling om kausativa verbkonstruktioner i svenskan och nederländskan nämner Gudrun Rawoens olika hjälpverbsegenskaper som hon tillämpar på några verb (få, komma, ha, förmå och låta). Hon tar upp åtta olika kriterier ur SAG, Svenska Akademiens Grammatik (Teleman 1999, indelning enligt SAG II, s. 540 och vidare): Typiska hjälpverb a) kan inte ta något vanligt objekt, dvs. de saknar egenskapen att ta en nominalfras som bestämning (i stället för en infinitivfras). b) saknar infinitivmärke. c) kan inte passiveras. 7
d) kan inte vara korrelat till göra (det). e) kan stå i matrissatsen i en utbrytningskonstruktion. f) medför att satsen har ungefär samme betydelse oavsett om den underordnade verbfrasen är aktiv eller passiv. g) kan ha expletivt subjekt, dvs. Subjektet har ingen semantisk roll i förhållande till hjälpverbet. h) har defekt eller oregelbunden böjning. Enligt Rawoens motsvarar låta tre kriterier: a, b och c (Rawoens 2008, s. 182). Låt oss titta närmare på dessa tre kriterier och se hur de kan tillämpas på verbet låta. För det första kan verbet låta inte ta något vanligt objekt. Det kan inte ha en nominalfras i stället för en infinitivfras som bestämning. Hon lät bygga ett hus. *Hon lät byggandet. Ett annat kriterium är infinitivmärket att, som saknas när verbet låta följs av en infinitiv. Hon lät bygga ett hus. *Hon lät att bygga ett hus. Som nämns i SAOB har det inte alltid varit fallet att en infinitiv kan följa verbet låta utan infinitivmärke. Tidigare förekom låta också i kombination med infinitivmärket att: Den av hjälpverbet låta styrda infinitiv föregicks i äldre tid ngn gång av infinitivmärket att (enstaka förekommande föregånget av prepositionen till), t. ex.: Thet (dvs. att Gud sätter det ogifta ståndet mindre högt) läter gudh j thet gambla testamentit nogh til at forstå. (ur: OPETRI Clost. 3 C 1 b (1528)) (SAOB) Exemplet i SAOB visar att infinitivmärket ännu förekom på 1500-talet. Det här bruket har dock fallit bort genom tiden. Det tredje kriteriet, att verbet inte kan passiveras, är ett tveksamt fall. Passiveringen är möjlig, men detta bruk är begränsat. Rawoens (2008, s. 184) ger ett exempel på en ogrammatisk konstruktion: *Han läts bygga ett nytt garage (av henne). Rawoens har kontrollerat de övriga hjälpverbsegenskaparna hos de nämnda verben, som inte kunde tillämpas på låta. Därefter drar hon slutsatsen att låta är det verb bland de kausativa verben i 3 Petri, Olaus. Een liten boock j huilko closterleffwerne forclarat warder. Stockholm 1528. 8
analytiska kausativkonstruktioner vars hjälpverbsstatus är mest utpräglad (Rawoens 2008, s. 186). Testet visar att låta har flest av de egenskaper som kännetecknar ett typiskt hjälpverb (Rawoens 2008, s. 186). Det måste dock påpekas att hjälpverbaktigheten av verbet låta inte är så stor än den av andra, mera typiska hjälpverb som till exempel kunna. 2.1.3 Kausativitet och permissivitet Att verbet låta kan fungera som hjälpverb i en sats har framgått av Rawoens studie. När låta används som hjälpverb, har verbet en mycket specifik semantisk egenskap: dess betydelser kan delas upp i två grupper. Detta anges i SAOB med definitionen som redan här nämnts: genom passivitet skapa förutsättning för eller genom aktivt ingripande åstadkomma en (viss) handling (SAOB).Den här lite komplicerade definitionen syftar på de två funktionerna som låta har: den permissiva och den kausativa. Den permissiva betydelsen används när någon får tillstånd att göra något (a); den kausativa för att få någon att göra något (b). (a) Helga lät sitt barn åka till stan på egen hand. [Det vill säga att hon ger sitt barn tillåtelse att åka till stan själv] (b) Björn lät sin mor köpa kläder för honom. [Det vill säga att Björn föranlät att hans mor köper kläder för honom] 4 Skillnaden är inte alltid så tydlig. Ibland är det inte lätt att avgöra om låta används i den permissiva eller den kausativa betydelsen, till exempel i satsen Lärarinnan lät eleven skriva brevet. Satsen kan tolkas på två olika sätt. Å ena sidan kan den betyda att lärarinnan ger eleven tillståndet att skriva ett brev, därför att det är elevens önskan. Å andra sidan kan satsen läsas så att lärarinnan ger eleven i uppdrag att skriva ett brev. Den här tvetydigheten kan vara förvirrande, men mestadels är det så att kontexten som en sådan sats används i löser de här tolkningsproblemen (Rawoens 2008, s. 163 och vidare). Verbet låta kan alltså tolkas såväl kausativt som permissivt i en sats. Den här tvetydigheten är typisk för låta, och den förekommer också i andra (germanska) språk. Rawoens nämner studien av Dik (1980), som har slagit fast samma fenomen hos det nederländska ekvivalenta verbet laten (Rawoens 2008). 4 Mina egna exempel. 9
Skillnaden mellan den kausativa och den permissiva betydelsen av låta befinner sig på det semantiska planet, alltså på verbets betydelsenivå. Verbets betydelsenyanser kan återges på en glidande skala där den permissiva betydelsen utgör ena änden och den kausativa betydelsen den andra (Rawoens 2008). Den här formuleringen beskriver svårigheten som växer fram vid tolkningen av verbets semantiska nyanser. Ofta är det inte så att betydelsen är utpräglad kausativ eller permissiv, utan den befinner sig någonstans i övergångszonen mellan de två semantiska ändarna på den glidande skalan. Det finns olika graderingar och det är inte uteslutet att, i vissa satser, låta kan ha både en kausativ som en permissiv betydelse, beroende på hur satsen tolkas av läsaren. Den här tvetydigheten är sällsynt för ett verb. SAOB och Rawoens (2008) bevisar att låta kan ha dessa olika semantiska nyanser idag, men ett syfte i den här uppsatsen ska vara att undersöka om låta alltid har haft den här dubbla betydelsen och om en av de här två betydelserna fanns innan den andra. Med hjälp av historiska språkliga källor kan jag få insikt i den semantiska utvecklingen av verbet. 2.2 Grammatikalisering: en dynamisk process Ett viktigt tema i den här uppsatsen är grammatikalisering. Som nämnts ovan spelar grammatikaliseringsprocessen en roll i utvecklingen av hjälpverb, så begreppet är troligen också involverat i utvecklingen av verbet låta. För att få insikt i fenomenet, ska jag först belysa grammatikalisering i allmänhet. Sedan undersöker jag sambandet mellan grammatikaliseringen och hjälpverbens utveckling eller tillkomst. Senare ska jag tillämpa det här på resultaten som kommer fram ur korpusanalysen, för att se om utvecklingen av verbet låta också kan betraktas som ett resultat av en grammatikaliseringsprocess. Grammatikalisering är ett mycket populärt ämne inom språkvetenskapen. Sedan andra hälften av 1900-talet har fenomenet fått mer och mer uppmärksamhet. Den första som använde termen grammatikalisering var fransmannen Antoine Meillet. Han definierade begreppet som l attribution du caractère grammatical à un mot jadis autonome (Wijk-Andersson 1997). Språkvetare insåg att grammatikaliseringen kunde förklara vissa förändringar inom språket som inte bara var ett resultat av fonetiska utvecklingar eller som kunde förklaras med hjälp av etymologin. Grammatikaliseringen, som beskrevs som en process, kunde förklara vissa semantiska eller syntaktiska förändringar som ett ord genomgick under tiden. Att betrakta grammatikalisering som en process blev allmänt accepterat inom lingvistiken, men inte alla språkvetare är ense om bruket av 10
ordet process. Hopper och Traugott föreslår talar hellre om en förändring ( change ) än om en process. We defined grammaticalization as the process whereby lexical items and constructions come in certain linguistic contexts to serve grammatical functions, and, once grammaticalized, continue to develop new grammatical functions. We also characterized it as the process whereby the properties that distinguish sentences from vocabulary come into being diachronically or are organized synchronically. [ ] As work has progressed, it has become clear that the definition of grammaticalization as a process has been misleading. To some it has suggested that grammaticalization is conceived as a force with an impetus of its own independent of language learners and language users. This was never intended. Only people can change language. [ ] To avoid further terminological confusion, we now define grammaticalization as the change whereby lexical items and constructions come in certain linguistic contexts to serve grammatical functions. (Hopper & Traugott 2003, s. XV) Skillnaden mellan process och change är viktig enligt Hopper och Traugott (2003) därför att ordet process kan innebära att grammatikaliseringen är något självständigt, något som inte styrs av språkanvändare. Detta är inte alls en tolkning som Hopper och Traugott siktar på, och därför har de valt att byta ut ordet process mot ett ord som förhoppningsvis ger mindre anledning till förvirring, nämligen change, som jag översätter med förändring. I den här uppsatsen kommer jag ändå att använda termen grammatikaliseringsprocess. Process är förresten den mest använda termen i facklitteraturen om det här ämnet. Wijk-Andersson (1997) föredrar till exempel också ordet grammatikaliseringsprocess. Definitionen på grammatikalisering som Traugott och Hopper ger är mycket tydlig: lexikaliska enheter och konstruktioner kan, i vissa språkliga kontexter, komma att tjäna grammatiska funktioner (Hopper & Traugott 2003, s. XV). Den allmänna tendensen hos grammatikaliseringsprocesser är att de mestadels följer den här riktningen, det vill säga från lexikaliska till grammatiska funktioner. I Grammaticalization (2003) ger Hopper och Traugott några exempel på sådana förändringar, däribland förskjutningen från lexikalt verb (dvs. det jag kallar för huvudverb) till hjälpverb (Hopper & Traugott 2003, s. XV). Därför att verbet låta är såväl ett huvudverb som ett hjälpverb, är det möjligt att utvecklingen av låta har gått på samma sätt: först var det bara ett huvudverb, men sedan undergick verbet (eller en av verbets betydelser) en grammatikaliseringsprocess, varigenom hjälpverbet slutligen blev till. Genom korpusundersökningen hoppas jag få en bättre insikt i verbets utveckling. Heine kallar den här typiska utvecklingen för grammaticalization chain (Heine 1993, s. 53), dvs. en grammatisk kedja, därför att grammatikaliseringsprocessen ger upphov till konstruktioner som liknar kedjor. Sådana kedjor ser ut som i Heines overlap model (Heine 1993, s. 48). Grammatikaliseringsprocessen består av olika faser och utvecklingen går från det så kallade source concept till target concept. Utvecklingen av hjälpverb kan vara ett exempel: source 11
concept är då huvudverbet med en lexikalisk betydelse, target concept är hjälpverbet med grammatiska funktioner. I Auxiliaries ser Heines schema ut som följer: Stage: I II III Type of concept: Source Source Target Target Tabell 2.1: grammatikaliseringsprocessen enligt Heine. (Heine 1993, s. 49, figure 2.1) I den första fasen finns det bara ett source concept, till exempel ett huvudverb med en lexikalisk betydelse. När detta huvudverb också används för att uttrycka grammatiska funktioner, uppstår det en tvetydighet därför att ett ord nu hänvisar till två olika koncept, både ett source concept och ett target concept. Om utvecklingen går ännu vidare kan ordet komma i den tredje fasen, där det inte längre betecknar det ursprungliga source concept, utan bara det slutgiltiga target concept. Tvetydigheten har då försvunnit. Heine pekar på att det ovanstående schemat är en förenklad återgivning av den verkliga processen (Heine 1993, s. 49). Han kallar det för en minimal grammaticalization chain. Termen grammaticalization chain överensstämmer med det som Hopper och Traugott kallar för cline 5 : The potential for change from lexical noun, to relational phrase, to adverb and preposition, and perhaps even to a case affix, is an example of what we mean by a cline. (Hopper& Traugott 2003, s. 6). Grammatikalisering är, som jag har anfört ovan, inte en självständig process som, som sker inom ett vakuum. Fenomenet bör betraktas i en större språklig kontext: As a term referring to actual phenomena of language, grammaticalization refers most especially to the steps whereby particular items become more grammatical through time. Grammaticalization in this sense is part of the wider linguistic phenomenon of structuration, through which combinations of forms may in time come to be fixed in certain functions. (Hopper & Traugott 2003, s. 2) Språk har en tendens att strukturera sig. Tillfälliga kombinationer av ord kan, efter en tid, bli fasta kombinationer. Grammatikaliseringen är processen som beskriver att tillfälliga nya bruk av ord kan bli allmänt accepterade och använda bruk, och därigenom också lexikaliserade bruk. En annan viktig punkt är att grammatikaliseringen bör ses i ljuset av synkroniska och diakroniska utvecklingar. Enligt Hopper och Traugott kan grammatikaliseringen studeras i två olika tidsperspektiv. Fenomenet har ofta betraktats från en historisk synpunkt, för att komma fram till källorna till grammatiska former. Språkvetare undersökte då vilka olika steg ett ord har genomgått i tiden innan 5 Elsie Wijk-Andersson (1997) föreslår klin som den svenska ekvivalenten för cline. 12
den sista, grammatiska fasen. Den andra synpunkten är då den synkroniska, seeing grammaticalization as primarily a syntactic, discourse pragmatic phenomenon, to be studied from the point of view of fluid patterns of language use. (Hopper & Traugott 2003, s. 2). En cline, termen som Hopper och Traugott använder för grammaticalization chain, har också såväl historiska som synkroniska implikationer. Sett utifrån ett historiskt eller diakroniskt perspektiv återger en klin vägen som en form eller ett ord följer i dess utveckling. Synkroniskt sett föreställer en klin ett kontinuum, en sorts linje med lexikala former i ena änden och den grammatiska, reducerade formen i andra änden (Hopper & Traugott 2003). De här två perspektiven, den diakroniska å ena sidan och den synkroniska å andra sidan, ska också komma upp till diskussion i den här uppsatsen. Verbet låta ska studeras från en historisk synpunkt genom analysen av en korpus som innehåller texter från 1200- talet till 1800-talet. Den synkroniska sidan består av en forskning av den nutida form- och betydelserikdom av låta. Innan jag kommer att tala om det diakroniska perspektivet, utvecklingen av verbet låta igenom århundradena, tittar jag närmare på hur verbet låta ser ut i den nutida svenskan. Eftersom såväl det diakroniska som det synkroniska perspektivet spelar en roll i grammatikaliseringsprocessen, är det viktigt att ta hänsyn till båda dessa synpunkter. Ett av syftena i den här uppsatsen är ju att se om en grammatikaliseringsprocess har påverkat tillkomsten av hjälpverbet låta. Vidare är rollen av kontexten i grammatikaliseringsprocessen en faktor som inte bör underskattas: Grammaticalization is usually thought of as that subset of linguistic changes whereby lexical material in highly constrained pragmatic and morphosyntactic contexts becomes grammatical, and grammatical material becomes more grammatical. (Traugott 1994, s. 181) Grammatikalisering är alltså inte ett fenomen som förekommer när och var som helst, och vid slumpmässiga ord eller former. Det är bara i vissa begränsade kontexter som en grammatikaliseringsprocess uppstår, vid ord eller former som är mottagliga för detta. Inte alla lexikaliska ord eller former kan grammatikaliseras. Traugott (1994, s. 182) nämner ännu två olika förutsättningar för grammatikalisering. För det första får ett ord eller en form inte vara för semantiskt specificerad. Traugott ger ett exempel på detta med ordet wallpaper: det är ett ytterst specifikt ord, som inte kan hänvisa till en annan referent än tapetpapper. Ett annat villkor för grammatikalisering är att ett ord eller en form bör används frekvent i begränsade syntaktiska kontexter. Det är mycket osannolikt att ett ord som wallpaper ska används i en kontext som ger upphov till grammatikalisering, därför att det är svårt att inbilla sig en ickenormal kontext för ordet, på grund av dess begränsade semantiska innehåll. Heine, som har skrivit en artikel om rullen som kontexten spelar i grammatikalisering, säger att the evolution of grammatical categories is to quite some extent context-driven (Heine 2002, s. 83). Genom att 13
urskilja tre olika slags kontexter, undersöker Heine vad som händer på grammatikaliseringsvägen från A till B, från source meaning till target meaning (Heine 2002, s. 84). Med hjälp av ett schema återger han de olika faserna i betydelseutvecklingen av ett ord som genomgår grammatikaliseringsprocessen: Stage Context Resulting Meaning I Initial stage Unconstrained Source meaning II Bridging context III Switch context There is a specific context giving rise to an inference in favor of a new meaning There is a new context which is incompatible with the source meaning Target meaning foregrounded Source meaning backgrounded IV Conventionalization The target meaning no longer needs to Target meaning only be supported by the context that gave rise to it; it may be used in new contexts Tabell 2.2: de olika kontexterna I grammatikaliseringsprocessen. (Heine 2002, s. 86, Table (1)) Heine urskiljer tre olika kontexter, som överensstämmer med olika faser i grammatikaliseringsprocessen. Han klarlägger också vilken betydelse förekommer i vilken fas. Det ovanstående schemat sammanfattar tydligt rollen av kontexten i grammatikalisering och den visar att en specifik kontext krävs för att dra i gång processen. Om en form eller ett ord inte förekommer i en så kallad bridging context, som ger upphov till ett nytt intryck för en betydelse. Senare uppstår det ännu en ny kontext, som inte längre kan kombineras med den ursprungliga betydelsen. Slutligen försvinner den ursprungliga betydelsen helt och den nya betydelsen, target meaning, kan också användas i andra kontexter förutom den som gav upphov till target meaning. 2.3 Hjälpverb och grammatikalisering Grammatikaliseringen är inte alls en enkel process. Olika faktorer spelar en roll i grammatikaliseringsprocessen och grammatikaliseringen sker inte vid vilka ord eller former som helst. Ordklassen och kontexten i vilken ett ord används är viktiga för processen. En typ av ord som är mottaglig för grammatikalisering är verb. Utvecklingen från huvudverb till hjälpverb är ett exempel som ofta förekommer i beskrivningar av grammatikaliseringsprocessen. Eftersom den här uppsatsen fokuserar på en sådan grammatikaliseringsprocess vill jag diskutera den här utvecklingen inom grammatikalisering lite utförligare innan jag övergår till själva analysen av verbet låta. 14
I Auxiliaries (1993, s. 27) anger Heine att a different perspective emerges once one analyzes auxiliaries in terms of the dynamics that give rise to them, especially when one interprets them as products of grammaticalization. Den typiska grammaticalization chain som Heine beskriver i sin bok kan också tillämpas på utvecklingen av hjälpverb. Heine betraktar hjälpverb som ett resultat av en grammatikaliseringsprocess. I hans termer är ett visst huvudverb då source concept, medan ett hjälpverb utgör target concept på slutet av processen. Huvudverben äger, som source concept, ännu dess fullständiga lexikaliska betydelse. På slutet av grammatikaliseringsprocessen återstår ofta en försvagad grammatisk betydelse eller funktion hos hjälpverbet. Betydelseförändringen är inte det enda fenomen som uppstår i grammatikaliseringsprocessen: [ ] [O]nce the transfer from source to target concept takes place, this process is likely to trigger a morphosyntactic process from a verbal to a grammatical morphosyntax [ ] (Heine 1993, s. 50). Den här morfosyntaktiska utvecklingen tydliggörs med hjälp av en overlap model: Stage: I II III Morphosyntax: Verbal Verbal Grammatical Grammatical Tabell 2.3: en overlap model av morfosyntaktisk förkastning. (Heine 1993, s. 50, figure 2.2) Genom grammatikaliseringsprocessen förlorar ett verb sina verbala morfosyntaktiska egenskaper, medan de ersätts av grammatiska egenskaper. Det vill säga att ett verb inte längre bär ett fullständigt lexikalt innehåll, men att det grammatikaliseras till en markör av tid, aspekt eller modalitet (Heine 1993). En annan egenskap för grammatikaliserade (hjälp)verb som Heine nämner är att chansen är stor att de blir fonetiskt reducerade. Verbet undergår fonetisk erosion. Ett bra exempel på detta är den engelska konstruktionen be going to. Om den används i sin ursprungliga betydelse av riktning och rörelse, kan verbets form inte reduceras fonetiskt. Konstruktionen kan också fungera i en kontext där den markerar en framtida betydelse. Heine illustrerar fenomenet med följande exempel: a. John is going to town soon. b. John is going to get sick soon. c. John is gonna get sick soon. d. *John is gonna town soon. I satsen c, som uttrycker något som ligger i framtiden, kan konstruktionen going to reduceras till gonna. I satsen d, som förutom den framtida betydelsen ( soon ) också uttrycker riktning och rörelse 15
( to town ), kan en sådan fonetisk reduktion inte förekomma. I satserna b och c används den grammtikaliserade formen av verbet, medan verbet i sin ursprungliga form används i a och d. Den här företeelsen, dvs. fonetisk reduktion, förekommer dock inte hos låta, vilket ska också framgå ur korpusanalysen. Låta eller lata är den ursprungliga formen av verbet, och den är också hjälpverbets form. Det har inte uppstått en fonetisk försvagad form av verbet låta: det nuvarande hjälpverbet har den samma form som huvudverbet och den böjs på samma sätt. Fonetisk reduktion är ett fenomen som uppstår under loppet av grammatikaliseringsprocessen, men det händer ännu mer på vägen från huvudverb till hjälpverb: Once a given expression is transferred from source concept to target concept, that is, from denoting a verb to carrying a grammatical function, it loses in properties characteristic of its former category. Thus, a verb loses, for example, the ability to passivize, to be nominalized, to form imperatives, to inflect for person, tense or negation, to be governed by auxiliaries, and/or to take a nominalizer or complementizer, etc. At the same time, it acquires the properties of a grammatical marker. (Heine 1993, s. 50) Egenskaperna som Heine nämner här överensstämmer i viss mån till testet som Rawoens har tillämpat på några verb för att avgöra om de kan betraktas som hjälpverb eller inte (Rawoens 2008, s. 182). I den första delen i det här kapitlet gick jag in utförligare på de här olika testen. De olika egenskaperna som Heine nämner förekommer inte alla nödvändigtvis igenom grammatikaliseringsprocessen. De är möjliga förskjutningar i grammatikaliseringsprocessen från ett huvudverb till ett hjälpverb som kan karakterisera ett hjälpverb, men ett verb behöver inte äga alla dessa egenskaper för att betraktas som ett hjälpverb. Grammatikaliseringsprocesser kan alltså ske på olika sätt och ett verb kan förlora olika egenskaper igenom processen. Idag är många språkvetare ense om att ett verbs utveckling från huvudverb till hjälpverb är en grammatikaliseringsprocess. I den här utvecklingen spelar såväl den diakroniska som den synkroniska dimensionen en roll. The relationship between main verb uses and auxiliary uses is simultaneously a diachronic one, in that the latter is historically derived from the former, and a synchronic one, in that both are part of one grammaticalization chain and their difference can be described synchronically with reference to the general nature of grammaticalization chains. (Heine 1993, s. 81) Att grammatikaliseringsprocessen av ett verb kan studeras utifrån ett diakroniskt perspektiv är väl tydligt: tillkomsten av ett hjälpverb är en historisk process. Från en synkronisk synpunkt utgör 16
kontinuumet från huvudverb till hjälpverb en grammaticalization chain, på vilken både huvudverbet som hjälpverbet har sin plats. Heine har klargjort att det visserligen finns ett samband mellan hjälpverb och grammatikalisering. Den här uppsatsen har som syfte att undersöka vilka effekter som grammatikaliseringsprocessen har haft på utvecklingen av verbet låta, både på det semantiska och på det syntaktiska planet. Eftersom verbet låta fungerar både som huvudverb (även om detta bruk är mycket föråldrade) och som hjälpverb, är det möjligt att tillkomsten av hjälpverbet låta har skett under påverkande av en grammatikaliseringsprocess. Korpusmaterialet kommer förhoppningsvis att berätta mer om verbets diakroniska utveckling. Innan jag tittar närmare på korpusen och korpusresultaten, kommer jag först att presentera verbet låta i detalj. 17
3. En presentation av verbet låta 3.1 Verbet låta förr Innan jag ska studerar utvecklingen av låta, är det nyttigt att se vad ordets ursprung är och hur det har blivit till det nuvarande verbet. Varifrån kommer ordet låta, och hur har det kommit in i det svenska språket? En bra källa för att få kännedom om ett ords etymologi är Svensk Etymologisk Ordbok av Elof Hellquist (1957). I hans bok är följande information om verbet låta tillgänglig: Låta, fsv. lāta (ipf. lät, let, löt m. m.), släppa, låta gå, låta rinna (kvar i åderlåta, låta sitt vatten = ty. das wasser lassen osv.), lämna (jfr sv. överlåta), mista (om t. ex. livet), låta vara (jfr sv. det ena göra och det andra icke låta ), tillåta, föranlåta, bete sig, låtsa (se d. o.), genom åtbörd eller ljud ge tillkänna (jfr låt), m. m. = isl. láta, da. lade, got. létan. (ipf. lailôt), fsax. lâtan, fhty. lâzzan (ty. lassen), ags. Iætan (eng. let), redupl. verb germ. *lētan, besl. med grek. lēdeĩn, vara trött, osv.; i avljudsförh. till l a t; jfr det till i-serien hörande litau. léidmi, låter, släpper (av *lēid-). Alltså ursprungligen, med passivisk betydelse: vara slapp eller overksam, släppa efter och dylikt; sedan mera aktiviskt: föranlåta och dylikt. 6 Normalt förskaffar ordboken upplysningar om det äldsta kända belägget av ett ord, alltså ordets tidigaste användning i språket. Om det inte är fallet, som i den här artikeln, betyder det att ordet redan förekommer i fornsvenskan. Bredvid uppslagsordet står det antydan fsv., som pekar på att låta redan var i bruk i fornsvenskan. Hellquist ger verbets dåvarande form och några gamla preteritumformer. De tre olika preteritumformerna tyder redan på att låta har en stor formrikedom, vilket inte är konstigt för ett sådant gammalt verb. Det här kommer också att framgå ur korpusanalysen. Vidare räknar Hellquist upp verbets viktigaste betydelser och han visar att låta har motsvarande verb i många andra germanska språk. I sin äldsta form var det ett reduplicerande verb. 7 Det här språkliga fenomenet överlevde i gotiskan, ett östgermanskt språk som dog ut under 700- talet 8, men det finns inte kvar i de andra, mer moderna germanska språken som till exempel tyska, engelska nederländska eller svenska. Det här nämner Elias Wessén också i Svensk Språkhistoria (1951, s. 91). De flesta verb som har varit reduplicerande utvecklade sig till svaga verb (dvs. verb utan 6 Källa: http://runeberg.org/display.pl?mode=facsimile&work=svetym&page=0523 (länken till den digitaliserade facsimileversionen av Svensk Etymologisk Ordbok på webbsidan Projekt Runeberg.) 7 Reduplicerande verb är verb varav (en del av) stammen upprepas i preteritum och/eller perfekt. Ett exempel från gotiskan är verbet haitan (heta): haitan haihait, haihaitum haitans. 8 En variant av gotiskan, krimgotiska, överlevde till omkring 1500-talet i isolerade områden på Krim, som befinner sig i det nuvarande Ukraina. 18
omljud i preteritum och perfekt), men låta är ett undantag: verbet har fortfarande en stark böjning (låta låter lät låtit). Allt som allt förskaffar Svenska Etymologiska Ordbok inte så mycket information som kanske skulle kunna förväntas om ett sådant viktigt och frekvent verb som låta. Hellquist tar inte upp en översikt över de viktigaste formerna av verbet som har förekommit, och han berättar inte heller särskilt mycket om verbets semantiska utveckling. Eftersom verbet redan förekommer i forngermanskan 9 är det svårt att spåra dess historia till den första förekomsten i språket. Det finns ju knappast några skriftliga källor ur den där perioden: runsvenskan har inte gett så många skriftliga kulturarv. Eftersom låta härstammade från ett gemensamt germanskt ord, lētan (Hellquist 1957, s. 604), utgjorde verbet troligen redan en del av ordförrådet i den mest tidiga svenskan (det vill säga runsvenska, cirka 800 1225 10 ). Ordets etymologi ligger enligt Hellquist i det grekiska verbet lēdeĩn. I början hade låta en mer passiv konnotation, som har sitt upphov i den ursprungliga grekiska betydelsen vara trött. SAOB tillför att detta grekiska verb också är besläktat med det latinska adjektivet lassus, som betyder trött. Det grekiska ordet har senare utvecklat sig till ett verb som har fått en (eller flera) aktivare betydelse(r), som till exempel i sammansättningen föranlåta. Hellquist (1957, s. 604) tar inte upp skillnaden mellan hjälpverbet och huvudverbet låta. I sin artikel om verbet låta talar han framför allt om huvudverbet låta. Han lämnar hjälpverbet uppenbarligen utan avseende. Detta framgår till exempel av de olika betydelserna som han nämner: släppa, låta gå, lämna, mista... Hellquist tillägger ingenstans att verbet låta även kan fungera som hjälpverb eller att huvudverbet har senare gett upphov till uppkomsten av ett hjälpverb. Det skulle kunna vara ett tecken på att verbet låta ursprungligen enbart fungerade som huvudverb eller att bruket av hjälpverbet inte än förekom i det tidigaste svenska språket, runsvenskan (cirka 800 1225), eller ännu tidigare, i forngermanskan. Det här är dock bara en förmodan, som vidare i den här uppsatsen förhoppningsvis kan bekräftas eller förkastas med hjälp av korpusmaterialet. En annan källa bekräftar emellertid att verbet låta förekom redan i runsvenskan i en funktion som liknar hjälpverbet. Svensson (2005), som har skrivit en artikel om tillkomsten av det svenska verbet lär, säger att 9 Forngermanska eller urgermanska är beteckningen för språket som talas i Väst- och Nord-Europa omkring det första århundradet. Det är språket som föregår uppdelningen till den senare öst-, väst- och nordgermanskan. 10 Den forngermanska perioden tar slut omkring 800 (föreläsning Scandinavische taalkunde: Oudnoors en taalgeschiedenis, läsår 2008-2009, titulärinnehavare: prof. dr. Y. Sapir, UGent). Runsvenskans slutpunkt är 1225. I detta år skrevs Äldre Västgötalagen, den äldsta (kända) texten som är sammanställd med latinska bokstäver i stället för runor. 19