Bakgrund 2010-03-12 Handelsförbud sista chansen för den blåfenade tonfisken CITES-listning kan vara enda sättet att förhindra utrotning Med 175 länder som skrivit under är Konventionen för internationell handel med utrotningshotade arter, CITES, ett av de internationella miljöavtalen som har bredast stöd. Den femtonde konferensen inom CITES den 13-25 mars innebär en viktig möjlighet att införa ett kraftfullt skydd för vissa marina nyckelarter. En viktig punkt under årets möte är förslag 19, där Monaco går i bräschen för att lista blåfenad tonfisk från Atlanten under Appendix 1 i konventionen. Appendix 1 innebär det högsta skyddet inom CITES och används för de mest hotade arterna. Om en art står på Appendix 1 betyder det i praktiken ett tillfälligt stopp för försäljning av den arten på den internationella marknaden. För att ett förslag ska gå igenom krävs att det får stöd av en två tredjedelars majoritet. Krisen för den blåfenade tonfisken är ett av de tydligaste exemplen på vanskötseln av våra marina resurser de senaste åren. Den internationella kommissionen för bevarande av atlantisk tonfisk (International Commission for the Conservation of Atlantic Tunas, ICCAT) har misslyckats så kapitalt att arten är på gränsen till utrotning. Att listas under Appendix 1 kan vara dess enda chans. Blåfenad tonfisk helt utfiskad i svenska vatten Blåfenad tonfisk förekommer på båda sidor av Atlanten och i Medelhavet och var vanlig längs den svenska västkusten på 1940- och 50-talen och besökte på 1960-talet fortfarande Skagerrack och Kattegatt regelbundet under juli-september, men har under senare år försvunnit helt från våra svenska vatten. En tonfisk kan väga upp till 700 kg och bli tre meter lång. Den förflyttar sig tusentals kilometer under sin livstid och är mycket snabb. Den är ett av de högst stående rovdjuren i näringskedjan i Medelhavet och därför av avgörande betydelse för det känsliga ekosystemet. Fisket efter blåfenad tonfisk är en lukrativ affär och var en viktig kommersiell art i Medelhavet redan på romartiden. I dag är fisket värt 1 miljard amerikanska dollar per år. Det mesta exporteras till Japan
där köttet används i sushi och sashimi en enda fisk kan kosta upp till 100 000 USD. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med tonfisk för att svara mot världens omättliga aptit. 1999 gjorde Greenpeace mätningar som visade att beståndet av blåfenad tonfisk i Medelhavet hade sjunkit med 80 procent. Situationen har sedan dess bara förvärrats. ICCAT:s forskare konstaterade i oktober 2009 att den nuvarande biomassan av atlantisk blåfenad tonfisk sannolikt är mindre än 15% av vad den var när det industriella fisket inleddes. Expertpanel: ICCATs förvaltning "en internationell skamfläck" Medlemsländerna i ICCAT har totalt misslyckats skydda den blåfenade tonfisken. En oberoende expertpanel kallade 2008 skötseln av fisket för en internationell skamfläck. Panelen hade utsetts av ICCAT. Medlemmarna, speciellt de EU- och Medelhavsländer som fångar mest fisk, har under ett decennium upprepade gånger tillbakavisat vetenskapliga rekommendationer om att minska fångstkvoterna. Forskarna rekommenderade 2006 att fångstkvoterna inte skulle vara större än 15000 ton och att fisket helt skulle stoppas i vissa områden under lekperioden i maj och juni. Frankrike, Spanien och Italien inte bara avvisade dessa råd utan började också bygga större och mer effektiva fångstfartyg. ICCAT:s medlemsländer har också misslyckats med att hålla sig till kommissionens ytterst begränsade överenskommelser. Fortsatta höga nivåer av illegalt, orapporterat och oreglerat fiske, d v s svartfiske, har förvärrat krisen. 2007 fiskade t.ex. Frankrike 53 procent över landets tillåtna kvot vilket betyder att var tredje fisk var olagligt fångad. Greenpeace har dokumenterat många illegala fiskfångster de senaste åren. [1] ICCAT:s misslyckanden: Den totala fångsten 2007 var 61 100 ton dubbelt så mycket som den avtalade fångstgränsen och mer än fyra gånger över den rekommenderade nivån Återhämtningsplanen från 2008 tillät en laglig fångst på 47% över de vetenskapliga rekommendationerna 2009 års kvot på 22 500 ton var fortfarande mer än en tredjedel över den tidigare rekommenderade gränsen. Bevarandeåtgärderna innebar inget skydd för lekande fiskbestånd och kortade bara snörpvadssäsongen (som står för majoriteten av de illegala fångsterna) med tio dagar. I november 2009 slog forskarna fast att den årliga fångsten borde stanna på 8000 ton, om tonfiskbeståndet skulle ha 50
procents chans att återhämta sig till 2023. Japan, EU och Medelhavsländerna genomdrev istället en fångst på 13 500 ton. I februari 2010 medgav ICCAT:s sekreteriat att över hälften av fångstrapporterna från 2009 års fiskesäsong inte följer de nya regler som införts för att bekämpa det illegala fisket. Några få länder håller på att utrota tonfisken EU-länderna tar över 55 procent av fångsten av blåfenad tonfisk och EU-fiskare ligger bakom det mesta illegala fisket Orättvis fördelning av resurserna är mer regele än undantag vid exploatering av de marina resurserna. I-länderna tar det mesta av fisken, liksom av vinsten. För att u-länderna, som idag har små eller inga möjligheter att fiska tonfisk, ska kunna delta i fisket (som ofta sker i deras vatten) måste det finnas fisk kvar till dem. I-länderna har en skyldighet att rensa upp i sina egna led genom att skapa förutsättningar för ett hållbart, rättvist fiske och genom att rösta för att rädda den blåfenade tonfisken från utrotning. U-länderna måste stå upp mot industriländernas översitteri och rösta för en framtid där det finns ett fiske även för dem. CITES är det rätta organet för skydd av hotad tonfisk På senare år har medlemmarna i CITES börjat inse att kommersiella arter har rätt till samma skydd som ovanliga eller exotiska arter. Vissa regeringar envisas likväl med att fastställa en falsk gränsdragning mellan "kommersiella" arter och de som traditionellt värnats för att de är ovanliga eller "exotiska". Dessa länder underminerar försöken att skydda kommersiella arter som blåfenad tonfisk genom att hävda att det inte är CITES uppgift att skydda dessa. Konventionen omfattar naturligtvis alla hotade arter, oavsett om de betraktas som kommersiella eller inte. CITES förvaltar inte fiskbestånd Japan och flera andra länder gör allt för att fälla Monacos förslag och upprepar ständigt att det är ICCAT och inte CITES som är det rätta organet för att förvalta fisket. I sak håller Greenpeace med. Det är inte CITES uppgift att förvalta fisket, men de stater som skrivit under konventionen är skyldiga att skydda tonfisken, liksom andra arter som hotas av utrotning p.g.a.
den globala handeln, genom att stoppa internationell handel tills bestånden återhämtar sig. Monacos förslag medger att CITES och ICCAT har olika roller och att de två organisationerna måste samarbeta för att säkra ett långsiktigt hållbart fiske. Förslaget innehåller ett utkast till en resolution som innebär att arter tas bort från listan över handelsstoppade arter så snart de visar tecken på återhämtning och ICCAT kan visa att de klarar förvaltningen. Den blåfenade tonfisken är nu så utrotningshotad att den bör stå på Appendix 1-listan. Det finns förslag om ett Appendix 2. Detta får inte genomföras. Reglerna för CITES innebär att medlemsländerna inte blir bundna av vad som står i Appendix 2, vilket gör en sådan listning helt verkningslös. Listningen måste träda i kraft omedelbart Fiskenationer som Frankrike och Italien har fått EU att villkora sitt stöd för listningen, bland annat kräver de att handelsförbudet ska träda i kraft med 18-månaders fördröjning. Detta är oacceptabelt. ICCAT kan inte anförtros att förvalta fisket om man tillåter ytterligare en fiskesäsong, vilket sätter ytterligare press på tonfisken. En fördröjning skjuter bara upp det oundvikliga och ger länder fler möjligheter att underminera stoppet bakom stängda dörrar. Om fisket av den blåfenade tonfisken ska ha en framtid måste tonfisken upp på Appendix 1 omedelbart. Ett tillfälligt stopp skulle ge fisken tid och utrymme att återhämta sig och fisket skulle kunna hållas på hållbara nivåer. Dessa förhållanden avgörs av vetenskapliga rekommendationer om fångstkvoter med vidhängande nedskärningar av fiskekapacitet och skydd av tonfiskens lekplatser. Appendix 1-listning ger utrymme för anpassning Listningen skulle också göra olagligt fiske av tonfisk i princip omöjligt och bli ett viktigt verktyg för att stoppa det ständigt ökande svartfisket. ICCAT:s medlemmar kan använda tiden då listningen gäller till att förbättra sin övervakning och kontroll. De kan också anpassa sina flottor efter de minskade kvoter och fiskesäsonger som behövs för ett hållbart fiske. Marina reservat en del av lösningen Den blåfenade tonfisken är långt ifrån den enda kommersiella art som är hotad, även om det är det värsta exemplet på havererad fiskeförvaltning. Global fiskeförvaltning är en skandal, från
Nordsjötorsken till atlantisk ål. EUs gemensamma fiskepolitik hör till skräckexemplen. 88 procent av EUs kommersiella fiskbestånd är fullt utnyttjade, överutnyttjade eller redan kollapsade. Fiskbestånd världen över är i allvarlig knipa. Antalet förslag på CITES bord inför årets möte visar på hur långt det har gått. Det finns förslag om att skydda ett flera hajar, andra fiskarter och även koraller. Regeringar världen över har inte dragit lärdom av kollapsen av världens tidigare största torskbestånd på Grand banks utanför Kanada på 1990-talet. De vägrar lyssna till råden från sina egna experter och tillåter att fångstkvoterna överskrids och misslyckas med att stoppa det olagliga fisket. Dessa misslyckanden strider mot internationell lag, framförallt FN:s fiskeöverenskommelse, som ålägger parterna att skydda ekosystemen och tillämpa försiktighetsprincipen i fiskeförvaltningen. Det är inte för sent att rädda haven. Greenpeace arbetar för ett globalt nätverk av marina reservat - skyddade områden till havs som ska täcka 40 procent av världens hav. Reservaten ska vara stängda för alla destruktiva mänskliga aktiviteter, inklusive yrkesfiske med till exempel bottetrål. Den blåfenade tonfisken behöver ett marint reservat utanför de spanska öarna i Medelhavet, Balearerna, där den har sina lekområden.