#3 2011 läkare utan gränser direkt Italien Ovälkomna flyktingar från Libyen HIV i kenya livet tillbaka med ARV-behandling utan marginaler nu flyr somalias befolkning igen läkare utan gränser 1
Ledare #3 2011 varför kommer hjälpen så sent? jonas borg Det är svårt att värja sig från nyhetsrapporteringar om torka, konflikter, flyktingströmmar och epidemier runt om i världen. Världens kriser tycks aldrig sina. Som nu senast på Afrikas horn, där Läkare Utan Gränser just nu behandlar 30 000 barn mot undernäring i Somalia, Etiopien och Kenya. Samtidigt vet vi att mycket blir bättre i världen, att utvecklingen går framåt, att allt färre dör av onödiga sjukdomar som diarréer, luftvägsinfektioner och undernäring. Ett stort framsteg är behandling mot hiv. I dag har miljoner människor tillgång till behandling och hiv har blivit en behandlingsbar sjukdom nästan överallt. Kristina bolme kühn ordförande läkare utan gränser»nu när vi borde veta bättre är det oacceptabelt att världen agerar först i elfte timmen.«även när det gäller katastrofhantering har mycket förbättrats. Nu när en katastrof inträffar har vi en större beredskap att snabbt finnas på plats med expertis och adekvat hjälp. Vi har under åren lärt oss vad som behövs i en humanitär katastrof och kan organisera hjälpen bättre än när vi gav oss iväg på de första uppdragen för fyrtio år sedan. På plats i en konfliktsituation skapar vi oss snabbt kontakter med lokalbefolkningen och får på så sätt information om det som sker och vilken hjälp som behövs. Omvärlden har också fått större förståelse för att humanitära katastrofer inte uppstår ur tomma intet, som i Somalia just nu, där åratal av konflikter lett till ett trasigt samhälle som inte har beredskap att möta ännu ett år av torka. I det läget ställer jag mig frågan hur vi kan tillåta att det ännu en gång hinner gå så långt innan tillräcklig hjälp når fram till dem som flytt från sina hem. Nu, när vi borde veta bättre, är det oacceptabelt att världen agerar först i elfte timmen! LÄKARE UTAN GRÄNSER är en medicinsk, humanitär organisation som räddar liv och lindrar nöd. Vi är opartiska, neutrala och oberoende och gör våra insatser där vi behövs mest. 2 läkare utan gränser
En liten flicka har kommit med sin undernärda lillasyster till Läkare Utan Gränsers sjukhus i södra Galkayo, Somalia. Bild Sven Torfinn ingen tid att förlora Det pågår en akut humanitär kris i Somalia. Efter 20 år av konflikter, i kombination med den senaste tidens extrema torka och höga matpriser, har befolkningen inga marginaler kvar. Nu flyr de för sina liv. Text Åsa Nyquist Brandt D e flyr för att regnet uteblivit två år i rad, för att deras boskap har dött och de inte längre har någon mat att ge sina barn. De flyr eftersom läget i Somalia, inte minst bristen på säkerhet, har gjort det nästan omöjligt för humanitära organisationer att nå fram med hjälp i tid. De som kan tar sig över gränsen, till Kenya eller Etiopien. Varje dag anländer tusentals människor till något av flyktinglägren som drivs av FN och lokala myndigheter. De senaste månaderna har nya läger byggts ändå är det inte tillräckligt. Lägren är överfulla och har brist på allt; mat, vatten, filtar och sjukvård. Många släpps inte ens in längre, de är hänvisade till att klara sig själva i halvöknen utanför. Det internationella samfundet med FN:s flyktingorgan UNHCR i spetsen har blivit tagna på sängen av den enorma flyktingströmmen. Många, framför allt gravt undernärda barn, dukar under. Läkare Utan Gränser har varit på plats i de drabbade områdena länge. I dagsläget jobbar teamen dygnet runt med att behandla undernärda barn och andra svårt sjuka, i såväl Somalia som i lägren i Kenya och Etiopien. läkare utan gränser 3
En somalisk kvinna bygger ett provisoriskt skydd åt sig och sin familj utanför Dadaab-lägret i Kenya. Bild Brendan Bannon Hadija Isaac Abdu kramar plastsprutan som hon fått för att kunna mata sin son. Han är tre år och gravt undernärd. Precis som tiotusentals andra har familjen tagit sin tillflykt till ett läger i Etiopien i Somalia höll de på att gå under eftersom de inte längre hade något att äta. Vi är jordbrukare, vi odlar majs och durra. Vi hade kor också, säger Hadija. Men regnet kom aldrig. Skörden slog fel och när korna dog bestämde vi oss för att ge oss av. Vi gick i sju dagar för att komma hit. Vi hade ingen mat, bara den som vi fick av folk längs vägen. Inga krafter kvar Liben, Etiopien. I det här området har fler än 120 000 flyktingar från Somalia samlats. Hälften av dem har kommit nu, de senaste två månaderna. Precis som Hadija och hennes familj har de flytt undan matbrist, torka, brist på sjukvård och ett krig som efter två decennier mer eller mindre har ödelagt Somalia. För många har vägen varit lång de har vandrat till fots i dagar, veckor, ibland i en månad. De flesta väntade länge innan de gav sig av på regnen som aldrig kom och nu, när de äntligen nått fram till lägret på andra sidan gränsen, har de i stort sett inga krafter kvar. En dag i juni kom det 2 800 flyktingar hit till lägret. Jag kommer aldrig att glömma en av dem, en äldre kvinna som kom tillsammans med sina tre små barnbarn. De dog alla tre nästan på en gång. De kom för sent, deras liv gick inte att rädda, berättar sjuksköterskan Kadir Abdi Ahmed som jobbar för Läkare Utan Gränser i registreringslägret, där flyktingarna samlas upp innan de slussas vidare till andra, mer permanenta läger. Per Hedberg, som är logistisk koordinator för Läkare Utan Gränser i Etiopien, berättar att de flyktingar som kommit de senaste månaderna är betydligt svagare och sjukare än tidigare. Många av barnen är akut undernärda och nu ser vi även vuxna som är undernärda. Men för dem är det inte så allvarligt, om de får mat så återhämtar de sig snabbt. Värre är det för barnen. För dem räcker det inte med mat, ofta måste de få medicinsk behandling för att överleva.»en del mödrar har varit tvungna att välja vilka barn som de ska ta med sig, och vilka de ska begrava längs vägen.«per hedberg Bild msf 4 läkare utan gränser
Man förstår verkligen katastrofens omfattning när man hör flyktingarnas berättelser, fortsätter Per. En del mödrar har varit tvungna att välja vilka barn som de ska ta med sig, och vilka de ska begrava längs vägen. De orkar helt enkelt inte bära alla. Och tyvärr är det inte heller så att de alltid får den hjälp de behöver här i lägret. Vi har flera exempel på barn som kommer till våra näringskliniker, i ännu sämre skick än när de först kom hit, eftersom de inte fått någon mat. Det är helt sjukt! Jag kan inte beskriva det på något annat sätt. En kamp mot klockan Läkare Utan Gränser har funnits på plats i Liben i drygt två år. För knappt ett år sedan fanns här 50 000 människor, berättar han. Men nu, på mindre än ett år, har antalet alltså växt till 120 000. Trots att man har byggt fler läger räcker kapaciteten inte till. Till exempel fastnar många i de första registreringslägren, eftersom det är fullt i de permanenta lägren. Och där är det dåligt med vatten och mat och det finns inte heller någon sjukvård. Men för de undernärda barnen är det en kamp mot klockan. Därför finns vi på plats i registreringslägren, för att fånga upp dem redan där. Redan i våras larmade Läkare Utan Gränser om att något var på gång, fortsätter han. Teamet hade gjort en näringsstudie bland de anländande flyktingarna och funnit en kraftig ökning av antalet gravt undernärda. Vi ringde i larmklockorna men ingen reagerade. Om man vill vara lite cynisk kan man säga att det var först när BBC var på plats som något hände. Förra hösten hade vi 800 barn i våra näringsprogram, i dag har vi 10 000. Dessutom bistår vi med grundläggande sjukvård och har vaccinationsprogram för barn. I en sådan här situation, när många människor lever tätt inpå varandra, finns en stor risk för utbrott av smittsamma sjukdomar som kolera och mässling. Och händer det något sådant, då kan det gå väldigt illa. Världens största flyktingläger Det är inte bara Etiopien som får ta emot de flyende somalierna. Minst lika många tar sig varje dag över gränsen till Kenya. Och de tre lägren i Dadaab som brukar kallas för världens största flyktingläger är nu fulla. Eller snarare överfulla. På en yta tänkt för 90 000 människor trängs 400 000 flyktingar och sedan i våras släpps inga fler in i lägret. Istället tvingas de nyanlända slå läger i halvöknen där utanför, utan annat skydd mot den 50-gradiga hettan än vad de själva kan hitta, och med i högsta grad osäker tillgång till mat och vatten. Medan de väntar på att bli registrerade, och därmed berättigade till humanitär hjälp, är de i stor utsträckning hänvisade åt sig själva. I 14 år har Läkare Utan Gränser arbetat i Dadaab. De senaste åren har man varit den enda medicinska organisationen på plats i Dagahaly-lägret med ett invånarantal på över 100 000 personer. En siffra som stiger varje dag. Fler flyktingar är på väg. Vi är redan på gränsen till vad vi klarar av men det kommer hela tiden fler och behoven av mat, vatten och sjukvård är enorma, säger sjuksköterskan Nenna Arnold som tillsammans med sina somaliska kollegor varje dag går runt bland flyktingarna, både i lägret och utanför, för att upptäcka dem som är i behov av vård. Även inne i Somalia är situationen akut. Flera hundratusen människor har lämnat sina hem och tagit sig till Mogadishu i hopp om hjälp nu när al-shabaab lämnat huvudstaden och den internationella hjälpen kommit igång. Bild Brendan Bannon På flera håll i Somalia är det den värsta situationen på mer än tio år. Befolkningens vanliga överlevnadsstrategier fungerar inte längre. Deras sista chans blir att ta sig till Moga dishu för att få hjälp, säger Joe Belliveau, Läkare Utan Gränsers operativt ansvarige för Somalia. På varenda tom plätt i och runt Mogadishu har det vuxit upp tillfälliga läger där en eller flera familjer slagit sig ner. Det berättar David Michalski, som i augusti tillbringade ett par veckor inne i landet för att undersöka behoven bland befolkningen. Läkare Utan Gränser har som en av ytterst få medicinska organisationer varit verksamma i Somalia under kriget, även om man sedan några år tillbaka inte längre har internationella medarbetare på plats. Därför kan man nu snabbt utöka insatserna. Och det behövs för läget är ytterst allvarligt, säger David Michalski. Vi fann ett stort antal människor med mässling, så vi inledde ett vaccinations- och behandlingsprogram på en gång. Många, framför allt barn, är gravt undernärda så vi har öppnat ett näringscenter och ett stabiliseringscenter där de svårast sjuka barnen får tillsyn dygnet runt. Dessutom har vi sett flera fall av kolera och satt upp ett behandlingscenter mot sjukdomen. Det här är en nödsituation, det finns ingen tid att förlora. fakta Läkare Utan Gränser har arbetat i Somalia sedan 1991 och finns i dag på plats i åtta regioner i landet. Drygt 1 400 lokalanställda, med stöd av runt 100 internationella medarbetare i Nairobi, bistår med bassjukvård, kirurgi, behandling mot undernäring och stöd till internflyktingar. läkare utan gränser 5
»Jag älskar ju Somalia, trots allt som hänt Flera kollegor har mördats. Befolkningens lidande har ökat. Men efter sex år i Somalia är sjuksköterskan Karin Fischer Liddle ändå övertygad: Läkare Utan Gränser måste stanna. Text Åsa Nyquist Brandt I mer än sex år har hon levt med Somalia. 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Ständigt beredd på att något ska hända; ett hotbrev till kontoret, ett mindre krig någonstans, en självmordsattack med många skadade i akut behov av vård. Men nu lämnar Karin Fischer Liddle jobbet som landansvarig för Läkare Utan Gränser i Somalia. Och hon gör det med lika delar sorg och lättnad. Jag älskar ju Somalia, trots allt elände och allt som inträffat, till exempel när tre av mina kollegor dödades i januari 2008. Det är ett så otroligt fascinerande land. Men jag är vansinnigt trött, framför allt mentalt. Jag tror inte att jag har slappnat av en enda gång under alla de här åren, inte på riktigt. När vi talas vid det är mitt i sommaren och Karin hämtar andan i sommarstugan i Hälsingland toppar undernäringskrisen på Afrikas horn varenda nyhetssändning. Så är det alltid, konstaterar hon lakoniskt. För att omvärlden ska reagera måste det till bilder av utmärglade barn. I själva verket har den humanitära katastrofen i Somalia pågått länge. 20 år av väpnade konflikter som böljat fram och tillbaka har gjort att befolkningens marginaler är extremt små, och de senaste årens torka och höga matpriser har berövat dem de sista reserverna. Bild Feisal Omar, Mogadishu»Genom att vara på plats ger vi befolkningen hopp, vi visar att vi bryr oss om dem.«under alla år som jag jobbat i Somalia har befolkningen drabbats av den ena krisen efter den andra. Men på något sätt har de alltid klarat sig. Hur lite de än haft att äta har de delat med sig till varandra. Nu finns ingenting kvar. Majssäckarna är tomma, boskapen har dött. De har inget annat val än att försöka ta sig därifrån. Redan när hon kom till Somalia första gången det var 2005 och efter flera uppdrag för Läkare Utan Gränser kände hon sig redo för lite mer»skit under naglarna«pågick en humanitär kris i landet. Alla år av krig och politiskt kaos hade lett till att en stor majoritet av befolkningen saknade tillgång till sjukvård. Barn- och mödradödligheten hörde till de högsta i världen och för många hade krigsrelaterade skador, epidemier och undernäring blivit en del av vardagen. Ändå var det bättre då än vad det är i dag, berättar Karin. Till exempel hade Läkare Utan Gränser och andra humanitära organisationer fortfarande internationella medarbetare på plats. De bidrog med ett livsviktigt medicinskt arbete och kunde också vittna om befolkningens stora lidande. Säkerhetsläget ledde till vissa begränsningar som alltid i en konfliktzon men i det stora hela fungerade arbetet bra. Den första plats som jag kom till var Galkayo, en stad i norra Somalia som är delad mellan två krigförande klaner. Och även om vi alltid hade en vakt med oss kunde vi gå på café och leva ett rätt normalt liv. I dag sitter all internationell personal i Nairobi, vi kan bara göra enstaka blixtvisiter in i landet och alltid med rigorösa säkerhetsförberedelser. Till exempel informerar vi aldrig någon om att vi är på väg och väl på plats lämnar vi aldrig sjukhusbyggnaden. Det är alldeles för farligt, risken för kidnappning och att vara på fel plats vid fel tidpunkt är för stor. Anledningen till att det blivit omöjligt för utländska hjälparbetare att vara kvar i Somalia är framväxten av militanta islamistiska rörelser, som numera styr över stora delar av södra och centrala Somalia. Det har alltid funnits klanrelaterade konflikter i Somalia, men på senare år har konflikten fått en fundamentalistisk dimension som helt saknades tidigare. Förut var det till exempel otänkbart att en somalier skulle begå ett självmordsattentat riktat mot andra somalier. I dag händer det regelbundet. Ett av de värsta exemplen är det som inträffade 2009, när en självmordsbombare dödade 19 läkarstudenter under examensceremonin. Det var den andra kullen färdigutbildade läkare i Somalia på många år, och vi hade rekryterat flera ur den första årskullen. Bristen på sjukvårdspersonal i Somalia är extrem. De här unga läkarna var ju en del av Somalias framtid! 6 läkare utan gränser
I augusti besökte Karin Fischer Liddle sjukhuset i norra Galkayo. Bild sven torfinn Det var på våren 2008 som Läkare Utan Gränser drog tillbaka all utländsk personal. Då hade de evakuerats flera gånger efter att ha blivit attackerade och hotade. Men i januari 2008 dödades tre fältarbetare i staden Kismayo, två utlänningar och en somalier, nära sjukhuset där Läkare Utan Gränser arbetade. Det var så fruktansvärt, jag glömmer det aldrig, säger Karin som vid den tiden var»jag tror inte att jag har slappnat av en enda gång under alla de här åren, inte på riktigt.«medicinsk koordinator och placerad i Nairobi. Först visste vi inte ens vad som hade hänt, om de fortfarande levde. Så jag ordnade ett flyg, fick med mig en kirurg från Röda korset och åkte in för att hämta hem dem. Men det var för sent. En bomb hade exploderat när deras bil körde förbi. Än i dag vet man inte riktigt vad som hände, eller varför just Läkare Utan Gränser utsattes för en sådan attack. Men samma år dödades också många andra hjälparbetare, framför allt somalier som jobbade för lokala organisationer med anknytning till USA. Sedan dess bedrivs allt arbete i Somalia genom så kalllad remote control, med de internationella medarbetarna i Nairobi och lokalanställda som sköter verksamheten på plats. Det är enda alternativet, säger Karin, att lämna befolkningen i sticket har det aldrig varit tal om. Hur vågar den inhemska personalen jobba för Läkare Utan Gränser efter allt som hänt? Är de inte rädda? Jo, men det är ont om jobb och de vill göra en insats för sina landsmän. Och vi har kontakt varje dag, vi ringer och mejlar, framför allt med dem som jobbar i al-shabaab-kontrollerade områden. Och trots allt Läkare Utan Gränser driver fortfarande elva projekt i Somalia, med allt från primärvård till akut kirurgi och behandling mot tuberkulos. Förra året gjordes 400 000 konsultationer vid våra kliniker i landet. Ibland handlar det om avancerad krigskirurgi, ibland om att ge patienten en påse med alvedon och vitaminer. Genom att vara på plats ger vi också befolkningen hopp, vi visar att vi bryr oss om vad som händer med dem. Efter morden 2008 tog det ett tag innan arbetet var igång igen, berättar Karin, allting bara kollapsade, projekten stängde och ingen ville axla rollen som landansvarig. Så småningom tog Karin på sig uppdraget. Jag var den som kunde våra projekt bäst och som kän de alla lokalanställda, vilket har varit viktigt för att det ska fungera. Och efter det som hände 2008 kände jag väldigt starkt att jag ville se oss komma på fötter igen. Och nu är vi där, nu kan jag lämna över till någon annan. läkare utan gränser 7
just nu boktips: Det humanitära uppdraget under lupp I 200 år har människor ägnat sig åt att rädda liv och lindra nöd, det vill säga åt humanitärt arbete. Dock inte alltid med så ädla motiv som man kanske kunde ha önskat. I boken»the empire of humanity«tecknar Michael Barnett ett porträtt av det humanitära uppdraget som styrt av ideologier snarare än en önskan att bistå sin nästa. Enligt Barnett började alltsammans som en del av kolonialismen och västvärldens självpåtagna»civiliserande«uppdrag. Under kalla kriget utgjorde klyftan mellan öst och väst en av de främsta drivkrafterna, vilket senare avlöstes av vår tids liberala idéer om globalisering och demokrati och mänskliga rättigheter. Det är visserligen inte bara geopolitiska hänsyn och egenintressen som styr insatserna, skriver han, en sann medkänsla genomsyrar också de flesta humanitära aktörer. Men, poängterar Barnett som själv var på plats i Rwanda i anslutning till folkmordet 1994, vid inget tillfälle är omvärlden så»humanitär«som efter de mest inhumana händelserna. Då uppstår nämligen ett stort behov att sona brottet som består i klyftan mellan vad vi önskar att vi gör och vad vi faktiskt gör. Cornell University Press Afrikas horn 26 miljoner i gåvor I mitten av september hade vi fått in drygt 26 miljoner kronor för akutinsatserna på Afrikas horn. Samarbetet med Aftonbladet, som var en uppmaning att skänka en timmes lön, gav 13 miljoner kronor. Tack alla ni som bidragit! brist på sophantering leder till sjukdomar. Bild Alon Skuy/The Times sydafrika Migranter lever i misär I Johannesburg lever tiotusentals migranter under fruktansvärda förhållanden. De har flytt från Zimbabwe, Somalia och andra länder där det råder krig eller ekonomisk nöd. Men inte heller i Sydafrika finner de den trygghet de hoppats på. Istället hamnar de nästan alltid i djupaste misär, med ständig risk att bli utnyttjade av kriminella gäng eller att drabbas av våld med främlingsfientliga förtecken. Runt 50-60 000 migranter har slagit sig ner i övergivna hyresfastigheter inne i centrala Johannesburg. Där lever de utan tillgång till rent vatten och fungerande avlopp. I en sådan miljö är risken för sjukdomar överhängande. Läkare Utan Gränser, Nandi Makhele i kåkstaden Khayelitsha, Kapstaden, Sydafrika.Bild REUTERS / Finbarr O Reilly som sedan 2007 driver en hälsoklinik för migranter i centrala Johannes burg, har många patienter med symtom som är direkt relaterade till de ohälsosamma levnadsvillkoren, till exempel magproblem, stressrelaterade syndrom och luftvägsinfektioner, inklusive tuberkulos. Eftersom de är rädda att bli utsatta för våld, eller i värsta fall deporterade, är det också många som inte vågar söka vård. Läkare Utan Gränser gör därför även regelbundna besök i flera av höghusen, för att bistå med sjukvård och med utrustning för att underlätta avfallshanteringen. Läs mer i rapporten»nowhere else to go«www.lakareutangranser.se/publikationer. hiv Seminariedag om behandling Den 27 oktober anordnar Läkare Utan Gränser ett seminarium om hiv/aids med syfte att säkra stark finansiering för hivbehandling. Fokus kommer att ligga på samspelet mellan behandling och förebyggande åtgärder till följd av ny forskning som visar att en hivpositiv person som får medicin inte bara mår bättre risken att han eller hon smittar någon annan minskar också med upp till 90 procent. Föreläsare från Läkare Utan Gränser och andra organisationer delar med sig av sina erfarenheter kring hivbehandling i fattiga länder. Dagen bjuder dessutom på en utställning om hur det kan gå till när hiv blir historia. 8 läkare utan gränser
pakistan Nytt sjukhus bara för kvinnor För majoriteten av befolkningen i Pakistan är tillgången till sjukvård mycket begränsad. Allra värst drabbade är kvinnor och barn, vilket har lett till att barnoch mödradödligheten i landet hör till de högsta i Centralasien. För att förbättra mödrahälsovården har Läkare Utan Gränser öppnat ett kvinnosjukhus i staden Peshawar, som ligger i Khyber Pakhtunkhwa-provinsen där en stor del av befolkningen är flyktingar och mycket fattiga. På sjukhuset arbetar 70 personer med att ge akut mödra- och förlossningsvård dygnet runt. Läkare Utan Gränsers personal stödjer också hälsokliniker på landsbygden runt Peshawar, genom att tillhandahålla familjeplanering och mödrahälsovård för kvinnorna. månstråle dahlström. Bild privat Fältarbetaren Rickard Wennergrund på plats i Uppsala. Bild msf turné jobba under usla förhållanden Läkare Utan Gränser turnerar hösten 2011 runt i Sverige för att få människor intresserade av att jobba för oss och samtidigt sprida information om vår verksamhet. Temat för kampanjen är»jobba under usla förhållanden«och vi lyfter i den fram de ibland mindre glamorösa delarna av fältarbetets vardag för att väcka tankar och sätta igång samtal bland dem vi möter. Vi åker till nio olika städer, slår upp ett tält, kör dit en jeep och visar foton från vår verklighet. På plats finns också några fältarbetare som mer än gärna svarar på frågor och berättar om de uppdrag de varit ute på. Vi syns också på en rad andra överraskande sätt i de städer dit utställningen åker. Läs mer på: www.jobbaunderuslaförhållanden.se Idag hade jag ett möte med våra väktare 25 mustaschprydda män som aldrig bär vapen. Läkare Utan Gränser har en väldigt bra tradition av att anställa många olika sorters medarbetare. Ibland handlar det om personer med fysiska handikapp som haft svårt att få jobb på andra ställen. Jag har precis skrivit en jobbannons där jag söker en ny väktare. I ansökningarna som trillar in skriver alla om sina olika funktionshinder och berättar om föräldrar som nyligen dött och så vidare. Dessutom kommer vår egen personal fram till mig för att rekommendera vänner med stora funktionshinder. Alla vet att jag anställer funktionshindrade och många verkar tro att de har större chans att få jobbet ju fler funktionshinder de har. Det får mig att känna mig både stolt och sorgsen. Från Månstråle Dahlströms blogg. Månstråle jobbar som ekonom och administratör i ett projekt i de indiska delstaterna Andhra Pradesh and Chhattisgarh, där det sedan många år pågår en väpnad konflikt. Läs mer på www.lakareutangranser.se/bloggar. Läsarfrågan Skulle ni hjälpa Khadaffi? Om Khadaffi skadades och kom till ett av era sjukhus, skulle ni behandla honom då? Och skulle ni lämna ut honom till Internationella brottmålsdomstolen? Ja, även Khadaffi skulle få vård av oss. En av de humanitära grundprinciperna handlar om opartiskhet, det vill säga att ge vård till den eller dem med störst behov, oavsett politisk åsikt, kön eller någon annan yttre faktor. Andra viktiga grundprinciper är de om oberoende och neutralitet. För att vara säkra på att vi själva kan styra över våra insatser, utan att behöva följa den ena eller andra politiska dagordningen, värnar vi alltid om vårt ekonomiska och politiska oberoende. Vi tar heller aldrig ställning i konflikter. Detta innebär bland annat att vi inte samarbetar med Internationella brottmålsdomstolen. läkare utan gränser 9
I april steg 760 migranter och flyktingar i land på Lampedusa, efter att ha korsat Medelhavet i en gammal fiskebåt. Bild Mattia Insolera»Ingen gråter om jag dör«hundratusentals människor har flytt undan striderna i Libyen. Men till Europa är de inte välkomna. På den italienska ön Lampedusa möter Läkare Utan Gränser flyktingar som tappat tron på framtiden. Text Åsa Nyquist Brandt Bilderna etsar sig fast på näthinnan: rebellerna som intar Tripoli, bränner en bild på Khadaffi, jublande gör segertecknet rakt in i tv-kameran Det är början på en ny tid i Libyen, en tid fylld av förväntningar inför framtiden. Men kriget som bröt ut i februari har inte bara haft betydelse för landets egna medborgare. För de runt 2,5 miljoner migranter som arbetat i Libyen eller fastnat i landet på väg mot ett nytt liv i Europa har konflikten fått dramatiska effekter. Av de drygt en miljon människor som flytt undan striderna är 600 000 utlänningar. De flesta kommer från länder som Eritrea, Somalia, Sudan eller Bangladesh och har redan en gång tvingats lämna sina hem på grund av krig, övergrepp eller fattigdom. Nu flyr de igen och för många är det en flykt ut i total ovisshet. De vill inte återvända hem, inte till något pris. Hellre vill de tillbaka till Libyen, oavsett om kriget fortsätter eller inte. Deras sökande efter ett bättre liv är som en mardröm som aldrig tar slut, säger Mike Bates, ansvarig för Läkare Utan Gränsers arbete i Shousa-lägret i Tunisien. Många av migranterna har tagit sig till grannlandet Tunisien. Här fastnar de i lägret mitt ute i öknen, eller påbörjar den långa resan hem igen. Men en stor grupp människor, framför allt från Afrika söder om Sahara, har ingen möjlighet att återvända till sina ursprungsländer. Istället försöker de ta sig till Italien, porten till Europa. Minst 1800 har mist livet Från slutet av mars till och med augusti anlände omkring 23 000 flyktingar till den 10 läkare utan gränser
Hamnen i Lampedusa. Bild Mattia Insolera en båt med flyktingar på väg till Lampedusa. Bild jorge dirkx italienska ön Lampedusa samtidigt som minst 1 800 män, kvinnor och barn drunknade på färden över Medelhavet eller dog av brist på mat och vatten. Det är en lång och mycket riskabel resa, berättar Francesca Zuccaro, ansvarig för Läkare Utan Gränsers verksamhet i Italien. De som överlever är ofta svårt uttorkade, nedkylda och lider av muskelproblem eftersom båtarna är så överfulla att de inte kan röra sig. Ibland blir de inlåsta under däck och tvingas sitta där alldeles orörliga i många dagar. När båtarna anländer till kajen i Lampedusa finns Läkare Utan Gränsers team på plats för att göra en första medicinsk undersökning av flyktingarna, innan de transporteras till ett transitcenter i väntan på vidare färd till fastlandet. Enligt italiensk lag får ingen tillbringa mer än 48 timmar i transitcentret, det är inte anpassat för mer än så. Men i verkligheten handlar det ofta om 30 40 dagar, säger Francesca Zuccaro. Regeringen har utlyst undantagstillstånd och därför gäller inte de vanliga lagarna. Och eftersom alla mottagningscenter på fastlandet är överfulla blir de kvar på Lampedusa i flera veckor, trots att förhållandena i centret går att likna vid internering. Centret på ön är låst, det vill säga de boende får inte röra sig fritt och inte lämna området. En del får inte gå ut över huvud taget. Det gäller framför allt nordafrikaner. De betraktas som ekonomiska flyktingar och deporteras direkt utan möjlighet att söka asyl, trots att den rätten är individuell och inte får baseras på nationalitet. De är väldigt oroliga. I somras gjorde de uppror och flera försökte skada sig själva genom att äta rakblad eller skära sig. Den andra gruppen som far särskilt illa i centret på Lampedusa är ensamkommande minderåriga, berättar hon. Det är ännu svårare att hitta platser åt dem på fastlandet än åt andra grupper. De lokala myndigheterna vill inte ta emot minderåriga eftersom de vet att det innebär ett långsiktigt åtagande. Vi besöker ofta centret på Lampedusa för att hålla ett öga på standarden, fortsätter hon. Tidigare stod vi också för hälsooch sjukvården därinne men den sköts numera av en lokal organisation. Vi följer upp de fall som vi träffar på vid landstigningen och försöker också identifiera andra som kan vara i behov av särskilt stöd, som kvinnor och barn. Nyligen kom till exempel rapporter om att det förekommit sexuella övergrepp i centret. Stort behov av psykologiskt stöd De som inte deporteras direkt, som nordafrikanerna, transporteras förr eller senare till ett mottagningscenter där de placeras i väntan på beslut om uppehållstillstånd. Denna process kan ta lång tid nyligen förlängde de italienska myndigheterna den tid som flyktingar och migranter utan papper får hållas i centren, från sex till 18 månader. För att komma tillrätta med platsbristen har man också inrättat 50 000 nya platser. Men dessa är utspridda runt om i landet, några här och några där, och därmed oåtkomliga för såväl människorätts- som humanitära organisationer, konstaterar Francesca Zuccaro. Ingen kan kontrollera hur det ser ut, om det finns tillgång till hälso- och sjukvård, eller om flyktingar får sin rätt att söka asyl tillgodosedd. Samtidigt vet vi att behovet av framför»varenda dag är den andra lik. Vi har ingenting att göra. Jag har börjat undra varför jag över huvud taget existerar.«allt psykologiskt stöd ofta är mycket stort, fortsätter hon. Många har svåra erfarenheter bakom sig, både från hemlandet och Libyen, och befinner sig nu i total ovisshet om framtiden. Ibland vet de inte heller vad som hänt deras familjer. Sysslolösheten och bristen på information gör att många blir djupt deprimerade. Vid sidan av alla ströplatser finns ett 30-tal större mottagningscenter, etablerade sedan tidigare. Läkare Utan Gränser besöker dem regelbundet för att säkerställa att migranterna och de asylsökande har tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård, inklusive psykologiskt stöd. I lägret i Mineo på Sicilien har Läkare Utan Gränser själva ett team med psykologer på plats. Runt 3 500 migranter har placerats här sedan i mars, och för de flesta är framtiden som ett blankt blad. Så här beskriver Akin, 34, från Nigeria, sin tillvaro i centret: Varenda dag är den andra lik. Vi har ingenting att göra. Jag har börjat undra varför jag över huvud taget existerar. Om jag dör tror jag inte att någon kommer att gråta. Det är okej här i lägret. Vi sover, vaknar, äter. Vi har ingen aning om vad som ska hända. Mitt liv kommer att börja igen när jag kan tänka att jag vill göra det här eller det här. läkare utan gränser 11