LÄRARHANDLEDNING FÖR Bohème
Välkommen till Kungliga Operan! Att gå på opera eller balett kan betyda att man får nya tankar, eller att man lär sig något om sig själv! All scenkonst är speciell på så sätt att konstutövarna och åskådarna befinner sig i samma rum, och föreställningen eller konserten uppstår i själva mötet. Konstverket är inte riktigt färdigt förrän det visas för en publik och det är aldrig helt lika två kvällar i rad. Det sker här och nu! Kungliga Operan i Stockholm är en av de största teatrarna i Sverige. Den ligger mitt i stan i Kungsträdgården och här har man spelat teater sedan Gustav III:s dagar. Det första operahuset byggdes redan 1782 och dagens hus, som ersatte det gamla, stod färdigt 1898. I operahuset och verkstäderna arbetar över hundra yrkesgrupper tillsammans för att skapa opera- och balettföreställningar. Nästan varje kväll i veckan kan salongen fyllas med över 1000 åskådare, och under ett år hinner man visa mellan 20 30 olika produktioner. Varje år kommer också tiotusentals barn och ungdomar på besök. Många gör ett studiebesök under en förmiddag och lär känna huset bakom kulisserna, andra kommer på en föreställning och får uppleva teaterns liv om kvällen. Ibland kan opera och balett upplevas som konstformer som kräver mycket av åskådaren, till exempel att man ska förstå på ett visst sätt. Det är sant att det finns mycket att fördjupa sig i om man vill, men man kan givetvis också komma och uppleva föreställningen utan förkunskaper. Man måste inte heller som lärare ha ett uppföljande pedagogiskt arbete, men konst, musik och teater är nästan alltid mycket spännande utgångspunkter för diskussioner och nya tankar. Vi har utformat en handledning till de lärare som tänker besöka en operaeller balettföreställning med sina elever. Vår önskan är att erbjuda ett material som kan inspirera till att göra förberedande arbete med klassen före teaterbesöket, att göra teaterbesöket till en trygg och spännande upplevelse, samt att lärare och klasser ska kunna använda föreställningen som underlag för vidare diskussioner och knyta an till andra ämnen och annan undervisning. Så välkomna att använda materialet som ni önskar, plocka delar av det, kopiera, blanda med eget material, bli inspirerade av Och är det något ni undrar över inför eller efter besöket, tveka inte att kontakta oss på Unga på Operan! unga@operan.se www.operan.se/unga
FÖRE TEATERBESÖKET Allmänt Var ute i god tid så ni hinner komma till teatern och i lugn och ro hänga av er ytterkläder, gå på toaletten och hitta era platser. Observera att om man kommer för sent blir man inte insläppt i salongen! (Detta beror på att man inte vill att sent anländande besökare ska störa föreställningen och de andra i publiken.) På Operan öppnas dörrarna till huset två timmar före föreställning. Då kan man komma in i själva entrén och då öppnar också Gustav III:s café som ligger i källaren. En halvtimme innan föreställningen börjar öppnar salongspersonalen upp till raderna, alltså platserna där man sitter. (På Operan finns parkett som är längst ner och närmast scenen, 1:a raden, 2:a raden, 3:e nedre raden och 3:e övre raden.) Samtidigt som man öppnar upp till raderna öppnar också garderoberna. Där kan man hänga in sina kläder för 20 kr (gratis för alla upp till 16 år). Undrar man över något, till exempel var det finns hiss, hur lång föreställningen är etc., kan man alltid fråga salongspersonalen. De vet det mesta om teatern och föreställningen! Vilken tid börjar det? Tiden står på era biljetter. Den finns också att hitta på www.operan.se. Var ligger teatern? Operan ligger vid Gustav Adolfs torg. Hit går tunnelbanans blå linje (hållplats Kungsträdgården), och flera busslinjer. Från Centralstationen tar det ungefär tio minuter att promenera. Bra kartor finns på www.operan.se och www.hitta.se. Resor med lokaltrafiken kan sökas på www.sl.se. Hur lång är föreställningen? Bohème är cirka 2 timmar och 15 minuter. Är det paus i föreställningen? Ja, det är en paus mellan akt 2 och akt 3. Det är också två så kallade sittpauser mellan de andra akterna. Då blir det en liten paus och ljuset går upp men man sitter kvar i salongen. Under pausen byggs scenen om till nästa akt. Varför ringer det? Ringningarna före föreställningen och i pausen talar om att det är dags att ta plats i salongen. Före föreställningen ringer det tre gånger: första gången 15 minuter innan det börjar, andra ringningen vid 5 minuter innan och tredje ringningen 2 minuter innan. Första ringningen sker en gång, andra två gånger och den tredje tre gånger. I pausen kommer första ringningen 5 minuter innan pausen tar slut, den andra 3 minuter innan och den tredje 2 minuter innan. Mat/fika/frukt? Det finns flera caféer på Operan under föreställningarna som serverar kaffe, läsk, vin, smörgåsar, kakor, choklad m.m. Man kan givetvis ta med sig en egen frukt också. Det kan vara bra med lite ny energi i pausen, särskilt om föreställningen är lång! Närmaste kiosk utanför Operan ligger i Gallerian. Bra att veta är att det inte går att betala med kort i caféerna, utan bara med kontanter. Närmaste bankomat finns på Jakobsgatan, mitt emot tunnelbaneuppgången. Det är inte tillåtet att ta med mat eller dryck in i salongen. Mobiltelefoner Mobiltelefoner och annan elektronisk utrustning som kan orsaka störningar ska vara avstängda under föreställningen. Fotografering Fotografering eller ljudupptagning under föreställning är inte tillåtet. Bohème Operan Bohème handlar om ett gäng fattiga konstnärer i Paris som lever för konsten och kärleken. Det är poeten Rodolphe, målaren Marcel, filosofen Colline och musikern Schaunard, sömmerskan Mimi och sångerskan Musette. När operan börjar är det julafton och iskallt i den vindsvåning där Rodolphe och Marcel bor. För att värma sig eldar Rodolphe upp sina senaste poetiska verk. Vännerna lever ett konstnärligt och romantiskt liv i Quartier Latin (Latinska kvarteren, de gamla studentkvarteren vid Saint-Michel i Paris), där de hänger på sin stammiskrog Café Momus, dricker vin och skapar. Det är ett bekymmerslöst liv där drömmen är viktigare än verkligheten. Men trots alla försök att leva drömmen, gör sig verkligheten påmind. Hyran måste betalas, kärleken är inte alltid så romantisk och Mimi blir svårt sjuk i tuberkulos men har inga
pengar att gå till läkaren för. Bohemgänget dök allra först upp som krönikor i den franska satir-tidskriften Le Corsaire-Satan, skrivna av Henry Murger. Krönikorna var samtida skildringar av 1840-talets konstnärsliv i Paris och handlar om Henry Murgers och hans vänners liv. 1849 gjordes ett sångspel av krönikorna som blev mycket framgångsrikt och strax därpå samlades texterna till en roman som fick titeln Scènes de la vie de bohème (Scener ur bohemernas liv). När så den italienske tonsättaren Giacomo Puccini bestämde sig i slutet av 1800-talet för att göra opera av bohemernas öden, hade figurerna redan funnits i form av följetong i tidning, musikal och roman! Nu har man kunnat möta karaktärerna på nytt i den amerikanska musikalen RENT, som även filmatiserades 2006. I RENT har handlingen förflyttats från 1800-talets Paris till slutet av 1900-talets New York. Konstnärerna tampas precis som sina föregångare med att betala hyran och lyckas som konstnärer, men här har även nya problem som AIDS dykt upp. Puccini hade hjälp av två personer som skrev librettot (texten i operan), Luigi Illicia och Giuseppe Giacosa. De bearbetade Henry Murgers texter ändrade på ord, scener, ordningen på scener och slog ibland ihop flera personer till en (Mimi till exempel är baserad på minst tre olika karaktärer). Det tog ungefär två år innan Puccini var nöjd med texten. Då tog han själv vid och komponerade musiken på åtta månader. Kompositören Giacomo Puccini föddes den 22 december 1858 i staden Lucca i Italien och hans familj hade i flera generationer varit kyrkomusiker. När Puccini var arton promenerade han och ett par vänner de cirka 30 kilometerna till staden Pisa för att se Verdis opera Aida. Upplevelsen den kvällen sägs vara inspiration och startpunkt för Puccinis operakomponerande. På hösten 1880 begav han sig till Milano för att studera på musikkonservatoriet där. Som student var han fattig och hungrig, men han hade sin konst och hoppet inför framtiden precis som bohemerna i den opera han senare skulle komma att skriva! Puccini är mest känd för sina operor: Manon Lescaut, Bohème, Tosca, Madame Butterfly, Turandot m.fl. Men han skrev även kammarmusik, orkestermusik, kyrkomusik och sånger för piano. Den 29 november 1824 dog Puccini i Bryssel där han befann sig för behandling av strupcancer.
Vem är vem i Bohème? Rodolphe (tenor) poet, bor i en vindsvåning i Quartier Latin tillsammans med Marcel. Älskar Mimi. Marcel (baryton) målare, bor i vindsvåningen med Rodolphe. Har ett stormigt förhållande med Musette. Colline (bas) filosof Schaunard (baryton) musiker Benoît (tenor) hyresvärd Mimi (sopran) sömmerska och bor granne med Rodolphe och Marcel. Älskar Rodolphe. Har tuberkulos. Musette (sopran) sångerska. Har ett förhållande med Marcel, men de gör slut till och från. Har också ett förhållande med Alcindore. Alcindore (bas) Musettes rike älskare. Handlingen i Bohème Akt 1 Det är julafton och mycket kallt i den ateljé där de unga konstnärerna Rodolphe, poet och Marcel, målare, bor. Rodolphe offrar sitt nyss avslutade drama för att få en gnutta värme. Snart anländer bästa vännerna, filosofen Colline och musikern Schaunard. Schaunard har jobbat som pianolärare och köpt mat och vin för pengarna. Mitt i en euforisk skål knackar hyresvärden Benoît på dörren och kräver hyran för sista kvartalet. Vännerna slingrar sig ur knipan, kastar ut Benoît och delar broderligt på pengarna för att ge sig ut och handla och äta i Quartier Latin. Rodolphe stannar kvar för att avsluta en artikel. Det knackar åter på dörren, men den här gången är det grannen Mimi. Ljuset har slocknat i fastigheten och hon behöver eld till sitt stearinljus som slocknat. Mötet i mörkret och månljuset slutar med att de bekänner sin kärlek för varandra. De vandrar ut i stjärnenatten till de väntande vännerna på Café Momus. Akt 2 På gatorna kring Momus pågår den hektiska julhandeln. Det är fullt med folk, julhandlande familjer, affärer och gatuförsäljare. Vännerna lyckas få ett bord för sig själva dit Rodolphe kommer med Mimi. Marcel är bitter över det avslutade förhållandet med Musette och står inte ut med Rodolphes och Mimis kärlek. Colline och Schaunard höjer en skål för den glade Marcel precis då Musette svänger om hörnet och tar plats vid ett grannbord på Momus. Hon har sin nye älskare Alcindore med sig. Efter att ha provocerat Marcel, lyckas Musette bli av med Alcindore och Musette och Marcel återförenas passionerat. Vaktparaden kommer. Vännerna, som plötsligt inser att de är panka, smiter från notan genom att lägga den på Alcindores bord och försvinner i villervallan under vaktparaden. Akt 3 Ett år har gått. Marcel och Musette jobbar på en krog dit Mimi kommer en vintermorgon i gryningen för att få hjälp. Hon mår inte bra och vill lämna Rodolphe, som är oresonligt svartsjuk och aggressiv. Hon gömmer sig när hon ser att Rodolphe också sökt sig till krogen. Hon hör Rodolphe berätta om den rädsla han inte vågat yppa för någon: att Mimi är så sjuk att hon snart kommer att dö och att han känner skuld för att han inte kan hjälpa henne, hon blir tvärtom bara sjukare i den kalla ateljén och av den ständiga bristen på pengar och mat. Mimi blir chockad när hon får veta att hon är så nära döden. Rodolphe upptäcker henne och Mimi försöker säga farväl. Marcel och Musette skilja i ett gräl, samtidigt som Mimi och Rodolph, trogna kärleken till varandra, skjuter upp sitt beslut att skiljas tills det blir vår. Akt 4 I sin ateljé sörjer Marcel sin Musette och Rodolphe sin Mimi utan att visa det för varandra. Shaunard och Colline kommer med en usel måltid, som inte höjer humöret på någon. Irritationen mellan vännerna går över i bråk då plötsligt Musette kommer med Mimi. Hon har sökt henne överallt och till slut funnit henne utmattad på gatan. Vännerna försöker så gott de kan göra allt för Mimi, som är mycket illa däran. Rodolphe och Mimi får en stund ensamma. Mimi hinner säga att Rodolphe är hennes enda kärlek och hela hennes liv. I sina kära vänners närhet och utan att Rodolphe först förstår det, dör Mimi fridfullt. Vad är opera? Operarösten Operasångare har olika röstlägen. De kvinnliga sångarna kan vara antingen sopran (som sjunger i de högre registren, de högsta tonerna), mezzosopran (något lägre) eller alt (det lägsta kvinnliga registret). Manliga sångare kan vara tenor (högst), baryton (mellan) eller bas (allra lägst). Det finns också ett manligt röstläge som kallas counter-tenor, som är en mycket hög tenor. Röstlägena har betydelse för vilken typ av roll sångaren får sjunga. Hjältarna är till exempel ofta tenorer, och skurkarna basar. Ofta är kärleksparet i historien en tenor och en sopran. Kvinnliga sångare
som har röstläget mezzosopran kan sjunga något som kallas för byxroller det betyder att hon spelar ung man eller pojke på scenen. I filmens värld är det ofta utseendet som styr vilken roll en skådespelare får. I alla fall om de som gör filmen ägnar sig åt så kallad type casting. Där är kärleksparet unga och vackra, skurken ful och så vidare. Inom operan spelar utseendet mindre roll (även om man givetvis arbetar mycket med mask och kostym!), det är rösten som styr. Att sjunga opera På operan används nästan aldrig mikrofoner. En operasångares röst måste vara så stark och tränad att den hörs ut i salongen och över hela orkestern utan hjälp av förstärkning. För att ljudet ska nå publikens öron är det viktigt att sångaren har en bra röst, men också att teatern har en bra akustik. Ibland kan mikrofoner användas om man vill uppnå en speciell effekt. Rösten är en operasångares instrument. Till skillnad från musikerna kan sångaren aldrig se sitt instrument, men precis som en pianist eller violinist måste sångaren träna mycket. En operasångare tränar sångteknik och andningsteknik (det är viktigt att kunna andas rätt för att kunna sjunga bra!). På Operahögskolan utbildas eleverna också i scenisk gestaltning. Att vara operasångare innebär ju att man är både sångare och skådespelare. Peter Brook är en av världens största regissörer och har regisserat teater och opera i hela världen. För att förklara för studenter och andra som inte sjunger opera hur komplicerat det är, brukar han göra den här leken: Ta fyra elever en är Operasångare, och de andra är assistenter (A, B och C). Operasångaren ställer sig upp och assistent A ställer sig mitt emot. A kommer att göra rörelser (enkla) som Operasångaren ska följa, som en spegel. Assistent B ska fråga Operasångaren matematiska frågor (till exempel multiplikationstabellen). Assistent C ska fråga Operasångaren personliga frågor (vilken är din favoritfärg?, vart vill du helst resa? Osv). Operasångaren måste svara på frågorna från B och C, och samtidigt följa A:s rörelser så exakt som möjligt. Leken ger en insikt i hur det är för operasångare att sjunga (matematiken), göra rörelser som att springa, stå, gå (spegelrörelserna) och samtidigt visa känslor och agera (personliga frågorna). * Kören Operan har en egen kör som kallas för Operakören. En sångare som sjunger i kören kallas för korist och på Operan jobbar ungefär 60 korister som är uppdelade i fyra stämmor: sopran, alt, tenor och bas. Kören sjunger körpartierna i operor, och precis som solisterna är de också skådespelare. Sångarna i Operakören måste alltid lära sig allt de sjunger utantill, medan andra körer som till exempel sjunger på en konsert i kyrkan, kan ha med sig sina noter och texten. Sufflören På Operan använder man sig av en sufflör på nästan alla operaföreställningar. Sufflörens arbete är att hjälpa sångarna på scenen med att komma ihåg texten. På Operan spelar man många olika föreställningar samtidigt, och ibland är sångare med i flera produktioner samma vecka. Då kan det vara bra med ett stöd för att komma ihåg alla timmars sång. Sufflören är också hjälp under repetitionerna, när allting ska på plats sång, text, rörelser, känslor. Under föreställningarna sitter sufflören under scenen, men huvudet sticker upp ovanför. För att publiken inte ska se bygger man upp en liten lucka över huvudet. Den syns längst fram på scenen och kan se ut som en sten eller en låda. Orkestern Orkestern som arbetar på Operan heter Kungliga Hovkapellet och är en av de äldsta orkestrarna i världen som fortfarande spelar! Den grundades redan 1526 av Gustav Vasa och idag är de drygt 100 musiker. På samma sätt som att sångarna inte använder mikrofoner, använder inte heller orkestern förstärkning instrumenten är akustiska. En orkester kan delas in i olika familjer efter hur instrumenten är släkt med varandra. Stråkinstrumenten är: fiol (eller violin), altfiol (eller viola), cello och kontrabas (basfiol). Träblåsinstrumenten är: flöjt, klarinett, oboe och fagott. Bleckblåsinstrumenten är: valthorn, trumpet, trombon och tuba. Till dessa grupper har man i Hovkapellet också slagverk och harpa. Hovkapellets arbetsplats är framför allt i orkesterdiket den nedsänkta platsen framför scenen, där de spelar till både balett och opera. Under föreställningar och repetitioner leds orkestern av en dirigent som står framför musikerna och som även dirigerar sångarna uppe på scenen.
Dirigenten Den som leder orkestern kallas för dirigent, eller maestro. Utan en dirigent skulle det kunna bli svårt för så många musiker och sångare att spela och sjunga tillsammans. Dirigenten står framför orkestern i orkesterdiket och har ryggen mot publiken. Ofta har dirigenten en taktpinne i högerhand som förtydligar taktslagen. Att dirigera kallas ibland också att slå det vill säga att man slår takten. Dirigentens arbete innebär dock inte bara att slå takten, utan även att inspirera orkesterns musiker på ett konstnärligt sätt. Publiken På Operan i Stockholm kan över tusen personer sitta i salongen samtidigt och uppleva samma föreställning. Ute i Europa och världen finns ännu större operahus. I Buenos Aires operahus Teatro Colón kan mer än 2 500 personer vara på samma föreställning, och på Metropolitan i New York finns 4000 platser! Publiken är en stor del av föreställningen en medskapande kraft. Föreställningen skapas i mötet mellan artisterna på scenen och publiken i salongen. Många skådespelare, sångare och musiker pratar om hur publiken kändes. Det känns alltså upp på scenen om publiken är med eller om många sitter och sover. Publiken visar sin uppskattning genom att applådera. På opera brukar man applådera oftare än på annan teater, till exempel kan det bli applåder mitt i föreställningen. Så här brukar det applåderas på en operaföreställning: När dirigenten kommer in i orkesterdiket. Dirigenten hälsar då på publiken och vänder sig sedan med ryggen mot salongen och koncentrerar sig på orkestern och sångarna. När någon har sjungit en lång och svår aria på ett bra sätt. Det kan hända mitt i föreställningen, mitt i handlingen. Sångarna och musikerna vet att det kan hända och väntar med att fortsätta sjunga tills publiken applåderat färdigt. När ridån går ned och en akt är slut. Ibland är det någon sångare som bara är med i första akten, de kanske redan har dött i handlingen, eller av någon annan anledning inte är med i fortsättningen. De kan då välja att kliva framför ridån och låta publiken tacka dem innan det blir paus, så de inte behöver vänta tills hela föreställningen är slut. När ridån går ned efter sista akten. Nu tackas alla som varit på scenen, solister, kören, statister samt musikerna i orkesterdiket. Dirigenten brukar komma upp på scenen och därifrån ge ett tecken till orkestern att resa sig och ta emot applåderna. Om det är premiärkväll brukar också t.ex regissör och scenograf komma upp på scenen. I en del andra länder, som Tyskland och USA, är det också vanligt att publiken visar när de är missnöjda med en föreställning. Då kan de bua. Men det händer väldigt sällan i Sverige. EFTER FÖRESTÄLLNINGEN Att diskutera konst och teater kan vara väldigt roligt och inspirerande. Det kan också bli mycket allvarligt och känslosamt. Man kan komma åt svåra ämnen och genom att använda konstverket som avstamp kan man nå längre än om man bara diskuterar sina egna erfarenheter. Karaktärerna i en teaterföreställning låter oss prova nya tankar eller förbjudna känslor genom dem. Men det kan också kännas som en tråkig läxa att prata om det man nyss sett, eller som att man måste säga de rätta sakerna. Det här gäller ju faktiskt inte bara elever, utan även i vuxenlivet känner många att man måste prestera rätt kommentarer och analys av en film eller teaterpjäs. När man diskuterar en föreställning med sin klass finns det några fina tips som vi skulle vilja dela med oss av: Lämna värderingarna bra/dåligt och förmedla en öppenhet. Förmodligen har olika elever olika upplevelser. Istället för att bestämma sig för att det var bra eller det var dåligt kan man ta hjälp av konstruktiva frågor som: Vad hände? Hur började det? Vad hände när? Hur förstod man att? osv. Genom att själv förhålla sig till det man sett på ett öppet och prövande sätt får eleverna också möjlighet att utveckla sina tankar och sin upplevelse. Man får också vara tveksam. Konst kan vara komplicerad och komplex och motstridiga känslor kan ta plats i åskådaren. Och det är bra! Eleverna har också rätt att tycka vad de vill om föreställningen och besöket på Operan. Tyvärr hör vi då och då vuxna som vill försöka förklara för barn och unga människor att de nu är med om nå-
gonting extra fint och att de borde förstå detta och uppleva det som en ynnest. En del barn och unga uttrycker sig också som att åhh vad trååkigt fast något har rörts i det inre. Eller så kändes det riktigt tråkigt! Vi som jobbar med Unga på Operan tycker att var och en, oavsett ålder har rätt att tycka vad man vill om den opera- eller balettföreställning man tittar på. För att minnas föreställningen kan man göra en gemensam brainstorm i klassen, eller lyssna på ett stycke musik från operan. Diskussionsfrågorna kan användas till diskussion i helklass, gruppdiskussioner eller som underlag till skrivövningar. Ett förslag är att skriva kritik/recensioner. Brainstorm kring föreställningen. (Läraren kan skriva upp stödord på tavlan.) Hur började föreställningen? Vilka personer fick vi se först? Hur såg scenografin ut? Hur såg kostymerna ut? Hur lät musiken? Hur lät sången? Vad hände sedan? Vad hände efter paus? Hur slutade det? Diskussionsfrågor om Bohème Vad tycker ni att Bohème handlar om? Det konstnärliga teamet (regissör, scenograf, kostymör, ljusdesigner) har i den här uppsättningen av Bohème gjort vissa val hur de ska berätta historien de har gjort sin tolkning. Vad tror ni att regissören vill berätta? Vad kan man säga om den här tolkningen? Varför tror ni att en regissör väljer att tolka en pjäs eller opera som egentligen utspelar sig på 1800-talet till att det händer i nutid? Hur kan olika tolkningar förändra berättelsen? Skulle man kunna göra en modern tolkning av Bohème på några andra sätt? Är det någon skillnad på att vara konstnär idag och för två hundra år sedan? Vad gör en konstnär idag? Finns den romantiska konstnärsdrömmen kvar i dagens samhälle? Vart hittar man dagens bohemer? Bohème är en opera utan lyckligt slut. Vad kan vara bra med ett tragiskt slut? Hur skulle Bohème ha kunnat sluta lyckligt? Vad tror ni händer efter Mimis död med de andra vännerna i föreställningen? Vad händer med Marcel och Musetta? Kommer Rodolphe någonsin att bli förälskad igen? Kommer de att reda upp sina liv eller gå under som Mimi? Vad är viktigast: att tjäna pengar eller att göra det man vill och drömmer om? Vad har man för ansvar som medmänniska att hjälpa andra? Hur skulle händelserna i operan kunnat utvecklas om Ro dolphe hade tagit ett arbete när Mimi blev sjuk, så han kunde hjälpa henne med läkare och medicin? Kulturkritik I alla dagstidningar och i många specialtidskrifter samt på nätet finner man recensioner av olika slag: för skivor, filmer, teater, konserter, utställningar. Recensionerna skrivs av så kallade recensenter. Deras uppgift är att skriva en kritik av verket. I dagligt tal används ordet kritik mest som ett negativt utlåtande, men kritik kan också vara positiv. Varför har man recensioner? För vilka kan en recension vara intressant? Brukar ni läsa recensioner? Hur? Varför? Vad har recensenten för betydelse? Läser man recensionen olika om man vet vem som skrivit eller om det är någon okänd? Har en recensent makt? Hur? Läs recensioner och titta på hur de är skrivna. Jämför olika recensioner av samma film/skiva/teaterföreställning. Vad tycker de olika recensenterna? Är de överrens om någonting? Hur skiljer de sig åt? En del människor tycker att recensionerna på kultursidorna är svårlästa och att man inte förstår vad de handlar om. De tycker att det känns som att recensenten bara försöker briljera med hur mycket han eller hon kan, och det kan upplevas som att recensionen är riktat till en ganska liten grupp människor som är väl insatta i ämnet. Vad tycker ni? Titta på till exempel Dagens Nyheters eller Svenska Dagbladets kultursidor. Vilken sorts recensioner vill ni läsa?
Att skriva en teaterrecension Tänk er att ni är en teaterrecensent och ska skriva en recension. Ta gärna Bohème som uppgift. Recensionen ska vara cirka ett A4 (2000 ord med 1 ½ radavstånd). Det här kan man tänka på när man skriver: Vilken opera (eller film eller teaterpjäs) är det recensionen handlar om? Har den någon bakgrundshistoria? När skrevs den? Eller är den helt ny? Har man tolkat den på något sätt? Hur? Ta upp olika delar av föreställningen. Hur såg scenografin ut? Hur såg kostymerna ut? Hur såg ljussättningen ut? Hur var skådespelarna eller sångarna? Var det några insatser som var utmärkande? Hur spelade orkestern? Hur fungerade helheten? Vad det något som överraskade i föreställningen? Recensionen blir mycket mer intressant att läsa om man förklarar varför man tyckte något var bra eller dåligt istället för att bara nöja sig med att ge ett omdöme. Man kan tänka att den som ska läsa recensionen både vill bli informerad om huruvida operan var bra eller dålig och samtidigt bli lite underhållen! Man kan till exempel börja texten med en slagkraftig mening som gör att läsaren blir nyfiken och vill läsa vidare. Länkar om att skriva www.skrivarskolan.nu www.argus.nu www.pluggad.net/skrivarskolan www.tidningeniskolan.se Vill ni läsa mer om att gå på teater eller dans med barn och ungdomar? Riksteatern har en liten skrift som heter Att öppna nya världar. En handledning om att gå på teater med barn i förskola och skola. Den är skriven av Karin Helander som är professor i teatervetenskap och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms Universitet. Riksteatern har också producerat Ge dansen en chans! En guide för dig som ser dans tillsammans med barn och unga. Den är skriven av Lis Hellström Sveningson. Båda häftena kan beställas från www.riksteatern.se. En annan spännande bok är Idag ska vi gå på teater. Det kan förändra ditt liv. Om barnteater som meningsskapande i skolan. Det är en lite mer teoretisk rapport skriven av Birgitta Gustavsson och Lena Fritzén vid Växjö Universitet. * Övningen hämtad ur material från The Metropolitan Opera, New York.