RESEBERÄTTELSE FRÅN LETTLAND

RESEBERÄTTELSE FRÅN LETTLAND ELISABETH DANIELS LENA KÄRNHAGEN HELENA ÅHRMAN

Reseberättelse Lettland 2-6/2 2000 Förberedande besök inför samarbete med Talsi Gymnasieskola. Elisabeth Daniels, Lena Kärnhagen och Helena Åhrman. Resa med förhinder. Samma dag som vi skulle åka visade det sig att Christer Garpensvärd blivit sjuk. Det var Christer som hade anskaffat de presenter som vi skulle ha med oss så Elisabeth fick åka ut till Ornäs och hämta de slipsar och broscher och annat som vi skulle ge till dem vi besökte. Detta var ett smärre problem. Det som var värre var att biljetterna som vi hade inte gick att avboka, inte heller kunde man ändra namn på dem så att någon annan kunde åka i stället. Detta var nu ingenting att göra något åt. Samma dags eftermiddag, fyra timmar innan planet skulle gå från Dala Airport, ringde Lena upp mig och talade om att hennes pass gick ut i höstas. Detta kunde bara inte vara sant! Snabbt som ögat fick Lena, som inte ens hade packat ännu, fara ned till stan, ta passkort, gå till polisen, tala om att det var bråttom och att hon skulle representera Borlänge kommun och snällt be om ett tillfälligt pass. Personalen var hjälpsam men inte tekniken. När det nya passet skulle utfärdas la apparaten av. Efter mycket om och men ordnade det sig till slut. Överfart Borlänge Riga Eftersom både Lena och jag hyser en viss respekt för att vara högt upp i luften var vi mycket tacksamma för att det var bra flygväder denna onsdagkväll. Under väntetiden på Arlanda försökte vi växla till oss resevaluta, Lats, men det var lättare sagt än gjort. De Lats vi fick tag på köpte vi emellertid till en mycket förmånligare kurs än vad som senare blev fallet i Lettland. Lenas tillfälliga pass blev också vederbörligen beundrat. Ett rosa, jättefint pass som tyvärr bara gällde denna enda resa dessa specifika dagar. Passet skulle tas ifrån henne i passkontrollen vid hemkomsten, vilket också blev fallet. Neurologiska sjukhuset, Riga Vilken tur att jag kom med Lena Kärnhagen På vårt program fanns inplanerat ett sjukhusbesök. Vi blev mottagna av en hel delegation med överläkare, chefsläkare och översköterska. De var mycket angelägna om att vara oss behjälpliga och ställde upp på alla sätt. Större delen av torsdagen den 3 februari ägnade vi åt detta studiebesök på en av de två medicinska fakulteter som finns i Lettland. Från september i år blir de hopslagna till en enda. På detta universitetssjukhus har man huvudansvaret för utbildningen av blivande läkare. Utbildningen brottas med ett problem av ett helt annat slag än i Sverige. I Lettland utbildas nämligen på tok för många läkare! När vi frågade varför fick vi till svar att myndigheterna betalar för att Sidan 1 (9)

folk ska få utbildning, vad som sedan blir i den andra änden bryr de sig inte om. Resultatet kan bli att på en avdelning med arton bäddar kan det gå fem till sex läkare eller uttryckt på ett annat sätt: Lettland med sina 2,5 miljoner invånare har lika många neurologläkare som Storbritannien. Myndigheterna betalar alltså till viss del utbildningen av blivande läkare och sköterskor. Detta bidrag räcker inte alls till så det är nödvändigt att ha ett gärna mer än ett arbete under utbildningstiden. Tyvärr gäller det även efter avslutad utbildning eftersom lönen är så låg att det är svårt att försörja sig på den. Lönen för en neurolog är etthundrafemtio dollar i månaden, för en sjuksköterska ca etthundra dollar i månaden. En läkare kan t ex ha en privatpraktik vid sidan om. För en sköterska är detta svårare eftersom hon är bunden vid sina åtta timmar varje dag. Pensionsåldern håller på att höjas i Lettland men den ligger nu vid en ålder av 56,5. Medellivslängden är 65 år för män och 75 år för kvinnor. Dödsorsaker kan vara hjärtinfarkt, stroke och cancer. Sjukdomar som är på frammarsch är tuberkulos, borrelia och difteri. Orsaken till att t ex tuberkulos blir vanligare kan vara att medellönen ligger runt femton dollar i månaden och för en sådan lön kan man inte hålla någon högre standard vad gäller bostad och hygien. Sjukdomarna har med den generella konditionen hos hela befolkningen att göra. Många är de människor som vid 60 års ålder aldrig varit hos en läkare en enda gång. Folk går till doktorn i absolut sista stund eftersom man inte har något fungerande välfärdssystem. En läkare kan i stället för att få betalt av sin patient få en bukett blommor. De har inte råd att betala och under sovjettiden behövde man heller inte betala så varför ska man göra det nu? Sjukhuset vi besökte har ett visst kontaktnät utåt. Huddinge sjukhus låter dem utföra provanalyser eftersom det är billigare här. Med Akademiska sjukhuset i Uppsala samarbetar man för att göra framsteg om borrelia. Vad det gäller sköterskeutbildningen har man ett samarbete med Åbo. Även med Danmark har man kontakt. Det man från sjuhusledningen sa sig vara intresserade av att få hjälp med var framför allt handikapphjälpmedel och hjälp med utrustning till operationssalar. Vid en rundvandring på sjukhuset slogs vi framför allt av hur väsensskild standarden är jämfört med vad vi är vana vid. Den sterila miljö som vi förknippar med sjukhus såg vi inte. Det var skräpigt och inte alldeles rent, dessutom var tydligen rökning tillåten. Målningen på väggarna flagnade och det såg allmänt sjaskigt ut. Den enda avdelningen som var renoverad och såg fräsch ut var den avdelning som förestods av Dr Andrejs Millers, vår värd. Han har genom egna kontakter varit på Karolinska och arbetat en period och det är väl rimligt att anta att inspirationen kommit därifrån. Vi var inne på en intensivvårdsavdelning med stroke- och infarktpatienter. På en sådan avdelning hade man förväntat sig mycken apparatur. Det saknades här. I stället satt en ur vårdpersonalen vid den sjukes säng. Det måste innebära Vera Buivide, chefssköterska och Andrejs Millers, överläkare Sidan 2 (9)

att de förvarningar om en annalkande infarkt som man kan upptäcka hos oss missar man helt vid denna manuella övervakning. Ur sjukhusets synvinkel får man anta att de inte tyckte vi hade den dignitet och det mandat att hjälpa dem som de hade hoppats men vi blev oerhört väl mottagna och de la ner en stor kostnad på oss i form av utebliven produktivitet. För oss var besöket mycket intressant och lärorikt och gav oss insikt i vilka problem de har att brottas med. School of public health Inom sjukhusområdet finns en skola där man bedriver en form av distansundervisning för att utbilda sjukvårdskunnig personal för hela Lettland. Den största målgruppen är förskollärare som behöver papper på denna utbildning för att få behålla jobbet, men även socialarbetare får sin utbildning här. Undervisningen på denna skola har blivit möjlig tack vare stöd från Sverige, Göteborg, ett visst statligt stöd och kursavgifter som man tar ut av de studerande. Eleverna väljer vad de vill läsa utifrån en meny på ett tiotal kurser och kommer till skolan för en tid av en vecka i månaden under två år. Längre tid på skolan kan man inte kräva för det är det ingen som har råd med. Distansundervisningen sker mestadels via fax. I framtiden hoppas man på email. Skolans kapacitet består av elva personer varav fem är lärare. Man tar totalt emot cirka ettusen elever under ett år. Lärarna som arbetar här behöver extraknäcka eftersom förtjänsten är låg. Vid diskussionerna om ett eventuellt framtida samarbete föreslog Diana Puntule, föreståndaren, att den tänkbara samarbetspartnern hos dem skulle vara den grupp entusiastiska skollärare som får sin vidareutbildning här. Hon skulle höra med dem och sedan ta kontakt med oss via Lena. Diana Puntule Till Talsi- så småningom Efter detta intensiva besök med alla dess intryck och dofter, var vi totalt slut både psykiskt och fysiskt. Det enda vi hade i huvudet var sitta ned, få lite mat och samla ihop oss inför nästa steg, som emellertid blev ett annat än vad i alla fall Lena och jag tänkt oss. Vi tog oss tillbaks till hotellet där vi hade vår packning och därifrån gick vi ut på gatan och tittade efter närmaste restaurant. Det fanns två vilket i vårt tillstånd komplicerade saken högst väsentligt. Efter att ha valt mellan Aftonbladet och Expressen en god stund singlade vi slant och gick in på Samson. God mat fick vi men dyrt var det. Det var dock inte det värsta. Det värsta var att de på bordet som dekoration hade en ställning med två champagneglas utan fot upphängda. På glasen stod Moët et Chandon tryckt. Det var alltså reklamglas. Vilken perfekt present till ett förälskat par! tänkte Elisabet, som har en dotter i detta lyckliga tillstånd. Kyparen fick peka ut på kartan var man skulle kunna köpa dessa glas och sen, gott folk, sprang vi runt under en timmes tid för att hitta dem. Behöver jag säga att det var resultatlöst? Till slut, vid åttatiden på kvällen, kom vi äntligen fram till Talsi. Lägenheten vi skulle bo i fanns fem trappor upp utan hiss och med feldoserade trappsteg. Resväskan vägde femtio kilo minst! (Under sovjettiden fick man bygga max fem våningar utan att installera hiss, vilket innebär att nästan alla hyreshus är Sidan 3 (9)

just så höga.) Doften i trapphuset var lite speciell men inte av det angenämaste slaget. Nå, väl uppe visade det sig att det inte var något fel på lägenheten - bortsett från att den var iskall! Lena, som är scout och van vid det mesta, fann sig snabbt och paketerade sig i dubbla kalsonger och tjusig sidenpyjamas därpå och Elisabeth och jag förstummades av denna rådighet och virade sedan in oss efter bästa förmåga vi också. Alla tre sov vi gott och såg skolbesöket an. Talsi gymnasieskola Skolan är egentligen en 1-12-skola med åttiosju lärare anställda. Lågstadielärare har en utbildning på fyra år och ämneslärare på fem år. Lönen efter tio år i yrket är sjuttiosju Lats, vilket motsvarar knappt ettusentvåhundra kronor i månaden. Undervisningsskyldigheten ligger på tjugoen lektioner i veckan. För att dryga ut lönen försöker alla att jobba extra. En lärare som vi talade med undervisar trettiofem lektioner i veckan på skolan och dessutom har hon ett par kvällskurser per vecka. Skolan består av ett par byggnader och var ganska fräsch och fin. Vi fick veta att skolans höga standard beror på att de har Söderköping som vänort och att man därifrån får mycket hjälp. Dessutom är det tradition att eleverna i avgångsklasserna som avskedspresent förskönar skolan på ett eller annat sätt. Skolan ser ut som skolorna gjorde hos oss på femtio- och sextiotalen. Det man sa sig fortfarande vara i behov av var stolar och svarta tavlor. Överhuvudtaget har man lokalproblem eftersom man har en babyboom på väg genom skolan. Dessutom har man från myndigheterna plockat bort de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan, vilket gör att de eleverna numera finns inom de teoretiska linjerna och det av två skäl: det finns inga jobb för dem att få och det är gratis att gå i skolan. Skolan har en datasal där man kan arbeta i exempelvis Word. Internet är givetvis ett önskemål inför framtiden. Vi frågade hur myndigheterna ser på undervisning och fick veta att före valet hade alla partier den högt uppe bland vallöftena men nu ser verkligheten annorlunda ut. Skolan har hamnat långt ned bland de prioriterade områdena. Elevbidraget per år och elev ligger på 1,5 Lats dvs. cirka tjugotvå kronor. Detta elevbidrag ska täcka alla utgifter skolan har utom lärarlöner. En förmån som eleverna på den här skolan har är fri tandvård vilket man införde 97 som en kurs i förebyggande tandvård eftersom barnen har så dåliga tänder och det i området endast finns två tandhygienister. Från Söderköping har man fått ett par tandläkarstolar samt blivit sponsrade med gratis tandkräm. En tandläkare som tjänar ännu sämre än lärarna får tillgång till stolarna och Vildis Stamers med patient Sidan 4 (9)

gratis lokal mot att han sköter elevernas tandvård. Om det behövs någon behandling utöver det vanliga får föräldrarna betala för den. Det står tandläkaren fritt att ta emot privatpatienter utanför skoltid och det är det han drygar ut lönen med. Talsi gymnasieskola har erfarenhet av att arbeta i projekt. De har till och med Ilse Stamere, projketledare Inese Dragone, tolk Elga Verdina, rektor Helena Åhrman Elisabeth Daniels Inga Graehsman, svensklärare en lärare, Ilse Stamere, som är speciellt ansvarig för denna bit. Man arbetar tillsammans med Söderköping, men även med Danmark, som har förgreningar mot Tyskland. Trots att man redan är involverade i internationellt projektarbete vill man gärna delta i fler projekt och Sverige som samarbetspartner ser man enbart som något positivt. Bland eleverna är man intresserade av vårt land, ett intresse som mycket bottnar i vänortssamarbetet. På två skolor i regionen erbjuder man undervisning i svenska och intresset för denna undervisning har ökat år från år. På Talsi gymnasium hade man läsåret 97-98 tjugofem svenskelever för att innevarande läsår ha sjuttio. På skolan startade man 1994 med ett socialvårdsprojekt som erbjöds eleverna i åk tio. Efter att ha startat i liten skala har det blivit större för varje år. Några lärare har varit över i Söderköping och lärt sig mer hur man där lägger upp kursplaneringar etc. De har också fått besök i Talsi där man från svenskt håll sett efter vad som behövts i fråga om material och annat. Inom ramen för projektet får eleverna läsa olika kurser och de får även vara ute på praktik. På praktikplatserna finns särskilda personer som ska fungera som elevernas handledare. Praktiken ligger i tvåveckorspass och sker utanför terminerna. Läsåret sträcker sig från 1 september till 1 juni. Av de nitton elever som avslutade denna utbildning vt -99 är det sex som jobbar utomlands som au pair, resten utbildar sig till lärare, sjuksköterskor och psykologer. Innevarande läsår har man startat en turismlinje och det är inom detta man från Talsis sida helst skulle vilja samarbeta med oss. Besöket på denna skola var precis lika positivt som vi hoppats. Alla var oerhört vänliga och tillmötesgående. Eftersom man har en lärare i svenska med bland personalen känns det oerhört förspänt att kunna ha just denna skola som samarbetspartner. Det gör att vi förutom engelska även kan ha svenska som projektspråk. Saken blir inte sämre av att de är så vana vid att arbeta i projekt. Sidan 5 (9)

Leprasjukhuset En av de praktikplatser som eleverna är ute på fick vi höra är ett leprasjukhus. Vår förvåning blev minst sagt stor över denna information och det blev i all hast bestämt att vi skulle göra ett studiebesök där. Sjukhuset byggdes i början av 1900-talet av en rik man som hade lepra. Det har alltså alltid fungerat för denna enda sjukdom. Huset ser ut som det gjorde då. Man har i stort sett inte gjort någonting under de år som gått och det ser ut därefter också. Man får ett mycket blygsamt bidrag från staten men när man måste reparera vattenledningarna blir det absolut ingenting kvar till något annat. Föreståndarinnan sa att de skulle bli glada bara över att få gamla lakan att ha till att linda om såren med. De behöver allt. Idag finns det tolv patienter på sjukhuset. Den yngsta är en kvinna på trettiosex år. Hon var sexton år då det uppdagades att hon hade lepra. Hon blev smittad av sin morfar som hade lyckats dölja att han var sjuk. Det fanns många syskon och även flickans mamma runt denna morfar men alla andra klarade sig. Lepra är en besvärlig sjukdom på så sätt att den har lång inkubationstid. Den längsta föreståndarinnan kände till var femtio år. En man som började arbeta på sjukhuset då han var tjugo visade de första symptomen då han var sjuttio. Symptomen kan vara svåra att upptäcka men de brukar börja med att örsnibbarna svullnar och att känselnerverna i armbågarna förstörs. Brosket i näsan luckras också upp vartefter. Det är inte bara brosket som förstörs utan hela skelettet kan frätas upp. Föreståndarinnan berättade att en av patienterna hade en fot som var helt obrukbar eftersom han inte har några ben kvar där. Doktorn vill amputera foten men mannen släpar sig fram ändå och vill inte bli av med foten. Ett oroväckande fall har man också haft. Det var en man som dog efter att bara ha vistats på sjukhuset i tre dagar. Innan dess hade han tillbringat långa tider på andra sjukhus och till och med blivit strålad för man trodde att han hade cancer. Hur många kan han ha smittat? Sjukdomen kommer i skov. Man tar regelbundet prover på patienterna och om sjukdomen vilar kan de få vistas ute. De värsta perioderna är vår och höst men man vet inte varför. Det vi såg på detta sjukhus gjorde ett mycket starkt intryck på oss. Antagligen är det detta som kommer att finnas kvar längst efter resan. Sidan 6 (9)

Under hela besöket bar vi våra ytterkläder på oss, de satt inte i vägen. Hela miljön andades pessimism, ingenting fanns det. Till sjukhuset hörde en kyrka, som fick nyttjas av varje trossamfund. Hit brukar en katolsk präst komma och hålla gudstjänst för att han finner det så behjärtansvärt. I kyrkan finns också ett ganska makabert dokument. Det är vaxavgjutningar av de spår lepran lämnat efter sig på att antal patienter. Vaxavgjutningarna har tidigare funnits på ett museum i Riga men har blivit hitflyttade. En liten porträttsamling fanns det också. Det var minnen från andra världskriget. Tyskarna var vid sjukhuset och tänkte döda alla patienter men den föreståndare som fanns då kunde tyska och bad för deras liv. Tyskarna lät sig bevekas och lät dem leva mot att de inte skulle ligga någon till last. Den enda hjälp de skulle få var slaktavfall från slakteriet. Under kriget var minsta lilla jordplätt odlad. Vika Wood Resten av denna snöiga och blåsiga fredagseftermiddag besökte vi det till drygt hälften svenskägda sågverket. Det är en mönsterarbetsplats, fullt ut till svensk standard. Personalen på sågverket, både i produktionen och bland kontorspersonalen, har en låg medelålder. Man satsar på ung och framåt arbetskraft i alla led och på att ge dem utbildning i svenska. De som är särskilt duktiga kommer över till Sverige och får jobba i Insjön under någon period. Shopping i Talsi Hade det funnits något att handla hade det varit alldeles för dyrt i alla fall. Kronan är svag. Lite choklad handlade vi med oss hem till barnen i alla fall. Sidan 7 (9)

Under lördag förmiddag gick vi runt i Talsi i det fina vädret, det var vår i luften. Staden är inte stor men lite ovanlig på så sätt att den är kuperad. Lettland är annars ett väldigt platt land. Det mesta är ganska grått och trist och förfallet. Lettlands stora tillgång är dess folk. Alla verkar lågmälda, vänliga och mycket hjälpsamma. Tyvärr är dryckenskapen utbredd. Åter i Riga Lördag kväll innebar ett besök på operan och baletten Giselle med musik av Adam. Musiken var vacker, baletten var vacker, operan var vacker och alldeles nyrenoverad. Dekorationerna gick i mintgrönt och guld och gav ett smakfullt intryck. Innan föreställningen började hade vi möjlighet att studera folk. Vi fick bekräftat det vi hela tiden kunnat se nämligen att letterna verkligen platsade på operan denna kväll. Letterna är ett vackert folk! För att generalisera: de är långa, slanka och vet att föra sig. Kvinnorna i publiken var elegant och smakfullt klädda. Vi satt och njöt av hela föreställningen. Sidan 8 (9)

Stadsvandring i Riga Söndag morgon blev vi hämtade vid hotellet av en ung student, Henris Rusis, för att titta lite på gamla stan. Pojken tog studenten på Kungsholmsgymnasiet som sjuttonåring med betyget vg i svenska efter att ha varit i Sverige i fyra år! Kerstin Ekmans Händelser vid vatten var en bok han läst och tyckte mycket om. Inte alldeles lätt litteratur. Det var en fröjd att gå runt och bli guidade av denne mycket trevlige och belevade tjugoåring, som inte tyckte det var ett dugg genant att valla runt tre frågvisa gamla tanter. Han hade läst på inför promenaden och vi fick veta ganska mycket om husens historia. Avfärd Allt roligt har ett slut. Det var dags att hämta bagaget på hotellet och åka ut till flygplatsen. Hotellet låg i gamla stan och den är halvt om halvt avspärrad för biltrafik. För att köra in där måste man betala en avgift. Elisabeth var trött och halvdålig och frågade om hotellet kunde ordna en taxi som hämtade oss. Det skulle emellertid bli dyrare med tanke på avgifterna. I like door to door sa Elisabeth och därmed var saken avgjord. På vägen ut till flygplatsen fick vi en sista chans att studera snösvängen i Riga. Den består av ett antal äldre damer som tar sig an snöskottningen med sina skyfflar, någon gång såg man även män. Utvärdering Vi upplevde några mycket intensiva och fruktansvärt jobbiga dagar i Lettland. Det tar alltid på krafterna att ställa om sig till en annan kultur, att försöka läsa folk och händelser i ett nytt ljus. Till saken hör att vi mer eller mindre hela tiden frös rent fysiskt och kanske var det detta som gjorde att vi alla tre efter hemkomsten blivit däckade med hög feber och hosta. För projektets del tror vi att resan varit mycket givande och att vi kommer att kunna få ett fruktbart samarbete med dem där borta. Sidan 9 (9)