Bröllop i Kathmandu Redan på tåget till Kastrup kände jag att något var på gång i kroppen, och när jag satte mig på planet hade jag feber, snuva, ont i halsen och kände mig ganska eländig. Jag satt och dåsade de första timmarna men snart blev det mörkt. Det var en klar natt med månsken och ingen tycktes protestera mot att jag hade rullgardinen uppe så att jag kunde se ut. Det var den vackraste och mest spännande vy jag någonsin sett. I det bleka månljuset kunde jag se floder, berg, skogar och öknar långt där nere på marken. Vi flög över Kazakstan och jag kunde se Kaspiska havet glittra, vi for över Uzbekistan och det var mörkt och glesbefolkat här och där som på en stjärnhimmel kunde man se små lysande orter utspridda, I Afghanistan blev det allt kargare, bergigare och ännu färre mänskliga boningar. Vi flög över Hindukush in mot Pakistan och Kashmir. Stora, stora ytor var helt obebodda och så plötsligt kunde jag se ett ensamt ljus lysa mitt i det stora intet. Inga vägar, bara ett ljus som visade att det trots allt fanns någon människa där. Jag såg några få sådan ljus till medan vi närmade oss Himalaya. Månen spred sitt silverljus över de snöklädda topparna som såg förvånansvärt utplattade ut från planets höga höjd ovanför dem. Snart sneddade vi ner mot Indien och jag kunde följa Ganges lopp ända ut i deltat i Bengaliska viken. Ljuspunkterna blev alltfler och flöt till sist samman till väldiga galaxer som förmodligen var städer som Calcutta och Dakha. Någonstans där slumrade jag till igen och såg glimtar av ett par filmer varje gång jag vaknade. I Bangkok lade jag mig på en rad tomma stolar och väntade in mitt plan medan jag underhöll några enstaka medresenärer med häftiga hostattacker och ljudliga snytningar. På planet mot Kathmandu fick jag sällskap av några unga män som varit ute och jobbat i Malaysia och Brunei i sex år och nu skulle hem till Nepal för att hälsa på. När de såg bergen närma sig blev de euforiska. Det är märkligt hur synen av de majestätiska topparna alltid påverkar. På vingliga ben och med ett dunkande huvud gick jag ut från Tribhuvana Airport och blev så glad att se LilaNaths välbekanta ansikte. Bredvid honom stod en bramintjej i 30-årsåldern och höll i en skylt med mitt namn på. Det var Lila Khanal från Röda Korset som bestämt sig för att möta mig utan att meddela mig det. Stackars Lila som kommit hela vägen fick veta av den beskäftiga Fru Khanal att han minsann fick ta sig till hotellet på egen hand jag skulle åka med Röda Korsbilen. Jag mådde för dåligt för att orka protestera. På hotellet sa jag tack och adjö till Lila Khanal men pratade en stund med LilaNath och sedan gick vi och tog en lätt middag tillsammans. Jag lämnade över lite presenter och vi gjorde upp när vi skulle ses igen. Jag ringde RajBanshi och sedan blev det sängen på hotellrummet för mig. Jag frös, men höll febern nere med Alvedon och trots allt kändes det bra att vara hemma igen. Nästa dag försökte jag kurera mig så gott jag kunde för att vara i form inför kvällen. Sov, duschade, åt en tallrik havregrynsgröt med mycket honung och drack en kopp te med konjak i. Det verkade hjälpa och framåt eftermiddagen kände jag mig bättre och klädde upp mig. En brorson till RajBanshi hade skickat sin chaufför från jobbet för att plocka upp mig vid 17-tiden. Det blev ett litet äventyr att ta sig fram i rusningstrafiken, sopbergen på gatorna (på grund av strejk) och bland de stillastående köer av motorcyklar och bilar som väntade på att få tanka vid några få pumpar som fått tilldelning av den ransonerade bensinen. Mot slutet av turen hade chauffören svårt att hitta, men som väl var hade jag inte glömt vägen och med gemensamma ansträngningar kom vi till sist fram. Hos RajBanshi hade bröllopsceremonierna redan pågått i två dagar. Brudgummens familj hade varit hos brudens familj och överlämnat symboliska gåvor, trolovningen hade bekräftats och diverse andra presenter hade utbytts. Nu var hemmet och gården på Nursery Lane upplyst med kulörta lyktor, en jättebaldakin var spänd över hela trädgården, en musikkår spelade traditionell Newarisk bröllopsmusik varvat med västerländska marscher och jazz, och folk minglade, åt snacks och drack drinkar eller te som serverades av påpassliga servitörer. Brudgummen dök upp

från sitt sovrum där han klätt om i traditionell vit korta och vita byxor. Han såg mer blyg ut än vanligt trots det moraliska stödet från läkarkompisarna som kände sig betydligt mer komfortabla i sina Armanikostymer. Det blev dags för den första lilla ceremonin när mamma Sumitra skulle ta adjö av sin son och önska honom lycka i framtiden. En bricka med alla tillbehör ställdes fram på soffbordet och alla fastrar och mostrar trängdes runt omkring för att bistå med instruktioner. Efter lite om och men hade både Bijay och Sumitra i alla fall gjort alltihop rätt enligt de mer insatta och Bijay satt där dekorerad med ett halsband av grässtrån runt halsen, tagetesblomblad på huvudet och en röd tika i pannan. Under många års studier och resor i utlandet, och i de senaste årens arbete som hjärtkirurg hade han kanske kommit lite ifrån de newariska gamla ritualerna. Han såg i alla fall ganska bortkommen ut där han satt i soffan. Plötsligt började små rosa pins av tygrosor delas ut till gästerna. Vi satte på oss dem och när de var slut, sa RajBanshi att de var 150, övriga gäster fick avvakta till morgondagens firande eller hålla mamma Sumitra sällskap eftersom hon nu inte skulle följa med allt enligt traditionen. De rosförsedda gästerna samlades för processionen. Den blomsterdekorerade bilen kördes in på gården, musikkåren ställde upp i täten och ett par anställda bar ljus, rökelse och blommor på var sida om bilen. Brudgummen, flankerad av två fastrar, sattes i baksätet, jag blev placerad i framsätet och under mycket stoj och glam drog tåget sakta iväg. Det var då jag insåg att jag fortsättningen skulle agera faster under bröllopet, vilket naturligtvis var det mest logiska. Jag hade ju under många år betraktat RajBanshi som en lånad storebror. Efter en stunds promenerande satte sig också de övriga i sällskapet i bilar och minibussar. Vi körde sedan i sakta mak mot festhallen där själva vigseln skulle äga rum och brudens familj och vänner väntade. Strax innan vi var framme klev alla, utom brudgummen, ur bilarna och vi gick den sista biten fram, ledda av musikkåren. På innergården gick servitörer omkring och såg till att alla hade dricka och snacks, bandet fortsatte att spela och stämningen var hög trots det kyliga vädret. I festhallen hade två röda troner i sammet och silver placerats i fonden. Brudgummen sattes att vänta på den ena. Det vimlade av folk (totalt ca 500) och mitt i trängseln dök bruden upp i en röd, guldbroderad sari och traditionsenligt hennadekorerade händer. Över ansiktet bar hon en skir slöja också i rött och guld. Hon fördes fram till brudgummen och placerades på den andra tronen. Många av gästerna bänkade sig på plaststolarna som stod utställda framför brudparet, men de flesta stod runtomkring och många med kameror i högsta hugg. Ett filmteam hade anlitats för att föreviga hela veckans firande och de var naturligtvis också i frontlinjen. Brudgummen lyfte så slöjan från sin bruds ansikte, satte en tika på hennes panna och hängde en mala av grässtrån runt hennes hals. Bruden hade utnämnts till Miss Nepal 2003 och trots att hon enligt kutymen skulle se ledsen ut var hennes skönhet slående. Något mer drottninglikt kan man knappast tänka sig. Ett par österrikiska gäster oroade sig för brudens sorgsna uppsyn men blev lugnade, när jag berättat för dem att detta för ovanlighetens skull var ett så kallat love marriage, det vill säga brudparet var förälskade och hade själva valt varandra. De var dessutom så moderna att de frångått traditionen att välja någon inom samma kast. Både brudgum och brud struntade snart i den påbjudna, tragiska uppsynen och såg just så lyckliga ut som de förmodligen var. Detta var alltså ett intercast marriage vilket innebar att vi skulle få uppleva två skilda folkgruppers bröllopstraditioner, både newarernas och braminernas vi kunde med andra ord ställa in oss på en lång natt. Auspicierna hade utsatt de exakta klockslagen för alla ritualer och strax efter klockan 02.00 skulle själva vigselceremonin genomföras. Fram till dess var det framför allt mat och dryck som gällde för alla gäster, och brudens kusiners och systers drift med brudgummen. De stal hans skor och sedan kom köpslåendet igång om vad det skulle kosta honom att få dem tillbaka. Alla la sig i, både gamla och unga, och diskussionerna lockade till mycket skratt men Bijay klarade sig rätt bra. Tiden gick snabbt och många gäster avvek under nattens gång. När klockan blev 01.40 samlades alla som var kvar ute på gården där den braminske och den newariske prästen hade förberett för ceremonierna. Bruden hade då hunnit byta om till en annan vacker sari. Brudparet placerade sig på ett par kuddar framför braminprästen. Han instruerade dem och diverse

familjemedlemmar att göra olika saker mest handlade det om att tända små ljusvekar, skvätta vatten, ris, rödfärgspulver och tagetesblomblad över huvudet på sig själva eller andra. Newarerna begrep ungefär lika lite som jag om vad varje moment symboliserade, eller rättare sagt de kände igen en del men tyckte att det gjordes i fel ordning och fick därför inte ihop symboliken. Det hela tog cirka en timma och många av newarerna ojade sig över braminernas omständlighet. Sedan var det newarernas tur. Brudgummen satte på bruden ett guldhalsband och en ring, och sedan trädde brudens svärfar, d.v.s. RajBanshi, på ett par silverringar runt brudens vrister. Lite vatten skvättes och blomblad ströddes på huvudena. Den newariske prästen gav instruktioner och övervakade det hela som var över på en kvart. Sedan var det dags för den braminske prästen igen som höll på till klockan fyra på morgonen. Ritualerna kretsade kring elden som brann framför oss. Böner på sanskrit lästes (ibland läste han tydligt, men de flesta avsnitten i boken bläddrade han snabbt förbi medan han mumlade något oartikulerat), ett skynke hölls över brudparet så att de skymdes, bruden gick många varv runt elden med brudgummen efter sig, hållande i en flik av hennes sari. De newariska kusinera och kompisarna skojade friskt med Bijay under den promenaden. Eftersom kvällen var kall höll sig publiken så nära elden som möjligt. Prästen mumlade på, men de flesta verkade inte vara speciellt intresserade av hans aktiviteter utan satt och småpratade i eldens värmande sken. Äntligen var allt över och det utmattade brudparet kunde köras hem...trodde jag. Nej då, de skulle vara med när gästerna som var kvar fick gå upp i ett par lokaler på övervåningen i festhallen. Damerna för sig och herrarna för sig. Vi bredde ut oss på golvet och försökte göra det så bekvämt som möjligt och en och annan lyckade nog slumra till trots kylan och det obekväma underlaget. Jag kunde inte låta bli att reflektera över den ganska märkliga synen av alla dessa kvinnor i olika åldrar i sina fantastiska saris och smycken bökandes runt på golvet för att hitta en lämplig sovposition. Vid sextiden knackade det på dörren och en mycket trött RajBanshi tittade in och undrade om jag och de andra fastrarna inte hade lust att åka med hem till Sumitra istället. Vi var inte nödbedda. Hemma på Nursery Lane kröp vi till kojs och slocknade allesammans. Nästa del av bröllopet var planerad till klockan 8.00 på morgonen så det gällde att få ut så mycket som möjligt av sovstunden. Jag vaknade exakt klockan åtta och trodde att jag missat välkomnandet av bruden, men som väl var hade alla försovit sig, så även brudparet. Den stackars bruden var lika förkyld som jag och alla var angelägna om att hon skulle få sova ut. Framåt nio hade vi i alla fall fått i ordning allt och bruden Pritti, kunde välkomnas av Sumitra vid trädgårdsporten. Först skulle dock Bijay tika- och blombladdekoreras igen, sedan var det Prittis tur att välsignas på liknande sätt och så var det den lite känsloladdade symbolhandlingen då Sumitra lämnade över husets nycklar till sin nya svärdotter. Alla dessa newarriter var nya för Pritti och fick förklaras för henne. Hon var liksom Bijay överhuvudtaget inte så insatt i de religiösa riterna. De senaste åren hade hon pendlat mellan sina mediekommunikationsstudier i USA och sitt arbete på Nepals TV och hon var ett barn av sin tid en ganska typisk välsituerad och välutbildad nepalesisk 23-åring. Dagens program fortsatte sedan på takterrassen. Brudparet satt på kuddar och vi andra runt omkring framför dem. Fat med ett ägg, en bit kött, lite yoghurt, ett bröd och en liten torkad fisk delades ut. Allt måste ätas åtminstone en bit av. (RajBanshi gav mig tipset att bryta av en liten bit med fingrarna för att äta, på så sätt behövde det som blev över inte kasts bort.) Sedan var det dags att ge paret pengar i kuvert. Jag visste att det hela bara var symboliskt och att summan skulle vara liten, men jag råkade lägga två 100-rupielappar istället för två tior i mitt kuvert. (alltså ca tjugo svenska kronor istället för två svenska kronor) De blev säkert förvånade när det kuvertet öppnades. Även om det var små summor samlades allt i en särskild påse, av en av kusinerna. Det var hennes uppgift under hela bröllopet och det blev många tillfällen till, när pengakuvert skulle lämnas till brudparet. När vi överräckte kuverten till bruden gav hon oss muskotnötter tillbaka.

Sedan var det dags för frukost och efter den lade sig de flesta att sova en stund. Några av fastrarna och mostrarna spelade hellre kort på golvet i ett av rummen i väntan på nästa ceremoni som innebar att släkten skulle ge brudparet presenter. Eftersom jag nu var faster fick jag också överlämna mina presenter då och fick ännu fler muskotnötter tillbaka. Hela proceduren blev lagom klar till lunch som bestod av sydkinesiska rätter, serverade av cateringfirman under baldakinen i trädgården. Efter lunch blev det lite vila igen, te, kortspel och småprat. Flera av fastrarna och mostrarna tyckte också om att titta på amerikansk fribrottning på TV jag tycker det är otäckt att se men fick rådet av en ung (15-årig) man och kusin till Bijay att pray to God and he will give you the strengt to watch it. No thank you, sa jag och de skrattade åt mig. Tyvärr fick jag inte så mycket tillfälle att träna upp förståelsen av nepali medan vi umgicks om dagarna eftersom alla pratade antingen engelska eller newari. Snart började gästerna strömma till igen. Förutom RajBanshis och Sumitras närmaste familj, de anställda och några bramingrannar var det många av Bijays och Prittis vänner där. Även Prittis syster och kusin var bjudna. Allt som allt var det ett hundratal personer samlade i trädgården. Högljudd diskomusik spelades i högtalarna och de välövade servitörerna smög omkring och såg till att alla hade snacks och drinkar i vimlet. För att riktigt introducera bruden till Newarisk tradition hade RajBanshi beslutat att ge en verkligt traditionell, gammaldags newarmiddag något som alla ungdomarna med spänning såg fram emot. De flesta hade aldrig varit med om det tidigare. Jag som växte upp i Nepal på femtiotalet kände mig mer hemma med vad som komma skulle, än de yngre gästerna på kalaset. Vi satt på marken, på två rader mitt emot varandra och åt i tre skift på bladtallrikar och med fingrarna på höger hand. RajBanshi instruerade Pritti i konsten att servera rakshi i de små dryckesfaten. Hon skulle hålla den utsirade silverkannan högt ovanför fatet, hälla en fin stråle utan att skvätta, sänka ner kannan precis lagom mycket så att hon elegant kunde avbryta hällandet när fatet var fyllt. Hon lärde sig snabbt och jag såg hur stolt svärfadern blev även om han för syn skull gnällde lite på henne. Elransoneringen gjorde att de kulörta lyktorna släcktes och diskomusiken tystnade men ett reservaggregat såg till att några lampor kunde hållas tända i alla fall och i övrigt höll vi oss med stearinljus och fotogenlampor. Stämningen var hög och maten god bland annat serverades getkött och kyckling, fisk och diverse såser, chora förstås (utplattat ris), blomkålstarkari, saagtarkari (mangold/spenat) och kikärtstarkari, färskost i sås och sallad på råa ärtor, rättika och apelsin. Vi fick också friterade bitar av lever och njure och olika pakoras (friterade grönsaker). Till efterrätt blev det den berömda Bhaktaporyoghurten med lite socker på. Det skålades i rakshi vid maten och fina franska viner efteråt. Bruden liksom jag var inte så förtjust i rakshi, men vi smuttade lite på den för våra onda halsar skull och visst brände det till och bedövade lite. Kanske tog vi också död på en och annan bakterie vi försökte i alla fall att intala oss det. Strax efter midnatt när nästan alla hade lämnat kalaset skjutsades jag hem till hotellet. Jag fick leta upp sidoingången och bulta på dörren för att komma in. Nästa dag hade jag ledigt på dagtid för att kunna uträtta en del ärenden. RajBanshi lovade att ringa och meddela när det var dags att komma igen. Jag handlade småsaker till barn i svenska skolor, en demonmask till min Nepalutställning och lite broderade kuddvar. Jag hade stämt träff med Mr Chiranjeevi vars fabrik ska producera Annas vantar. Eftersom det blev så mycket fel på den första försändelsen var jag Annas språkrör för att prata med honom om hur vi ska gå vidare. Jag träffade honom på hans relativt nyöppnade restaurang The North Palace och vi tog en kopp te tillsammans. När vi pratat igenom det mesta fick jag sätta mig bakpå hans motorcykel och så drog vi till fabriken. Det var inte många anställda där eftersom de flesta satt fast i Terai på grund av oroligheterna och blockaderna där nere. Jag promenerade tillbaka genom stan till hotellet där inget meddelande från RajBanshi väntade och jag ställde in mig på en ledig kväll för att vila ut på, men då dök en bil med chaufför upp för att hämta mig till kvällens festplats. Min trötthet var som bortblåst när jag togs emot av familjen igen. Den här gången var det cirka ettusen (1000!!)

människor inbjudna det var många långväga släktingar, släkt i släkt och vänner till brudparet. Det bjöds på förfriskningar och snacks och sedan buffé som intogs på stående fot. Folk kom och gick hela kvällen. Festplatsen var delvis inbyggd men det mesta skedde utomhus på en gräsplan i en fotbollsplans storlek. Brudparet satt på var sin tron bredvid varandra på ett upphöjt podium och tog emot presenter, blommor, pengakuvert och gratulationer. Medan de gick för att äta fick jag uppgiften att vakta presentbordet. Jag hade inte ätit något på hela dagen och tog för mig av buffén ganska tidigt under kvällen. När alla ätit och det var bara ett drygt hundratal gäster kvar började några av barnen att dansa disco och snart följde alla övriga efter. Brudparet släpades ner till discogolvet och alla, både gamla och unga kom loss i Where s that party tonight och andra hits. Vi dansade i ett par timmar och jag var ganska utpumpad när den näst sista låten spelades som var en nepalesisk kärlekssång. Den sista låten var en riktig tryckare Let your love survive eller något ditåt. Brudparet dansade i mitten och vi andra höll varandra i händerna och gick sakta i en cirkel omkring dem. Det var så romantiskt och vackert. Nästa morgon låg jag kvar till 12-tiden i sängen och hoppades att flunsan skulle ge med sig. Jag hade hittat både näsdroppar och rinexin i min medicinväska som jag packat med hemifrån. Lite alvedon och en kopp te gjorde att jag piggnade till så pass att jag kunde gå hela vägen till UMN i Tapatali. Det är ungefär fem kilometer dit och man får se mycket av Kathmandu på vägen. Spåmän satt på trottoaren och la ut texten för sina kunder och här och där gjorde folk sin podja vid något lite altare. På vissa avsnitt av trottoaren hade försäljare av olika slag brett ut sina varor så att det inte alltid var så lätt att ta sig förbi dem. Jag stannade till vid medicinmännens/kvinnornas sortiment av örter, rötter, nötter och bark för att se vad jag kunde känna igen. De som sålde skor, klockor, skruvmejslar och andra mer eller mindre märkvärdiga prylar klev jag hels sonika över med stora steg. Framme vid UMN, som var stängt, eftersom det var lördag, lämnade jag tillbaka en bok som skulle till gästhuset i Tansen. Jag fick en kopp te av den enda av personalen som var kvar. Det var en tjej från Darjeeling som arbetade som ansvarig för det nationella konflikthanteringsprojektet. Det handlade mycket om hur man ska förebygga våld i hemmet, huvudsakligen kvinnomisshandel. Hon blev mycket förvånad när jag talade om att man även i Europa har en sådan problematik. När jag promenerade tillbaka till hotellet igen blev jag mer eller mindre överfallen av ett gäng tiggarbarn. De hängde efter mig i närmare två kilometer och en liten unge kanske tre år hängde sig i min kjol så att den gick sönder och nästan åkte av mig. Tiggarbarnen har blivit många, många fler de två senaste åren. Framme på hotellet fick jag höra att RajBanshi varit där. Han hade bara tittat förbi eftersom han varit tvungen att besöka en annan släktings bröllop. Det var nackdelen med att ha en särskild säsong för bröllop det var svårt att hinna gå på alla när man själv var upptagen av ett. Han ringde och sa att Sumitra ville att jag skulle ha sari på mig ikväll på mottagningen på Hotell Radisson, men RajBanshi avrådde. Han tyckte det skulle passa bättre de två sista kvällarna hemma istället eftersom it is not good if it falls off in public. Det kunde jag ju hålla med honom om. En bil hämtade som vanligt upp mig och iförd min hellånga kokaiklänning och pashminasjal tyckte jag att jag smälte in rätt hyfsat bland de eleganta gästerna. Det var 800 personer inbjudna men på grund av många andra bröllopsfiranden hade ett 50-tal lämnat återbud. Där var flera av RajBanshis forna kollegor i vetenskapsakademin och fiskerinäringen, det var Bijays (nuvarande) och Sumitras (forna) kollegor och chefer från sjukhuset och universiteten och många andra högdjur från olika institutioner i Kathmandu. Hela tillställningen var betydligt mer formell än kvällen före. Maten var otroligt god, från snacksen till efterrätterna och allt däremellan. Ett bord var uteslutande dekorerat med grönsaker skickligt utskurna till att likna blomsterarrangemang och i bordets fond stod några fåglar skulpterade i is. Snacksen var bland annat minisamosas och små mintpotatisbollar som man kunde äta hur många som helst av. Det var naturligtvis en hel del fisk i olika former men också grillat vildsvin och mycket, mycket mer.

Restaurangen var till hälften utomhus så att stjärnhimlen lyste över borden där vi satt men även inomhusdelens tak var mörk och beströdd av lampor som illusoriskt såg ut som en fortsättning på natthimlen. En av alla de intressanta gäster jag kom att prata med var en ung vacker flicka som berättade att hon var dalit (dvs. kastlös). Hennes far var aktivist för daliternas sak och hon sa att hon själv var ett gott exempel på att tiderna var på väg att förändras eftersom hon kunde vara medbjuden på en mottagning av det här slaget. När alla ätit sig mätta och kvällen led mot sitt slut var det dags att försöka få med sig alla blomsterbuketter hem. Vi hade fått rutin kvällen före och visste hur vi skulle kunna packa in dem i bilarna utan att de blev alltför tilltufsade. På söndagsmorgonen gick jag en promenad till Kalmati och Röda Korsets högkvarter för att träffa Lila Khanal igen och försöka få en uppfattning om hur Röda Korsresan var planerad. Jag drack en kopp te med henne och pratade lite med Mukesh som jag tidigare har träffat i Sverige. Efter ungefär en timme sa jag adjö utan att ha fått veta så mycket mer och gick ner till Kuleswhor där jag stämt träff med Neer. Han såg mig på långt håll och vinkade glatt. Vi gick backen upp till deras hem och jag fick en lätt lunch på omelett, te, papaya och nötter medan vi pratade om familjen, Huskvarna järnspisar, tallbarrsolja, meditation, Australien och den politiska situationen i Nepal. Jag fick en påse valnötter från det stora trädet i trädgården och så hoppade Neer och jag på en av de lokala minibussarna. Vi klev av vid meditationscentrets kontor, han gick dit och jag fortsatte gående till Thamel. Jag tog en taxi till Bansbari och umgicks med fastrar, kusiner och mostrar i väntan på ännu en bröllopsritual. Nu var det fastrar och mostrars tur att ge brudparet presenter i form av kläder. Alla hade förståelse för att jag inte kunde bidra med den sortens presenter. Det är betydligt enklare i Nepal att köpa kostymtyg och lämna in till en skräddare för att få uppsytt, men jag fick agera faster igen när det var dags för utdelningen av det obligatoriska fatet med ägg, fisk, kött, bröd och yoghurt. Snart skulle brudens familj (dock inte brudens mamma) komma för att återlämna alla de 65 gåvorna som brudgummens familj överlämnat den första dagen. Alla faten med gåvor ställdes enligt en viss ordning på gräsmattan framför kudden där bruden satt och väntade. Vilken syn där var vackra bröd av alla det slag, kokosnötter i sammetsrock (för lycka) liksom hela fiskar klädda i röd sammet med guldbroderier, det var rättikor och långa sockerrör, pajer, godis, smink, halsband och mycket, mycket mer. De dröjde en stund och newarena undrade vad som pågick och så kom förklaringen it seems they have to bring some God in first suckade RajBanshi, med en liten antydan om att braminernas seder var rätt jobbiga. En liten Ganesha bars in och en tårta och så var det dags för brudens familj att välsigna henne och ta farväl med hjälp av tika, blomblad och vatten. De gav henne också, smycken, pengar och en sari. När ritualen var över fick brudgummen, som hållit sig undan under tiden, komma fram och alla deltog i middagen som serverades efter en massa god snacks bestående av friterade färskostbollar, minigrillspett på kyckling eller fisk och små kanapéer. Middagsmaten var ganska het den här gången och kalaset avslutades med glass och sedan en traditionell bröllopstårta i tre våningar. När alla ätit tog brudens familj med sig brudparet för att introducera brudgummen till sin svärmor. De skulle vara tillbaka efter ungefär en timme, men jag passade på att säga god natt och fick skjuts till hotellet av en av kusinernas familjer som också skulle hem. På måndagsförmiddagen passade jag på att handla lite och på eftermiddagen kom Temba och Lila för att prata om trekkingen som vi ska ordna för Marie och Hans när de kommer. Det började regna och blev ännu kallare. Jag fick ta på mig ordentligt med kläder och joggingskor när jag tog taxi ut till Bansbari för den sista bröllopsdagen. Strömmen var borta i många timmar, det åskade och regnet öste ner. I huset på Nursery Lane satt de i stearinljussken och med en och annan laddningsbar lampa och förbereddes sig på att för första gången bjuda in hela Prittis familj och umgås lite mer inofficiellt med dem. Det var inte utan att det var lite nervös stämning. Innan de kom passade RajBanshi på att tacka alla kusinerna för deras insats under hela bröllopet och så delade han ut saris till alla flickorna och trots att jag var faster fick jag nu också en likadan sari. Vi

skyndade oss ner till gästrummet på bottenvåningen och fastrarna klädde mig i sarin och flickorna sminkade mig enligt alla konstens regler. De blev mycket nöjda med resultatet och visade upp mig för Sumitra och RajBanshi som godkände det hela. Pritti kom med sin familj och vi hade mycket trevligt hela kvällen. Jag blev till sist hemskjutsad av brudens familj. Jag behöll sarin på men satte på mig joggingskorna för att kunna ta mig fram på gatan. Hotellet var som vanligt stängt när jag kom så sent och jag fick bulta på sidodörren. En tjej där inne observerade mig och tecknade att hon skulle försöka hitta någon som kunde låsa upp. Till sist hittade hon nattportieren som låg och sov i en soffa. Han låste yrvaket upp dörren släppte ut tjejen som hälsat på en hotellgäst och släppte in mig. Han tittade sömnigt på mig och sa: Very nice, men då jag lyfte lite på sarin och han såg joggingskorna suckade han och skakade på huvudet. På hotellet hade jag inte haft varmvatten på flera dagar och det var inte långa stunder vi hade ström så att det gick att t. ex. maila. Jag hade sagt till om varmvattnet och hur det nu gick till så fanns det varmt vatten nästa morgon. Det var skönt att få duscha varmt och sedan krypa ner i sängen och ligga och läsa hela förmiddagen. På eftermiddagen tog jag en taxi ut till Tembas hem och blev bjuden på en god sherpalunch av Dikku. Det var potatissoppa med nybakat bröd till. Temba var tillfälligt hemma från skolbygget i Odari, där han nu var både byggherre och projektledare. Hans mobil ringde i ett och efter ett samtal rev han sig i huvudet och suckade djupt. Vad tror de att jag är, sa han. Jag är sherpa från bergen och ingen byggmästare. Nu ringde de och frågade hur högt kaklet skulle sättas på toaletterna. Det kan de väl bestämma själva? Och så rev han sig i kalufsen igen. Det var bråttom med det sista på bygget eftersom Lion- och Namasté Nepalfolket från Sverige skulle komma till invigningen om ett par dagar. Taxibilen kom och hämtade mig igen. Vägarna var fortfarande en enda sörja av lera och sopor och det var inte lätt att ta sig fram. På hotellet satt min kusindotter Marie och hennes tyske Hans och väntade. Vi bekantade oss med varandra och Kathmandu på en liten promenad genom Thamel och jag hörde mig för med dem vad de tyckte om Tembas planer för deras trekk i Helamboområdet. Nästa morgon träffade de sin trekkingledare och porter och finputsade de sista planerna. Skor och ryggsäckar kontrollerades och de fick veta att de förmodligen skulle komma att vandra där det fanns snö kvar. Tidigt nästa morgon sa jag adjö till dem och önskade dem lycka till på färden. Om allt gick bra skulle vi ses åtta dagar senare i Chautara, inte så långt från Helambo.