Skolan där stjärnor tänds!

Skolan där stjärnor tänds! 2011 Årgång: 1 Nummer: 2 Sid 5 Junosuandobor organiserar sig Sid 2, 14, 15 Grattis Rickard och Gunda! sidan 11 Loppisproffs i faggorna Sid 13 Poromaagården ska leva! Sid 22-23

LEDARE -I de möten med byarna vi ska genomföra vill vi tillsammans med dem skapa en gemensam syn på de utmaningar vi står inför, säger Kurt Wennberg, kommunalråd i Pajala. Pajala är till stor del summan av dess byar Inom Pajala kommun går vi nu ut på bred front och träffar företrädare för Tärendö, Korpilombolo och Junosuando byar. Det är viktigt att föra ut informationen om vad som är på gång i Pajala, till hela kommunen. Vi ska prata framtid och om hur vi tillsammans ska möta det nya. Vad finns i byarna för att möta allt detta och hur ser deras behov ut? Det är något av det vi vill ha reda på. En förutsättning för att behålla målet om att vi ska bli 10 000 invånare i Pajala kommun, är att vi delar denna syn med alla kommundelar. Det finns boende i 82 av kommunens byar. 4200 personer bor i byar och hälften, 2100 bor i centralorten. I mångt och mycket är Pajala till stor del summan av dess byar. Vi har arbetat hårt med att behålla bygden levande. Till exempel har vi sju skolenheter på sammanlagt 600 elever. De skulle gott och väl rymmas i en skola men vi väntar på vad gruvutvecklingen får för följder för byarna och var folk vill bosätta sig. I de skolor vi har i bygden finns plats för ännu fler elever. Tittar vi på befolkningsstrukturen i vår kommun ser vi att det överallt behövs bostäder. Det har gjorts en inventering och i hela kommunen står 514 obebodda hus. Alla kanske inte är beboeliga men om bara några procent av dem blir tillgängliga så blir det ett jättebra tillskott. Vi har även tittat på en genväg från gruvan i Kaunisvaara till Junosuando, med en avstickare till Anttis. Detta innebär att ett flertal byar i kommunen bli tillgängliga på ett nytt sätt, kommunen blir så att säga rundare. Alla de investeringar som vi gjort eller planerar är samhällsekonomiskt nyttiga. I våra breda möten med byarnas representanter är drömscenariot att vi tillsammans med dem skapar en gemensam syn på de nya utmaningar vi alla står inför. Nu eller aldrig! Jag kom hem efter förra veckans byamöte i Junosuando med en känsla av upprymdhet och lättnad över att vi bybor fann en koncensus, en samsyn för oss angelägna frågar. För egen del har känslan av att nu eller aldrig, vuxit sig stark. Den positiva process som kom igång med gruvetableringen i vår kommun har startat en oerhörd utveckling, inte bara i centralorten utan även i kommunens byar. Under mötet växte upplevelsen fram att vi nu kliver på tåget och åker med mot den utveckling som vi Junosuandobor blir en del av. Utan bybornas fasta beslut att bilda arbetsgrupper i för oss viktiga frågor som boende, vägar, skolan, etc. hade vi stått kvar på perrongen och sett framtiden åka förbi. Personligt upplever jag det som stärkande att få förtroendekapital från bybornas sida att den 3 oktober föra deras talan i ett möte med Pajala kommun angående Junosuandos framtid. Något som ger mig kraft att föra fram dessa frågor är den insikt som vuxit fram om att det är vi gemensamt som ska ställa kraven om vad som är angeläget för oss i byn. Inte minst upplever jag det av stor vikt att alla inser att vi nu agera tillsammans, som en röst. Vi kom så långt att vi enades om att föra fram frågor som seniorboende, att frigöra lediga lokaler för boende, se över kommunens byvägar, att skydda skolbarnen från den framtida tunga trafiken med gång- och cykelvägar samt att arbeta för skolan i Junosuando. En arbetsgrupp träffas inom kort för att konkretisera oss inför mötet med kommunen, viktigt är att de uppfattar att detta är gemensamma frågor som ligger i byns intresse. Nästa steg blir att organisera oss i arbetsgrupper för vad som komma skall och i det arbetet blir Junosuandos intresseförening navet. Mestadelen av folket i vår kommun bor utanför centralorten och överallt växer förhoppningar om att gruvans utvecklig ska spilla över på de olika byarna i kommunen. I den utvecklingen ska Junosuando vara med. Kurt Wennberg, kommunalråd i Pajala Sture Fredriksson, Junosuando PRODUKTION Junosuando-Magasinet är producerat av Lappland Kulturbyrå. Ansvarig utgivare: Junosuando IK (Learning By Doing) Sture Fredriksson Redaktion: Thomas Olofsson, Hasse Stenudd och Pär Granlund. Layout: Elin Hollström Formidabel Tryck: Office, Luleå. www.junosuando374år.se, www.junosuando.net/ Välkommen med dina tips om vad du tycker att vi ska uppmärksamma av det som händer och sker i Junosuando! Skicka ett mejl till thomas.olofsson@lapplandkulturbyra.se. Omslagsfoto: Hasse Stenudd

Att spänna en båge Jag hade en fin sommar i år. Förutom att vi väderleksmässigt hade det varmt och gott fyllde jag på mitt upplevelseförråd inför vintern med fina och varma upplevelser. Ett flertal av de upplevelserna jag då ska överleva på tilldrog sig i Junosuando. Från att för mig ha varit en relativt anonym by blev Junosuando under den här sommaren för mig en levande by; en by genom vilken positiva och kreativa nya vindar drar igenom och till en by där människor själv, eller tillsammans med andra, vill förverkliga sina visioner. Jodå, jag hörde allt det där och lite till under invigningen av hemvändarveckan. Det var inte bara ord. Hört märkliga berättelse På plats under en hel vecka kunde jag konstatera att så verkligen var fallet. Allt ifrån den märkliga berättelsen om bonden Lars Larsson Lasu och hur han under en ekorrjakt spände sin båge och skickade iväg sin järnskodda pil och härvidlag blev den som fick igång ytterligare livsbetingelser för överlevnad i denna del av Torneå älvdal, till Leonhard Seppälä, mannen som idag med sin ledarhund Balto står staty på Manhattan i New York, blev levandegjort i mitt inre. Jo, jag har redan gått på jakt med Lars Larsson Lasu och jag har sittande i Seppäläs hundsläde känt vindarna vina över Alaskas vidder och känt snöstormen pina mitt ansikte, allt medan Balto och de övriga hundarna flämtande arbetar vidare En levande by Vad som imponerat mest är de nutida människorna i Junosuando, som även de spänt sina bågar, och utvecklat byn till en levande by med gemenskap och framåtanda, entreprenörskap och framtidstro. För att bygga sin framtid behöver man väl förvalta det förflutnas material. Junosuandoandan är inget som byggs upp i all hast. Den har bland annat från de ovan nämnda historiska tilldragelserna förvaltats av flera generationer av budbärare. En av bärarna av denna nybyggar- och överlevaranda Rickard Renlund, 88 år - träffade jag under en av mina första dagar i Junosuando. Han hade just blivit hedrad för sina insatser för byn och säger i sitt tacktal; Jag tackar för en utnämning jag inte gjort mig förtjänt av, men det är så roligt att arbeta i en bygd som är så positiv. Rustat till fest Jag har fått ta del av människors berättelser. Jag har en stilla sommardag vandrat på kyrkogården liksom jag under en varm sommardag har badat i Syväjärvi. Jag har fyndat på loppisar, botaniserat i olika trädgårdar och gått på sprakande konstutställningar och deltagit när man i byn rustat till fest. Och jag har i sommarnätter utan mörker bastat med goda vänner invid älvstranden där mitt eget fostervatten Torneälven flyter förbi. Hjärtat nergrävt i Junosuando En sak ska jag dock speciellt lyfta fram; på Café 11 köpte jag för en tjuga, en liten burk kådsalva till min känsliga och trasiga tå. Den är nu botad! Och här frågade de varje dag leende, om jag ville äta. Vägen till mannens mage säges ju som bekant gå via magen. Må hända det var det sista steget som gjorde att jag föll. Numer har jag en liten del av mitt hjärta nergrävt i Junosuando. Vi syns! Hasse Stenudd hasse@lapplandkulturbyra.se 3

Centa-cup sätter extrakilon i rörelse En gång i tiden på Pajala marknad utmanade fotbollslöftet Kent Centa Enmark, Nacka Skoglund på att klacka enkronor i bröstfickan. Han nådde oavgjort, 22-22, mot Nacka, den vajande majskolven. Det är Centa som förärats med att den årliga veterancupen i fotboll bär hans namn. Än kan Centa, Kent Enmark, joxa med en trasa och hålla den i luften En av begivenheterna under Hemvändarveckan 2011 var veterancupen i fotboll, Centa-cup, som avgjordes efter att fotbollsskolan för barn och ungdomar avslutades. En haltande Centa går bredvid planen och ser finalen mellan Junosuandos föredettingar och Kaunisvaaras dito. Inte en spelare i JIK ser ut att vara under fyrtiostrecket, Kaunisvaaragänget verkar något yngre och tyngre. Plötsligt bli det skarpt läge, Kaj Johdet i JIK-målet gör årets räddning på Karlavallen i Junosuando, som får hejaklackens medhavda wuwuzelas att tystna för en stund. Lagen lägger inte fingrarna emellan, det smälls på men efter olika uppkomna heta situationer, tar spelarna varandra i hand. Det syns att de under ytan och alla extrakilon, besitter ett gediget fotbollskunnande, säger Kent Enmark, vingklippt av skador som han är får Centa i vanliga fall avnjuta fotboll från läktaren eller tv. Han värvades som oerhört lovande 15-åring till det dåvarande storlaget Kebne IK, i Kiruna. Skador kom emellan och som 17 åring opererades menisken för första gången, 19 år gammal gjordes den andra operationen. Det Zlatan gör med boll gjorde jag med apelsin, säger Centa, utan bitterhet i rösten. Slutligen betvingar Kaunisvaaralaget Junosuandos före dettingar med 1-0 och som sig bör överräcker Centa den stora guldbucklan åt Lars-Peter Skogfält, lagledare i det vinnande laget. Folket lämnar Karlavallen, Kent Centa Enmark, 61 år, promenerar lätt haltande hemåt i lördagskvällen. Vem vet, kanske hade hans karriär, likt den vajande majskolvens, gått spikrakt till San Siro, om inte skador kommit mellan 4

Junosuandos veteraner påhejades av klacken som var utrustad med sydafrikanska wuwuzelas. Fotbollsskoleavslutning vinnande laget: Det allra minsta och första lag att få höja bucklan i skyn var mixed-laget födda 05-06, med Tobias, Elias, Ulrika, Tim, Edvard och lagledare är Karl-Johan Olofsson. Lars-Peter Skogfält, spelande lagledare för Kaunisvaaras veteraner får av Kent Centa Enmark ta emot en pokal efter finalvinsten över Junosuandos veteraner, i Centa-cup. Allt handlade inte om fotbollsmatcher och träning. Storabborren väntade på att bli fångad Foto: Per Granlund Skola där stjärnor tänds Sveriges äldsta fotbollsskola, som sedermera blev upptakten till hemvändarveckan i Junosuando, delade under avslutningsdagen ut priser till de deltagande lagen. Fotbollsskolan samlade 200-talet deltagare från hela Sverige. Under en vecka har de förkovrats och drillats i det gröna fältets schack, och lagen har även spelat i serier baserade på de olika årgångarna. Här har genom åren en hel del stjärnor tänts. Carl-Johans Olofsson, Arvidsjaur, är lagledare för det vinnande mix-laget i klassen för de allra minsta barnen, födda 2005-2006. Efter åtta matcher fick de under avslutningsdagen, fredag, lyfta upp bucklan i skyn. Den här fotbollsskolan är en fotbollsskola för alla, även för dem som inte förut spelat fotboll. Men jag kan se vilka framsteg barnen gjort under veckan och de är oerhört duktiga, säger Carl-Johan Olofsson, som har rötter i byn. Jag har inte hunnit ägna mig åt hemvändaraktiviteter, det har blivit fotboll för hela slanten, säger Carl-Johan, som dock fick lördag som ledig dag och den ägnade han åt rock- och blusaktiviteter på Logen i Junosuando. 5

Intraprenad ger liv och hopp i Pajalas byar Vi väljer det som är bäst för oss. Att vi lägger ut vissa arbeten på intraprenad åt föreningar, innebär även att vi tror på dem. Det här är ett strikt professionellt affärskontrakt och vi räknar med att det är kvalitet vi köper in och är beredda att betala för det, säger Magnus Pekkari, VD vid Pajalabostäder AB. Det kommunalägda Pajalabostäder har tillsammans med tekniska enheten vid kommunen, fördelat grönytesskötsel och vaktmästarsysslor som Pajalabostäder tidigare ansvarat för, och lagt ut dem för att skötas på intraprenad av olika föreningar i Tärendö och Junosuando. På grund av nedskärningar finns endast en vaktmästare i kommunen. Om exempelvis en panna går sönder tar det tid att åka mellan Tärendö och Junosuando, liksom om mat ska köras ut till Junosuando. Intraprenaden innebär även att vår vaktmästare på ett bättre sätt kan planera och utföra sitt arbete. Med en enda person går det inte att uppnå den service som vi vill erbjuda kunderna, säger Magnus Pekkari. Ska ta riktigt betalt Viktigt är enligt Magnus Pekkari att aktuella föreningar i de orter det är frågan om, tar riktigt betalt, så det inte blir snedvriden konkurrens. De ska ta marknadspris på de uppgifter de utför! Då kan även vi ställa krav på kvalitet i det som de levererar. Om det sedan kan ge föreningarna någon trygghet och att deras anställda upplever att de behövs är det bara bra, säger Magnus Pekkari, som hoppas att förfarandet med intraprenad ger Pajalabostäder ett bra anseende i kommunens byar. Kritik riktas emellanåt från företag om att personer med olika arbetsmarknadsbidrag, kan bli aktuella i de här sammanhangen. Som jag ser det har alla företag möjlighet att få ekonomisk ersättning, för exempelvis nystartsjobb. Men jag ser även att detta är en del av skyddsnätet i Sverige, säger Magnus Pekkari, som inte minst ser att intraprenaden skapar samtalskontakter i byarna och med dess föreningar. Kommunen som samtalspart Sture Fredriksson har i Junosuando arbetat med EU: s Leaderprojektprojekt, Learning by doing, som går ut på att föreningar tillsammans med kommunen som samtalspartner, skapa konkreta projekt som utvecklar bygden. Vi arbetar i projektet med att skapa en samsyn mellan offentlig sektor, näringsliv och civilsamhället. Att Pajalabostäder förlägger intraprenad på en del tjänster, bland annat i Junosuando, innebär att föreningar kan behålla sina föreningsanställda och det ger aktiviteter och liv i byn, säger Sture Fredriksson. De föreningar i Junosuando som ska arbeta med intraprenaden är Junosuando IK, Skoterklubben och Folkets Husföreningen. Denna tidiga morgon samlas representanter för dessa på Karlavallen, byn idrottsplats. Åke Johdet för Folkets Husföreningen är bortrest för dagen. Birgitta Wiss arbetar för idrottsklubben: Tradition av samarbete Föreningarna i vår by har en långvarig tradition av samarbete med andra föreningarna. Det här tror vi på! Åke Alldén från Skoterklubben ser att detta ger fattiga föreningar ett oerhört bra stöd att existera vidare och delta i processen att utveckla byn på ett positivt sätt. Nu vill vi förankra det här förfarandet i föreningarna samt de arbetsuppgifter vi tagit på oss, som gräsklippning, snöröjning, mattransporter till gruppboenden och förskola, varuutkörning samt sörja för post- och paketmottagning, säger Sture Fredriksson. Vi väljer det som är bäst för oss. Att lägga ut arbeten åt föreningar, på Intraprenad, innebär att vi tror på dem, säger Magnus Pekkari, VD på Pajalabostäder. Fr. v. Sture Fredriksson, Åke Aldén och Birgitta Wiss. 6

PRO i Junosuandokämpar vidare Överallt i PRO:s lokal Elma i Junosuando finns det produkter av alla möjliga slag som medlemmarna har tillverkat. -Vi försöker att vara aktiva, förklarar Anna-Britta Perström, ordförande i pensionärsorganisationen med 140 medlemmar. Och vi försöker också att få fler att bli medlem i vår förening. Text & foto: Pär Granlund Det är för att få fler medlemmar som PRO arrangerar ett öppet hus i föreningens lokal under jubileumsveckan. Och nog kommer det besökare som är nyfikna på vad föreningen har för verksamhet. Anne Astermo är en av besökarna som kommer för att hitta en lämplig present till en jubilerande vän. Tore Perström säljer en vedkorg som är tillverkad i spån till henne. -Det har varit svårt att hitta rätt sorts tall för att vi ska kunna tillverka spånkorgar, berättar han. Jag vet var det finns sådana tallar men det är jobbigt att hämta dem. Varje torsdag samlas medlemmarna för att utbyta information med varandra. -Vi pratar skit och dricker kaffe, säger han och skrattar. I samarbete med andra föreningar har PRO arrangerat en kurs i hur man bygger en bastu. -Fast vi lärde oss inte hur man timrar en bastu, fortsätter Tore Perström. Bastun levererades i en byggsats från Lovikka trä. I augusti satte sig medlemmarna på en buss för en färd till Lofoten i Nordnorge. Tidigare har medlemmarna gjort en utflykt till Storforsen i Älvsbyn. -Vi försöker att vara aktiva i PRO, förklarar t.v Anna-Britta Perström och Maria Poromaa. Anne Astermo var intresserad av att köpa en näverkorg av PROmedlemmen Tore Perström. Jennifer Landin-Larsson handlade rejält med mjukkakor så att de skulle räcka länge: -Brödet är så otroligt gott! Annonser www.junosuandoboende.se Bo i Junosuando www.lapplandkulturbyra.se Roger Rosheds Byggservice AB Grundströms Plåt i Kiruna AB Juno Bygg AB OFFICE Vi trycker Junosuando Magasinet 7

Kristina Vanhainen är ett proffs som snabbt scannar av en loppis. Hon hittade ett ämbar på Majkorovavägens loppis. Loppisproffs i faggorna Vi träffar ett loppisproffs från Luleå när hon snabbt scannar av en loppis på Majkojärvivägen. Hon vet vad hon vill ha och kan sin sak. Förra året tog jag en tredagars loppissemester i Berlin där jag bara gick på loppisar och inget annat, säger Kristina Vanhainen. Kristina Vanhainen går igenom den fjärde loppisen i byn, det är några kvar, hon vistas för stunden i föräldrarnas stuga i Lovikka. Jag har bara en och en halv timma kvar av barnpassningstiden så det är ett pressat schema, säger Kristina Vanhainen. Hon ger inget stressat intryck, däremot ser man att hon är metodisk och erfaren vad gäller loppisar. Hon söker sten- och metallföremål samt små kuriosa figurer. Jag började just peta på en gammaldags ask i bakelit men det visade sig vara loppisens kassa, säger Kristina Vanhainen, med glimten i ögat. Gräva ner sig Ibland får hon gräva ner sig i en kartong för att inte missa något. Kristina berättar att hon rustat sitt hem med möbler från loppisar och auktioner. Under söndagar kan det hända att hon åker till Skellefteå när de har auktion. Det dröjer inte länge innan Kristina Vanhainen på uteloppisen får syn på ett vackert ämbar i någon slags metall. Den blir hennes för endast 60 kronor. Jag tycker att de här loppisarna i Junosuando är fina och kan ju jämföra den med till exempel min loppissemester i Berlin, säger loppisproffset Kristina Vanhainen, som gör rätt för sig och skyndar till nästa loppis. Leksaksgumma Det är Ingrid Seppäläs loppis på Majkojärvivägen 35, vi besöker. Sedan en höftoperation i 60-års ålder blev hon pensionerad. Jag är som en hamster. Sedan jag var barn har jag samlat på mig prylar. Dessutom köper jag in grejer på auktioner och secondhand-butiker. Min sambo kallar mig för leksaksgumma, säger Ingrid Seppälä, vars loppissäsong nu kör igång med hemvändarveckan i Junosuando. Hon håller öppet hemma på gården förutom en avstickare till Kihlanki i mitten av augusti: Då är det smugglarmarknad i Kihlanki. Jag packar bilen med mina grejer och så bär det iväg, säger ytterligare ett loppisproffs, Ingrid Seppälä. 8

Doris Kero, Anna-Britt Perström, Elin Sjöhed och Svante Astermo, minglade inför Konst- och hantverksutställningens invigning. Utställning som ger gåshud Det minglas med dryck och tilltugg i gröngräset, det drar ihop sig för Konst- och hantverksutställning av ett fyrtiotal lokala utställare. Att jobba med händerna och skapa är så viktigt i vårt stressade samhälle, säger Ulla Sjösund, i sitt invigningstal, innan portarna slås upp till den gamla distriktssköterskemottagningen i Junosuando. På äkta tornedalskt manér har det krävts en hel del övertalning för att få alla utställare att verkligen ställa ut sina alster. Ulla Sjösund menar att det finns lika många till som hemma stickar, snickrar och smider och knåpar på med olika slags alster. Statistiskt sett finns det en i varje stuga som skapar något. Jag är imponerad av den skaparkraft som finns här omkring, säger Ulla Sjösund, och förklarar utställningen invigd. Oerhörd bredd Samtidigt kan konstateras att det är en oerhörd bredd som utgår ur den kraften. Här finns textila hantverk, foto, dikter, olje-, akryl- och pastellmålningar, snickerier, knivar och glaskonst. Vilken otrolig utställning, jag får gåshud, är en av de uppsnappade kommentarerna under kvällen då junosuandoborna ser ut att ha gått man ur huse, för att se släkt och vänner ställa ut. Hans-Erik Mukka, får representera en av de bybor som efter jobbet, under mörka vinterkvällar låtit flitens lampa lysa i hobbyrummet. Han har med sig knivar, höstolar och imponerande arbeten i björkvril. Jag har ju jobbat i skogen så jag vet var vrilarna finns, säger han ödmjukt och berömmer samtidigt andra utställares arbeten. Träffar släkt Som kronan på verket har Ulla Sjösund under byns hemvändarvecka fått hem sin dotter, Johanna Sjösund Indset från Östersund. Hon ställer ut pastell- och akrylmålningar. Förutom att Ulla Sjösund själv finns upphängd ställer mormor Rosa Sjösund ut ett flertal olika alster i olika tekniker. Det är inspirerande för mitt skapande att komma hit upp och träffa släkt och vänner, säger Johanna Sjösund Indset, en av sjösundsflickorna som även hon är mamma. Ulla Sjösund står kvar när utställningspubliken börjat troppa av, porlande, glad och kanske en smula tagen. Om alla som hon känner hade ställt ut något av det de sysslar med i det fördolda, hade antalet utställare varit betydligt fler! Själv är Ulla Sjösund havande med en vision: Jag vill måla en stad ovan molnen Johanna Sjösund Indset och Rosa Sjösund Ulla Sjösund Hans-Erik Mukka 9

Monika är de dödas försvarsadvokat 10 I början av förra seklet härjade spanska sjukan och släckte många liv i Junosuando. Dagligen begravdes fyra till fem personer som vilar centralt i en grön lund på skogskyrkogården. Vi vill bevara denna del och gräver inga gravar här. Platsen vittnar om det som hände, säger Monika Metsävainio som spontant tycker att en minnessten över spanska sjukans offer absolut är att tänka på. Kyrkogården i Junosuando är av Riksantikvarieämbetet klassad som en skogskyrkogård med en grusgård och ska framledes bevaras som en sådan. Varje träd finns inritad och dokumenterad. Fälls något träd måste vi återplantera det, vi ska vara stolta över vår speciella skogskyrkogård, säger Monika Metsävainio. En stor skara har samlats under hemvändarveckan på Junosuando skogskyrkogård för att ta del av dess historia. En säkerhetsfråga Den levande historieboken Östen Ruottimaa berättar att det var 1978 som man anlade stenstaketet mot väg 395. Någon frågar om björkar som börjat torka ut, om grenar som fallit ner. Dessa björkar är även tillhåll för mellanhackspett som byggt bo i dem. Det måste gå att fälla dem och återplantera när mellanhackspettarnas ungar flyttat ut. Det är en säkerhetsfråga, säger Monika Metsävainio. Den gröna nyare delen används som urnagravlund. Här stannar följet upp och får höra att det ofta är personer bosatta på annat håll i landet som i förväg gjort klart med vilorum och som i urna kommer hem till vila i sin barndoms mull. Även mindre trevliga händelser dyker upp ur det förgångna, om odöpta barn som inte begravdes i vigd jord. I dag finns dock en begravningslag som gör att alla platsar på en begravningsplats. Monika berättar om det Vita testamentet, hur viktigt det är medan man lever uttrycka sin vilja: Trots Vita testamentet är det de anhöriga som bestämmer. Men vi präster ska vara de avlidnas försvarsadvokater, det är en hederssak! Andarna rörde sig inte Ofta lades gravplatserna vid vatten, förr fanns en tanke om att andarna inte röde sig över vatten. Sammanlagt ligger mellan fyra- och femtusen personer begravda i Junosuando. För tillfället finns 721 gravar och oftast är det släktband som avgör den sista viloplatsen, exempelvis finns kyrkogårdar i Parkalompolo, Lautakoski, Muodoslompolo och i Tärendö. Folkskaran som följer Monika och Östen, är en frågvis skara, och de två berättar så gärna om traditioner samt nymodigheter. Av tradition, även om det håller på att luckras upp, har bärarna vit slips och vita handskar. Här i Junosuando brukar bärarna slänga ner sina vita handskar i graven, berättar Östen Ruottinmaa. En kosa i kistan På andra håll lever andra traditioner vidare, i Muodoslompolo händer det att en kosa åker med ner i kistan. Här i Junosuando är det inte ovanligt att en sten, ett gosedjur eller ett annat minne, som en hatt, följer med i kistan. Begravningsgudstjänster har även hållits i skogskyrkogårdens kapell med sin speciella sol över dörrarna. Nu ska dörrarna byggas om och det sker i samråd med Riksantikvarieämbetet. De är noga med att vi behåller särarten på den här unika skogskyrkogården i Junosuando, säger kyrkoherden Monika Metsävainio. Allt medan en ny grupp samlas och väntar på sin kyrkogårdsvandring. pekar Östen Ruottimaa ut riktningen söderut: Däråt ska vi bygga ut kyrkogården och Junosuando ska få en minneslund där askan av de avlidnas ska spridas ut.

Grattis Rickard och Gunda! Nu har ni all anledning att sträcka på er lite extra, Rickard Renlund och Gunda Hjärtström. Byborna i 374-årsjubilerande Junosuando i Pajala kommun anser nämligen att ni är värda att få en utmärkelse. -Rickard Renlund har utsetts till att vara Årets eldsjäl. -Gunda Hjärtström har fått utmärkelsen Årets kvinna. Text & foto: Pär Granlund Det är första gången i byns långa historia som ett pris delades ut till en bybo. Valet av den förre kommuningenjören Rickard Renlund och Gunda Hjärtström blev offentligt i samband med invigningen av det veckolånga firandet av byns 374 åriga historia. -Jag blev mycket förvånad när jag fick beskedet att jag utsetts till Årets eldsjäl, berättade Rickard Renlund. Det finns ju gott om bybor som är aspiranter till att få den fina utmärkelsen. Han är nästan 90 år och har bott i Junosuando i 48 år tillsammans med hustrun Sigrid. Att sammanfatta hans år i byn är ungefär som att förvandla en stor och kraftfull oxe till en liten buljongtärning. Detsamma gäller för den andra mottagaren av utmärkelsen Årets kvinna i byn, Gunda Hjärtström. -Jag blev chockad när jag fick veta att jag har utsetts till Årets kvinna, sade den 80-åriga keramikern från Palokorva. Faktiskt har jag gråtit en liten skvätt. Hon har under årens lopp gjort sig känd för sin stridbarhet för sin födelseby med den gamla masugnen. I 20 år var hon ordförande i pensionärernas organisation PRO. -Visst har det blivit ett och annat brev till myndigheterna, sammanfattar hon sina insatser. Jag har alltid trivts att bo i Junosuando och jag har aldrig haft en tanke på att flytta från byn. Valen av mottagarna av priserna motiverades så här: -Gunda har genom sitt engagemang och kunnande på ett målmedvetet sätt bidragit till att vår bygd utvecklats till en bättre plats för oss alla att leva och bo i. -Rickard har under många år verkat för att utveckla bygden. Han har alltid på ett mycket positivt sätt arbetat ideellt för föreningar och boenden i byn och ingenting har varit omöjligt. Fantastisk avslutning! Text & foto: Pär Granlund Firandet av 374-årsjubileet i samband med hemvändarveckan fick en fantastisk avslutning på söndagen i kyrkan i Junosuando. Den musikaliska gudstjänsten leddes av Lars Olof Kevnell, präst, Ann-Mari Hammarstedt, kantor, Gun Olofsson, sång och gitarr, Carina Henriksson, sång (sopran) och Pia- Karin Hellsing, cello och sång (sopran). Efter gudstjänsten samlades publiken i församlingshemmet för kaffe och dopp på ett äkta tornedalskt vis. Arrangör var Pajala församling. 11

Jag blir mjuk i kropp och själ Jag är en stressad person som har svårt att släppa andan, jag jagar på med inre stress och tänker på allt det jag har att göra. De här stunderna med yoga har lärt mig att slappna av, säger Maria Edefall från Kangos som efter en nackskada kan tacka yogan för att hon idag är medicinfri. En gammal väggklocka hörs ticka någonstans ur husets inre, i den gamla prästgården i Junosuando. Bjälkarna på väggarna samt golvtiljorna är blottlagda och solens ljus faller in på en vitmålad öppen spis i det övrigt kala rummet. Här andas väggarna av en genuin, månghundraårig tornedalsk frid. Yoga är en av de otaliga verksamheter som hemvändande junosuandobor och övriga, kan uppleva under hemvändarveckan. Den här dagen startar Maya Rao en öppen yogaklass som alla, oavsett erfarenheter, kan delta i. Några fridstörstare startar med ett antal yogarörelser för att tillsammans med andningsövningar uppnå en inre stillhet. Ingen religion Yoga går ut på att förena kropp och själ och den universella, kosmiska kraften. Men i västvärlden är den fysiska varianten av yogan populär, säger Maya Rao, och betonar att yoga absolut inte är en religion. I övrig fysisk träning läggs fokus utåt, här läggs den inåt och andningen är en väsentlig del i att hitta sig själv i vardagen och nuet. Maria Edefall från Kangos, har ägnat sig åt yoga sedan 2002: Fr. v, Maya Rao, Maria Edefall och Astrid Kruuka Jag trodde att jag behövde gå på gym och svettas för att bli tillfredsställd. Yogan gör mig mjuk, stark och smidig. Men det viktiga trots allt är det frid och en inre balans jag uppnår här hos Maya. Hon blir minsann inte av med mig så lätt, säger Maria, leende. Fri från värktabletter Migrän och en ständig huvudvärk påminde henne om den nackskada hon råkade ut för. Genom att lära sig slappna av och lyfta ut yogan in i hennes vardag, är Maria Edefall nu helt fri från värktabletter. Astrid Kruuka från Pajala, med fädernegården i Junosuando, har också hon tillsammans med andra tagit sig tid för en intensivvecka med yoga på Aurora Retreat. Hon har utövat yoga sedan 2001 och säger sig behöva dessa intensiva sammankomster för att sedan ha det lättare att hålla igång med yogan i sin vardag. Flög fram Jag minns hur jag tidigare flög fram genom mina dagar. Numer kan jag i vardagssituationer, när jag känner att jag börjar varva upp, intuitivt ta till mig andningen jag lärt mig och slappna av, säger Astrid Kruuka. Hon sticker inte under stol med att åren går och kroppen blir stelare men med yoga håller hon sig mjuk till kropp och själ. När jag födde barn hade jag en oerhörd nytta av andningen och det lugn den gav, minns Maya Rao, medan den gamla väggklockan fortsätter sitt tickande. 12

När Pajala bombades var jag på syförening Jag minns att den dagen då Pajala bombades hade vi syföreningen hemma i Alphiinissa, och bombningen var samtalsämnet den kvällen, säger Rosa Sjösund, den äldsta av de aktiva som fortfarande håller igång syföreningen i Junosuando. 1938, vid åtta års ålder, började Rosa Sjösund gå tillsammans med sin mamma på syföreningsmöten. Alphiinissa, var hennes föräldrahem, Albin Kruukas gård i Junosuando. På den tiden var församlingens diakon med och psalmer sjöngs och gudsordet lästes av en präst. Men först skulle korna mjölkas så det kunde dröja till åtta på kvällen innan vi kom iväg, minns Rosa Sjösund som under sommarens hemvändarvecka i Junosuando kallat till syförening i församlingshemmet. Högtidligare syjunta Rosa Sjösund och Maj Smedkvist sitter och handarbetar. De har förberett hemvändarveckans lite högtidligare syjunta. Dagen till ära har de kallat på prästen Lars-Olof Kevnell. De minns svunna tider och när det spanns och kardades i hemmen och stugorna fylldes när det vankades syföreningsmöten. Rosa Sjösund berättar att mötena kunde dra ut på tiden, klockan kunde vara tolv, ett, när hon och mamma kom hem. Jag var så rädd att läraren skulle märka att jag var trött dagen efter, säger Rosa Sjösund, och de två skrattar åt minnena som väller fram. Elaka tungor säger att det skvallras en hel del på syföreningar. Det tycker inte Rosa och Maj som går med på Rosa Sjösund och Maj Smedkvist att kalla samtalsämnena för utbyte av information. Vi pratade då, som nu, om aktuella händelser världen runt, säger Maj Smedkvist. Barnhem får behållningen Behållningen av produkterna som stickats, virkats eller vävts, har under alla år gått till barnhem och fadderbarn utomlands. Maj Smedkvist tycker att det är synd att de i dessa jämlika tidevarv, inte får med sig yngre kvinnor och män som för syföreningstraditionen vidare. Vänta bara tills vi blir pensionerade. Då går vi med, säger Mary och Elly-Britt, som ännu tydligen inte nått syföreningsålder och som i förbigående kikar in. Nu anländer Lars-Olof Kevnell och hälsar på de församlade. Minuterna innan syföreningen ska börja sitt knåpande förklarar kvinnorna rutinerna vid deras träffar: Vanligtvis är det den som lagat kaffe som väljer psalmen, sedan ber vi Fader vår. Till avslutning sjunger vi Bred dina vida vingar Siv Rensgard med tavlan Rensgards bastu Tora sålde inte sina tavlor Text & foto: Pär Granlund Under hela sin livstid sålde den framlidna naivistiska konstnärinnan Tora Regina Rensgard inte en endaste tavla. Köpare saknades dock inte. -Tavlorna betydde så mycket för henne att hon inte ville skilja sig från dem, berättar Siv Rensgard när hon visar konsten i den bortgångna konstnärinnans konststuga i 374-årsjubilerande Junosuando. Konstpubliken i Stockholm fick chansen att se och uppleva Tora Regina Rensgards konst när delar av hennes stora produktion visades i den kända konsthallen Liljewalchs. -Det har varit ganska många som har kommit hit till Reginas museum, fortsätter Siv Rensgard. Och de har varit flest besökare utanför Junosuando. Jag tror det beror på att de allra flesta junosuandobor redan har sett Toras konst. 13

Vi måste tala med en tunga Det talas om samhällsutveckling i Pajala och då tänker man sig ofta centralorten. Men 4 200 av kommunens invånare bor i byarna medan endast hälften, 2 100 personer bor i centralorten. Om vi ska kunna hänga med och något av den positiva samhällsutvecklingen som är på gång i vår kommun, ska spilla över på Junosuando, måste vi bybor samarbeta. Vi måste tala med en tunga gentemot kommunen om vad vi vill och behöver, säger sammankallande för byamötet i Junosuando, Sture Fredriksson. När löven börjat gulna och mörkret tränger sig på, lyser lamporna inne i Emma-lokalen i Junosuando. Det är PRO som lånar ut sin lokal för att på så vis vara en del i att delta i byns utveckling och bevarande. Innan utsatt tid är lokalen fylld och stämningen är förväntansfull. En känsla av att nu eller aldrig, är så tät att den närapå går att ta på. Efter inledningsanföranden och som ett flertal av inläggen påpekar står det klart att det nu är upp till Junosuandoborna att välja själv om de vill hänga på den utveckling som Northlands etablering av gruvan skapat, och framledes skapar, för ett flertal av Pajala kommuns byar. Krav om samsyn Som nyinflyttade i Junosuando är jag osäker om vi i alla frågor som rör utveckling av byn är enade. Tanken med mötet i kväll är att väcka medvetenheten om vikten av en enhetlig syn, för byns bästa, och få alla krafter i Junosuando att enade sträva åt ett håll. De som beviljar oss pengar för utveckling av byarna kräver en oerhörd syn på samarbete, säger P-O Samkog, som samtidigt lämnar frågan öppen; har vi gemensamma mål att sträva mot och i så fall vilka? Vi har skogen, naturen, ett rikt friluftsliv med närheten till två älvar. Vill vi bo kvar, växa och utveckla Junosuando? Vi måste nu forma oss konkret och få en samlad syn på våra behov. Det kan bli avstampet till det möte vi ska ha med Pajala kommun den 2 oktober, säger Sture Fredriksson, och därmed är diskussionerna livligt igång. Tidigt under kvällen påpekas vikten av att få med de unga i processen, de som i framtiden ska bo, verka och leva i Junosuando. Jämte frågan om kommunen är villiga att satsa på nytt boende i byn, ställds olika förslag om att se över boende i de lokaler som är tomma eller inom kort blir tomma. Kring detta förekommer konkreta diskussioner om gemensamma seniorboenden för att på så sätt lösgöra hus i byn för unga familjer. Bostäder och äldreboende, vägar och skolan är de frågor som dominerar kvällens möte. Förväntar sig utveckling Vi har vår skola kvar enbart för att kommunen förväntar sig en utveckling av Junosuando, säger Åke Johdet. Ett djärvt förslag att lyfta upp målet att Junosuandos 375 invånare inom en framtid ska bli hela 1200 bybor, förs fram av Sven Rova. Föräldrar ser den framtida tunga trafiken från gruvan som skäl för att förbättra kvalitéten på genomfartsleden samt att med gång och cykelvägar säkra skolvägarna för barnen. Service, bensinmack och matställen för trafiken som framledes ska passera Junosuando, är andra frågor som luftas i kvällningen. Att detta kan bli möjligt när Junosuando, tack vare gruvans etablering, på ett nytt sätt ställs i blickpunkten, lyftes upp till diskussion. Det fanns de som tolkat en ny positiv ideologi och ett nytt sätt från Pajala kommun och PUAB i deras strategi gentemot landsbygden. Intresseföreningen navet I frågan om föreningstruktur på utvecklingsarbetet för Junosuando enades byborna om att byns intresseförening ska vara navet i arbetet, att olika personer utses till en arbetsgrupp för skolan, vägar och boende. Byamötet vile även att Sture Fredriksson inom kort kallar till ytterligare ett möte där nämnda grupper ytterligare preciserar behoven, för att i oktober månads början möta Pajala kommun. Om vi ska målet att bli 1 200, ska vi börja arbeta nu, säger Sture Fredriksson. Nu formerar sig byborna Junosuando för att möta den utveckling av bygden som Northlands gruvetablering i Kaunisvaara medfört. 14

Om vi inte nu tar chansen kommer bilarna att köra förbi Junosuando som de alltid har gjort, säger Mary Calla, Junosuando. Egentligen borde vi i byn stänga av Intenet och tv-apparaterna och träffas på det här sättet, säger Ica-handlaren i Junosuando, Mikael Alskog, efter byamötet som tog avstamp för att söka följa den positiva utvecklingen, som sker i Pajala kommun, i spåren. Jag vill vara en liten pusselbit som söker sin plats i det stora pusslet som nu håller på att läggas, säger Eva Blomkvist. Nu pratar vi samma språk Vi har haft många möten, jag känner att vi kommit en bit längre fram för varje möte. Det här byamötet gav konkreta resultat vad gäller planerna på att utveckla Junosuando och nu känner jag att vi börjar prata samma språk, säger Mary Calla, Junosuandobon som en period av sitt liv bott i Afrika och kan jämföra sin tillvaro ur olika perspektiv. Enligt Mary Calla tar det olika lång tid för människor att lämna sin cocong och våga sig ut: Jag har en känsla av att nu eller aldrig. Snart ska bilar och fordon av allehanda slag passera Junosuando, det behövs ställen för dem att äta på, de behöver tanka sina bilar och i övrigt handla. Vi skulle kunna ha ett ställe för service och reparation av olika fordon och framför allt en lastbilsparkering där större fordon kan ställa sig, säger Mary Calla, med tillägget: Annars kör bilarna förbi vår by som de alltid gjort. Det är nu det gäller, vi måste ta vara på den chansen om vi inte vill att utvecklingen ska gå Junosuando förbi. Ica-Mikael är försiktigt positiv Ica-handlaren i Junosuando, Mikael Alskog, har varit med om att det oftast bara blir prat. Genom sitt tornedalska arv säger han sig vara negativ men går med på, att efter mötet om att organisera sig för att utveckla hembyn, kalla sig som försiktigt positiv. Det verkar finnas en gnista bland folk och det ser nu ut att kunna ske något bra, säger den försiktige generalen Mikael Alskog. Efter byamötet verkar Mikael Alskog ändå lättad. Enligt honom verkar det ändå som om det finns de som nu lägger lite mer bakom orden. Kanske har just detta möte varit embryot till att ta stegen mot att byn börjar utvecklas och livsbetingelser skapas i Junosuando. Vi får väl se. Men egentligen borde vi i byn varannan fredag stänga ner Internet och tv-apparaterna och träffas på det här sättet. Alla som vill bo kvar här är beroende av att byn går en utveckling till mötes. Mikael Alskog medger att han innerst inne är en försiktig optimist. Hoppfull, skulle jag vilja säga. Vi är alla pusselbitar Vi är alla bra på olika saker. Ensam är inte stark och kan inte förändra byns utveckling. Tillsammans kan vi förändra, vi är alla små pusselbitar och för att det ska bli en enhet ska alla pusselbitarna falla på plats, säger Eva Blomkvist, junosuandobo som på stående fot sade sig vara intresserad med att jobba för äldreboenden. Eva Blomkvist hjälper PRO:s damer efter mötet i med att ta reda på disken: Jag känner verkligen att det här var ett möte där byborna satte ner foten för ett ordentligt avstamp för att följa med i den utveckling som sker på alla håll i Pajala kommun. Eva Blomkvist besöker äldre personer boende i Junosuando. Hon har mött dem som är så ensamma att de gråter. Enligt Eva Blomkvist är det en myt att alla äldre personer vill bo hemma, om de får hemtjänst. Flera av dem vill flytta in i gemensamma boenden om det öppnas möjligheter till det. Samtidigt öppnar det upp för andra att flytta in i hus som då lediggörs. Hon har även mött flera unga som vill flytta till Junosuando men det är inte möjligt i dagsläget. Även flera unga personer i byn, bor hemma för att det inte är möjligt att hitta bostäder i byn. Men jag går hoppfull från det här mötet. Jag känner att jag vill vara en liten pusselbit som söker sin plats i det stora pusslet som nu håller å att läggas, säger Eva Blomkvist. 15

Husbandet på Logen i Junosuando, under hemvändarveckan 2011 bestod av fr. v, Gun Olofsson, Sofie Svensson och Anna-Lovisa Daunfelt. I Logen bjöds på musik under arbetet Det är en sommarkväll på julis bättre sida. Solen faller in genom fönstren i Logen och som ett blått band slingrar sig Torne älv förbi i dalgången. Plötsligt lyfter taket när husbandet med Gun Olofsson, hennes blott 14-åriga dotter Anna-Lovisa Daunfelt och Sofie Svensson river av slagdängan Sånt e livet. Annars börjar pubkvällen på Logen i lugnets tecken. Gun Olofsson kompar på gitarr och släpper fram de unga tjejerna Anna-Lovisa och Sofie i låten Let it be. De sjunger oväntat moget och i vissa partier sjunger Anna- Lovisa stämman. Besökarna vid borden är hela tiden med på noterna och efter nämnda Sånt e livet äger tjejerna publiken, som sjunger med i 34: an. Efter ytterligare ett antal bekanta pärlor spelar husbandet låtar på publikens begäran, några är Sommartider och Jag vill ha en egen måne, som de glatt och igenkännande sjunger med i. Husbandet ges under veckan möjlighet att framträda och de ställer glatt upp på diverse upptåg. Förutom att vara husband hjälper Gun Olofsson, Anna-Lovisa Daunfelt och Sofie Svensson, under hemvändarveckan till i Logen i kök, servering, kassa och städning. Flickornas uppoffrande arbete kan väl så gott som något annat kallas för musik under arbetet. 16

Laddar batterierna i byn Jag ska vara här i två veckor och fiska, säger en nyanländ Tomas Östros som dök upp i vimlet när den andra Hemvändarveckan i ordningen, invigdes vid den gamla brandstationen i Junosuando. Efter invigningen stod han och språkade med 89-åringen Rickard Renlund som för sin gärning fick motta utmärkelsen Årets eldsjäl i Junosuando. De två kom att samtala om den beryktade Leonhard Seppälä, vars föräldrar kom från Junosuando. Leonhard Seppälä som utvandrade till Alaska, och blev vida känd i världen för att ha räddat befolkningen i Nome, genom att med sina slädhundar färdas 1750 kilometer från Anchorage för att leverera serum åt befolkningen. Denne Seppälä lyfte eldsjälen Rickard Renlund fram som ett föredöme med rötter i byn, när han fick ta emot sitt pris. Mycket imponerande tal. Samtidigt är det ett lustigt sammanträffande att jag för någon vecka sedan tog en bild på Leonhard Seppäläs ledarhund Balto som står staty på Manhattan i New York, säger Tomas Östros som under semestern härbärgerar i pappas stuga i Junosuando. Tomas Östros har planerat att under hemvändarveckan besöka Tora Regina Rensgards retroutställning och konst- samt hantverksutställningen som samlat 38 utställare fån Junosuando med omnejd. Han passade även på att köpa det för hemvändarveckan så lägligt nyutkomna Junosuandomagasinet. Ett mycket fint initiativ, säger Tomas Östros glatt, med ett färskt magasin i sin hand. Ett mycket fint initiativ att ge ut ett magasin i Junosuando, säger Tomas Östros, med det nyinhandlade Junosuandomagasinet i sin hand. Vyer från sommarfagra gårdsplaner i Junosuando, foto: Hasse Stenudd. 17

Urpremiär i Junosuando för Åsa Larsson I Kurkkio var jag fri är namnet på en ny föreställning för barn och familj (inklusive mormor och morfar) från Tornedalsteatern och är skriven av deckarförfattaren Åsa Larsson har urpremiär den 29 september i Lapland Light & Silence (fd Logen). Föreställningen handlar om författarens barndoms somrar i det undersköna Kurkkio längs Torne Älv, strax ovanför Junosuando. Med tårarna i ögonen tänkte teaterchefen Ulf Fembro att det där borde bli teater för barn någon gång. Han talade om detta med sångerskan och kompositören Gun Olofsson och det visade sig att hennes pappa kom just från Kurkkio. Så hon började höra musik och skriva ner den! När det så blir dags för den allra sista uppsättningen som Ulf Fembro ska göra innan han återigen flyttar söderut så kom äntligen möjligheten han skrev och frågade Åsa Larsson om hennes program fick bli underlag för en pjäs och hon gav sitt fulla stöd till projektet. Och den 29:e september 2011 blir det premiär på Logen i Junosuando, mitt i Römppä-veckan. Medverkar gör Gun Olofsson och Mervi Jaako. Föreställningen är på två språk, svenska och meänkieli, som det alltid är när det gäller barn och ungdomsteater inom Tornedalsteatern. Det blir en musikalisk föreställning med originalmusik av Gun Olofsson och dramatiseringen har de medverkande gjort tillsammans med Ulf Fembro, som alltså regisserar. Kostymerna görs av Mary Calla. Annonser RÖMPPÄDAGEN 29 september Välkommen på ÄLGKÖTTSOPPA 19.00 en ny tradition startas i Junosuando Pris Endast 75 kr! Anmälan: Annika Poromaa 070-6998519 Höstmarknad vid 11:an Hantverkscenter kl 10-15 Anmälan: Annika Poromaa Dans till JIVE 21.00-01.00 18

Annika Poromaa visar upp för hushållningssällskapets Alice Widekull, en del av de grönsaker hon odlar upp i sitt växthus. Bär och grönsaker som odlas norr om polcirkeln får av midnattssolen en mycket högre sockerhalt och blir mera smakrika. Det tar Annika Poromaa fasta på. Hennes mål är att växla om från sjuksköterska till att bli grönsaksodlare på heltid, i hembyn Junosuando. Växthuset i Junosuando hade stått tomt bra länge. Annika Poromaa höll det under uppsikt i några år och när priset blev det rätta, köpte hon 2010 växthuset och startade det. Idag jobbar hon som grönsaksodlare på heltid under halva året. Övrig tid frilansar hon som sjuksköterska i Norge, Åland och i Sverige. Före det hade Annika studerat vid Grans i Öjebyn och läst om växthus-, grönsaksoch bärodling, samt ekonomi. Senaste vintern pendlade jag till jobbet som sjuksköterska på Gällivare lasarett. Under sommarhalvåret då jag ägnat mig åt växthuset har jag bott i min stuga men i höstas köpte jag hus i byn, säger Annika Poromaa. Längre än så här vill inte Annika Poromaa att besökarna ska komma in i växthuset med tanke på att växterna kan drabbas av spinn. Midnattssol som konkurrensmedel Odlar ekologiskt Hon tvivlade aldrig vad gällde att starta eget. 55 år gammal menar Annika Poromaa att hon äntligen gör det hon borde gjort vid 18 års ålder. Jämfört med akutsjukhusvård är det här något jag orkar hålla på med fram till pensioneringen, och förhoppningsvis även efter det, säger Annika Poromaa. Det blir ingen rundvandring i växthuset, hon är varsam med att släppa in besökare. Det räcker med att en besökare som går förbi en buske kan ha spinn på kläderna, och då drabbas växthuset av det ödeläggande spinnet. Trips är ett annat slags ohyra som suger växtsaft ur bladen. Eftersom jag odlar ekologiskt kan jag inte bekämpa ohyra med vanliga gifter. Då ägnar jag mig i stället åt biologisk krigföring. Får jag in löss i växthuset köper jag insekter som lägger ägg i lusen. Pollineringen i växthuset sköts av mina minsta arbetare. Jag köper in ett humlebo och de hämtar nektar utifrån. Då de kommer hem så belamrade av pollen så att jag ibland får hjälpa dem in i boet, säger Annika Poromaa som berömmer sina små medarbetare. Utveckla säljkanalerna Främst är det ännu privatpersoner som köper produkterna, ett par affärer finns idag som kunder. När rotsakerna i höst blev mogna ägnade sig Annika åt torghandel, bland annat i Gällivare och Kiruna. Problemet är att marknadsföra produkterna, en förutsättning för expansion är att utveckla säljkanalerna. Jag odlar i jord vilket är dyrare än mineralull som storodlarna använder. Men då har jag kvalitet som en faktor som jag kan konkurrera med. Dessutom har jag tankar om att förädla produkterna till marmelader, sylt och kryddblandning. Produkterna består av tomater, gurka, squash, asiatiska grönsaker, sparrisböna och äggplantor. I sortimentet finns även torkade kantareller, trumpetsvampar och elva olika sorters kryddor om piffar upp i grytorna. I hennes frilandsodling finns potatis, lök, rödbetor, olika kålsorter, sallad och jordgubbar. Målet är att livnära mig på min odling, säger Annika Poromaa, som här med midnattssolskvalitet som konkurrensmedel, skapar sig nya marknader. 19

Bernt Elvesjö från Årsta istockholm har inte missat en sommar i Junosuando sedan 1958. Inte heller har han missat en enda årgång av byns fotbollsskolor. Vi släppte ingen över bron Bernt Elvesjö, född i Hjorthagen i Engelbrekts församling i Stockholm, har inte missat en sommar i Junosuando sedan 1958. I sin ungdom bildade han i en match mittlås i JIK, tillsammans med Martin Kruuka mot det favorittippade Parkalompolo. Vi var överens om att inte släppa någon över bron och vann med 4-3. De stackarna nästa grät efter matchen, minns Bernt Elvesjö. I sommar vistade Bernt Elvesjö sin 53:e sommar i rad i Junosuando. Han är en av dem som man starkt förknippar med fotbollsskolan i byn. Jag hade grabben här när den första fotbollsskolan startade. Han ville vara med och på den vägen är det, säger Martin Elvesjö. Han har själv ett förflutet som tränare för pojklaget i Rågsved och är utbildad fotbollsdomare. Vi sätter oss ner i trädgården i Bernt Elvesjös stuga i Junosuando. Här ligger madrasser och sängkläder ute för vädring. Dottern och dotterdottern kommer idag från Stockholm. Den årliga fotbollsskolan har just haft sin avslutning. Ärligt talat trodde jag inte orken skulle räcka till för den 31:a fotbollsskolan. Jag fyller 76 år och är född 1935, exakt samma år som Junosuando IK bildades. En spjuveraktig svåger Bernt träffade sin hustru Aili, 1957. Året därpå var han för första gången på plats i Junosuando. Jag kunde snabbt konstatera att folket häruppe inte bar kniv, säger Bernt som blivit skrämd av en spjuveraktig svåger. 1968 ställde de en liten stuga på Ailis föräldrars tomt. Sedan dess har stugan vuxit ut, lekstuga, förråd och friggebodar har tillkommit och Bernt har dragit in vatten till stugan. Dessutom står en Lovikkastuga för barn och barnbarn, på tomten. Mobiltelefonen ringer: Jodå, jag har så att Emelie kan få rosta bröd. Det är dottern och dotterdottern som på sin resa upp från Stockholm passerar Skellefteå, som ringer. Som förälder kom Bernt Elvesjö snabbt in i fotbollsskolans verksamhet. Han har under åren alltid tillhört ledarna men trodde sig för i år, med ålderns rätt, slippa: Men icke! Ja, ja, det gick ju bra, säger Bert Elvesjö, som förutom Junosuando IK har Djurgården som det andra laget i hjärtat. Njuta av arbetets frukter Bernt Elvesjö har trappat ner arbetet som elkonsult och tillbringade denna sommar sex veckor i stugan. Han besiktar och projekterar fortfarande vissa jobb. Men jag har åldern inne för att börja njuta av mitt arbetes frukter, säger 76-åringen. Snart ringer mobilen igen: Vad säger du Emelie? Har du tappat en tand, utbrister Bernt Elvesjö och ler, allt medan tanken dyker upp om vem av de två som är mest otåliga på att träffas. Bernt eller Emelie? 20